FULLFARTFRAMÅT

Anna provspringer – del 2

Jag startar lugnare nu. Håller tillbaka. När jag har sprungit riktigt långsamt i några kilometer känner jag att kroppen längtar efter att trycka på. Att den kan. Kanske behöver den en stund för att vakna till liv, att komma en bit och få känna: det här var ju inte alls jobbigt – jag kan mer. Den första branta backen jag möter blir dock riktig jobbig mot slutet och jag undrar hur många fler sådana jag kommer att orka. Men efter varje avklarad backe känner jag ett större självförtroende för att jag faktiskt kan ta ut mig uppför för att sedan hämta tillbaka andningen efteråt. Jag känner mig trygg med att den kommer att komma tillbaka, även om jag får sakta ner på stegen en stund.

Högavattspringa

Det ska sägas att min idé att ge löpningen ännu en chans inte kom ur intet. Jag har kolleger och vänner till höger och vänster som inte kan få nog av att springa ultramaraton, både på tävling och för nöjes skull. Deras entusiasm är medryckande, men inte minst frågeväckande: Hur i hela fridens namn får man för sig att springa sådana sträckor? Det vore en förklaring om de fick någon sorts belöning för mödan. Och det verkar som att vissa får det – att de blir som höga av att springa. Men vad är egentligen det där mytomspunna runner’s high? Är det samma sak som flow? Något som liknar andra andningen? Kanske är det något man måste uppleva för att förstå. Jag får höra med Helena igen. – Ja, det är svårt att säga exakt vad det är. Det ska ju vara en stark lyckokänsla, ett slags flow. Jag har nog inte själv upplevt det. Absolut har jag känt lyckokänslor när allt klaffar och naturen är fantastisk, men jag skulle inte beskriva det som ett euforiskt tillstånd. – Det har gjorts en del studier för att ta reda på orsaken bakom runner’s high. Tidigare trodde man att det var endorfiner som låg bakom. Men nu pekar bevisen mer åt endocannabinoider. När jag ber henne förklara närmare lär jag mig att endorfiner, som brukar kallas kroppens eget morfin, är ett hormon som bildas i en del av vår hjärna som är kopplad till vårt belöningssystem och som bland annat förhindrar muskler att känna smärta. Nyare forskning har visat att endorfiner inte kan passera blod-hjärnbarriären och det är därför osannolikt att endorfiner i blodet bidrar till någon humörförändring alls, än mindre en euforisk sådan.

Endocannabinoider däremot, som är ett slags signalerande molekyler som liknar cannabis men som produceras naturligt av kroppen, verkar faktiskt kunna ta sig in i hjärnan.

Ett forskarteam som tidigare studerat råttor som sprang, och fått stöd för endocannabinoiderna som orsak, utförde 2021 en liknande, placebokontrollerad studie på människor. Även här visade det sig att löpning stimulerar utsöndrandet av endocannabinoider och ger ökade känslor av eufori och minskad ångest, även när endorfinreceptorerna är blockerade.

MEN HUR UPPNÅR MAN DET?

– Jag har inte sett några siffror men det är nog inte en jättevanlig upplevelse. Vad jag förstår så verkar det vara så att man behöver hålla på ett tag innan man kan uppleva något slags high, det är inget som man får av att bara springa några kilometer eller kanske ens en mil. Jag har också läst någon studie som visade att endocannabinoiderna ökade när deltagarna sprang på måttlig intensitet. Inte när de promenerade eller sprang nära max.

PROGRAMMERADE FÖR LÖPNING

Är vi människor programmerade till att springa? Om du frågar löparen och biologen David Raichlen så blir nog svaret ja. Helena nämner hans teori precis innan vi lägger på och jag får kolla upp mer om den på egen hand.

Raichlen menar att runner’s high verkar som en evolutionär morot för vissa arter att vilja springa långt, något som hjälper dem att undkomma fara, bli friskare och orka skaffa föda. Stämmer teorin borde ökade nivåer av endocannabinoider kunna uppmätas hos däggdjur som springer långt, men inte hos däggdjur som drar sig för att göra det.

Och David Raichlens forskning stöder hans hypotes. Han studerade tre olika däggdjur: människor, hundar och illrar – som visserligen är kvicka men inte särskilt uthålliga. Och precis som han förutspått visade det sig att nivåerna av endocannabinoider ökade hos människorna och hundarna efter en tuff springtur, medan de lata illrarnas nivåer förblev konstanta.

Mer forskning behövs så klart för att säga något med säkerhet, men visst är det intressant att tänka sig att löpning ligger i vårt DNA. Att vi är skapta för att springa långt.

Anna provspringer – del 3

Vinter nu. Snön har smält och frusit till is på stigarna.

Här och där är istäcket fläckat med torra partier av grus. Det blir nästan till en lek att pricka dem, ett spänningsmoment som adderas. Jag har inte tid att fundera på om andningen hänger med eller om benmusklerna protesterar eftersom min uppmärksamhet är helt koncentrerad på var jag sätter fötterna. Det är som att hjärnan blockerar bort hur kroppen mår. Lägger det åt sidan, det kan vänta.

När stigen blir för besvärlig får jag vika av och i stället springa omvägar över mossor och frostigt blåbärsris. Korta ögonblick snuddar vid harmoni – stegen känns lätta, andningen lugn och energin flödar. Jag skulle inte beskriva det som euforiskt. Däremot som total närvaro.

Jag har nog inte kommit upp i de distanser som krävs för att uppnå runner’s high. Och kanske lägger jag ner innan jag utökar dryga milen till maratonsträckor. Men jag börjar äntligen förstå att det inte handlar om att springa i en särskild hastighet, eller en viss distans. Att det finns en enkel glädje i att ta sig fram av egen maskin i naturen. Löpningen försätter mig dessutom i ett mer meditativt tillstånd än MTB. Det är en stund av repetitiv rörelse i stillhet. Kanske finns där en känsla av att gå tillbaka till rötterna. Springa som vi gjort i alla tider. Långt innan elever började sjukanmäla sig för att slippa undan påtvingade lopp.

Våra förfäder hade ingen klocka, de mätte ingen puls. Jag tar rygg på dem.

JohannaGelfgren

En riktig uthållighetsfantast som 2021 tog guld i det första SM:et någonsin i ultra-traillöpning, totalvann Jättelångt och knep förstaplatsen på damsidan i Fjällmaratons 100 K.

HUR SKULLE DU BESKRIVA RUNNER’S HIGH?

– Det känns bara så jäkla bra! Allting klaffar, det känns som att man har oändligt med krafter att ta av. På SM skulle jag säga att jag upplevde runner’s high. Jag hade inte en enda svacka på 45 kilometer. Det kändes som om jag var ute och sprang ett 10-kilometerslopp men jag kunde hålla den farten i 45 kilometer, utan att det kändes som att jag tog i eller ansträngde mig. Känslan var lite att jag var oslagbar, att jag inte kommer att ta slut. Euforiskt vet jag dock inte, mer en harmoni som kom av att det kändes så lätt, att allt fungerade.

VAD VAR DET SOM FICK DIG ATT BÖRJA MED LÖPNING?

– När jag växte upp fattade jag inte hur folk orkade springa maraton. En mil var ju skitlångt och ett maraton fyra gånger så långt. Men senare bestämde jag och en kompis oss för att börja springa och jag tyckte det var så najs att bara vara utomhus och koppla av. Jag hade ingen klocka i början, mätte ingen puls, var bara ute och upptäckte en massa stigar. Det var nog det jag fastnade för, att inte behöva mäta någonting. Och helt plötsligt var vi uppe i 35 kilometer och tänkte att det ju bara är 7 kilometer ifrån ett maraton. Oavsett hur långsamt det går så kommer vi att klara ett maraton, vi kommer ju inte klappa ihop direkt. Så då bara gjorde vi det.