GANSKANÄRA,RIKTIGTMÄKTIGT

Text: & Fotograf: Pim Shaitosa

Det tog Pim Shaitosa fem år av resor – kors och tvärs över klotet – innan hon insåg att riktigt storslagen klättring fanns nära till hands. Läs om hur hon hittade till norska Flatanger och grottan Hanshelleren, hem för världens svåraste klättringsled.

Jag minns det så väl, introt till filmen Silence. Från första rutan satt jag som klistrad: den stillsamt hypnotiska musiken, en röst som tycks tala om klättring, närbilder på perfekt granit, och så, ett rep som skär ett snitt över bilden, och på var sida om repet: ”Adam – Ondra”. Sedan Adam Ondras skrik och bilder på en gigantisk grotta, någonstans i Norge, som fick mig att helt tappa andan. När jag satt där och tittade på hur en av världens främsta klättrare projekterar och sänder den led som fortfarande är världens högst graderade, blev jag så sjukt pepp på att åka dit. Bara för att känna på stenen och supa in vyerna – Silence hade jag ingen chans på, självklart. Då var det 2018 och jag satt i min polare Grahams sunkiga soffa i Nya Zeeland. Jag hade flyttat dit för att få uppleva mer dramatiska landskap, att det fanns så mycket häftig natur så nära hemmaplan hade jag ännu inte förstått. Jag hade tillbringat det mesta av mitt unga vuxenliv i Stockholm och med åren kände jag bara starkare och starkare att jag måste härifrån. Det måste väl finnas någonting mer spännande där ute än partyscenen i Stockholm? Något mer uppfyllande än ett nio till fem-jobb och någonting större än mig själv. Så jag drog från stan och tillbringade fem år på en klätterresa som tog mig över hela världen i jakt på inspiration och ny vind i mina segel.

Men 2020 tvingade mig, som många andra, att stanna hemma. Min planerade sommarresa till Kanada blev inställd på grund av covidrestriktioner, och i stället hakade jag lite spontant på några vänner som skulle till Niemisel, norra Sveriges bästa klippa för svårare graderad sportklättring. Jag bokade mina tågbiljetter bara några timmar före avfärd och var tvungen att stresspacka för att hinna med nattåget till Boden. Klättringen var fenomenal men efter bara drygt en vecka var det dags att köra mot Flatanger för att möta resten av Stockholmsgänget.

Överförväntan

Jag tror att tiden måste ha lagt lite damm på mina minnen och förväntningar på Flatanger, för mitt huvud fullkomligt exploderade på första dagens anmarsch – liksom den andra dagen och många fler dagar därefter. Hanshellerengrottan vad så fruktansvärt mycket större än jag väntade mig, människor som stod i grottan såg ut som små myror! Utsikten från klippans fot var nästan lika hisnande och ändrades med vädret – som skiftar hela tiden.

Under de tre veckor vi tillbringade i Flatanger hade vi alla sorters väder från ”det är för varmt i solen, jag kan inte klättra” till ”det är så dimmigt att jag knappt kan se handen framför mig”. Som tur var hade vi klippgudarna på vår sida, så vi fick mestadels grymt bra väder och inga av de mytomspunna – och mytomspunnet jävliga – knotten. Trots bra väder var jag supernöjd att jag hade bokat ett rum i stugan på klättercampingen som bara ligger 20 minuters promenad från klippan. Den drivs av härliga, snälla och hjälpsamma Olof och på de varmaste dagarna kunde man söka skugga i huset eller till och med ställa sig i det stora kylrummet om läget blev riktigt kritiskt. Och på de regniga dagarna var jag så tacksam över att kunna sitta torr och varm vid den vedeldade kaminen. För alla tältare och vanlifers finns det ett litet kök, badrum, gemensam kyl/frys och ett allrum. Boulderväggen som Adam Ondra byggde för att kunna värma upp inför sina press på Silence står fortfarande kvar i ladan och man känner sig nästan lite ”starstruck” när man ser den och andra bekanta platser från filmen.

Stillasomettbibliotek

Det var länge sedan jag blev så inspirerad av sten och natur. Över Flatanger ligger det som en magiskt lugnande slöja; de flesta dagarna känns det som att man klättrar i ett gigantiskt bibliotek, det är så där tyst att det liksom inte riktigt känns rätt att prata högt. Tack vare att klippan är så stor är alla klättrare så utspridda att man knappt hör andra än sitt eget lilla gäng. Jag har alltid trott att namnet på filmen – Silence – var ett skämt, eftersom Adam Ondra vrålar så jäkla mycket. Men efter att äntligen ha fått hänga här, fyra år efter att jag såg filmen, inser jag att det kanske var på grund av tystnaden de valde det namnet. De flesta dagar hör man inte ens vinden i träden intill. Det är tyst som i ett vakuum, som om grottan åt upp ljudet och förvarade det i sin stora mage som ett litet minnesbibliotek av dem som varit där och deras känslor. Man får en djupare anknytning till naturen när det finns färre distraktioner och störningsmoment, och jag tror att det är det jag älskar mest med Flatanger. Förutom lederna så klart. De är långa, iögonfallande och exponerade, precis sådan klättring som jag diggar.

Enmagiskavslutning

På en av de sista dagarna i Flatanger hade jag en av mina mest episka klätterupplevelser någonsin. Jag klättrade en led som heter Sysover, graderad 7b+, som kräver extremt mycket uthållighet. Den hade spottat av mig vid kruxet sjukt många gånger förut. Men på mitt sista försök innan hemresan, klättrade jag med mer flow och var inte helt blind av mjölksyra i armarna när jag kom till de svåraste flytten. När jag tittade åt vänster, för att klippa in repet i quickdrawn precis innan kruxet, mötte min blick en blodröd sol på väg ner, omfamnad av guldmoln, i ett hav av rosa. Den fantastiska solnedgången gjorde så att all utmattning och trötthet var som bortblåsta och jag klättrade in i kruxet helt fräsch. När jag kom till det näst sista movet i kruxet råkade jag titta till höger, och nu såg jag fältet av block vid klippans fot, skarpt tudelat av solnedgångens ljus. Ena sidan var helt överväldigande rosa och den andra en djup, mörk, stenig brun. Jag ropade till mina vänner på marken för allt jag var värd. – Åh herregud! Ser ni det här?! Det här är så sjukt episkt! Jag känner mig så jävla episk! Mina vänner skrattade och tjoade medan min säkrare Julia ropade till mig att ”inte tappa fokus nu”, för jag var ju ändå mitt i kruxet. Men med den dubbelboost av energi jag just fått av moder natur fanns det inte ens på kartan att jag skulle kunna ramla av där. Jag kände mig säker som berget, stark, tacksam och bara så episk.

Flatanger är en fantastisk plats som lockar klättrare från alla jordens hörn. Hit vallfärdar människor med alla slags färdigheter, från megaproffsen som äter ditt projekt till frukost till söndagsstrosarna som bara vill njuta av utsikten och ta in den respektingivande grottan. Och det bästa av allt: den här mäktiga naturen finns så nära Stockholm, det vill säga jämfört med att flytta till andra sidan jorden.