Uppdrag Mission #1 2107 by Uppdrag Mission

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 1, 2017 • ÅRGÅNG 171 • 45 KR

Mod att leva i rädslans tid ANALYS DÄRFÖR ÄR VI RÄDDA 4 GREKLAND NILS HAR RÄDDAT 722 FLYKTINGAR 10 COLOMBIA KYRKORNAS ROLL I FREDSPROCESSEN 24

MISSIONS UPPDRAGET I VÅR TID BYGGER PÅ DIALOG OCH INTERRELIGIÖSA MÖTEN. LÅNGT FRÅN DOKTRINER OCH REGELVERK MEN NÄRA TRON PÅ MÄNNISKOR OCH DERAS FÖRMÅGA. DET ÄR DE RÖRELSERNA VI FÖLJER I UPPDRAG MISSION.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Marie Bosund Hedberg Kilian Zollsgatan 11A 217 56 Malmö 0733-60 87 54 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Lars Micael Adrian, ordförande Anneli Dennersten Mika Vähäkangas Lennart Hamark Agneta Hansson Kristiina Ruuti Almut Bretschneider-Felzmann Anna Martinengo Grafisk form sjunde.nu Prenumeration pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan ISSN 2001-0087 Omslag Foto: Cranach/Shutterstock.com

2 UPPDRAG MISSION NR 1 2017

KÄRLEKEN FÖRDRIVER IBLAND MÅSTE MAN pruta av på sanningen för att komma verkligheten närmare. Det är inte sant att uppmaningen ”var inte rädd!” förekommer 365 gånger i Bibeln. Den förekommer i sina olika variationer fler gånger än så. Men slutsatsen att vi varje dag måste ta till oss uppmaningen att inte vara rädda, är mer än faktisk sanning. Det är ett existentiellt livsvillkor. Rädslan är mänsklighetens största fiende. Samtidigt är det kanske just förmågan att känna rädsla som bidragit till vår djurarts överlevnad.

inte låta vår rädsla ta överhanden är det som unikt gör oss till människor, så kan många drag i samhällsutvecklingen verka skrämmande. Inte bara det vardagliga i att reklamen mer riktar sig mot våra reptilhjärnor än till vår sakliga analysförmåga. Också politiken styrs alltmer, tycks det, av enkla känslostyrda schabloner och faktaresistenta klyschor. Människors känsla av utsatthet och marginalisering i den globala några-få-berikar-sig-kulturen exploateras av demagoger på högerkanten. Typ Trump, Brexit, Orban och Le Pen. Risken är stor att listan snart blir längre. Rädslan triumferar. Också ryggradsreaktionerna på den nyuppväckta rysskräcken hör hit. Låt oss bygga murar, rusta oss alltmer och bereda oss att bomba verkliga eller inbillade fiender.

OM MODET ATT

POLITIKEN STYRS ALLTMER AV ENKLA KÄNSLOSTYRDA SCHABLONER OCH FAKTARESISTENTA KLYSCHOR.

också Gud framkallat rädsla. Men Jesu ihärdiga arbete för att ändra den bilden bär frukt. Vi vågar tro att mot rädslans demoner hjälper bara Gud, Jesu Kristi Gud och Fader som älskar oss alla utan krav på motprestation. Kärleken fördriver rädslan, läser vi i Första Johannesbrevet (4:18) och kärleken är Guds främsta namn.

FÖR MÅNGA HAR

kg hammar Gästprofessor (emer.) i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet Styrelseledamot i Lunds Missionssällskap

RÄDSLAN

Kära läsare! – Vad är du allra mest rädd för? frågar jag mitt sjuåriga barnbarn Alice. ”Spindlar”, svarar hon först men sedan ändrar hon sig och säger att hon är rädd för att det ska bli ”ett nytt sånt där andra världskrig”.

Alltid 9 BETRAKTELSEN

22 PORTRÄTTET

19 OPINIONSBILDEN

32 I KORTHET

20 ENKÄTEN

35 OM LMS

VARFÖR BLIR VI RÄDDA? Forskningen visar att vi är rädda för ungefär samma saker som våra förfäder en gång var. Giftiga smådjur bringade död och sjukdom, i trånga utrymmen var man ett lätt byte för fiender. Och människor, speciellt från andra grupper än ens egen, kunde vara farliga och ondsinta, skriver hjärnforskaren Mats Fredrikson i en analys.

OVANLIGA VYKORT Nils Inngul tog semester för att rädda flyktingar längs Dödens kust i Medelhavet. Hans berättelse och bilder är skrämmande men han tycker det är svårt att tala om sin egen rädsla. – Den som inte varit med kan inte förstå, säger han.

28 24

FRED I COLOMBIA? Kan Colombias inbördeskrig börja lida mot ett slut? Colombias president och FARC-gerillans ledare har undertecknat ett nytt fredsavtal. Kyrkorna har spelat en viktig roll i fredsprocessen men fredsavtalet har också motarbetats av kristna högerkonservativa krafter.

STIPENDIERAPPORTEN Att ta cykeln till jobbet blev vardag för EvaMaria Munck som volontär på Burma Children Medical Fund (BCMF). – Jag fick möta många människoöden men också se hur utvecklingen går framåt för de många barn och unga som är Burmas nu, skriver hon i sin stipendierapport.

– Spindlar är hjärnspöken, en rädsla mot bättre vetande, säger hjärnforskaren Mats Fredrikson i sin analys på sidan 4. Men skräcken för ett globalt krig ökar, inte minst när man tolkar utspel från all världens politiker. Rädsla är politisk hårdvaluta. Vi har träffat Nils Inngul i Växjö som använder sin semester för att rädda liv längs Dödens kust utanför den grekiska ön Samos. Hans skräckfyllda berättelse är svår att skaka av sig och han behöver egen tid för att bearbeta sina upplevelser efteråt. Men han längtar ut igen för att det känns bra att hjälpa till (sidan 10). Att läsa sig till rädsla är alla deckarälskares förtjusning. Anneli Dennersten, grafisk formgivare och den som ger Uppdrag Mission sitt speciella utseende, hör till dem. – En bra berättelse känns i hela kroppen, hela jag är rädd. Rädd på riktigt, med hjärtklappning, rädd för skuggor, rädd för ljud, skriver hon på sidan 34. Omväxlande läsning, lovar Marie Bosund Hedberg Redaktör

UPPDRAG MISSION NR 1 2017 3

FOTO KG HAMMAR: PRESSBILD MARCUS FÖRLAG

att leva i rädslans tid Mats Fredrikson är seniorprofessor i klinisk psykologi och verksam som hjärnforskare vid Uppsala universitet och Karolinska institutet. Han har publicerat ett 70-tal vetenskapliga artiklar om hjärnfunktioner vid rädsla.

4 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÄDSLA

Forskningen visar att vi är rädda för ungefär samma saker som våra förfäder en gång var. – Rädslor hjälpte oss att överleva och är därför lätta att utlösa, konstaterar hjärnforskaren Mats Fredrikson.

I SITT INSTALLATIONSTAL, under den pågående

depressionen 1933, myntade president Franklin D Roosevelt uttrycket: ”Det enda vi behöver frukta är fruktan självt”. Fruktan uppstår i Roosevelts analys som svar på irrationella och oberättigade föreställningar. I detta fall om framtiden. Liknande tankar har den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som fick nobelpriset i litteratur 2015. Hon menar att “förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid”. Utgångspunkten är att människor i det forna Sovjetunionen känner sig förnedrade och bestulna på sin framtid. De blir aggressiva och farliga eftersom de inte kan bemästra sin situation. Hon pekar ut närheten mellan rädsla och ilska och antyder att känslan dominerar över förnuftet. RÄDSLOR DJUPT ROTADE Precis så är det för människor med fobier. En fobi är rädsla mot bättre vetande. En person med ormfobi, som jag behandlade, sade: ”Om det är en bild på en orm i tidningen, kastar jag tidningen och blir vettskrämd. Jag vet med mitt förnuft att det bara är trycksvärta på ett papper, men jag kan inte låta bli att bli rädd ändå”. Skälet, som forskare ser det idag, är att två grupper av nervkärnor på tinninglobens insida, amygdala eller mandelkärnorna, aktiveras kraftigt samtidigt som den tankemässiga kontrollen över känslan försvinner. Aktiviteten i pannloben – tankehjärnan – som utgör en del av hjärnbarken och är en utvecklingsmässigt nyare del av hjärnan, minskar dramatiskt. Med behandling återställer man balansen mellan känslohjärnan och tankehjärnan när rädslan avklingar. Aktiviteten i hjärnbarken ökar och den i amygdala minskar. Tanken har vunnit kraft över känslan. Den vanligaste behandlingen för personer med fobier är att de får vänja sig vid det som de är rädda för och då upptäcker de att de klarar att hantera sina känslor och situationen. Det gäller allt från rädslor för smådjur, trånga utrymmen eller andra människor. Våra rädslor är djupt kodade i våra gener och avspeglar det som var farligt för

våra förfäder. Giftiga smådjur bringade död och sjukdom, i trånga utrymmen var man ett lätt byte för fiender. Och människor, speciellt från andra grupper än ens egen, kunde vara farliga och ondsinta. Rädslor hjälpte oss överleva och är därför, än i våra dagar, lättutlösta. Detta utnyttjas av manipulerande politiker. Rädsla är politisk hårdvaluta. INFORMATION SPRIDER RÄDSLA Trots att det dödliga våldet minskat sedan andra världskriget, välståndet och livslängden ökat, barnadödligheten minskat och färre människor svälter, manas bilden fram av samhällen nära undergångens brant. Kriget i Syrien kommer att sprida sig. Jihad ska utkämpas snarast. Klimatkatastrofer står för dörren. Utvecklingen går bakåt. Systemet kollapsar. Mediciner dödar oss. USAimperialismen förgör oss. Ryssen kommer! Det medvetna anspelandet på skräck, grundad eller ogrundad, som mer eller mindre automatiskt aktiverar amygdala, förekommer bland många politiker och i alla medier. Både i ”main stream media”, gammelmedia på svenska, liksom på twitter och facebook sprids information som lätt framkallar rädsla. Budskapen förmedlas via bilder hellre än text. ”En bild säger mer än tusen ord” menar många. Informationsmängden per yta är större. Men viktigare är att bilder framkallar starkare känslor än ord. Mycket starkare. FÖRNUFT ELLER KÄNSLA På samma sätt som tankekraften sätts ur spel hos en människa med fobi, som ställs inför det fruktade, försvagas det analytiska perspektivet av de begränsade analyser en tweet på 140 tecken erbjuder. I stället för en genomarbetad tanke, ett tankemönster som processas av vår hjärnbark, lämnas vi med en känsla, en emotion automatiskt genererad av amygdala. Vi ska acceptera och ge förståelse då en person har en fobi. Men inte acceptera att våra politiker framkallar ogrundad rädsla, utan i stället kräva intellektuellt anständiga analyser så att vi kan värdera risker, fördelar och nackdelar med olika handlingsalternativ. Tyvärr befolkas den politiska scenen internationellt och nationellt av många människor som styrs av Lex Luthors, superskurken i Stålmannen, devis: ”Ju mer skräck desto större byte”. Det är inte bra. Dock är den västerländska demokratin sannolikt det minst dåliga bland nu kända system. Ändå, politiken är för viktig att utlämnas till känslornas primat utan borde vägledas av förnuftets prejudikat.

Mats Fredrikson UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÄDSLA 5

HANS MOD LUGNADE EN SKRÃ&#x201E;CKSLAGEN NATION text: marie bosund hedberg

6 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: LIBERIA

foto: roger marklund

Under de senaste tjugofem åren har Liberia i Västafrika drabbats av omvälvande katastrofer. Först två inbördeskrig och sedan ebolaepidemin som krävde många tusentals dödsoffer. Biskop Seyenkulo riskerade sitt liv vid båda tillfällena för att stötta sina landsmän. Sin egen rädsla lyckades han dölja eftersom han var övertygad om att Gud skyddade honom. varit enkelt för mig att lämna Monrovia när antalet fall av ebola ökade för varje dag och man inte kunde se något slut, säger han. Men det faktum att jag och mina medarbetare stannade kvar och hjälpte till övertygade folk om att vi var där för dem. Jag var kapten och kunde inte lämna skutan. Daniel Jensen Seyenkulo är biskop i den lutherska kyrkan i Liberia, lcl. Sitt skandinaviska namn fick han när han som ung skickades från sin hemby till en plats med många danska missionärer. En av dem adopterade honom och inspirerade honom till att bli kristen. I oktober var han i Sverige som en av de många biskopar från hela världen som bjudits in för att närvara vid 500-årsminnet av reformationen och möta påven i Lund. Under sitt besök i Sverige hann han dessutom med att vara huvudtalare på ett seminarium i Uppsala om kyrkans roll under en kris och dess efterdyningar och att träffa representanter i Luleå stift som har en vänrelation med den lutherska kyrkan i Liberia. – Samarbeten mellan Nord och Syd är alltid värdefulla, påpekar han. Hjälpinsatserna som kom under och efter ebolaepidemin var ovärderliga. ET HADE NATURLIGTVIS

ETNISKA RENSNINGAR

1989 startade det första inbördeskriget mellan regeringsstyrkor och olika rebellgrupper och striderna spred sig över hela Liberia. Det blev ett tillfälligt lugn 1996 men sedan bröt ett nytt krig ut som innebar ännu fler etniska rensningar och en miljon människor på flykt. 2003 var kriget över, och det sägs bero på att mer än tusen kristna och muslimska kvinnliga aktivister hade krävt fred. Däribland Ellen Johnson-Sirleaf, som numera är Liberias president, och som fick ta emot Nobelsfredspris 2011 tillsammans med två andra kvinnor. Jensen Seyenkulo var nyutbildad pastor när det första inbördeskriget bröt ut. Han reste runt i landet och predikade fred och försoning. Men det han sade och gjorde sågs inte med blida ögon av rebellerna och han hotades till livet. Hans amerikanska hustru Linda hade lämnat landet men han kom att stanna kvar ytterligare ett år. – Jag var nära att bli dödad vid ett tillfälle och då insåg jag att jag var tvungen att fly. Jag smugglades ut ur landet, till Abidjan i grannlandet Elfenbenskusten. Jag fick åka med i en kolonn av fyra ambulanser, jag gömde mig inte utan satt mellan några säkerhetsvakter och hade mitt pass i

– JAG VAR NÄRA ATT BLI DÖDAD VID ETT TILLFÄLLE OCH DÅ INSÅG JAG ATT JAG VAR TVUNGEN ATT FLY.

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: LIBERIA 7

Varje dag kom det nya siffror på antalet döda och smittade som isolerats. Jag reste runt tillsammans med mitt team och träffade mycket folk. Vi var engagerade och alltid tillgängliga men vi var inte dumma. Vi följde alla restriktioner som fanns med speciella kläder och vi var noga med att inte röra vid någon som blivit sjuk. EN AV PASTORERNA DOG

Biskop Jensen och Naomi Ford, generalsekreterare i den lutherska kyrkan i Liberia, där ebolaepidemin krävde närmare 5 000 dödsoffer.

handen. Jag var fruktansvärt rädd. Jag bad Gud om extra styrka och jag har tolkat det som att Gud räddade mitt liv för att han hade ett syfte. Jag skulle rädda andra människor. FICK DRÖMJOBBET

– VI FÖLJDE ALLA RESTRIKTIONER OCH VI VAR NOGA MED ATT INTE RÖRA VID NÅGON SOM BLIVIT SJUK.

Jensen Seyenkulo har bott i Chicago med sin familj och arbetat inom den evangeliska lutherska kyrkan i Amerika sedan flykten. 2012 utsågs han till biskop för den lutherska kyrkan i Liberia, ett uppdrag som han säger att han drömt om att få. Han såg fram emot att äntligen få komma hem igen. Invånarna i Liberia levde fortfarande i ett posttraumatiskt tillstånd efter krigen när virussjukdomen ebola, blödarfeber, bröt ut 2014. Sjukdomen smittar från människa till människa genom infekterade kroppsvätskor men också via nysningar och hosta. Viruset kan också överföras vid kontakt med döda kroppar, till exempel en begravning. Inkubationstiden är mellan två och tjugo dagar. – Jag kände igen situationen från krigsåren, säger biskop Jensen. Folk levde i skräck, ingen kunde förutse vad som skulle hända, hur fort epidemin skulle växa eller vem som skulle drabbas.

8 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: LIBERIA

– Jag fick på nära håll uppleva hur en av våra pastorer dog och jag försökte trösta hans änka. Men hon tog det som en personlig förolämpning att jag inte gick på begravningen och hon vägrade tala med mig. Hon talar fortfarande inte med mig, fast det har gått flera år. Den lutherska kyrkan i Liberia driver bland annat skolor och sjukhus och förutom en av pastorerna så dog även sjuksköterskor, en utländsk missionär och ett antal församlingsmedlemmar. När de statliga sjukhusen tvingades stänga sedan de anställda gått i strejk i protest mot att de inte fick lönetillägg för sitt riksfyllda arbete såg biskop Jensen till att kyrkans två sjukhus kunde hålla öppet. – Vi var tvungna att göra något, förklarar han. Gravida kvinnor och handikappade patienter behövde hjälp. En av kyrkans partners i Nord hörde av sig och skänkte bland annat mat, mjölkersättningar och pengar. Jag grät när jag såg glädjen hos dem som fick ta emot gåvorna. Andra kyrkor i världen är med för att bygga upp Liberia, som världshälsoorganisationen, who, har förklarat fritt från ebola. Det görs utbildningssatsningar och upprustningar av industrilokaler, som måste saneras med klorin efter virussmittan. Vad kan andra kyrkor i världen lära sig av det som du och dina kollegor upplevde under epidemin? – De ska lyssna på sjukvården och ta till sig av deras erfarenheter. Vi visste ingenting om ebola och vi lyssnade inte på experterna från början som vi borde ha gjort. •

”ÄR DU RÄDD?” ”NEJ... JO, JAG ÄR RÄDD! MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ, JONATAN, JAG GÖR DET NU ... NU ... OCH SEN BLIR JAG ALDRIG MERA RÄDD.”

UR BRÖDERNA LEJONHJÄRTA, EN FANTASYROMAN SKRIVEN AV ASTRID LINDGREN 1973.

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: BETRAKTELSEN 9

BETRAKTELSEN

”SKORPAN LEJONHJÄRTA,” SA JONATHAN,

–JAG HINNER ALDRIG BLI RÄDD Under det senaste året har Nils Inngul från Växjö varit med och plockat upp 722 människor ur Medelhavet sedan de överlevt flykten mellan Turkiet och grekiska Samos. Han talar om glädjen över att få göra nytta och lyfter inte gärna fram sin egen rädsla. – När larmet går hamnar man i en bubbla, säger han. Det viktigaste är att klara av sitt uppdrag. De obehagliga tankarna kan komma efteråt. text: marie bosund hedberg foto: hans runesson och privata bilder

10 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÄDSLA

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÃ&#x201E;DSLA 11

patrullerar utanför ön Samos. Plötsligt visar ekot på radarn att det finns hinder en bit framför båten. Det ligger människor och flyter i vågorna och kämpar för sina liv. Räddningsmanskapet går i livbåten och börjar lyfta upp de nödställda, en i taget. Det ligger flytvästar på vattnet, fyllda med tidningspapper. Det är bara några få som kan simma. Många av dem har aldrig sett havet förut. Allt går lugnt, ingen gör motstånd, alla vill komma ombord på en säker båt. – Det här blev en ganska vanlig situation, berättar Nils Inngul. Det kunde vara 40-50 personer som behövde vår hjälp och vi ska ta hand om kvinnor och barn först. Men vi hinner inte välja på det viset utan tar tag i dem som ligger närmast för vi måste rädda så många som möjligt. Hösten 2015 drog mediabolaget Schibsted i gång projektet ”Gula båtarna” tillsammans med Sjöräddningssällskapet. Pengar skulle samlas in och sjöräddningsbåtar och besättningar skulle göra insatser utanför Samos. Nils var en av 600 sökande och hans erfarenheter som dykare och ytbärgare var värdefulla. Han behövde ingen betänketid och hans fru Eva förstod att han ville vara med och hjälpa till. Nils tog ut några veckors semester från jobbet och gav sig iväg. De svenska sjöräddningsbåtarna hade fraktats på lastbil genom Europa och fanns på plats när Nils och de andra kom dit. Alla sittdynor och all annan ”onödig” utrustning hade tagits bort ur båtarna – det gällde att ha plats för så många överlevande som möjligt. Besättningarna hade satts ihop så att alla funktioner skulle finnas med. EN GULA RÄDDNINGSBÅTEN

ALLT GÅR LUGNT, INGEN GÖR MOTSTÅND, ALLA VILL KOMMA OMBORD PÅ EN SÄKER BÅT.

försöker rädda liv. Och det är vi sjöräddare som själva bestämmer att vi ska gå i vattnet – är det höga vågor eller strömt riskerar vi att misslyckas. Vi träffas på Sjöräddningssällskapets station vid Helgasjön utanför Växjö som Nils var med och byggde upp för tio år sedan efter en omskriven drunkningsolycka. Han är en av sällskapets frivilliga som finns tillgängliga dygnet runt på ett rullande jourschema. Han är utbildad sjukgymnast i grunden men idag säljer han ortopediska specialprodukter inom sjukvården. Han har varit dykare sedan han var ung och även varit dykinstruktör under en tid i Egypten. Nils är fylld av situationer och intryck av det han har varit med om längs det som kallas för Dödens kust utanför Samos. – Vi började patrullera tidigt på morgonen för att möta smuggelbåtarna som brukade lämna den turkiska kusten vid midnatt. Överfarten tar ungefär åtta timmar om det inte är grov sjö. Vi lärde oss att det alltid är säkrare att göra insatsen ute på havet, inte för nära kusten. Han tycker det är svårt att beskriva det han har varit med om, ”den som inte har varit med kan inte förstå”. Men han berättar om skräcken i flyktingarnas ögon när de kämpar för sina liv, om deras lättnad när de fått en riktig flytväst på sig och kommit ombord på den säkra båten, och hur ofattbart det är att människor kan utsätta sig för sådana fasor i jakten på ett liv i trygghet. Och han berättar om när de mötte en gummibåt avsedd för tio man med 86 personer ombord – däribland en blind man och en några veckor gammal baby. Om människosmugglaren som inte visste hur man stängde av båtmotorn. Om en frusen hand som kramade hans under en kort stund. INGA MACHOMÄN

SJÖRÄDDARNA BESTÄMMER

– Vi var ett starkt team där alla hade sin uppgift, förklarar Nils. Kaptenen styr båten och ansvarar för att den fungerar, vi ytbärgare

12 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÄDSLA

– Det här är ingen amerikansk tv-serie, det är på riktigt. Det är inga machomän som är ute och man får fälla en tår. Det är viktigt att man fäller en tår. Efter varje insats har vi

NILS INNGUL OCH HANS SON ANTON UNDER EN INSATS VID DÖDENS KUST. SJÖRÄDDNINGSSÄLLSKAPETS GULA BÅTAR OPERERADE UTANFÖR SAMOS.

BANDEROLL VID FLYKTINGLÄGRET PÅ SAMOS.

EN OCH EN TAS DE RÄDDADE FLYKTINGARNA OMBORD PÅ SJÖRÄDDNINGSFARTYGET.

DE MÖTTE EN GUMMIBÅT AVSEDD FÖR TIO MAN MED 86 PERSONER OMBORD – DÄRIBLAND EN BLIND MAN OCH EN NÅGRA VECKOR GAMMAL BABY

en debriefing där vi samlas och alla som varit med får berätta om sin upplevelse. Först går vi igenom det tekniska, sedan det psykologiska. Alla ska svara på frågan om hur de känner sig. Man märker när någon inte vill säga så mycket. Man sover dåligt första natten efter en insats och man drömmer mycket. Det gäller att stötta varandra för det tar tid att bearbeta det man sett. Det kan vara lättare att minnas de döda kroppar man bärgat än alla de som man lyckats rädda till livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det är imponerande att man så snabbt kunde sätta ihop ett gäng som fungerade tillsammans, även under hård press. Nils har varit iväg vid två olika tillfällen. Redan första gången ville hans 19-årige son Anton, även han frivillig i Sjöräddningssällskapet, följa med men då ansågs han vara för ung. Men under sportlovet 2016 gick det bättre för han skulle kunna använda sina upplevelser i ett examensarbete i psykologi. Han fick följa med som extra besättningsman och hans starka upplevelser – och att han kunde rädda 500 personer ur havet – har fått honom att välja yrkesinriktning, sjukvårdssoldat, och efter utbildning bli ytbärgare i helikopter. KONTRAST MOT VARDAGEN

Vi står på stranden vid Helgasjön och Nils berättelse från Grekland blir en stark kontrast mot det som är hans vardagliga liv som stationsansvarig och frivillig sjöräddare, att rycka ut på uppdrag i någon av Kronobergs sjöar. Då handlar det oftast om förebyggande arbete som att hjälpa någon vars båtmotor stannat eller att ta hand om övermodiga turister vars segelbåt har kantrat. Här på stationen knyts också några av ändarna i hans historia ihop – den som började vid Samos klippiga kust för drygt ett år sedan. – Vi var ute och övade med livflotten – ju mer vi övar desto tryggare blir vi. Plötsligt hörde vi hur en kvinna skrek och vinkade åt oss med en handduk i handen högt uppe på en klippa. En i besättningen simmade i land och berättade att vi skulle försöka rädda dem. Det

14 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÄDSLA

visade sig att det var 19 personer, däribland elva barn, som hade dumpats på klippan av smugglaren. De hade varit där i två dygn utan mat och dryck och de var övertygade om att de skulle dö. Jag lärde mig lite arabiska när jag var i Egypten och jag kunde lugna dem en aning. En äldre dam hade diabetes och utan medicin hade hon blivit så svag att hon inte kunde gå. Vi firade ner henne och några av de andra med ett rep, de yngre kunde klättra ner själva och gå ombord. – Dagen därpå besökte vi flyktingförläggningen på Samos för att försäkra oss om att den här gruppen mådde bättre. Då kom en av pojkarna som varit med och på knagglig engelska bjöd han oss på chips som han just varit och handlat. ÅTERSÅG RÄDDAD FAMILJ

På dagen ett år senare, i slutet av oktober 2016, återsåg sjöräddarna några ur den räddade gruppen, den syriska kvinnan med handduken, den gamla damen och några av barnen. – Mamman i familjen hade lagt ner mycket tid på att hitta oss som räddade hennes och hennes familjs liv. Hon hade känt igen mig och mitt namn på Sjöräddningssällskapets hemsida och fått hjälp med att hitta mitt telefonnummer. Det visade sig att familjen kommit till Sverige och bodde på en flyktingförläggning – i Växjö. Det blev ett mycket gripande möte. I maj 2016 avbröts alla räddningsinsatser i Gula båtarnas regi sedan Turkiet och eu tecknat ett avtal som innebär att flyktingar som kommer till Grekland från Turkiet ska skeppas tillbaka till Turkiet. Då hade 1 892 liv räddats under sex månader i projektet. Men Nils kan inte släppa tankarna på de människor som fortfarande utsätter sig för livsfara i rangliga båtar på Medelhavet och han säger att ”det kliar” efter ett nytt uppdrag. – Min fru Eva märker att jag går och funderar och blir lite rastlös när det inte händer något. Jag vill fortsätta att göra nytta och hjälpa människor i nöd. Det ger så mycket. •

NILS INNGUL ÄR FRIVILLIG SJÖRÄDDARE I VÄXJÖ.

EN SJUNKEN SMUGGLARBÅT.

KLÄTTRING PÅ DE HÖGA KLIPPORNA VID DÖDENS KUST FÖR ATT HITTA FÖRLISTA FLYKTINGAR.

Ljus tänder hopp i rädslans tid Hongkong i juni 2016. Det är knäpptyst…I ett hav av ljus sitter drygt hundra tusen människor tätt tillsammans, direkt på marken i prydliga rader. Familjer med barn, gamla, tonåriga tjejer och killar, studenter, unga vuxna. Med böjda huvuden och levande ljus i sina händer förenas alla i en tyst minut. text och foto: lennart hamark

16 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: HONGKONG

DET ÄR DEN TJUGOSJUNDE

årsdagen av tragedin i Peking den fjärde juni 1989, då flera hundratals studenter och unga arbetare dödades och skadades. I den efterföljande årslånga häxjakten på unga kvinnor och män, som deltagit i de fredliga demonstrationerna den våren i Peking och i flera andra storstäder i Kina, greps tiotusentals av de kinesiska myndigheterna. Många försvann, andra fängslades och torterades av den kinesiska befrielsearmén och polisen. Den kinesiska regeringens brutalitet sände chockvågor över hela världen – och in i alla kinesiska samhällsgemenskaper utanför folkrepubliken.

I Hongkong, där man då visste att man inom tio år skulle överlämnas av den brittiska kolonialmakten till Kina (1 juli 1997), utbröt panik. Alla hongkongkineser som hade möjlighet att finna jobb på andra håll i världen flyttade med sina familjer till Kanada, USA, Australien, Europa. Territoriet drabbades av ”brain-drain” – på bara något år förlorade man fyrtio procent av sina mest välutbildade och erfarna läkare, akademiker, lärare, företagsledare. Och i Kina lades locket på. Där blev det tyst. FORTFARANDE, SNART TRETTIO år senare, är det strängt förbjudet att i folkrepubliken Kina diskutera, eller ens nämna, den så kallade ”massakern på Himmelska fridens torg”. Inte heller tillåts drabbade familjer och vänner tillsammans minnas de som dog eller försvann. Historien ska tystas till glömska. Men i Hongkong på Kinas sydkust blir tystnaden tvärtom ett kraftfullt redskap för att ”aldrig glömma Fjärde juni!”. Här kan man fortfarande år 2016 legalt hedra minnet av alla offren för Lok Sei, som fjärde juni heter på kantonesiska. Varje år denna dag samlas troget mellan femtio- och hundrafemtiotusen hongkongkineser för att tända ljus i Victoria Park i stadens centrum. Deltagandet har ökat de senaste tio åren. Numera kommer alltfler unga som inte ens var födda när den kinesiska tragedin utspelades. I Hongkong samlas man inte bara för att hedra offren från 1989. Den årliga ”Fjärde juni-manifestationen” står idag för långt mer än så. Den har kommit att bli den självklara symbolen för hongkongbornas längtan och kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Ty rädslan inför framtiden, människors djupa existentiella oro inför hur Kina ska behandla ”flyktingorten” Hongkongs invånare, växer sig starkare för varje år. Till den brittiska kronkolonin flydde en gång ens familj och släkt undan kommunistpartiets brutala ledarskap i Kina under 1950-, 60- och

70-talen. Nu upplever man att historien snart har hunnit ifatt en. Men denna gång har man ingenstans att fly. Majoriteten av stadens sju miljoner kineser har varken tillräckligt med pengar eller utbildning för att kunna flytta någon annanstans i världen. Alltså återstår att stanna kvar och tillsammans kämpa för det man äger just nu: ”ett stort mått av självständighet” och ett visserligen begränsat, men ändå tillförlitligt och uppskattat, ”semi-demokratiskt” system. Under femtio år, från överlämnandet 1997 till det fullständiga inlemmandet i folkrepubliken 2047, är Hongkongs kineser lovade att åtnjuta de mänskliga rättigheter och den sociala ordning som britterna lämnade efter sig: fri och öppen media, yttrande-, mötesoch religionsfrihet, korruptionsfri polis och domstolar, med mera. Allt detta riskerar man att förlora. KOMMUNISTPARTIETS KIDNAPPING och

fängslande av fem bokförläggare från Hongkong för en tid sedan är ett av många och ständigt nya exempel på att pekingregeringen hänsynslöst kör över hongkongbornas utlovade fri- och rättigheter. Detta, och Pekings ständiga inblandning i Hongkongs interna politiska frågor, skrämmer. Nyliga undersökningar visar att Hongkongs unga är mycket pessimistiska om framtiden. Men många hanterar sin rädsla och existentiella oro för hemstadens och sin egen framtid genom att engagera sig. – Jag kommer hit för att vi tillsammans måste kämpa för demokrati och yttrandefrihet. Sådana skatter kommer inte av sig självt, säger den tjugoårige studenten som sitter i folkhavet med sitt brinnande ljus i handen. – Mina mamma tog med mig hit när jag var liten, berättar kamraten intill. Sedan gick det många år när jag inte deltog. Men nu har jag själv insett att vi måste få Peking att se oss och lyssna på vår rädsla. Och de är inte ensamma – i detta hav av ljus mellan Hongkongs skyskrapor. •

Lennart och Lis Hamark, Svenska kyrkans utsända i Hongkong 1988–98 och 2008–14

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: HONGKONG 17

KONSTEN ATT ÖVERVINNA RÄDSLAN EMMA PÅ KYLSKÅPET sitter

en handskriven minneslapp med orden Rädslans geografi, Filosofiska rummet mars 2016. I radiosamtalet medverkade journalisten Martin Schibbye, poeten Eva Ström och statsvetaren Ulf Petäjä. Deras erfarenheter från journalistiskt arbete, scenisk gestaltning och akademiskt skrivande berörde spänningen mellan vikten av utbyte av idéer för att driva förändring och risken att idéutbytet inskränks då det hotar rådande ordning. Deras samtal relaterade till frågan om förutsättningarna för att vara en kritisk och på samma gång en konstruktiv röst i samhället. De stannade inte vid vad som retoriskt brukar framhållas – rätten för den enskilde att fritt få uttrycka tankar och åsikter – utan lyfte även fram en annan dimension av yttrandefriheten. Den som handlade om lyssnandets betydelse för samhällsutvecklingen och människors rätt att i samtalets form få höra nytt, ta del av annan kunskap, andra erfarenheter, andra perspektiv. Jag associerade till de diskussioner vi har i vårt internationella ekumeniska arbete. Organisationer och engagerade personer vittnar om problemet med ett alltmer åtstramat demokratiskt utrymme i samhällen världen över. Deras möjligheter att verka som en del av civilsamhället och att vara en kritisk röst i arbetet för trygga, rättvisa och hållbara samhällen ifrågasätts. Det tar sig uttryck i olika typer av kontroll och repressiva åtgärder. I vårt nätverk finns det präster, ledare för urfolk och aktiva inom kvinnoorganisationer som trots stora risker och med vänner som fängslats eller mördats fortsätter sitt arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. 18 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: RÄDSLA

Det är ett liv och ett ställningstagande för människovärdet som kan kosta på mentalt, både individuellt och kollektivt, när rädsla istället för förtroende och frihet genomsyrar samhället. När Martin Schibbye delade med sig av erfarenheten från sin fängelsetid i radioprogrammet, fångade han det i uttrycket Rädslans geografi. En rädsla som trängde in under huden, tog kontrollen över sinnestämning, tanke och samtalsämnen. Att inte kunna tala om det man vill, det man sett och hört, följde honom även in i natten. Han beskrev hur han kunde vakna av oron att ha röjt något i sömnen, där i fängelset bland medfångarna och på ett sätt som kunde skada dem. På Balkan har ett detaljerat dokumentationsarbete gjorts av organisationen Documenta – Center for Dealing with the Past, om vad som skett under förföljelse, förtryck och väpnad konflikt. Intervjusamtal har förts med personer som delar med sig av detaljrika minnen ända tillbaka till andra världskrigets förföljelser. Modet att övervinna ensamheten i erfarenheten möter ett intresse av att sätta in det som hänt i en större samhällsberättelse. Personliga berättelser bärs fram med övertygelsen om att de är nödvändiga för att ompröva förståelsen av vad som faktiskt skedde och att de behövs för att nå en förändring i relationen mellan människor och i samhället. Mötet med dem som lyssnar och förstår kan leda till ny kraft som stärker tillit och verklig samhällsgemenskap i fred som övervinner rädslan. • Text: Jenny Zetterqvist Jenny Zetterqvist är policyrådgivare, Svenska kyrkans internationella arbete

OPINIONSBILDEN

PABLO PICASSO GUERNICA Den spanskfödde konstnären Pablo Picasso skapade sin allra största målning, Guernica, som en protest mot det spanska inbördeskriget på 1930-talet.

Sedan de spanska nationalisterna, med general Franco i spetsen, vunnit inbördeskriget 1939 flyttades tavlan till Museum of Modern Art, MOMA, i New York.

Guernica är ett minnesmärke över den baskiska staden med samma namn som den 26 april 1937 förstördes av tyskt bombflyg i de spanska fascisternas tjänst. När den visades för första gången på världsutställningen i Paris fick omvärlden upp ögonen för vad som pågick.

Målningen är 349x776 cm och finns numera på Museo Reina Sofia i Madrid i en särskild lokal. Det finns en reproduktion av Guernica i FN-huset i New York. När generalförsamlingen sammanträdde om en eventuell invasion av Irak 2003 doldes målningen av ett blått skynke. Källa: Wikipedia

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: OPINIONSBILDEN 19

Att jag inte ska räcka till. Som studerande Att jag inte ska till. har Somjag studerande skådespelare och skådespelare ochräcka dansare många bollar i dansare jag många bollarNär i luften och är alltid på språng. luften ochhar är alltid på språng. det är som När det är jag som galnast jag vara ofta rädd för attgentemot vara galnast blir ofta rädd blir för att otillräcklig min familj och min otillräcklig gentemot pojkvän, att jag inte tar mitt ansvar.min familj och min pojkvän, att jag inte tar mitt ansvar. Jag försöker lugna mig och lita på mina nära och kära när de förklarar att de älskar mig Jag försöker lugnaom mig lita påmycket. mina nära kära för den jag är även jagoch är borta Detoch gäller att prioritera rätt, och det brukar när de förklarar att de mig för den jag är även jag alltid få hjälp med avälskar min familj. om jag är borta mycket. Det gäller att prioritera rätt, JOHANNA WIKSTRÖM och det brukar jag alltid få hjälp med av min familj. TEATERELEV, FRIDHEMS FOLKHÖGSKOLA, JOHANNA WIKSTRÖM SVALÖV TEATERELEV, FRIDHEMS FOLKHÖGSKOLA, SVALÖV

Jag får genast två tankar. En som handlar om rädslan för att något hemskt ska hända mina nära och kära.

Den andra gäller miljön. Det som skrämmer mig är ofta grundat på den information som sprids via olika sociala medier. Experterna varnar och kommer med skrämmande budskap, media formulerar om dem så de säljer och politikerna försöker flytta fokus från fysiska platser till pappersöverenskommelser. Är läget så allvarligt att vi människor inte klarar av att höra det som kommer närmast sanningen? Det kommer rapporter om att stora landmassor kommer att ligga under vatten om glaciärerna fortsätter att smälta, att vattendragen kvävs av övergödning, att den ekologiska balansen har rubbats. Hur många djur kan utrotas innan ekosystemet störs så allvarligt att överlevnaden hotas? Vad skulle hända om informationen presenterades sakligt, tydligt och tillgängligt för den som vill veta? Skulle det bli upplopp och revolution? Eller skulle de flesta människor ta ansvar för sin del och samarbeta? I en så kaotisk period som vi nu lever i finns samtidigt goda möjligheter att påverka utvecklingen. Ett uttryck jag nyss hört är ”plastbanta”; att minska sin del av plastkonsumtionen genom att undvika plastkassar. Och många köksredskap i plast kan ersättas med redskap i trä eller metall.

Vad är du riktigträdd för – och hur hittar du di Kaos och kreativitet hänger ofta samman, jag tror att denna tid kommer ge många bra uppfinningar som är miljövänliga och kanske visar lite humor. ULLA ROSANDER DIETIST, MALMÖ

20 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: ENKÄTEN

Jag är nog inte riktigt rädd för någonting men jag känner en stark oro för det som händer i Sverige och världen idag. Polariseringen ökar och klyftorna mellan olika grupper blir allt djupare.

Jag har berättat om utvecklingen i Sverige under de senaste 25 åren i det som har blivit en triologi – Lasermannen, De apatiska och nu senast Det svenska hatet. I den senaste boken skildrar jag bland annat Sverigedemokraternas framgångar med en av deras frontfigurer, Kent Ekeroth, som en röd tråd. Jag skriver också om vad som driver näthatare och unga jihadister. Boken har fått många positiva recensioner men jag har också fått ta emot hundratals hatiska mejl och inlägg på näthatsidorna, där jag också kallas för landsförrädare. Skribenterna bärs upp av sitt enorma hat och genom att kunna hota anonymt kan de skrämma och tysta debatten.

Vår son är vår stora glädje. Han har ett födelsebevis men han är inte registrerad i Sverige. Min pojkvän har ansökt om uppehållsstillstånd igen. Han har ett bra jobb nu – den första tiden här jobbade han för 20 kronor om dagen. Vårt hopp står till att han får stanna här och att även vi kan få det. ILVA ZENELI PAPPERSLÖS, MALMÖ

Då är det viktigaste av allt att inte bli rädd och inte låta sig påverkas. Jag brukar inte svara på sådana inlägg men gjorde ett undantag när många skrev att jag inte granskade islamisterna utan bara gav mig på högerextremister. Jag uppmanade de aggressiva kritikerna att läsa Det svenska hatet. Då fick jag svaret: Du är en skithög ändå! Man kan inte bli rädd när debatten ligger på en så låg nivå. GELLERT TAMAS FÖRFATTARE OCH DOKUMENTÄRFILMARE, STOCKHOLM

itt mod?

En väninna hade flyttat till Malmö och hon lovade att ta emot oss om vi kom hit. Vi flydde via gränsen till Makedonien och lyckades ta oss till Sverige. Det gick inte att nå min väninna och vi var hemlösa i ett väldigt kallt land. Vi togs emot på Migrationsverket men vår ansökan om asyl avslogs och vi blev utvisade efter tre månader. Vi återvände trots att vi visste att det skulle bli svårt. Vi har sovit i kyrkor, på Centralen i Malmö, på Stadsmissionen, i skjul och kulvertar och i rum som snälla människor har lånat ut till oss. Jag förlorade mitt pass och id-kort när vi blev utkastade från ett ställe och det gör att jag måste leva ett liv i skuggan.

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: ENKÄTEN 21

ENKÄTEN

Jag är fruktansvärt rädd för att min lille son Wail ska få uppleva något av allt det hemska som jag och min pojkvän har varit med om under de senaste två åren. All min tid går åt till att skapa ett tryggt liv åt honom. Jag växte upp i en by i norra Albanien och jag drömde om att bli advokat eller journalist. Men när jag blev gravid med min pojkvän förändrades allt. Våra släkter ligger i fejd med varandra sedan generationer tillbaka och det var uteslutet att jag skulle få träffa min familj om jag födde barnet.

Erik Lysén tror på en kyrka som vågar vara politisk utan att vara partipolitisk och som höjer rösten när människor far illa. Han blev själv tidigt inspirerad av medborgarrättsrörelsen i usa och finner kraft i tron på en barmhärtig Gud. Nu ska Svenska kyrkans internationella chef öka kännedomen om Svenska kyrkans internationella arbete.

–Tron är en bränslecell som religiösa ledare om deras stora inflytande på både sociala normer och nationell politik.

Varför är Svenska kyrkans internationella arbete inte mer känt hos allmänheten?

– Vi har helt enkelt inte satsat tillräckligt mycket på kommunikation. Men vi har precis inlett en satsning som under 2017 ska öka kännedomen hos medlemmarna och allmänheten om det viktiga arbete som vi gör tillsammans med våra samarbetspartner i världen. Bland de kyrkoaktiva är det vi gör rätt känt, men där måste vi arbeta med att öka förtroendet och lojaliteten hos församlingar och stift. De ska kunna känna stolthet över Svenska kyrkans internationella arbete. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Hur kan kyrkan vara relevant i den kontexten för människor som vill stödja internationellt arbete?

– Många uttrycker ändå att de har ett stort förtroende för att kyrkan arbetar med att hjälpa utsatta människor. Då är det lätt att koppla på den internationella aspekten. Även en agnostiker kan tro på det internationella arbete vi gör och dessutom se styrkan i att agera som just kyrka. I många länder har religiösa ledare och samfund stort inflytande när det gäller exempelvis fredsprocesser och kvinnors rättigheter. På gott och ont. Då är det en styrka att agera som just kyrka, eftersom vi kan föra dialog med kyrkliga och 22 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: PORTRÄTTET

Vilka frågor är viktigast för kyrkan att driva internationellt som världen ser ut i dag?

ERIK LYSÉN Ålder: 50 Familj: Frun Annika och barnen Elin 15 år och Nils 12 år. Bakgrund: Arbetade under några år i Sydafrika för Diakonia, samt därefter för bland annat Sveriges kristna råd med globala rättvisefrågor. Var handläggare och sedan policychef för Svenska kyrkans internationella arbete. Sedan cirka fem år internationell chef. Relation till Gud: Uppväxt i ett kyrkligt sammanhang, blev i tonåren inspirerad av Martin Luther Kings sammankoppling av tro och medborgarrättsengagemang samt av Desmond Tutus kamp mot apartheidsystemet i Sydafrika. Aktuell: Opinionsbildar ständigt för en bättre värld.

– Vi ser en värld med mycket splittring och populism på frammarsch. Då är det extra viktigt att kyrkor och religiösa ledare agerar för fred, försoning och tolerans. Vi måste stå stadiga i en kristen trostolkning som framhåller barmhärtighet, tolerans och kärleken till nästan. Jag vill även betona vikten av att bidra till att Agenda 2030 genomförs för att skapa hållbara samhällen. Klimatfrågan, kvinnors och flickors rättigheter samt flyktingar och migranters situation måste stå i fokus. Vad svarar du dem som tycker att kyrkan bör ägna sig åt Gud istället för exempelvis klimatfrågan?

– Jag svarar att Gud är hela livets Gud. Det betyder att frågan om att människor ska ha mat på bordet och hur vi hanterar skapelsen också är frågor för kyrkan. Vi ska ta ställning för utsatta människor. Det är vårt uppdrag att höja rösten när människor far illa. Desmond Tuto arbetade mot apartheid. Skulle han hellre ha hållit tyst? Skulle Martin Luther King ha hållit sig till sin söndagspredikan om att alla är skapade till Guds avbild, men avstått från medborgarrättskampen? Det är klart

PORTRÄTTET

ger vila och kraft att vi som kyrka ska kunna agera politiskt i den bemärkelsen. Men det är inte lika med partipolitiska ställningstaganden. Har du aldrig tappat tron på att det går att förändra världen?

– När du sitter på håll och tittar på världen är det lätt att tappa tron. Men när du som vi får möta människor som lever i utsatthet och ser den kraft som finns hos dem att åstadkomma förändring, att plantera det där äppelträdet som Martin Luther talade om i bildlig mening, då får du hopp. Visst går det att fråga sig vart mänskligheten är på väg när Donald Trump har vunnit USA-valet och polariseringen är stor. Men jag känner hoppet i kyrkan och i det vi är och gör. För mig personligen är mässan och nattvarden viktig. Där kan jag andas in och fyllas med kärlek, livskänsla och näring. Det ger kraft. Vad tror du Jesus hade sagt till sina lärjungar om han skulle ha samlat dem 2016?

Som Internationell chef ser Erik Lysén till att varva ”kontorstid” med besök hos partner runt om i världen. Ett av besöken de senaste åren gick till Arauca, Colombia, där Svenska kyrkan tillsammans med partner arbetar aktivt för fred och försoning.

– Oj, stor fråga. Ja, samma uppmaning som då när det begav sig: Lev i kärleksuppdraget, tjäna din nästa och våga överskrida gränser. Och möt människor! Då växer tro och tillit. Text: Anna Martinengo Foto: Magnus Aronson/IKON

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: PORTRÄTTET 23

Colombia:

KYRKORNAS ROLL I FREDSPROCESSEN RICARDO PINZÓN CONTRERAS OCH ANDRÉS ALBA ARBETAR I DET KRISTNA EKUMENISKA FREDSNÄTVERKET DIPAZ (MELLANKYRKLIG DIALOG FÖR FRED). – VI HAR EN STOR UTMANING FRAMFÖR OSS I ATT SKAPA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FREDEN, FRAMFÖR ALLT SEDAN NEDRUSTNINGEN LÄMNAR ETT VAKUUM FÖR NYA KRAFTER ATT TA VID, SÄGER DE.

24 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: COLOMBIA

Kan Colombias inbördeskrig som pågått i 52 år börja lida mot ett slut? Colombias president och farc-gerillans ledare har undertecknat ett nytt fredsavtal. Kyrkorna har spelat en viktig roll i fredsprocessen men fredsavtalet har också motarbetats av kristna högerkonservativa krafter. text och foto: therése naomi jonsson

ANDRÉS ALBA OCH RICARDO PINZÓN

tar emot oss på organisationen JustaPaz kontor i centrala Bogota. JustaPaz är en av medlemsorganisationerna i det kristna ekumeniska fredsnätverket DiPaz (Mellankyrklig dialog för fred). Andrés arbetar som samordnare för DiPaz och är medlem i Lutherska kyrkan, Ricardo är direktor för Mennonitkyrkans utvecklingsorganisation, Mencoldes. – Alla organisationer som ingår i DiPaz bidrar med sin kompetens och sina nätverk, vilket har gett oss unika möjligheter i fredsbyggandet, säger Andrés Alba.

CONTRERAS

INBJUDNA AV FARC ATT ÖVERVAKA ELDUPPHÖR

DiPaz arbete handlar om att påverka parterna i konflikten att söka fred och försoning, bland annat genom övervakning av vapenvilan, dokumentation av människorättsövergrepp, kontakt med fängslade gerillaledare och direkt närvaro vid fredsförhandlingarna. Men lika viktigt är ingångarna i de lokalsamhällen som drabbats av konflikterna. Arbetet grundar sig på principerna: sanning och rättvisa, antimilitarism och icke-våld, samt försoning. – Kort efter att farc i juli 2015 hade

deklarerat sitt ensidiga eldupphör uppstod en kris då några från gerillan dödade flera militärer. DiPaz skrev då ett brev till förhandlarna, som undertecknades av över 150 kyrkoledare, där vi bad dem att inte bryta förhandlingarna på grund av krisen, berättar Andrés Alba. Det gjorde att farc bad oss, tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer, att övervaka eldupphöret. Mot allas förväntan röstades det första fredsavtalet ned med knapp marginal i oktober i år. Den främsta anledningen sades vara att stridande gerillasoldater kom för lindrigt undan. Men både president Juan

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: COLOMBIA 25

Manuel Santos och farc-gerillans ledare Rodrigo Londono var snabbt tillbaka vid förhandlingsbordet. Ett nytt avtal kunde undertecknas i Bogota och denna gång vände man sig till kongressen för ett godkännande – och fick det den 1 december. Fredsavtalet har internationellt hyllats för sin progressiva framtoning. Samtidigt är det många på nej-sidan, med förre presidenten Álvaro Uribe i spetsen, som motsatt sig genusperspektivet i avtalet. Däribland evangelikala frikyrkor och starka religiösa ledare. GENUSPERSPEKTIVET I FREDSAVTALET ”SKADAR FAMILJEN”

KONFLIKTEN Den väpnande konflikten mellan FARC-gerillan och Colombias regering har pågått sedan 1964. Därtill pågår konflikter med landets näst största gerilla ELN och paramilitära grupper. Minst 200 000 människor har fått sätta livet till under inbördeskriget och miljontals har tvingats på flykt inom landet. Kyrkorna och organisationerna som ingår i DiPaz har länge arbetat för och med de människor som drabbats av konflikten. När fredsförhandlingarna mellan regeringen och FARC startades för fyra år sedan började man mobilisera sina krafter och ur det föddes så småningom DiPaz. DiPaz nämns vid namn i fredsavtalet på sida 178, i kapitlet som handlar om krigets offer. Där lyfts vikten av samtliga parters offentliga erkännande av ansvar i konflikten, med hänvisning till religiösa ledares roll i försoningsprocessen.

Bakgrunden till att genusdebatten tog fart var att det några månader före folkomröstningen inträffade ett mord på en ung homosexuell kille. Utbildningsministeriet svarade med att ta fram ett material som skulle utbilda elever och lärare i sexuell mångfald och alternativ familjebildning. Initiativtagare till detta var utbildningsminister Gina Parody, själv öppet lesbisk och utpräglad försvarare av fredsavtalet. Gina Parody blev kort därpå måltavla för anklagelser om att driva en agenda som skulle göra skolbarnen homosexuella. Detta förstärkte idén om att det fanns ett samband mellan utbildningsmaterialet och fredsavtalet, som ansågs innehålla genusperspektiv som ”skadar familjen”. Konservativa krafter började mobilisera sig kring nej-sidan och fick många att rösta. Det paradoxala i sammanhanget är att det saknas skrivelser om familjebildning, abort eller samkönad adoption i fredsavtalet. Däremot nämns att man i försoningsprocessen ska erkänna det särskilda lidande som kvinnor och hbtq-personer utsatts för på grund av sitt kön eller sin sexualitet, något som är väl dokumenterat. – Colombia är ett djupt religiöst land och i samband med omröstningen har de

26 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: COLOMBIA

religiösa krafternas roll manifesterats tydligt. Både katolska kyrkan och pentekostala rörelser har upplevt splittring kring fredsavtalet och har låtit sig påverkas av högerkonservativa krafter, säger Ricardo Pinzón Contreras. Av denna anledning känner vi också att det är extra viktigt med initiativ som DiPaz, som arbetar för att få kyrkorna att ställa sig bakom fredsprocessen. Som kyrkor har vi ett ansvar för freden och för hoppet. NU BÖRJAR DET SVÅRASTE ARBETET

När fredsavtalet röstades ned samlades DiPaz och en mängd andra civilsamhällesorganisationer för att fredligt demonstrera vid Plaza de Bolívar i Bogota. Nu är ett nytt avtal på plats och i takt med att det börjar implementeras övergår DiPaz arbete i att fokusera på granskning och observation av avmobiliseringen, samt utbildning i fredsbyggande. – Det här kommer att bli det mest komplicerade steget i fredsprocessen. Vi har en stor utmaning framför oss i att skapa förutsättningar för freden, framför allt sedan nedrustningen lämnar ett vakuum för nya krafter att ta vid, säger Ricardo Pinzón Contreras. Samtidigt känner vi oss stärkta i det arbete vi hittills åstadkommit. farc ska samla sina trupper i så kallade avväpnings- och återintegrationszoner och DiPaz har fått igenom att i dessa zoner få upprätta så kallade humanitära skyddshus, där civilsamhället och kyrkorna får spela en aktiv roll genom att övervaka nedrustningen och tillgodose psykosociala behov. Att DiPaz och andra civilsamhällesorganisationer, inte minst kvinnorörelsen, har fått gehör i fredsförhandlingarna är unikt i sitt slag. Nu gäller det för samtliga parter att gå från ord till handling. • Therése Naomi Jonsson arbetar som kommunikatör på Svenska kyrkans internationella arbete. I november 2016 besökte hon Colombia och träffade de partners som Svenska kyrkan stöder i landet, däribland DiPaz.

SOFIA SAMTALAR MED DINA MAKLAD OCH DE ENAS OM ATT DE HAR FLER SAKER GEMENSAMT ÄN DET SOM SKILJER DEM ÅT.

I AUGUSTI DELTOG SOFIA NORDIN I KURSEN YOUTH RELIGION AND VIOLENCE I KAIRO OCH ÄVEN DÅ MED HJÄLP AV ETT STIPENDIUM FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP.

– VI FÅR HÖRA HERRENS BÖN PÅ ANDRA SIDAN JORDKLOTET Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Utbytesprojektet ”unga hjälper unga” som genomförs av gruppen Filborna Ungdom i Svenska kyrkan har fått 136 000 kronor i bidrag för en resa till Kashumbiliro i Tanzania. Kashumbiliro är ett pastorat med sju församlingar inom ELCT, den lutherskevangeliska kyrkan i Tanzania. Området ligger vid Victoriasjöns västra strand och består av flera mindre byar. VAD ÄR SYFTET MED RESAN? – Att få dela erfarenheter och gudstjänstliv med en lokal församling, säger Mikael Frostin, församlingspedagog och projektledare för Filborna Ungdom, som är en förening inom Svenska kyrkans Unga. Han har själv vuxit upp i Tanzania, hans pappa var missionär och undervisade i teologi vid universitetet i Makumira.

– Det är ungdomarna själva som kommit med idéer om vad de vill göra och det fanns tydliga önskemål om att kunna hjälpa till, att vara med och förändra världen. Den här resan ska skapa möten mellan unga för att samtala om att vara ung idag, i Tanzania och i Sverige. VAD KOMMER DE ATT FÅ SE OCH UPPLEVA? – De är tänkt att ungdomarna ska bo hemma hos familjer i Kashumbiliro för att bättre förstå deras kultur och vardag. Det blir nog en kulturkrock som förhoppningsvis leder fram till positiva erfarenheter. De kommer att delta i gudstjänster som är väldigt annorlunda och samtidigt upptäcker de att man ber Herrens bön även tvärs över jordklotet. HUR FÖRBEREDER NI RESAN? – Projektet pågår i nästan två år och resan blir en av höjdpunkterna. Innan vi åker iväg i juni har ungdomarna fått lära sig mycket om Tanzania, om kultur, vardagsliv och tro. Vi

samlar också in pengar för att kunna hjälpa på plats. Våra ungdomar ska dessutom bjuda in och arrangera så att en grupp ungdomar från Kashumbiliro kan komma hit på en utbytesresa så småningom. HUR SKA NI REDOVISA PROJEKTET? – Med dagboksanteckningar och bilder och även berätta i församlingen och skolor om sina upplevelser. Filborna Ungdom har gjort liknande resor tidigare, bland annat till Jerusalem och Krakow och Auschwitz i Polen, men de har varit upplagda mera som studieresor till platser med ett politiskt sammanhang. Resan till Tanzania är en resa där människor möts på ett mera personligt plan. STIPENDIATER Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se Text: Marie Bosund Hedberg

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: STIPENDIATEN 27

STIPENDIATEN

SOFIA NORDIN, 29 ÅR, ÅKER SNART TILL BEIRUT FÖR ATT STUDERA EKUMENIK OCH INTERRELIGIÖS DIALOG.

2016:STIPENDIERAPPORTEN VÃ&#x201E;GEN UT UR FATTIGDOMEN 28 UPPDRAG MISSION NR 13 2017:

–DE UNGA I BURMA KÄNNER HOPP text och foto: eva-maria munck

Att ta cykeln till jobbet blev vardag för Eva-Maria Munck under fem veckor som volontär på Burma Children Medical Fund (bcmf ). – Jag fick möta många människoöden men också se hur utvecklingen går framåt för de många barn och unga som är Burmas nu, skriver hon i sin stipendierapport.

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: STIPENDIERAPPORTEN 29

Patienter och medarbetare på väg till Chaing Mai.

MITT ENGAGEMANG

i norra Thailand och Burma och i synnerhet för den etniska nationaliteten karenerna sträcker sig mer än tio år tillbaka. Det startade med volontärarbete för en kristen barn- och ungdomsorganisation som nu är Equmenia. Jag och min vän Malin arbetade på ett elevhem för Pwo-karen-ungdomar där vi undervisade i engelska och ledde fritidsaktiviteter. När jag och min man Samuel, som är karen och kom som flykting till Sverige för drygt tio år sedan, bestämde oss för att åka tillbaka till norra Thailand och Burma, så är jag tacksam för att ha kunnat få hjälpa till med bcmfs viktiga arbete. Burma Children Medical Fund, bcmf, har sitt kontor i Mae Tao Clinic, en klinik i Mae Sot-området som startades av Dr Cynthia Maung i svallvågorna efter det studentuppror

30 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: STIPENDIERAPPORTEN

Eva-Maria utanför Mae Tao Clinic.

som brutalt slogs ned av militärjuntan i Burma 1988. Människor tvingades i desperation fly över gränsen till Thailand. Kliniken sattes upp provisoriskt av en grupp burmesiska läkare och sjuksköterskor som kände starkt för de människor som tvingades fly. BÖN OCH TACKSAMHET

Behovet av kostnadsfri vård till migranter är dock fortfarande stort och i maj 2016 invigdes de nya och mer ändamålsenliga lokalerna, närmare bergen i Burma och något längre bort från stadskärnan i Mae Sot. Den vackra cykelvägen, en tur på runt 40 minuter vardera riktningen, var för mig en stund av bön och tacksamhet, ackompanjerad av den fantastiska naturen runtomkring, och ibland av regnet. Ofta mötte jag patienter på väg till kliniken, på cykel, motorcykel eller i songthaews, som är det vanligaste transportmedlet i Thailand. bcmf startades 2006 av Kanchana Thornton, som i sitt volontärarbete på Mae Tao Clinic såg behovet av en organisation som kunde finansiera operationer för de många människor som inte kunde betala sin vård själva. Namnet till trots så förmedlar bcmf möjligheten till

BCMF Mer information om Burma Children’s Medical Fund finns på www.burmachildren.com Avsnitten i min podcast, Burmapodden, finns på munck.podomatic.com Utanför Mae Tao Clinic.

behandling och operation till människor i alla åldrar. Den sista utvägen för många familjer där den huvudsakliga försörjaren blir sjuk och förhindrad att arbeta är att ta barnen ur skolan. Det var med sorg i hjärtat jag hörde föräldrar berätta att deras barn hade blivit tvungna att sluta skolan i motsvarande femman eller sexan för att börja arbeta och tjäna pengar åt familjen. Varje morgon stod nya patienter på rad utanför registreringen till Mae Tao Clinic. Många är migrantarbetare i någon av de många fabriker som finns runtomkring Mae Sot, men många hade också gjort långa och kostsamma resor för att ta sig dit. En karta utanför bcmfs kontor vittnar om att man har patienter från det avlånga Burmas samtliga fjorton provinser. MINIBUSS TILL OPERATION

Varje onsdag morgon och ibland även på måndagsmorgnarna körde en fullastad minibuss med patienter från Mae Sot till Chiang Mai, en resa på cirka sex timmar som sker i administrativt samarbete med thailändska myndigheter. I Thailands andra största stad finns betydligt bättre möjligheter till behandling. På torsdagsmorgnarna kom patientbussen

tillbaka, nu fylld med andra patienter som fått sina behandlingar i Chiang Mai. Det var en fröjd att mötas dessa patienter och intervjua dem om deras behandlingar som ingick i mitt arbete som volontär. Att höra dem berätta om den oro som de länge burit på och den framtidstro som de nu hyser. Många av de barn vi intervjuade ville efter sin genomförda behandling nu bli läkare och såg fram emot att kunna gå tillbaka till skolan. Vid patientintervjuerna frågar man alltid om patienten eller, om det är ett barn, patientens föräldrar, har upplevt förändringar i sitt liv efter omvandlingen som nu sker i Burmas politiska landskap. Något som många pekar på är att avgifterna för hälso- och sjukvård samt skolavgifterna faktiskt är borta i många delar av Burma. Detta är enormt positivt och jag hoppas att det innebär att inte lika många människor behöver resa långt för att komma till Mae Tao Clinic i Thailand, utan kan få tillgång till sjukvård i sitt hemland. Och jag hoppas att det blir en längre och bättre utbildning för de många barn och unga som är Burmas nu.” •

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: STIPENDIERAPPORTEN 31

I KORTHET

Kristina Hellqvist, utredare på kyrkokansliet i Uppsala, var en av de medverkande vid Europakommissionens dialogseminarium i Bryssel på temat att förstå och förändra rädslor runt migration. – Samtidigt som människor på flykt har goda skäl att vara rädda – för att inte kunna korsa gränser och komma till en plats i säkerhet, för att skickas tillbaka till svåra omständigheter och för att inte kunna bygga en framtid för sina barn – så väcker flyktingmottagande och invandring också många rädslor i mottagande länder. Det var bakgrunden till seminariet i Bryssel där företrädare för kyrkor och Europakommissionen möttes i ett gemensamt samtal i oktober. – Ett ämne som många berörde var media och särskilt social media där hat och fördomar lätt får enorm spridning. Professor András MátéTóth från Ungern betonade att vi idag får allt mer information men har allt mindre förmåga att tolka den. Det skapar rädsla. Han påpekade att i vårt individualiserade samhälle verkar det vara främst när det uppstår moralpanik kring något som vi känner gemenskap. I sitt eget anförande lyfte Kristina Hellqvist fram att förhållningssättet till flyktingar och invandrare dels beror på ekonomi och trygghet i det egna livet, men framförallt på den inre kompassen och vilka vanor vi odlar. Hon betonade vikten av att odla mod, främja hopp och arbeta för en mer rättvis värld. Hon underströk kyrkornas viktiga roll för att bygga tillitsfulla och gränsöverskridande gemenskaper.

32 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: I KORTHET

FOTO: ANNA-MARIA SANDSTRÖM

ATT ODLA MOD I EN TID AV RÄDSLA

Sandra Ahieng introducerar menskoppar i Sydsudan.

POSITIVT MED MENSKOPPAR I Sydsudan är det mer sannolikt att en ung flicka dör i barnsäng än fullföljer grundskolan. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flera projekt med syfte att förbättra situationen, ett är Lutherska världsförbundets (LWFs) projekt i Jonglei. Där delas så kallade ”dignity kits” med bindor och tvål ut för att skolflickor inte ska tvingas stanna hemma under menstruationen, vilket ofta är fallet på grund av att de flesta familjer inte har råd med annat mensskydd än gamla trasor. En annan satsning är att LWF utbildar skolflickor i hur en så kallad menskopp används, ett menstruationsskydd som kan hålla i tio år och inte heller skapar några sopberg. Sandra Ahieng, själv uppvuxen i ett slumområde i Nairobi, arbetar med att introducera menskoppen för unga kvinnor och flickor. Även föräldrar och lärare utbildas för att öka förståelsen för flickornas situation och skapa acceptans för menskoppen. Mottagandet har varit

över förväntan positivt. – Min erfarenhet är att när det inte finns något alternativ är intresset och acceptansen hög. Då spelar sociala och kulturella barriärer mindre roll, berättar Sandra Ahieng.

RELIGIÖSA LEDARE FÖR FÖRÄNDRING Religiösa ledare kan vara nyckeln för att nå förändring. Det visar ett projekt i Etiopien. Där har en satsning på att öka förståelsen hos de religiösa ledarna för kvinnornas ofta utsatta situation gett resultat. Projektet är del av en större satsning där fokus ligger på att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Flera afrikanska länder medverkar och lokalt är det teologiska universitet som driver arbetet framåt. Svenska kyrkan står för finansieringen och över 100 studenter i teologi har fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. I Etiopien har satsningen på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en

väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. – I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och det gör att värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som är projektledare för satsningen.

SEMINARIUM OM SOCIAL TRYGGHET Hur kan Svenska kyrkan och andra trosbaserade organisationer verkar för att människor ska få sin rätt till social trygghet förverkligad? Den frågan står i fokus när särskilt inbjuda religiösa ledare, diakonala institutioner och andra civilsamhällesaktörer samlas i Sigtuna 11-13 januari 2017 på temat Social Protection in a Time of Rising Inequality – The role of Diakonia. – Målet är att ta fram ett teologiskt

VÅR TIDS ARBETARRÖRELSE? Den 27–28 april 2017 återkommer Samhälle & Existens som arrangeras av Svenska kyrkan Malmö. Temat är Arbete som utmaning och resurs, hot och möjlighet. Är rätten till arbete, att vara behövd, samhällets och existensens största utmaning?

FÖRSTA HJÄLPEN FÖR BARN SOM FAR ILLA Var fjärde vuxen uppger att de känt oro för att barn i deras närhet far illa. Det visar en ny undersökning som Sifo gjort på uppdrag av Rädda Barnen. Undersökningen visar att sju av tio vuxna som känt oro för ett barn, gjort något för att hjälpa barnet. Samtidigt finns en osäkerhet som hindrar många från att agera. När vuxna inte gör något trots oro, handlar det ofta om osäkerhet på om oron är befogad eller hur man kan hjälpa. För att än fler vuxna ska känna sig trygga i vad de kan göra vid oro för ett barn lanserar Rädda Barnen

FOTO: MAGNUS ARONSSON/IKON

FOTO: PRIVAT

Fitsum Zelalem leder projekt för ökad jämställdhet i Etiopien.

budskap kring vilken roll religiösa aktörer kan spela för att alla människors rätt till social trygghet ska förverkligas. Dessutom är tanken att inspirera till trosbaserad handling i dessa frågor, säger Gunilla Palm, policyrådgivare vid Svenska kyrkans internationella arbete och en av dem som är med och anordnar mötet. Medarrangörer är Norwegian Church Aid och Bread for the World.

vägledningen ”Första hjälpen vid oro för ett barn”. Vägledningen innehåller konkreta tips på hur vuxna kan uppmärksamma barn som inte mår bra och agera vid misstanke om att barn far illa. www.raddabarnen.se

VÄRLDENS FEST 2017 Den 2–4 juni 2017 är det dags för Världens fest igen, den här gången i Västerås och som Reformationsårets stora, internationella mötesplats. Temat är Fri att förändra och handlar om att ge alla möjlighet att förändra sina liv och påverka utvecklingen i världen. Nytt för i år är att programmet och alla aktiviteter är gratis. På programmet står gudstjänster, seminarier, kulturprogram och inte minst en stor musikfestival.

ÖVER HALV MILJON TILL SYRIENS FLYKTINGAR Eventet Together in Hope på Malmö i samband med påvens besök den 31 oktober gav hela 651 000 kronor till hjälparbete. Intäkterna från biljettförsäljningen gick oavkortat till projekt som katolska Caritas Internationalis och lwf World Service driver för människor som drabbats av kriget i Syrien. lwf World Service stödjer Peace Oasis, ett psykosocialt centrum för unga syriska flyktingar i Za’atari flyktingläger, Jordanien. Caritas Internationalis skänker sin del till av pengarna till ett projekt i Aleppo som arbetar mot barnarbete, lösdriveri, rekrytering av barnsoldater till väpnade grupper eller miliser, samt tidiga äktenskap.

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: I KORTHET 33

Jag läser

ATT LÄSA SIG TILL RÄDSLA OND BRÅD DÖD I

mitt femtioåriga liv har jag sett så många mord, grävt upp så många lik och känt så mycket rädsla att det borde generera terapitimmar. Och alla dessa mörka tankar intar jag med berått mod, jag läser, nästintill slukar, frivilligt all denna rädsla. Varför lockas jag, och många med mig, av att se och läsa om mörker och ondska? Efter funderande, och en del förklarande vid middagar, har jag kommit fram till att det handlar om under- och efterkänslan. Känslan under tiden kan sammanfattas med Mysteriet Människan och efterkänslan av Den Stora Befrielsen. Jag möter i min vardag många människor, alla olika, men ingen så komplicerad, så utstuderad, så ond, så oskyldig, så skyldig, som rollfigurerna i de böcker jag läser. Rollfigurerna är alla komplexa, så uppfyllda av hat, kärlek, skuld, skam. De har hemligheter och begär som går utanför min fattningsförmåga. Det onda kan ligga under ytan i flera år och så ett-tutre brister det. Och ingen har anat något under tiden. Det är den mystiska människan som jag möter i historien.

En bra berättelse känns i hela kroppen, hela jag är rädd. Rädd på riktigt, med hjärtklappning, rädd för skuggor, rädd för ljud. När väl sista raden är läst kommer känslan av befrielse, det onda är över, jag kan återgå till mitt lugna, trygga liv igen. Och känna tacksamhet att det inte lurar någon mystisk människa runt hörnet i mitt liv. Skulle du fråga mig vad det bästa med rädslan i bokform är så är svaret lätt – den tar slut. På morgonmässan i alla helgonsveckan väcktes en ny tanke av prästens betraktelse. Tänk om det är så att vi inte är rädda av naturen utan det är något vi lär oss från barnsben. Vi lär oss vara rädda för skuggor, det okända, för främlingar. Och i vuxen ålder lär vi oss hantera och gömma undan rädslan. Men föreställ dig tanketvisten att vi inte kände rädsla, inte kan bli rädda – vad hade jag då gjort som jag inte gör idag? Vilka livsval hade jag tagit om rädsla inte funnits, möten jag inte vågat, vägar jag valt bort av rädsla för det okända. Nu måste jag tyvärr bryta, Keplers senaste, Kaninjägaren, kallar på mig. Så mycket rädsla, så lite tid. Anneli Dennersten, kommunikatör S:t Petri kyrka, Malmö

34 UPPDRAG MISSION NR 1 2017: LÄST SEDAN SIST

ANDERS WEJRYD OCH ANDERS BÄCKSTRÖM (RED)

SEDD MEN OSEDD Verbum, 2016 INSPIRERANDE OM KYRKANS ROLL Det finns en friskhet i texterna och det vilar något hoppingivande över den antologi som Anders Wejryd och Anders Bäckström står som redaktörer för och som fått undertiteln om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet. Titeln fångar Svenska kyrkans på en gång självklara plats och dess anonymitet. Ärendet är angeläget: Svenska kyrkan har, tillsammans med myndigheter och andra trossamfund, en viktig roll i fråga om sammanhållning och tillit. Man skriver: ”Medan kyrkorna i det gamla samhället var osynliga för många, och deras verksamhet uppfattades som marginell, tror vi att Svenska kyrkan tillsammans med andra trossamfund allt mer kommer att bli synliga som grundläggande aktörer inom ramen för det nya framväxande globala samhället”. Med hjälp av en rad personer från akademi, kyrka, kultur och näringsliv speglas frågan om hur Svenska kyrkans nuvarande ställning och framtida plats ska förstås. Antje Jackelén skriver om kyrkans offentliga relevans; att kyrkan är en del av det offentliga och har ett ansvar att vara där. Anna Ardin, samhällsdebattör, ställer frågor om vilken roll kyrkan bör ha i relation till detta offentliga. Har kyrkan sin identitet i att vara opinionsbildare, samarbetspartner eller att vara utförare av till exempel välfärds-tjänster? Utmaningarna som kyrka och samhälle står inför är många och beskrivs av en rad personer med både erfarenhet och kunskap om respektive område. Mångfalds-frågor aktualiseras, ungdomarnas plats diskuteras, vi får ett internationellt perspektiv och vi får utmanande och nya tankar kring ledarskap. Befriad från nostalgi navigerar Wejryd/ Bäckström elegant i riktning mot den plats man tycker sig ana konturerna av för Svenska kyrkan. Detta utan att hamna i, den för många så tilltalande, tanken om kyrkan som motkultur och den kristna gruppen som en kontrastgemenskap. För den som är intresserad av, och tillsammans med andra vill tänka vidare kring, folkkyrkans väg i samtid och framtid är boken både inspirerande och givande. Jag lägger ifrån mig boken och noterar att jag är glad. ANN ALDÉN Kyrkoherde, Jönköping

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet. Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda. Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap.

Kina, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape. I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi, bland annat genom medfinansiering av en professur i religionsteologi. I Malmö stöder sällskapet olika projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom. www.lundsmissionssallskap.se

Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete och har biskopen i Lund som hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt utifrån de breda nätverk som Svenska kyrkan och styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands.

VILL DU BLI MEDLEM?

UNGDOMAR VIKTIGA Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren. – I första hand stöder vi ungdomar och deras utbildning för tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och utbyten av olika slag, bidrag till projekt med inriktning på bland annat utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, inklusive musik, konst och film. KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning oh interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (5 nummer/år) som speglar sällskapets arbete. Du får också kallelser till givande årsmöten där du är med och väljer ordförande och styrelse. På det viset kan du påverka inriktningen på styrelsens arbete och vilka projekt som ska få stöd. Medlemsavgiften är 50 kr/år alternativt en engångssumma på 500 kr för livslångt medlemskap. Skicka ett mail till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se om du vill bli medlem och ange namn och adress.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION? Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen. Du kan anmäla dig antingen genom att maila till red@uppdragmission.se eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 2. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen, 0733-60 87 54.

nr 4 • 2011 årgång 166

Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps sida, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

Telefon (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

)

Adress (obligatoriskt

)

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

resmålet (obligatoriskt) Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Vill du skriva artiklar, bokrecensioner, debattartiklar eller analyser i Uppdrag Mission? Hör av dig till redaktör Marie Bosund Hedberg, 0733-60 87 54 eller red@uppdragmission.se.

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

E-post (obligatoriskt)

Resans budget (obligatoriskt)

VILL DU MEDARBETA?

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

NÄSTA NUMMER UTE 2/3 EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2015 • ÅRGÅNG 169 • 45 KR

KR 4, 2014 • ÅRGÅNG 168 • 45 MISSIONSSÄLLSKA P • NR EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS

llskap lunds missionssä en tidskrift från

166 • 45 kr • nr 4 • 2012 • årgång

Kapstaden

–detta är mit t mal mö! ann ilmar nils per martin sHifaa

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Privat initiativ eller genom

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

Halva sanningen finns på den andra sidan

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

Samarbetspartner på

VÅRA TEMANUMMER: en tidskrift från lunds missionssällskap

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

andreas sonja CeCilia lina riCHard BoB

jeHosHua karin tony marie jonas sandra

Birgit Bo rafael elsie kristina

HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10 HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30 INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36 FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38

6 sin kärlek till malmö 16 ilmar reepalu om d är en del av malmö per Brinkemo somalilan 20 är olika i malmö BoB Hansson alla 39 om framtidens malmö kristina olsson

BLIR DET SOMMAR FÖR KRISTNA I MELLANÖSTERN?

KONTAKTA MARIE BOSUND HEDBERG 0733-60 87 54 PREN@UPPDRAGMISSION.SE TEMA:

DET GODA MÖTET

MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4 LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26 1 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DET GODA MÖTET HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

SKALAN 10 PAKISTAN LÄNGST NER PÅ ÄR INTE ÖVER 30 EGYPTEN OROLIGHETERNA 40 ANALYS EMIGRATIONEN FORTSÄTTER

UPPDRAG MISSION NR 1 2017: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 35

POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

foto: simon stanford/ikon

4 1 1 1 8 6 3 0 0

Låt fler få fylLa fem! Var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år. Men de barn som får leva i trygghet, med mat, rent vatten, sjukvård och omsorg, kan klara sina första kritiska år. Libone och Latita är bästa vänner och bor i Khayelitsha, ett av Kapstadens fattigaste områden. Nästa år fyller de fem. Det är deras viktigaste födelsedag. Swisha din gåva till 9001223 eller SMS:a FEM till 72905 och ge 100 kr.

pg 90 01 22-3 | bg 900-1223

Läs mer: svenskakyrkan.se/internationelltarbete