lunds miss i o nssällskap s t i d tfirks 175 år
Att hålla kontakten
KRÖNIKAN CHARLOTTE FRYCKLUND OM IGENKÄNNING 4
BROBY/ASTIGARRAGA FEM KILOMETER HALSDUK 8
ESBJÖRN HAGBERG VI KAN BETYDA NÅGOT FÖR VARANDRA 10
Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.
Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.
UPPDRAG MISSION
www.uppdragmission.se
Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se
ANSVARIG UTGIVARE
Samuel Rubenson
REDAKTÖR
Anna Braw
Landshövdingegatan 15a
392 31 Kalmar
073-998 23 27 red@uppdragmission.se
REDAKTIONSRÅD
Åsa Egnér
Agneta Hansson
Margareta Koltai
Per Kristiansson
Johannes Zeiler
GRAFISK FORM
Maria Mannberg
PRENUMERATION
pren@uppdragmission.se
ANNONSER annons@uppdragmission.se
TRYCK
Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087
OMSLAG
Kontakten är poängen
nu förstår jag bättre mina vänner från Iloilo.
När vi bodde i Filippinerna på 1990-talet var jag med om något som jag då tyckte var konstigt men som jag nu, i pandemins tid, börjar mer och mer förstå.
Vi bodde på norra delen av ön Panay. I staden Iloilo, som ligger på södra delen av ön, finns universitetet Central Philippine University (CPU) som hade kontakter med dåvarande Svenska Baptistsamfundet.
Någon gång om året kom det besök från Sverige till CPU. Någon månad innan svenskarna skulle komma brukade vi få besök av några som ville höra om vi kunde ta emot svenskbesök ett par dagar. Vi hade ingen telefon, så de var tvungna att åka buss, fem–tio timmar beroende på vädret, för att komma till oss.
Efter ett par år fick vi telefon, men de fortsatte att komma med bussen för det här förberedande besöket.
Jag frågade:
– Varför kommer ni med bussen? Vi har ju telefon nu.
De skrattade på typiskt filippinskt sätt och sa leende: – Ja, men det är ju bättre att träffas!
Det är bättre att träffas, men ibland går det inte.
Som när min fru Gunilla var au pair i Tyrol och jag låg i lumpen i Eksjö året efter att vi hade blivit ihop. Jag skickade fyra kort och två brev varje vecka i nästan ett år. Jag ”skrivfastade” bara på lördagen. Det var inte detsamma, men vi höll kontakten, och jag tänkte att för varje brev kommer jag lite närmre henne, och snart får vi träffas igen. Ja, mina vänner i Filippinerna har rätt.
alltid
4 krönikan
19 recensioner
26 stipendierapporten
30 stipendiaten
31 om LMS
10 ”ring en vän”
Esbjörn Hagberg är en av författarna till boken Mötas längs vägen – och har verkligen mött många människor under sina promenader i Enköping år.
8 trådar av syskonskap
En grupp som samlas för att sticka i skånska Broby har fått vänner i spanska Astigarraga, bidragit till en manifestation mot könsbaserat våld och hamnat i en dokumentärfilm.
16 tvåspråkig läxläsning
22
Esbjörn Hagberg i sitt hem i Enköping. Bild: Magnus Aronson 16
Det är bättre att träffas på riktigt, men vad gör vi när det inte går eller vi inte får? Vi ringer, mailar, zoomar och vi borde skriva fler brev och kort. Det är inte som att träffas, men ändå: vi håller kontakten, vi kommer lite närmre varandra och får hoppas att snart kan vi träffas igen.
Som biskop Esbjörn säger i intervjun i detta nummer: ”Det är kontakten som är poängen.”
per kristiansson sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för teologi och mission i Lunds stift, präst i Västra Skrävlinge församling
Hos Somaliland förening
Malmö är läxläsning med barn och unga en huvuduppgift. Den som får stöd på båda sina språk har större chans att klara sig bra skolan.
20 en orolig och hoppfull plats
Mats Egfors skriver om Garissa, den kenyanska ökenstaden som växte snabbt, fick ett universitet, drabbades av en terrorattack och borde finnas kvar i världens medvetande.
22 ”identitet är speciellt”
Faiaz Dowlatzai har lärt känna Liam Sallmander, verksamhetsledare på Tillsammans för Sverige och en av initiativtagarna till en interreligiös podd med unga medverkande.
8 20 10
veckan när den 175:e årgångens första nummer av Lunds Missionssällskaps tidskrift ska göras klart är veckan när Stefan Löfven bjuder in till digital pressträff och meddelar att gränsen för hur många som får samlas i Sverige sänks till åtta. Människors nöd i olika delar av världen har varit ett återkommande tema bland Lunds Missionssällskaps skribenter genom åren. Ingen av dem hade nog kunnat tänka sig detta. Esbjörn Hagberg berättar om samtal med människor på gångvägar och trottoarer i Enköping och om den oro och sorg som kommer till uttryck där. Han berättar också om hur pandemin tillsammans med politisk maktkamp har gjort att människor i bland annat Etiopien och Tanzania har hamnat i en ännu värre utsatthet än tidigare.
Orkar vi med båda perspektiven? Kanske om vi ser till att hålla kontakten med varandra?
ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION
Igenkänningen
Charlotte Frycklund om mänsklig
kontakt i den fysiska distanseringens tid
2002 var det som det hände, det var året jag och internet slutade att ha en avspänd relation. Då behövde jag internet. Två gånger, faktiskt.
I mars upptäckte jag att jag var gravid. Min förtjusning var stor och min glädje så ohejdbar att jag inte kunde leva med tystnaden. Jag var tvungen att dela detta med fler än min man.
Inte mina vänner och släktingar – det var för tidigt.
Men på internet, där fanns det, när jag började söka, grupper med människor lika gravida och hemliga som jag själv. Internet blev vår avlastningszon. ”Ser min mage sned ut?” ”Är min man verkligen lika glad som jag över bebisen?” ”Jag träffade min chef när jag köpte babykläder, betyder det här att alla på jobbet vet nu?”
De hette november02-listan (e-postlistor!
Ja visst, det var så man kommunicerade smidigt på internet de där första åren), de där som var i samma graviditetsmånad som jag och som visste när man kunde förvänta sig sparkar och buffningar i magen. Så tillsammans höll vi utkik, tillsammans ratade vi svärmödrars mellannamnsförslag och diskuterade bärsjalar, tygblöjor och män.
Och nu kommer vi strax till den andra gången jag verkligen behövde internet 2002. November. Då föddes barnen i vår grupp. Och ett av dem dog, fyra dagar gammalt.
Och det var mitt barn.
Jag ska inte här försöka beskriva sorgen, för det går inte. Men den var stor och allomfattande och berörde människor långt bortom oss själva – släktingar, vänner, ytliga bekanta. Vår Ansgar, vårt hopp, vår glädje, vår framtid, hade lämnat oss. Och sorgen gjorde ont som inget annat någonsin gjort. Jag hoppade av min november02-lista för att slippa hjärtskärande uppdateringar om spädbarnsbajs och joller. Det blev tomt på ännu ett sätt – tomt i mailkorgen precis som det var tomt i famnen, tomt i hjärtat.
Vänner och föräldrar ställde upp dygnet runt. Sanningen var att de alla ville hjälpa, men att ingen av dem visste. Ingen av dem hade förlorat ett barn. Och jag ville inte slita ut dem. Jag behövde dem för att orka leva vidare. Jag kunde inte prata sönder dem med min sorg. Det var lite som i början av graviditeten. Jag behövde två liv.
Och på internet fanns de också, de andra som förlorat barn.
Jag anmälde mig till en ny, mycket sorgligare, mailinglista och hittade de där människorna som var som jag. De som inte sov på natten. De som inte visste om de skulle klara av att se en barnvagn utan att börja gråta. De som inte heller tyckte att det var lönt att klä på sig kläder och gå hemifrån och uppföra sig som vanligt, för vi kände oss inte som folk som klädde på
sig kläder och gick hemifrån och uppförde sig som vanligt. Vi hade drabbats av sorg. Barn borde inte få dö.
På mailinglistan fanns det tårar, pepp och omtanke. Ibland fanns det också lite tough love – när någon av oss verkligen behövde ta sig till affären men inte förmådde pratade de andra en in i duschen och in i kläderna och iväg till ICA. Och sedan skrev man en rapport efteråt, och alla andra läste den med, tänker jag mig, minen hos stolta föräldrar vars barn lyckats få godkänt i matte efter noggranna studier.
Vi visste. Ingen annan visste hur svårt det kunde vara, men vi visste. Och vi hjälptes åt i dessa nya, underliga omständigheter.
En dag upptäckte jag att jag saknade mina gamla vänner från november02-listan. Visst, de skrev säkert bara om bebisar och amning nuförtiden, men de var också människor som jag hade brevväxlat med i över ett halvår. Vi visste så mycket om varandras vänner, mammor och relationer att vi faktiskt var vänner.
Så jag gick med i listan igen. De mötte mig med återseendets glädje.
Det gjorde mindre ont att läsa om smakportioner och vaknätter än jag trodde. Jag bidrog med egna berättelser om mitt liv, de lyssnade, vi grät och skrattade ihop. Igen.
Och det var de andra mammorna i novem ber 02-gruppen som var de första som fick reda på att Ansgar skulle få ett syskon. Och tiden gick, och flera syskon föddes, underbart friska barn, och sorgen blev mer hanterlig och världen lite mer vardaglig.
Och när jag kom ur min bubbla och började arbeta igen efter mitt tredje levande barn hade Facebook dykt upp. Människor började
skriva offentligt på internet vad de just satt och gjorde.
Trivialt, men underbart, på ett sätt som påminde om november02-listans noggranna redogörelser.
Jag deltog glatt.
Förresten dök november02-mammorna upp där också, och igenkänningens glädje var märklig men stor. Det här var människor jag aldrig träffat, de flesta av dem, och de var ändå en så viktig del av mitt liv.
Det var kontakt på ett sätt som fungerade under småbarnsåren. Vi kunde inte ses, kunde knappt prata i telefon, men vi kunde skriva, mötas vid skärmarna.
kanske är hoppet en ängel n Kanske är hoppet en ängel som bär och beskyddar just dig, en osynlig vän sedan länge som, gudasänd, vandrar med dig.
Kanske är hoppet en vänskap, en medvandrare på din stig, en mänska som vill din gemenskap och lyssnar och ger dig sin tid.
Kanske finns hoppet i brödet vi bryter med den som går med till näring och närhet, och stödet vi får i det bröd som Gud ger.
Kanske är hoppet ett ekträd, en rastplats på vandringens väg, som inbjuder dig att få ro där inunder dess skugga och lä.
Kanske är hoppet vår vandring om än den är kort eller lång, och vägen ger kraft till förvandling och föder en löftesrik sång. n
den här dikten, skriven hösten 2020, finns också tonsatt av per harling.
Och en dag dök det upp i mitt liv något nytt: en uppkopplad prästtjänst, ett jobb som kombinerade själavård och internet, mina två favoritsysselsättningar. Jag sökte det, fick det, och var snart ”Facebookpräst” – anställd för att föra existentiella samtal på nätet med var och en som kom till Svenska kyrkan på sociala medier med en fråga eller en oro. Och igenkänningen dök upp igen. Inte för att jag kände igen människorna den här gången, men för att jag kände igen deras frågor. Frågor som ”hur kan barn dö om Gud är god?”, ”hur kan jag bli en bättre människa?” och ”finns det en mening?”.
Det måste vara ett äkta samtal, mellan människor med frågor, där båda parter är ärliga och uppriktiga om sina erfarenheter – tillrättalagda svar fungerar inte på sociala medier, ingen bryr sig om att ens läsa dem, än mindre tro på dem. Det måste vara äkta, och då kommer igenkänningen igen.
När detta skrivs är vi mitt i en pandemi. De flesta av oss har vant sig vid att mötas mer digitalt och mindre fysiskt.
Jag längtar, som så många andra, efter att krama mina föräldrar, resa igen, uppleva livet utan distans. Men när jag minns den isolering som sorgen innebar, och hur jag kunde hitta människor där jag orkade träffa dem – via tecken på en skärm – så vet jag att vi ska klara av också detta. För vi människor är oändligt uppfinningsrika.
Vi möts där vi kan. Relationerna, som vatten på en sluttning, söker sig de vägar där de kan strömma fritt. Och när vi möts känner vi igen varandra. n
charlotte frycklund är Svenska kyrkans nätpräst sedan 2016. I år har hon skrivit flera sånger tillsammans med Per Harling och spelat in en rad videoandakter i kapellet på Kyrkokansliet i Uppsala, Marias lovsång. Hon har också gett ut boken Bibelns kvinnor – 101 möten med kända och okända systrar, från början en serie Facebookbetraktelser inspirerade av #metoo-rörelsen.
Fem kilometer halsduk
Baskisk studiegrupp bakom
internationell rörelse mot
genusrelaterat våld
TEXT ANNA BRAW
BILDER KALMAR KONSTMUSEUM
OCH ANNA BRAW
SAMT PRIVAT BILD
n n n I början av hösten hade en film Sverigepremiär på Bio Roxy på Tivoligatan i Kristianstad. Den har visserligen visats i Sverige tidigare, med engelsk textning, men nu hade den fått svensk textning, och abf i Skåne hade ordnat så att den kunde visas offentligt. I Kristianstad var det gruppen Sticka för fred från Broby som bjöd in.
Samma helg avslutades en av sommarens stora utställningar på Kalmar konstmuseum med ett eftermiddagsprogram där bland annat tillresta Sticka för fred, Zonta Kalmar, Kvinnojouren och Hemslöjden medverkade.
Både filmen Hilos de sororidad – Trådar av syskonskap och utställningen ”Stickaktivism – nystan mot genusrelaterat våld” har kommit till tack vare en liten grupp kvinnor i den baskiska staden Astigarraga.
stickcafé på flyktingförläggning Sticka för fred började med två stickerskors lokala inbjudan till världsstickardag (World Wide Knit in Public Day) 2014, fortsatte med stickcafé på en flyktingförläggning i Broby, utvecklades till fredsduvetillverkning med paket som skickades till många länder – och så kom halsdukarna.
– Vi stickade våra halsdukar och postade vårt paket, och sedan tittade jag på webbplatsen många gånger, och till slut såg jag en av dem på en bild. Då visste jag att det hade gått bra! säger Gerd-Inger Persson.
nybliven lokalpolitiker
– Jag läste om projektet på en webbplats och frågade mina vänner om vi skulle vara med, berättar Gerd-Inger Persson som är pensionerad barnmorska och bor i Broby.
I filmen berättar kvinnorna i den ursprungliga gruppen om hur en lokalpolitiker frågade dem om de ville ses i två timmar varje tisdagseftermiddag. Idén liknade en svensk studiecirkel: de samtalade och studerade vitt skilda ämnen.
– Men så blev ett mord på en kvinna väldigt uppmärksammat i Spanien, och som jag förstod det var det den händelsen som gjorde att de tyckte att de måste göra något, säger Gerd-Inger Persson. De började sticka en lång halsduk tillsammans för att uppmärksamma genusrelaterat våld och protestera mot det.
Harituz kallar de sin förening, och de betonar att det är en öppen förening för kvinnor och män i Astigarraga. Men halsduksprojektet fick snart ett eget liv och har kommit att kallas Madejas contra la violencia sexista, ungefär ”nystan mot genusrelaterat våld”.
demonstrationståg Gruppen i Broby var inte den enda som läste om Madejas-projektet och ville vara med. När originalgruppen hade visat sin långa halsduk i hemstaden började de få kontakt med både enskilda och grupper på olika platser i Spanien och Portugal och snart också i andra länder. Halsduksrullarna har rullats ut för att hängas på stadshus och andra offentliga byggnader, hållits i ring under tal, hängts upp i konferenssalar under samtal om genusrelaterat våld, burits i demonstrationståg, utgjort rekvisita för dansare – och blivit konstutställning i Wanås i Skåne och nu på konstmuseet i Kalmar. I filmen, som har kunnat produceras genom att många har bidragit till kostnaderna, talar gruppens medlemmar om sin förundran och glädje och om det syskonskap de har upplevt när de har tagit emot besök och själva rest för att besöka andra stickare, men också om ilskan över felaktiga domar och lagar. Gruppen i Broby medverkar under sitt besök i Spanien och sedan igen när gruppen från Astigarraga kommer till Wanås – något som blir nästan lite overkligt att se den här hösten. – Det var stort att få se filmen med svensk textning nu, säger Gerd-Inger Persson. Vi hoppas att vi kan bli fler som stickar för fred. n
Gerd-Inger Persson
”Vi kan betyda något för varandra” När det mesta
”
av
det vanliga” är annorlunda – vad kan man göra då?
– Att lyssna, respektera och visa att man vill finnas där som en vän, det är det som jag tror ger kraft, säger Esbjörn Hagberg.
n n n När Esbjörn Hagberg och Hans-Erik Nordin lät sin första gemensamma bok få titeln Mötas längs vägen visste de förstås inte vad den skulle komma att betyda i år.
– Min fru Kathrine och jag är ute och går här i Enköping där vi bor, berättar Esbjörn Hagberg, och vi träffar många på våra promenader. Covid-19 är det stora samtalsämnet.
Han konstaterar att det just nu, i mitten av november när den här intervjun görs, är många som säger att det känns extra tungt.
– När förhoppningar fanns att smittrisken skulle minska har den ökat igen. Nya restriktioner kommer och begränsar livet. Flera uttrycker också oro inför den jul som med säkerhet måste bli annorlunda. Kathrine och jag är inte ensamma om att fundera på om vi kan träffa våra barn och barnbarn på julafton. Andra ser ängsligt framför sig en jul i ensamhet.
”det kan vi göra för varandra” Närmast före sin pensionering var Esbjörn Hagberg biskop i Karlstads stift, och innan dess var han präst, undervisade på EFS teolo-
giska utbildning i Uppsala, Johannelund, och var rektor där.
– Jag fyllde 70 i somras, så jag tillhör kollektivet nu, säger han och skrattar lite. Vi har dragit oss tillbaka, Kathrine och jag. Det mesta som jag skulle gjort i år har blivit inställt. Kathrines volontäruppdrag i församlingen har också blivit inställda. Vi kan inte träffa våra barn och barnbarn på samma sätt som tidigare och inte heller umgås med vänner som vi önskar. Nu har vi haft mycket mer tid för läsning, trädgård och långa promenader. Det är första gången jag känner mig som pensionär. Mötas längs vägen – att låta tron utmanas av livet är delvis en fortsättning på en bok som han skrev för mer än tjugo år sedan, Själavård vid köksbordet. En utgångspunkt för båda är att medmänskliga samtal kan betyda mycket för många människor och att man inte behöver vara rädd för att tala om tro och existentiella frågor.
– Jag tror att vi behöver större självförtroende: vi kan betyda något för varandra, säger han. Vårt samhälle har blivit expertifierat, och så fort det händer något är det många som vill
INTERVJU ANNA BRAW
BILDER MAGNUS ARONSON
ty sig till experten. Men det viktigaste som kan göras, det kan vi göra för varandra.
ju den här situationen olika, och det finns en mängd faktorer, men en är: Har vi ett nätverk?
de redan utsatta drabbas hårdast Det är just stöd och samtal han talar om, och i år har han upplevt det tillsammans med Kathrine.
– Det som händer påverkar människor på så många olika sätt, säger han. Vi blir påminda om livets skörhet, och för många blir det tydligt att livet inte är oändligt. För somliga aktualiseras en massa andra livsfrågor, livets mening, tilliten inför tillvaron – som i varje kris, men det här är ju en kollektiv kris. I ett världsperspektiv blir det påtagligt hur vi hör ihop, smittan ser inga gränser, och ännu en gång ser vi hur de redan mest utsatta i vår värld drabbas allra hårdast.
Det hot som covid-19 innebär har påmint människor som han möter om andra hot, som klimatkris, rättvisefrågor och vår relation till allt skapat. Själv läser han bland annat om situationen i Etiopien och Tanzania, två länder där han har vänner efter sina år i EFS och i Karlstads stift och där demokratin hotas och många kristna är mycket utsatta.
– Det är lätt att bli självupptagen, att tappa de stora perspektiven. Jag märker också att för somliga blir det mer att ta in än de orkar härbärgera, säger han. En del försöker skärma av sig. Andra agerar genom att skriva ner hur de vill ha sin begravning eller söker nya sätt att skapa meningsfullhet i vardagen. Vi är samtidigt både sköra och förunderligt anpassningsbara.
nätverket krymper
Något som har blivit uppenbart för Esbjörn och Kathrine är att samtalen på gångvägar och trottoarer är viktiga.
– Vi märker att människor hälsar på varandra på ett nytt sätt, säger han. Vi hanterar
Har vi någon att samtala med? När man blir äldre kan det bli så att nätverket krymper. Och vemodet över livet i sig tillhör åldrandet. Det som händer nu kan bli extra tungt på det viset. Så finns det en samhällsutveckling som enligt honom har pågått länge:
– Vi svenskar är ju ett ensamt folk, vi har förlorat tilltron till gemenskapen, och vi har skapat ett samhälle där vi tror att inte behöver varandra. Men vi behöver alltid varandra.
att vara frimodig
Om man vill återuppta kontakten med andra efter att själv ha varit ensam ett tag, eller återuppta kontakten med någon som kanske har varit isolerad i år, vad kan man göra?
– Kathrine och jag brukar säga till varandra att när tanken kommer ska man höra av sig direkt, vara frimodig, inte skjuta upp det. Jag tror att det alltid är bättre att höra av sig än att gå med dåligt samvete. Ju längre man dröjer, desto högre blir tröskeln.
Ett telefonsamtal, alltså? Räcker det?
– Om man ringer efter ett långt uppehåll kan man säga ”jag har gått och tänkt på dig”. De flesta blir ju glada! Det är klart att det är begränsande att inte se varandra. Ett perspektiv förloras. Men det går ju att ha goda samtal även på telefon. För alltfler finns också Skype eller FaceTime som en möjlighet. Det viktigaste är att man hör av sig.
Esbjörn Hagberg påminner om att vår tids öppningsfråga, ”Vad gör du?”, kanske inte passar så bra för alla i år – ibland kan det passa bättre med ”Hur har du det?” eller ”Hur mår du?”, frågor som inte bara handlar om aktivitet.
– Det är kontakten som är poängen, det är inte alltid så avgörande vad som sägs, säger han. Att berätta lite för varandra om vad som
”Ibland kallas det för kallprat, men det skapar ju en relation.”
händer kan vara en bra början. Småprata lite, börja i det konkret vardagliga. Ibland kallas det för kallprat, men det skapar ju en relation. Jag tycker absolut inte att man ska förakta det. Man behöver inte kasta sig in i de djupare frågorna – de kan få komma senare. Och vissa gånger kommer man inte längre än så, och det kan vara bra nog. Ibland blir det en väg till djupare samtal, och det kan vara viktigt att också få ge ord åt sina känslor och innersta tankar.
stöd man kan ge är att ta emot och låta det vara så. Att lyssna, respektera och visa att man bryr mig om den man talar med och vill finnas där som en vän. Det är det som jag tror ger kraft. När någon är orolig eller ledsen kan det ligga nära till hands att säga ”tänk inte så” eller ”känn inte så”. Men Esbjörn Hagberg tror inte att det är så många som behöver höra de uppmaningarna, och han poängterar att varje människa har rätt till sina tankar och känslor.
”det är det som jag tror ger kraft”
Fokus i ett samtal med en vän eller bekant som behöver stöd eller inte har så många att prata med får bli att låta henne eller honom berätta det som hon eller han själv vill berätta.
– Man behöver inte ha synpunkter eller kommentera det som man får höra, säger Esbjörn Hagberg. Man får bara ta emot. Och man behöver inte försöka komma på någon förklaring, tröst, uppmuntran – det kan bli krampaktigt, och den uppmuntran och det
– Däremot är det ju alltid så att en annan persons berättelse skapar tankar och väcker minnen också hos mig. Som vänner kan vi dela våra erfarenheter, bara jag inte tar över min väns berättelse eller tycker att min vän bör tycka och känna som jag. löften som går att hålla Första kontakten på länge kan leda till en önskan att göra mycket mer.
– Lovar man, så ska man kunna hålla, säger Esbjörn. Och det är lätt att lova mer än man
förmår, så jag tycker att man ska tänka efter innan man lovar. Det är viktigt att inte svika det man lovat. Få saker kan göra så ont som svek.
Ibland kanske man behöver ta något initiativ som involverar fler. Grundregeln är att man inte ska gå bakom ryggen på någon – och sedan kan det vara så att en vän till exempel
är så svårt sjuk att hon inte kan ta ställning eller kommunicera behov.
– Det finns situationer där en omsorgskedja är naturlig, till exempel att man i en vänkrets kommer överens om hjälpas åt att finnas till. Då är det bra om man kan koordinera så att stödet inte kommer samtidigt från alla.
Ibland kan det uppstå situationer där man märker att vänskapen inte räcker till.
– Det kan vara så att den jag talar med behöver någon som står utanför vänskapens krets. Vänskapen tål ju inte allt, den måste bygga på någon form av jämlikhet. Det kan finnas djupt privata saker som den som inte mår bra inte vill att en vän ska känna till, eller behov som kräver behandling och vård. Då får man tänka att jag finns här som vän och att det dessutom behövs någon som har en mer professionell roll.
lättare att prata och gå
En sak att komma ihåg är att alla människor har sitt att kämpa med både i sin historia och i det som händer nu.
– Vi är både lika och olika, och våra sätt att reagera inför oro, rädsla och sorger är också lika och olika. Våra reaktioner speglar vilka vi är och hur våra liv har varit. I kriser är det inte ovanligt att det vi har varit med om tidigare i livet aktualiseras, inte minst det som vi inte har fått möjlighet att bearbeta. Därför är viktigt att möta varandra med öppenhet och varsamhet. Så länge som vintervädret tillåter det är det ju också en möjlighet att stämma träff med vänner utomhus.
– Promenader är ett fantastiskt sätt att umgås! säger Esbjörn. För somliga är det ju till och med lättare att prata och gå samtidigt än att sitta i en soffa och prata. Dessutom är det viktigt för vårt allmänna mående att bryta isoleringen. Ju mer man isolerar sig, desto mer isolerad riskerar man att bli, och det kan göra att det blir oerhört tungt. Ibland kan man tänka att det farligaste med det som har hänt i år inte är smittan utan att så många upplever ensamhet. Och boken om att mötas längs vägen?
– Dialogen är ofta ett fantastiskt sätt att tänka – att tänka tillsammans, säger Esbjörn Hagberg. Förlaget ville att jag skulle skriva en ny bok, och när jag blev pensionär frågade jag Hans-Erik Nordin om vi kunde skriva den så. Vi närmade oss tron ur ett existentiellt och personligt perspektiv och utgick också från kyrkoåret. Det blev spännande. Vi skrev till varandra, och vår vänskap fördjupades. Tanken är att andra kan fortsätta att föra den dialogen och reflektera över sina egna trosoch livsvandringar.
Den har dessutom lett till att Esbjörn Hagberg får utforska ett nytt sätt att ses:
– Hagabergs folkhögskola har startat flera webbkurser med Mötas längs vägen som kursbok. Där samtalar vi om existentiella frågor varannan vecka. n
FOTNOT: Mötas längs vägen kom ut på Libris förlag i januari 2020. Hans-Erik Nordin är liksom Esbjörn Hagberg biskop emeritus – han tjänstgjorde i Strängnäs stift
”För somliga är det ju till och med lättare att prata och gå samtidigt än att sitta i en soffa och prata.”
Hussein stolt. Alla mina grannar säger: ”Oj! Tre barn på universitet! Oj så bra!”
En av Fatumo Mohamed Hussein söner är dessutom själv läxhjälpare numera, på Mattecentrum i Malmö.
Förstå bättre
Somaliland förening får
skolan att fungera
När föräldrar berättade att de inte klarade att hjälpa sina barn med skolarbetet blev Somaliland förening en plats för läxhjälp.
n n n Det luktar hemtrevligt i det lilla köket i källarlokalen på Hårds väg i Malmö. Fatumo Mohamed Hussein häller upp kaffe i vita koppar och sätter sig vid köksbordet en stund. Hon bor i närheten och berättar att hon kom till Sverige från Somalia 1995. Alla hennes barn är födda i Sverige, och det har varit viktigt för henne att det ska gå bra för dem i skolan. När barnen gick i grundskolan och hon fick höra talas om Somaliland förenings läxhjälp var det självklart att ta med barnen dit.
– Alla mina barn har gått på läxhjälpen här.
Nu studerar alla utom ett av barnen på universitet, och yngsta sonen tar studenten till våren.
– En ska bli byggingenjör, en elingenjör och en socionom, berättar Fatumo Mohammed
som ett medborgarkontor
– Hennes barn visar hur mycket läxhjälpen kan betyda, säger Abdi Hakin.
Han är föreningens grundare och en av drivkrafterna bakom den och alla dess aktiviteter för barn och vuxna i området.
Att hinna få ett ord med honom under föreningstid är inte helt enkelt. Människor som behöver hjälp med olika ärenden väntar inne på och utanför hans kontor. Det har lite av den funktion som medborgarkontoren tidigare hade, och många kommer med blanketter från Arbetsförmedlingen och andra myndigheter för att få hjälp med att fylla i dem på rätt sätt.
Alldeles strax är det dags för avgång för en hälsocirkel. Abdi Hakin är med och arrangerar den tillsammans med abf för att människor ska få komma ut och röra på sig, pandemin till trots.
– Varje dag går vi på en timmes promenad.
Nu står de där ute och väntar på mig.
mamma tipsade
I lokalen finns flera grupprum med datorer. Där sitter både yngre barn och tonåringar och pluggar och får hjälp med sina läxor.
Två av dem är tvillingarna Selma och Sumeya Mohamed Yasin. De går i åttonde klass på en högstadieskola i en annan del av Malmö men kommer ofta hit på läxhjälpen som har öppet varje tisdag och torsdag kväll. Det var deras mamma som tipsade dem om den, och nu har de kommit hit i något år eller två, berättar de.
– Läxorna är svåra ibland. Här får jag hjälp med olika ämnen, och då förstår jag allt bättre, säger Selma Mohamed Yasin.
Selma Mohamad Yasin får hjälp med läxan av Omar Adam.
Hon tror att det skulle vara svårare i skolan utan hjälpen hon får här.
Omar Adam, föreningens projektsamordnare, är en av tre läxhjälpare den här kvällen.
Han berättar att de brukar ha fler volontärer som hjälper till, bland annat från Västra Skrävlinge församling. En del av dem är lite äldre och vågar inte komma nu på grund av pandemin.
– Under höstterminen hade vi tänkt att bara ha en lite mindre läxhjälpsgrupp, men folk kommer hit och det är svårt för oss att säga nej.
Han tror att det spelar stor roll för barnen att de kan få läxorna förklarade på somaliska.
– En del är ganska nyanlända, och även om de har kommit långt med svenska språket kan de till exempel inte begrepp inom no och matematik så bra, som volym och omkrets och sådant. Vi förklarar, och då blir det mycket enklare för dem att förstå frågorna och hur de ska lösa sina uppgifter.
FOTNOT: När det här reportaget skrivs, i början av november 2020, har föreningen just beslutat om ett tillfälligt uppehåll för läxhjälpen på grund av hårdare Covid-19restriktioner i Skåne.
no- och matematikbegrepp
Omar Adam berättar också att läxhjälpen startades eftersom många av föreningens medlemmar är familjer där de vuxna har uttryckt att de ofta har svårt att hjälpa sina barn med skolarbetet.
– Majoriteten av föräldrar som har gått i skola i Sverige kan hjälpa sina barn med läxorna i grundskolan, i alla fall tills barnen kan klara att göra läxorna själva. Men här kan det handla om föräldrar som inte själva kan läsa och skriva.
Föreningen har lokal mitt i Rosengård av strategiska skäl, förklarar Omar Adam: det ska vara enkelt för barnen att komma hit, inte bara för läxhjälp utan även för de många andra aktiviteter som anordnas för både barn och vuxna.
Han vänder sig mot Selma Mohamed Yasin. En av hennes läxor är att skriva en resonerande text om olika sorters förpackningar, och han blandar svenska och somaliska när han förklarar hur aluminium fungerar som förpackningsmaterial. Sedan fortsätter Selma att själv skriva på sin uppgift.
En stund senare är den klar att skickas in till hennes lärare.
– Nu är jag klar med alla den här veckans läxor, berättar hon nöjt.
I rummet intill jobbar hennes syster Sumeya Mohamed Yasin med samma uppgift.
– Det är bra att få hjälp här. NO är svårt ibland. Matte och engelska är lättare, det kan jag få hjälp med hemma. Men no :n får jag hjälp med här.
Trots att det är svårt är no hennes favoritämne, säger Sumeya Mohamed Yasin.
Systern Selma gillar ämnet svenska bäst.
– För det är inte så svårt. n
VONG EN STUND ÄR VI VACKRA PÅ JORDEN
ÖVERSÄTTNING: ANDREAS LUNDBERG NATUR & KULTUR
i minnet finns en läkning
”Kära mamma, Jag skriver för att nå dig – även om varje ord jag tecknar ner är ett ord längre bort från var du är. Jag skriver för att återvända…”
Det handlar om en uppväxt, det handlar om ett kapitel i ett lands historia. Om sår som inte läker och minnen som gör sig påminda. Att leva med bagage. Tiden efter Vietnamkriget.
Little Dog kommer tillsammans med sin mamma och mormor från Vietnam till USA.
Han skriver ett brev till sin mamma som inte kan läsa. Han skriver ett kapitel historia till ett land som inte vill ta emot det.
Kriget är slut på andra sidan havet, men såren finns kvar, och en liten pojke måste betala priset. Little Dog gör det på avbetalning, genom hela sin uppväxt, och skriver för att minnas och påminnas. I minnet finns en läkning. Det är ömsom ett kärleksbrev, ömsom ett hatbrev till en mor som är så vacker men som kriget förvandlat till ett monster.
Det är den smärtfyllda drömmen om att bli sedd och älskad, om att finna sig själv och om att finna en plats, att bli hel.
Ocean Vong, född 1988 Saigon i Vietnam och verksam i USA, är poet och essäist med ett absolut gehör för språket. Boken En stund är vi vackra på jorden är hans andra bok i svensk översättning – diktsamlingen Natthimmel med kulhål kom i svensk översättning 2017.
Det är vackert, men aldrig överbelastat, det är skört, kraftfullt, drabbande. En stund är vi vackra på jorden har med rätta kallats en litterär sensation. Den är oerhört bra. En bok att återvända till. Att drabbas av.
n TOMAS ÅBERG
KOLEKA PUTUMA
KOLLEKTIV MINNESFÖRLUST
ÖVERSÄTTNING: KRISTINA
HAGSTRÖM-STÅHL
RÁMUS
gemenskap och förtryck
Den globalt prisade sydafrikanska poeten Koleka Putuma, född 1993, är pastorsdotter. Det präglar hennes språk. Kontinuerligt återvänder hon till Bibeln:
”Fast du bad mig lita på dig som Kain skulle jag förlåta dig som Abel. Du trodde det här var Uppenbarelsen, men det är bara Skapelsen, älskade.”
Hennes kärleksdikter är drabbande, men allt hon skriver handlar inte om kärlek. Grundtemat är politiskt svek.
Var tog de vägen, 1990-talets löften om frihet och rättvisa? ”Jag vill ha någon som älskar mig så som vita människor älskar Mandela”, skriver Putuma. ”Du vet inget om förräderi förrän du blivit älskad som Mandela.”
Svarta kvinnor, dubbelt utsatta, förtrycks av både vita och svarta män. Den första mannen som diktjaget förväntades vörda var vit, Jesus, och männen i de svartas befrielserörelse vill ha kvinnors kroppar ”i skottlinjen, inte i frontlinjen. Ni söker skugga bakom oss
och kallar oss tappra som uthärdar hettan. Sluta göra våra kroppar till en kyrkogård”. Koleka Putumas vrede glöder. Hon växte upp i Port Elizabeths norra förorter, där hon ”inte ber någon om hjälp att bära ett kors som kryssar över oss”. Hon är lesbisk. tjugo år bär hon sin hemlighet ensam. I södra förorten, ”ett Nya Testamentet, en universitetsexamen, ett lån min mor tog, en förväntan jag måste infria”, mördas lesbiska. När Putuma beskriver kroppar som kyrkogårdar är det inte en metafor. Hennes dikter om sorg efter de döda är outhärdligt sanna – ”du befinner dig någonstans mellan självplågeri och ett försök att ge mening åt saker du inte rår på”. Putuma kläms mellan sköldar: kristendomen som social gemenskap där hon växte upp, och som förtryck av människor med hennes hudfärg, hennes kön, hennes sexualitet. Hennes frågor kräver svar. ”Säg mig om Gud kan älska ovillkorligt och vara homofob på samma gång?”
”Pappa, om jag blev korsfäst och dumpad i en grav tre dagar och uppstod igen som en nyhetsrubrik, skulle du predika om mig? Hur skulle du rulla undan mitt klippblock?” n MARIA KÜCHEN
recensioner
OCEAN
”Kom ihåg Garissa” hot och hoppfullhet vid gränsen mellan Kenya och Somalia
n n n I Afrika finns mänsklighetens vagga. I Rift Valley, Riftdalen, finns de allra äldsta spåren av människor, de över tre miljoner år gamla fotavtrycken av två människor vända mot varandra.
På denna kontinent rinner fortfarande floder fram i områden där man jagar på samma sätt som för tusen år sedan. Här slutade en gång den gamla Sidenvägen. Här finns rester av storslagna gamla kungariken, av handel och rik kultur, av medeltida universitet och bibliotek.
Men här ryms också en historia av slaveri, kolonialism, frihetskrig och ett besinningslöst våld, av strukturell rasism och förtryck, och en biotop för nykoloniala ekonomiska intressen.
Här har legender och frihetshjältar som Mandela, Tutu, Nyerere, Kenyatta och Nkrumah trängts med despoter som Ghadaffi, Amin, Bhota, Léopold och Mobutu, människor som med vapen i hand, nationalistiska fantasier och plundring av naturresurser skamlöst kunnat vältra sig i ofantliga rikedomar sida vid sida av de allra fattigaste.
Sedan flera decennier är Kenya aktivt i kampen mot den tilltagande terrorismen utmed gränsen till Somalia. En militär postering etableras efter hand i Garissa, 15 mil in i landet. Den militära spänningen mellan länderna tilltar.
Under perioden 1998 till 2013 äger ett flertal våldsamma attacker rum i området. 2012 mördas 16 personer i olika kyrkor i Garissa kallblodigt av den islamistiska extremistgruppen al-Shabaab. Samma år dödas ett femtiotal personer i angränsande områden. Vid attacken året efter i Westgate krävs 67 liv, och många människor såras.
2015 attackeras universitetet i Garissa på nytt av samma islamistiska terrorgrupp.
Studenter och andra kenyaner samlas för att hedra minnet av de 148 personer som miste livet i al-Shabaabs attack på universitetsområdet i Garissa 2015. Varje vitt kors representerar en avliden.
kyrkor och klarar sig undan. De som påträffas vid universitetet avrättas. I massakern mister 148 personer livet och ett hundratal skadas. Det är främst elever och lärare, men attacken är också ett angrepp på humanitet, demokrati, mänskliga värden, tro, tillit och värdighet.
Chockvågorna av den blodiga massakern i Garissa 2015 skakar en hel värld. En värld som nu får bära med sig ännu en bild av världens ondska och Afrikas komplexitet. Kenya får sälla sig till de länder på den afrikanska kontinenten där kristna lider svårt av förföljelse.
Minnet av attacken i Garissa för fem år sedan får inte falla i glömska. Den omfattande socialdiakonala verksamhet som Lars Braw och Läkarbanken etablerade i området och som Monica och Carl-Axel Ekman utvidgade med egna projekt drivs vidare av Monica och Carl-Axel Ekmans Insamlingsstiftelse och de lokala organisationerna Womankind och simaho . Människor erbjuds värdefulla, livsavgörande praktiska och teoretiska färdigheter och nya aspekter av mänskliga relationer. Kunskap och identitet vävs samman med frihet och framtid. Det är en motståndshandling mot utsatthet och hopplöshet.
Världen förändras snabbt, också Afrika. I skuggan av det nya viruset skapar nya informationskanaler, resurser, kunskap och globalisering förhoppningar om frihet, fred, politisk stabilitet och materiellt välstånd hos en förväntansfull ny generation.
Mitt i den kanoniserade berättelsen om det mörka Afrika visar sig alternativ som varken känner geografiska eller politiska gränser men som lyfter människovärde och ger kraft i illasinnade tider. I utmanande miljöer på den afrikanska kontinenten kombineras teologiska frågor med sociala behov och angelägna diakonala perspektiv av sändning. Ett sammanflätande av ljus och hopp, av syskonskap och solidaritet. En vision av nya himlar och en ny jord. n TEXT
Universitetsområdet omfattar ett 20-tal byggnader som metodiskt genomsöks i jakten på kristna. Det är påsktid, och en del elever och personal firar gudstjänst i några av stadens
”Identitet är speciellt”
Liam Sallmander tror på
berättelse och dialog
En ny interreligiös podd har premiär 2021, och Liam Sallmander, verksamhetsledare på tillsammans för sverige , är en av de röster som kommer att höras i den.
n n n Första gången jag träffade Liam Sallmander var i entrén till Fryshuset i Stockholm en vårdag för ett och ett halvt år sedan. Jag hade bara sett hans bild på Facebook och visste inte vem han var eller varför han var där.
Han stod med Axel som hade skrivit till mig om en resa till Gotland.
– Hej, sa han.
Han hälsade och presenterade sig:
– Liam. Och du är Faiaz, visst?
Han är en av de få svensktalande som har uttalat mitt namn rätt.
– Ja, helt korrekt, sa jag och log.
Mitt första intryck av honom var överraskande glatt. Hur kan någon vara så vänlig mot människor han träffar för första gången?
med den här resan är bland annat att utveckla våra stories med varandras hjälp. De fyra dagarna gick fortare än fyra timmar.
unik och värdefull
Vi åkte till Gotland, tolv, tretton ungdomar, alla med egna förväntningar på det fyra dagar långa äventyret. Det var inte förrän vi var på färjan som jag förstod att gänget jag reste med hörde till Tillsammans för Sverige och att Liam var verksamhetsansvarig.
TFS drivs av Fryshuset, utbildar unga i interreligiöst ledarskap och har en omfattande skolverksamhet med syfte att motverka rasism och diskriminering.
– Vi ska köra storytelling, workshops, häng, bad och olika lekar, sa Liam. Alla som är här idag har en unik och värdefull story, och syftet
ge unga människor verktyg Liam har någon gång beskrivit sig själv som en Gott & Blandat-påse. Han är jude, svensk, uppväxt med en stor dos kultur av olika slag, mormors mat, idrott, Shabbat och varm familjegemenskap. Han bär med sig berättelser om förföljelse, Förintelsen och flykt, och egna tidiga erfarenheter av utsatthet. I sin påse har han också själv valt att stoppa ner en examen i beteendevetenskap, extrajobb på korttidsboende för unga med funktionsvariationer, uppdrag som lägerledare och annat. – Det där med identitet är speciellt, säger Liam när jag intervjuar honom för den här artikeln. Vi alla bär på en massa olika identiteter och tar fram dem i olika kontexter. Det handlar ju om vilka vi är, och jag tror att det finns ett stort behov att prata om det och ge unga verktyg att reflektera.
På sitt första jobb på en skola i Stockholm startade han ett värdegrundsarbete för lågstadiet.
mångfald en framgångsfaktor Jag fascineras av hans energi och mentalitet och av att han är så bestämd i frågor som rör antirasism, identitet och utanförskap.
Programmet Interreligiös
praktik för fred – En värld av grannar har kommit till på ärkebiskop Antje Jackeléns initiativ och syftar till att utveckla och fördjupa
Svenska kyrkans relationer med andra religiösa samfund och organisationer som arbetar med och för människor på flykt Europa.
I dag lever 80 miljoner människor på flykt. Den förändrade samhällsbilden ökar behovet av interreligiös dialog och samverkan mellan aktörer med olika trosbakgrund.
En värld av grannar ska: Lyfta fram de som praktiskt arbetar med att välkomna människor på flykt. Stärka möjligheterna att samarbeta, dela erfarenheter och vägleda varandra.
Utmynna i en vision som kan hjälpa oss att tillsammans med andra religiösa och sekulära aktörer mobilisera
motståndskraft och göra oss uthålliga i vårt försvar av människovärdet.
Söka ett språk för en teologi i praktiken genom att föra samman teologi och praktik så att vi orkar hålla fast vid vår medmänsklighet.
Podden Tro, hopp och fördom finansieras bland annat med ett bidrag från Lunds Missionssällskap.
– Jag har en stark vilja och ambition att skapa positiv förändring, säger han. För mig är det viktigt att kämpa mot hopplöshet och mörker. Jag tror väldigt starkt på våra olikheter, att mångfald är en framgångsfaktor som berikar oss.
Liam tog över som verksamhetsledare för Tillsammans för Sverige för tre år sedan, när han var 24 år. Då hade han själv gått en ledarskapsutbildning på Fryshuset och ibland hoppat in i TFS:s skolverksamhet med sin egen story som han tagit fram enligt programmets metod och jobbat på att framföra.
– Det är så fint med en människas berättelse, för den kan ingen ta ifrån dig. Därför är den effektfull. De flesta uppskattar att lyssna på andras berättelser och få ställa frågor och föra dialog. Unga personer törstar efter att få prata om frågor som är viktiga för jaget. Och för vi:et!
spoken word och gäster
Den här hösten har Liam arbetat med ett nytt projekt. Nätverket En värld av grannar har gett nya kontakter, och tillsammans med Ageravolontärerna och Svenska kyrkan i Örebro har Liam planerat och förberett en interreligiös podd som sänder sitt första avsnitt i början av 2021.
– Det känns superkul att få arbeta med den!
Dels är den ett fantastiskt samarbete med andra människor som också har stort intresse och engagemang i interreligiösa och interkulturella frågor. Men framför allt har det blivit så häftiga samtal som jag är så tacksam för att jag fått vara en del av. Vi har involverat över 60 unga personer!
I podden kommer unga att tala om och diskutera olika teman. Spoken word (ett slags scenisk poesi, red:s anm) kopplat till temat är ett stående inslag, och i de flesta avsnitten deltar en inbjuden gäst med spännande inspel.
växer några centimeter
TFS skapar den möjligheten för unga: att lyssna in andras berättelser, men också att få berätta sin egen. Det händer att ingen vill lämna klassrummet efter ett storytelling-pass.
– Då fortsätter vi dialogen utanför klassrummet. Tipsar om att delta i våra utbildningar. Varje gång jag är med ute i skolor och ser de som gått våra utbildningar berätta sina stories kan jag se hur de glöder, hur de växer några centimeter!
Liam verkar aldrig vara rädd för att börja en dialog, oavsett med vem det är.
– Jag är inte rädd för folk som tycker olika, säger han, men jag är rädd för strukturen som gör att ”den andre” tystas. Väldigt sällan är jag rädd för någon som uttrycker sig rasistiskt. Sådana personer kan jag bemöta. Det som skrämmer mig är strukturerna som skapar rum där folk inte får plats. Men jag försöker inte fokusera för mycket på det jag är rädd för.
en ny vän
– Du får jättegärna skriva din story och skicka den till mig. Jag tycker att du ska följa med oss till Almedalen och köra den inför en större publik, sa han när vi promenerade i Visby.
Under de fyra dagarna på Gotland hade vi hunnit bli vänner. Han kändes äkta. Han skrattade som om morgondagen inte hade några bekymmer. Han lyssnade. Några dagar senare, när vi var tillbaka i Stockholm, tänkte jag att jag äntligen hade träffat ett gäng där det fanns plats för mig. Jag behövde inte låtsas. Inte heller behövde jag ändra på mig för att passa in. Jag var välkommen så som jag var. n
FOTNOT: Faiaz Dowlatzai är ordförande Ensamkommandes förbund och medverkade tillsammans med syster Karin i Alsike i en intervju i förra numret av Uppdrag Mission. Den går också att läsa på tidskriftens webbplats, www.uppdragmission.se!
”Framför allt har det blivit så häftiga samtal som jag är så tacksam för att jag fått vara en del av.” LIAM SALLMANDER
Fördjupade kunskaper
möten mellan religioner i Hyderabad
interreligiöst partnerskap var ett av målen när Henrik
Frykberg och fyra arbetskamrater från Svenska kyrkan reste till Hyderabad i Indien förra året.
the henry martyn institute kallas oftast HMI men har också ett längre namn: Henry Martyn Institute: International Centre for Research, Interfaith Relations and Reconciliation, alltså ungefär ”internationellt center för forskning, interreligiösa relationer och försoning”.
– Lunds Missionssällskap gav mig ett stipendium för en resa dit förra året, berättar Henrik Frykberg.
Han är präst och tjänstgör sedan 2012 som stiftsadjunkt för interreligiös dialog och integration i Göteborgs stift.
– I min tjänst har jag arbetat för att utveckla religionsdialogen genom Göteborgs interreligiösa råd och Göteborgs interreligiösa center, säger han. Ett sätt att göra det är genom Göteborgs stifts kurser och seminarier om interreligiös dialog för medarbetare, och då handlar det ofta också om migrationsfrågor och integrationsfrågor.
för att hedra den brittiske missionären och bibelöversättaren Henry Martyn. Det grundades 1930 och har tidigare legat i Lahore, Landour, Aligarh, Jabalpur och Lucknow, och arbetet har stöttats av bland andra Act Svenska kyrkans föregångare i Sverige, presbyterianer och metodister i USA och av metodister, baptister och anglikaner i Storbritannien. I slutet av 1940-talet var det aktuellt att flytta institutet till Pakistan eftersom många av det tidigare Indiens muslimer blev pakistanier, och beslutet att stanna i Indien innebar att arbetet breddades till att omfatta studier av och kontakter med fler religioner.
i teori och praktik
uppkallat efter missionär
HMI ligger i Hyderabad, huvudstad i delstaten Telangar och en av Indiens största städer med sina nästan sju miljoner invånare. Den grundades av Muhammad Quli Qutb Shah, den femte sultanen i Qutb Shahi-dynastin. Han lät också bygga den moské som är en av Hyderabads mest kända byggnader, Charminar.
Institutet hette från början The Henry Martyn School of Islamic Studies, ett namn som dess förste rektor, L. Bevan Jones, föreslog
– Från början var tanken att vi skulle resa tillsammans med några som vi har i våra nätverk och som representerar andra religioner, men så blev det inte, berättar Henrik Frykberg. Till slut blev vi fem, och alla är anställda i Svenska kyrkan, arbetar med möten mellan människor från olika religiösa samfund och ansvarar för interreligiösa frågor.
Syftet med resan var, enligt hans stipendieansökan, att göra en kapacitetstärkande insats för Svenska kyrkan och i viss mån dess nätverkspartner i Sverige på området interreligiöst arbete i teori och praktik.
– Vi hade delat upp vårt syfte i sex punkter, säger han. Vi ville få till ett utbyte mellan Svenska kyrkan och Henry Martyn Institute så att vi i
INTERVJU ANNA BRAW
Hyderabad
kan fördjupa våra kunskaper om metod och teori inom interreligiöst arbete, religion och genus, konflikthantering, samt fredsaktörer – särskilt kvinnor, unga och unga kvinnor. Vi hoppades också på fördjupad teologisk reflektion och fördjupad kunskap om Act Svenska kyrkans Indienprogram och om hur Act Svenska kyrkan arbetar interreligiöst i partnerskap.
Därför ingick möten med Hanna Eklund, programsamordnare för Indien, och Mikael Lindgren, tematisk rådgivare för rättvis fred på Kyrkokansliet, i reseprogrammet. De nya kunskaperna om Act Svenska kyrkans arbete ville resenärerna ta med sig hem till Sverige för att bygga engagemang för Act Svenska kyrkan och för att förstärka insamlingsarbetet.
– Vi ville också bygga nätverk mellan Svenska kyrkan, HMI och andra både i Sverige och i Indien, och vi ville rekognosera för att undersöka möjligheter att åka med andra svenska grupper till HMI. Det skulle till exempel kunna vara studieresor för församlingar och interreligiösa råd. Det sjätte syftet var att på plats kunna bidra med våra erfarenheter.
Communities” för deltagare från Sydostasien. Där fick de fem svenskarna lyssna till ett panelsamtal.
– Vi gjorde också en interreligiös resa med besök i Sri Guru Singh Sabha Gurudwara Saheb, Jamia Mashid och Mahabodhi Buddha Vihara och fick samtala med värdarna på var och en av platserna. Samma kväll blev vi bjudna på middag med pastorer och präster som är verksamma i Hyderabad och fick samtala med dem om deras situation och om interreligiös dialog.
stipendiatsatsning?
Ett av resultaten av resan blev planen – detta var innan pandemin satte stopp för resande –att en grupp från Fisksätra församling som en pilotsatsning skulle göra en studieresa till HMI, att Fisksätra församlings kyrkoherde Carl Dalbäck skulle göra klart sin masteruppsats under en vistelse på HMI och att HMI:s direktor Packiam T. Samuel skulle inbjudas till Guds hus-projektets kulturdagar i Fisksätra.
resa till heliga platser
På HMI mötte gruppen först direktorn Packiam T. Samuel och sedan också insititutets community development team. De fick besöka Aman Shanti-centret Sultan Shahi, som är en muslim-hinduisk utbildningsverksamhet för 140 skolbarn och som också har praktiska workshops för vuxna.
– Religiösa högtider firas och förklaras, fredsmöten hålls, sjukdom och hälsa uppmärksammas, säger Henrik Frykberg. Empowerment (ung. bemyndigande, red:s anm) är viktigt i allt arbete där.
Under de dagar när gruppen var i Hyderabad arrangerade Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) en konferens på temat ”Faith, Gender and Culture: Reimagining just
– Vi fick också en insikt i hur komplext Act Svenska kyrkans arbete kan vara, säger Henrik Frykberg. I stödet till en bra organisation som Aman Shanti finns många möjligheter till missförstånd om vad man vill, och där spelar bland annat frågor om makt i intersektionellt perspektiv roll.
På grund av klimatkrisen har gruppen i sin utvärdering diskuterat framtida gruppresor.
– Vi har talat om möjligheter att stödja stipendiater som åker en längre tid, till exempel för att skriva en masteruppsats, snarare än en veckas gruppresor. Vi ser många fördelar med den idén och arbetar gärna vidare för att få stöd för den i kyrkans strukturer. n
ÖVERSÄTTARMISSIONÄR
MED FLERA SPRÅK
The Henry Martyn Institute i Hyderabad Indien är uppkallat efter missionären och bibelöversättaren
Henry Martyn, född i Truro i Cornwall 1781 och avliden Tokat i nuvarande Turkiet 1812, när han var på väg hem till England för att vila upp sig och återfå sin hälsa. Då hade han varit missionär sex år.
Han studerade i Cambridge och hade tänkt bli jurist, men 1802 hörde han ett föredrag om mission i Indien och särskilt om William Careys arbete där. Det var Charles Simeon som talade, och efter det bytte Henry Martyn riktning. Han bestämde sig för att bli missionär och blev till att börja med präst i Lolworth där han kunde arbeta tillsammans med Charles Simeon. Planen att resa ut på uppdrag av Church Missionary Society gick om intet när arvet efter hans far försvann – han skulle nämligen försörja både sig själv och sin syster – och istället blev han kaplan på British East India Company och gav sig av i juli 1805. Detta innebar att han på vägen hamnade mitt i
striderna om Kapkolonin som blev brittisk (igen) i januari 1806. Han blev mycket påverkad av det han såg och av sina möten med döende soldater, och efter detta var han emot kolonialiseringen men hoppades att brittiska missionärer skulle kunna bidra med evangelium i andra länder. Den första tiden i Indien bestod av en rad kortare vistelser: först i Aldeen nära Serampur, sedan Dinapur och ett par år senare i Cawnpore. I Dinapur arbetade han med att se över sin översättning av Nya testamentet till hindustani, och han fortsatte att studera lingvistik och översatte i Cawnpore Nya testamentet till urdu. Senare fortsatte han med att översätta The Book of Common Prayer till urdu och Nya testamentet till persiska. När hans hälsa sviktade och han blev rekommenderad havsluft bad han att få resa till Persien för att arbeta mer med sin persiska bibelöversättning. I Shiraz träffade han ”sufier, muslimer, och judiska muslimer, till och med armenier, alla ivriga att få prova sin argumentationskonst tillsammans med den förste engelske präst som
hade kommit på besök”, står det artikeln om honom i Encyclopedia Britannica. Han reste vidare till Tabriz för att om möjligt överlämna sin bibelöversättning till shahen där. Det blev den brittiske ambassadören som fick göra det, men shahen skickade ett tackbrev där han berömde Henry Martins översättararbete. Vid det laget var Henry Martyn sjuk i feber och insåg att han behövde klimatombyte. Han ville resa hem till England via Turkiet, och hans plan var också att hitta nya arbetskamrater till missionen i Indien. Resan blev påfrestande, och när han kom till Tokat orkade han inte fortsätta, trots att en epidemi härjade där. I oktober 1812 dog han,
och en armenisk präst begravde honom. Något av det sista han sa ska ha varit: ”Låt mig brinna ut för Gud.” I Storbritannien blev han något av en missionshjälte, och han beskrevs som en modig, osjälvisk och mycket from person och fick en helgondag (19 oktober) som firas delar av den anglikanska kyrkan. Cambridge öppnades The Henry Martyn Library 1898. 1992 blev det The Henry Martyn Centre, och Canon Graham Kings utsågs till den förste Henry Martyn Lecturer in Missiology vid The Cambridge Theological Federation. Sedan 2014 heter detta center The Cambridge Centre for Christianity Worldwide. n
Henry Martyn.
”Det var vackertså ”
HEJ FRIDA ZANDÉN! DU ÄR PROJEKTLEDARE FRIVILLIGORGANISATIONEN
AGAPE GÖTEBORG – VILKA ÄR NI?
Vi är en förening som bildades i Göteborg 2017. Då fick många unga asylsökande sin ålder uppskriven så att de räknades som vuxna, och därmed förlorade de rätten till kommunalt stöd som de hade haft som minderåriga. Sedan dess har Agape arbetat för att de här unga som är hemmahörande i Göteborg ska få tillgång till en säng och mat. På det viset kan de gå kvar sina skolor och ha kvar sina sociala sammanhang.
GRÖVELSJÖN (SOM ÄR BÅDE EN
SJÖ OCH EN BY) LIGGER NÄRA IDRE, I ÄLVDALENS KOMMUN, LÅNGT FRÅN
GÖTEBORG. HUR KOM NI PÅ IDÉN ATT TA MED ERA UNGDOMAR DIT?
De som var med på resan var 18 personer sammanlagt, volontärer från vår organisation och unga vuxna från Afghanistan och Somalia som har sökt asyl i Sverige, en del av dem papperslösa. Vi har lärt känna
ATT DELA
. INTERVJU ANNA BRAW
dem genom att de kommer till vår mötesplats på Frivilligorganisationen
Agape Göteborg. Vi som arbetar i Agape ville ta med dem från storstaden Göteborg i några dagar och hoppades att resan kunde bli en paus från vardagen. Ovissheten har ju blivit ett normaltillstånd för de ensamkommande. Vi kunde genomföra resan tack vare ett stipendium från Lunds Missionssällskap, och för flera av ungdomarna var det här första gången de upplevde den här delen av Sverige.
HUR TOG NI ER DIT?
Vi körde med minibussar och reste genom Dalsland, Värmland och Dalarna – det tog nio timmar. När vi stannade vid skidtunneln i Torsby för att äta lunch mötte vi hela längdlandslaget och skidskyttelandslaget!
I den minibuss där jag åkte pratade vi bland annat om Afghanistan, och jag fick höra om bergskedjan Hindukush som har toppar som är mer än 7000 meter över havet.
HUR VAR DET ATT LEVA FRILUFTSLIV
TILLSAMMANS?
På dagarna gick vi dagsturer upp på Långfjället, till Silverfallet, och paddlade kanot Grövelsjön. Reza och Håkan hamnade i det 16-gradiga vattnet, men flytvästarna var på, så det blev ett roligt minne! På kvällarna delade vi gemenskapen i fjällstugan med god mat, kortspel och skratt. Många var trötta efter dagens vandringar, och efter bastun sov vi gott. Under vandringarna kom det då och då spontana berättelser. Det kunde vara om hembyn, om kriget, om att leka som barn uppe bergen. Jag förstod att myggorna i Somalia inte alls verkar vara lika stora eller bita lika ivrigt som myggorna här. Vi fick tillsammans sätta ovissheten på paus ett tag vid Grövelsjön och ladda våra batterier inför hösten. Några av deltagarna väntade på att skolan skulle dra igång igen, och andra hade planer på att lämna Sverige för att söka sig till ett nytt land Europa. Några
skulle bli kvar. Det var många kloka beslut som behövde tas. n
”Grövelsjön är en populär plats för att åka skidor men också fjällvandring och fiske. Vi var 18 personer som reste och jag var en av dem. Jag heter Sajad. Jag går i årskurs 9. Jag kom till Sverige utan mina föräldrar. När jag hörde om att Agape skulle resa till Grövelsjön så googlade jag på namnet. Jag hittade platsen nära gränsen till Norge. Platsen tilltalade mig inte alls då det såg ut att ligga ingenstans. Men jag accepterade att följa med ändå. Resan var sex dagar. Det tog nio timmar för oss med minibuss. Vi kom fram precis innan solnedgången. Det första som fångade mina ögon var att det var så vackert Grövelsjön, stillheten, fåglarna på träden, vattnet i bäckarna. I efterhand kan jag se att jag behövde det här avbrottet mitt liv. Jag kände mig lugn, hittade min koncentration och en känsla av frihet. En chans att ladda mina batterier, både för kropp och hjärna.”
Ge bort Uppdrag Mission!
En julklapp till en vän? Eller till ideella församlingsmedarbetare som inte har kunnat vara med som vanligt år?
Uppdrag Mission går in på sin 175:e årgång och med det här numret och kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige. Skriv till pren@uppdragmission.se så kan du få fakturan till en annan adress än den nya prenumerantens/de nya prenumeranternas. Om du vill kan du också få ett par tidigare nummer att slå in eller posta tillsammans med ett julkort.
GLOBALT NÄTVERK STÖDER
EKUMENISKT ARBETE
Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.
LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.
UNGDOMAR VIKTIGA
I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser
och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.
KUNSKAPSUTBYTEN
Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:
I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.
I Kapstaden finansierar sällskapet
The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.
I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.
I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter samverkan med Université Catholique Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.
Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.
VILL DU BLI MEDLEM?
Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 50 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap. Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se!
SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.
Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november. Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.
DOKUMENTATION
När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!
POSTTIDNING B
Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst
Box 311 20
400 32 Göteborg
BRYT EN TRADITION
DET ÄR HÖG TID ATT BRYTA SKADLIGA TRADITIONER.
Tillsammans kan vi stoppa tvångsäktenskap, könsstympning och andra övergrepp. Vi lever alla under samma himmel. Var med i kampen för alla flickors rätt till ett värdigt liv.
Foto: Deborah Rossouw / Ikon