SF-HUSET ÅR 2030

Det är den 16:de oktober år 2030. Jag vaknar med ett ryck. Klockan på armen visar 6:30 och jag inser att det är flera timmar tills mötet. Eftersom jag gärna vill vara väl förberedd och dessutom i lugn och ro hinna kolla in de senaste nyheterna, stiger jag upp och börjar långsamt göra mig i ordning.

Vid frukostbordet trycker jag på klockan och nyheterna projiceras omedelbart på skärmen som vecklar ut sig framför mig. Visserligen är jag lite konservativ av mig och prenumererar envist på pappersupplagan av Det Finlandssvenska Dagbladet, men just i dag tycks det vara problem med distributionen. Igen. Det har som vanligt hållits demonstrationer utanför Riksdagshuset i Helsingfors. Numera är de snarare regel än undantag och jag sveper snabbt förbi. Sedan Den Stora Kraschen för fem år sedan har demonstrationerna blivit mer frekventa och tyvärr också mer våldsamma än någonsin. Det finns t o m grupperingar som önskar få tillbaka det samhälle vi hade i början av 2020-talet då Coronapandemin härjade som värst.

Nu är klockan redan 7:45 och det är dags att göra sig klar. Det blir ett nytt knapptryck på klockan och jag går ner till den lilla robotbilen som står och väntar på mig ute på gatan. Eftersom jag fortfarande tycker om att köra själv, väljer jag att sätta mig på chaufförsplatsen och styr ut mot Akademikvarteren och SF-Huset. Som med alla stora krascher och kriser, må de sedan vara nationella eller globala, drabbar de mänskligheten på olika sätt. Tack var en okänd SF:are, som saknade egna arvingar, hade SF-klubben en alldeles osannolik tur och fick via testamente en stor donation för tre år sedan. Donationen gjorde det möjligt för klubben att köpa gamla Domvillan av Stiftelsen för Åbo Akademi, som i flera år haft ett stort behov av att göra sig av med äldre besvärliga byggnader. Huset döptes snabbt om till SF-Huset.

Och det är därför som vi, ett gäng gamla SF-kuratorer, har blivit inbjudna av årets styrelse för att diskutera SF-Husets framtida verksamhet. Houdan, SF-Klubbens första ordförande med somaliskt ursprung, har lovat oss både frukost och trevlig samvaro. Det säger en gammal kurator aldrig nej till. Det blir ett nytt tryck på klockan och robotbilen som jag just envisats med att själv parkera utanför SF-Huset vecklar ihop sig och blir lika liten som den solcellsdrivna cykeln bredvid. Den måste vara Ellus tänker jag.

Utanför huset väntar gamla kära kolleger. Innan vi hinner beklaga oss över våra krämpor blir vi insläppta i den kännspaka hallen, som ser förvånansvärt likadan ut som för 10 år sedan. Houdan hälsar oss välkomna till övre våningen och meddelar att resten av styrelsen är på väg så fort seminariet är slut. Vi drar alla en suck av lättnad. Seminarier existerar tydligen fortfarande och har inte blivit bortrationaliserade i det Stora Svepet som följde på Den Stora Kraschen.

Den Stora Kraschen medförde att goda råd inte bara var dyra utan livsviktiga för att Akademin skulle överleva. Tack vare att Utbildnings- och civilisationsministeriet (UCM) genast vidtog åtgärder för att bevara Finlands självständighet och dragningskraft genom att lätta på bestämmelserna om examina, fick de finländska universiteten möjlighet att experimentera sig fram till nya utbildningar. Akademins rektor i samråd med akademikollegiet kom på den geniala idén om korspollinering mellan fakulteterna. Studerande vid samtliga utbildningar uppmanades att skaffa ett par från en annan fakultet för att korspollinera så många nya innovationer som möjligt. Det som i början kändes som en desperat idé har nu istället lett till att en hel del nya utbildningslinjer kunnat starta.

Utbildningslinjen för rymdturism som genomförs i samarbete med Novia överskrider alla förväntningar med en kötid på flera år. Tack vare korspollineringarna är Akademins utbildningslinjer för Cybersäkerhetsexperter och Faktacheckare fortfarande hett eftertraktade. Efter Den Stora Kraschen då inte bara Finland utan hela världen blev tvungen att tänka om, har också de humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningarna fått ett rejält uppsving. Behovet av att förstå både sin samtid, det förflutna, och hur det kunde gå som det gick är enormt, inte bara bland unga människor utan även äldre. Söktrycket är större än någonsin, även om kötiden för att bli antagen är lite kortare än till rymdturism.

Merkantila Klubben (MK) och Kemistklubben (KK) gjorde gemensam sak och lyckades trots dåliga odds investera en ansenlig summa pengar på börsen. Tack vare en enträgen övertalningskampanj fick de också med sig Humanistiska föreningen (HF). Investeringarna gav så god avkastning att konsortiet för ett år sedan kunde köpa Förvaltningsämbetet, ett annat av de gamla hus som Stiftelsen förtvivlat försökt göra sig av med. Akademin har numera färre utbildningsutrymmen och klarar därmed hyrorna utan problem, medan ämnesföreningarna och klubbarna istället investerat i fastigheter och på så vis har en mer solid grund att stå på vad gäller den egna verksamheten.

Allt det här diskuterar vi med Houdan medan vi väntar på resten av SF-Klubbens styrelse. Vi är väldigt imponerade över dagens studerande och kan med en mun konstatera att det nog inte är så säkert att det var bättre förr. Nu skulle vi gärna börja hugga in på det dignande frukostbordet. I samma ögonblick öppnas dörrarna till Auditorium Magnus och Ellen Dahlström och en ström av glada studerande kommer ut. Nu är vi lite förvirrade. Var det här inte SF-klubbens hus? Studeras det också här? Houdan ser våra miner och skrattar hjärtligt. Jo, i samtliga klubblokaler studeras det. I och med att Akademin på grund av det trängda penningläget var tvunget att avstå från många fastigheter, har hyresvärden bytts från Stiftelsen till ämnesföreningarna. Vi gamla kuratorer skrattar lite förvirrat men magarna kurrar och vi låter diskussionen om det vettiga i den här utvecklingen vara. Nu är klockan redan 8.30 och det är frukost och nybryggt kaffe som gäller!

CARINA GRÄSBECK

SF-klubbens kurator, år 2021