en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2019 • årgång 173
Hälsa på varandra BORÅS + NKINGA: NÄRA VÄNNER 6 STOCKHOLM + BERLIN: AGAPE 4 ÖREBRO + S:T PETERSBURG + MINSK: SMÄRTA OCH HOPP 8
Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga. Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.
UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se
Tidskriften ges ut av Lunds
– utan människor är pengar döda, säger biskop Samuel när han besöker Uppsala sommaren 1980 för att som förste biskop från den koptiska kyrkan be om Svenska kyrkans stöd. Han slår ut med handen och frågar om inte Svenska kyrkan har några unga människor att sända, några som kan lära känna hans kyrka och berätta om sin. När han har slutat tala går vi fram, Inga-Lill och jag, och säger att vi gärna kommer. Så kom det sig att vi hösten 1980 reste till Kairo, en för oss ny och kaotisk värld. Våra sex månader där blev en djupdykning i egyptiskt vardagsliv och i en kristen tradition med djupa rötter ända tillbaka till nytestamentlig tid. Frön såddes och har burit rik frukt i våra liv, ja präglat oss, men de har också burit frukt hos andra vars vägar korsat våra. Utbyten är nämligen smittsamma, och många har smittats av det vi fick. Med allt mer utbyte mellan koptiska kyrkan och Svenska kyrkan har banden knutits starkare. För många koptiska kristna är relationerna med Sverige avgörande – för några en tillflyktsort, för andra en inspiration till förnyelse och en väg ut ur den instängdhet som mer än tretton hundra år av islamiskt styre har inneburit.
Missionssällskap, LMS,
i samarbete med
Act Svenska kyrkan
www.lundsmissionssallskap.se
ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR
Anna Braw
Storabackegatan 15
216 15 Limhamn 073-998 23 27
red@uppdragmission.se
REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér
Utbyten gör oss alla rikare, inte på pengar, men på människor och därmed på liv. Inget tas ifrån oss. Det vi får, men också det vi ger, berikar både enskilda och församlingar, ja, hela kyrkan. Utbyte är dessutom världens bästa vaccin mot nationell inskränkthet och främlingsfientlighet och mot tron att den egna kyrkan är en vettig måttstock för den världsvida kyrkan. Utbyten har sedan början 1845 präglat Lunds Missionssällskap. Peter Fjellstedts erfarenheter från Indien och Mellanöstern lade en grund och gjorde att lms från början satsade på utbildning både av dem som reste och dem de mötte. Snart insåg de som reste att utbildning är mer än studier och att det är erfarenheten från ett utbyte som är den mest betydande bildningen. ■
Agneta Hansson Per Kristiansson
Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087
OMSLAG Maria Mannberg
2
Smittsamt
samuel rubenson ordförande Lunds Missionssällskap uppdrag mission nr5
2019
6
18
26
8
alltid
4 krönikan
23 recensioner
17 betraktelsen
BILD: K. SAM MARK
26 stipendierapporten 30 stipendiaten 31 om LMS
24 nytt namn
Det som tidigare hette Svenska
kyrkans internationella arbete är
sedan maj i år Act Svenska kyrkan. Erik Lysén berättar varför.
8 ett gemensamt språk Gospelkören i en luthersk kyrka i
mellan dem är Joakim Arenius, som
arbetar med gospelmusik i flera
många kolleger och en ny familj i Nkinga i Tanzania.
18 fredsbyggare
På Kisima Mixed Secondary School
i Nyahururu i Kenya blir tonåringar
från ett ökenområde fredsbyggare,
samhällsbyggare – och vänner med en församling i Kalmar.
ON
Marita Hasselberg, som är
barnsjuksköterska i Borås, har fått
, IK
6 syster, mormor och arbetskamrat
24
I NG
europeiska länder.
BILD: EVA JOHANSSON
G U STA F H E L L S
fyra gospelkörer i Minsk. Länken
BI LD:
S:t Petersburg har blivit vän med
”nu har ni levt i fred under tio dagar, och då
kan ni leva i fred i 100 år och för all framtid”, sa Ban Ki-moon.
Det är Alfred Jarl som har hört det. Han går andra året på ett samhällsvetenskapligt program
med internationell profil i Uppsala, är scout i Equmenia Gamla Uppsala och var på världsscoutläger i USA i somras. Ban Ki-moon, tidigare generalsekreterare i FN, kom också dit.
Uppdrag Mission handlar den här gången om utbyten och vänskaper – om att hälsa på varandra
och om varför detta att ses är så avgörande.
Oavsett om du är gäst eller tar emot besök, och oavsett om du planerar en resa eller reste för
länge sedan, och oavsett om du älskar kulturkrockar eller helst vill att allt ska vara som vanligt …
så hoppas vi att de bilder av vänskap som många delar med sig av här kan få lysa upp din höst. ANNA BRAW, REDAKTÖR
krönika
Agape en spårvagn rasslade förbi honom längs boulevarden. Våren kändes ännu långt borta, fast även dessa svarta stammar säkert skulle komma att utvecklas till popplar, lindar eller kanske kastanjer någon månad längre fram. Ett grått moln låg som ett lock över staden och höll brunkolsröken från tusentals kaminer kvar nere vid marken. Röken hade en söt, inte alls oangenäm doft, som han tidigare bara hade fått tunna smakprov på vid utflykter i skärgården, eller vid en färd med den smalspåriga järnvägen i Mariefred. Det var märkligt att han just här, där allting var så mycket svårare, hade fått uppleva denna speciella rörelse i sitt inre: en sorts lyckokänsla, men samtidigt så sammansatt med nedstämdhet över världens tillstånd och en vilja till förändring. Borde han ens vara lycklig? Eller, var lycka rätt benämning? Det var en ny erfarenhet: upplevelsen att det gick att ta ett steg in i sitt inre, att det han hade trott sig känna som en vanlig lägenhet med vardagsrum, kök och sovrum innehöll något mer. Minst en dörr till minst en dold sal, vars karaktär och inredning skiljde sig markant från de övriga rummens. Och fanns det en dörr och ett rum som han inte kände till, vem visste vad mer som då kunde dölja sig?
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
Han var inte van vid att vandra ensam i stadsmiljö. Uppvuxen i en lugn villaförort hade han med sina femton år ännu aldrig åkt in till Stockholm utan släktingars eller åtminstone någon kamrats sällskap. Men denna märkliga stad i vilken han nu vandrade var både vänligt inbjudande och skrämmande: inga ungdomsgäng trakasserade honom, inga mängder av bilar susade förbi, inga grälla affischer uppmanade honom till konsumtion, inga sektmedlemmar försökte få honom att göra ”personlighets tester” som flera av hans vänner hade råkat ut för hemma i Stockholm; ingen försökte heller sälja knark eller sig själv, vilket de hade sett i stadens västra halva några kvällar tidigare. En grå, stillsam, sovande stad som hade legat i dvala i 40 år, och där de grönklädda poliserna han mötte gång på gång under sin vandring höll människorna nedtryckta. På samma sätt som det tunga regnmolnet höll kolröken kvar som en dimma vid marken. Och här i denna ofria stad var han nu själv friare än någonsin tidigare där han gick, för första gången bortom föräldrarnas kontroll och omsorg och med en ny upplevelse inom sig, en upplevelse av att det fanns en större frihet att tillgå, en frihet ingen hemlig polis i världen kunde inskränka. I fem dagar hade de redan varit här, gjort turistiska besök på museer, varuhus och monument och ätit stora middagar på restauranger som visserligen saknat tre fjärdedelar av de rätter som stod på de upptryckta menyerna,
krönika Agape
båda tvillingarna som ville bli läkare, men inte fick studera på universitet, eftersom de hade antecknats som regelbundna kyrkobesökare – eller mannen som hade lärt sig tala flytande svenska, när han på 60-talet arbetade med telefonledningen mellan Skåne och Rügen och dagligen talade med svenskar över telefon, men aldrig hade tillåtits att resa till Sverige och praktisera sina färdigheter. De aldrig igenmurade kulhålen i fasaderna förde tankarna till kriget och än större lidanden. Men bland allt detta mörka fanns även tankarna på dessa ungdomar, inte mycket äldre än han själv, vilka riskerade så mycket för att praktisera sin tro och som med glädje delade med sig av sitt bröd och sin enkla soppa.
hur mycket pengar på överdådiga middagar har han inte lagt ut sedan dess? Allt mer fantastiska smakupplevelser, som allt för ofta väckte suget efter något ännu läckrare, något än mer sällsynt, något än mer raffinerat. Men när han några månader tidigare, sittande på ett pendeltåg, plötsligt fann sig drabbad av känslan att hans liv var tomt och torrt och meningslöst, var det ändå just detta enkla lantbröd han fann sig längta efter, det han hade fått smaka i östra Berlin, en skärtorsdag nästan tjugo år tidigare. ■ edward blom
BILD: GUNILLA KINN BLOM
men där de ändå för några tior i svensk valuta (tack vare växelkursen på den amerikanska ambassaden) kunde beställa de absolut dyraste för-, varm- och efterrätterna. Nog hade det varit läckert med kaviarsnittarna, de vodkaflamberade oxfiléerna och de exotiska frukterna i rom i går kväll, men det hade varit en njutning som innehållit en lätt bismak av dåligt samvete. Vid borden omkring dem hade de människor suttit, som dagtid färdades i de svarta, förlängda Volvobilarna med tonade fönster: de som administrerade och levde av systemet. Utanför på gator, i hemmen eller på enkla ölsjapp fanns alla andra, de som betalade med sin frihet. Under de gångna dagarna hade de även lärt känna ungdomsgruppen i den lokala församlingen, och i dag, skärtorsdagen, hade de deltagit i en halvdags minireträtt. Efter andakt och en bibeluttolkning av ungdomsprästen hade de ätit en agapemåltid. Ett stort dekorerat lantbröd hade dominerat bordet. Det var av det kraftiga, kontinentala surdegsslaget, ett sådant som kan bevaras i veckor utan att förlora i smak och som är så grovt och mäktigt att ett par skivor mättar. De hade brutit brödet i delar och sänt runt det bland de närvarande. Till detta serverades en tunn, enkel köttsoppa, mineralvatten och ett glas vitt vin. Måltiden hade ätits under tystnad, men en tystnad som till hans förvåning inte minskade kontakten mellan de närvarande, utan tvärtom förde med sig en stark känsla av gemenskap. Och med tanke på hans ganska dåliga tyskkunskaper var det skönt att för en stund få samtala med blickar och leenden i stället. Efter måltiden hade de haft en timme i enskildhet. Var och en uppmanades att gå iväg på egen hand och fundera över skärtorsdagens budskap, varför han nu ensam vandrade längs boulevarden. Andra intryck blandade sig in i hans tankar, personer de hade mött: som de
edward blom har under de se naste åren arbetat med tv, gett ut flera böcker om bland annat mat och deltagit i Melodi festivalen. Den här texten skrev han 2005, och den kom lite senare med i boken Tillsammansmat (Libris förlag).
n r 5
2019
uppdrag mission
5
intervju
Nära vänner 6
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
intervju Nära vänner
Fem arbetsperioder på Nkinga-sjukhuset i Tanzania har försett Marita Hasselberg med både syster och barnbarn. Jag är barnsjuksköterska på en barnavdelning i Borås, aktiv i Korskyrkan och mycket intresserad av mission. De senaste åren har jag varit i Tanzania vid fem tillfällen. Det är samma sjukhus, i Nkinga, som jag har varit på varje gång. Första gången var 2015 när jag gjorde praktik på deras barnavdelning. Det var en utmaning och ett spännande steg att ta, och jag kände mig ganska liten när jag var med på första morgonrapporten och inte visste hur det fungerade och vad jag skulle möta. Jag har både då och efteråt tänkt på Sören Kirkegaards ord: ”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.” Och jag är så glad att jag vågade. Tanzania och människorna där flyttade in i mitt hjärta. Efter det har jag kommit tillbaka som volontär för Skandinaviska Läkarbanken och Erikshjälpen fyra gånger. Till att börja med arbetade jag och handledde nyanställda på salen med för tidigt födda barn, och tre gånger nu har jag varit med och lett en kurs om barnsjukvård för sjuksköterskor. Eftersom jag har varit på samma plats så många gånger har jag fått många vänner för livet. Gästfriheten och den mänskliga värmen är så stor, och med den moderna tekniken är det lätt att hålla kontakten. Nästan dagligen får jag små uppmuntrande meddelanden från någon av dem. ■■■
2016 fick jag vara med på en väns förlossning, och den familjen kallar mig nu mormor. Det är roligt, för jag har inga egna barnbarn än. När jag var där i april i år tog jag med mig en söt mörkhyad docka som jag själv hade som liten och som mina barn också har lekt med. Det var fint att få ge den vidare till mitt afrikanska barnbarn, som nu vårdar henne ömt! En annan vän som betyder mycket är Theo pista. Hon är en verklig hjältinna. Hon är ensamstående med två barn och tar också hand om sin systerdotter eftersom systern, som hade hiv, dog vid förlossningen. Theopista var sjuksköterska på barnavdelningen det första året jag var i Nkinga. Sedan blev hon förflyttad till ett mindre sjukhus där hon har huvudansvaret för vården med väldigt lite personal till hjälp. Jag har hälsat på två gånger och har sett de utmaningar som hon står i. Hon har bönat och bett om att jag skulle sova över hos henne, och i våras blev det möjligt, till bådas glädje. På bilden har hon lånat ut sin ena kanga för att visa på vårt systerskap. När hon skriver till mig kallar hon mig just syster – dada på swahili. Mina föräldrar och jag hjälper till med skolavgifterna för de båda äldre barnen. Theo pista tackar ofta och berättar hur det går för dem i skolan. Och hon ber för oss. Mina föräldrar har varit krassliga i sommar, och förra veckan skrev hon så underbart: ”Krama om dem och hälsa dem! Jag önskar att Sverige vore närmare, i så fall skulle jag påbörja resan för att hälsa på dem, men det är långt från Tanzania, så jag kommer genom bön.” Så omtänksamt och rörande, och fantastiskt att känna att avståndet inte hindrar vänskapen och bönen! ■ marita hasselberg
n r 5
2019
uppdrag mission
7
reportage
Smärta och hopp
Gospel bygger gemenskap En kör i S:t Petersburg och en kör i Minsk har blivit vänner. INTERVJU: ANNA BRAW
8
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA
reportage Smärta och hopp
En äldre man i S:t Petersburg upptäckte att en gospelkör i en luthersk kyrka tog emot nya medlemmar. Han gick med, inte för att han var kristen, men för att det verkade vara trevligt. Han tyckte också om att baka bröd, så när en körledare från Sverige kom på besök bakade han en limpa som present till honom. – Det är så fint, säger Joakim Arenius. Han har kommit med sitt bröd varje gång. Han talar ingen engelska, så vi kunde inte prata, men en gång ville han att jag skulle träffa hans son. Jag hamnade i en pytteliten lägenhet med sonen och hans fru, och vi jammade på bas och piano. Sedan ville sonen att jag skulle komma till hans jobb. Han arbetar på Mussorgsky College of Music. Så nu gör jag workshops där också. ■■■
fascinerad av samspelet Berättelsen om mannen som gick med i kören är bara en av Joakim Arenius många om hur möten med människor leder till möten med fler människor och till nya möjligheter. Gospel musiken har tagit honom till usa, Tyskland, Tjeckien, Italien, Vitryssland, Nederländerna och Frankrike, och nu reser han regelbundet till Spanien och Ryssland för att arbeta med körer som han har stöttat sedan de startades. Och hur började allt detta? – Det var när jag var 22 år och vi var med Joybells i Los Angeles. Vi satt på scenen, bakom oss stod en amerikansk kör, framför oss stod Rickey Grundy och bandet. Låten som de sjöng var ”Perfect Praise”. Jag satt där och var helt fascinerad av samspelet mellan alla, och jag visste att det var det här jag ville göra med mitt liv. ”är du här?” Gospelmusiken fanns alltså i Joakim Arenius liv redan före det ögonblicket – han växte upp i Immanuelskyrkan i Örebro, där ungdoms kören under 1960-talet hade börjat låta sig inspireras av musik från usa och där ”alla”
ungdomar som var med i församlingen sjöng i kören också. – Jag tyckte inte om att sjunga, jag började som brummare, det tog lång tid innan jag förstod att man kunde sjunga både mörka och ljusa toner … men om jag inte hade varit med i kören hade jag blivit ensam på helgerna, säger han. Kören reste ofta på turné, och i Los Angeles var den när Joakim Arenius skulle börja sitt sista år på klasslärarutbildningen vid musikhögskolan i Örebro. Han kom hem och bad att få studera kördirigering. – När vi skulle börja sa vår lärare: ”Är du här?” Jag var nog den siste hon hade väntat sig att se på den kursen. Men jag ville lära mig. I mitten av 1990-talet var det Anki och Mag nus Spångberg som ledde Joybells, och första gången de bad Joakim att vikariera var 1996. – Min tillgång var mitt stora intresse, och de hade tålamod, säger han.
människor, musik och språk Vid den tiden höll idén med gospelkör som ungdomsverksamhet i församlingar på att slå rot i Tyskland, och ett tyskt skivbolag bad Joybells att komma och spela in en liveskiva. De båda ordinarie dirigenterna valde sånger (några på tyska också) och förberedde allt, men när två konserter var inspelade fick Joakim Arenius stanna kvar och arbeta med produktionen tillsammans med skivbolaget. – Lite läskigt var det ju – det var innan man kunde skicka filer, och jag spelade upp saker för Magnus och Anki på telefon, säger han. Skivan och det nothäfte som också producerades blev början på några intensiva år när Joybells reste till Tyskland gång på gång för att sjunga och presentera gospelmusiken för tyska ungdomar. Joakim Arenius kallades in för att leda workshops, och Creative Kirche inledde ett samarbete med honom.
n r 5
2019
uppdrag mission
9
reportage Smärta och hopp
Joakim Arenius
svenska kör Praise Unit.
BILD: ANNA WIBORG
Det var så hans arbete som körledare i stora delar av Europa kom igång. – Det är mer så här i efterhand som jag för står vilket elddop det var, säger han. Men det är så fantastiskt kul med människor, musik och språk, och det som har format mig är nog Tyskland snarare än Sverige.
hjälpsändning med kör Kören i S:t Petersburg besöker han minst ett par gånger om året nu, och Nina som leder den, en kvinna i 60-årsåldern med bakgrund inom klassisk sång, har blivit en nära vän. – Kontakten med Ryssland började med att vår församling ordnade hjälpsändningar dit på 1990-talet, som så många andra. Joybells åkte med en sändning till Viborg för att ha konsert, och vi blev bjudna till S:t Petersburg. Gospel är ett så okänt begrepp i Ryssland, och i den första kören som vi hade kontakt med var tron väldigt viktig för alla åtta som var med. Sedan bestämde de sig för att starta en kör där vem som helst skulle kunna vara med, arbeta
10
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
med att skapa gemenskap … och den kören attraherade snabbt många som inte var kristna. Körledaren Nina är själv med i en baptistförsamling, men när kören behövde en lokal var det en luthersk församling i en känd kyrka som öppnade sina dörrar. Det innebär numera att många turister ser och hör kören – den repeterar två kvällar i veckan och har bibelstudium i anslutning till en av repetitionerna. – Det är viktigt att sådana här visioner bärs lokalt, och de vill verkligen nå ut och berätta att alla är välkomna, säger Joakim Arenius. Nu har de blivit vänner med kören i Vitryssland också, och kören i i Vitryssland har blivit fyra körer. Att bygga broar är en viktig del av mitt arbete! I Spanien är det ett ännu mer diakonalt kör arbete Joakim Arenius stöttar – en församling som framför allt liknar baptist- och pingstförsamlingar här i Sverige och som arbetar med gospel för att få kontakt med och stötta människor som lever i utsatthet. Vad är det som gör att just den här musiken betyder så mycket för människor med så olika bakgrund och i så olika miljöer? I Tyskland,
reportage Smärta och hopp
BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA
”Gospel är född ur en väldig smärta, ur slavarnas liv, och samtidigt är den så full av hopp.”
BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA
liksom i Sverige, har den kommit att bli ett församlingsarbete bland människor i övre medelåldern, ofta människor som inte har varit med i någon församling på många år, om alls. – Man kan bara spekulera, säger Joakim Arenius. Men den är född ur en väldig smärta, ur slavarnas liv, och samtidigt är den så full av hopp. Det är tidlöst. Jag tror att det är något som många hittar. Och redan från början är den ju en blandning av flera kulturer. Det som händer nu är så spännande: körerna i Ryssland och Vitryssland översätter sånger och sjunger dem, och det blir en egen och ny klang. Musiken är så mycket större än vad jag själv kan tänka ut.
bryta mönster Under skivinspelningen i Tyskland på 1990talet fick Joakim Arenius en vän som har varit en av hans viktigaste sedan dess. – Jag arbetar ju på ett väldigt udda sätt, oftast ensam, och plötsligt tillsammans med flera hundra eller till och med flera tusen personer. Vänskaperna blir väldigt viktiga då. Jag vet att
jag har vänner som finns där för mig och som vet att jag finns här för dem. När jag träffar någon som arbetar på ett liknande sätt blir det ofta så att vi pratar av oss. Att ta med unga sångare, musiker och dirigenter ut i världen och låta dem möta körsångarna i till exempel Spanien och S:t Petersburg har varit en av Joakim Arenius drömmar, och förra året gjorde han det inom ramen för en musikledarutbildning. Internationella utbyten skapar vänskaper, det har vi redan talat om, men Joakim Arenius poängterar att de också visar på så många möjligheter. – Jag har alltid fått höra att människor är trötta på kyrkans musik, att den är för stark, för svag, för mycket på engelska … När vi reser iväg och träffar människor i andra länder bryter vi de vanliga mönstren, och en enkel grej, resan, föder så mycket. Ett nytt format öppnar sig. Man blir mottaglig på ett annat sätt. Man åker hem med nya tankar. ■
n r 5
2019
uppdrag mission
11
enkäten
Vidgade perspektiv Vad har tillfällen att hitta vänskaper med människor i andra länder betytt för dig? En rad svenskar med erfarenheter av internationella utbyten och kontakter berättar.
BILD: PIXABAY
BILD: PIXABAY
BILD: MAGNUS ARONSON, IKON
enkäten Vidgade perspektiv
NAMN: ANNA HJÄLM BOR I: UMEÅ OCH UPPSALA ÄGNAR MIG ÅT: LEDER SVENSKA KYRKANS PROGRAM INTERRELIGIÖS PRAKTIK FÖR FRED – EN VÄRLD AV GRANNAR
■ ■ ■ Vänskap är en sådan gåva,
en möjlighet att få dela varandras
verklighet, vardag, passioner och
bekymmer. Det gäller förstås vänner i Sverige och världen över. Men även
platserna där jag har vänner träder
fram, jag blir mer uppmärksam
på nyheter därifrån – vad händer i Krakow där Anna och Karol trots
det hårda politiska klimatet arbetar
med migrations- och hbtq-frågor?
Hur går det med Alex arbete bland utsatta unga och migranter i Aten nu efter valet där? Jag hör om nya
oroligheter i Jerusalem och inklude-
rar vännerna där i alla mina böner.
Vänner gör att händelser långt borta blir också min angelägenhet.
NAMN: BENJAMIN LUNDQVIST
NAMN: FELIZ LINDENHALL
BOR I: VIBY NÄRA ÖREBRO
BOR I: GÄLLIVARE
NAMN: FREDRIK TORGNYSSON BOR I: SOLLENTUNA
ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST
ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROVTAGARE/
ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM
SEDAN 20 ÅR, HAR BOTT OCH
LABORANT PÅ LKAB OCH
MUSIKLÄRARE, DIRIGENT OCH
STUDERAT I SVERIGE, NORGE
ORDFÖRANDE I SVENSKA KYRKANS
ARRANGÖR
OCH ENGLAND, ÄR ENGAGERAD
UNGA I MALMBERGET
LOKALT I FÖRENINGSLIV OCH LANDSBYGDSUTVECKLING
■ ■ ■ Utomlands ökar förutsätt-
ningarna för att mötas utan fördo-
■ ■ ■ När jag har rest med kyrkan
till det franska klostret Taizé och
på mina egna backpacking-resor
■ ■ ■ Två gånger om året reser jag
till Tyskland för att spela med ”min”
tyska orkester – Wendland-Sinfonie orchester, en symfoniorkester med
i Sydostasien har jag fått tillfälle
medlemmar i alla åldrar som ses ett
träffa och umgås med människor
spela. Jag lärde känna orkestern för
perspektiv. Det har fått mig att
blivit en trevlig tradition att fira nyår
mar. Sällan har jag haft så personligt
att träffa många människor. Att
pen i Taizé där vi kom från många
från andra länder har gett mig nya
villkor, nästan fritt från förutfattade
inse att allting sällan är svart eller
tillsammans. Musik är ett internatio-
emellan. Vi är alla så lika, fastän vi
alla språkbarriärer. Jag har genom
viktiga samtal som i samtalsgrup-
olika länder och kunde mötas på lika
meningar. Likadant med vänner i
England, Norge och Lettland. I mötet
med dem kan jag positionera mig på
vitt utan snarare någonstans mitt har olika bakgrund, för oavsett allt
nytt utan att behöva ta hänsyn – det
annat så klappar hjärtat där i mitten,
sammanhangen på hemmaplan i
som finns i oss alla. Om vi bara har
har gett mig en insikt om att Sverige
vi nog komma hur långt som helst.
är friare, och sätter relationerna och
perspektiv. Internationella kontakter
ändå är en ganska liten ankdamm.
ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES
och det är ungefär samma känslor
par gånger per år för att umgås och
över tio år sedan, och för mig har det
nellt språk och överbryggar snabbt
åren skaffat mig många vänner runt om i hela Tyskland, och vi håller kon-
takt med mellan projekten också.
respekt för varandras olikheter kan
n r 5
2019
uppdrag mission
13
BILD: ALBIN HILLERT, WCC
enkäten
NAMN: MARTINA FJÄLLBERG BOR I: OFFERDAL ÄGNAR MIG ÅT: ENGAGERAR MIG I KLIMATFÖRÄNDRINGARS PÅVERKAN PÅ URFOLK
och i mina som som var lika.
En berättelse fastnade speciellt
när jag och en vän från Resolute Bay vandrade i Uummanaq i Grönland.
Han berättade hur han en dag i
NAMN: ALFRED JARL BOR I: UPPSALA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR SCOUT I EQUMENIA GAMLA UPPSALA OCH GÅR ANDRA ÅRET PÅ SAMHÄLLS VETENSKAPLIGT PROGRAM MED
■ ■ ■ Jag fick möjlighet att vara
skolan hade pratat och skämtat med
Expedition, och genom den träffade
hade kompisen varit lite nere. Min
■ ■ ■ Den här sommaren har jag
På expeditionen var hälften av del-
ses imorgon, kompis!” Dagen efter
sådant läger arrangeras vart fjärde
med på Students On Ice 2019 Arctic jag människor från hela jorden.
sin kompis, men så i slutet av dagen vän gav honom en kram och sa: ”Vi
tagarna urfolksungdomar. Eftersom
åkte min vän iväg för att jaga mysk
med de andra urfolken, däribland
han blev tvungen att övernatta ute.
de mest. Jag fick lära mig om deras
liv. Han fick inte veta något förrän
jag själv är same var det utbytet
oxe, och jakten drog ut på tiden, så
Under drygt en vecka var 45 000
INTERNATIONELLT UTVECKLINGS-
lägret var ”Unlock a New World”.
residential schools, internatskolor,
sa senare att han aldrig berättat det
kanska scouterna. Hälften från oss åt
och där barnen blev slagna och
jag skulle förstå och att han kände
oss. Det var ett bra tillfälle att lära
någon typ av koppling till mig.
sedan – den sista skolan stängdes
en. Den är en samhörighet mellan
övergrepp. Detta är inte ens länge
1996. Traumat hänger kvar och är
något som motvilligt har förs vidare
från generation till generation. I dag är fattigdom, självmord och alkoho-
Jag känner också den koppling-
urfolk. Den är något jag kommer att bära med mig resten av livet, liksom
alla berättelser och alla nya vänner
som jag känner en sorts syskonskap
lism mycket vanligt.
med. Genom det syskonskapet är
ma metod användes när samerna
jag utkämpar på grund av min
Jag känner sorg och ilska, för sam-
koloniserades och sattes i nomad
skolor. Och det är bara ett exempel. u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
jag mindre ensam i alla kamper
bakgrund, för jag vet att bakom mig
står de alla och stöttar mig.
NAMN: EVA CHRISTINA NILSSON ÄGNAR MIG ÅT: SAMARBETE I DEN
GENÈVE. TIDIGARE HAR JAG FÅTT AR-
amerikaner. En eftermiddag hade
utsatta för sexuella och mentala
omgiven av vänner och redo för livet.
år någonstans i världen. Temat för
han kom hem. Han grät aldrig, han
för någon men att han kände att
är en fredsrörelse där man alltid är
VÄRLDSVIDA KYRKAN, JUST NU PÅ
kulturer och historia.
där de skulle ”döda indianen i barnet”
100 år och för all framtid. Scouting
varit på världsscoutläger i USA. Ett
Under tiden tog hans kompis sitt
hanterade aldrig vad som hänt. Han
Han sa att nu har ni levt i fred under
tio dagar, och då kan ni leva i fred i
INTERNATIONELL PROFIL
inuiter och first nations, som betyd-
I Kanada sattes urfolksbarn i
14
Det var så mycket i deras berättelser
scouter på samma lägerområde. Vi
bodde grannar med sydafrikaner och vi middagsutbyte med de sydafri-
hos dem, och hälften av dem åt hos
känna varandra bättre och höra hur
scouting fungerar i ett annat land. En
LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET I BETA MED BLAND ANNAT UTBYTEN, SAMARBETE, EKUMENIK OCH POLICYOCH PÅVERKANSARBETE
■ ■ ■ Sommaren 1983 deltog jag
i en månadslång fredsstudieresa
till Östeuropa ordnad av Lutherska
Världsförbundet. För mig medförde resan att mitt liv, mina studier och yrkesliv oväntat tog en ny
annan dag hade vi kulturdag. Då gick
vändning. Vi fick möta unga
prova på aktiviteter som de gör i sina
så starka intryck på mig genom
narna, åt med pinnar hos japanerna
att vara beredda på att betala ett
vi runt till olika lägerbyar där vi fick
hemländer. Vi dansade med brasiliaoch smakade godis hos skottarna.
Bland mycket annat bär jag med
mig hem några ord som FN:s förra generalsekreterare Ban Ki-moon
sa när han höll tal på avslutningen.
engagerade människor som gjorde
sitt mod att stå för sin kristna tro, pris för detta, och sin politiska
medvetenhet. Vi hade viktiga, djupa och berörande samtal. Jag fick
vänner för livet, och de har betytt och betyder så mycket för mig!
BILD: GUSTAF HELSING, IKON
ww
enkäten Vidgade perspektiv
NAMN: SOFIA FALK BOR I: BORÅS ÄGNAR MIG ÅT: HAR JUST AVSLUTAT ETT ÅR SOM FÖRSAMLINGS ASSISTENT I SVENSKA KYRKAN I PARIS, BÖRJAR I SEPTEMBER IGEN PÅ MIN GAMLA TJÄNST SOM KANTOR I BRÄMHULTS FÖRSAMLING I BORÅS
■ ■ ■ För 20 år sedan var jag
volontär på Agape Centro Ecume-
NAMN: CHARLOTTE MARIA DEL SOCORRO BERGENDAL BERGGREN BOR I: UPPSALA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROGRAM ANSVARIG FÖR CENTRALAMERIKA PÅ KYRKOKANSLIET
■ ■ ■ Jag är en del av 1970- och
sin kropp. Tillsammans med lokala
stanska musiktraditionen, även om
drabbade kvinnor både praktiskt och
den, som min sitarlärare säger.
för att förändra lagarna och stöttar
juridiskt. Mina ögon tåras varje gång
och blev adopterad av en svensk
och tillsammans med andra kvinnor.
BOR I: NYINFLYTTAD I JÖNKÖPING, ÄGNAR MIG ÅT: STUDERAR
NAMN: PÄR ELIASSON BOR I: UPPSALA
INTERNATIONELLT ARBETE VID JÖNKÖPINGS UNIVERSITET
diplomatfamilj. Sedan dess har
ÄGNAT MIG ÅT: DOKTORAND I
hade jag lärt mig en del italienska.
Bolivia och Libyen, och studerat och
MODERNA MISSIONÄRERS FÖRSÖK
Då kom en tjej från Uruguay, och vi
fann varandra. Vi hade italienskan
som gemensamt – ibland taffligt –
språk, men det var nog musiken som sammanförde oss.
Efter mer än 17 år återsågs vi i
höstas i Paris. Och känslan var: här
är min syster! Vi bara fortsatte att umgås som om vi hade setts igår. Under andra längre utlands-
vistelser har jag träffat många
människor från många delar av
världen, och flera har blivit mina
goda vänner. Vilken glädje det är att
världen blir lite mindre med dessa
kontakter! Jag tror att mötet och
samtalet mellan människor i det lilla är något som gör den till en
bättre plats.
jag bott i flera länder, bland annat
arbetat i olika kulturer och på olika
språk med demokrati, mänskliga rättigheter och kultur.
Att bo i olika länder har gett mig
en insikt om att vi är olika men ändå
lika. Alla vill vi bli omtyckta, tycka om
någon och tillhöra ett ”vi”, inte bara
INDOLOGI – STUDERAR TIDIG ATT BEGRIPLIGGÖRA KRISTOLOGI
■ ■ ■ Jag kom till Indien 2005 som
möjligheter att knyta kontakter i allt
praktikant i Svenska Alliansmissio-
nens Step Out-program, och sedan
dess har jag återvänt flera gånger för
berikande att ha fått vänner från
mina föreställningar och förhåll-
alltid med mig i hjärtat.
dela tankar och idéer med människor
som har en annan bakgrund än jag,
språk- och musikstudier. Mina vänner
olika delar av världen, och det bär jag
■ ■ ■ Det är otroligt givande att
PÅ INDISKA SPRÅK
i en kärleksrelation utan också i ett
större sammanhang. Det är enormt
NAMN: ANDREA STÅLBERG KOMMER FRÅN SALA
nico i norra Italien. Allt var nytt, inte minst språket. När sommaren kom
ett liv inte förslår för att bemästra
jag möter kvinnor som kämpar för
1980-talens svenska utrikespolitik
– jag föddes i Managua i Nicaragua
mig vägen in i den fantastiska hindu-
partner bedriver vi påverkansarbete
i Indien har hjälpt mig att relativisera
ningssätt och på sätt och vis min
och jag är tacksam att jag har fått
från internationella ungdomsmöten i Lettland och Libanon till utbytesprojekt och inte minst under min
tid som vänstiftsvolontär i Moçam-
bique. Mina vänners berättelser har gjort mig nyfiken på att förstå hur
världen fungerar, och därför har jag
egen personlighet. Att försöka förstå
nu har valt att studera Internatio-
kvinnors rättigheter på olika nivåer i
som formar deras värld hjälper mig
allra mest är möjligheten att utbyta
en är att det handlar om makt – och
ar delvis utifrån, förstå dem på ett
negativ bemärkelse, och att tillsam-
Act Svenska Kyrkan arbetar med
Centralamerika. Den stora utmaning-
brist på makt på livets alla områden. Det mest kontroversiella är kvinnors och flickors kontroll och makt över
religiösa och filosofiska strömningar
att betrakta mina egna föreställningnytt sätt och undvika att hålla alltför hårt i gamla tankar. Dessutom har
mina indiska vänner och lärare visat
nellt arbete. Det jag bär med mig
livserfarenheter, i både positiv och
mans kunna diskutera svårigheter
och utmaningar för att få en större
förståelse för vår omvärld. n r 5
2019
uppdrag mission
15
notiser Vidgade perspektiv
NAMN: ÅSA EGNÉR
NAMN: EDWARD EKLÖF
BOR I: LUND
BOR I: ÖDESTUGU NÄRA
ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I SVENSKA
JÖNKÖPING
KYRKAN OCH ARBETAR OCKSÅ
ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM
MED ATT SKAPA KONSTNÄRLIGA
KYRKOMUSIKER SEDAN 20 ÅR,
UPPLEVELSER I OLIKA FORMER
MYCKET MED KÖRVERKSAMHET,
– TEATER, KYRKOSPEL SAMT
OCH VID SIDAN AV JOBBET ÄR
VIRTUELLA UPPLEVELSER, JUST NU
JAG ENGAGERAD I UNGIKÖR,
FÖR LÅNGTIDSSJUKA UNGDOMAR
SVERIGES KÖRFÖRBUND OCH
■ ■ ■ Som ung gick jag på en
teaterskola med människor från
KYRKOSÅNGSFÖRBUNDET
■ ■ ■ Jag har varit med om ett
hela Europa, och det har betytt
antal körresor genom åren, och
teater. De projekt jag arbetar med
att upptäcka ett land än genom
mycket för min syn på konst och
i kultursektorn i dag handlar ofta om möten mellan olika kulturer
och människor i olika ekonomiska och kulturella livssituationer
med konst, teater och pedagogik
som redskap. Syftet är att sprida
hopp, fred, vänskap och livsmod.
heter Katare på landsbygden
andra, men det är också utmanande
Vår fantastiska guide kommer
måste vi upprepa dessa möten
i nordvästra delen av landet.
ursprungligen från Kilimanjaro, och jag hade lärt känna honom
i Sverige. Genom den vänskapen
kunde vår grupp få en helt annan
bild av kulturen än om vi hade åkt
som turister.
För mig är det mötet med
människor som är den verkliga
resan. Jag lär mig ständigt om min egen kultur och mitt eget sätt att
det finns inte något bättre sätt
tänka, leva, älska och tro i mötet
en resa tillsammans med andra
människor från andra länder är
människor. Vi lär oss mycket om oss
själva när vi reser och besöker andra människor. När vi sedan kan dela
denna upplevelse med många får den ännu fler dimensioner.
Det är lätt för oss att sitta
med andra. Gemenskapen med
det en förutsättning.
En annan stark upplevelse var
när min barn- och ungdomskör
människor från en helt annan
Hannover, våren 2018. Det tog inte
vänner som hör hemma i olika
religioner, och det har betytt mycket
för min teologiska grundsyn.
kultur lite mer back-stage, att inse våra olikheter och likheter blir ju
naturligtvis en helt annan sak.
En av mina starkaste upplevelser
var när jag tillsammans med åtta
16
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
liten by som heter Bröckel, utanför
så lång stund innan de började
prata med varandra, och flera av
dem har fortfarande kontakt med
varandra via sociala medier. Det är
genom sådana möten som vänskap
barnkörsbarn och sex föräldrar åkte
mellan länder växer fram.
människor i en församling som
skaffar vi oss en förståelse för var-
till Tanzania juni 2017. Vi besökte
nordtyska kyrkan via ett samarbete med Växjö stift. Det samarbetet har hållit på ett tag, och jag
har träffat flera representanter därifrån vid olika möten i både
Sverige och i Tyskland. Utbytet
har varit väldigt värdefullt, och
det binds starkare och starkare
trådar mellan oss. Det tar lite tid
tror att det är nödvändigt att vi
med i interreligiöst fredsarbete, på konferenser och i sociala
I våras hade vi i Jönköping ett
besök av en delegation från den
kunna närma oss Agenda 2030 är
träffade en tysk ungdomskör i en
samlevnadsprojekt. Jag har fått
kanske även vänskaper.
att komma till den punkten att
hemma och tycka saker om andra kulturer, men att få lära känna
tills det uppstår bekantskaper och
också nödvändig i den globalisering
som vi står inför i dag, och ska vi
Som missionsvetare har jag fått resa till många länder och vara
och ibland lite förvirrande. Därför
När vi får lära känna människor
mötena känns naturliga, men jag
skapar förutsättningar och vårdar vänskaper mellan olika länder.
BILD: MARIA MANNBERG
betraktelse
Varandra, varandra, varandra i det svenska språket finns bara ett enda reciprokt pronomen. Jesus och Nya testamentets brevskrivare använder det gång på gång, ofta i uppmaningar till Jesu vänner: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Gud har själv lärt er att älska varandra … Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra. Håll fred med varandra. Var gästfria mot varandra utan att knota. Hälsa varandra med en helig kyss. Tjäna varandra i kärlek. Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag … Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Och måtte Herren låta er kärlek till varandra och till alla människor bli rik och överflödande … ■ BIBELORDEN ÄR HÄMTADE UR JOHANNESEVANGELIET OCH UR FLERA AV NYA TESTAMENTETS BREV I BIBEL 2000:S ÖVERSÄTTNING, © BIBELSÄLLSKAPET.
n r 5
2019
uppdrag mission
17
reportage
Färger och förgänglighet Blombilderna påminner om Jesu kropp och blod
Växande vänskaper u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
reportage Växande vänskaper
en vänskap mellan två unga män långt hemifrån, i London, har vuxit till en vänskap mellan en församling i Kalmar och en gymnasieskola i centrala Kenya. och lite till. INTERVJU ANNA BRAW FOTO PRIVATA BILDER
Boel Lindegård tar fram ett fotografi av en ung kvinna som tittar lite snett uppåt mot kameran utan att le. – Det här fick jag när hon började på skolan och min familj blev hennes sponsor, säger hon. Sedan skriver varje elev ett brev i slutet av varje termin, tre gånger om året. Och vi svarar. En termin slutade i augusti, så det borde komma ett brev snart nu. Sedan bläddrar hon fram ett annat fotografi. – Jag hade ju hoppats att vi skulle kunna ses, men jag var inte beredd på min egen reaktion, säger hon. En ung kvinna som log och pratade och ville lära känna oss … det var ett helt annat intryck än det jag hade fått av den första bilden. På det andra fotografiet står Boel och samma unga kvinna och håller om varandra när Boel ska åka. Och så, säger hon, blev de stående i flera minuter. ■■■
fredsbyggare Kontakten mellan Två Systrars församling i Norrliden i Kalmar och Kisima Mixed Secondary School i Nyahururu 20 mil nordväst om Nairobi började med att Daniel Westergren för 20 år sedan åkte från Kalmar till London för att arbeta som volontär i den kristna
kommuniteten Lee Abbey. Där blev han vän med David Kariuki, som också var volontär och som berättade mycket om sitt hemland Kenya och om en dröm han hade: han ville starta en internatskola där tonåringar från stammarna i nordvästra Kenyas halvökenområden skulle kunna gå i gymnasiet för att sedan återvända hem och bli både samhällsutvecklare och fredsbyggare. – Det är obligatoriskt att gå i grundskolan i Kenya, berättar Daniels pappa Ebbe Westergren, men barnen i det här området går sällan i mer än sex–sju år.
greppa det småskaliga Ebbe Westergren har under många år på Kalmar läns museum arbetat i Sida-finansierade utvecklingsprojekt genom Bridging Ages, en organisation där museifolk och pedagoger i ett 20-tal länder använder det lokala kulturarvet för att bidra till det som kallas social cohesion och community building, på svenska ungefär social sammanhållning och samhällsbyggande i lokalsamhället. Hans fru Lena har arbetat med matematikpedagogik på Linnéuniversitetet. – Jag är ju ett barn av 1970-talet, det är klart att jag har en tanke med det jag gör, säger han. Det är viktigt att Sida-pengarna hanteras rätt, och Bridging Ages arbetar alltid på lokal nivå.
n r 5
2019
uppdrag mission
19
reportage Växande vänskaper
KISIMA MIXED SECONDARY SCHOOL ligger i utkanten av
Nyahururu. Kisima betyder
”källa”. Skolan startade
2005 och har 160 elever i
fyra årskurser, 20 flickor och
20 pojkar i varje årskurs. Den
byggdes för att ge tonåringar i nordvästra Kenya, där
många lever i fattigdom
och utsatthet, möjlighet
till gymnasieutbildning.
Oftast är 15 olika stammar
representerade på skolan.
Den har en kristen grundsyn
och följer den kenyanska läroplanen. Majoriteten
av eleverna kommer
från kristna familjer,
men det finns också en
Det stora måste finnas med, men vi människor har lättare att greppa det småskaliga. Bland det viktigaste är de personliga kontakterna – de ger arbetet en annan dimension. Ebbe Westergren har lett projekt i 15 länder och kom till Kenya första gången 2004. Sedan 2011 har han och Lena varit där i tjänsten flera gånger. – Och när museet och universitetet har haft gäster från Kenya har de oftast velat gå i kyrkan på söndagen, så då har vi tagit med dem hit, säger han. På det viset har vänskaper mellan Norrliden och människor på olika platser i Kenya vuxit.
muslimsk klubb. Många
elever går vidare till olika
universitetsutbildningar,
en del med stipendier för
utlandsstudier, och flera
tidigare elever arbetar nu i
sina hemtrakter, bland annat
som lärare, IT-tekniker och revisorer. I en rankning av
kenyanska gymnasieskolors resultat nyligen hamnade
Kisima Mixed Secondary
School på sjunde plats.
20
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
plog och traktor I Storbritannien är det vanligt med så kallade sponsorships, och Daniels och Davids vänner i England tog på sig att sponsra de flesta av de 160 elevplatserna på den nya skolan. Ebbe Westergren berättade om skolprojektet i sin hemförsamling, och ungefär 20 av hans församlingsvänner tog på sig att bli sponsors eller faddrar åt var sin elev. De överför 300 kronor i månaden och lovar att hålla kontakten. – Det är extra viktigt för eleverna eftersom de är ganska långt hemifrån och inte kan hålla kontakten med sina familjer under terminerna, säger Boel Lindegård. Fadderåtagandena var en satsning som enskilda gjorde – men så kom hela församlingens engagemang igång.
– Den första gemensamma insamlingen som vi gjorde här var till en plog, berättar Johan Alberius som är församlingsherde. Vi frågade om det var något särskilt som behövdes till skolan. De har ett jordbruk, och det behövdes en plog där, så vi samlade in pengar till den. – Vi fick in mer än vi hade satt som mål, så vi kunde bekosta en halv traktor också, säger Ebbe Westergren. Den andra halvan betalade skolans trust i England.
20 mikrometerskruvar I februari 2016 reste en grupp på tolv personer från Två systrars församling till Nyahururu. Johan Alberius, hans fru Lotta och deras barn var några av resenärerna. – De har gudstjänst på skolan varje söndag, och de bad mig att predika, berättar han. Jag minns inte riktigt vad jag sa … men jag talade om att ha Jesus som vän, och om vänskap. Tidigare i år reste Boel Lindegård och hennes man Per tillsammans med en mindre grupp för att volontärarbeta i tio dagar. – Jag hade frågat Stephen Njoroge, som är kemi- och fysiklärare, om de behövde något till undervisningen, berättar hon. Han sa att de behövde mikrometerskruvar. Ett moment i examen är att man ska mäta med en sådan, och om eleverna inte får öva med bra mikrometerskruvar klarar de ju inte det. – Så jag gick till Biltema och sa att jag behövde tjugo stycken, berättar Johan Alberius. De undrade vad jag skulle med dem till.
reportage Växande vänskaper
reportage Växande vänskaper
CIVICON är namnet på ett
stort företag som i Kenya
arbetar med vägbyggen.
Företaget byggde en väg
genom öknen i norra Kenya för att vindturbiner skulle
kunna transporteras till en
omfattande vindkraftpark. Därför byggdes också ett
tillfälligt kontor i öknen med
baracker för de anställda,
och en brun borrades där. En
liten by med boskapsskötare
från trakten växte upp i
närheten. För tre år sedan
var vägbygget avslutat, och Civicon rev sina byggnader
– Vi blev utsända i en gudstjänst här för att bygga vänskapen mellan Kisima Mixed Secondary School och Två Systrars församling. Men det misslyckades kapitalt, för vänskapen var redan så etablerad, säger Boel Lindegård och skrattar. Hon är kemilärare som Stephen, och under sina dagar på internatskolan hann hon med att undervisa i elektrokemi men också att plasta in böcker till skolbiblioteket. Och att samtala mycket med både elever och lärare.
och lämnade platsen. Den
lilla byn, som fick namn efter
företaget, blev kvar.
22
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
påtaglig glädje Johan Alberius berättar att vänskapen med eleverna, lärarna och skolledningen i Nyahururu har betytt mycket för honom och hans familj. – För oss alla är det viktigt att se hur mycket större världen är än vår vardagsmiljö, säger han. Varje dag ser vi ju vrede och ondska, och allt bottnar inte i illvilja, men det ger ett så negativt inflöde. Vi har fått uppleva en så påtaglig glädje över att mötas. Hudfärg, ålder, social bakgrund – det finns hundra olikheter, men allt sådant är underordnat. Det finns ingen hierarki. Vi möts bara. – Och när Daniel Amunga som är rektor var på besök sa han att det betyder så mycket för honom att se hur engagerade människor här i Kalmar är i hans skola, säger Boel Lindegård. Han och David säger ofta att de är tacksamma
för det ekonomiska stödet men att det är bönerna och vänskapen som är det viktigaste för dem.
brunn blev by Med denna intensiva kontakt hade kanske Två Systrars församling kunnat tycka att det räckte – men när Ebbe Westergren hade besök av Steven Labarakwe, också från Kenya, i sitt arbete uppstod en ny vänskap. Ett stort företag, Civicon, hade byggt en tillfällig by mitt ute i öknen i samband med ett infrastrukturprojekt i norra Kenya. Nu är allt borta – och runt den borrade brunnen har det uppstått en by som också kallas Civicon. – Lagen säger ju att alla barn i Kenya ska gå i skola, men det fanns ingen skola där, för samhället var så nytt, berättar Ebbe Westergren. Steven Labarakwe har lång erfarenhet av ledarskap och skolbyggen, och tillsammans med sina nya vänner i Kalmar håller han på att bygga Two Sisters’ School, en förskola och grundskola som inom tre–fyra år ska överlämnas till regeringen. – Det kan ju inte bli bättre än att de tar över, säger Johan Alberius. Men nu finns det ett engagemang här för skolan och människorna. I mars nästa år gör vi en församlingsresa till skolinvigningen. Vi kommer säkert att hålla kontakten. ■
BILD: KAJSA GÖRANSSON
recensioner
MALIN AGHED M FL
ARTIVISM
– KONSTEN ATT GÖRA FRED VISTO FÖRLAG
exempel, och syftet verkar mer vara
att inspirera och ge praktiska tips än att fördjupa frågeställningarna.
Sara Trus
Hennes sondotters bok har fått
SARA TRUS ETT KILO SOCKER – FARMOR GLÖMMER ALDRIG PRISET PÅ SITT LIV
en titel, en undertitel och en fråga
på omslaget: ”Vad händer när
Det är en aktivistisk bok snarare
NORSTEDTS FÖRLAG
ingen som överlevde Förintelsen
begreppet. De som redan är aktiva
till slut berättar hon
inte än, men nu har ytterligare
vill förändra samhället genom
andra aktiva, och de som funderar
flydde till skogs med sin bror, blev
sin ofrivilliga erfarenhet och
som utgår från de engelska orden
kan få mod att våga börja. Vi
överlevde.
Trus har kunnat resa till sin
nya språk skapas
Artivism är en bok för dig som
konst och kultur, och ett begrepp
Activism och art som bildar ett nytt ord, artivism.
än en reflekterande analys av
kan få inspiration av att läsa om på att själva skapa något forum
får läsa om konst, teater, musik,
Farfar berättar och berättar. Han lämnad ensam, kämpade och
Farmor plockar med mat och disk
dans, community art, graffiti,
och berättar ingenting.
begreppets tillkomst och historierna
annat som ryms i ordet kultur.
som bland annat rapporterar från
och projekt som kan ge inspiration,
som en samhällskraft som kan
att försöka få farmor att tala.
själva vill bli artivister. Det finns
medinspiratörer, bland andra
finns, och i likhet med många män-
Boken ger läsaren inblick i
bakom. Vi får läsa om förebilder
kunskap och praktiska tips om vi
också en svensk hemsida, artivism.
se, där intresserade kan läsa om projekt och få mer inspiration.
Boken kan ses som en handbok i
den aktivistiskt inspirerade konsten.
Den innehåller korta berättelser om konstnärer, pedagoger, inspiratörer och aktivister som vill förändra
världen genom konstnärliga projekt. Vid genomläsningen önskar
jag ibland att jag fick läsa mer om
gerillaslöjd, utbildningar och allt
Malin Aghed vill visa på artivism
förändra världen. Hon och hennes Emil Jensen, Tomas Sjödin, Stina
Wollter och Brian Palmer, vill sprida
Sara Trus, ung nöjesjournalist
Melodifestivalen, bestämmer sig för Det är därför boken Ett kilo socker
niskors berättande inom familjen
består den av fragment och är inte
hopp och visa att det görs många
alls kronologisk. Sara Trus inleder
medmänsklighet i Sverige i dag.
farmor har på sig och vad lunchen
insatser för fred, hållbarhet och Jag blir inspirerad av att
läsa och få ett nytt begrepp för
konstupplevelser jag haft. Konst och aktivism kan vara en kreativ
kombination där strävan efter fred
och rättvisa och miljöengagemang
ofta ett avsnitt med att berätta vad
längre finns kvar?” Det vet vi ju en överlevare delat med sig av
unika historia, och att Sara
farmors hemtrakter och göra en reportageserie om det för
Aftonbladet har säkert gett den ytterligare uppmärksamhet.
Jag önskar att hon och förlaget
hade visat Cyla Trus den respekt
som en noggrann redaktörs
insats innebär – språkmissarna
är inte farmors, och inte heller det
faktum att försöken att bygga
spänning eller stämning ofta slår över och blir patetiska.
Men Cyla Trus berättade till
som hon bjuder på består av, men
slut. Det är något som ingen hade
ibland som farmor inte alls vill.
vår tacksamhet och, ja, vördnad.
fragmenten kommer som de vill,
Cyla, född i Polen 1927, blev den
enda överlevaren i sin familj. Föräld-
rarna tvingade henne att gömma
kunnat kräva och som förtjänar
■ ANNA BRAW
recensioner vissa konstnärers eller aktivisters
möter kulturella uttryck. Då kan nya
sig alldeles ensam och försöka ta sig
sätt än genom intellektet och de
egen hand. Bröderna var omskurna,
tankar, och det kanske är en av
språk skapas och beröra på andra
inspirera till fortsatt undersökande
förnuftiga orden. Då kan insikt
tankarna med boken: att den ska
av dessa inspiratörers drivkrafter. Den innehåller många bilder och
komma genom erfarenhet. ■
igenom kriget och förföljelserna på
och lillasyster var för liten, men kan-
ske skulle Cyla kunna klara sig.
ÅSA EGNÉR
n r 5
2019
uppdrag mission
23
intervju
Gemensam kraft n n n
nytt namn knutet till etablerat samarbete INTERVJU ANNA BRAW FOTO GUSTAF HELLSING, IKON
24
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
– Kan du ringa igen vid tjugo i tio? Då sitter jag på bussen, säger Erik Lysén. Jag måste packa lite till … Den här augustimorgonen ska han ge sig iväg på en förhållandevis kort resa: buss och båt till Åland, där representanter för alla de nordiska medlemmarna i act Alliance samlas i några dagar. Från Norge deltar Kirkens Nødhjelp som är en ekumenisk organisation, från Danmark Folkekirkens Nødhjælp, från värdlandet Finland Finn Church Aid – och från Sverige Act Svenska kyrkan och Diakonia. – I Norden är vi lite ovanliga på det viset att vi är två medlemsorganisationer, säger han när han sitter med kollegerna på bussen. Men vi
intervju Gemensam kraft ACT ALLIANCE bildades
2010 och har 155 medlems
organisationer i 140 länder.
Två av dem är ELCT, den stora lutherska kyrkan i Tanzania,
bland de största i världen
sett till medlemsantalet, och
tyska Brot für die Welt, som är den största medlems
har ofta samma partner som de andra nordiska organisationerna, och i andra länder kan det finnas flera medlemsorganisationer.r.
organisationen i Europa.
kris i europa Sveriges biståndshistoria började när de första efs-missionärerna klev iland i nuvarande Eritrea 1865, och Svenska kyrkans mission grundades 1874. 1947 tillkom Lutherhjälpen, som tog ansvaret för Svenska kyrkan humanitära katastrofarbete och deltog i de gemensamma biståndsinsatser som Lutherska Världsförbundets samordnade. Det var de båda organisationerna som för drygt tio år sedan gick samman och blev Svenska kyrkans internationella arbete och nu i maj Act Svenska kyrkan. Men samarbetet med andra länders syskonorganisationer var igång innan dess. – Det var på 1990-talet som vi började samordna katastrofinsatser, berättar Erik Lysén. Tankarna på att bilda en gemensam organisation, act International (act är både ett ord i sig och en förkortning – Action by Churches Together, red:s anm) hade funnits ett tag, och kriget på Balkan blev den utlösande faktorn. Han jämför situationen med den när Lutherska Världsförbundet bildades 1947 – också då var det kristna organisationer i Europa och återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget som skyndade på en process som redan var igång. gemensamt påverkansarbete Med tiden har organisationer från andra världsdelar gått med. En del av dem är kyrkor som också är med i Lutherska Världsförbundet eller Kyrkornas Världsråd, eller båda. Andra, som Etiopiens medlemsorganisation,
dasc, är specialiserade diakonala biståndsorganisationer inom kyrkan. – 2010 bildade vi act Alliance och hade den första generalförsamlingen i Arusha i Tanzania. I dag har vi mer än 150 medlemmar i hela världen, berättar Erik Lysén. Vi arbetar mycket med att kvalitetssäkra våra utvecklingssatsningar, men vi har också ett gemensamt påverkansarbete, och genom act Alliance har Svenska kyrkan möjlighet att påverka beslutsprocesser inom fn, till exempel i fn:s säkerhetsråd. Vi från Sverige prioriterar arbete för mänskliga rättigheter, psykosocialt arbete i katastrofinsatser, jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa – många års erfarenhet gör att vi ser det som något vi kan bidra med. Ytterligare en dimension som jag gärna påminner om är vikten av att fortsätta stödja teologiska utbildningsinstitutioner finansiellt och genom utbyten. Utbytena blir viktigare och viktigare för gemensam teologisk reflektion.
identitet – Namnet Svenska kyrkans internationella arbete har varit en bra beskrivning, men det har varit svårt att kommunicera externt, säger Erik Lysén. Namnbytet är en frukt av en längre process, och med tiden blev behovet akut: kan vi hitta en visuell identitet som människor lägger märke till och kommer ihåg? Förra året fattade Kyrkostyrelsen beslutet att låta Svenska kyrkans internationella arbete få ett nytt namn som tydligt skulle koppla den till det internationella samarbetet. – Namnet signalerar att vi agerar nu – att vi arbetar med de stora, globala överlevnadsfrågorna, klimat, jämställdhet och hållbarhet, och att vi gör det ekumeniskt. Vi är stolta att tillhöra en ekumenisk allians, och medlemsorganisationerna är starka tillsammans. n
n r 5
2019
uppdrag mission
25
stipendierapport
stipendierapport
Mångfald i vardagslivet
Kristna i Bangalore berättar BILD: K. SAM MARK
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
stipendierapport Mångfald i vardagslivet
BERÄTTAT FÖR ANNA BRAW
Indian Protestants and their Religious Others – Views of Religious Diversity among Christians in Bangalore – det är titeln på anita yadala sunesons avhandling i missionsvetenskap. några år innan jag påbörjade mitt avhandlingsarbete var jag i Bangalore på en fältstudiekurs som Teologiska institutionen i Uppsala gav på kandidatnivå. Det var professor Kajsa Ahlstrand som ledde den. Den resan väckte mitt intresse för Indien och för indiska kyrkor och interreligiösa relationer där. Jag fick också prova på intervjuer som metod, jag fick chansen att tala på djupet om viktiga frågor med människor som jag inte kände sedan tidigare, och det blev ett levande material som var roligt att arbeta med. Intervjumetoden gav mig tillfälle att göra allt från att åka genom Bangalores intensiva trafik i mopedriksha för att besöka människor i deras hem och höra deras berättelser till att sitta och analysera i Uppsala. När det var dags att söka till forskarutbildningen visste jag att jag ville återuppleva det, och Kajsa Ahlstrand blev min handledare för avhandlingen också. När någon i Sverige frågar berättar jag att jag har gjort en intervjustudie med kristna i Banga lore, en storstad i södra Indien. Jag berättar att jag har studerat deras syn på andra religioner, närmare bestämt hinduism, islam och andra
former av kristendom än deras egen, och att jag också har analyserat deras attityder till människor från andra religiösa grupper och det de berättar om att leva nära dem. Ibland berättar jag om den stora betydelse som bruket av religiösa bilder visade sig ha för intervjupersonernas attityder till olika religioner. Att starkt ta avstånd från religiösa bilder som de kallar ”idols” eller avgudabilder var en vanlig tendens. Det var en av anledningarna till att många var kritiska mot hinduism, och i hög grad också mot katolicism. Islam porträtterade intervjupersonerna å andra sidan mer positivt, bland annat på grund av den frånvaro av bilder som de hade uppfattat där. Den relativt positiva bilden av islam brukar vara intressant att lyfta fram i en svensk kontext. Jag brukar också berätta att många av de människor jag intervjuat samtidigt vittnar om en interreligiös samexistens som fungerar bra: i skolan, på arbetsplatsen, i bostadskvarteret och ibland till och med i den egna familjen. Många av de kristna jag har intervjuat lever med ett starkt ideal som säger att de bör försöka sprida den kristna tron, och det kan vara ett dilemma eftersom goda relationer till vänner och bekanta från andra religiösa grupper är viktiga. I praktiken prioriterar de ofta att undvika konflikt eller irritation. På församlingsnivå är alla medvetna om det politiska klimat som gör kristen mission till en känslig fråga, och de har olika strategier för att hantera det. När någon i Indien frågar om min forskning kan det bli allt från långa diskussioner om religionsteologi eller mission till att jag får förklara ungefär att jag ägnar mig åt ”bibelstudier” på hög nivå. Men om en kristen indier frågar om mitt ämne berättar jag ofta ungefär som i
n r 5
2019
uppdrag mission
27
stipendierapport Mångfald i vardagslivet
BILD: AG PIC
BILD: NISCHAL MASAND
BILD:uAATUR p p d r HARSH a g m i s s i o n n r 5
BILD: NISCHAL MASAND
2019
stipendierapport Mångfald i vardagslivet BILD: JILL BJÖRKMAN
BILD: MADHUSHREE BN
BILD: PIYUSH KAILA
LÄS ANITA YADALA SUNESONS AVHANDLING
Avhandlingen Indian
Protestants and their
Religious Others – Views of Religious Diversity among
Christians in Bangalore
finns att ladda ner gratis på www.diva-portal.org.
Sverige att jag baserar min studie på intervjuer med kristna från Church of South India och pentekostala kyrkor i Bangalore och att mitt fokus är deras tankar om andra religioner. Då lyfter jag ofta också fram mission som en av de frågor jag skriver om. Om en hindu frågar betonar jag oftast att jag är intresserad av religiös mångfald och av hur människor från olika religioner lever tillsammans. I samhällsdebatten är religiös mångfald och den indiska formen av sekularism som ska garantera lika rättigheter åt alla religiösa grupper viktiga begrepp. Indiska kristna som inte är
akademiska teologer talade sällan med mig om religiös mångfald som positivt i sig, men många har praktisk erfarenhet av en religiös mångfald som fungerar i vardagslivet. Begrepp som katolik, muslim, hindu eller mer specifikt till exempel Ayyappan follower är mer relevanta när människor talar om sina bekanta, och de religiösa platserna – tempel, kyrka, moské, dargah och gurdwara när de talar om sin omgivning. I det konkreta och påtagliga finns det en levd erfarenhet. Konkreta termer verkar vara viktigare i människors vardag än abstrakta begrepp, i Indien liksom i Sverige. ■
n r 5
2019
uppdrag mission
29
stipendiaten Mångfald i vardagslivet
Se på nära håll ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST
SYNLIGA VERKSAMHETER .
Vart i Kenya tog ni med era resenärer?
pojkarnas vänlighet och hjälpsam-
och byggt upp och fortfarande bär
att ta hand om de yngre är det svårt
barnen som går i skolan där och
faktiskt kommer från.
med att laga mat och vakta kor. På
Blev det några speciella inslag i
Bethesda, som ELM har varit med
ekonomiskt. På dagarna lekte vi med
hjälpte till i det praktiska arbetet
som bor på barnhemmet.
vad är Move?
Hur fungerar Bethesda?
Det är en satsning som Evangelisk
het och de äldre barnens fina sätt
att förstå vilken trasig bakgrund de
andaktsstunder på swahili. Men vi
en längtan att träffa nya människor
Ytterligare ungefär 60 barn kommer
vi övade in ett program med sång,
människa och växa i sitt lärjunga-
närliggande slumområde för att få
sonen, och det programmet fick vi
kärlek både i ord och handling. De
deras föräldrar annars inte har råd
och i söndagsskolan i en av kyrkorna
ny chans genom Bethesdas arbete.
och kulturer, att få utvecklas som
skap och att få dela med sig av Guds
dagligen till barnhemmet från ett
ett mål mat och den skolgång som
som deltar är nyfikna på vad kristen
med. På så sätt hoppas Bethesda-
gör gruppresor till något av våra
från att fly till livet på gatan. Det
mission är och vill göra en insats. Vi missionsländer, och vi har också
Move-volontärer som stannar på en
plats lite längre.
u p p d r a g m i s s i o n n r 5
2019
medarbetarna kunna rädda dem
på en kenyansk skolavslutning och
dag tillsammans med pojkarna. Och
leddes vi runt av våra nyfunna vän-
marknadsmöte, bibelförsäljning, och den lilla mysiga kyrkan.
Hur skulle du sammanfatta er resa?
Det är nästan omöjligt. Men pojkarna som tidigare satt fast i missbruk och fattigdom och som nu fått en
lekar och ett drama om den förlorade
framtid och ett hopp är en vacker bild
göra både med barnen på Bethesda
hopp. ■
inne i Nakuru när vi var där på besök. Hann ni med att se mer av Kenya?
arbete som görs där är oerhört
Ja, vi började med en dag i Nairobi,
se det och själv ta del av det är en
Bethesda fick vi två dagar med
betydelsefullt. Att på nära håll få
byn Sigowet. Där fick vi förmånen
att bo i familjer. Under dagarna
vacker natur med storslagna vyer
Majs, bönor och ugali blev vår vardag
arrangera en mycket uppskattad lek-
ELU, gör på unga vuxna som bär på
vi ihop oss i en överfull lokalbuss och
åkte till den lilla idylliska landsorts-
– och ständiga fotbollsmatcher och
det hårda livet på gatan och får en
fem till sjutton år där. De har levt
kontrast. Mot slutet av resan tryckte
ner mellan hembesök, sjukhusbesök,
fick också möjlighet att vara med
Luthersk Mission, ELM, och Evan
internet, hotellövernattning och
spännande safari. Det blev en skarp
dagarna där på grund av ert besök?
I dagsläget bor 26 pojkar i åldrarna
gelisk Luthersk Mission – Ungdom,
30
kvällarna umgicks vi med pojkarna
Miriam Svensson, du reste med
Move till Kenya förra sommaren –
erfarenhet som berör. När man ser
Vi åkte till Nakuru och barnhemmet
och i mitten av vår vistelse på
av hur Gud ger oss alla framtid och
STIPENDIATER
Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se
LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP
GLOBALT NÄTVERK STÖDER
KUNSKAPSUTBYTEN
VILL DU PRENUMERERA PÅ
SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-
med fyra noder:
Tidskriften kommer ut fem gånger
Lunds Missionssällskap delar varje
centrum för studiet av mötet mellan
temanummer under sommaren).
men också till teologisk utbildning
200 kronor inom Sverige, 300 kronor
sesidigt utbytesprogram mellan kyr-
arbeten, dialog och arbete för fred
Sydostasien.
i övriga världen. Skriv till pren@
Sällskapet ger också stipendier till
skap. Lunds Missionssällskap har ett
The Desmond Tutu Chair vid Univer-
EKUMENISKT ARBETE
Lunds Missionssällskap arbetar
LMS grundades 1845 och är Sveriges
äldsta missionssällskap. De första
I Hongkong ges stöd till ett
svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av
kristen tradition och kinesisk kultur,
sällskapet. Missionsarbetet har
utvecklats och innebär i dag sam
för de många minoritetskyrkorna i
och ickevåld i en världsvid gemen-
I Kapstaden finansierar sällskapet
sity of Western Cape.
nära samarbete med Act Svenska
I Jerusalem ges stöd till Svenska
kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet
Lunds Missionssällskap förvaltar
ungdomar under utbildning och
grupper vars resa är en del av ett öm-
inom övriga Europa och 350 kronor
kor och ekumeniska organisationer.
uppdragmission.se!
vissa projekt, till studier och till tryck-
ning av skrifter. Ansökan ska vara
väl förberedd, ingå i en långsiktig
VILL DU MEDARBETA?
teologi.
Mission på något annat sätt? Hör av
med inriktning på dialog och ökad
testamenterats till sällskapet, och
år ut resestipendier till i första hand
En helårsprenumeration kostar
Vill du recensera en bok, göra en
I Malmö stöder sällskapet projekt
avkastningen på de gåvor som har
SÄLLSKAPS STIPENDIER
om året (inklusive ett tjockare
teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religions
verkar ekumeniskt.
UPPDRAG MISSION?
informations- eller utbildnings
verksamhet och innehålla en realis-
intervju eller bidra till Uppdrag
tisk budget för genomförandet.
dig till red@uppdragmission.se!
sionssällskaps ansökningsportal,
Ansökan görs via Lunds Mis-
www.lundsmissionssallskap.se/
fyra gånger om året delas rese- och
förståelse mellan olika religiösa
stipendier. Ansökningsportalen
hela landet. Antalet sökande har
islam och kristendom.
15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti
VILL DU BLI MEDLEM?
enligt anvisningarna och skicka
skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag
– ett svarsmeddelande bekräftar
traditioner, framför allt judendom,
projektbidrag ut till sökande från ökat markant under de senaste
tio åren.
UNGDOMAR VIKTIGA
Som medlem i Lunds Missionssäll-
människor som vill göra tjänst i den
Mission (5 nummer per år). Du blir
I första hand stöder LMS unga
är öppen 15 januari–15 februari,
samt 15 oktober–15 november.
Fyll i ansökningsformuläret
det genom att trycka på ”Skicka”
att ansökan har kommit fram.
också kallad till årsmötet där ord
globala kyrkan med en betoning på
möten över kultur- och religions-
förande och styrelse väljs.
för volontärinsatser och bidrag till
per år, alternativt en engångs
gränser. Sällskapet ger resebidrag
Svar kan förväntas inom en
månad efter att ansökningstiden
Medlemsavgiften är 50 kronor
projekt, studier och utgivning med
inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mång-
fald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.
gått ut för respektive period.
summa på 500 kronor för livslångt
DOKUMENTATION
medlemskap.
När resan eller projektet har
Skriv till styrelsen@
avslutats ska stipendiaten/
lundsmissionssallskap.se!
stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission
och/eller på hemsidan. Skicka
MISSIO FRÅN LUNDS
DEMO KRATI R” R BER, JAG RÖSTA TEMANUMME MTATA: ”JAG KENNETH RK 8 ZIMBABWE BYGGER NÄTVE ER 34 ORNA SOM N GENERATION USA NUNN RATION MELLA LONDON INTEG
uppdrag uppdrag Att stötta unga
40
Kreativitet SIERRA LEONE: FÖREBILD VÄXJÖ STIFT: EFTERFRÅGAI RELIGIÖS TOLERANS 26 D KURS I UNGDOMSS INDIEN: FÄRGSTARK JÄLAVÅRD 21 SAMEXISTENS 8
KENYA: ”KYRKORNA MÅSTE TA SITT ANSVAR” 17 JERUSALEM: SKOLDAGEN BÖRJAR MED ÖPPET SAMTAL 6 HONGKONG: ”DET VIKTIGASTE ÄR ATT LYSSNA” 20
a st
nummer
u
rapport@lundsmissionssallskap.se!
13 december ä
te
IFT EN TIDSKR
lskap • nr 2 • 2019 • årgå ng 173
en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 1 • 2019 • årgång 173
n
en tidskrift från lunds missionssäl
172 • 45 KR • ÅRGÅN G • NR 4, 2018 NSSÄLL SKAP
text och högupplösta bilder till
nnrr 5 5
2019
uppdrag mission
31
Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg
VI LEVER ALLA UNDER SAMMA HIMMEL Vi har samma rättigheter. Var med i kampen för allas rätt till ett värdigt liv.
BLI MÅNADSGIVARE! Sms:a ACT till 72905 och ge 100 kr/mån
5 2 0 1 9 32svenskakyrkan.se/act uppdrag mission nr
Foto: Deborah Rossouw / Ikon
POSTTIDNING B