Uppdrag Mission nummer 4 2020: Språket är ett hav by Uppdrag Mission

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2020 • årgång 174

Språket är ett hav

KRÖNIKAN: DEN LÄNGSTA RESAN 4 SFI I MALMÖ: ”ETT NYTT SPRÅK GÖR EN TILL EN NY MÄNNISKA, FAKTISKT!” 12 EN VÄRLD AV GRANNAR: TRYGGA JÄRVA 28

Det är de rörelserna vi följer s s i onssä mi ll i Uppdrag Mission. s

175 år

lun

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS,

i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR

Landshövdingegatan 15a

392 31 Kalmar

073-998 23 27

red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér Agneta Hansson Per Kristiansson

Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

agneta hansson är medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd och suppleant i Lunds Missionssällskaps styrelse. Hon studerar masterprogrammet i historia vid Lunds Universitet och arbetar i Svenska kyrkan i Malmö.

Sarahs resa

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

pingsthelgen har nyss passerat, för många av oss en tystare pingst än vanligt. I coronapandemins spår har flera kyrkor stängt sina lokaler, och gudstjänst firas digitalt. Många sitter hemma i isolering och läser pingstens texter; om en brusande vind, om nya tungomål, nya sätt att tala, med de ord som Anden ingav dem. Vissa ord bryter ständigt igenom våra nyhetssändningar – lock down, karantän, social distansering – och vi läser: ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” Min morfar fyller år i pingsttiden. Hans åttionionde födelsedag har också nyss passerat, liksom den tid då han kom ihåg alla namn och ord. Nu sviker minnet ibland. Alzheimerns intåg har tyvärr sammanfallit med coronapandemins, och ingenting är sig likt: inga luncher med vänner och barnbarn, inget flygelspelande av Karl Gerhard-kupletter och jazz timme ut och timme in i kyrkan under vardagar då den står tom. Frustrationen när talet sviker och kopplingen mellan språk och subjekt, mellan tingen och dess namn, verkar lossa. Men Andens vind rufsar om i de vitaste hårtestar, och det finns språk bortom orden. Det finns oförklarligheter som knappt låter sig beskrivas och som tungans snabbhet hjälper föga till att begripa. I det här numret får vi läsa om språket som är ett hav. Oavsett om vi ska lära oss nya språk när vi är vuxna eller om vi kämpar för att komma ihåg dem när vi är gamla är språket både en vägg och en öppning. Men en gång i Jerusalem hörde plötsligt alla samlade sitt eget modersmål talas. Det finns gemenskap bortom språket, gemenskapen i Anden som dånar och viner och bär över gränser, språkgränser och andra. På vårt eget språk talar Anden om Guds stora gärningar. n

OMSLAG Salma Kamal, ur boken

BILD: SVENSKA KYRKAN I MALMÖ

Anna Braw

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

Vägg och öppning

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

2020

alltid

4 krönikan

32 betraktelsen 38 recension

40 stipendierapporten 46 stipendiaten 47 om LMS

8 vardagsord för integration

När Ali Alabdallah undervisar i

arabiska är det vardagssituationer han arbetar med. Redan några

få ord kan hjälpa en svensk att få kontakt med arabisktalande och

underlättar kommunikation och integration – det är hans idé.

10 allemansbröd

Den svenska Allemansrätten finns presenterad i broschyrer på en

rad språk. Hur vore det att ta en

promenad och plocka ingredienser

till gemensam bakning?

12 ett nytt språk

identitet när hon måste lära sig ett nytt språk som vuxen? Sju

sfi-studerande i Malmö berättar

om sin väg till Sverige och om hur

svenskan har blivit deras.

18 hantera trauma

Imad Elabdala vill hjälpa barn som

BILD: SALMA KAMAL UR SARAHS RESA

Vad händer med en människas

har upplevt trauman att bearbeta dem. Sarah, en flicka som blir

tvungen att fly från sitt hemland,

får bli deras hjältinna.

zina, en irakisk deltagare i den Svenska som andraspråk-klass jag hade förra våren,

22 med drottningholm runt ett världskrig

Mission. ”Språket är ett hav”, skrev hon, och när jag frågade Imad Elabdala om han höll med sa

han: ”Det är ett arabiskt talesätt!”

fartyget Drottningholm från

intervjua några, läsa vad andra har skrivit och sammanställa alla berättelser om språk och

Ombord fanns 30 passagerare,

nära dig. Att kommunicera med varandra kommer inte att bli mindre angeläget framöver.

I maj 1944 avgick kryssnings

Göteborg. Sydafrika var målet.

alla missionärer.

lämnade in en terminsreflektion som har fått ge namn åt det här temanumret av Uppdrag

Trots att det inte har gått att resa och träffas nu i vår har det varit en stor upplevelse att

identitet. Jag hoppas att du som läser fortsätter att utforska ämnet tillsammans med dem du har

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: UR FAMILEJEN IMBERGS ALBUM

krönika

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

BILD: EDHO FITRAH/UNSPLASH

krönika

Den längsta resan jag ska inte berätta om själva resan hit, för den skulle kunna vara vilken resa som helst. Men jag vill berätta om resan och kampen inne i mig själv. Det är den längsta resa jag har gjort och den längsta av alla resor jag kommer att göra. Kanske finns det ingen människa som har gjort en så lång resa, inte ens de som reste på kameler för flera tusen år sedan. Nu måste jag gå tillbaka i minnet. Men inte i hela minnet. Bara till den lilla gömda plats i minnet där man försöker kasta bort allt som man inte tycker om, och då tror man att man har lyckats få bort dem för evigt. Det är förstås omöjligt. En del säger att människans liv är som en bok som kan innehålla många kapitel. Om mitt liv vore en bok, då skulle jag riva ut många kapitel och bränna upp dem för att inte minnas någonting av dem. Men tyvärr är minnena inte skrivna på papper. De är graverade där det inte går att ta bort dem. Kanske kan inte ens döden radera dem. Vi vet ju inte vad en död människa upplever. Kroppen finns inte längre, men kanske lever själen i en annan värld och fortsätter tänker på allt det den upplevde i det förra livet. Jag levde nere i en tunnel och uppe på en bro i många år. I tunneln var allting mörkt. Det var helt svart. Jag kunde inte se någonting, det var så mörkt att jag inte kände igen mig själv. Jag

kunde inte se det hemland som jag hade lämnat bakom mig, och jag såg inte heller något ljus från det främmande landet, som blev det nya hemlandet, framför mig. Senare, på bron, var situationen inte bättre. Jag stod alldeles stilla mitt på den. Jag kunde inte gå tillbaka till hemlandet, som påminde mig om allt det värsta som jag hade upplevt. Och jag vågade inte heller gå vidare till det nya livet i det främmande landet, som gav mig ganska få möjligheter i början. Jag började förstå att det inte skulle gå att ändra på detta. Jag var tvungen att anpassa mig till det nya livet. Så jag försökte gå vidare. Men med varje ett steg framåt förlorade jag något. Jag förlorade den plats där jag hade stått innan jag tog det nya steget. Jag förlorade vägen tillbaka. Med varje framsteg föll en bit av bron precis bakom mig. Den föll i det mörka djupa havet. Det gjorde mycket ont i hjärtat. Samtidigt hjälpte det mig att gå vidare. Men det var inte alls lätt. Att börja bli stark och besluta sig för att gå vidare – det beskrev mina släktingar i hemlandet som att ”han har förändrats så mycket och är inte längre samma person”. Man skulle leva kvar i den mörka tunneln hela sitt liv för att de skulle vara stolta över sin familjemedlem som hade flytt till det främmande landet och som inte hade förändrats alls. Till och med att på ett foto ha en skjorta som inte var samma skjorta som man hade på sig när man lämnade hemlandet flera år tidigare

n r 4

2020

uppdrag mission

krönika Den längsta resan

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

var en stor förändring, enligt dem. Eller att le på bild – det betyder, fick jag höra, att man har glömt alla och inte längre bryr sig om familjen. Om man någon gång sa att livet i det nya landet inte var så bra som de trodde, så lät det mycket konstigt i deras öron. De tyckte att man inte skulle gnälla över ”livet i paradiset”, de tyckte att det räckte att kunna andas i det nya landet för att vara glad och ha det bästa livet. Jag undrade: vem skulle kunna göra dem stolta? Ofta funderade jag på hur mycket de själva hade förändrats under de åren – medan de i sitt minne bara hade den sista bilden av oss.

Jag jobbade mycket och fick en bra ekonomi. Men jag skämdes då och då när jag började tänka på de drömmar eller ambitioner som jag hade haft. Att jobba i kök var inte alls i närheten av mina tankar. Det är absolut inget fel med det yrket, men det var inget för mig. Men då övertalade jag mig om och om igen: nu har jag valt ett nytt liv, och jag är inte längre samma person, nu är det sent, man kan inte förändra verkligheten. Att anpassa mig till de få möjligheter som jag fick var det enda jag kunde göra enligt de flesta jag pratade med.

Jag övertygade mig själv om att jag var klok. Jag lyckades ju gå vidare och aldrig se mig om. Men senare upptäckte jag att det var ett stort misstag. Misstaget var att jag valde ta bort hela min förflutna. Jag valde att ta bort all den kunskap och alla de färdigheter som jag hade skaffat under den första halvan av mitt liv. Jag hamnade i ett samhälle där jag fick veta att jag bara skulle tänka på att jobba och tjäna pengar. Det enda tänkbara yrket, enligt dem jag umgicks med, var att jobba på pizzeria eller restaurang, och den högsta nivå man kunde nå var att äga en egen. Att vilja gå i skolan och lära sig språket var dumt enligt de flesta. ”Vad skulle du använda språket till?” frågade de. ”Du kommer aldrig att få ett jobb utanför den här branschen, och det räcker med att kunna säga hej och att kunna siffrorna för att kunna ta beställningar och ta betalt.”

Men inne i mig fanns det en röst som ropade på mig då och då. Trots att jag tryckte undan den försökte den väcka mig och påminna mig om att mina försök att anpassa mig och acceptera vad som helst enligt min gamla ordbok skulle ha hetat ”att kapitulera”. Jag var missnöjd med att inte kunna vara mig själv. Jag var inte samma person som i mitt hemland och kunde inte heller visa min personlighet med några få ord eller enkla meningar. Jag var osynlig. Det var som att sitta i en cell med tjocka väggar. Jag beslutade mig för att börja gräva i de tjocka väggarna. Jag började skrapa och klösa så mycket jag kunde för att se och bli synlig igen. Men jag saknade verktyg, och det enda verktyg som hade kunnat fungera var språket.

krönika Den längsta resan

Att jag inte kunde språket var det största hind ret mellan mig och alla som inte kunde mitt modersmål. Jag lyckades med att skrapa på väggarna så att de blev tunnare, och då började ljuset släppas igenom, och jag blev synlig igen. Ibland är väggen ganska repig och håller ljuset ute, som frostat glas. Då vet jag att jag måste jobba hårdare så att jag kan bli synlig igen. Men även om jag en dag lyckas med att slipa ner det återstående skiktet så mycket att bara ett väldigt tunt glasskikt återstår vill jag ha det kvar. För det är det skiktet som kom mer att fortsätta motivera mig att utvecklas, oavsett hur långt jag kommer. ■

rekar ibrahim kom till Sverige från Syrien som ung vuxen för ungefär 15 år sedan. Han är uppväxt med kurdiska som modersmål och arabiska som förstaspråk i skolan. När hans familj blev tvungen att först gömma sig och sedan fly avbröts hans gymnasiestudier. Nu bor han i Malmö, är gift och har två små barn. Hösten 2020 kommer han att läsa sin sista termin på allmän kurs vid en folkhögskola. Han har läst in särskild behörighet i bland annat matematik och siktar på en universitets utbildning i programmering.

BILD: SIBY/UNSPLASH

n n rr 4 3

2020

uppdrag mission

intervju

Några ord räcker långt Vardagsarabiska för kommunikation och integration TEXT ANNA BRAW BILD PRIVAT

intervju Några ord räcker långt

Rummet är fullt av svenskar, och Ali Alabdallah pekar på sitt blädderblock. Tillsammans säger de ”stor”, ”liten”, ”hög”, ”låg”, ”dålig” och ”bra”. Allt på arabiska. Det var före covid-19-restriktionerna. Nu bjuder Ali Alabdallah på vardags arabiska på sociala medier istället. Svenska vänner, bekanta och kursdeltagare ber om ord och uttalshjälp i kommentarfälten, frågar om sammanhang och skillnader och föreslår ämnesområden. nnn

största minoritetsspråket – Det finns ungefär 200 000 arabisktalande i Sverige nu, och arabiska har blivit Sveriges största minoritetsspråk, säger Ali Alabdallah. Det är också ett av de språk som talas av flest människor i världen. Och det är inte så svårt! Det är inte omöjligt att lära sig! Han kom till Sverige från Syrien 2015, som så många andra, och fick ganska snart börja hjälpa andra nyanlända att komma in i det svenska samhället. Sin bakgrund som journalist använde han när han bjöd in till ett eget koncept, nyhetscafé, i Landskrona och på andra håll i Skåne. Lite senare började han göra intervjuer och skrev boken Nytt jobb i nytt land. Och nu är hans koncept korta kurser i vardagsarabiska för tydligt definierade målgrupper: förskolepersonal och bibliotekspersonal, bland andra. – Jag har sett hur andra aktörer lär ut arabiska här i Sverige, säger han, och de flesta utgår från standardarabiska eller klassisk arabiska och arbetar mycket med alfabetet. Men det som behövs för att integrationen i Sverige ska bli bättre är vardagsspråket, vardagsord, och många som möter arabisktalande i sitt arbete frågar efter den kunskapen. Personal i offentliga verksamheter vill kunna kommunicera bättre.

förståelse och respekt Det kurskoncept som Ali Alabdallah började lansera häromåret bygger på fyra tvåtimmarspass som yrkesverksamma deltar i på sin arbetsplats, som fortbildning. – Det går inte ut på att man ska kunna prata perfekt. Språket är en dörr till förståelse och respekt. Jag lär ut ord och fraser som de behöver i sitt arbete och skriver dem med latinska bokstäver. Nu när jag inte kan leda lektioner spelar jag in filmer för att förmedla uttal och betoningar. Han berättar att många kursdeltagare frå gar om saker som han aldrig själv har tänkt på – och att en resa till Marrakech förra året gjorde honom medveten om några skillnader mellan den levantinarabiska som är hans modersmål och den egyptiska och marockanska arabiska som också talas av många. – Så jag har blivit mer medveten om mitt eget språk och dess egenskaper och svårigheter. Man börjar simma i det stora havet och upptäcker hur djupt det är … Det gäller ju alla språk. modersmålet i hjärtat Varför ska en svensk lärare använda det arabiska ordet för ”bra” i utvecklingssamtalet, varför ska bibliotekarien säga shoukran (tack), varför ska förskolläraren veta hur man säger ”liten” och ”stor”? – Det nya språket, svenskan som vi arabisktalande i Sverige studerar och använder nu, det har vi i hjärnan. Men modersmålet har människan i hjärtat. Om svensktalande använder arabiska ord blir många arabisktalande varma i hjärtat. Man behöver inte säga hela meningar – att använda ett ord här och där är en positiv signal. Jag tror också att många blir taggade. Det ger motivation för integration. n

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage

Allemansbröd TEXT OCH BILD ANNA BRAW

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

Att lära sig ett nytt språk innebär i stort sett alltid att lära sig ett nytt sammanhang, en ny kultur.

Och en av de mest positiva saker

vi kan berätta om Sverige, särskilt i år när fysisk distansering har blivit

CA 30 BRÖDBU LLAR

Jäsning: ca 45 + 30 minuter Ugn: 225°, ca 15 minuter

upp till ca 2 1⁄2 l nyplockade nässlor eller

nyplockad kirskål (eller en blandning)

så avgörande, är väl att vi har något

5 dl havregryn

1⁄2 dl honung

som heter Allemansrätten?

På Naturvårdsverkets webbplats

finns informationen på svenska uppdelad i en rad ”ämnen”, och där finns också en broschyr att

skriva ut på en rad språk: albanska, arabiska, bosniska, kelderash/

romani, kroatiska, kurmanji,

persiska (fungerar för många från

Afghanistan eftersom det är mycket likt dari), ryska, serbiska, somaliska,

1 dl rapsolja

1 msk salt 1 l vatten

50 g jäst

ca 2 1⁄2 l vetemjöl eller rågsikt

till pensling:

1 ägg

solrosfrön

sorani, spanska, tigrinja och turkiska.

Rensa bladen (tunnare stjälkar kan vara

ha broschyren redo på alla språk

– enklast genom att klippa med en sax

På det sättet blir det enkelt att

som behövs och att ta med den på utflykter också så att kopplingen

kvar) och skölj dem noga. Hacka dem ner i skålen och röra om ibland så att allt blir klippt.

mellan texten och olika situationer

upp vattnet, häll det i bunken och rör

blir tydlig!

Något som mycket få

markägare torde protestera mot

Mät upp havregryn, rapsolja,

honung och salt i en degbunke, koka om. Rör ner de hackade bladen.

är nässelplockning. Något som de

kirskålsplockning!

jästen och rör ner mjölet. Arbeta

en större eller mindre mängd, och

eller för hand, täck över den och låt

flesta markägare borde tacka för är

Till en bröddeg går det att plocka

det går också att använda lite mer än de minsta toppbladen även om det

nog blir bäst med dem. Egentligen

går det att blanda de hackade bladen

i nästan vilken bröddeg som helst,

När blandningen har svalnat

till fingertemperatur, smula ner

degen ordentligt i hushållsassistent den jäsa i ungefär trekvart eller till dubbel storlek.

Ta upp degen på mjölat bakbord,

arbeta in mer mjöl om det behövs

och forma den till ungefär 30 platta

men här har de hamnat i en med

brödbullar. Lägg dem på plåtar täckta

eller rågsikt.

jäsa under bakdukar i ungefär en

runda och platta. Hoppar man

Pensla dem med uppvispat ägg

stoppa halvorna i en brödrost efter

Grädda dem i 225 graders

kan också använda bröden som

de har fått fin färg och låter ihåliga när

havregrynsskållning och vetemjöl

De här bröden bakas ut

över fröna ovanpå går det fint att ett par dagar, och den som vill

hamburgerbröd.

med bakplåtspapper och låt dem halvtimme.

och strö över solrosfrön.

ugnsvärme i ungefär en kvart eller tills man knackar på undersidan.

Fotnot: Receptet är hämtat ur boken

Världens fika – alla är välkomna (Verbum 2016).

nnr 4 r 3 22002200 uup pp pddrraagg mmi si ss si o i onn

11 11

reportage

Ett nytt språk

Det gör en till en ny människa, faktiskt, säger Ismael Alshaher

BILD: TORBJÖRN HALLGREN

reportage Ett nytt språk

Joey Cheung

Asif Sadiqi

Sju sfi-studerande i Malmö berättar om språkens och kulturmötenas utmaningar och funderar över sin identitet i Sverige. ■ ■ ■

asif sadiqi från afghanistan ”När jag kom till Sverige från Afghanistan pratade jag pashtu, urdu och dari. Och engelska. Jag fick ganska snabbt praktik och sedan deltidsjobb som IT-tekniker på Hyllie Park folkhögskola, men jag kände att något fattades eftersom jag bara pratade engelska med mina kolleger. Jag hade börjat läsa svenska barnböcker för att lära mig, men jag förstod ingenting. Jag fick använda Google Translate på varje ord. Alla ord! Det var jobbigt att översätta ord efter ord efter ord. När jag fick brev eller skulle gå till möten kände jag mig handikappad. Jag skulle träffa en läkare för min psoriasis och hade bokat en tid. På kvällen bad jag min lillebror hjälpa mig med besöket. Han sa nej. Jag låg vaken hela natten! Jag var så nervös. Jag var också rädd att de skulle skratta åt mig när jag pratade svenska.

Min chef tyckte att jag skulle studera sfi på kvällstid. Det var bra för mig. Sakta, sakta blev jag bättre. Tiden är bästa läraren, brukar vi säga. Efter ett tag kände jag i hjärtat att jag kunde försöka börja prata svenska. Jag testade, men jag visste inte – förstod de mig? Förstod de mig rätt? Idag klarar jag mig. Jag kan läsa brev, och jag förstår allting. Och jag kan skriva brev. Och vet du? I Afghanistan läste vi om andra kulturer och religioner. I böcker. Men nu, här i Sverige och på min arbetsplats, här finns alla dessa kulturer. När corona är slut vill jag resa och se hela världen.” ■ BERÄTTAT FÖR TORBJÖRN HALLGREN

joey cheung från hongkong ”Att leva i ett nytt land och en ny kultur är inte lätt. Jag flyttade hit eftersom jag hittade min livskamrat här. Jag har lämnat mycket bakom mig: familj, vänner, jobb, mitt samhälle. Men jag känner mig väldigt positiv till att bo här och är en person som gillar att lära mig nya saker. Sverige gör mycket för invandrare. Sfi, till exempel, är fantastiskt. Jag minns min första dag på sfi. Läraren pratade bara svenska. Mina ögon var vidöppna.

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage Ett nytt språk

BILD: TORBJÖRN HALLGREN

Huda Ahmad Hasan

BILD: MARCOS PAIXAO/UNSPLASH

”Språket är nyckeln till landet. För att förstå vad jag vill och andra vill. Och här i Sverige

får man klä sig i hijab. Jag får be. Folk är okej med att man

är troende, ingen säger vilken

religion man ska ha.”

Efter några dagar började jag förstå att de ville att våra öron skulle vänja sig. Kantonesiska är mitt första språk och engelska mitt andra. Nu händer det ibland att jag använder det svenska ordet när jag inte kommer på det engelska. Det har varit en del stress att lära sig ett nytt språk i min ålder, men jag uppskattar skolan och att få lära känna människor från alla dessa olika länder och kulturer. Hongkong är en mix av kinesisk och europeisk kultur. Tidigare identifierade jag mig ganska mycket som kines, men efter det som har hänt i Hongkong på sistone vet jag inte riktigt längre. På grund av hur Kina har behandlat Hongkong ser jag mig mer som en ’hongkonger’. Vem vet hur det blir i framtiden? Då kommer jag kanske se mig själv både som svensk och som hongkonger. Jag ser mycket fram emot att kunna prata svenska flytande.” ■ BERÄTTAT FÖR JENNY ERIKSSON

huda ahmad hasan från syrien ”Jag kom till Sverige tillsammans med mina åtta barn. Fyra av dem är mina egna, fyra är min döda systers barn. Hon och hennes man dog av en bomb i Jaramana utanför Damaskus när de handlade mat. Det är länge sedan, men det känns som om det var igår.

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

Jag var rädd min första tid i Sverige. Jag pratade bara arabiska. Jag är muslim, och jag trodde det skulle ge mig många problem. Jag klär mig i hijab, det trodde jag svenskarna inte skulle gilla. Jag vill gärna be, och jag trodde de skulle titta konstigt på mig. Jag trodde inte jag kunde leva här. Jag ville tillbaka. En gång satt jag bredvid en svensk tant och kände att jag ville prata med henne. Jag ville bara fråga henne ’vad är klockan?’ – men jag kunde inte. Jag kunde ingen svenska. Jag kände att jag kvävdes. Jag ville så gärna fråga henne. Men idag. Vilken skillnad! Nu läser jag sista kursen på sfi. Jag känner mig trygg. Jag känner mig stark. Jag vet vad jag vill. Jag är glad för mina barn, de pratar svenska och studerar bra. Jag ser att de också känner sig trygga och jämlika. Jag kan köpa vad jag vill till mina barn. I mitt hemland gick det inte att studera, men här, nu känner jag att jag kan nå dit jag vill. Språket är nyckeln till landet. För att förstå vad jag vill och andra vill. Och här i Sverige får man klä sig i hijab. Jag får be. Folk är okej med att man är troende, ingen säger vilken religion man ska ha. Och nu, eller innan corona, när jag åker buss tittar jag alltid efter snälla äldre tanter som jag kan sätta mig bredvid för att prata svenska.” ■ BERÄTTAT FÖR TORBJÖRN HALLGREN

reportage Ett nytt språk

John Pefok

Luong Nguyen

BILD: TORBJÖRN HALLGREN

”I början var jag osäker

på om jag skulle kunna

lära mig svenska. Men

så märkte jag att det

fanns en del likheter med

engelska. Det gav mig mod

att fortsätta.”

Språkkafé på internet

När covid-19-restriktionerna

ledde till att hela sfi-

undervisningen förvandlades till distansundervisning

förlorade Jenny Eriksson

och hennes elever en viktig

och populär del av sitt

schema: språkcaféet dit

svenskspråkiga volontärer har kommit för att ge

eleverna möjlighet att

träna sin svenska. Jenny

startade Facebook-gruppen

”Språkkafé på internet”, bjöd in eleverna och många

vänner och uppmanade

alla att prova till exempel

Facetime för att samtala två

och två. En del volontärer

har arrangerat gruppsamtal

också. Vill du göra en insats och vara med i intressanta

samtal? Det är bara att leta

upp gruppen på Facebook

och klicka att du vill gå med!

john pefok från kamerun ”Jag bodde i Frankrike i tio år. Då var jag lite som ett barn som behövde lära mig allt på nytt: nytt språk, ny mat, nytt klimat. Det var inte lätt. Jag fick kontakt med kvinnan som nu är min fru. Hon bodde i Sverige. När jag kom hit hade jag ju redan bott länge i Europa. Men det var ändå annorlunda. I Frankrike har den afrikanska gruppen mycket kontakt. Det finns afrikanska pubar, butiker och fester. Vi hade så roligt tillsammans. Det var enklare att hitta vänner, även vita vänner. På två år har jag inte fått en svensk vän som jag kan ta en kaffe med. I Frankrike kunde jag träffa en främling på en pub och vi bytte nummer för att ses igen. Här har jag försökt bjuda på en drink men de säger bara ’Nej nej, det behövs inte’. De säger det artigt, men ändå. Men det finns mycket jag gillar också, som att det är väldigt tyst. Jag sover bra här. Det finns mycket respekt för naturen och miljön, och jag gillar att det är rent. Man kan få ett jobb och en bra bostad. Jämfört med mitt liv i Kamerun är det väldigt stor skillnad. Elen stängs aldrig av, och det finns drickbart vatten dygnet runt. Jag har haft tur och lever ett mycket bättre liv nu. I början var jag osäker på om jag skulle kunna lära mig svenska. Men så märkte jag att det fanns en del likheter med engelska. Det gav mig mod att fortsätta. När jag åker till andra

länder och de frågar vilka språk jag talar kan jag säga engelska, franska och svenska. Det gör mig stolt.” ■ BERÄTTAT FÖR JENNY ERIKSSON

luong nguyen från vietnam ”Jag kom till Sverige 2018 tillsammans med mina barn och min man. Hans familj har bott länge i Sverige. Jag pratade bara vietnamesiska, och förstod mycket lite till en början. Idag läser jag näst sista delkursen i sfi. Det går bra, men mitt problem är hörförståelse och att jag uttalar fel. Jag träffar många kunder i nagelsalongen som jag jobbar i, och när de förstår mig, då blir jag mycket glad! Jag kan många ord, men ofta när jag pratar så svarar de: ’Vad sa du? Vad sa du?’ Jag är ofta rädd för att prata svenska, men jag pratar ändå. Men nu när de ser mig så ser de att jag är från Asien. Då säger de ’corona’ till mig. När jag köper mat eller kläder, då säger de: ’Akta! Hon är från Kina! Hon har corona!’ Jag säger till dem: ’Jag har inte corona, och jag är från Vietnam.’ Men de säger det ändå. Så nu vill jag inte gå ut. Jag är ledsen för detta.” Luong tar en kort paus. Hon gråter. Sedan fortsätter hon: ”Jag har också många snälla som hjälper mig. Många snälla lärare och kamrater i klassen. Och utanför. Jag har en kompis från Iran.

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage Ett nytt språk Ismael Alshaher

Zineb Ben Nanna ”Det svenska språket har

kompletterat min identitet

och min personlighet. Mina

tankar har blivit annorlunda, till exempel kring att

acceptera andra.”

Vi pratar ofta! Hon hjälper mig. Om jag är osäker på någonting, då skickar jag det till henne på sms och frågar om jag har förstått rätt eller fel, och hon svarar mig. Jag tränar också varje dag. Jag lyssnar på svenska en timme varje dag. Och jag gillar Sverige lika mycket som Vietnam. Jag tycker att livet här är mycket bra och bekvämt, men jobbet är tungt. Mina barn älskar att gå i skolan. De har massor av vänner i skolan. De äter och leker tillsammans glatt, det berättar de ofta här hemma.” ■ BERÄTTAT FÖR TORBJÖRN HALLGREN

ismael alshaher från syrien ”Ett nytt språk gör en till en ny människa, faktiskt. När jag kom till Sverige bestämde jag mig för att jag måste lära mig språket. Jag träffade en äldre kvinna på ett språkkafé och fick hyra ett rum hos henne. Jag kunde börja kommunicera med grannar och med hennes bekanta och familj. Jag kände att jag tog steg mot att bli svensk. Med ett nytt språk kommer kultur och tradition på köpet. Jag har blivit en helt annan människa här. Det svenska språket har kompletterat min identitet och min personlighet. Mina tankar har blivit annorlunda, till exempel kring att acceptera andra. Tidigare höll jag mer fast vid min egen åsikt och ville inte höra andras. Nu har jag utrymme att höra

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

alla, och jag behöver inte övertyga folk att min åsikt är rätt. När jag läste svenska på olika nivåer såg jag hur lärare accepterar allas bakgrund. Då tänkte jag att om jag blir lärare måste jag också vara en sådan som kan hålla alla i famn och lyssna på alla. I Syrien hade vi åsikten att judarna är våra fiender. Men i Sverige fick jag en granne som är jude. Hon bemötte mig väldigt vänligt och uppmuntrade mig. Hon är professor i Lund och berättade hur hon gjort när hon kom till Sverige. Jag undrade varför hon skulle vara min fiende, när hon så snäll mot mig. Nu har jag inga fiender. Alla folk i världen är mina kompisar så länge de inte har visat tvärtom.” ■ BERÄTTAT FÖR JENNY ERIKSSON

zineb ben nanna från marocko ”Som ung bodde och jobbade jag i Spanien i nästan 11 år. Sedan träffade jag min man, och han bodde i Malmö med sina barn.Vi bestämde att jag skulle flytta. Främst vädret var svårt först, men också att människor inte umgås som i Spanien. Där träffas man varje dag. Men Sverige hjälper mig mycket, så livet är ändå inte svårt. Man kan hitta en bra bostad, man får studera språket, och barnen får gå i skolan. Jag har tre barn. Det gick bra att stu-

reportage Ett nytt språk ”Flytten till Sverige har gjort mig starkare. Man måste

öppna sig för det nya. Jag

säger alltid till mig själv att

jag måste våga”

Jenny Eriksson och Torbjörn Hallgren har båda arbetat

som journalister och är se-

dan några år sfi-lärarkolleger

på Hyllie Park folkhögskola,

som har en stor sfi-enhet på

Stensjögatan i Malmö.

dera svenska med små barn eftersom man får mycket hjälp, och nu utbildar jag mig till kock. Flytten till Sverige har gjort mig starkare. Man måste öppna sig för det nya. Jag säger alltid till mig själv att jag måste våga, så att jag ska kunna lära mina barn saker. Jag och mina barn bor här, jag måste kunna saker som att gå på utvecklingssamtal i skolan. Men det är svårt att få prata svenska. Där jag bor pratar nästan alla grannar arabiska. Jag skulle vilja vara mer i miljöer där alla pratar svenska. Som på min praktik till exempel, det var jättebra. Men vad är rätt eller fel? En fel vokal kan göra att betydelsen av ett ord ändras. Jag har bestämt att jag måste våga. Som till exempel att ringa viktiga samtal, det har hjälpt mig mycket. Och att vi gick till olika arbetsplatser med vår lärare. Jag fick prata om mig själv och lyssna på andra. Jag vill inte ha med tolk när jag går till läkaren. Jag vill hellre klara mig själv.” ■ BERÄTTAT FÖR JENNY ERIKSSON

en lärare är inte bättre än sin senaste lektion – om läraridentitet Jag tycker jag är ganska bra på mitt jobb, vilket är att lära ut svenska på nybörjarnivå till vuxna. Som lärare vill man variera sig, så en dag tänkte jag testa något nytt: bisatser. Jag kom fram till att bisatser som inleddes med ordet ”när” var en bra start: ”När läraren kom in i klassrummet började lektionen.” Det var tydligt. Jag kunde visa eleverna att bisatsen ”när läraren kom in i klassrummet” var detsamma som klockan 12:30, för det var ju då lektionen började. Bisatsen kunde bytas ut mot ett klockslag. Med klurig blick kom jag så in i klassrummet. Lektionen började. Det var en duktig klass med uteslutande arabisktalande elever. Jag förklarade bisatser,

vi repeterade tid och verb och subjekt mycket noga om och om igen. De kliade sig i huvudet Jag flyttade runt de olika satserna. Jag gick in i klassrummet igen och pekade på klockan. Klassen tittade frågande på mig. De hade fastnat på bisatsen. Närmare bestämt: de hade fastnat på ordet ”när”. Jag tog flera andra meningar som exempel. ”Vad betyder ’när’?” frågade jag. ”Maata”, svarade några. ”Ja! Ni förstår ju!” De tittade på mig, tysta. Man kunde höra en lärares förhoppningar om en bra lektion falla till marken. Jag vände mig mot klassens stora stjärna. ”Förstår du?” ”Nej”, svarade hon. Ridå. Jag hade gått från ”ganska bra på mitt jobb” till ”ganska kass på mitt jobb”. Några dagar senare listade jag ut vad som hade gått snett. Ordet ”när” är både ett frågeord och en bisatsinledare i svenskan. Så också på de språk jag behärskar, engelska och italienska: when respektive quando. Samma ord. Men dessa språk är undantag. Inom de flesta språk rör det sig om två olika ord. I arabiskan, till exempel, är maata vårt fråge-när, medan eindama är bisats-när. Inte undra på att eleverna inte förstod någonting när jag blandade en frågemening med en vanlig mening, och dessutom skapade frågan med fel ordföljd. Detta med att lära ut språk är lurigt. Du måste lära dig själv en väldans massa innan du kan lära andra väldigt lite. Men inget ont som inte har något gott med sig. Numer, när läraren kommer in, är han förberedd. ■ TORBJÖRN HALLGREN, SFI-LÄRARE

n r 4

2020

uppdrag mission

intervju

u p p d r a g m i s s i o n n râ&#x20AC;&#x160;4

2020

BILD: TEEH PICTURES

intervju

”Förr trodde vi att havet var oändligt” Med barnboken Sarahs resa förmedlar Imad Elabdala bilder och strategier till barn som har varit med om traumatiska händelser. TEXT ANNA BRAW ILLUSTRATIONER SALMA KAMAL, UR BOKEN ”SARAHS RESA”

– Det jag funderar på nu är om man kan använda berättelsen precis som den är för att hjälpa barn som har drabbats av konsekvenserna av covid-19 och som kommer att drabbas när det blir ekonomisk kris. Går det att se att Sarahs berättelse fungerar för dem också? Eller måste det vara en ny, en annan? Ibland är jag taggad, ibland tänker jag ”det går inte”. Imad Elabdala blev tvungen att ta en paus i juni förra året. Han hade flytt från Syrien, kommit till Sverige, startat företag och orga nisation, skrivit en barnbok, börjat arbeta med en film och föreläst i många sammanhang. 2017 uppmärksammades han av bbc World Service i ett Newsday-reportage, året efter fick han ta emot H.M. Konung Carl xvi Gustafs pris Årets Nybyggare, ett entreprenörspris ”för utländska företagare som bygger Sverige”, och blev utsedd till en av årets tre Change Leaders av Reach for Change, en organisation som stöttar ”personer med banbrytande idéer som gör livet bättre för barn”. Så drabbades han av utmattningssyndrom. Och i februari, när han tyckte att han mådde bra igen och var redo att börja arbeta, började

förutsättningarna för hans projekt förändras på helt nya sätt. – Hur kan vi hjälpa människor nu? Jag skrev min bok för barn som hade varit med om att fly, men nu är det alla möjliga barnfamiljer som har hamnat i kris, säger han.

bearbeta upplevelser När kriget kom till Imad Elabdalas hemstad, Homs i Syrien, lämnade han sin tjänst som ingenjör med inriktning på hållbar utveckling och blev krigskorrespondent för att berätta om det som hände runt honom. Men 2013 blev situationen så omöjlig att han och hans familj kände sig tvungna att fly. Många gånger har han fått berätta om hur de barn som han mötte på vägen, och som pratade med honom om vad de hade upplevt, blev den första inspirationen till berättelsen om Sarah. – Jag är uppväxt i scoutrörelsen, och när jag var tonåring började jag skriva manus tillsammans med en av mina bästa vänner. Vi ville förmedla stora idéer och råd till de yngre

n r 4

2020

uppdrag mission

intervju ”Förr trodde vi att havet var oändligt”

barnen. Och vi märkte att det gjorde intryck på dem. Men jag ser mig inte som författare. Kognitiv beteendeterapi blev ett av Imad Elabdalas redskap när han försökte bearbeta det han själv hade upplevt under kriget och flykten. Kanske skulle det kunna vara till nytta för de barn som han hade mött också? Kanske i form av en berättelse?

uppdrag ger tillhörighet – Jag har aldrig känt att jag har hört till mitt samhälle, för jag är uppvuxen mellan samhällsklasser, berättar han. Men jag visste att när jag känner att jag har ett uppdrag, då känner jag också tillhörighet. Jag tänkte att jag kan försöka skapa en hero som kan lära barn hur man kan hantera svårigheter. Det blev Sarah. Hennes lösningar är mina egna erfarenheter. Att berättelsen blev en bok var ett enkelt beslut: Imad Elabdala ville att den skulle kunna spridas överallt, också i flyktingläger där det ofta saknas el. Men parallellt med boken började han arbeta med en animerad film med stöd från Teskedsorden, och inom ramen för sitt företag Kidnovation och sin organisation Hero To Be använder han Sarahs berättelse i föreläsningar och i digitala versioner, bland annat en app. ingenjör mer än poet Boken är skriven på engelska, ett språk som Imad Elabdala använde i sitt arbete som ingenjör och journalist långt innan han visste att han skulle hamna i Sverige – men det är ju inte hans modersmål. – På arabiska blir jag lätt väldigt poetisk, säger han och skrattar, och det som jag skriver på arabiska skulle inte fungera för barn. Min

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

engelska är enklare. I den här boken ville jag inte arbeta som poet utan som ingenjör – jag ville anpassa berättelsen till den modell som barnen behöver för att bearbeta det de har varit med om. Det var svårt! Men idén att förmedla ett budskap genom en berättelse hade han med sig hemifrån. – Det arabiska sättet att bygga storytelling är jättestarkt, säger han. Farmor bor ofta med sina barnbarn och berättar sagor för dem. Jag hade både farmor och mormor som sagoberättare. Alla berättelser hade en mening, en moral. Jag tyckte inte om alla, en del var hemska, särskilt om man fick höra dem på kvällen … Mardrömmar är ett av Sarahs problem i berättelsen. Imad Elabdala nämner lucid dreaming treatment, ldt, som en av de metoder som har hjälpt honom själv med de mardrömmar som är en del av hans posttraumatiska stressyndrom. Han säger att den verkar fungera extra bra för barn. Genom ett samtal mellan Sarah och den vind som blåser genom tältlägret där hon bor introducerar Imad Elabdala konceptet utan att skriva dess namn. – Det är mest kbt (kognitiv beteendeterapi, red:s anm) i boken, men jag arbetar också en del med influenser från positive psychology och growth management för att ge barnen hjälp att ha fokus på att växa.

pusselbitar Havet är en återkommande bild och verklighet i berättelsen om Sarah. Innan kriget kommer snurrar hon en jordglob tillsammans med sin pappa: ”När Sarah såg jordgloben snurra föreställde hon sig världsdelarna som pusselbitar som flöt i havet. Hon tänkte att om man kunde få

dem att komma lite närmare varandra skulle världen se ut som ett enda stort, vackert hjärta.” Senare reser Sarah över havet, och när båten kapsejsar överlever hon och hennes familj men inte alla andra som var ombord. När hon gråter och är arg över det som har hänt får hon ett svar: ”Lilla vän, ni var många som reste med en liten och bräcklig båt, och ni reste när mina vågor var höga. Jag är ledsen som du. Naturen är lugn ibland och vild ibland, och människor måste vara försiktiga. Det som hände är inte ditt fel, och inte mitt heller.” Manskapet på räddningsfartyget kallar hon Havets Vänner, och bilden av en lax som simmar långa vägar i världshaven för att kunna leva sitt liv kommer tillbaka i berättelsen gång på gång. – Att språket är ett hav är ett talesätt på arabiska, säger Imad Elabdala. Det betyder att språket är oändligt, för förr trodde vi att havet var oändligt. Den arabiska kulturen var väldigt styrd av språket redan före islam. Att kunna formulera sig var en väldigt stark del av en människas identitet. Men språket är också musik. Jag lär mig svenska med öronen. n Böckerna Sarahs resa och Sarah’s

Journey är utgivna på ett print-ondemand-förlag och kan beställas

från bland annat AdLibris och

Amazon. På www.teskedsorden.se kan man se den animerade filmen

om Sarah, ungefär tio minuter lång, och hämta lektionsmaterial och

lärarhandledning för förskoleklass och lågstadium.

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage

Resan runt kriget 30 missionärer sändes ut till Afrika i maj 1944

På Kristi himmelsfärds dag avgick kryssningsfartyget Drottningholm från Göteborgs hamn. ”Det är så ofattbart att båten är på väg över haven med oss, en samling på 30 missionärer”, skrev min morfar i sin resedagbok. ■ ■ ■ TEXT ANNA BRAW BILD UR JUDITH OCH JOSEF IMBERGS ALBUM OCH GÄSTBOK

– Men vad gör pastorn här? Jag har hört på radion att pastorn ska resa till Afrika! sa husmor på Sigtunastiftelsens folkhögskola. Josef hade kommit dit för att auskultera tillsammans med Sven Näsmark och Sverker Ågren. Nu fick han istället skicka ett telegram till Judith hemma i Nässjö: ”Avres genast Göte borg.” De hade 48 timmar på sig innan Drottningholm skulle avgå.

afrika istället Min mormor och morfar Judith och Josef Imberg ”reste ut”, som det hette, i maj 1944, under ett pågående världskrig, naturligtvis utan någon chans att gissa hur det skulle kunna sluta. Han var präst, hon var lärarinna. De hade träffats genom missionen och trott att det var Kina som kallade på dem, men efter ett tag blev det Afrika istället.

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

Missionsstationer i östra Afrika, tidigare bemannade av tyska missionärer, behövde ersättare. Men det krig som gjorde att det behövdes så många nya svenska missionärer var också det krig som gjorde det mycket osäkert om missionärskallelserna skulle kunna bli verklighet. Plötsligt hände det ändå.

gemensam resa Den resedagbok som vi hittade bland min mormors efterlämnade saker 2010 och som min morbror Gösta Imberg, som har varit kyrko herde i Örkelljunga, har skrivit ut berättar delar av händelseförloppet. Min morbror Gunnar Imberg, som har varit kyrkoherde i Millesvik, har fyllt på med en del av det som saknas. – Många svenska missionssamfund, bland annat Svenska Kyrkans Mission, hade missio närer ”på gång” för utresa, men alla normala resvägar var brutna av kriget, berättar Gunnar. Några samfund kom överens med svenska staten om en gemensam resa med ett gemensamt fartyg. De allierade myndigheterna skulle

reportage Resan runt kriget

Vykortsbild av

kryssningsfartyget Drottningholm.

lämna medgivande, och givetvis de tyska, för Skagerrak-spärren fanns. Tyskland hade ett motsvarande fort med jättekanoner i Hanstholm i Danmark och en motsvarande i Norge. Området däremellan, dit kanonerna inte nådde, hade de minerat. Möjligheten att resa just med kryssningsfartyget Drottningholm dök upp när hon skulle hämta krigsfångar i södra Afrika. Eftersom hon skulle gå tom på nervägen kunde missionärerna åka med. Hon kunde ta 1500 passagerare, men nu bokades alltså 30 platser av Svenska kyrkan och några andra missionssällskap. Och så många fler passagerare blev det inte. Judith tog fram sin och Josefs gästbok ombord, och där finns allas namnteckningar.

möte på perrongen Josef tog sina väskor, gav sig av från Sigtuna och hoppades att Judith hade fått telegrammet och också var på väg. Judiths mamma hade hört samma radiomeddelande som husmor i Sigtuna och tog tåget från Borås till Göteborg för att leta efter sin dotter. De fann varandra på perrongen och kunde ta farväl. ”För Sven Näsmark med familj måste man ordna med taxibilar, som körde i avlösning från ort till ort, för att de skulle hinna med ett extratåg, som insattes för deras räkning”, skriver Josef i dagboken. ”Åt en var ett arméplan beställt, men det kunde inte lyfta på grund av dimma. Men Sverker Ågren, ty det måste vara han, kom med i alla fall.”

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage Resan runt kriget

I Judiths och Josefs

gästbok skrev alla

passagerarna sina namn.

tre fartyg i konvoj Gunnar berättar: – Kaptenen hade fått sjökort med den hemliga passagen genom minspärren, tre fartyg gick i konvoj, namnet Drottningholm stod med stora bokstäver på den strålkastarupplysta vita fartygssidan, och många ubåtskaptener studerade framfarten med fingret på torpedavtryckaren och undrade om detta var de tre skepp som de fått informationer om och order att släppa förbi. Rutten gick långt västerut, nära Brasiliens kust, för att komma ”bakom” fartygen med hela uppladdningen inför invasionen i Normandie. Missionärerna serverades i kryssningsfartygets i övrigt tomma restaurang. De beordrades ibland ”pianotystnad” när navigeringen genom minfälten var extra riskfylld men hade annars gott om tid att lära känna varandra. I dagboken skrev Josef:

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

”Gemenskapen här ombord är den bästa. Vi trivs alla så utmärkt tillsammans. Alla passagerarna utom 7 är missionärer. Vi missionärer har gemensam morgonbön varje dag. Vi leder den i tur och ordning. I dag hade vi gemensam gudstjänst, och den var avsedd även för besättningen. Tyvärr var det oerhört många sjuka just då.” Gunnar berättar: – Vid ett besök i Fish Hoek vid Kapstaden 1954 satt mina föräldrar med ett sällskap och berättade om utresan tio år tidigare. Det var uppenbart att en gäst vid grannbordet blev nyfiken och spetsade öronen. Han kom över, och mina föräldrar fick ännu en gång säga hur utresan hade varit. Gästen berättade då att han var kapten på ett annat av fartygen och befäl för hela konvojen. Pappa blev orolig och undrade om han hade missuppfattat något, men han blev lugnad, berättelsen var korrekt.

reportage Resan runt kriget

Missionärerna ombord

Baptistmissionärer på väg till

Belgiska Kongo: Ebba och Joseph Löhvén, Stockholm

På väg till Kongo för Svenska

Missionsförbundet: Märta, Märta-Lena,

Inga-Maria och Eva-Lisa

Bjerhagen, Värnamo

Saida och Göte Egfors, Blomstermåla respektive Madesjö,

Ellen Johansson, Värnamo

Margareta och Martin

Lundström, Hedemora respektive Stockholm

Runa Lundström, Österåker

Stina Edvardsson, Asklandat Elisabet Wikander, Arlöv

På väg till Eritrea för efs:

John och Karin Nilsson

En femtedel av passagerarskaran vid ett av matsalsborden:

Walborg Plym, Rakel Lundström, Josef Imberg, Greta Nordström, Ruth Petersson och Judith Imberg.

På väg till Tanganyika för efs:

Greta Sjölund, Örnsköldsvik,

Anna-Lena och Axel

Hofverberg, Östra Ljungby respektive Skellefteå

Frida Lundström, Pite-Långnäs

Sigurd Åhdén, Lövånger Enok Persson, Vittsjö

På väg till Tanganyika för Svenska Kyrkans Mission:

Margareta, Sven och Göran Näsmark, Gagnef

Rakel Lundström, Bureå

Greta Nordström, Vedum

Sverker Ågren, Alfta

Ruth Peterson, Uddevalla

Walborg Plym, Göteborg

… och så Josef och Judith Imberg som bodde i Nässjö

På väg till Sydafrika för Svenska Kyrkans Mission:

Selma Jönsson, Anna Skarin och Ruth Eliasson

ping-pong på däck Väntan hemma i Sverige hade bytts mot stor brådska – och nu mot något helt annat: ”Många är nog oroliga för oss. Det gör oss ont, om de skulle bära onödiga bekymmer. Vi är inte oroliga ens när vi går genom minfälten. Och när sjön går hög bekymrar vi oss icke heller. Vi har det så bra ombord. Judith och jag har en fin hytt i första klass (alla passagerare får ju rum där!). Vi äter god mat och har det bekvämt på alla sätt. (…) Nu är det ju mycket kallt ibland. Ibland kan man sitta på översta däcket i vanliga kläder och gassa sig i solskenet, men när vi är på den nordligare delen av vår färd, blir det kyligt. Jag är tacksam att jag fick med mig min härliga vinterrock. Trots kylan är det en ypperlig förfriskning att sitta på däck. Judith har suttit där länge i en vilstol, men hon hade massor av filtar om sig. (…) Här är gott om spel man kan företaga sig,

däcktennis, ping-pong o s v. Judith är i farten nästan lika mycket som jag på sådant. För en liten stund sedan hade jag en match ping-pong med en sydafrikanska och med skeppsläkaren. De vann inte! Jag har börjat leka Gunder Hägg genom att på gymnastikskor springa runt däcket. Man måste motionera sin kropp, om man inte skall bli alldeles försoffad under en månads vällevnad på haven. Judith sitter i en länstol här bredvid på båtens skrivrum. Jag har tagit upp mig för att sitta här, eftersom jag inte tycker om att sitta i hytten och skriva vid byråskrivbordet. Det knappa utrymmet och den lilla luften gör att man inte känner sig så pigg. Judith och jag är nog friskast av alla. Annars har gårdagen och denna dagen varit svåra mot de flesta. Av missionsförbundarnas 11 var åtta sjuka i dag.” Men det gick naturligtvis inte att glömma kriget:

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage Resan runt kriget

Judith och Josef med sonen Gunnar i Kigarama 1945.

Bussen till Bukoba.

”Vi såg då för först gången den del av Afrika, som under några år skulle bli vårt hemland, ekvatorslandet, bananlandet och kaffelandet Buhaya.” ”När vi nu är på resa är det så många tankar som vill fram, att det är svårt att finna ord för allt. (…) Av det vi ser under resan får vi av hänsyn till krigförande makter inte berätta något i brev eller dagböcker, vilket skulle kunna betraktas som skadliga upplysningar. (…) Nog är det underligt, när man från båtens däck ser det ändlösa havet och endast ser fartyget rulla i den ibland ganska grova sjön. Det är så ofattbart, att båten är på väg över haven med oss, en samling på 30 missionärer.”

en båtresa till Planen var från början att Drottningholm skulle låta sina passagerare gå iland i Kapstaden, men kriget ändrade också den planen, och den 11 juli togs de istället emot i Port Elizabeth. Fortfarande hade Judith och Josef inte fått reda på exakt vilken sorts arbete de skulle utföra eller

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

ens vart de skulle, men de påbörjade resan norrut och besökte bland annat den svenske missionären Magnus Danell på den pojkskola där han arbetade i Roodepoort – en av den skolans mest namnkunniga elever är Desmond Tutu. I en församlingsbladsartikel på 1960-talet beskrev Josef resans sista del såhär: ”… därefter hade en resa, till största delen med tåg, fört oss upp till staden Mwanza. Den ligger i Tanganyika och är en hamnstad i södra änden av den väldiga Victoriasjön. Denna sjö är belägen 1133 meter över havet. Vi brukar här i våra trakter av Småland skryta med att vi bor på det småländska höglandet, nästan 300 meter över havet! Hur stor Victoriasjön är har vi svenskar svårt att förstå. (…) Det tar en vecka för en ganska snabbgående ångbåt att färdas runt sjön. Då får båten i alla fall gå både dag och natt och endast göra uppehåll i de allra största hamnarna. (…) [På] aftonen gick min hustru och jag ombord på en av dessa ångbåtar i staden Mwanza. Båten plöjde hela natten innanhavets yta. När vi vaknade nästa morgon lade båten till i Bukoba, en av de större hamnarna på den västra sidan av sjön. Vi såg då för först gången den del av Afrika, som under några år skulle bli vårt hemland, ekvatorslandet, bananlandet och kaffelandet Buhaya.”

reportage Resan runt kriget

Missionärskåren i Kigarama: för EFS Tore och Eleonor

Fryhle med sonen Allan,

för SKM Josef och Judith Imberg och Rakel Lund-

ström samt Ingeborg och Bengt Sundkler.

Fotnot: Familjen Näsmark bestod av pappa Sven,

mamma Margareta och

sonen Göran, som 2009 gav ut boken Mzungu (Recito

förlag) där han bland annat berättar om resan.

Den 23 juli kom de fram till sitt första hem, Kigarama i Tanzania. Bagaget skulle komma att anlända först ett par månader senare, och i dagboken den första kvällen skrev Judith: ”Det var underbart att få packa upp sina få tillhörigheter och lägga dem i ordning. Man kände sig snart hemma i sina 2 rum. Dagarna närmast före vi kom hade ett par tråkiga saker hänt här. En leopard hade kommit in bland hönsen och låtit sig väl smaka. Och tjuren hade av en oförklarlig anledning stupat. Men man kunde också tala om ’glädjande tilldragelser’. Kattmamman visade upp fyra små blinda kattungar. Och en höna låg på 4 (!) ägg, ur vilka

efter några dagar kröp fram 3 kycklingar. Ja, så är vi då på den plats, som skall vara vårt hem för en tid framåt. Vi vet ej alls för huru länge, då vi intet vet om vår placering. Måtte Gud välsigna vår tid i Kigarama och i Afrika!!!” ■

”Måtte Gud välsigna vår tid i Kigarama och i Afrika!!!”

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage

Ett nätverk som inte utestänger covid-19 impuls till samarbete i Järvaområdet

Mehmet Kaplan, Ahmed och Gunilla Moshi uppdrag m i s s i oMustafa n n r 4 2 0 20

reportage Ett nätverk som inte utestänger

TEXT MAGDALENA WERNEFELDT BILD MAGNUS ARONSON

Gruppen Trygga Järva håller på att avsluta sitt veckomöte i ett rum på Muslim Aids kontor i Kista. Någon tar en sista slurk kaffe. På en stor skärm rullar ett klipp från 2015 med Hans Rosling, läkaren som med animerad statistik fick många att se annorlunda på förhållandena i världen. Klippet är från en intervju i dansk tv, och journalisten frågar vad han grundar sina påståenden om den positiva världsutvecklingen på. Hans Rosling rabblar statistik och Världsbanken- och fn-siffror som visar på minskad barnadödlighet, fler demokratiska val och ökad ekonomiskt tillväxt. Till slut tröttnar han på ifrågasättandena, säger att media rapporterar ensidigt och slungar ur sig: ”Jag har rätt och du har fel.” Alla i rummet brister ut i ett hjärtligt skratt. – Det är oslagbart! ■ ■ ■

PROGRAMMET EN VÄRLD AV GRANNAR – INTERRELIGIÖS PRAKTIK vill bidra till att

stärka, dela och synliggöra

trosbaserade aktörer som

verkar för ett demokratiskt och socialt hållbart

Europa, bidra till FN:s mål

16 att stärka fredliga och inkluderande samhällen och motverka rasism,

främlingsfientlighet och diskriminering.

samla alla lokala aktörer Trygga Järva-gruppen har inte funnits i mer än några månader. När det stod klart att covid-19 hade hög spridning i det så kallade Järvaområdet, stadsdelarna Kista-Rinkeby och Spånga-Tensta i Stockholm, fick Mustafa Ahmed, verksamhetsledaren för Khadija Center i Kista, idén att samla alla lokala aktörer i ett rum och så att de skulle kunna informera varandra om vad de gör. Mustafa tog kontakt med Mehmet Kaplan, som arbetar med Muslim Aid Sverige, och de bestämde sig för att se till att det skulle vara så låga trösklar som möjligt och att alla som ville skulle vara välkomna.

– Annars tenderar nätverk ofta att stänga ute människor snarare än att inkludera, säger Mehmet Kaplan. En vecka senare hade ett tiotal aktörer svarat på inbjudan och samlats till ett första möte. En av dem som kom var Gunilla Moshi, diakon i Spånga-Kista församling. – Det här är jätteviktigt. Det är viktigt långsiktigt att vi lär känna varandra, säger hon.

större acceptans För snart hundra år sedan inbjöd ärkebiskop Nathan Söderblom till ett ekumeniskt möte i Stockholm. Det samlade många olika kristna riktningar och blev en vändpunkt för kristen samverkan över samfundsgränser. I dag finns troligen fler livsåskådningar i Sverige än någon gång tidigare. Relationerna både inom och mellan olika religiösa samfund utvecklas och förändras. – Om man tittar på gruppen muslimer så har acceptansen för olika riktningar blivit större än den var för bara tjugo, trettio år sedan, säger Mehmet Kaplan. Lokalt finns det många goda exempel på samverkan mellan religiösa aktörer som tillhör olika traditioner. Ändå är interreligiöst samarbete på organisatorisk nivå långt ifrån norm i Sverige och i Europa. Uppfattningen om vad religionsmöte innebär skiljer sig också märkbart åt. För en del är det teologiska dialogsamtal som förs mellan företrädare, för andra är det de dagliga möten med människor av annan tro som sker i verksamheten.

n r 4

2020

uppdrag mission

reportage Ett nätverk som inte utestänger

– Vi tror saker som inte stämmer om grannarna, säger Mehmet Kaplan. Men i den här gruppen fann vi en unik känsla av gemenskap.

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

reportage Ett nätverk som inte utestänger

Gruppen Trygga Järva håller

på att avsluta sitt veckomöte i ett rum på Muslim Aids

kontor i Kista och tittar på en intervju med Hans Rosling i dansk tv.

Religiösa aktörer i samverkan I ett forskningsprojekt om

multi-religiösa initiativ som svar på migrationskrisen i Europa har Majbritt Lyck-

Bowen och Mark Owen vid University of Winchester i

England kommit fram till att

de projekt som lyckas bäst är de där olika religiösa aktörer

samverkar.

Studien Multireligious

Approach to Integration visar på flera positiva effekter.

”här finns enorma resurser” Mustafa Ahmed säger att något av hans livsuppgift är att föra samman människor som kan ha utbyte av varandra, och Trygga Järvas första möte blev en ögonöppnare för dem som var där. De överraskades av omfattningen i varandras verksamhet och kunde konstatera att de hade en samsyn kring behovet av att lyfta fram styrkan snarare än svagheterna i Järva. – Utan den samsynen hade det varit svårt. Mediernas bild av vårt område är särdeles negativ ofta, tyvärr. Javisst, här finns en högre arbetslöshet och ja, det finns en högre andel som är smittade av coronaviruset. Men här finns också enorma resurser, dynamik och nya idéer, säger Mehmet Kaplan.

En interreligiös organisa-

tion motverkar risken att

religiösa övertygelser hindrar integrationen, den breddar

deltagarnas sociala nätverk

och uppmuntrar dem att

söka kontakt utanför sin

egen religiösa och etniska

grupp.

Den interreligiösa struktu-

ren och närvaron visade sig

också stärka deltagarnas tro

på att människor av olika tro kan leva tillsammans, och

öka medvetenheten om vad

religionsfrihet innebär.

”grannskapet har blivit accentuerat” Jag frågar om det är därför han ville visa klippet med Hans Rosling – för att det handlar om samma sak, föreställningar som till dels formas av ensidig medierapportering. – Grannskapet har blivit accentuerat under pandemin. När Hans Rosling pratar om våra föreställningar om världen, så är ju grann skapet en slags mikrovärld. Vi tror saker som inte stämmer om grannarna. Men i den här

gruppen fann vi en unik känsla av gemenskap. Vi kände att vi ville vara med i detta för att det är så givande att lära sig vad som händer i området, hur kyrkorna jobbar, hur moskéerna jobbar, säger Mehmet Kaplan. Mötena fyller en viktig funktion och har blivit ett forum där initiativ, behov och hjälpbehov kan lyftas och samordnas. – Det kan vara att man behöver personer som talar andra språk, eller behöver fler volontärer – det är ett utbyte, säger Mustafa Ahmed.

visa sig tillsammans I sommar planerar Trygga Järva gemensamma aktiviteter på torget som breder ut sig mellan kyrkan och Khadija Center. – Vi vill vara med och genomföra ett paradigmskifte där det här som vi gör, samverkan över religionsgränser, är det nya normala, säger Gunilla Moshi. Vi kan vara en del av det skiftet bara genom att visa oss tillsammans. Det tycker jag är så häftigt, alltså. Hon påminner om att en kris kan föra det goda med sig att vi stannar upp inser att vi som människor har samma behov. – Det var ju det som hände i Göteborg efter [diskoteksbranden 1998]. Alla insåg att sorg har ingen religion, säger hon. Är Sverige redo för interreligiös samverkan som det nya normala? Gunilla Moshi säger att hon inte bryr sig så mycket om den frågan, och hon får medhåll av Mehmet Kaplan: – Det spelar ingen roll om tiden är inne eller inte, vi kämpar på oavsett. För våra grannars skull. ■

n r 4

2020

uppdrag mission

betraktelse

Ikonen Den heliga familjens flykt. Bild: Koptiska museet, Kairo

u p p d r a g m i s s i o n n râ&#x20AC;&#x160;4

2020

betraktelse

En väg i öknen En av flyktens dagar står dadelpalmen där, och de skakar ökensanden från fötterna. Josef och Maria, ingen vet deras namn, tyst har den nya dagern brutit in. De blev främlingar, lärde sig bära igenkännandet varsamt, som ett nattstöpt ljus. Josef och Maria, makten oroas, för det värnlösa barnet på en åsnerygg, sade drömmen.

den dikten skrev jag som ung mamma med två små barn. Jag hade själv flyttat tillbaka till Sverige efter nästan två år av intermittent boende i Egypten. Min man, från Kairo, hade tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige. Det var en annan tid, snart tio år sedan. Före det stora inflödet av asylsökande och vågen av arbetstillståndsbeviljade. Före de långa väntetiderna och de ovissa svaren. Eller med andra ord: innan det byråkratiska migrativa systemet överlastades av en korseld av humanitära och ideologiska frågeställningar. I vår bekantskapskrets fanns många invandrade från Mellanöstern, i olika skeden av sina asylprocesser. De åren, när jag först var utlänning i Egypten och sedan återflyttad till Stockholm, kom den heliga flyktingfamiljen nära. Vi var privilegierade, jag vet, men så unga, vår inkomst ostadig, framtiden så oviss. Maria, Josef och Jesus slog läger i närheten. Deras kläder luktade alltid öken. Jag är säker på att de hade sand i gymnastikskorna.

Den som överträder sitt hemlands gränser kommer förr eller senare till öknen. Öknen stavas hemlöshet. Där finns ingen självklar plats att vila ut på. Öknen kan bli en skentillvaro, med andra värden, traditioner och normer än hemlandets, kanske en annan religiös och socio logisk referensram. Öknen är lossbrytandet ur hemlandets lagar och dess medborgerliga rättigheter och skyldigheter. I öknen prövas den mänskliga identiteten och människans förmåga att nära sina uppslitna rötter. Är det möjligt att återfinna sig själv i den nya kontexten? Kan man lära sig att avkoda den? Finns någon reciprok förståelse? Det vill säga: Ser någon mig med en bekräftande blick? Under tiden utsätts relationer för ett oerhört tryck. Det visar sig att det som återstår ibland är så avskalat att det nästan är obefintligt. Räcker det?

n r 4

2020

uppdrag mission

betraktelse En väg i öknen

Elizaveta Skobtsova

Under tidigt 1920-tal kommer en ung rysk emigrantfamilj till Paris. Modern är då trettio två år. Från litterära intellektuella kretsar i S:t Petersburg har hon rört sig mot socialt engagemang och två gånger på ett hår när undgått dödsstraff. Bakom henne ligger det sönderslitna Ryssland. Hon har levt på svältgränsen med sin familj i Georgien och det forna Jugoslavien. Nu kommer hon snabbt in i de ryska emigrantkretsarna kring en grupp andliga och intellektuella ledare: Bulgakov, Florenskij, Berdjajev, Lev Gillet. Här finner hon näring för sin inre hunger, hon studerar teologi och deltar i hjälpverksamhet. Elizaveta Skobtsova, som hon heter, har en vision som är att hjälpa nödlidande. Hon vill ge sin själ, och hon skriver i en essä att den som står i förbindelse med Kristus har övernaturliga resurser men får förvisso gå genom eld. Parets fyraåriga dotter dör i influensa, och deras äktenskap faller sönder. Elizaveta kommer att kallas moder Maria. Hon vigs till nunna. På villkor att hon slipper all form av klausur. I hennes egen, okonventionella orden underordnas bönelivets rutiner den karitativa verksamheten. Moder Maria öppnar ett hem för utsatta och startar ett soppkök. Hon vandrar runt i

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

Paris slum, söker upp utslagna och nödlidande och tar dem ibland med sig hem till Rue de Lourmel. Hon börjar besöka ryssar som har blivit tvångsintagna på mentalsjukhus, och hon gör det för att trösta och skapa kontakt – men också i flera fall för att få ut dem därifrån, eftersom hon kan visa att ”sjukdomen” egentligen är språkförbistring. Besöken för henne på resor till psykiatriska kliniker över hela landet. Och hon gömmer judar, något som snart gör att myndigheterna får upp ögonen för henne. Prästen Dimitri Klepinin, som hon sam arbetar med, utfärdar falska dopbevis. Deras hjälpinsatser blir Maria Skobtsovas öde. Hon tillfångatas, tillsammans med sin son Yuri och fader Dimitri, och förs till fånglägret Ravensbrück. Där lever hon i två år, tills hon slutligen bryts ner av sjukdom och förtida åldrande och dör kort före befrielsen.

”Vi är nästan som skuggor”, skriver moder Maria om den ryska minoriteten i exil i Frankrike. ”Vår egen allmänna åsikt har ingen kraft … vi är näst intill fråntagna möjligheten att förverkliga oss själva, eftersom vi är berövade all kroppslighet, vi har ingen punkt där vi kan använda

betraktelse En vĂ¤g i Ăśknen

betraktelse En väg i öknen

vår styrka.” I denna deinkarnation, som hon kallar det, uppstår ett vakuum. Öknen är, visar det sig, en väg. Ibland i ett ingenmansland. Men ändå: ”I ljuset av den inre frihet vi är kallade till verkar allt annat litet och oväsentligt”, fortsätter moder Maria, ”utom de mest avgörande frågorna om liv och död, Guds kärlek och ingripande i vårt öde.” Vi värjer oss nog inför sådana ord. Okej, Maria Skobtsova var van vid kamp och fick genomleva krig och personliga tragedier, hon förlorade två barn. Men har den friheten något värde för oss? Är den ens relevant? Som en nästan osynlig undertråd finns friheten inskriven i berättelsen om den nybildade familjen från Nasaret. – Frihet? Vänta nu! De var flyktingar utan någon som helst synlig garanti för morgondagen, ekonomisk eller samhälleligt social. Ändå ägde de en abso lut, inre frihet, som de kanske aldrig själva valt eller önskat. Redan från början, när Gud anländer till den här jorden, uppstår friktionen mellan dikotomin frihet och makt. Makten, i form av kung Herodes, ser hotet i den nye kungen och förföljer honom med fara och svärd. Men så totalt avsäger sig Kristus makt att han blir en av de skyddslösa, driven på flykt till främmande land, fångenskapens land; Egypten, symbol för

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

synden. Ur den öknen kallas Kristus. Den öken som är hans avstående från den här världens makt, härlighet och ära. En öken där han inte förfogar över något. Där normerna kastas om. Uppbrottets öken och främlingens. Eftersom han är främmande för världens sätt att verka. Här finns något som går djupare än nationalitet och etnicitet, djupare än religiös tillhörighet. Kring flyktingbarnet Jesus från Nasaret i den egyptiska öknen kan det anas. En triumf, men en triumf så lågmäld, så långtifrån pragmatisk och så djupt underifrån att vi kanske missar den. ■

marie tonkin är poet och skribent samt medlem i tidskriften Pilgrims redaktionsråd. Tidigare i år kom hennes diktsamling Silver och eld ut på Silentium Skrifter.

betraktelse En väg i öknen

Den koptiska ikonen Out of Egypt Have I Called My Son finns i Kalmar S:t Johannes kyrka. Foto: Anna Braw

uppdrag mission

2020

n r 4

recension

u pAnna p d r a gLabba mission Elin

n râ&#x20AC;&#x160;4

2020 BILD: CARL-JOHAN UTSI

recension

ELIN ANNA LABBA HERRARNA SATTE OSS HIT – OM TVÅNGSFÖRFLYTTNINGARNA

Mammas. Mormor och morfars.

I SVERIGE

Anledningen till att vi är här,

NORSTEDTS FÖRLAG 2020

bággojohtin

När jag gick i lågstadiet var Elin en

anledningen till att vi inte kan

några jojkar längre. De blev kvar

Jokkmokk, Arjeplog eller Jukkasjärvi.

av lärarna på vår skola. Någon gång

Vantarna från Jukkasjärvi och

hade sin kolt på sig, hon berättade

mellan resår och tumme – sedan tar

kom hon till vårt klassrum. Hon

Arjeplog är så lika, med sina bårder

om det samiska, om kalvmärkning

de karaktäristiska Arjeplogsrosorna

och kåtor, om färger i koltens

kantband, och hon lärde oss några

över. Varför är de så lika, nästan

identiska vantar? När det är 50 mil

ord på samiska.

emellan?

något som hon sa: ”Jag har svenska

år – med sin jojk och musik, vishet

Nästan fyrtio år senare minns jag

som mitt tredje språk. Först lärde

jag mig samiska, sedan norska och

sedan svenska.”

Anna-Karin kom till vår klass när

Sofia är en god vän sedan många

och närvaro förvaltar hon ett arv

med gamla rötter. Djupt traditionell och djärvt nyskapande. Hon får en

bok i sin hand i början av året. Hon

vi började högstadiet. Hon bar aldrig

skriver – det är min morfars mor

Hon hade Karesuandodräkten, fast

Boken är Elin Anna Labbas bok

Arvidsjaurskolten, vad jag minns.

hon kom från en by bara tre mil bort.

som sitter i en båt på framsidan. Herrarna satte oss hit – om

Karesuando är 50 mil bort.

tvångsförflyttningarna i Sverige.

sedan, bläddrar jag i min farfars ur-

Sápmi och lever här. Elin, Anna-

Det är en formulering som jag

Arjeplog berättar ett mörkt kapitel

levande tro på sin Frälsare …” Den

historia som jag aldrig hört berättas

Långt senare, för ett par veckor

klippsalbum. Jag ser en dödsannons.

fastnar vid: ”… har stilla insomnat i finns i den laestadianska väckelsen

i norr, inte i Arvidsjaur. Av namnen i

Jag är född och uppvuxen i

Karin och Sofia och vantarna i

i samernas historia i Sverige, en

förrän nu: rasbiologi, lapp-ska-

vara-lapp-tankegångarna som i

från tvångsförflyttningarna. Hon är

på Lyngen, i Nearva, Karesuando

Sápmis Svetlana Aleksijevitj. Sköra

och Muonio älv.”

minnen, i jojkar. Fram träder en

Jag gråter. Jag blir arg. Varför fick vi

förtryck och segregation, beslut och

jojkarna? Varför fick vi aldrig del av

fragment lyfts fram i nedtecknade

Jag läser Herrarna satte oss hit.

historia om myndighetsutövning,

aldrig höra de här rösterna, de här

tragedier. Kampen att få renarna att

de här styckena liv?

århundraden, vände om.

för första gången. Det är som hon

gå söderut – renarna, vana sedan 1751 reglerades gränserna

Elin Anna Labba ger oss dem –

skriver: ”Vår berättelse är skylten

mellan Norge/Danmark, Sverige

som ingen satte upp, kapitlet

dokument som gav samerna rätten

– urfolks ärvda sår finns nästan

gränserna succesivt. I början av

Sverige följer i det här ett mönster

och Finland. Lappkodicillen, ett

till mark. Under 1800-talet stängs

som aldrig rymts i historieboken aldrig i historieböckerna. (…)

1900-talet blir Norge egen nation.

som gäller för urfolk världen över.

mellan Sverige och Norge: renbetes-

aboriginernas barn, på Kalaallit

hur många renar som får flyttas över

inuiter. I USA kallas stigarna som

människor som måste flytta.

tvingats vandra för Trail of Tears.”

nen i bruk. Samiskan får ett nytt ord

utmanar, ställer frågorna, berättar

Den fortsätter in på 1950-talet.

tystnat, åt dem som tystats.

1919 görs en överenskommelse

konventionen, som reglerar direkt gränsen och indirekt hur många

1923 träder den nya konventio-

– bággojohtin – tvångsförflyttning.

Flytten går söderut. Lappfogdar

I Australien tvångsomhändertas

Nuunat har man tvångsinternerat cherokee och andra nationer har Elin Anna Labbas bok berör,

minnena, ger röst åt dem som

Den är ohygglig. Den blottar vår

recension dödsannonsen ser jag sambandet:

grunden handlade om segregation,

det var Anna-Karins mormor.

tvångsförflyttningarna.

av mönstren här uppe i norr.

till Elin Anna Labbas bok sedan

Jag stickar vantar. Fascineras

Hur man på mönster och färg

sammansättningar kan se om

vanten kommer från Gällivare eller

Jag har läst och återkommit

i februari. Boken lämnar mig

ingen ro. Varsamt lyfter hon fram

berättelserna och erfarenheterna

antecknar, kyrkoherdar skriver

historielöshet.

lämnas, släkter splittras, och sår

att det sista kapitlet inte är skrivet.

flyttintyg. Kända marker måste öppnas, hjordar skingras.

”Jag orkar inte läsa mer än en

halv sida åt gången”, skriver min kompis. ”Det är ju min historia.

Men det värsta är kanske det

Det kommer ett nytt Alta, ett nytt

Standing Rock, ett nytt Gállok.

■

TOMAS ÅBERG, HÁKKES n r 4

2020

uppdrag mission

stipendierapport

Rätt att veta om rättigheter Har delstaten Tamil Nadu skyldighet att kommunicera bättre med utsatta invånare? Torvald Olsson berättar om en upptäckt som kan innebära ett stort steg framåt. TEXT TORVALD OLSSON BEARBETNING ANNA BRAW

I årets andra nummer av Uppdrag Mission fanns en kort intervju med Torvald Olsson om dansföreställningen The World of Neeraja och det arbete som omger den. Lunds Missionssällskap har vid flera tillfällen stöttat Indian Dance Drama and Documentary Production, som har Torvald Olsson som svensk kontaktperson, med bidrag till olika projekt. Föreställningen har också satts upp i Skåne eftersom Torvald Olsson delar sin tid mellan Indien och Höör. I samband med intervjun berättade han mer om situationen i delstaten Tamil Nadu, och här får han mer utrymme att berätta om varför det arbete som Indian Dance Drama and Documentary Production gör är så viktigt.

uma, vars berättelse ligger till grund för dansföreställningen The World of Neeraja (Neeraja är det namn som vi har använt som alias för henne under en period när hennes u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

trygghet skulle ha blivit hotad om vi hade använt hennes riktiga namn), har bestämt sig för att läsa ett masterprogram i socialt arbete. Hennes plan är att efter den försöka komma in på en doktorandutbildning och fortsätta med forskning i socialt arbete. I december rasade hela taket i hennes sovrum in – sådant händer när det används för lite cement vid husbyggena. Som genom ett under befann hon sig i ett annat rum och klarade sig. Uma är aktiv och bygger nätverk med andra organisationer som arbetar med och för människor som har funktionsnedsättningar och med deras rättigheter. Hon har blivit styrelseledamot i en organisation som finns i hela Indien och som arbetar för människor med många sorters funktionsnedsättningar. Uma är också med i styrelsen i en annan organisation, en som arbetar för leprasjuka. Lepra har ju aldrig blivit helt utrotat i Indien, och nu finns det ungefär 130 000 fall i Tamil

stipendierapport Rätt att veta om rättigheter

Uma tillsammans med Mrinmoyee Biswas, som gestaltar henne i

dansföreställningen The World of

Neeraja, efter ett framträdande på Alfa

College i augusti 2019.

BILD: TORVALD OLSSON

n r 4

2020

uppdrag mission

BILD: TORVALD OLSSON

BILD: HOGENAKKAL ABDULLAH-AHMAD/UNSPLASH

stipendierapport Rätt att veta om rättigheter

Uma (trea från vänster) tillsammans med resten av styrelsen

i stiftelsen DRUVA, som hon har grundat.

Nadu. Jag har varit på leprasjukhuset i Chen nai, och där finns det en hel koloni av människor som lever i ett rätt slutet samhälle bakom sjukhuset. Det går att göra mycket mer tillsammans med och för de människor som har lepra nu än det gjorde för tjugo år sedan, men stigmat finns kvar.

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

ingen visste I juli förra året genomförde vi en stor manifestation där 200 personer med olika funktionsnedsättningar samlades för att göra sin situation synlig för resten av samhället. Då upptäckte vi att inte en enda av de 200 kände till att de hade rätt till den särskilda försäkringen. Detta var så konstigt att en advokat i vår grupp, Swapna, gjorde en liknande undersökning i en annan kontext. Hon fick samma nedslående resultat där. Denna sjukförsäkring är unik för Tamil Nadu. Ingen annan delstat har någon liknande. Jag skulle spontant ha trott att den fungerade – men i somras förstod jag alltså att den är helt

BILD: CHENNAI PRASHANTH-PINHA/UNSPLASH

stipendierapport Rätt att veta om rättigheter

Tamil Nadu (skrivs ibland

också Tamilnadu) är en av

Indiens 28 delstater och har över 70 miljoner invånare.

Den räknas som Indiens

mest urbaniserade delstat

– delstatshuvudstaden

Chennai är Indiens fjärde största stad – och en av

de mest industrialiserade.

Andra stora städer är

Coimbatore, Madurai, Salem och Tiruchirapalli. Ungefär

hälften av ytan är åkermark.

Tamil Nadu utgör Indiens

sydöstra spets och har en lång kustremsa.

n r 4

2020

uppdrag mission

stipendierapport Rätt att veta om rättigheter

otillgänglig för den grupp som den är utformad för. Det kan finnas uppemot hundra tusen personer som borde ha den och som aldrig har hört talas om den. De flesta människor som lever med funktionsnedsättningar i Tamil Nadu har låg utbildning och saknar tillgång till internet och datorer. Den statliga försäkringens webbplats är krånglig till och med för människor som är vana vid att ta sig fram i det indiska samhällssystemet – myndigheten har alltså bara slängt ut en webbplats utan att ta minsta hänsyn till de människor som den är till för.

skillnad mellan stad och landsbygd För några månader sedan gjorde Uma en upptäckt som kan komma att bli mycket viktig. På landsbygden i delstaten Tamil Nadu är det en statlig myndighet som aktivt tar kontakt med de människor som har intyg på att de har funktionsnedsättningar. Det verkar i så fall vara ett betydligt bättre system än i storstaden Chennai, där var och en själv måste leta sig fram och lista ut vad hon eller han kan göra för att få hjälp, försäkring och ekonomiskt stöd. Är det verkligen så att den skillnaden finns? För att ta reda på det måste vi ta hjälp av en gammal fältarbetare jag har kontakt med, en som bor i en by och kan mycket om den statliga sjukvården på landsbygden. Vad jag vet – jag har forskat mycket i detta – är att Tamil Nadu har Indiens bästa statliga barna-, mödra- och reproduktiva hälsovård på landsbygden, men inte i städerna. På landsbygden finns det en fungerande myndighetsutövning som inte finns i städerna. Om det är som vi hoppas har tjänstemännen sett till att familjer under fattigdomsgränsen har fått

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

Informationen om försäkringen, fungerar på landsbygden i Tamil Nadu men inte alls i Chennai och kanske inte heller i andra storstäder i delstaten.

en familjesjukförsäkring som täcker 500 000 rupier per familj och år. På samma sätt har de, om Umas information stämmer, sett till att de individer som har ett giltigt intyg på funktionshinder har fått en försäkring som täcker 500 000 rupier per person och år.

ett mindre steg Umas upptäckt tyder alltså på att informationen om försäkringen, och det stöd som människor med funktionsnedsättningar behöver för att kunna ansluta sig, kan fungera på landsbygden i Tamil Nadu (och i så fall befinner sig den här delstaten årtionden före de flesta andra). Däremot fungerar systemet inte alls i Chennai och kanske inte heller i andra storstäder i delstaten. Varför är hennes upptäckt så viktig? Jo, för om det på landsbygden i Tamil Nadu finns ett fungerande system för statlig sjukförsäkring för människor med funktionshinder, då kanske steget till att få den att fungera i urbana områden inte är lika långt som om man skulle

stipendierapport Rätt att veta om rättigheter

vara tvungen att med rättsliga medel försöka få en delstat att ta detta ansvar. Nu är det är viktigt att vi tar reda på vad vi kan göra, och det kommer Uma och två advokater, Swapna Sundar och Natarajan Lalitha, att arbeta med tillsammans. Men innan de ger sig in i en rättslig prövning av huruvida staten har en skyldighet att informera människor med funktionsnedsättningar om deras rättigheter till sjukförsäkring, och göra det på ett sätt som de berörda har chans att förstå, måste vi ta reda på hur det faktiskt ser ut i delstaten.

hur många är de? Uma och de båda advokaterna planerar också för en annan utredning, en som hör ihop med den om sjukförsäkringar. 2011 gjordes ett slags folkräkning där funktionshinder registrerades, en så kallad disability census. Enligt resultaten från den fanns det vid den tidpunkten 27 miljoner människor med funktionsnedsättningar i Indien. Det finns olika sätt att bedöma funktionshinder och räkna, men enligt min och andras uppskattning är det många fler som borde ha rätt till intyg och försäkring, kanske upp till tio gånger så många. Så det som vi vill veta nu är: hur många har intyg på funktionsnedsättning i Tamil Nadu? Hur många flickor och kvinnor, hur många pojkar och män? Hur många som borde vara berättigade till den särskilda sjukförsäkringen för personer med funktionsnedsättning har folkräkningen missat? För att kunna göra den här sortens undersökning måste Uma och de båda advokaterna få tillträde till delstatens databaser, och enda sättet att få det kan vara genom domstolsbeslut. De kommer att hänvisa till lagen om rätt

till information, Right To Information Act, när de inleder det arbetet. Uma måste samarbeta med de två advokaterna för att göra rätt från första början. Hon och jag tror att de som borde få intyg på funktionshinder, och därmed också den speciella försäkringen, är minst dubbelt så många som de som har fått den.

busslast med pilotfall Med samma rättsliga metod kan Uma och advokaterna förhoppningsvis få reda på hur många människor som har intyg på funktionsnedsättning och är registrerade för den speciella hälsovårdsförsäkringen i städer och på landsbygden i delstaten. De ska också kunna få fram siffror på hur många familjer som lever under fattigdomsgränsen och har fått rätt till den hälsovårdsförsäkring som är utformad för dem. Hur många är de? Hur många borde det i själva verket vara? Nu i första omgången har Uma vänt sig direkt till det ansvariga departementet och samlat en busslast med vänner och bekanta som har funktionsnedsättningar för att ordna tjugo pilotfall. Att få intyg på att man har funktionshinder är som att ansöka om ett pass, fast ännu krångligare. Var och en måste bli fotograferad på plats den statliga myndigheten och fylla i flera krångliga formulär, och så vidare, och så vidare. Det gemensamma besöket hos myndigheten är alltså ett konkret sätt att starta arbetet för att fler ska få denna sjukförsäkring, men också ett sätt att rent principiellt kräva att den görs mycket mera tillgänglig. När den blir det kan den täcka en rad vanliga behov som människor med funktionsnedsättningar har, bland annat kostnader för många viktiga hjälpmedel. ■

n r 4

2020

uppdrag mission

stipendiaten Rätt att veta om rättigheter

Vi har fått öva oss i att formulera tro introduktion till svensk kultur och kristen tro i Broby

BILDER: PIXABAY

ett antal invandrare för att fånga

vid tre tillfällen: två vardagskvällar

i samhället. Vi ville också ta reda på

föreläsningar på Allt-möjligt-verk-

kristen tro och hur den avspeglar sig

HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER . INTERVJU ANNA BRAW

staden här i Broby. Men responsen

på intervjuerna.

församlingarna var knaper.

Intervjuerna gav oss värdefull

insikt i människors förståelse av och

uppfattningar om kristen tro. De fles-

ta av dem vi intervjuade är muslimer, I Broby i nordöstra Skåne hamnade

många nyanlända hösten 2015.

De flesta har flyttat vidare, men

fortfarande finns det stora behov av integrationsinsatser där. Broby-Em-

mislövs församling anställde läraren Kristina Runeson, som de senaste

åren har samordnat språkcaféer och

samhället, så diakonen här frågade

Arbetsförmedlingen och Goinge For-

ward om ett samarbete. De såg också

att det fanns behov av information

och sa att vi skulle kunna komma in

någon gång i veckan som gästförelä-

sare för de olika grupper som de möter i etableringsfasen. Då bestämde

grupper för kvinnor med annat mo-

sig församlingen för att utveckla ett

med projektet ”Svensk kultur och

olika grupper, och den uppgiften fick

dersmål än svenska, för att arbeta

kristen tro”.

koncept som skulle kunna fungera i jag. Tanken var att vi skulle kunna

dela med oss till övriga församlingar

KRISTINA RUNESON, VAD ÄR

och kommuner i vårt stift.

BAKGRUNDEN TILL ERT PROJEKT?

Broby-Emmislövs församling ville

kunna erbjuda en kurs om kristen tro och dess återverkningar, historiskt och idag. Församlingen har goda

kontakter med det omgivande

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

HUR GICK NI TILLVÄGA FÖR ATT UTFORMA FÖRELÄSNINGARNA?

Jag samarbetade nära med församlingsherden och diakonen, och vi

bestämde oss för att djupintervjua

och en lördag. Vi hade också två

vad de ville veta mer om, vilka behov

som fanns. Diakonen och jag delade ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR

istället, med persisktalande tolk,

upp deras kunskap och förståelse av

och de saknade ofta kunskap om

från kommunen och de omgivande Projektet har löpt under ett

och ett halvt år, och jag har varit

timanställd. Vi är glada för mycket i

projektet trots att det inte lyfte som vi hade önskat. Nu lämnar jag över

svenska högtider, särskilt de kristna

materialet till församlingen så att

också kristna från andra kulturer och

språkcaféet.

konverterat till kristen tro.

förståelse och kunskap om männi-

högtiderna i vår kultur. Vi intervjuade

traditioner och en person som hade

Utifrån de behov vi såg förbered

de vi två föreläsningar på en och en

halv timme vardera med stöd av

PowerPoint och med samtalsfrågor. HUR BLEV MOTTAGANDET?

Vi knöt an till de kontakter för-

det kan användas bland annat på

Intervjuerna gav oss en större

skors sätt att resonera och tänka om sin egen och andras tro. Den är vär-

defull för andra verksamheter. Vi har

ju också fått öva oss i att formulera

kristen tro på ett enkelt sätt. Fram

över har församlingen en beredskap

att möta de frågor och fylla de luckor

samlingen hade sedan tidigare

som finns hos nysvenskar och som

sfi och kommunens samordnare för

tion som de får genom kommunens

ställda men att de inte kunde öppna

ma mot Lund Missionssällskap för

– kommunens integrationsprojekt,

flyktingar. De sa att de var positivt insina verksamheter för föreläsningar-

na. Då annonserade vi och bjöd in till

föreläsningar i församlingshemmet

inte täcks av den samhällsinformaverksamhet. Vi är mycket tacksam-

att vi fick möjlighet att genomföra vårt projekt. n

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

LMS grundades 1845 och är

Sveriges äldsta missionssällskap.

De första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på

uppdrag av sällskapet. Mis-

sionsarbetet har utvecklats och

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett

centrum för studiet av mötet mellan

kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning

för de många minoritetskyrkorna i

VILL DU BLI MEDLEM?

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-

skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag

Lunds Missionssällskap delar varje

Som medlem i Lunds Missionssäll-

SÄLLSKAPS STIPENDIER

år ut resestipendier till i första hand

Mission (5 nummer per år). Du blir

ungdomar under utbildning och

också kallad till årsmötet där ord

grupper vars resa är en del av ett öm-

förande och styrelse väljs.

sesidigt utbytesprogram mellan kyr-

Medlemsavgiften är 50 kronor

kor och ekumeniska organisationer.

per år, alternativt en engångs

innebär i dag samarbeten, dialog

Sydostasien.

summa på 500 kronor för livslångt

Sällskapet ger också stipendier till

i en världsvid gemenskap. Lunds

The Desmond Tutu Chair vid Univer-

lundsmissionssallskap.se!

ning av skrifter. Ansökan ska vara

verksamhet och innehålla en realis-

och arbete för fred och ickevåld

Missionssällskap har ett nära

samarbete med Act Svenska kyr-

I Kapstaden finansierar sällskapet

sity of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska

väl förberedd, ingå i en långsiktig informations- eller utbildnings

kan, och biskopen i Lunds stift är

teologiska institutet och dess arbete

VILL DU PRENUMERERA PÅ

verkar ekumeniskt.

teologi.

Tidskriften kommer ut fem gånger

förvaltar avkastningen på de

med inriktning på dialog och ökad

temanummer under sommaren).

traditioner, framför allt judendom,

200 kronor inom Sverige, 300 kronor

dess hedersordförande. Sällskapet Lunds Missionssällskap

med religionsdialog och religions

I Malmö stöder sällskapet projekt

gåvor som har testamenterats

förståelse mellan olika religiösa

året delas rese- och projektbidrag

islam och kristendom.

till sällskapet, och fyra gånger om ut till sökande från hela landet.

Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren. UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga

människor som vill göra tjänst i

I Egypten stöder sällskapet

utbildningssatsningar på Anafora

kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt

Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

den globala kyrkan med en beto-

vissa projekt, till studier och till tryck-

medlemskap. Skriv till styrelsen@

UPPDRAG MISSION?

tisk budget för genomförandet.

om året (inklusive ett tjockare

sionssällskaps ansökningsportal,

En helårsprenumeration kostar

stipendier. Ansökningsportalen

inom övriga Europa och 350 kronor

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

Ansökan görs via Lunds Mis-

www.lundsmissionssallskap.se/

är öppen 15 januari–15 februari,

samt 15 oktober–15 november.

i övriga världen. Skriv till pren@

Fyll i ansökningsformuläret

uppdragmission.se!

enligt anvisningarna och skicka

det genom att trycka på ”Skicka”

– ett svarsmeddelande bekräftar

VILL DU MEDARBETA?

att ansökan har kommit fram.

Vill du recensera en bok, göra en

Svar kan förväntas inom en

intervju eller bidra till Uppdrag

månad efter att ansökningstiden

Mission på något annat sätt? Hör av

ning på möten över kultur- och

gått ut för respektive period.

dig till red@uppdragmission.se!

religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har

och bidrag till projekt, studier

avslutats ska stipendiaten/

och utgivning med inriktning

på utbildning, integration och

stipendiaterna kunna dokumentera

av uttrycksformer, såsom musik,

rapporter som kan komma att

sina erfarenheter i text och bild,

fredsarbete, gärna i en mångfald

publiceras i Uppdrag Mission

konst och film.

och/eller på hemsidan. Skicka

lskap • nr 2 • 2020 • årg ång 174

Mentormammor

Anafora

KRÖNIKAN: BISKOP THOMAS OM ETT SÄTT ATT LEVA 4 HISTORIA: DRÖMMEN OM EN VÄRLD AV GRANNAR: ATT LYFTA UPP 8 NY MARK I NYTT LAND 22

KRÖNIKAN: ”DE VET VILKA DE ÄR” 4 SWAZILAND: ”JAG KAN PRATA MED MIN MENTORMAMMA OM ALLTING!” 6 EN VÄRLD AV GRANNAR: TILLSAMMANS I UPPLANDS VÄSBY 18

a st

nummer

2 oktober ä

rapport@lundsmissionssallskap.se!

en tidskrift från lunds missionssäl

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2020 • årgång 174

text och högupplösta bilder till

n r 4 4

2020

uppdrag mission

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

Foto: Daniel Fekete /HIA/ACT Alliance/Ikon

POSTTIDNING B

HUR STANNAR MAN HEMMA UTAN NÅGOT HEM VI LEVER ALLA UNDER SAMMA HIMMEL Tillsammans med partner världen över ger Act Svenska kyrkan människor i utsatta situationer tillgång till hygienartiklar, skyddsutrustning, matpaket och information om hur spridningen av coronaviruset kan minskas. Tillsammans gör vi skillnad.

u p p d r a g m i s s i o n n r 4

2020

svenskakyrkan.se/act