Uppdrag Mission #1 2012 by Uppdrag Mission

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

NR 1 • 2012 ÅRGÅNG 166 • 45 KR

LUTHERSKA KYRKAN I COSTA RICA:

– Vi vill vara en sten i skon

VÄXJÖ MISSIONEN FÖRÄNDRADE DERAS UPPDRAG 10 ENKÄTEN VAD TÄNKER DU NÄR ANDRA FIRAR JUL? 16 KRÖNIKAN GREKISKT DRAMA I PERSPEKTIV 3

LUTHERSKA KYRKAN ÄR ”HANDS ON” DEN STARKA SJÄLVKÄNSLAN och

förmågan till flexibilitet imponerade. Kontrasten mellan min egen snart 500 år gamla Svenska kyrka och 23-åringen ilco i Latinamerika var slående; det var den institutionaliserande kyrkan i möte med rörelsen, det var det trögrörliga i möte med det mobila och snabba. Jag fick uppleva en kyrka som är mindre hus och mer ”hands on”, men också en kyrka som längtade efter struktur och ordningar att vila i. Balansen i fråga om överbyggnad utmanar både i sin närvaro och i sin frånvaro.

DET SLOG MIG att uppdraget för den lutherska kyrkan i Costa Rica återfanns utanför. Det var som om man med slagruta sökte och fann de områden där människor och natur just nu lever under någon typ av hot och just där söker man sin uppgift.

Kära läsare! Med det här numret kan Uppdrag Mission fira ettårsjubileum. Hösten 2010 bestämde sig Lunds Missionssällskap för att tidskriften som varit deras språkrör sedan 1845 skulle byta namn från Hela Jorden till Uppdrag Mission och i sin nya form lite tydligare spegla sällskapets verksamhet här hemma och utomlands. Vi saknar aldrig uppslag för intervjuer och reportage. Lunds Missionssällskap arbetar med fyra utposter i världen – Kapstaden, Hongkong, Jerusalem och Malmö – och att kunna berätta vad som händer där är lärorikt och ofta överraskande. Det är många som får reseeller projektbidrag från Lunds Missionssällskap och ofta har vi kunnat publicera deras rapporter med text och bilder som inspiration för dem som vill ägna sig åt internationellt arbete på et praktiskt sätt. Välkomna att följa oss även under det kommande året!

NÄR INDIANERNA I Talamanka riskerade att förlora den jord de har lagstadgad rätt till så var kyrkan där, med kunskap om landets författning och förmågan att skriva och läsa. När Chiquita ville omförhandla villkoren för arbetarna på bananplantagen till det sämre, så var den lutherska kyrkan där till stöd för dem som hade modet att arbeta fackligt. Och när immigranterna från Nicaragua kämpade med skuldkänslor för att man lämnat sitt hemland och sin familj, så var kyrkan där, med en rit som gav både form och ord åt skulden och förlåtelsen.

något viktigt under veckorna i Costa Rica. Det går att vara kyrka med ett mindre antal hus och det går att vara kyrka i en mindre och mer flexibel form. Men att vara kyrka utan engagemang i människors verkliga behov och kamp – det är inte möjligt. JAG PÅMINDES OM

ann aldén Kyrkoherde i Västra Skrävlinge församling, Malmö Vice ordförande i Lunds Missionssällskap Ordförande i Uppdrag Missions redaktionsråd

Marie Bosund Hedberg Redaktör

– ALLA VINNER Magnus P Wåhlin, stiftsadjunkt i Växjö, är initiativtagare till Svenska kyrkans samarbetsavtal med ILCO, lutherska kyrkan i Costa Rica.

MISSIONÄRERNA I VÄXJÖ Efter sex år i Costa Rica ska Katarina och Magnus Hedqvist berätta om sina erfarenheter av en rörlig kyrka på andra sidan jordklotet.

2 UPPDRAG MISSION NR 1 2012

FOTO MAGNUS: CHARLOTTE GRANROT FRENBERG FOTO ANN OCH MISSIONÄRERNA MARTIN OLSON

KRÖNIKAN

GREKISKT DRAMA I PERSPEKTIV Så har då de lata och slarviga grekerna fått vad de förtjänar. Det går inte att leva över sina tillgångar. Man måste göra rätt för sig, betala skatt och slita i sitt anletes svett. Nu orsakar de ett fall för Europas och i värsta fall hela världens ekonomi. Vi har fått oss en syndabock och empatin med det hårt pressade grekiska folket lyser med sin frånvaro. Det är ganska exakt tjugo år sedan en annan liten nation i Europa drabbades av en liknande situation. Då spekulerades det vilt mot den lilla nationens valuta och räntan sattes till 500 procent utan någon som helst annan effekt än löje. Tillgångar flyttades och värdet på sparandet hos dem som stannade kvar förminskades. Då hette det lilla landet Sverige, men det har vi glömt nu. I ett land som förvisso är folkstyrets vagga, men som var en militärdiktatur fram till 1974, förväntas medborgare nu helt överlämna sig. Å ena sidan till denna stat och å andra sidan till en ”marknad” med allt annat än grekers intressen för ögonen. Men är det nödvändigt att lägga sig platt och kommer det att hjälpa? Hur djup är egentligen krisen när oktober månad i år var den bästa oktober på Stockholmsbörsen sedan 2002 och den steg med 18 procent? Turbulenta tider betyder goda möjligheter för den som är rörlig. Goda tider och en jämn uppgång däremot ger ungefär lika mycket till alla. Är det snålblåst förlorar den som sitter still. Självklart stannar inte de greker som kan kvar. Det grekiska ägandet på den svenska börsen har ökat kraftigt och uppgår nu till 13 procent av det utländska ägandet! Vissa grekiska pensioner säkras av den kraftiga uppgången på Stockholmsbörsen. Ja, här sitter jag med all min formella bildning och begriper ingenting. Jo förresten, en sak; oavsett om det går upp eller ner, fram eller tillbaka så kommer de rika att bli rikare och de fattigare att bli fattigare i både materiellt rika och fattiga samhällen. Skönt att något är enkelt! dan-erik andersson Universitetslektor i Mänskliga rättigheter och forskare vid Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet

30 24 DANS BYGGER VÄNSKAPSBAND I vintras kom sju tjejer från Luleå till en av Kapstadens kåkstäder med en intensiv dansföreställning.

STIPENDIATEN Salaams vänner, ett samarbetsprojekt mellan Kristna Fredsrörelsen och Svenska muslimer för fred och rättvisa, har fått 100 000 kronor för möten med kopter i Kairo och Alexandria.

Alltid 3 KRÖNIKAN 15 BETRAKTELSEN 16 ENKÄTEN 28 LÄST SEDAN SIST 30 STIPENDIATEN

Det nya missionsuppdraget, internationell rättvisa, solidaritet, interreligiösa möten, försoning, mångfald och integration. Uppdrag Mission berör många aktuella frågor. Men egentligen handlar alltihop om en enda sak: Vad innebär det att leva evangeliet idag? Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Marie Bosund Hedberg Media&Sånt Södra Promenaden 7B, 211 29 Malmö 0733-60 87 54 red@uppdragmission.se Grafisk form Anneli Dennersten Sjunde [form & kommunikation] Redaktionsråd Ann Aldén, ordförande Lars Micael Adrian Mika Vähäkangas Prenumeration www.uppdragmission.se pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan 2011 ISSN 1102-0105 Omslag Julio Melara, Xinia Chacón Rodriguez och Erick Umaña från Costa Rica besökte stiftsvänorten Växjö i höstas. Foto: Martin Olson

UPPDRAG MISSION NR 1 2012 3

– VI FINNS I EN MURAR

Den lilla lutherska kyrkan i Costa Rica arbetar med frågor som den etablerade kyrkan i landet inte vill ta i med tång. Prästerna ser sin mission som ett praktiskt uppdrag och samarbetar med politiker, fackföreningar och intresseorganisationer för att hjälpa utsatta grupper. text: marie bosund hedberg

foto: charlotte granrot frenberg, ann aldén och martin olson

4 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA

KYRKA UTAN

FLICKORNA I ALAJUELITA ÄR MED I ILCOS FRAMTIDSPROJEKT FUTBOL POR LA VIDA (FOTBOLL FÖR LIVET).

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA 5

JAN-OLOF JOHANSSON, BISKOP I VÄXJÖ, OCH STIFTSADJUNKT I SAMMA STIFT, I ILCOS FOTSPÅR I COSTA RICA.

ILCO VÄRNAR OM DEN INDIANSKA URSPRUNGSBEFOLKNINGEN.

SLUMOMRÅDET ALAJUELITA.

COSTA RICA ÄR BERÖMT FÖR SIN SKÖNHET. ILCOS HUVUDKONTOR I SAN JOSÉ.

MÅNGA GÄSTARBETARE KOMMER FRÅN PANAMA TILL DEN HÄR BANANPLANTAGEN INNANFÖR DEN COSTARIKANSKA GRÄNSEN.

RICK UMAÑA, PRÄST från Costa Rica, kom till Växjö tillsammans med två arbetskamrater – Xinia Chacón Rodriguez, som är kommunikatör och sekreterare åt kyrkans biskop Melvin, och Julio Melara som är musiker och teolog. Under de tio dagar som de tre costaricanerna var i Växjö slogs det broar mellan kyrkorna på olika sätt, till exempel när Erick Umana Castro predikade vid en gudstjänst tillsammans med Växjös biskop JanOlof Johansson. Eller när de tre bjöds in till en sångstund för småbarn och deras föräldrar i en av Växjös församlingar, och Julio Melara fick gruppen att nynna och klappa med i en costarikansk barnvisa. I Costa Rica har de också lärt känna missionärsfamiljerna Hedqvist och Lindow, som nyligen återvänt till Sverige och tjänster i Växjö stift efter flera års tjänstgöring inom ilco, den lutherska kyrkan i Costa Rica. De berättar om att arbetet i ilco handlar mycket om opinionsbildning och att över huvud taget vara kyrka för olika grupper som i det costarikanska samhället är särskilt marginaliserade. Till exempel nicaraguanska gästarbetare, landets ursprungsbefolkning eller personer med hiv. Som den unga kyrkans första biskop, Melvin Jiminez, uttrycker det: – Att arbeta tillsammans med utsatta grupper både i städer och på landsbygden, utifrån vad som utgör dessa människors kamp och hopp, bidra till lovsång, rättvisa, broderskap och försoning inom ramen för tron på Kristus. Uppdrag: mission De talar om sin mission, sitt uppdrag (misión på spanska), och betonar att samtidigt som deras engagemang i hög grad är motiverad av en tro på Kristus som Befriare och Medvandrare, så kretsar det inte kring att få andra att gå med i lutherska kyrkan. Istället kan man lätt få intrycket av att de arbetar för en biståndsorganisation snarare än en kyrka, och just av det skälet är det markant att de tre aldrig använder förkortningen, ilco, utan

konsekvent uttalar kyrkans hela namn, Iglesia Luterana Costarricense. – Det är viktigt att inte i första hand se oss som en hjälporganisation, säger Julio Melara. En sådan kommer bara tillfälligt när det är katastrof. Vi kan också anlända då, men vi stannar kvar också sedan den akuta situationen är över. Annars är det den romersk-katolska kyrkan, nära förbunden med statsmakten, som dominerar det religiösa livet i Costa Rica. Som komplement finns en solfjäder av evangelikala och mer eller mindre fristående kyrkor och församlingar, till exempel pingstvänner, baptister, metodister, och den neo-pentecostala rörelsen också kallad trosrörelsen. Iglesia Luterana Costarricense för inte detaljerade medlemsregister men räknar med omkring 5 000 medlemmar, vilket innebär ungefär en promille av befolkningen. Julio Melara, som ursprungligen kommer från El Salvador, kom till Costa Rica för tio år sedan tillsammans med sin österrikiska fru och deras dotter. De är professionella musiker och det var genom spelningar i olika kyrkor som de upptäckte den lutherska kyrkan. – Det var många kyrkor som hörde av sig till oss eftersom vi är musiker men jag brukade tacka nej för att jag inte tyckte om deras sånger, berättar Julio. Det var skillnad med den lutherska kyrkan, det var den enda som tog ställning, och därför känns det nu som om vi har kommit rätt. Profetisk röst Erick Umana Castro beskriver kyrkan som liten men med en profetisk röst och som har modet att säga ifrån. Eller ”som en sten i skon, som skaver hela tiden” på såväl det politiska som det kyrkliga etablissemanget. – Vår kyrka har modet att utmana det politiska systemet, fortsätter Erick. Vi är mänskligare i vårt synsätt än de andra kyrkorna, på så vis att vi tar in hur människor har det i praktiken – det som står i Bibeln är inga abstraktioner utan verklighet. Och om vi alla accepteras av Gud sådana som vi är

ILCO Iglesia Luterana Costarricense, lutherska kyrkan i Costa Rica, grundades 1988 för att vara ”en annan röst” än den statliga, katolska kyrkan. Kyrkan har ca 5 000 medlemmar (1 promille av befolkningen) med verksamhet på 20-30 platser och i ett 15-tal församlingar. Teman som ILCO arbetar med: • Självständighet för ursprungsbefolkningen • Den nationella hivkampanjen • Partnerskapslag för samkönade relationer • Kriminalisering av intrafamiljärt våld • Arbetsrätt och miljö på fruktplantagerna • Frihandelsavtalet med USA • En ny invandringslag Syskonkyrkor finns i Sverige, Tyskland och USA

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA 7

Erick Umana, Xinia Chacón Rodriguez och Julio Melara från Iglesia Luterana Costarricense deltog i en sångstund för barn i Högstorps församlingshem i Växjö i höstas.

JAG HAR LÄRT MIG ÄLSKA PERSONER OCH SAMMANHANG SOM JAG FÖRR KNAPPT VISSTE OM ATT DE FANNS – ÄN MINDRE TRODDE MIG KUNNA KOMMA ATT TYCKA OM ELLER ENS ACCEPTERA.

och som vi lever, så kan och måste vi också acceptera andra människor vare sig de är lika eller olika oss själva. Den lutherska kyrkan i Costa Rica vill se till hela människan i alla hennes dimensioner. Detta holistiska synsätt kommer till uttryck på en rad områden, bland annat genom att man funnits med i kampanjer för hivprevention, att man är engagerad för hbtpersoners rättigheter och för att få igenom en partnerskapslag som också omfattar samkönade par. Man har också funnits med i arbetet för en lag som kriminaliserar intrafamiljärt våld. – Kyrkan har gett mig nya linser att se verkligheten genom, förklarar Xinia Chacón

8 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA

Rodriguez. Jag har lärt mig älska personer och sammanhang som jag förr knappt visste om att de fanns – än mindre trodde mig kunna komma att tycka om eller ens acceptera. Det har givit mig ett nytt liv som jag är mycket lycklig över. Jag har kunnat byta ut en fördömande Gud mot en älskande Gud – jag är en fri människa. •

ALLA BLIR VINNARE ilco är en av Växjös tre vänstift i världen sedan ett drygt år tillbaka. Man möts genom resor, videokonferenser och ungdomsutbyten. – Samarbetet med den lutherska kyrkan i Costa Rica handlar inte om artighetsvisiter, försäkrar Magnus P. Wåhlin, stiftsadjunkt i Växjö och initiativtagare. Vi hjälper varandra i förtroende och ömsesidighet. De första kontakterna med Iglesia Luterana Costarricense togs 2006 och det fanns flera skäl som gjorde att stiftets internationella kommitté, med Magnus P Wåhlin i spetsen, valde landet i Centralamerika. – Allra först tänkte vi på en kyrka i Afrika, men det hade så många andra gjort före oss, berättar Magnus. Filippinerna eller något annat land i Asien var ett annat alternativ men vi letade vidare. Vi sökte en kyrka som kunde utmana oss lite i vår svenskkyrklighet. Och då hittade vi ilco. Dessutom hade Växjö stift i många år haft ett utbyte med Costa Rica genom projektet Ung i den världsvida kyrkan, som innebär att stipendiater får tillbringa tre månader i landet, följa kyrkans arbete och engagemang och delta i det vardagliga livet. ilco blev Svenska kyrkans första vänkyrka i Syd- och Centralamerika. Magnus tror att det dröjt på grund av det långa avståndet och språkbarrären. ”Vi erkänner varandras integritet och respekterar varandras konstitution och organisation. Vi accepterar att vi som kyrkor har olika identiteter, kulturer, visioner och strategier och erkänner varandras kamp att vara en del av Guds mission i sin egen kontext och samhälle. Vi förbinder oss att lyssna

FOTO: CHARLOTTE GRANROT FRENBERG

UTBYTET MED COSTA RICA:

på varandra med öppenhet och förtroende”, heter det bland annat i grunddokumentet om samverkan mellan kyrkorna. – Redan från början stod det klart att vi ville hjälpa varandra, betonar Magnus. Båda parter måste ge något, det ska vara en win-winsituation. Vårt avtal gäller i fem år framåt och det är ingen risk att våra kontakter med den här vänstiftskyrkan blir till artighetsvisiter, när man bara besöker varandra vid biskopsvigningar och andra högtidligheter. Vårt utbyte handlar om att ge och att ta emot. De kan ge oss inklusionsarbetet, det starka diakonala inslaget och radikaliteten. Vi kan ge dem kyrkomusik, teologisk fortbildning och lite liturgisk ordning och reda. Förutom ilco har Växjö vänsamarbete med en kyrka i Oxford, i ett projekt som heter Living faith (Till tro) och i tyska Greifswald. – I Greifswald har vi funnits sedan 1960talet, och vår närvaro spelade en roll för hur den lokala kyrkan kunde arbeta under ddrtiden. • text: marie bosund hedberg

Ärkebiskop Anders Wejryd och Melvin Jiménez undertecknar det femåriga samarbetsavtalet mellan Svenska kyrkan och Lutherska kyrkan i Costa Rica.

VI FÖRBINDER OSS ATT LYSSNA PÅ VARANDRA MED ÖPPENHET OCH FÖRTROENDE.

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA 9

Efter sex år som missionärer i Costa Rica är Magnus och Katarina Hedqvist tillbaka i Sverige. Välsignade och sända tillbaka av den costaricanske lutherske biskopen Melvin att berätta om sina erfarenheter av en rörlig kyrka på andra sidan jordklotet. text: marie bosund hedberg

foto: martin olson och ann aldén

ÖSTSOLEN LYSER BLEKT över Växjö. Staden, med domkyrkan som en tydlig relief, ligger som en panoramabild framför och nedanför stiftskansliet på Östrabo. Sedan några månader tillbaka är det här Katarina Hedqvists nya arbetsmiljö och den ter sig väsenskild från det varma Costa Rica och det intensiva arbetet som präst i två församlingar. Nu arbetar hon, på stiftets och rikskyrkans uppdrag, med ett projekt som innebär att berätta för en av världens största, äldsta och rikaste lutherska kyrkor, den svenska, hur en av världens minsta och fattigaste, den i Costa Rica, valt att förstå sin uppgift att vara kyrka. Ett sätt som i många avseenden skiljer sig ifrån vad vi här är vana vid. – När vi hade besök av våra tre costarikanska vänner tidigare i höst så var deras reflektion att vi begränsar eller stänger in heligheten i våra kyrkor, berättar Katarina. Iglesia Luterana Costarricense, ilco, finns tydligare ute i samhället och i den politiska debatten, och för dem hör tro och liv ihop. Både Katarina och hennes man Magnus, som numera är arbetsledande komminister i Högstorps kyrka i Växjö, hade lång erfarenhet

som präster, bland annat med studentarbete i Lund respektive Malmö, när de bestämde sig för att acceptera erbjudandet att åka ut som missionärer till Costa Rica. I början tyckte de visserligen att just ordet ”missionär” kändes kontroversiellt och enkelriktat. De såg sig hellre som ”utsända medarbetare”. Idag, sex och ett halvt år senare, är det däremot med stolthet de identifierar sig just som missionärer. – Ordet mission betyder ju uppdrag, säger Katarina, och ifall uppdraget handlar om att vandra tillsammans, lära av varandra och att växa i insikten om hur djupt vi är förbundna, då tycker jag det är fint att få vara missionär. – Det blev väldigt tydligt i mötet med våra nya arbetskamrater i ilco, fortsätter Magnus. De arbetar i hög grad med en tro omsatt i praktiken, en sorts medvandrarskapets diakoni, skulle man kanske kunna säga. Att som kyrka slå följe med den eller dem som genom diskriminering och sociala orättvisor berövats mycket av sitt hopp och sin framtidstro. Spansk ordbok Varken Magnus eller Katarina hade kunnat föreställa sig hur deras liv skulle se ut under

MAGNUS OCH KATARINA HEDQVIST:

– Mission är att 10 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA/VÄXJÖ

EN MODERN MISSIONÄRSFAMILJ. KATARINA OCH MAGNUS HEDQVIST MED YNGSTE SONEN EFRAIM, 5 ÅR.

ge och ta emot

EN VÄRLDSVID KRAM.

FOTO: ADRIANA GASTELLÚ CAMP.

MAGNUS HEDQVIST UNDER EN GUDSTJÄNST TILLSAMMANS MED DEN TRANSSEXUELLA KVINNAN ALEXA.

VI SOM KYRKA HAR VARIT EN DEL AV PROBLEMET, MEN NU VILL VI VARA EN DEL AV LÖSNINGEN.

de kommande åren när de anlände till Costa Rica på våren 2005. Deras kunskaper i spanska bestod av Katarinas ”dammiga gymnasiekunskaper” och Magnus nyinköpta spanska ordbok och när de berättar om det, så blir det ännu mera spännande att höra om deras engagemang på djupet i några av de människor som lever på samhällets kyligaste skuggsida. Efter en konferens om hiv för representanter från olika latinamerikanska lutherska kyrkor stod det klart att det fanns ett stort behov av en kyrka som tydligare vågade ge sig in i de frågor och utmaningar som epidemin genererade. De nyanlända missionärerna kom att träffa och lära känna argentinaren Lisandro Orlov, initiativtagaren till konferensen, som då sedan många år arbetade för Lutherska världsförbundet som koordinator för dess hiv-arbete i Latinamerika. – Han är verkligen en profet – han talar så att man blir berörd, säger Katarina. Han smittade oss, och hans ord blev som en kallelse. Katarina och Magnus kände att de hade hittat sin uppgift och när kyrkan tog beslutet att följa upp konferensen med ett eget hivarbete i Costa Rica anmälde de sig som frivilliga. Sina bristande språkkunskaper till

12 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA/VÄXJÖ

trots togs de emot med stor välvilja, kanske för att de som utländska präster var friare i sina roller. Stigmatisering – Vi fick möjlighet att möta många som generöst delade med sig av sina ofta mycket svåra erfarenheter av att ha fått hiv, säger Katarina. En sak var att ha tagit emot diagnosen, en annan var de följdsjukdomar som viruset satte igång för många, en tredje var de biverkningar som medicinerna ofta medförde. Men det svåraste av allt var ändå något helt annat: Det sociala utanförskapet och diskrimineringen. Detta att kanske ha blivit utslängd hemifrån, att inte längre vara välkommen i sin kyrka eller att ha mist sitt arbete. Genom att den största gruppen hivpositiva i Costa Rica också är hbt-personer så lever dessutom många med en dubbel stigmatisering. En av de människor som gjort oförglömliga intryck är den tidigare hiv-aktivisten Louis Leiva. Under en workshop anknöt han till Johannesevangeliets femte kapitel som berättar hur Jesus botar en man som ligger sjuk vid en damm. ”Där fanns en man som hade varit sjuk i

MAGNUS ÄR OFFICIANT VID ETT DOP.

ENRICE ÄR PRÄST I ILCO.

trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk så länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, tag din bädd och gå”. Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.” – Han påstod lite provocerande att när vi nu som kyrka närmade oss en ny utsatt grupp så identifierade vi oss säkert med Jesus i texter som denna, så att frågan ”Vill du bli frisk?” i det här fallet är riktad till de hiv-positiva. Men, sade Luis Leiva, den Jesus jag har lärt känna identifierade sig med de sjuka och utanförställda. Kanske är det därför nu så att det istället är Kristus i skepnad av oss som söker upp er som kyrka för att ställa den här avgörande frågan: ”Vill du bli frisk?”. För det är faktiskt så att det är din sjukdom i form av fördomar och utestängande beteenden som orsakar mitt lidande. Befrielseteologi – Från det tillfället blev det än mer tydligt för oss att det arbete vi påbörjat och som gick under namnet Inklusionspastoralen, väl

KATARINA LEDER EN GUDSTJÄNST I ETT GAMMALT GARAGE.

så mycket som något annat handlade om vad kyrkan själv behövde, säger Magnus. Här var det en av befrielseteologins bärande principer och som redan var central för ilco som kom att bli vägledande också för oss: Den att Kristus på ett särskilt sätt finns att möta i den marginaliserade eller ”fattig-gjorde”, och det är först genom att själv ställa sig där, vid foten av korset, som man riktigt har möjlighet att lära känna och erfara vem den Korsfäste är. Vid en aidskonferens i Nicaragua 2007, som Magnus och Katarina deltog i, höll en kvinnlig hiv-aktivist invigningstalet. Hon förklarade då att ”Vi är inte problemet, vi är en del av lösningen”. I sitt arbete har makarna Hedqvist kommit att formulera om det där till ”Vi som kyrka har varit en del av problemet, men nu vill vi vara en del av lösningen”. En dag träffade de Alexa, en transsexuell kvinna som kom till en workshop om diskriminering som kyrkan ordnar tillsammans med en annan organisation. – Hon frågade mig rakt ut: ”Vad gör ni med sådana som mig?”, berättar Katarina. Hon hade under mer än tio år sökt en kristen gemenskap men bara fått känna på hur kyrkan inte accepterade sådana som hon. Så hade hon hört talas om den lutherska kyrkan och ville ändå

COSTA RICA Costa Rica, Den rika kusten, ligger i Centralamerika. Gränsar till Nicaragua i norr och till Panamá i söder. STATSSKICK: Republik HUVUDSTAD: San José YTA: 50 700 km2 (en tiondel av Sverige) RELIGION: 95 procent romersk katolsk statlig kyrka Jordbruket är den viktigaste näringslivsgrenen (kaffe, ananas, bananer, sockerrör och kakao)

UPPDRAG MISSION NR 1 2011: COSTA RICA/VÄXJÖ 13

– Vi upplevde på ett tidigt stadium att vi själva behövde ett liturgiskt sammanhang där de här frågorna också fick bli synliga, säger Magnus. Redan efter arbetets första månader tog vi därför initiativ till att utforma en ny gudstjänst, där ambitionen konsekvent var att söka det inkluderande och det inklusiva, varför den helt enkelt kom att få namnet ”Inklusiva mässan”. Kring den började så undan för undan en ny församling att växa fram inom den lutherska kyrkan.

Katarina Hedqvist var tjänstgörande präst i två ILCO-församlingar i Costa Rica.

pröva en gång till. Hon hittade en plats i ilco, och har sedan dess kommit att bli en viktig person i kyrkan, och på ett alldeles särskilt sätt öppnat mångas ögon. Rosa rundor Alexas öde är långt ifrån unikt i Costa Rica. Det finns många transpersoner, transsexuella och transvestiter, som lever i stort utanförskap och utsätts för diskriminering och även regelbundna trakasserier och våld. Många av dem har ingen annan möjlighet att försörja sig än att sälja sex på gatan. Tillsammans med Alexa, och andra transpersoner som kom att söka sig dit, startade den lutherska kyrkan en uppsökande verksamhet som de kallade ”De rosa rundorna”. De åkte ut sent på kvällen till prostitutionsdistrikten och delade ut de tre C:na, ”cariño, chocolate y condones” (omtanke, choklad och kondomer). Det blev ett sätt att knyta kontakter och att också kunna inbjuda till samlingar i kyrkan där man erbjöd en plats för samtal och gemenskap. Då kunde kyrkan också informera om farorna med att göra hormonbehandlingar och silikoninsprutningar på egen hand. Något som är mycket vanligt bland transpersoner i länder där könsbyten är olagliga. 14 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: COSTA RICA/VÄXJÖ

Moderna missionärsbarn Det känns nästan abstrakt att sitta i ett rum på stiftskansliet i Växjö och samtala om deras uppdrag i en så helt annan miljö. Nu är det andra vardagsrutiner som gäller för dem och deras fyra barn – Aron, 13, Salomon, 11, Mirjam, 8, och Efraim, 5. Barnen är moderna missionärsbarn som fått följa med sina föräldrar ut i världen (Efraim är dessutom född i Costa Rica). Men det står klart att utan Cecilia, den costaricanska kvinna som blev som en extra mamma i familjen, hade Magnus och Katarina aldrig kunnat arbeta så intensivt som de gjorde, som församlingspräster och eldsjälar. – Familjen har gjort en resa tillsammans och fått gemensamma erfarenheter, säger Katarina. Våra barn har också gjort erfarenheter i miljöer som deras jämnåriga här hemma nästan inte ens känner till att de finns. Även om de också har utsatts för den påfrestning det innebär med uppbrott och separationer så är vår upplevelse såhär långt, att vi alla är glada och tacksamma för de här åren. De har varit en gåva som vi kommer att bära med oss. Vi tror och hoppas att barnen får stor glädje av vad de har varit med om och att de ska kunna fortsätta hålla kontakt med sina vänner där. •

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

tomas tranströmer (ur diktsamlingen Det vilda torget, 1983) Nobelpristagare i litteratur 2011

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: BETRAKTELSE 15

NOTISER JULKRÖNIKA

JESUSBARNET ÄR STOLT ÖVER SNICKARENS VERK Inne i Betlehem, vid Krubbtorget utanför Födelsekyrkan, står en 29-årig snickare i familjens affär. Han talar en mycket god franska med några kunder. Elias Joseph Giacaman har en examen i ekonomi från Betlehems universitet. Men han valde att arbeta som finsnickare och träsnidare. Familjen säljer hans händers verk. Hans farfar startade en träfabrik 1928. Figurerna stansas ut med maskinell hjälp och bearbetas därefter för hand. Som barn lekte Elias i fabriken med verktygen och träbitar i hand och lärde sig på så sätt hantverket. Utanför Betlehem har de mark med olivträd. Två fält med mer än 200 olivträd har dock förstörts på grund av ockupationsmaktens separationsmur. Ett av fälten förlorades genom att muren byggdes och konkret separerade familjen från fältet. Därmed har de inte längre tillgång till marken. På det andra fältet förlorade de 80 procent av träden då muren byggdes rakt igenom fältet. Någon ekonomisk kompensation från den israeliska staten har det inte varit tal om. Vartannat år beskärs träden. De avskurna delarna förvandlas till små konstverk i Elias händer. De ser känsliga ut - hans händer. Som om händernas många möten med trä format både händerna och honom i sin helhet. Utöver de traditionella krubbfigurerna gör han en krubba med tillhörande skalenlig mur och dess ännu högre övervakningstorn. Han säger att han är noga med proportionerna. Det är viktigt att verkligheten tangeras. Den lilla versionen tar det fyra timmar för honom att färdigställa. Den lite större versionen tar sex timmar för hand. Krubbfigurerna är ytterst små jämfört med muren. Han säger: På så sätt

16 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: JULKRÖNIKA

kan folk leva sig in i hur hög och ful muren är. Den är inte som ett normalt staket som du kan finna vid gränser mellan olika länder. Det är en åtta meter hög mur som är byggd mellan våra hus och vår mark. Det är inte en sådan typ av mur som bör byggas runt mänskliga varelser! Han är katolik. För mig utför Elias en aktiv ickevåldshandling mot ockupationen när han håller muren i sin hand och snidar den, formar den och slipar den i samklang med verkligheten. Precis som Jesusbarnet som föds rakt in i den utsatta hemlöshetens bistra verklighet under ockupation så vågar Elias vara i denna samma verklighet. De har inte bara landet, utsattheten och ockupationen gemensamt. Båda har lärt sig snickarens hantverk. Bådas far bär namnet Josef. Båda tror på det aktiva ickevåldets möjlighet mot det förtryckande våldet. När jag möter Elias blick är jag övertygad om att han därmed också har sin tillit till kärleken. Att den kan övervinna rädslan. Jesusbarnet är garanterat stolt över Elias händers verk. Hemma i Sverige sätter en fyraåring ned de nyförvärvade krubbfigurerna runt barnet i stallet. Stereons 1.30 meter högtalare får agera mur. Hon har köpt två bebiskameler i Elias familjs affär då den egna kamelen hade brutit två ben vid uppackningen i advent. Detta dubbla benbrott var för henne en relevant anledning till att åka till Betlehem för att fira jul. Djuren och människorna i olivträ riktigt trängs där runt det nyfödda undret. Med allvarsam självklarhet säger hon: De vill ju alla vara nära. susanne grimheden

När julfirandet börjar då är alla glada – även vi som inte firar jul känner glädjen med julen. Man känner hur alla blir extra snälla och omtänksamma. Den känslan är underbar. Man känner känslan av gemenskap. Alla ljus som tänds och alla ljusstakar som man ser genom fönstren i alla hus. Det händer att även de som inte firar jul ställer fram ljusstakar i sina fönster och då känner man ännu mer gemenskap. MOUSA ZEID MUSLIM, GYMNASIST PÅ NATURVETENSKAPLIGA PROGRAMMET PÅ BORGARSKOLAN MALMÖ

I år firar jag en köttfri Jul för att Jesus föddes i ett enkelt stall omgiven av en ko, en åsna och ett lamm. Gud är allas Gud – inte bara människornas. Saliga är de barmhärtiga. Jag firar en köttfri Jul i medkänsla för alla världens fattiga som svälter på grund av att maten som odlas blir foder till djurindustrin. Jag var hungrig och du gav mig att äta. Jag firar en köttfri Jul i solidaritet med dem som är utanför. Många äter inte skinka av religiösa skäl. Alla ska med! Jag är glad över att Jesus föddes på vårt klot. Kärleken förkroppsligades i skarp kontrast mot djungelns cyniska lagar och all världslig makt. Tron på ett annat rike, byggt på medkänsla och solidaritet, lyser för evigt upp vintermörkret. I år firar jag en köttfri Jul och tänder ett ljus för kärleken, tron och hoppet som inte känner några gränser.

VAD TÄNKER DU NÄR ANDRA FIRAR JUL?

JONAS NORBERG BLOGGARE DJURETIK.NU AKTIV I SVENSK MAT- OCH MILJÖINFORMATION HÄGERSTEN

Jag har inte tänkt så mycket på de andra. För mig är julen som en tom sida i en bok och det beror väl på att jag inte fyller mina tankar så mycket med vad andra gör. För mig är alla gudstjänster en julafton (när de börjar på natten med aftonsången och fortsätter fram till gryningen med morgonbön och kulminerar med den gudomliga liturgin till St. Chrysostoms eller St. Basil den Stores ära). Jag har upplevt en mycket speciell julafton en gång, när jag besökte det Heliga landet. Vi satt under bar himmel, det blåste en mild vind och vi var omgivna av frid och glädje. Sedan tillbringade jag hela natten i Födelsekyrkan i Betlehem och det kändes långt ifrån den pågående konflikten. Samtidigt pågick en ortodox mässa med massor av folk och det var väldigt bullrigt. Men det var mycket speciellt och jag blev förälskad i det Heliga landet. AVRAAM GINJU RUMÄNSK-ORTODOX MUNK OCH PRÄST S:T ANDREAS KYRKA ORDRUP, DANMARK

Numera börjar julstöket långt före advent i den kristna världen och många av oss lever i ett fartfyllt tempo veckorna fram till julafton. Då blir de många ljusen och värmen tydliga symboler för omsorg och gemenskap. Och julevangeliet och friden i julottan blir höjdpunkten på årets stora högtid. UPPDRAG MISSION NR 1 2012: ENKÄTEN 17

KATASTROFHJÄLP NÅR FRAM TILL LÄGREN PÅ AFRIKAS HORN 18 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: AFRIKAS HORN

SOMALISKA DBG DELAR UT RENT VATTEN TILL FLYKTINGAR.

Utmattade flyktingar anländer till Mogadishu, en stad i ruiner efter 20 års inbördeskrig. Lokala somaliska biståndsorganisationer gör det ingen annan i världen kan. De når fram med katastrofhjälp till de drabbade, också i militärt kontrollerade områden. Svenska kyrkans internationella arbete stöder dem. text: maria sandell och rainer lang foto: christoph püschner/dkh, act-alliansen, paul jeffrey/act-alliansen

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: AFRIKAS HORN 19

Socialarbetaren Faith Kagwira besöker några flyktingar i lägren i Dadaab i Kenya.

Somaliska biståndsorganisationen DBG, Daryeel Bulsho Guud, delar ut ris, getkött och grönsaker till flyktingar i Somalias huvudstad Mogadishu.

bara skinn och ben och andas tungt där hon ligger på akutmottagningen på Banadirsjukhuset i Mogadishu. Hon är så försvagad att hon inte rör en min och inte klarar att äta själv längre. Revbenen sticker ut. Läkaren konstaterar att det rör sig om ännu ett fall av akut undernäring, en vanlig diagnos just nu. Läkarna gör allt som står i deras makt för att hjälpa de 260 barn som just nu är intagna på barnavdelningen. De flesta är under fem år. Förutom undernäring har många av barnen drabbats av andra sjukdomar, till exempel mässling eller diarréer som florerar i flyktinglägren till följd av den bristande hygienen. Flickans mamma är förtvivlad. Hon fläktar dotterns ansikte, något annat kan hon inte göra. Familjen bodde omkring 20 mil från Mogadishu. När deras 40 getter och 20 kor var borta gav sig föräldrarna av till huvudstaden med sina nio barn. Bland ruinerna har de

20 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: AFRIKAS HORN

IOÅRIGA HAWA BILAL är

byggt sig en provisorisk bostad av presenningar och trasor. De flesta flyktingar har liknande berättelser. Torkan som redan pågått i flera år har gjort att skördarna uteblivit. Till sist dog djuren av hunger och törst. Och när förråden tog slut gav sig människorna av – till grannländerna Kenya och Etiopien eller till huvudstaden Mogadishu. Somalia är ett av de länder i världen som det är svårast för internationella biståndsorganisationer att arbeta i. Risken att bli kidnappad är överhängande för utlänningar. Farorna har lett till att det knappast finns några utländska biståndsarbetare i Somalia. – Vi har hittat andra vägar att nå fram med katastrofstöd, berättar Maria Lundberg, chef för Svenska kyrkans katastrofarbete. Somalier stöder somalier och vi stöttar dem i detta. En av de somaliska biståndsorganisationerna är Daryeel Bulsho Guud, dbg, ”Hjälp till alla”. – Den har ett gott rykte lokalt eftersom

TVÃ&#x2026; FLYKTINGBARN I MOGADISHU.

Socialarbetaren Faith Kagwira, Kenya.

den har visat att den är neutral och helt arbetar utifrån den humanitära principen, säger Maria Lundberg.

DEN HUMANITÄRA PRINCIPEN INNEBÄR ATT MÄNNISKORS BEHOV AV HJÄLP GÅR FÖRE ALL ANNAN HÄNSYN

Den humanitära principen innebär att människors behov av hjälp går före all annan hänsyn, som till exempel vilken klan flyktingarna tillhör. Förtroendet har dbg byggt upp bland annat genom att ha anställd personal från olika klaner. Organisationen kan till och med arbeta i militärt kontrollerade områden i Somalia. Men arbetet i en krigszon är förstås långt ifrån riskfritt. Det är svårt att förutse var striderna ska blossa upp. Omar Olad som är ordförande i dbg berättar att han har ett trettiotal medarbetare som i flera år har arbetat med livet som insats. Under de tre senaste åren har fyra medlemmar i teamet dödats. – Helt nyligen hamnade medarbetare på nytt i stridigheter under en hjälpaktion, berättar han. dbg stöds av act-alliansen, som Svenska

22 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: AFRIKAS HORN

kyrkans internationella arbete är en del av. – Vi har arbetat genom dbg i flera år och har stort förtroende för dem. Och vi har hittat metoder att följa upp så att pengarna kommer fram på ett tillförlitligt sätt, säger Maria Lundberg. act-alliansen har bidragit med femton ton mediciner. Läkarna gläder sig åt läkemedlen och den medicinska utrustningen, nu kan de fortsätta göra ett bra jobb. I flyktinglägren har dbg byggt skolor, organisationen delar ut varm mat, presenningar och myggnät och borrar brunnar. Också på landsbygden, som i Gulguduud nära gränsen till Etiopien, förser dbg människor med dricksvatten och livsmedel för att de inte ska behöva lämna sina byar. •

BLÄNKAREN GUNILLA HALLONSTEN

HJÄLPEN KOMMER FRÅN SAMHÄLLETS UNDERSIDA I skuggan av de internationella hjälporganisationerna arbetar osynliga gräsrotsorganisationer i Afrika för att hjälpa sjuka och föräldralösa barn. – Det är ofta kvinnor som har gått samman och jag brinner för deras engagemang som bygger gemenskap i utanförskap, skriver Gunilla Hallonsten. Den Afrikanska Unionen samlades Nairobi i augusti i år. Då toyi-toyade massor av små hjälporganisationer från hela kontinenten med budskapet: Svältkatastrofen på Afrikas horn angår även oss i Afrika och därför måste vi själva både bistå nu och förebygga i framtiden. Små osynliga gräsrotsorganisationer, så kallade kyrkliga hjälporganisationer, finns över hela den afrikanska kontinenten och utgör i det tysta en kraftfull motbild till det katastrofernas Afrika som vi får förmedlat via media, nu senast från Afrikas horn. Dessa små kyrkliga organisationer definieras av att de finns på samhällets undersida. Oftast är det kvinnor, outbildade, fattiga på landsbygden, som har gått samman och till exempel arbetar med vuxna och barn som lever med hiv. Många av dem har själva hiv. Jag brinner för den omsorg, passion och det hopp som jag upplever i dessa gemenskaper av kvinnor som bygger gemenskap i utanförskap. De har erövrat mig. De har valt att ta sitt uppdrag på allvar, de lever sina liv i tillit och vi behöver dem här och nu. Intressant är att dessa kvinnor ofta lever

i eller har upplevt ett utanförskap av något slag. Ett utanförskap som driver dem att själva bygga gemenskap. Det finns en komponent av att själv vilja förändring för det gemensamma goda i ett samhälle och i en kyrka. I de här små hjälporganisationerna är det naturligt att tänka ekumeniskt. Kvinnor från olika samfund ber tillsammans och delar tro och liv. De arbetar tillsammans när de vårdar sjuka och tar hand om föräldralösa barn. Och – genom det goda exemplets makt bedriver de påverkansarbete i sina lokalsamhällen och kyrkor. Flera av dem har uteslutits tillfälligt ur sina församlingar för att de valt att arbeta med hivpositiva människor. Hur är det möjligt? Det tilläts inte att någon annan skulle ha tolkningsföreträde kring huruvida de är kristna eller inte, om de skulle få delta i en gemenskap eller inte. Därför, genom utanförskap skapar de gemenskap och de gör det tillsammans i respekt för varandra och för den som är hiv-positiv. Ingenting kan hindra och uppdraget är tydligt: Älska din granne som dig själv! Så definierar kvinnorna sitt uppdrag att arbeta med hiv i södra Afrika. Och samma respekt för medmänniskan och sig själv ger de små hjälporganisationerna uttryck för när de påtalar för afrikanska ledare – och för omvärlden – att det finns kapacitet, resurser och engagemang i Afrika. •

GUNILLA HALLONSTEN Präst och policychef i Svenska kyrkan, och med lång erfarenhet av missionsarbete i södra Afrika.

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: BLÄNKAREN 23

STIPENDIERAPPORT

I vintras kom sju tjejer från Luleå till en av Kapstadens kåkstäder med en intensiv dansföreställning om utanförskapet och utsattheten som finns i världen. Några veckor senare kom sju av deras nyfunna vänner till Luleå och de fanns med på scenen när föreställningen drog publik till domkyrkan.

VÄNSKAP BYGGS ME 24 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: KAPSTADEN

ED DANS OCH MUSIK

text: mona eriksson

foto: mona eriksson och julia degerkvist

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: KAPSTADEN 25

DÉERNA TILL PROJEKTET Tjejer

i världen väcktes hösten 2009 då rektorn från vår vänskola Joe Slovo h e School i Khayelitsha besökte oss i Luleå. Ett av alla studiebesök han gjorde var att besöka den internationella tjejgruppen. Denna tjejgrupp drivs av skolkyrkan och är ett samarbete mellan församling och skola. Drygt tjugo tjejer från elva olika länder, olika kulturer och religioner träffas varje vecka för att dela glädjeämnen och sorger. Prata om livets väsentligheter och att stärka varandra. Behovet av särskild stöttning för tjejer i kåkstaden Khayelitsha har länge funnits och när rektorn besökte Luleås tjejgrupp föddes tanken på att inspirera till att starta en liknande verksamhet i Khayelitsha. Att kommande projekt kunde handla om att hjälpa till att skapa ett samarbete mellan skolorna Joe Slovo h e School, Cedar High School och en närliggande församling.

JULIA, ELLINOR, NAW-NAW, BAFRAW, SALLA, ELLEN OCH FATHIYA INGICK I PROJEKTGRUPPEN ”TJEJER I VÄRLDEN”.

Mitt i natten den 15 februari i år landade vi på flygplatsen i Kapstaden. Vi togs emot av en fantastisk välkomstkommitté som bestod av elever och lärare från Joe Slovo h e School och Cedar High School. Programmet som våra sydafrikanska vänner hade satt ihop var innehållsrikt, Vi valde ut de sju tjejer som varierat och intensivt. Vi fick bland skulle ingå i projektet. Fyra elever annat vara med i lektioner påJoe från estetiska programmets olika Slovo h e School, Cedar High School, inriktningar; Ellen Englund (musik), Injongo School samt en specialskola Salla Loper (teater), Julia Degerkvist på Mitchells Plain. Vi fick också möta (bild) och Ellinor Spegel (dans). baptistförsamlingen Andrew Lusaba Vi valde också ut tre ur den Church med personal och internationella tjejgruppen, volontärer, besöka barnhem vi ville ha representanter och vårdinrättningar, från olika kontinenter, olika komma hem till några av kulturer och religioner; Fathiya eleverna i kåkstaden och Afrah, muslim från Somalia, åka till Robben Island. Och Bafraw Muhammadi, Alge två föreställningar av Haqq från Kurdistan/Iran och g två av världen ällninpå föreist g Tjejer föreställninfrå h med tjejer från oc av Naw-Naw Hsa, kristen från n skolorna. den av och med tjejer luleå och kapsta 18.00 den il kl. 10 aprträffa Burma. Tjejerna började träffas luleå och kapsta 18.00 dagfick Sön Vi och lära kl. il apr entré Söndag 10 Luleå domkyrka Fri entré regelbundet för att lära känna n ochelever som Luleå domkyrka Fri lla köre känna de åtta Internatione n och mets körer Internationella köre estetiska program av mets körer varandra och börja planera för verkar under ledning av respektive skola valts ut estetiska program med av ing ledn ställningen er Före medverkar und Monica Åslund. ställningen tsprojekt en föreställning som skulle belysa arbe sam ett i r Monica Åslund. Före föringåattLulelite senare l-komma tsprojekt å gymnasieby, Sko ingår i ett samarbe mellan eby, Skolstaden i flickors situation i världen utifrån an och skolor i Kap mellan Luleå gymnasi kyrk till Sverige. Det var i en stad Kap i en! kyrkan och skolor Sydafrika. Välkomm en! omm Välk a. afrik deras egna erfarenheter. Syd flickor med svår bakgrund

TJEJER TJEJER i världen

26 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: KAPSTADEN

i världen

och tuffa levnadsvillkor men med goda studieresultat. Nandipha Velebhayi, Samkelekile Mzwakali, Noluthando Ndyoki och Wendy Mdzeke från Joe Slovo h e School. Chenal Kock, Jade Williams, Nicole Bellairs och Marshe Ruiters från Cedar High School. Tillsammans med de svenska ungdomarna började de planera för den slutgiltiga föreställningen av ”Tjejer i världen” som skulle spelas upp i Luleå när sydafrikanerna kom till Sverige. I slutet av mars reste en grupp lärare och elever från Khayelitsha till Luleå. De sydafrikanska ungdomarna fick bo hos värdfamiljer och ledarna på vandrarhem och det var meningen att de på så sätt skulle få se hur man lever i ett land på andra sidan jordklotet. Nu var det tjejerna i Luleås tur att visa hur det går till på lektionerna och man hann också med studiebesök på Teknikens Hus, Världsarvet i Gammelstad kyrkby och Luleå tekniska universitet samt ett helgläger för tjejer som organiserats av Luleå domkyrkoförsamling. Och så repetitioner och föreställningar

av Tjejer i världen i domkyrkan och i gymnasieskolan Lärkans aula. Vi är mycket glada för att det här utbytesprojektet kunde genomföras. Det mesta gick enligt planerna men vi råkade också ut för svårigheter. Vi samarbetar med två fattiga kåkstadsskolor och detta är kännbart i kommunikationen. Det är få i Khayelitsha som har tillgång till datorer och fungerande internet och därför krävs det en mycket god framförhållning när det gäller organisation och administration av utbytesbesöken. När sydafrikanerna skulle besöka oss blev vi smärtsamt medvetna om att Sverige skärpt visumreglerna. Alla ansökningar behandlades som ofullständiga på grund av flickorna sociala förhållanden. Svenska ambassaden hade inte tagit kontakt med varken lärare eller elever. Ett intensivt arbete pågick i Sydafrika och Sverige med att bearbeta myndigheter och ambassaden i Pretoria. Ansökningshandlingar kompletterades, men

för en av flickorna, som bor på ett barnhem, blev det omöjligt att få komma till Sverige eftersom hon inte hade föräldrar som kunde garantera att hon skulle återvända till Sydafrika. Besvikelsen hos våra svenska tjejer var enorm när de insåg att byråkratin stoppade en av de nyvunna vännerna, tillika en av deltagarna i föreställningen, från att få komma. Utbyte med fattiga länder, skolor och människor är en svårighet. Byråkratin sätter hinder i vägen. Men det är så viktigt att detta arbete fortsätter! Utbytet med skolorna i Khayelitsha är en relation som pågått sedan 2005. Sydafrikanerna visar en sådan glädje och tacksamhet att vi valt att samarbeta med dem. Det ger dem en styrka i möten med det övriga samhället. Det är fantastiskt att se den positiva förändringen som sker på skolorna. När eleverna framförde den sista föreställningen i Sverige var de tjugo tjejer på scenen. Som ringar på vattnet byggdes vänskapsbanden upp genom musik, dans och drama. •

Ellinor och Wendy – vänner för livet.

Mona Eriksson är skolkyrkopedagog i Luleå domkyrkoförsamling och en av initiativtagarna till utbytesprojektet ”Tjejer i världen”.

- för alla intresserade oavsett bakgrund och erfarenheter Medverkande

Cecilia Uddén, KG Hammar, Alice Bah Kuhnke, Ola Larsmo, Heléne Lööw, Anders Wejryd, Anna May Say, Ragnar Persenius, Kajsa Ahlstrand, Bengt Kristensson Uggla Carola Hansson, Imad Haddad, Carter Heyward, Per Harling, Antje Jackelén, Thomas Hammarberg och många fler! Gudstjänster, musik och festivalkväll

Deltagaravgift

1 000 kronor, inklusive buffé de båda kvällarna. Anmälan senast 9 december Studerande och arbetslösa betalar 500 kronor Anmälan och mer information på www.svenskakyrkan.se/teologifestivalen

20 för kron klim or atk lägg om s p pe å a v ns ati gifte on n

LENA FRIBLICK/ELIN SANDOW

LÄST SEDAN SIST

DAGEN DÅ DÖDEN KOM Xenofilia förlag 2011

EVA EVERS ROSANDER

NYCKELN TILL PARADISET Carlsson Bokförlag 2011 Som västerländsk kvinna är det lätt att låta ilska och frustration lägga en dimma över innehållet i boken Nyckeln till Paradiset. Det kan vara en tröst att även författaren kände så när hon följt senegalesiska kvinnor, fått följa deras religion, äktenskap, ekonomiska situation och sedan skulle sammanställa utkomsten av sitt projekt i en bok. Projektet understöddes under en längre period av många organisationer. Boken har blivit en blandning av reseberättelse och beskrivning av hur, i första hand, kvinnorna utövar sin religion mouridismen. Det är en muslimsk sufiorden som utövas av omkring 16 procent av Senegals befolkning. Vi får möta kvinnor i Senegal och utomlands. Det begränsade livsutrymme som kvinnorna har och att de i sin religionsutövning svär lydnad till sina män, att deras män bestämmer över dem och har rätt till deras inkomster, barn och vad kvinnorna får göra, får en del kvinnor att söka sig till Spanien och Teneriffa. I Senegal får författaren följa med kvinnor i deras liv och på deras pilgrimsresor och får möjligheter att möta de personer som dyrkas av kvinnorna och till vilka de betalar pengar och ger gåvor för att försäkra sig om poäng och välsignelser som ska föra dem till paradiset. Trots att kvinnorna är många och missnöjda, kan de inte organisera sig och ändra på förhållanden som polygami och att inte vara accepterad i samhället som ensamstående. Det är frustrerande att en religion föreskriver att man ska offra sig,

leva under hårda förhållanden, göra ”dagsverken” för att få poäng med sig så att man får ett bättre liv på jorden ett evigt liv i paradiset. Kvinnorna ger sig själva en viss frihet genom att organisera sig i kvinnogrupper som är alltifrån ekonomiska föreningar till att göra inköp till sina små affärsrörelser som de har för att kunna stå för större delen av försörjningen i familjen. Eftersom männens utövande inom mouridismen inte beskrivs så får man inget att förhålla sig till när man ska tolka kvinnornas religionsutövande. Bilden av männen är att de sitter under ett träd hela dagarna, låter alla sina hustrur arbeta och sätter sina pojkar i omänskliga koranskolor. Det hade varit bra att få en tydligare information om sufism och mouridism för att kunna tolka och någorlunda förstå utövandet av religionen. Man önskar att skildringen hade belyst djupare i tankar och analyser av männens och religionens makt över kvinnorna Författaren, som är socialantropolog med inriktning på Västafrika och Marocko, uttrycker själv att verkligheten gjorde det svårt att ställa de frågorna och att inte ryckas med livsflödet. Maje Althin Specialpedagog Helsingborg

28 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: LÄST SEDAN SIST

Jag träffade en bekant som är mitt uppe i en akut sorg. Hon sa att hon inte tyckte om allt tal om sorgearbete. ”Arbete har jag nog av ändå, att sörja är mer som att andas, det pausar man inte från, det är bara att följa med så gott det går”, ungefär så uttryckte hon det. Så läser jag Dagen då döden kom och tänker att det här kanske är en bok för just henne. Den innehåller inga som helst tips men förmedlar ändå livskraft och hopp mitt i den mörkaste svärtan. På bokens sidor samsas olika människors egna berättelser om tiden i samband med att den oåterkalleliga döden tagit plats i deras liv. Vissa av författarna tycks vana att uttrycka sig i ord, andra texter har mer karaktär av intervju med den sörjande. Någon har förlorat sin man, en annan sin syster. Ytterligare någon har förlorat barn eller en vän. Men här finns ingen jämförelse mellan de olika sorgeberättelserna, de får stå för sig själva sida vid sida. Som läsare kan jag ändå se återkommande mönster i berättelserna: Att sorgen tar tid, att förlusten av en nära anhörig kräver att man finner en ny identitet för att så småningom stå stadigare igen, att nätverk av människor som orkar finnas med är så oerhört viktiga. Dagen då döden kom är faktiskt en vacker bok, utan att vara smetig. Fotografierna som texterna varvas med är fina men det är själva berättelserna som står för skönheten. De fördjupar det som är vackert i tillvaron. Stina Wollter har tecknat den berättelse som griper tag i mig allra starkast. Hon berättar om det som hon önskar vore annorlunda utan att vara bitter och hon lyckas beskriva att det faktiskt finns något positivt i dödens närhet utan att vara ett dugg klämkäck. Det är förstås hoppingivande att flera personer berättar om en väg vidare, rakt genom mörkret

men det här är vilsamt nog inte en bok som berättar om lyckade och färdiga processer. Ann Söderlund beskriver hur hon minns sin mammas döda kropp som makaber och hur hon flydde från sorgen. KG Hammar berättar om tristessen som tagit sorgens plats i hans tillvaro några år efter att hans livskamrat dött. Mitt i boken finns ett avsnitt där psykologen och psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark svarar på frågor om sorg. Hennes ord är visserligen kloka och talar till mig som tröstare men det är de personliga berättelserna som förmedlar hopp och identifikation. Det är berättelserna som gör att jag tänker spara den här boken för att kunna plocka fram den dag då döden kommer in i mitt liv nästa gång. För det påminner den här boken om – att inget kan tas för givet, sorgen kan drabba mig närsomhelst. Ändå blir jag inte ett dugg rädd. Dagen då döden kom förmedlar att sorgen också är kärlekens pris, som KG Hammar återkommer till i sin berättelse. Utan kärlek vill jag inte leva, förmodligen skulle jag inte ens kunna. Då finns också sorgen där som en risk eller möjlighet. Men jag klarar det. Om de här människorna fortfarande lever och andas och kan berätta på det här sättet så kan jag våga leva med att döden kan inträffa också i min absoluta närhet. Maria Bergstrand Komminister i Svenska kyrkan Hägersten

NOTISER FOTO: DAO NGOC NINH, ACTIONAID

bygga bevattningssystem eller utbilda skolbarn i hur de ska göra när cyklonen kommer. Den nya kampanjsajten innehåller bland annat personliga berättelser och fotografier om hur det är att leva med konsekvenserna av klimatförändringarna, blogginlägg och debattartiklar.

företagen som får stöd av Sida för att utveckla ett bärbart system för ultraljudskontroll som kan användas av gravida kvinnor i avlägsna områden i Uganda och Tadjikistan. Detta ger ökad tillgänglighet och möjlighet att tidigt identifiera komplikationer under graviditeten. www.sida.se

www.actionaid.se Tran Thi Le förlorade allt i översvämningen – hela risskörden och alla sina kycklingar. Hon fick sitta på sitt tak i två dagar innan hon räddades och evakuerades.

ACTIONAID STARTAR KLIMATSAJT I november startade den internationella hjälporganisationen ActionAid en ny kampanjsida på internet, klimatochfattigdom.se. – Klimatfrågan är inget abstrakt framtida hot, utan något som drabbar människor hårt, här och nu, säger Karin Strandås, kampanjledare på ActionAid i Sverige. På klimatochfattigdom.se finns skildringar av och om människorna som ActionAid arbetar med: hur de drabbas av klimatförändringarna, hur de försöker anpassa sig till dem och vad som krävs av våra politiker för att undvika ännu värre situationer i framtiden.   – ActionAid arbetar globalt med att påverka makthavare och politiker på nationell och internationell nivå att säkerställa en rättvis klimatfinansiering som når de mest utsatta, fattiga kvinnor. Vi arbetar också med att hjälpa människor att anpassa sig till klimatförändringarna till exempel genom att sprida motståndskraftiga jordbruksmetoder,

RYKANDE FÄRSKT SIDA FINANSIERAR PÅ TEOLOGIUPPFINNINGAR FESTIVALEN MOT FATTIGDOM Världen som trädgård, Mission Portabelt ultraljud för gravida kvinnor på landsbygden, toaletter för invånare i Kenyas slum och cykelladdad energi i Indien är bara några av de uppfinningar som gjorts av svenska företag och som får stöd av Sida. Syftet är att mobilisera resurser och uppmuntra företag att utveckla sin kärnverksamhet så den i ännu större utsträckning bidrar till bättre förutsättningar för fattiga människor. – Tanken är att biståndet tillsammans med företagen ska bidra till minskad fattigdom och miljöpåverkan, skapa fler och bättre jobb och gynna tillväxt, men även att uppfinningarna i sig ska vara produkter som kommer fattiga till del, säger Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör för Sida. – Sida har inte tidigare i någon större utsträckning arbetat direkt med olika företag. Genom att hitta nya arbetssätt, och att samarbeta mer aktivt med näringslivet, vill vi ge stöd till företag som vill utveckla inkluderande affärsmodeller och produkter för nya marknader. it-företaget Swedstream i Farsta utanför Stockholm är ett av

ifrågasatt, Tro och politik, Svenska kyrkan och nazismen samt Kairos Palestina. Det är några av ämnena som debatteras på Teologifestivalen i Uppsala den 3-5 februari 2012. Den genomförs för tredje gången och i år som ett samarbete mellan Uppsala, Västerås och Stockholms stift. – Vi bjuder in till aktuella samtal om teologi, berättar Mats Lagergren, på Uppsala stift. Talarna är en spegling av de många kontaktnät som arbetsgruppen har och det har varit spännande att till slut bestämma sig för vilka frågor som ska stå på programmet. Temat för Teologifestivalen är ”För att världen ska leva” och det återkommer även i detaljerna. – Precis som förra gången så väljer vi att klimatkompensera för den miljöpåverkan som blir när deltagare från Norden och andra delar av världen kommer hit, förklarar Mats Lagergren. Då valde vi att plantera träd i Tanzania för en del av deltagaravgifterna, den här gången går pengarna till att plantera olivträd i Palestina. www.svenskakyrkan.se/teologifestivalen

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: NOTISER 29

SALAAMS VÄNNER INFÖR RESAN TILL EGYPTEN.

PROJKTLEDAREN KERSTIN BERGEÅ, KRISTNA FREDSRÖRELSEN.

STIPENDIATEN Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Salaams vänner, som är ett samarbetsprojekt mellan Kristna Fredsrörelsen och Svenska muslimer för fred och rättvisa, har fått 100 000 kronor för en interreligiös resa till Kairo och Alexandria. 28 svenska ungdomar med olika religiösa bakgrunder ska bland annat träffa jämnåriga kristna, kopter, några av dem som var med i Kairo i oktober och protesterade mot hur de och deras kyrkor attackerades. En protest som slutade med våldsamheter och många dödade kopter. – Det känna lite fel att tala om ”projekt” i det här sammanhanget eftersom sådana brukar vara tidsbestämda, säger Kerstin Bergeå, utbildningssekreterare på Kristna Fredsrörelsen i Sundbyberg och projektledare för Salaams vänner. Vi är inne på vårt andra år och vi vet redan att vårt arbete kan få många förgreningar. Vi arbetar

30 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: STIPENDIATEN

med religionsdialog, civilkurage och fred för att motverka spänningarna som finns bland olika ungdomsgrupper. Genom att samarbeta ska unga kristna och muslimer lära känna varandra och förstå varandras religiösa traditioner. På sikt hoppas vi kunna vara med och skapa liknande program i Egypten. ÄR DET EN SLUMP ATT NI BESÖKER EGYPTEN? – Vi har följt demokratirörelsens arbete och vi är inbjudna av Svenska institutet i Alexandria och av den koptiske biskopen Tomas på retreatgården Anafora utanför Alexandria. De kristna är i minoritet i Egypten, precis som muslimerna är i Sverige. Det finns många likheter som man kan dra lärdom av. HUR HAR NI VALT UT UNGDOMARNA SOM SKA FÖLJA MED PÅ RESAN? – I gruppen ingår bland annat ett ensamkommande flyktingbarn och en helsvensk prästdotter. Det är tolv muslimer, tolv kristna från olika samfund och fyra ”sekulära” ungdomar som vill arbeta i det här ickevålds- och fredsbyggarprogrammet. ”Salaam” är ju arabiska för ”fred”.

HUR HAR NI FÖRBERETT ER INFÖR RESAN? – Ungdomarna, som vi kallar för ungdomsutbildare, har fått lära sig konsten att hålla workshops i dialog och konflikthantering, workshops som de kommer att hålla i Alexandria. Vi har också fördjupat oss i Egyptens sociala och religiösa karta och undersökt vilken betydelse ickevåld hade under Jasminrevolutionen tidigare i år. – Sedan vi startade har ungdomsutbildarna bjudits in till skolor över hela Sverige – mer än 60 olika skolor har hört av sig – och man vill rent konkret diskutera religionsfobin som finns bland unga människor. Vi har lagt ut en film på Youtube från ett sådant skolmöte och vi har skapat en blogg på internet, saalamsvanner.blogg.se för att nå ut till ännu fler. Text: Marie Bosund Hedberg

STIPENDIATER HÖSTEN 2011 Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP: ETT GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. Verksamheten står på tre bärande pelare: Övertygelsen om att vi som kristna fått ett uppdrag, beredvilligheten att dela med oss av vår tro och våra liv, samt en önskan att lära sig av mötet med andra. – Lunds Missionssällskap har alltid varit fristående och varken varit styrt av kyrka eller stat även om stadgarna fastställts av kung Oscar I, förklarar Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Biskopen i Lund är hedersordförande och det finns ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi. EKUMENISK PRÄGEL – Det är viktigt att få verka självständigt och redan från början har sällskapet betonat den ekumeniska och interreligiösa prägeln på verksamheten. Vi ger bidrag till andra kyrkliga samfund och organisationer och det är inte allt som kopplas till Sverige. Det har hänt att stipendier från oss knutit ihop studenter från Etiopien och Hongkong via Jerusalem. – Sällskapet satsar främst på utbildning och på olika former av möten och dialog, allt som bidrar till att människor växer och frimodigt på djupet vågar möta och lära av varandra. En annan viktig del är opinionsbildning och att ge röst åt dem som är nedtystade. Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till några av de många sökande från hela landet. UNGDOMAR VIKTIGA – I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en

framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson. Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film. Lunds Missionssällskap har dessutom fyra noder över världen – Hongkong, Johannesburg, Jerusalem och Malmö. Vi lånar erfarenheter från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Johannesburg, Hong Kong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och frågor kan Malmö bidra med. I Hong Kong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de små minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Johannesburg bidrar vi till finansieringen av en professur avsedd att främja ett arbete i Desmond Tutus anda. I Jerusalem stöder vi Svenska Teologiska Institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religionsteologi. I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION? Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kr inom Sverige, 300 kr inom Europa och 350 kr i övriga världen. Du kan anmäla dig antingen genom att maila till red@uppdragmission.se eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 3. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen på 0733-60 87 54.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet. Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps hemsida, www.lundsmissionssallskap. se/stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 september och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

Resans

för utresa och längd, alternativt datum

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

Missionssällska p en tidskrift från lunds

nr 2 • 2011 årgång 166

NÄSTA NUMMER UTE 23/2

VILL DU PRENUMERERA? Mittens rike i världen

KONTAKTA MARIE BOSUND HEDBERG, 0733-60 87 54 PREN@UPPDRAGMISSION.SE

or i Kina KyrKorna växande maKtfaKt

en 8 Kina Den kyrkliga revolution gästarbetare 16 16 Hong Kong en fristaD för vågar kritisera kina? 3 KröniKan ola Wong: vem

UPPDRAG MISSION NR 1 2012: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31

POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

4 1 1 1 8 6 3 0 0

julklappar som förändrar världen Ge bort rent vatten, en gris eller skolgång i jul – rättvisa julklappar som ger utsatta människor hopp. Julhandla på: webbshop.svenskakyrkan.se Du får ett fint gåvokort att ge bort eller skicka via e-post.

Tack!