en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2020 • årgång 174
Mentormammor
KRÖNIKAN: ”DE VET VILKA DE ÄR” 4 SWAZILAND: ”JAG KAN PRATA MED MIN MENTORMAMMA OM ALLTING!” 6 EN VÄRLD AV GRANNAR: TILLSAMMANS I UPPLANDS VÄSBY 18
Det är de rörelserna vi följer s s i onssä mi ll i Uppdrag Mission. s
175 år
lun
d
Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS,
i samarbete med
Act Svenska kyrkan
www.lundsmissionssallskap.se
ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR
Anna Braw
Landshövdingegatan 15a
392 31 Kalmar
073-998 23 27
red@uppdragmission.se
REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér Agneta Hansson Per Kristiansson
Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087
OMSLAG Goodness Dlamini, en av de kvinnor
som får stöd av mentormamman
Nonhlanhla Sibandze i Matsapha i
Swaziland, tillsammans med ett av
sina barn. Bild: Josefin Casteryd/Act
Svenska kyrkan
2
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
ap
UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se
sk
Nöden och nåden
Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.
”kanske behövde jag se nöden för att förstå nåden.” Så sa Ingrid le Roux i ett samtal med Lisbeth Gustafsson som för några år sedan skrev hennes biografi. Nöden har många ansikten. Den kan uttryckas i globala termer och i lokala, i generella och individuella. Detta skrivs när coronavirus har förändrat hela världen. I media handlar det om statistik, kurvor, spridning, materialtillgång. Men bakom det mediala anar jag oro, ångest, tristess hos många som är drabbade eller riskerar att drabbas. Och samtidigt hos andra en vilja att göra rätt, att ställa upp. Vi är en enda mänsklighet. Just nu syns det så tydligt, både positivt och negativt. När smittan går som en våg genom världen och inte tycks gå att stoppa hemma hos mig, då blir det bästa hos människan synligt med grannhjälp att handla och frivilligarbete i vården och omsorgen. Vi är en enda mänsklighet. Det vet vi. Nöden öppnar våra ögon och hjälper oss att förstå vad det betyder. Detta nummer handlar om erfarenheter från Sydafrika. Nu används de i Kairo. Och i Malmö. Nöden är en smitta i världen. Vem som behöver hjälp och vem som kan hjälpa beror på vad, vem och när. Coronasmitta, mentormammor, skolor, musik … Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd – den bönen har sin plats i mässan efter nattvardsgången. Men den kan användas i många fler sammanhang. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Slutet: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet. Amen. ■ håkan e wilhelmsson vice ordförande i Lunds Missionssällskap
BILD: JOSEFIN CASTERYD
12
alltid
4 krönikan
23 recension
24 betraktelsen
26 stipendierapporten 30 stipendiaten
BILD: MARIADÖTTRARNA I KAIRO
31 om LMS
8 bygga förebilder
Mats Målqvist, professor i global
medicin, fick Svenska kyrkans
uppdrag att vara med och anpassa
utmaningarna.
6
BILD: MAGNUS ARONSON
Improviserade dagis med 15–20
barn i ett litet, mörkt rum blev en av
BILD: JOSEFIN CASTERYD
mentormammakonceptet för en
förort till en industristad i Swaziland.
8 18
12 nutrition i sopkvarteren
I Egyptens huvudstad Kairo bor en kristen minoritet tätt, tätt i
områden där de flesta invånare
arbetar med att sortera sopor. Här
finns Mariadöttrarna vars nya
mentormammagrupp ska lära
känna föräldrar och barn för att kunna stötta med bland annat nutritionsrådgivning.
18 skyddsfaktorerna
Många gjorde mycket, många var
trötta, situationen blev värre. Men när kommunen, Svenska kyrkan
och flera andra började samarbeta
i Upplands Väsby visade det sig att
många unga ensamkommande kunde klara sig bättre med
när arbetet med det här numret började på allvar var Corona namnet på en ny, okänd smitta
förhållandevis lite stöd.
som fanns i Asien, och Lunds Missionssällskap planerade för fullt för sitt årsmöte med medverkan
6 goodness har fått någon att lita på
styrelseledamöter, Lars Micael Adrian, reste tillbaka till Egypten för att hjälpa till med den första
förort till industristaden Matsapha
så många bonader: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, idag hjälper Herren!”
är hon mentormamma, och för
fast under nya förhållanden. I Kapstaden, i Matsapha, i Kairo. I Malmö är de på väg att starta. Både nu
nära vän som kommer med goda
sammanhang.
Nonhlanhla Sibandze bor själv i en i Swaziland och har egna barn. Nu
Goodness Dlamini har hon blivit en
råd, trygghet – och skratt.
av Erik Sidenvall som skulle berätta om de många medlemmarna i Tygelsjö. En av sällskapets
folkhögskoleterminen på Anafora.
Nu är det mer sant än de flesta av oss har upplevt någon gång tidigare, det som har broderats på
Och de mentormammor som vi i höstas bestämde oss för att berätta om nu i vår, de arbetar för fullt och i den värld som byggs upp efter pandemin skulle det behövas många fler av dem, i alla möjliga
ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION
krönika
”De vet vilka de är” det första jag hörde var sången som nästan lyfte taket inne i den stora matsalen på Philani. Etthundrafemtio mentormammor hade samlats till månadens vilodag, och rummet var fullt till sista plats. Kvinnorna klappade händer och rörde sig rytmiskt i ljudlig lovsägelse och bön. Jag hade just anlänt till Philani för att börja mitt nya skrivprojekt – en andlig biografi om läkaren Ingrid le Roux. Nu såg jag henne sitta helt stilla och samlad mitt i trängseln och rörelsen i rummet. Om en stund skulle hon börja sitt utbildningspass med mödrarna, men först gav hon som vanligt rum för deras egen uttrycksfulla morgonandakt. I år blir Ingrid le Roux 74 år och har mig veterligen inga planer på att sluta sin läkargärning i Sydafrikas fattigaste och farligaste områden. En förklaring är all den kraft och inspiration hon har fått av de afrikanska kvinnorna under fyrtio år på fältet, en kraft som hon själv säger kommer ur den djupt rotade värdigheten i den afrikanska kulturen. Ingrid har ofta häpnat över just värdigheten hos kvinnor hon möter. ”De vet vilka de är!” brukar hon säga. Trots apartheid och förtryck har dessa kvinnor en resning och en självkänsla som också ger henne perspektiv på hennes eget liv. ”Det finns ingen anledning för mig att klaga på någonting. Jag känner mig ödmjuk inför allt som våra mentormammor går igenom. Det enastående är att de orkar!” Ingrids livshistoria är tätt sammanflätad med många afrikanska kvinnors liv. Så ville hon
4
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
också att det skulle vara i boken om hennes eget liv. Innan jag visste ordet av hade hon anmält mig som följeslagare till mentormammor både i Khayelitsha och i Östra Kapprovinsen. Hon ville att jag skulle se livet från insidan i kåkstäderna och de fattiga byarna. Jag visste att var tredje kvinna i dessa områden lider av depression och att barnen plågas av diarréer och undernäring. Jag hade försökt förbereda mig på att möta nöden och sorgen inne i de provisoriska plåtskjulen. Men väl där blev jag omtumlad av helt andra erfarenheter. Förundrad såg jag mentormammor med stor självklarhet stiga in till nyförlösta unga flickor och föra förtroliga samtal. Jag såg blickar mötas och tårar rinna, men också leendet hos modern när babyn lyftes upp på vågen och mentormamman noggrant noterade vikten i sin stora skrivbok. Jag såg hur enkla omsorger kan skapa mening och sammanhang i människors liv. Till grund för det här arbetet ligger en mycket kraftfull metod för förändring. Den bygger på att det i varje grupp, organisation och samhälle finns människor som har förmågan att hitta goda lösningar på sina problem. De positivt avvikande, som de kallas, är i det här fallet mödrar som trots att de ställts inför samma utmaningar som andra och varken har haft bättre resurser eller kunskaper har fostrat friska barn. Det är dessa positivt avvikande kvinnor som Philani har rekryterat och utbildat till mentorer för medsystrar i de fattiga områdena. De har fått hjälp att identifiera sina så kallade coping mechanisms, alltså goda va-
krönika ”De vet vilka de är” BILD: EWA ALMQVIST/IKON
När jag lyssnar till bönesången på xhosaspråket tänker jag ofta på hur självklar tron är i Ingrids sydafrikanska sammanhang. Hur annorlunda det är mot tystnaden som ofta omger tron här hemma. Hennes medarbetare gör ingen hemlighet av att de får kraften genom sin tro. De flesta är engagerade i någon av de nya evangeliska frikyrkorna medan andra finns med i katolska eller anglikanska församlingar. Vid ett tillfälle när vi samtalade om trons betydelse sa Ingrid: ”Kanske behövde jag se nöden för att förstå nåden. När jag mötte fattigdomen förstod jag att varje del av mitt liv är beroende av Guds nåd.”
För Ingrid är tron den stora tryggheten och tillförsikten i livet. Efter alla år utan garantier för att det skulle finnas personal, pengar eller mediciner lever hon ständigt med den tysta bönen inom sig: ”Gud, vad vill du med det här? Ska vi fortsätta med vårt arbete? Var ska vi få resurser ifrån?” Jag minns ett samtal mellan Ingrid och hennes äldste son Karl som är läkare på Zithulele Hospital, tidigare en missionsstation, i Östra Kapprovinsen. Båda talade om sjukhuset som en bild av kyrkan. Att arbetet handlar om att vara Guds redskap på marken, som de uttryckte det. Kyrkan behöver inte fler människor som sitter på kontor och skriver policydokument, utan människor som är Guds händer i världen. Kyrkan på marken har för mig blivit en bild av Ingrid le Rouxs livsverk. En rörelse av mentormammor, läkare och lärare på väg med läkning till nödställda medmänniskor. Ett levande evangelium om det godas seger förmedlat av människor i praktisk handling. Ett verk helt i Desmond Tutus anda, han som alltid har sagt att vi är Guds barn skapade till godhet vare sig vi vet det eller inte. ■
BILD: ULF ANDERSSON
nor som har hållit barnen friska, till exempel att de har ammat länge och undvikit skadliga modersmjölksersättningar, eller att de har haft en bra struktur hemma, stigit upp på morgonen, ätit frukost och haft regelbundna måltider under dagen, eller att barnen inte har fått leka på smutsiga platser och därför sluppit diarré. Enkla men livsviktiga rutiner som kvinnorna har gjorts medvetna om, samtidigt som de har fått kunskap i mödra- och barnhälsovård, hiv och tbc.
lisbeth gustafsson är journalist och författare och har också arbetat som biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda, med programverksamhet på Sigtunastiftelsen, som verksamhetschef i Katarina församling i Stockholm och som Svenska kyrkans kultursekreterare. För några år sedan skrev hon på uppdrag av Verbum Ingrid le Roux – en biografi.
n r 3
2020
uppdrag mission
5
reportage
”Jag kan prata med min mentor mamma om allting!” TEXT SUSANNA OLIVIN, ACT SVENSKA KYRKAN BILD JOSEFIN CASTERYD, ACT SVENSKA KYRKAN
6
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
reportage ”Jag kan prata med min mentormamma om allting!”
Det är bitvis trångt mellan de grå betonglängorna. Vi måste se upp för klädlinor som hänger kors och tvärs mellan husen, och samtidigt får vi hålla koll nedåt för att inte snubbla över allt skräp – uttjänade möbler och övergivna bilvrak, tomma gamla chipspåsar som fastnat i leran, trasiga klädesplagg och en ensam gymnastiksko i en vattenpöl. Mentormamman Nonhlanhla Sibandze går före och visar vägen. Hon bor själv här, i en av kåkstäderna i Matsapha, en inudstristad i Eswatini (tidigare Swaziland). Runt hörnet på ett av husen står dörren öppen, och en kvinna i rosa stickad mössa sticker ut huvudet. Hon ropar glatt och vinkar in oss i sitt hem, som består av ett kalt rum utan värme, el eller rinnande vatten. Längs med ena väggen hålls köksutrustning, och bakom en skärm i andra hörnet finns en vattenfylld plastbalja och en korg med kläder. En ung man sitter lutad mot väggen på den madrass som familjen har att dela på. Mitt på golvet sitter två små barn och tittar storögt på oss. Kvinnan i rosa mössa är 24-åriga Goodness Dlamini. Hon berättar att hon har bott här i ett drygt år. Som alla andra i området har hon sökt sig hit för att försöka få jobb. – Livet här är inte lätt, det är 50 procent liv och 50 procent död! säger hon. Rösten är glad, men det märks att hon menar varje ord. – Även om jag jobbar räcker det inte, säger hon. Jag tjänade 700 e (knappt 500 svenska kronor, red:s anm) i månaden som hushållerska. Hyran är 210 e, och dagmamman kostar 350 e för mina två barn. Hennes pojkvän Skhumbuzo Mthembu, pappa till det yngsta barnet, säger ingenting men ler vänligt emot mig. Jag frågar om han har något jobb, men han skakar på huvudet. – Vi borde skydda oss, vi borde använda kondom eller implantat så vi inte får fler barn, det är bara problem, säger Goodness. Men ■ ■ ■
vi har så fullt upp med att skaffa barn, så vi lyssnar inte på vår mentormamma! Alla i rummet skrattar åt hennes självklara sätt att ta upp det känsliga ämnet. En av mentormammornas viktigaste uppgifter här i kåkstäderna är att prata med de unga mammorna om familjeplanering och hjälpa dem att ta kontrollen över sina liv. Unga tjejer som flyttar till kåkstäderna för att söka jobb har sällan utbildning, och de hittar ingen fast försörjning. Det är vanligt att pojkvännerna lämnar dem och inte tar ansvar för barnen. Många blir utnyttjade, deprimerade och smittade av hiv. De flesta vittnar om att de inte har någon att vända sig till. Det är därför mentormammornas närvaro är livsavgörande för både kvinnor och barn. – Jag kan prata med min mentormamma om allting! Hon talar till mig så vänligt, hon skäller inte på mig, hon dömer mig inte, hon fortsätter bara att ge och ge och dela det hon kan med mig, säger Goodness. På golvet intill oss ligger en barnbibel. Det är väldigt ovanligt att se barnböcker hemma hos familjerna här i området. De flesta har inte ens mat för dagen, kläder eller hygienartiklar. När vi frågar nickar Goodness ivrigt och börjar bläddra i den. Fyraårige Neo kryper intill för att titta på bilderna. Goodness berättar att hon brukar läsa för barnen på kvällarna. Medan vi fortsätter samtalet ber Neo om att få gå ut och leka. Mentormamma Nonhlanhla passar på att väga honom innan han går, och sedan sätter Goodness på honom tjocka sockor och sandaler så att fötterna blir som stora paket. Kanske vill hon skydda hans fötter från leran, kanske vill hon hålla honom varm eftersom det regnar. – Min mentormamma har lärt mig att ta hand om mina barn, säger hon. Man kan inte älska om man inte vet vad kärlek är. Min mentormamma är som den mor jag aldrig haft. Hon visar mig hur jag ska ge mina barn kärlek.■
n r 3
2020
uppdrag mission
7
reportage
Bygga förebilder 8
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
En anpassad idé planterad i Swaziland
reportage Bygga förebilder
Lokala hälsoarbetare finns det på många håll. Det som gör att mentormammaprogrammen fungerar så bra är den starka stödfunktionen för mammorna. Det säger Mats Målqvist, professor i global medicin i Uppsala. TEXT ANNA BRAW BILD JOSEFIN CASTERYD
Ett kungarike med drygt 1,1 miljon invånare på drygt 17 000 kvadratkilometer, 20 mil norr till söder och 13 mil väster till öster, utan egen kust – det är Umbuso weSwatini, också känt som eSwatini och Eswatini och i Sverige fortfarande mest som Swaziland. – Den swaziska kulturen är rätt extrem, och kvinnans ställning är väldigt dålig, säger Mats Målqvist. De har den femte högsta mordfrekvensen i världen, och samtidigt är Swaziland en diktatur, en polisstat. ■ ■ ■
Mentormamman Nelsiwe
Mamba, anställd av Siphilile Maternal and Child Health, besöker Bhekiwe Dube
(19 år) och hennes Sethu (tre veckor).
workshop i sigtuna Mats Målqvist började sitt vuxenliv med att vara efs-stipendiat i Eritrea i tre månader 1994. Några år senare var han volontär i Goa, och när han hade utbildat sig till läkare fortsatte han med internationella insatser. 2013 var han med på en planeringswork shop på Sigtunastiftelsen – Svenska kyrkan ville sprida mentormammakonceptet från Kapstaden i Sydafrika till fler platser. – Det var spännande, säger han. Jag hade arbetat på liknande sätt i Vietnam och Nepal, med community health workers (ungefär lokala hälsoarbetare, red:s anm) och peer support (ungefär kamratstöd).
Mats Målqvists uppdrag blev att tillsammans med lokala medarbetare i industristaden Mat sapha kontextualisera mentormammaidén för Swaziland.
flyttar för att få arbete – När jag kom 2013 fanns det redan tolv mammor som var rekryterade genom kyrkorna, berättar han. Vi arbetade i en förort vid ett industriområde där det finns många textilfabriker och plastfabriker. Många kvinnor flyttar dit och hoppas hitta arbete. Det finns ensamstående kvinnor i olika åldrar, de är långt hemifrån, de är utsatta … Det föds många barn. Kåkstaden är mycket mindre än den där Ingrid le Roux och hennes medarbetare arbetar. Delvis rymmer den samma problem – till exempel blir många av kvinnorna misshandlade av män som de har relationer med. Bland morden finns många där kvinnor har blivit misshandlade till döds i sina hem. – Barnen fick mat, säger Mats Målqvist, men det fanns andra utmaningar. Vårt fokus var genusbaserat våld och kvinnors ställning. Ett typiskt exempel på anpassning till de lokala förhållandena är att Matsaphas mentor mammor arbetar med att stötta mammor – och med att stötta dagmammor.
n r 3
2020
uppdrag mission
9
reportage Bygga förebilder
BILD: MATS MÅLQVIST/IKON
Mentormamman Thandi Nzima.
– Kvinnorna har ju kommit till Matsapha för att arbeta, och det hade uppstått informella dagis med 15–20 barn i ett litet rum på varje ställe, så vi hade kontakt med unicef och med hälsoministeriet om barnomsorg. Kvinnorna som tog hand om barnen behövde stöd, så vi började arbeta med dem också. De tolv första mentormammorna i Matsapha fick ett ”utbildningspaket” från Philani i Kapstaden och började arbeta, och deras insatser blev snabbt kända – när den andra antagningen genomfördes med intervjuer kom 70 sökande, och till den tredje dök inte mindre än 200 kvinnor upp.
bygga förebilder – Alla mentormammorna är själva mammor, och alla bor i den miljön, men annars har de olika bakgrunder, säger Mats Målqvist. Tanken är att man ska hitta de positiva avvikarna, före bilderna, och ge dem utbildning och arbete – lönen motsvarar en fabriksarbetares lön. Nu var det svårt att hitta hundra förebilder, men vi la mer krut på att bygga förebilder. I utbildningspaketet ingick hälsa och teologi. – Hälsoinsatsen är en aspekt av deras arbete. Vi hade kontextuella bibelstudier för att stärka dem och utveckla deras förståelse.
10
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
Under Mats Målqvists år i Matsapha – han flyttade tillbaka till Uppsala 2016 – fortsatte också flera mentormammor att studera. Några utbildade sig till doulor för att ge kvinnor stöd under förlossningar, några gick en kurs i psykosocialt stöd. Annars är det ofta ekonomin som hindrar kvinnor i kåkstaden från att studera.
”vi talar samma språk” I början av det här året var Mats Målqvist på Svenska kyrkans uppdrag med på ett möte i Malmö för att samtala om hur Philanimodellen skulle kunna fungera i Sverige. – Mentormammaidén har många aspekter som skulle passa jättebra här, och det finns många grupper som inte nås, säger han. Mötet i Malmö var väldigt inspirerande – vi talar verkligen samma språk! Vad är det som gör mentormammaidén så livskraftig i olika kulturer? – Deras närvaro i det geografiska området, förstås. Men det som jag tror skiljer den från andra satsningar på hälsoarbetare är att mentormammorna har en så stark stödfunktion. Det finns samordnare, biträdande samordnare, det finns handledning. Och deras gemenskap – den blir viktig, de har en stolthet som grupp. ■
reportage Bygga förebilder
BILD: UPPSALA UNIVERSITET
Mats Målqvist
n r 3
2020
uppdrag mission
11
reportage
”Nutrition är vår stora utmaning”
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”
En stor grupp mentormammor är redo att stötta blivande föräldrar och småbarnsföräldrar i kairos sopstäder. Att vinna allas förtroende är första steget. TEXT ANNA BRAW BILD ANNA BRAW OCH MARIADÖTTRARNA I KAIRO ■ ■ ■ De
ser nästan ut som en skolklass där de sitter samlade i en sal i täta rader i klassiska amerikanska skolstolar med en liten platta som bord vid ena armbågen. Men allihop är vuxna kvinnor, allihop är mammor. De tillhör den koptiska minoriteten, och de tillhör den grupp som föds, växer upp och lever sitt liv bland Kairos sopor. Nu har de fått en utbildning och är redo att stötta andra mammor i Ezbet El Nakhl, den stadsdel där de bor och där Mariadöttrarna arbetar. EZBET EL NAKHL är
en stadsdel i Kairo, till
stor del en så kallad
sopstad. ”Nakhl” betyder palm på arabiska, och
för länge sedan fanns
det palmer i området.
Här ligger den koptiska
Mariakatedralen. Ezbet El Nakhl är delat mellan två administrativa enheter,
och det innebär att bland
annat statliga skolor och
statlig hälsovård fungerar dåligt. En sjättedel av
invånarna är fem år eller
yngre. Efter den arabiska
våren har också många av
de biståndsorganisationer
som tidigare arbetade här dragit sig tillbaka.
sju sopstadsdelar Sveriges Radios korrespondent Milan Djelevic gjorde ett reportage från en av Kairos sopstäder för några år sedan och skrev: ”Den starka stanken av förruttnelse är en intensiv och pålitlig följeslagare i Muqattem. Soporna har samlats in runtom i Kairo. Det sköts av den här stans invånare, som kallas zabaleen, sopfolket på arabiska. Zabaleen är en grupp som migrerade från södra Egypten till Kairo på 1940-talet. Majoriteten är kristna kopter, och idag är de uppemot 90 000 invånare som i stort sett samtliga försörjer sig på att ta hand om 17-miljonersstadens Kairos sopor. De bor i sju stadsdelar, varav Moquattem är den största. Mängderna av avfall som tas in i
staden varje dag är så enorma att det inte får plats enbart utanför boningshusen. Soporna måste också tas in i många utrymmen där människor bor. Det svämmar över av sopor, och överallt sitter mest kvinnor och barn och sorterar matavfall, plast, metallskrot och allt annat som en miljonstad kan generera.”
flervåningshus När den fransk-belgiska katolska nunnan och läraren syster Emmanuelle kom hit i början av 1970-talet såg hon öppna soptippar och massor av barn och vuxna som for illa. Ungefär samtidigt började en grupp koptiska kvinnor arbeta tillsammans med biskop Athanasios för att grunda en orden där kvinnliga kommunitetsmedlemmar kunde arbeta med praktisk diakoni. Den första som vigdes till diakon och syster blev syster Agape, och snart var de en större grupp som samarbetade med syster Emmanuelle och byggde ett sjukhus, en verksamhet för funktionshindrade och en skola i sopstadsdelen Ezbet El Nakhl. Samlingsnamnet för allt detta är Salam Center, alltså fredens center, och här har bland annat många unga och lite äldre svenskar hjälpt till som volontärer under årens lopp. Samtidigt som Salam Center utvecklades blev sopstadsdelarna mer permanenta inslag i staden – nu
n r 3
2020
uppdrag mission
13
reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”
SALAM CENTER invigdes
i Ezbet El Nakhl 1980 av den dåvarande
presidentens fru Jehan
Sadat. Nu är namnet ett samlingsnamn
för Mariadöttrarnas
arbete i Kairo.
Organisationsskissen omfattar inte mindre
än 36 verksamheter, och
bland dem finns ett
apotek, ett äldreboende,
ett boende för flickor, en
utbildning i äldrevård, en
gynekologi- och barn
klinik, ungdomsprogram
och möjligheten att
ansöka om små lån för
har de gator och är bebyggda med flervåningshus, men all verksamhet som pågår i dem är fortfarande beroende av sopor som hämtas i rikare delar av staden, och lukten är mer eller mindre densamma som förr. Soporna bärs in och sorteras inne i byggnaderna och säljs sedan till uppköpare som ser till att till exempel glas och metall blir ny råvara för industrin.
projekt i området.
läsa, skriva, räkna – Många barn här i Ezbet El Nakhl är tvungna att hjälpa sina föräldrar med sopsorteringen och har inte tid att gå i skolan, berättar syster Maria som leder Mariadöttrarnas arbete i Kairo. Vår skola har ett gott rykte, och vi har duktiga lärare och färre barn i varje klass än de statliga skolorna. Men vi har också blivit tvungna att ordna klasser för lite äldre barn som har missat flera års skolgång därför att de har arbetat istället. Att många barn stannar hemma och arbetar, och att de statliga skolorna i Egypten visserligen är öppna för alla men inte garanterar någon kvalitet i undervisningen, gör att det bland tonåringar och vuxna i den koptiska
14
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
minoriteten finns många som inte riktigt har lärt sig att läsa, skriva och räkna. Det gör också att det finns många föräldrar som inte har kunnat ta till sig den information som finns om hur man kan sköta sin och sin familjs hälsa.
övervikt och undernäring Ett av Mariadöttrarnas senaste projekt, igång satt med stöd från bland andra Svenska kyrkan, är mentormammor. ”Målet för projektet”, står det i den PowerPoint-presentation som visas för gäster, ”är att tjäna två kategorier av människor i vårt samhälle – dels gravida kvinnor och dels barn som är under fem år och som lider av undernäring och är underviktiga eller överviktiga.” – Det råder ingen läkarbrist här i Egypten, säger Adel Abd El Malek Ghali. Han är läkare och har arbetat tillsammans med systrarna i flera årtionden. Den senaste tiden har han varit med och lett den teoretiska utbildningen för blivande mentormammor, och de har också fått träna på att mäta blodtryck, lyssna i stetoskop och memorera alla
reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”
reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”
En ny del av Salam Center är ett sjukhus som byggs inne i kvarteret där skolan redan ligger.
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”
Mentormamman Mona Riad tillsammans med Mary, som är undernärd, och hennes
mamma i ett samtal om
näringsriktig mat – istället
för att dricka saft ska Mary få prova att äta frukt och dricka
juice framöver.
MARIADÖTTRARNA I
EGYPTEN är en ganska ung
orden – den grundades
på 1970-talet av en
grupp koptiska kvinnor
tillsammans med biskop
Athanasios. Syftet var både att skapa en möjlighet till
kommunitetsliv för kvinnor i den koptiska kyrkan, som är
inslag i en hel hälsokontroll som går att genomföra i hemmiljö. – Vi har inte brist på välutbildade läkare på vårt sjukhus heller, säger han, och det har hänt så mycket positivt sedan vi började arbeta här på de öppna soptipparna. Ibland tror jag knappt att det är sant att utvecklingen har nått så långt. Men många barn får äta ohälsosam mat och blir överviktiga och undernärda samtidigt. Vi måste försöka nå de här familjerna på ett annat sätt, med hälsokontroller och nutritionsinformation. – En sak som skiljer mentormammaverksamheten här från den i Sydafrika, där den utvecklades, är att de flesta barn föds inom äktenskapet här och att de flesta människor lever i familjer, säger syster Maria. Men det finns problem med bland annat kvinnomisshandel här också – den är både kulturellt och socialt betingad.
en av de ortodoxa kyrkorna,
och att arbeta för människor
som tillhör den kristna
minoriteten och som lever i utsatthet på olika sätt. Alla systrar är diakonvigda, och
de bor och arbetar i grupper
i Kairo och på andra platser i
Egypten.
ultraljudsönskan De båda medarbetare som har haft hand om mentormammornas utbildning och som fungerar som deras arbetsledare har funnits med
i Salam Centers verksamheter länge och koordinerat stöd till kvinnor och familjer i olika sammanhang. Nu har de fått ett ännu större kontaktnät och kan sammanställa information och önskemål på ett nytt sätt. – Något som vi hör hela tiden är att de gravida kvinnorna vill ha ultraljud, säger Adel Abd El Malek Ghali. De vet att det erbjuds på en del kliniker, och nu frågar de efter det när de träffar våra mentormammor. Vi vet att vi kan ge dem en bra mödrahälsovård utan ultraljudsutrustningen, och den är dyr, men det är som om vi inte riktigt kan vinna deras förtroende förrän vi kan lova dem att de ska bli undersökta på det viset också. Detta är bara en av de utmaningar som mentormammaverksamheten i Kairo ställs inför – i sin presentation har Mariadöttrarnas medarbetare gjort en lista med elva punkter. En av dem är den arbetsmiljö som kvinnorna befinner sig i hela tiden eftersom soporna sorteras i hemmen. Men en annan är att många kvinnor saknar hopp, och det borde vara något som kan förändras när en mentormamma dyker upp. ■
n r 3
2020
uppdrag mission
17
reportage
I Upplands Väsby fanns en grupp ungdomar med stora behov. Oro och trötthet växte. Men så påbörjades ett samarbete som vände utvecklingen.
Lisa Hofverberg, diakon i Hammarby församling i Upplands Väsby. u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
reportage Skyddsfaktorer
Skyddsfaktorer
omvårdnad och stabila vuxna två av nycklarna till integration för unga TEXT MAGDALENA WERNEFELDT BILD MAGNUS ARONSON
Många unga människor som flytt sitt hemland och kommit till Sverige ensamma faller mellan stolarna i det svenska välfärdssystemet. En del av ungdomarna har stått helt utanför samhället i flera år. – Har man ingen bostad, då har man ingen hemkommun, och då har man ingen som är ansvarig för en, säger Rose-Marie Olihn som är ungdomschef i Upplands Väsby kommun utanför Stockholm. Ingenstans att bo. Ingen plats på någon utbildning. Inget arbete. Ingen familj, och de få sociala kontakter ensamkommande har är främst med andra ungdomar som befinner sig i samma kritiska läge som de själva. – När ett samtal mellan mig och en ungdom måste avslutas för att ungdomen måste ringa runt för att veta var den ska sova i natt känns det som ett stort misslyckande, konstaterar Rose-Marie Olihn. ■ ■ ■
PROGRAMMET EN VÄRLD AV GRANNAR vill stärka och
synliggöra de mottagande
sammanhangen som arbetar med och för människor på
flykt. Behovet av samverkan
mellan civilsamhällesaktörer,
varav kyrkan är en, och
till exempel kommunen
eller staden, är något som
lyfts av praktiker såväl i
Sverige som i andra länder
i Europa. Det handlar både
om att dela ansvar och vara effektiva, och att göra det
vi är bäst på. Därför är det viktigt att SPRIDA GODA
EXEMPEL OCH STRATEGIER
– som samarbetet mellan
Upplands Väsby kommun och Hammarby församling.
Som en anställd vid UNHCR i Genève sa under ett möte
med En värld av grannar: ”Vi
kan tillhandhålla tält och mat, men inte vänner. Vänner, ett
sammanhang, det litar vi på att ni hjälper till med.”
gemensamma fester Lisa Hofverberg är diakon i Hammarby församling i Upplands Väsby. Våren 2016 växlade hon och församlingen upp integrationsarbetet
och har sedan dess gjort allt de kan för att stötta nyanlända i alla åldrar när de söker sig dit. Församlingen har språkcafé, hjälper till att hitta bostad, ordnar gemensamma fester, ser till att några av kyrkans sommarjobb går till nyanlända och lär känna dem och vet vad alla heter. Det finns fler i kommunen som ser behoven. Idrottsföreningar försöker få med de unga nyanlända. Kommunen har fältarbetare som rör sig i centrum och skapar kontakt. Biblio teket står öppet för alla och ger värme och samhällsinformation. Alla har gnetat på, var och en på sitt håll.
skyddsfaktorer Våren 2019 var många trötta. Behoven kändes övermäktiga. På sociala medier florerade rykten om de ensamkommande. Vid ett par tillfällen uppstod allvarliga konflikter mellan olika grupper av ungdomar. Kommunen fick signaler om att Väsbybor kände otrygghet. – Men så var jag på ett föredrag med Mehrdad Darvishpour som är docent i socialt arbete, berättar Lisa Hofverberg. Hans forskning visar
n r 3
2020
uppdrag mission
19
reportage Skyddsfaktorer
Rose-Marie Olihn, enhetschef
SKYDDSFAKTORER ENLIGT SOCIALSTYRELSEN ■
Trygg känslomässig anknytning
■
Stödjande och
samarbetande föräldrar ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■
Nätverk av prosociala syskon Vänner och vuxna
Välorganiserad närmiljö Lagar och normer
God hälso- och sjukvård
Ekonomiska förutsättningar Fungerade hemsituation
att när samhället samverkar för att omge ensamkommande med det som Socialstyrelsen kallar skyddsfaktorer, till exempel skolgång, omvårdnad och omsorg, stabila vuxna och meningsfull fritid, så får det ungdomarna att må bra och integreras. Hon fick ny energi, åkte hem och ringde kommunen. – När du och jag sammanfördes blev det så uppenbart: det är självklart att vi ska samarbeta, säger Rose-Marie Ohlin.
Stöd från andra vuxna
Skolnärvaro/skolframgång Bra kompisar
Fritidsintressen Begåvning
Social kompetens
God självkänsla/stabilt temperament
20
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
möte varje vecka Ett år senare är läget för ensamkommande i Upplands Väsby helt annorlunda. Rose-Marie Olihn och Lisa Hofverberg sjösatte projektet ”Vi tillsammans” med stöd av kyrkostyrelsen och kommunen och med finansiering från länsstyrelsen. I arbetsgruppen ingår representanter för skola, ungdomsenhet, bibliotek, kulturhus, idrottsföreningar och Svenska kyrkan samt kommunens ungdomschef. De träffas en gång i veckan, planerar insatser och följer upp. – Vi upptäckte att vi har så många goda krafter i Väsby, säger Lisa Hofverberg, och att vi har länkat samman dem gör att vårt stöd blir tydligare för den målgrupp vi riktar in oss på nu. Själva får vi kraft av att vi är fler som bär. Vi lär oss mycket av varandra men har
också kompetensutveckling genom externa föreläsare. Det är ett bra sätt att arbeta, och i framtiden kan vi samverka enligt samma modell kring dem vi ser har behov.
inringat och gripbart Om behoven tidigare upplevdes oöverskådliga, så är de idag istället inringade och gripbara. Projektgruppen har identifierat ett femtiotal ungdomar och deras behov av stöd. – Vi är nyfikna på hur de har det och vill uppmuntra dem att hitta sin egen potential. Behoven varierar såklart, men det är färre än man tror som behöver extra mycket stöd, säger Rose-Marie Olihn. Sedan ”Vi tillsammans” sattes igång har ungdomarna själva sagt att de märker av att det finns fler vuxna som bryr sig om dem. Allt handlar om goda och förtroendefulla relationer och om att vuxna finns tillgängliga för att stödja med skyddsfaktorer och vägen in i vuxenlivet med fokus på hjälp till självhjälp. ”de imponerar ofta på mig” Arbetsgruppen har olika kompetens och olika förutsättningar. Kommunen har bra överblick över ungdomarna, kyrkan har friare ramar och har kunnat göra en stor insats för att hjälpa ungdomar att hitta det så avgörande
reportage Skyddsfaktorer
MUZAFAR FARHAMAND
Jag har bott i Väsby sedan jag kom till Sverige 2015. Jag tror att det beror en hel del på personen om man tycker att Sverige är ett lätt eller svårt land att komma till. Det finns bra människor här som hjälper en om man behöver. Jag har fått många bra tips på Facebook också.
Jag fick hjälp av kyrkan att söka mitt första jobb. Det var på kommunen, en vecka på sportlovet. Jag högg ner träd och klippte grenar. Sedan fick jag jobb där på sommaren.
Nu läser jag på Komvux och ska bli vakt. Det är ett roligt jobb, tror jag. Man träffar olika människor. Jag har egentligen bara en dröm, det är att kunna skaffa ett bra jobb så att jag kan ta hit mina föräldrar. Jag har inte träffat dem på sju år.
n r 3
2020
uppdrag mission
21
reportage Skyddsfaktorer
NIMAT MORADI
Jag kom till Sverige 2015 med massor av
drömmar – att studera, skaffa familj, skaffa jobb.
Det var jättesvårt i början, jag fick avslag på min asylansökan och hade ingenstans att bo. Men
sedan blev det bra. Jag kände: Vilket fantastiskt land! Man får så bra hjälp. Det kan inte bli bra
utan svårigheter, tänker jag.
Jag började läsa på Väsby gymnasium och
såg en lapp där det stod: ”Kom och häng, fika
och chilla.” Så vi kom hit till kyrkan och fick hjälp
med läxor och att hitta personer som ville hyra ut rum. Efter ett tag började jag som volontär i
kyrkan på kyrkkaffet. I somras var jag ledare på ett familjeläger.
Nu går jag på Komvux och ska snart ut på
Jag har en egen lägenhet och tycker att det
praktik. Jag ska bli frisör.
är både bra och inte bra att bo ensam. Det är
mycket ansvar. Laga mat, gå upp i tid, och det
kommer en massa brev med svåra ord som jag
inte förstår. Men då tar jag med mig breven och går till kyrkan.
boendet. Gemensamt för alla är att de arbetar lösningsorienterat och försöker vara flexibla. Resultaten har inte låtit vänta på sig. Sedan starten i juni förra året har närmare 30 ungdomar fått hjälp att söka och hitta bostad, femton har fått studieplats, fem har fått praktikplatser och några har fått extrajobb. – De imponerar ofta på mig. Trots att de har så många svårigheter, så kämpar de på med skolan, bor hos olika kompisar, arbetar extra och tänker på andra. Som häromdagen, då ställde några upp frivilligt för äldre som behövde hjälp att flytta, säger Lisa Hofverberg. Rose-Marie Olihn fyller på:
22
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
– Det finns så otroligt starka, goda krafter i våra ungdomar. De vill göra rätt för sig och vill göra gott. Men det krävs långsiktighet, planering och metoder som gör att det blir skillnad. Och vad blir skillnaden här? Jo, vi effektiviserar våra insatser för individen, och samhället blir tryggare. Nu är förhoppningen att projektet och modellen kan inspirera fler kommuner, församlingar och andra aktörer i civilsamhället. – Ja, säger Lisa Hofverberg, vi vill uppmuntra fler att ta kontakt med länsstyrelsen för att få stöd, och framför allt att samverka med varandra. Vi har olika uppdrag och kompletterar varandra. ■
recension
Massaua, en viktig hamnstad
INGRID KÅGEDAL
sedan medeltiden, som paret
GUSTAVA OCH
Lundahl byggde upp en skola och
BRÖDERNA I OSTAFRIKA
genom undervisning också kunde
EFS BUDBÄRAREN 2019
predika evangelium.
en modig kvinna värd att bli ihågkommen
bjudet pågick det fortfarande.
unga kvinnor som sändes ut av
som missionärerna kunde ge
sig. Gustava von Platen var en av
undervisning.
Trots att slavhandel var för
De kallades missionsbrudar, de
Det blev främst frigivna slavbarn
efs utlandsmission för att gifta
uppehälle, uppfostran och skol
dem som fick tillåtelse att resa i
Gustava berättar hur hon med
november 1869. I Ostafrika väntade
hjälp av tjänare klarar det stora
hennes fästman, missionären
Bengt Peter Lundahl. På grund av den svåra uppgiften förväntades
hushållet och själv undervisar. gudstjänst, var välutbildade lärare,
dessa fått fly från byn Kunama som
Hon syr kläder både åt sin familj
och på beställning, och hon lär ut
missionärerna arbeta ett par år
sjuksköterskor eller diakonissor. De
attackerats.
sömnad.
hade tidigare dött av sjukdom
undervisningen på Johannelund.
idag måste man beundra deras
man sig sig amhariska. Bengt
kamelkaravan attackerades av
lärare, praktik på ett barnbördshus.
genom att studera arabiska och lära
bästa vägen att nå oromofolket
innan de tilläts gifta sig. Flera
och två mördats samma år då en
beväpnade män.
Med citat hämtade främst från
var noga granskade och deltog i
Dessutom fick Gustava, som var
Resan genom Europa med båt
och tåg, vidare över Medelhavet
Gustavas dagbok och brev ger
till Alexandria, genom Suez över
och detaljerad skildring av hur
på kamelrygg, gjorde Gustava
Ingrid Kågedal oss en spännande livet för missionärer kunde vara
för 150 år sedan. Vi får också inblick
Röda havet och den sista sträckan
tillsammans med tre män, blivande
missionärer. Den blev strapatsrik och
Med tanke på hur snabbt vi reser
tålamod. De utnyttjade tiden väl
sig och få goda råd från människor de mötte. Det var ofta Gustava
Och så lär hon och hennes
Peter Lundahls tanke är att den med evangeliet är att utbilda
ynglingar därifrån. De kan bli de
som höll modet uppe och som
bästa evangelisterna.
gudstjänster och bön fick de kraft.
han sin döda hustrus önskan att få
kort. Redan efter tre år, på väg till
den färdig.
höll sig frisk. Genom regelbundna
Gustavas liv som missionär blev
Till missionsledningen framför
bygga en flickskola, och 1876 står
recension i hur missionsstyrelsen i Sverige
resonerade och arbetade under
pionjärtiden i Abessinien. Kvinnorna,
även om de inte kallades missionärer och avskiljdes i en högtidlig
tog mycket längre tid än planerat. Först 26 juli 1870 var de framme
i Koazen i Hamaze’n i nuvarande
Eritrea hos de väntande, medtagna
missionsbröderna. Strax innan hade
Alexandria för att få medicinsk hjälp vid sin förlossning, dog hon. Hennes
nyfödde son klarade sig inte heller. Och ändå hann hon uträtta
så mycket. Det blev vid kusten i
Detta är en bok som varmt kan
rekommenderas, inte minst till unga volontärer.
■
BARBRO ENGDAHL
n r 3
2020
uppdrag mission
23
betraktelse
Vänskapens kärna BILD: JOSEFIN CASTERYD
*
vad är internationell diakoni och mission idag, och hur hör de ihop med vår församlings arbete med diakoni och mission hemma? ”Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader”, säger Jesus till sina lärjungar i det som brukar kallas avskedstalet*. Precis innan dess har han talat med dem om det centrala i sin livsgärning. Han har sammanfattat det han har sagt och gjort, sina liknelser och sina goda exempel i uppmaningen att de ska älska varandra såsom han har älskat dem. Att vara vänner är just detta: att dela den största hemligheten (på grekiska: mysterion) med varandra – kärleken. Det är en hemlighet så kraftfull att Jesus säger att den till och med kan motivera en människa att ge sitt liv för en annan.
Johannesevangeliet 15:15b;
BILD: ERIC MILLER
avskedstalet är kapitel 14–17
24
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
Vänskap, att bli och vara vänner – eller som på engelska, det mer funktionella att ”göra vänner” (make friends) – är ett bra sätt att idag beskriva innehållet i diakoni och mission både borta och hemma, lokalt och globalt. Diakonin, kärlekstjänsten åt nästan, är en i grunden vänskapande handling. Och mission, uppdraget att vara medskapare i Guds och kärlekens avsikt med världen, kan inte skiljas från diakonin. Att mötas över gränser, föra dialog och bygga relationer är att bli vänner – för att vi ska kunna komma närmare mysteriet, kärleken. I en rapport från Philanis Mentor Mothers i Kapstaden i Sydafrika läser jag om mentormamman Thembisa Njomana och hennes arbete med en höggravid kvinna som är hivpositiv. Thembisa sköter alla sina arbetsuppgifter, men hennes viktigaste insats blir samtalen som motiverar mamman att ta hand om sig själv och barnet, orka med bromsmedicinernas biverkningar och se till så att barnet blir testat och vaccinerat så att hon kan känna stolthet över sig och sitt barn.
betraktelse Vänskapens kärna
BILD: JOSEFIN CASTERYD
Mentormamman Pinky arbetar med en ensamstående mamma och hennes två barn. Inget av barnen har något födelsebevis eftersom mamman inte har någon id-handling, men genom att kontakta en skola där mamman gick några år kan Pinky hjälpa henne att få ett eget födelsebevis, förutsättningen för en kedja av dokument som till slut resulterar i att hon kan ansöka om barnbidrag. Thembisas och Pinkys rapporter visar två olika – och samtidigt relaterade – sidor av kyrkornas diakonala och samhällets sociala förändringsarbete, nämligen de individuella perspektiven och de strukturella. Exemplen från Sydafrika kan självfallet få svenska motsvarigheter.
När vi får uppleva verklig vänskap kan vi ana vad som är centrum i relationen mellan människa och Gud. Gud väljer att bli människa i Jesus från Nasaret och gör sin strategi synlig: jag delar från och med nu allt mänskligt, i medgång och motgång. Detta är också vad vi människor längtar efter när vi ber Gud om kärlek och lovar att försöka älska. Mission är mer än diakoni, men diakoni är ett av de bästa sätten att förstå vårt uppdrag. När vi omsätter vår tro i handling blir det missionsuppdrag som vi har fått i vår sändning som människor, döpta, kristna, medlemmar, anställda och förtroendevalda synligt och begripligt. ■ BILD: JOSEFIN CASTERYD
Att göra som Jesus är att se djupt in i det utanförskap som våra medmänniskor kan hamna i. Det gjorde Thembisa, och hon stöttade den gravida kvinnan genom samtal, bön och uppmuntran så att kvinnan själv kunde ta itu med det som behövde förändras. Att göra som Jesus kan också vara att utmana förtryckande strukturer, och det gjorde Pinky genom att hjälpa tvåbarnsmamman fram genom byråkratin. Thembisa och Pinky kan inspirera oss på minst tre sätt. Vi kan lära oss att göra det vi säger – den kraftfullaste förkunnelsen är den som förenar undervisning med handling. Vi kan välja bottom-up istället för top-down, för när människor förenas i sin längtan efter förändring och utveckling kommer de att arbeta
tillsammans för att göra den till verklighet. Och vi kan se hur relation och resultat hör ihop – för när en grupp människor bygger sin vänskap på att arbeta ihop och uppnår resultat finns det ingen väg tillbaka till inaktivitet och likgiltighet. Goda relationer är en förutsättning för goda resultat, men goda resultat behövs för att hålla goda relationer levande. Detta är vänskapens kärna.
herman hallonsten är präst och socionom och har tidigare varit Svenska kyrkans programansvarige på Philani i Kapstaden i Sydafrika. Han är nu kyrko herde i Sala-Norrby-Möklinta pastorat. Texten är två utdrag ur hans artikel ”Vänner mitt i världen” i boken Uppdrag: Förtroendevald – Insidan (Verbum).
n r 3
2020
uppdrag mission
25
stipendierapport
Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots Malmös fem första mentormammor arbetar för barns utveckling INTERVJU ANNA BRAW
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
BILD: HUSSEIN EL-ALAWI / SYDSVENSKAN / TT
stipendierapport Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots
Barn som inte talar svenska hemma och inte har gått i förskola hamnar långt efter i skolstarten. Att ge dem bättre förutsättningar är målet för de första mentormammorna i Sverige, Yalla lotsarna. yalla trappan (ja, namnet skrivs som två ord) i Malmö har blivit en förebild för integrationsarbete på många platser i Sverige och också i andra länder. Här kan kvinnor som på grund av språk eller kultur sällan blir kallade till anställningsintervjuer på ”vanliga” arbetsplatser få praktik och olika former av anställningar med arbetsuppgifter som cateringmatlagning, sömnad och städning. Studiebesöken har blivit många, och en mycket uppmärksammad satsning var den när Ikea i Malmö upplät plats för en syateljé i anslutning till möbelvaruhuset – där kan man få gardiner och annat till hemmet uppsytt i möbelkedjans tyger, efter egna mått, av Yalla Trappans sömmerskor. En annan var den när sömmerskorna fick en arbetsplats i en av h&m:s Malmöbutiker och uppdraget att förlänga livet på klädesplagg genom att bland annat förse dem med broderier. inbjudan till familjer En tisdag i april började två nya Yalla lotsar (också detta namn skrivs med två ord) sina anställningar – tanken var att de tillsammans med tre som har arbetat sedan i oktober skulle ut i Malmö stads öppna förskolor, många av
dem på familjecentraler, och knyta kontakter med småbarnsfamiljer. – Men vi har fått lägga om och justera våra planer lite, säger Braem Sager. Hon är samordnare för projektet Det tidiga livet och arbetar på uppdrag av Förskoleförvaltningen i Malmö som har beställt tjänsten av Yalla trappan. – Arbetet bygger på samverkan med andra aktörer, säger Braem Sager. Det är så vi hittar vår målgrupp. Finansieringen för de tre första lotsarna kommer från Länsstyrelsen, och de två nya är anställda med pengar från Svenska kyrkan och Lunds Missionssällskap. – Jag började samtidigt som de första lotsarna i höstas – tidigare har jag haft en socionomtjänst på Räddningstjänsten i 13 år, berättar Braem Sager. Vi har arbetat med att ta fram en arbetsmodell, med att skapa samsyn när det gäller vår roll och med att bygga goda relationer mellan lotsarna och pedagogerna på Malmös öppna förskolor. Precis när vi hade bokat in alla våra aktiviteter och skickat ut en inbjudan till de familjer vars barn inte är inskrivna i förskola, det är ungefär tusen barn mellan två och fem år i Malmö … då kom viruset.
n r 3
2020
uppdrag mission
27
stipendierapport Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots
BILD: GUSTAF HELLSING
två kapitel om kommunikation Egentligen skulle kanske lotsarna behövas ännu mer nu, när så mycket information inte når fram till de tänkta mottagarna och när så mycket rädsla och så många rykten sprids. Men lotsarnas arbetssätt bygger på personliga möten, först i de öppna förskolornas verksamheter och sedan i hemmiljö. – De som vi samverkar med har dragit ner på sina fysiska möten med målgruppen, säger Braem Sager. Så vi satsar på att alla fem ska få Philanis kommunikationsutbildning nu. De första två kapitlen är superintressanta! Hon berättar om samtalen i gruppen och om hur de förbereder lotsarna för möten med barnfamiljerna. – Våra två somaliska lotsar berättade till exempel för resten av gruppen om vad könsstympning innebär och om vad den kan leda till. Den kunskapen fick vi andra också nu. Det finns inget tabu i gruppen – det är fantastiskt. Vi pratade om att man i mötet med en annan individ måste respektera att vi kan ha olika åsikter och om vikten av att lotsa vidare om ett samtal kommer in på något som ligger utanför lotsens roll.
28
Jacqueline Ernerot
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
”uppsökande verksamhet är viktig” På Kyrkokansliet i Uppsala arbetar Jacqueline Ernerot som programsamordnare för södra Afrika – hon håller alltså kontakten med mentormammaorganisationerna i både Sydafrika och Swaziland. – I de mentormammornas arbete ser jag många likheter med det arbete som mödravårdscentraler och barnavårdscentraler har gjort länge i Sverige, säger hon. Men jag har också arbetat på en mödravårdscentral i ett utsatt område i Göteborg, så jag vet att uppsökande verksamhet är viktig att värna om. En sak som mentormammaidén kan tillföra här i Sverige är just mentorsfunktionen – att det är lite äldre kvinnor som stöttar mammorna.
”Så här i Sverige kan poängen vara att Mentor mamman är en landsman som förstår ens kultur, situation, tradition.”
JACQUELINE ERNEROT
Och det stöd som mentormammorna själva får i organisationen är också viktigt. De kan få se och höra mycket i sitt arbete. Att konceptet provas i Sverige är en del i en lång process där bland andra tidigare de mentormammamedarbetarna Herman Hallonsten och Mats Målqvist har varit med, den förste genom att göra en förstudie och den andre genom att finnas med som resurs i starten. I Sydafrika, Swaziland och Etiopien arbetar mentormammorna i utsatta områden, och i Kairo i ett utsatt område där invånarna dessutom tillhör en kristen minoritet som diskrimineras i samhällslivet. I Malmö är det två kategorier av kvinnor och familjer som är målgruppen: dels de som har kommit till Sverige de senaste åren, och dels de som har bott här länge men inte integrerats i det svenska samhället. – Så här i Sverige kan poängen vara att mentormamman är en landsman som förstår ens kultur, situation, tradition, säger Jacqueline Ernerot. Men Sverige är unikt med sitt sociala skyddsnät, och mentormammorna ska ju inte konkurrera med det. De är inte hälso- och
stipendierapport Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots
Malmö är en av Lunds
Missionssällskaps noder, och det har resulterat i
stöd till olika projekt och
verksamheter genom åren.
Mentormammorna, eller
Yalla lotsarna, har hittills
mest arbetat i Seved och i stadens centrum men
kommer sannolikt också att arbeta Rosengård framöver. BILDER: BRAEM SAGER
sjukvårdsutbildade, de är inte socialarbetare, de ska inte gå in i alla situationer. De behöver stöd. Men de kan arbeta nära den omsorg som finns.
språkkompetenser Utmaningen som Braem Sager och hennes fem kolleger i Malmö har fått har med barns skolresultat att göra: det märks en skillnad på ungefär ett år i utvecklingen mellan barn som inte talar svenska hemma men har gått i förskola och barn som inte har gjort det. – Tanken är att vi ska bjuda in familjerna till den öppna förskolan när de kommer för att gå på bvc, och att vi också ska bjuda in till babycaféer och språkcirklar, till exempel. Det är viktigt för oss att mammorna får träffa andra mammor och att de fortsätter att träna sin svenska så att glappet mellan sfi och föräldraledighet inte blir så stort för dem. När vi väl har byggt upp ett förtroende kan vi prata med dem om att skriva in barnen i förskolan. Lotsarna ska, så snart de öppna förskolornas verksamheter är igång igen, arbeta i de områden där deras språkkompetens behövs mest. De kommer också att samarbeta med socialtjänstens enhet för ekonomiskt bistånd för att hitta de familjer som behöver lotsning.
– Jag talar arabiska själv, berättar Braem Sager, och vi har två arabisktalande lotsar – en undersköterska och en som har varit socialarbetare i Syrien. Våra somalisktalande lotsar är en undersköterska och en barnskötare. Och så har vi en som talar dari och pashtu – hon var ekonomiprofessor på ett universitet i Afghanistan! Men de sista åren där arbetade hon med att stötta kvinnor som ville starta småföretag, så hon har ett slags socialarbetarbakgrund, hon också. Lotsarna ska koncentrera sig på barnet och förskolan, men de ska samtidigt bidra till att stärka mamman i hennes roll och visa henne de möjligheter samhället erbjuder. – Eftersom vi arbetar bland människor som har flytt från sina hemländer är jag säker på att vi kommer att möta trauman och depressioner, säger hon. Jag tror att vi också kommer att få arbeta med kvinnors situation, till exempel med våld i nära relationer, och med barnnutrition och tandhygien. Därför blir det viktigt för oss att skapa en palett av olika aktörer och aktiviteter i samhället att lotsa vidare till. Och tills det går att ses i de öppna förskolorna och i hemmiljö igen gäller det alltså att hitta nya arbetssätt. ■
n r 3
2020
uppdrag mission
29
stipendiaten Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots
”Det borde vara möjligt att hitta en ungdomsteologi” Fem månaders liv i ekumenik
och auktoritet – vad det innebär att
vara förebilder i allt vi säger och gör
Vi fick en ordentlig genomgång och
som unga i relation till Kyrkornas
delser och personer i den ekumenis-
system. Jag redogjorde för Kyrkornas
sig så långt tillbaka som till de första
beslutsfattande och kvotsystem.
våra lärare olikheter och schismer
möjligt att hitta en ”ungdomsteologi”
Complimentary Certificate och en
perspektiv på mission och på hur
feministisk teologi eller eko-teologi,
Studies in Ecumenical Studies för
tade terminen i början på septem-
genom större ekumeniska möten
förbundsordförande i Svenska
den sista veckan i januari 2020.
vid olika tider. Vi fick också en pre-
ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER . INTERVJU ANNA BRAW BILD ALBIN HILLERT/ KYRKORNAS VÄRLDSRÅD
En termin på det ekumeniska
institutet i Bossey har resulterat i ett Certificate of Advanced
Amanda Carlshamre, tidigare Kyrkans Unga.
Amanda, vad är det du har varit med om?
Det är inte helt enkelt att berätta
om vad jag levt och upplevt under
historiebeskrivning av viktiga hänka rörelsens historia. Den sträckte
kristna, och sedan punktmarkerade
som läste för att få ett så kallat
som uppstått med tiden. Jag fick
liten grupp masterstudenter. Vi star-
Kyrkornas världsråd har vuxit fram
ber 2019 och hade vår avslutning
och en längtan hos olika kyrkoledare
Vad studerade du?
I programmet ingick delkurserna
Core Course on History of the
Ecumenical Movement (ungefär den
sentation av flera andra religioner i relation till kyrkan.
I kursen ingår ju att skriva en upp-
sats. Vilket blev ditt ämne?
ekumeniska rörelsens historia, red:s
Det var inom ekumenisk bibel
lical Studies (ungefär interkulturella
hade valt, som jag skrev uppsatsen.
månaderna i Bossey – det finns
anm), Workshop on Intercultural Bib-
hermeneutik, den kurs som jag själv
personer från 19 olika länder och
bibelstudier), Interreligious Herme-
Jag utgick från Första Timotheos-
Det program som vi studerade är
samt Workshop on Practical Ecume-
från Kina, USA, Sydkorea, Indien,
sådana utbildningarna på institutet.
teologi). Jag valde också kursen
hade studerat hermeneutik i åtta år,
(ekumenisk bibelhermeneutik).
gången. Jag tittade på Timotheos
många dimensioner! Vi var 32
24 olika kyrkotraditioner och kyrkor. fem månader långt och är en av två
Min klass bestod av ungefär hälften CAS-studenter, ungefär en tredjedel
30
Den ekumeniska rörelsens historia –
vad lärde du dig om den?
u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
neutics (interreligiös hermeneutik)
nical Theology (praktisk ekumenisk
Ecumenical Biblical Hermeneutics
brevet 4:12. Vi var sju studenter
Indonesien och Sverige, och någon
men för någon annan var det första
världsråd och dess beslutsfattande världsråds historia när det gäller
Min arbetstes var att det borde vara
på samma sätt som vi idag talar om
alltså specifika glasögon. Det finns bibliskt material för unga idag,
men jag ville gräva djupare i de
yngre förmågorna i Bibeln och deras inverkan på sina omgivningar, vad det innebär att ledas och leda och
vad en generationsöverskridande
gemenskap faktiskt är och bör vara. Det har varit fantastiskt att stu-
dera på institutet – rent utbildnings-
mässigt och relationsmässigt. Det
har gett mig både hopp och styrka i
mina studier och för mina kommande uppdrag i livet att få knyta dessa
kontakter nu. ■ STIPENDIATER
Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se
LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP
GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE
LMS grundades 1845 och är
Sveriges äldsta missionssällskap.
De första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på
uppdrag av sällskapet. Mis-
sionsarbetet har utvecklats och
KUNSKAPSUTBYTEN
Lunds Missionssällskap arbetar
VILL DU BLI MEDLEM?
SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-
skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag
Lunds Missionssällskap delar varje
Som medlem i Lunds Missionssäll-
med fem noder:
I Hongkong ges stöd till ett
centrum för studiet av mötet mellan
kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning
SÄLLSKAPS STIPENDIER
år ut resestipendier till i första hand
Mission (5 nummer per år). Du blir
ungdomar under utbildning och
också kallad till årsmötet där ord
grupper vars resa är en del av ett öm-
förande och styrelse väljs.
sesidigt utbytesprogram mellan kyr-
Medlemsavgiften är 50 kronor
kor och ekumeniska organisationer.
per år, alternativt en engångs
för de många minoritetskyrkorna i
innebär i dag samarbeten, dialog
Sydostasien.
summa på 500 kronor för livslångt
Sällskapet ger också stipendier till
i en världsvid gemenskap. Lunds
The Desmond Tutu Chair vid Univer-
lundsmissionssallskap.se!
ning av skrifter. Ansökan ska vara
verksamhet och innehålla en realis-
och arbete för fred och ickevåld
Missionssällskap har ett nära
samarbete med Act Svenska kyr-
I Kapstaden finansierar sällskapet
sity of Western Cape.
I Jerusalem ges stöd till Svenska
väl förberedd, ingå i en långsiktig informations- eller utbildnings
kan, och biskopen i Lunds stift är
teologiska institutet och dess arbete
VILL DU PRENUMERERA PÅ
verkar ekumeniskt.
teologi.
Tidskriften kommer ut fem gånger
förvaltar avkastningen på de
med inriktning på dialog och ökad
temanummer under sommaren).
traditioner, framför allt judendom,
200 kronor inom Sverige, 300 kronor
dess hedersordförande. Sällskapet Lunds Missionssällskap
med religionsdialog och religions
I Malmö stöder sällskapet projekt
gåvor som har testamenterats
förståelse mellan olika religiösa
året delas rese- och projektbidrag
islam och kristendom.
till sällskapet, och fyra gånger om ut till sökande från hela landet.
Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren. UNGDOMAR VIKTIGA
I första hand stöder LMS unga
människor som vill göra tjänst i
den globala kyrkan med en beto-
ning på möten över kultur- och
religionsgränser. Sällskapet ger
I Egypten stöder sällskapet
utbildningssatsningar på Anafora
och Helsjöns folkhögskola samt
Mariadöttrarnas arbete i Kairo.
UPPDRAG MISSION?
tisk budget för genomförandet.
om året (inklusive ett tjockare
sionssällskaps ansökningsportal,
En helårsprenumeration kostar
stipendier. Ansökningsportalen
inom övriga Europa och 350 kronor
15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti
Ansökan görs via Lunds Mis-
www.lundsmissionssallskap.se/
är öppen 15 januari–15 februari,
samt 15 oktober–15 november.
i övriga världen. Skriv till pren@
kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon
vissa projekt, till studier och till tryck-
medlemskap. Skriv till styrelsen@
Fyll i ansökningsformuläret
uppdragmission.se!
enligt anvisningarna och skicka
det genom att trycka på ”Skicka”
– ett svarsmeddelande bekräftar
VILL DU MEDARBETA?
att ansökan har kommit fram.
Vill du recensera en bok, göra en
Svar kan förväntas inom en
intervju eller bidra till Uppdrag
månad efter att ansökningstiden
Mission på något annat sätt? Hör av
gått ut för respektive period.
dig till red@uppdragmission.se!
resebidrag för volontärinsatser
DOKUMENTATION
När resan eller projektet har
och bidrag till projekt, studier
avslutats ska stipendiaten/
och utgivning med inriktning
på utbildning, integration och
stipendiaterna kunna dokumentera
av uttrycksformer, såsom musik,
rapporter som kan komma att
sina erfarenheter i text och bild,
fredsarbete, gärna i en mångfald
publiceras i Uppdrag Mission
konst och film.
ång 174 • 2020 • årg lskap • nr 2
Anafora
SÄTT ATT LEVA 4 THOMAS OM ETT KRÖNIKAN: BISKOP 8 OM ATT LYFTA UPP 22 HISTORIA: DRÖMMEN NY MARK I NYTT LAND EN VÄRLD AV GRANNAR:
ä
a st
nummer
26 juni
u
rapport@lundsmissionssallskap.se!
te
missionssäl från lunds en tidskrift
n
och/eller på hemsidan. Skicka
text och högupplösta bilder till
n r 3 3
2020
uppdrag mission
31
Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg
VI LEVER ALLA UNDER SAMMA HIMMEL Vi har samma rättigheter. Var med i kampen för allas rätt till ett värdigt liv.
TILLSAMMANS SPRIDER VI HOPP 32Swisha din gåva till 900 1223 u p p d r a g m i s s i o n n r 3
2020
svenskakyrkan.se/act
Foto: Deborah Rossouw / Ikon
POSTTIDNING B