Uppdrag Mission #2 2018 by Uppdrag Mission

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 2, 2018 • ÅRGÅNG 172 • 45 KR

Barn KRÖNIKA BARNKONVENTIONEN – BEHÖVS DEN? 4 BRASILIEN DEN UPPOCHNERVÄNDA HIERARKIN 18 KENYA ETT STORT KALAS 8

MISSIONS- MISSIONS UPPDRAGET I VÅR TID BYGGER PÅ DIALOG OCH INTERRELIGIÖSA MÖTEN. LÅNGT FRÅN DOKTRINER OCH REGELVERK MEN NÄRA TRON PÅ MÄNNISKOR OCH DERAS FÖRMÅGA. DET ÄR DE RÖRELSERNA VI FÖLJER I UPPDRAG MISSION.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Anna Braw Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Lars Micael Adrian, ordförande Anneli Dennersten Mika Vähäkangas Lennart Hamark Agneta Hansson Jenny Zetterqvist Grafisk form sjunde.nu Prenumeration pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan ISSN 2001-0087 Omslag Foto: Magnus Aronson

Barnet i centrum ”VUXNA ÄR OCKSÅ BARN, fast de blivit stora. Stora är de utanpå, men inne i är de små”, skrev Leif Kristiansson på 1960-talet. Sången spelades in på en LP-skiva med Lena och JanArvid Hellström och deras barn. Den handlar om barnet inom oss – och om att barn ibland måste hjälpa de vuxna att våga vara barn – ”de vill nog leka med dig, fast de inte törs”, sjunger barnen. Detta vårnummer av Uppdrag Mission handlar om barn. Både om barn inom oss och om barn runt om i världen. Den gripande berättelsen om flickorna i ett flyktingläger vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan kan få fler vuxna än mig att bli rörda. Fyra fötter, två sandaler handlar om att dela en annans skor och en annans liv och om att hänga ihop fast man skiljs åt och aldrig mer kommer att återse varandra. Varje gång flickorna ser på sandalen minns de varandra.

”BÅDE OM BARN INOM OSS OCH OM BARN RUNT OM I VÄRLDEN.”

har som ett av sina syften att stödja svenska ungdomar i utbytesprogram med ungdomar från Afrika, Asien och Latinamerika. Kanske fokuserar vi för mycket på de andra syftena, det intellektuella och den kritiska reflektionen över missionens teologi och praxis på akademisk nivå. Vi glömmer lätt att Missionssällskapet också har till uppgift att informera och se till att kunskap och utbyte mellan kulturer och religioner sprids i skolvärlden och bland allmänheten. Det är därför vi nu gör ett tankeväckande nummer med barnet i centrum. Kom gärna med ansökningar om bidrag till utbyten också mellan barn, mellan ungdomar. På det viset kan Lunds Missionssällskap förmedla värdet av personliga kontakter mellan människor i olika länder också till nästa generation, och bidra till att öka förståelsen för våra likheter och olikheter. Mer än någonsin är detta viktigt i våra dagar. Kunskap är inte allt. Personliga kontakter och vänskapsrelationer kan inte nog betonas. LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

lars micael adrian ordförande i Uppdrag Missions redaktionsråd styrelseledamot i Lunds Missionssällskap administrativ chef Svenska kyrkan Malmö

2 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

FOTO: GUNNAR MENANDER

Säkert har du hört protesten någon gång: ”Säg inte att barn är framtiden! Barn är ju i allra högsta grad nuet!” Hur mycket märks det i de beslut som vuxna medvetet eller omedvetet fattar varje dag? Hur mycket får barn vara med och bidra med det som de kan, berätta vad de tänker på, säga till om det som inte fungerar, välja, påverka?

VIKTIGA ORD Vilka ord i Barnkonventionen är viktigast i ert arbete just nu? Sex organisationer som arbetar för barns rättigheter svarar.

Alltid 4 KRÖNIKAN

24 STIPENDIERAPPORTEN

22 RECENSIONERNA

30 STIPENDIATEN

23 BETRAKTELSEN

31 OM LMS

HELIGA LEKAR Lekkyrkorna blir fler och fler i Sverige. Katarina Ahl syr liturgiska kläder och textilier av tyger från second hand-butiker.

SOFISTIKERAD PEDAGOGIK Den allra första barnbibeln på svenska gavs ut redan år 1600. Sören Dalevi beundrar greppet och pedagogiken.

”EN SOM ÄR SOM JAG” ”Finns det ingen bok om en som är som jag?” frågade en flicka Khadra Mohammed. Nu finns det en – en berättelse om två flickor och om vänskap i ett flyktingläger.

Vi har tagit hjälp av Lars H Gustafsson, som representerade Rädda Barnen International när Barnkonventionen kom till, och av flera organisationer som arbetar med barns rättigheter för att visa hur Barnkonventionen kan vara ledstjärnan för både alla möten med barn och i stort sett allt missionsarbete idag. Nelina i Örebro får representera alla barn som tar initiativ för att stötta andra barn. Använd gärna tidningen i din församlings, förenings, studiecirkels eller skolas ständiga arbete med barnkonsekvensanalys eller barnets rättigheter – eller som inspiration till att börja! Nu! Anna Braw, redaktör

Fotnot: FN:s konvention om barnets rättigheter kallas i vardagligt tal Barnkonventionen. Rädda barnen skriver det med stort B, Unicef med litet. Vi har låtit skribenterna i det här numret bestämma skrivsätt själva.

SAMMANHANG Sarojini Nadar, professor vid University of the Western Cape i Sydafrika, leder gärna kontextuella bibelstudier i olika miljöer.

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 3

4 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

FOTO: MAGNUS ARONSON

1979 tillsatte FN en arbetsgrupp för att utarbeta ett förslag till en konvention om barnets rättigheter. Det var ingen självklarhet. Många undrade: Behövs barnkonventionen? Med tillägget: Det finns redan internationella konventioner om mänskliga rättigheter – och barn är väl människor? Man vände sig alltså emot att just barnen skulle få en egen konvention. Svaret kom prompt: Visst finns redan konventioner. Men se ut över världen! Läs rapporterna om barnarbete, barnsexhandel och barnsoldater! Barn har ingen rösträtt, saknar fackföreningar och är rättslösa också i övrigt. Är det någon grupp som verkligen behöver en egen konvention så är det barnen! Och barnen fick sin konvention till slut. Den antogs av FN:s generalförsamling 1989 och trädde i kraft året därpå. Idag har alla nationer utom USA ratificerat den. Men frågorna fortsätter att ställas, också där man kanske inte skulle förvänta sig det. Med hänvisning till barnkonventionen beslutade kyrkomötet 2012 att alla beslut som fattas inom Svenska kyrkan ska föregås av en barnkonsekvensanalys. I min bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan (Verbum 2016) gjorde jag ett försök att i någon mån reda ut begreppen. När jag vid konferenser och utbildningsträffar haft förmånen att få samtala om boken har jag vid flera tillfällen mött samma fråga som vi ställdes inför 1979: Behövs barnkonventionen? Men nu med tillägget: Vi har ju evangelierna – räcker inte det för oss?

Mitt svar har varit: Kyrkan har haft ett par årtusenden på sig att göra verklighet av Jesu ord om barnen. Men hur ser det ut? Vad förknippar människor i allmänhet uttrycket ”kristen fostran” med? Knappast med det vi kallar ett barnrättsperspektiv. Snarare med det som Alice Miller kallade ”den svarta pedagogiken”: en auktoritär fostran med hot om våld, isoleringsstraff och skambeläggning. Och se på alla barn som inom världens olika kyrkor utsatts för grova och systematiska övergrepp! Om barnkonventionen kan hjälpa kyrkan att återupptäcka evangeliernas kärleksbudskap och vad Jesus har att säga om barnen så är det väl något vi bara ska vara tacksamma för. Andra uttrycker sin tveksamhet så här: Finns det inte en risk för att barnkonventionen undergräver barnens respekt för både föräldrarna och andra vuxna? Ofta med tillägget: Alla talar om rättigheter nuförtiden – men vem talar om skyldigheter? Frågorna ställdes redan på 1970-talet men är lika vanliga idag. David Eberhard spetsar till dem i sin bok Hur barnen tog makten (Bladh by Bladh 2013). Han menar att barn har fått alltför mycket att säga till om, och åtminstone delvis håller han barnkonventionen ansvarig för det. Ett aktuellt exempel som kan illustrera frågan är den pågående diskussionen om vad som händer på våra bibliotek. På några håll har biblioteken tvingats stänga på kvällstid eftersom ungdomar lagt beslag på utrymmena, skräpat ned, fört oväsen och hånat den personal som försökt ingripa. Men beror det på barnkonventionen?

Lars H Gustafsson är barnläkare och författare och har varit verksam bland annat i Rädda Barnen, Unicef och Barnombudsmannens expertråd. Tre av hans senaste böcker är Möta barn på flykt (Unicef 2016), Relationsrevolutionen (Norstedts 2016) och Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan (Verbum 2016).

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 5

PORTRÄTT: SIGNE LINDKVIST

KRÖNIKA

BARNKONVENTIONEN – BEHÖVS DEN?

6 UPPDRAG MISSION NR 2 2018 FOTO: MAGNUS ARONSON

Jag betvivlar att ungdomar som beter sig så känner till barnkonventionen särskilt väl. Det finns nämligen studier som visar att kunskapen om konventionens innehåll fortfarande är generande låg bland både barn och vuxna. Och skulle ungdomar hänvisa till barnkonventionen och påstå att den ger dem rätt att sabotera bibliotekets verksamhet och håna personalen så har de missförstått det mesta. Framför allt har de missat en av konventionens och människorättstänkandets verkliga poänger, nämligen sambandet mellan rättigheter och ansvar. Om jag ska kunna göra anspråk på en rättighet måste jag också vara beredd att respektera att alla andra människor ska ha samma rätt som jag. Om jag vill använda min rätt att fritt utnyttja bibliotekets tjänster måste jag därför, oavsett hur gammal jag är, respektera andra människors rätt att göra detsamma. Det innebär att jag förstås måste följa de regler som gäller. Svårare än så är det inte. Man kan också vända på det hela: Det är meningslöst att utkräva ansvar av någon som inte tillerkänts rättigheter. Vad barn och ungdomar därför behöver är inte mindre kunskap om barnkonventionen och mänskliga rättigheter – utan mer. Men kunskap förmedlad på ett mer insiktsfullt sätt än vad som kanske varit vanligt. Här har föräldrar, skola, föreningsliv och kyrka ett stort ansvar. En fråga av ett helt annat slag är denna: Spelar verkligen barnkonventionen någon roll i praktiken? Med tillägget: Flera av de nationer som ratificerat konventionen tycks ju inte bry sig om vad de skrivit på – så varför då tro att den kan betyda särskilt mycket? Det är en fråga som mina vänner inom olika barnrättsorganisationer runtom i världen har svårt att förstå. För dem är barnkonventionen oumbärlig i deras opinionsbildning och i deras förhandlingar med företrädare för regeringar och myndigheter. Tidigare kunde aktivisternas argument avfärdas som känslostyrt tyckande eller som naivt drömmeri. Nu kan de hänvisa till en text som de allra flesta regeringar enats om faktiskt ska gälla – också deras egen. Sedan är det en annan sak att de som vill stå upp för barnets mänskliga rättigheter får bereda sig på motstånd. Så har det alltid varit. Men nu finns ändå något konkret att utgå ifrån. En sista fråga, som inte minst i vårt land har blivit aktuell under senare tid, kan formuleras så här: Men håller verkligen barnkonventionen som underlag om man vill argumentera för barnets rättigheter? Med tillägget: Många av artiklarna är ju så allmänt hållna – de kan väl i vart fall inte användas som lagtext?

Meningen med en konvention är att de ratificerande staterna ska ta konventionstexten på fullaste allvar och antingen låta konventionen genomsyra lagstiftning och praxis eller göra konventionen i sin helhet till lag. Man brukar därför i populärt tal kalla en konvention för en internationell lag – till skillnad från en deklaration som mer har karaktären av en allmän avsiktsförklaring. I skrivande stund pågår i Sverige en process med sikte på att göra själva konventionstexten till svensk lag. Inför en proposition om detta sände regeringen sommaren 2017 en remiss till lagrådet, som i sitt svar gav uttryck för stor tveksamhet. Konventionen är för vag för att passa som lag, menade lagrådet. Det mesta talar för att barnkonventionen ändå kommer att bli svensk lag till slut. Men oavsett hur det går med det får vi inte glömma att konventionen också har en annan viktig funktion: att vara ett levande dokument och en gemensam etisk plattform för fortsatta samtal om barnets mänskliga rättigheter på både nationell och global nivå. Den som omsorgsfullt läser konventionstexten med dess tilläggsprotokoll, gärna med ledning av de allmänna kommentarer som FN:s barnrättskommitté har utarbetat, kommer att upptäcka att texten är långt ifrån värdeneutral. Här finns tydligt uttryckta värderingar med anknytning till människovärde, ickediskriminering, jämställdhet och principen om barnets bästa. Liksom förvånansvärt starka formuleringar om rätten att få komma till tals, om rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet och om rätten till andlig utveckling. Med tanke på våra olika nationella, etniska och religiösa identiteter ser jag det som ganska fantastiskt att vi ändå har kunnat enas om allt detta. Det är det bästa vi gemensamt har kunnat åstadkomma så här långt – och det är mycket! Det är alldeles sant att FN:s barnkonvention är ett omdiskuterat dokument som väcker många frågor. Jag vill påstå att det är dess främsta förtjänst. Och att konventionen just därför behövs mer än någonsin.

Lars H Gustafsson

Fotnot: Den fullständiga texten till FN:s barnkonvention, med tilläggsprotokoll och de allmänna kommentarer som FN:s barnrättskommitté utarbetat, finns till exempel på Barnombudsmannens hemsida, www.barnombudsmannen.se.

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 7

Ett stort kalas Ungefär 570 barn kom på Nelinas födelsedagskalas. Klasskamraterna, och 550 barn på en annan skola. Nelinas skola ligger i Örebro. Den andra skolan ligger i Lokichoggio i Kenya. intervju: anna braw

INNS DET BARN som

inte har råd? Det var den första frågan, och den kom när Nelina Kullberg och hennes mamma Malin hade tittat på TV-serien Värsta kalaset. – Den handlar om en flicka som är jättefattig, berättar Nelina. Hennes klasskompisar tror att hennes familj är snål för att hon aldrig har kalas. Men sedan blir det ett kalas ändå för att alla hjälper till. Nelina och Malin pratade mycket om TV-serien. Finns det barn i Sverige som inte har råd? Flickan i serien kunde inte följa med på utflykter eller simning eller gå på andras kalas eftersom hon inte kunde köpa det som behövdes. Hon stannade hemma och sa att hon var sjuk. – Då började vi prata om mitt kalas, och vi fick en idé som var att de som kommer kan ge pengar till något om de vill. Vi tittade på cancerforskning och på att hjälpa djur. Och sedan tittade vi på Birgittas bilder.

FLYGPLATS OCH SKOLA

Birgitta Arnlund och hennes man KeA arbetar för Barnmissionen i Lokichoggio i Kenya, en stad som ligger tre mil från gränsen till Sydsudan. Det finns en flygplats, och ungefär 50 biståndsorganisationer hade anställda i staden under den period när Lifeline Sudan

hölls igång – men ändå har svälten blivit ett stort problem i området, och redan innan den kom hade Birgitta arbetat länge med ett veckomatpaket till barnfamiljer som levde i sådan fattigdom att barnen var undernärda och inte dök upp i skolan. Den senaste tiden har hon och medarbetarna kompletterat med större paket och distribuerat dem till svältdrabbade familjer på landsbygden. Samtidigt fortsätter det långsiktiga arbetet. I Turkanaområdet går ungefär två av tio barn i skolan, och den skola som Birgitta och KeA har varit med och byggt, Hanna Emuriakin, har ungefär 560 elever. Det har visat sig att flickorna slutar skolan i förtid, och nu byggs ett internat där de äldre barnen kan bo under skolveckorna så att de får koncentrera sig på studierna. Birgitta arbetar med flera kvinnogrupper som tillverkar smycken, driver en butik, syr och bakar. PYSSLADE PRESENTER

– När Malin och Nelina tog kontakt med mig berättade de om Nelinas kalas. De frågade: fanns det något som kunde göras för barnen här? Vi kom överens om att göra en sak som har varit väldigt uppskattad vid ett par tidigare tillfällen här: vi skulle ordna ett bullkalas med bullar från kvinnogruppens bageri. – Nelina skickade inbjudan till sina

8 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

PORTRÄTTBILD: MALIN SAMUELSSON

kompisar med foton och skrev om Loki och skolan där, berättar Malin. Hon skrev att hon ville att istället för att kompisarna skulle köpa presenter till henne så samlade hon in pengar till barnen i Loki. – Alla fick ge mig sådant som de hade pysslat själva om de ville, säger Nelina. Och så fick de sätta in pengar på Barnmissionens konto och skriva mitt namn. – Men det var också viktigt att ingen skulle behöva berätta om de gjorde det eller hur mycket de satte in, säger Malin. I Nelinas klass, med sju flickor och 17 pojkar, äger kalasen rum på olika ställen: hemma, ute, på något lekland. Fyra flickor fyller år samma vecka, och Malin berättar att det blev lite jobbigt för Nelina att se de fina paketen på de andras kalas och veta att hon själv inte skulle få några. Men hon tittade på bilderna från Loki igen och höll fast vid sin idé. – Vi var på en gård där man fick mata djuren och rida och åka traktor, berättar Nelina. Vi fick mocka också! INGEN BEHÖVER ”GLÖMMA”

– Pengarna från Nelinas kalas räckte precis till bullkalas för alla våra elever, berättar Birgitta. Vi beställde bullar från ANA Bakery och saft. Först hade vi ett kalas för 270 elever, och

fredagen efter hade vi ett till för resten, 280. Skolans lärare och kokerskor hjälpte till med serveringen. Kvinnorna på bageriet var så glada för uppdraget, det blev feststämning på skolan, och jag fick vara med och förmedla glädjen – det var underbart! Såhär i efterhand är Nelina nöjd med sitt kalas och berättar gärna om det ifall någon frågar. – Och det enda jag kan säga är: jag rekommenderar det varmt! säger Malin. Både för att barn på en annan plats får något bra och för att barn här får perspektiv och mer omvärldskunskap när de ser bilder och förstår hur barn i andra länder kan ha det. Barn som kanske ”glömmer” att gå på kalas för att föräldrarna inte har råd med present behöver inte glömma att komma. Föräldrar behöver inte stressa runt för att köpa en present till ytterligare ett kalas … Nu arbetar Nelina och en klasskamrat med ett nytt projekt: de tillverkar armband och örhängen som de ska sälja för att samla in pengar till cancerforskning och hjälp till barn. Samtidigt gör de informationsfilmer som de kan visa när de säljer sina saker. Själv har hon fått en film från Lokichoggio, en där massor av barn sjunger ”Happy Birthday” för henne. •

BARNMISSIONEN Barnmissionen är en svensk missions- och biståndsorganisation som arbetar i tre världsdelar: Europa (Ukraina och Moldavien), Afrika (bland annat Kenya) och Asien (Bangladesh och Filippinerna). Det svenska kansliet ligger i Malmö. I Rift Valley i Kenya arbetar Birgitta och KeA Arnlund med hjälp av svenska givare med bland annat en skola och ett skolfadderprogram, matpaket till barnfamiljer där barnen är undernärda och flera projekt där kvinnor arbetar och får en inkomst.

LOKICHOGGIO Lokichoggio (stavas ibland också Lokichogio, kallas i vardagligt tal Loki) är en stad i Turkanadistriktet nära Kenyas gräns mot Sydsudan. Under en period hade ett 50-tal biståndsorganisationer personal i staden, och dess flygplats är fortfarande viktig för kommunikationerna med Sydsudan. Majoriteten av invånarna tillhör turkanafolket, ett nomadfolk. Nio mil söderut ligger Kakuma, ett av Kenyas största flyktingläger där människor från flera afrikanska länder bor.

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 9

FOTO: BIRGITTA ARNLUND

NYA KLÄDER Bortskänkt textil och ”skräp” förvandlas till fönster mot himlen hos Katarina Ahl i Landskrona. Uppdraget att bygga en lekkyrka i församlingen blev större än någon kunde tro. intervju och foto: anna braw

församlingshemmet på Artillerigatan i Landskrona öppnar Katarina Ahl en vanlig dörr, och ljuset strömmar in i många färger. – Det är här vi har vår lekkyrka, säger hon. Nästan allt här inne är gjort av återvunna material. Hon hade sagt upp sig från en tjänst som kyrkvaktmästare och vikarierade som församlingspedagog när arbetet med lekkyrkan började, och det första hon tillverkade var nattvardssilver av plastflaskor och träkulor. Den ena uppsättningen står på altaret med oblater av vit lera i oblatasken. – På ett sätt började det här redan när jag skulle döpas, berättar hon. En vän till mina föräldrar erbjöd sig att sy en dopdräkt. Hon använde sin mammas brudklänning. Det var våren 2016 hon registrerade en firma, men idéerna hade hon utforskat ett tag – först i arbetet i församlingen och senare på egen hand med en broderisymaskin och tyger från Erikshjälpen Second Hand och andra butiker som säljer begagnat. EN TRAPPA NER I

UPPSATS OM LEKKYRKAN

Centrum för Teologi och

Religionsvetenskap

för kandidatexamen i teologi TEOK51: Examensarbete Borgehammar Handledare: Professor Stephan Framläggning: 2012-01-12

Den heliga leken

Elise Solberg (tidigare Nilsson), komminister i Heliga Trefaldighets kyrka i Malmö, skrev under sin utbildning en uppsats om lekkyrkan. Den heter ”Den heliga leken – om lekkyrkan som en väg till gudstjänstfirande för barn i Svenska kyrkan idag” och finns att ladda ner från webbplatsen uppsatser.se.

väg till gudstjänstfirande Om lekkyrkan som en idag för barn i Svenska kyrkan

Elise Nilsson 890714-5620

GODLY PLAY I den Montessori-inspirerade metoden Godly Play finns en serie ”berättelser” om mässan och om olika liturgiska moment. De föremål som används i berättelserna är också de som barnen sedan leker med och provar.

10 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

LITURGISKA FÄRGER

– Om en lekkyrka är byggd av återvunna material som inte är dyra tror jag att det är lättare för både vuxna och barn att leka där, säger hon. Det är mest textilierna som hon och hennes

kollega Cecilia, anställd på deltid med stöd från Arbetsförmedlingen, ägnar sig åt. – Vi har hittat alla liturgiska färger som vi behöver. Det är mest gardiner och dukar, berättar hon. Till dopdräkterna har vi använt spetsdukar och brudklänningar. Finns det tyg som passar till albor och röcklin? – Vi har fått tag på konfirmandkåpor som skulle slängas, så det är perfekt! Nu berättar vi för församlingar att om de vill tar vi emot konfirmandkåpor och körkåpor som de sorterar ut, och så ger vi en gåva till deras diakoniarbete. FÖNSTERMOSAIK

När Katarina gjorde bursorna och kalkklädena till de båda lekkyrkouppsättningarna i

Landskrona fick hon uppfinna ett sätt att imitera broderi. Nu har hon pärmar med broderade Kristusmonogram, IHS, pilgrimssnäckor och mycket annat. – Duvan är min favorit – den har jag i logotypen också, säger hon. Jag tror att vi behöver mer helig Ande! I Landskrona får lekkyrkan en dimension till: de stora kyrkfönstren, ett slags anslagstavlor eftersom tre väggar vetter är fönsterlösa, ska bli textilmosaik. – Vi sparar spillbitarna från ateljén och ger dem till barngrupper i församlingar som pysselmaterial, och här ska barnen göra ”fönster” av dem snart. •

Under åren 2012 och 2013 gjorde Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med andra organisationer en satsning på barnets rättigheter. Inför en workshop där deltagare från olika länder skulle dela med sig av erfarenheter till varandra gjordes en enkät. Rima Feidi, lärare vid Lutheran World Federation/World Service Vocational Training Center i Ramallah, skrev i sitt svar: ”Barn har stor fantasi och kreativitet, och det är de vuxnas ansvar att se till att barnen har en trygg omgivning som inspirerar dem, ger dem möjlighet att uttrycka sig och låter dem dela med sig av och utveckla sin fantasi och kreativitet.” – Jag tycker att det fångar något mycket centralt: arbetet handlar om bemötande och förhållningssätt, men också om tron på barns förmåga att bidra till förändring! säger Jenny Zetterqvist som är jurist på Kyrkokansliet. Det som Rima Feidi skriver är kärnan i Barnkonventionen: att möta barn som subjekt med egen förmåga. Det är ett synsätt som också står i samklang med Barnkonventionen och artikel 12. Jenny Zetterqvist rekommenderar läsning av den uttolkning som gjorts av Barnrättskommittén: General Comment no. 12, 20 July, 2009, The right of the child to be heard.

BERÄTTAR SJÄLVA I boken Jag var där (originaltitel: Ich war dabei) samlade den tyska barn- och ungdomsboksförfattarinnan Gudrun Pausewang en rad självbiografiska berättelser som hon hade fått höra av människor som var barn och tonåringar i Tredje riket – och några som barn i början av 2000talet hade berättat om sina far- och morföräldrar. En del av dem var medlemmar i de nazistiska barn- och ungdomsrörelserna. Nu finns boken, med efterord av Vibeke Olsson, i En bok för alla-utgåva.

GÖR SIG HÖRDA Musikaliska ”underbarn” har alltid väckt uppmärksamhet, och 1900och 2000-talets unga musiker och kompositörer får fortfarande finna sig i att bli jämförda med musikhistoriens mest kända barnfenomen, Wolfgang Amadeus Mozart. Två barn som har åhörare i många länder nu är Emily Bear, en amerikansk pianist som spelar klassisk musik och jazz tillsammans med vuxna musiker och komponerar, och Alma Deutscher, en brittisk violinist och pianist som framför sin egen violinkonsert och pianokonsert med orkestrar i olika länder och som dessutom har förvandlat sagan om Askungen till opera. Alma blir tonåring i år, Emily fyller 17. Musik av dem båda, och flera intervjuer, finns på Youtube. Lyssna!

UPPDRAG MISSION NR 2 2018: I KORTHET 11

I KORTHET

FANTASI OCH KREATIVITET

Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu? Den frågan fick en rad av de organisationer som arbetar för barn i Sverige och i världen.

Varje barn har rätt till... 12 UPPDRAG MISSION NR 2 2018: ENKÄTEN

PMU SAMARBETAR MED EN FILIPPINSK ORGANISATION MANGYANERNA PÅ FILIPPINERNA. NÄR BARNKONVENTIONEN FÖLJS KOMMER DEN HÄR ETTÅRINGEN OCH HANS FAMILJ ATT VARA FULLVÄRDIGA MEDBORGARE OCH FÅ SITT SPRÅK ERKÄNT.

FOTO: FREDRIK HJERLING

FOTO: PMU

Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu? De allra viktigaste orden är ”Barn har rätt till…”. Barnkonventionen måste ses som en helhet. Vårt mål är att flickor och pojkar, på lika villkor, får växa upp i trygghet och säkerhet – och för detta krävs att alla artiklar uppfylls. På Filippinerna träffade jag en liten ettårig pojke från urfolksgruppen mangyanerna. De är diskriminerade och har inte rätt till vare sig utbildning, medborgarskap eller sitt eget språk. För att den pojken ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda behöver han få mat, utbildning, medborgarskap och ett erkännande av sin kultur. Det jobbar PMU med genom vår partner på plats.

FOTO: MARIA PRESSON

NAMN: MARIA WÅHLIN ORGANISATION: PMU UPPGIFT: TEMATISK RÅDGIVARE DEMOKRATISK KULTUR OCH FRED

NAMN: MAGNUS JÄGERSKOG ORGANISATION: BRIS, BARNENS RÄTT I SAMHÄLLET UPPGIFT: GENERALSEKRETERARE Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu? Barn och unga vänder sig till Bris varje dag med vittnesbörd om hur deras rättigheter kränks. Utifrån Barnkonventionen kämpar vi för förändring och för ett bättre samhälle för barn. Den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga, och fyra av tio samtal till Bris handlar om det. Barn berättar om ångest, om att inte orka med skolan, om tuffa familjesituationer och uteblivet stöd. Det behövs många åtgärder inom flera politikområden, såväl främjande som förebyggande och akut. Vår självklara utgångpunkt är att barn har rätt att må bra och artikel 24 i Barnkonventionen, att samhället ska verka för varje barns rätt till bästa uppneåliga hälsa. Bris kommer att se till att barns psykiska ohälsa blir en central valfråga.

NAMN: ULRIKA KALLIN ORGANISATION: HOPPETS STJÄRNA UPPGIFT: VERKSAMHETSCHEF Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu? Artikel 28: ”Varje barn har rätt till utbildning.” 50 års arbete har övertygat oss om att utbildning är det mest värdefulla vi kan erbjuda barnen, eftersom det ger dem viljan och förmågan att av egen kraft lyfta sina samhällen ur fattigdom och misär. Det är dessutom en gåva som ingen någonsin kan ta ifrån dem. Vägen till att förverkliga alla Barnkonventionens fyra grundläggande principer går via just utbildning.

UPPDRAG MISSION NR 2 2018: ENKÄTEN 13

FOTO: PMU

ENKÄTEN

FÖR ATT STÖTTA BARN OCH VUXNA I URFOLKSGRUPPEN

FOTO: BARNMISSIONEN FOTO: DIAKONIA

NAMN: BO WALLENBERG ORGANISATION: BARNMISSIONEN UPPGIFT: GENERALSEKRETERARE Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu?

FOTO: BARNMISSIONEN

Vi vill inte lyfta ut något specifikt ord. Hela Barn konventionen är viktig för att täcka barnens viktiga rättigheter. Men det är inte bara viktigt att Barnkonventionen finns, utan också att det finns förutsättningar att genomföra den. Ett stort problem i sammanhanget är korruption. Om inte skattepengarna går till det som de ska gå till, hur ska då barnen kunna få den skola och hälsovård som de behöver och har rätt till? Hur ska barnen kunna få gratis skolundervisning om läraren är korrupt och tar betalt? Den senaste tiden har vi i Barnmissionen arbetat mycket med No Corruption Generation. Vi vill fostra den nya generationen till att säga nej till korruption. Korruption handlar inte om pengar utan om ett beteende som ärvs vidare från generation till generation. Vi vill ge barnen en grundläggande känsla för vad som är rätt och fel. Det är nödvändigt att komma tillrätta med korruptionen för att vi ska kunna bidra med ett långsiktigt biståndsarbete.

14 UPPDRAG MISSION NR 1 2018: ENKÄTEN

NEJ TILL KORRUPTION Bo Wallenberg berättar: ”I alla länder där Barnmissionen arbetar gör vi nu olika satsningar för att den nya generationen ska säga nej till korruption. Bilden togs i Rodriguez, i utkanten av Manilla, på Filippinerna, den 29 september 2017. Då deltog mer än 200 elever från Barnmissionens skolor i en stor manifestation och marsch mot korruption.”

NAMN: SARA HUGOSSON ORGANISATION: DIAKONIA UPPGIFT: KAMPANJANSVARIG Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu? Just nu jobbar vi för att lyfta in barns frågor om världen, samhället, rättvisor och orättvisor i valrörelsen genom Barnens tankesmedja, en politiskt obunden arena där barn genom workshops med pyssel, lekar och övningar kan prata och fundera om mänskliga rättigheter och ställa frågor till svenska politiker inför valet, som en påminnelse till dem att sätta mänskliga rättigheter först i politiken. Alla vuxna kan vara med och fånga upp barns kloka frågor om samhället och världen och förmedla dem till politikerna under valåret. Jag är så nyfiken på alla barns frågor, och såklart väldigt nyfiken på vad politikerna kommer att svara!

DIAKONIA HAR JUST LANSERAT SATSNINGEN BARNENS TANKESMEDJA OCH BJUDER IN BARN TILL WORKSHOPS INFÖR VALET I HÖST.

NAMN: MARIA LUNDBERG ORGANISATION: SVENSKA KYRKANS INTERNATIONELLA ARBETE UPPGIFT: PROGRAMCHEF Vilka är de viktigaste orden i Barnkonventionen i ert arbete just nu? Rätten till överlevnad och utveckling (art. 6, art. 24), rätten till utbildning, att inte diskrimineras och ha en röst tillsammans med andra barn och unga. (art. 28, art. 2, art. 12–13), och rätten att växa upp i trygghet (art. 3, art. 19, art. 22, art. 32). Svenska kyrkans internationella arbete omfattar långsiktigt utvecklingssamarbete, humanitära insatser och påverkansarbete. Hållbarhet ur flera perspektiv är en viktig utgångspunkt. I detta ligger att bidra till att barnen ska få en bättre värld att växa upp i. I det humanitära arbetet finns rätten till överlevnad, utveckling, trygghet och utbildning som viktiga och grundläggande utgångspunkter. I en katastrofsituation är det centralt att bidra till att barnens psykosociala behov möts, bland annat genom att skolor startas så snart som möjligt för att skapa struktur i ett kaos och att utbildning inte avbryts. Det bidrar också till trygghet och skydd.

TRÄDANALYS

FOTO: ANN JONSSON

I ett flyktingläger i Djibouti såg Ann Jonsson, utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete 2013, ett ovanligt träd som barn och vuxna har arbetat med tillsammans under en utbildningsdag.

De små barnens rätt till överlevnad är ett fokus i mentormammaprogrammen som finns i flera länder.

FOTO: IKON

– Det är en samtalsmetod som kallas trädanalys, berättar Ann Jonssons kollega Jenny Zetterqvist. Den kan vara ett exempel på hur man kan involvera barn och vuxna tillsammans i ett samtal om flickors rätt till utbildning. I Djibouti var det många flickor som lämnade skolan i förtid. För att kunna samtala om det, och om vad som kunde göras för att ändra på det, gjorde gruppen först en genomgång av orsakerna – det är de som är tecknade i trädets rotsystem.

Vi arbetar direkt med barn och unga som lever i urbana situationer där human trafficking, droger och brottslighet är vardag.

UPPDRAG MISSION NR 2 2018: ENKÄTEN 15

FOTO: DIAKONIA

”EN SOM ÄR SOM JAG” Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler. – Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams. intervju: anna braw

foto: eerdmans publishing (porträtt)

i ett flyktingläger vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk. Men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed. – I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta. VÅ FLICKORS VÄNSKAP

”BARNEN GER MIG BERÄTTELSERNA, FAST INTE AVSIKTLIGT. VARJE BERÄTTELSE ÄR EN PRESENT.”

PÅVERKAD AV BARNEN

Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder,

16 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker. – Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present. Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar. – Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit

– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed. – Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.

med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan. BRA PÅ ÖVERTALNING

Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin gul sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete. – Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen. – Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet. Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.

DELA PÅ ALLA NIVÅER

LINAS OCH FEROZAS VÄNSKAP Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.

Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu? – Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna. – Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt. – En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt. •

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 17

GERCILIANO, 14 ÅR, ÄR EN AV DE TONÅRINGAR SOM LÄR SIG ATT LAGA CYKLAR PÅ SVETSARKURSEN I BRINCADEIRA.

18 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

En öppen dörr BARNEN HAR EN EGEN PLATS I FAVELAN intervju: anna braw

foto: anna braw och broder christovão

Ute i stan är det drognätverken som bestämmer allt. Men innanför Brincadeiras dörr ska en uppochnervänd hierarki gälla. – Här kommer initiativen från barnen, säger broder Rodolfo. RODER RODOLFO GÅR genom trädgården förbi kyrkan och till det som i Sverige skulle kallas en reception. Utanför grinden står det en trasig telefonkiosk, och trottoaren har kapsejsat på flera ställen. Där, och precis innanför grinden, väntar ungefär tjugo barn. De flesta är i skolåldern, men några äldre tonåringar bär på riktigt små barn. En del av dem har just kommit, och några har hunnit leka en stund medan de har väntat. Broder Rodolfo skakar hand med alla och går med dem in i retreatgårdens trädgård.

FRÅN LANDSBYGD TILL SLUM

Bröderna från Taizé kom till Brasilien på inbjudan av Dom Helder Camara, som hade lärt känna kommunitetens grundare broder Roger under Andra Vatikankonciliet. Efter några år på ett par olika platser fick de uppdraget att bygga och bemanna en stiftsgård i ett nytt stift, Alagoinhas. – Vi fick en tomt på landet några kilometer från stan och byggde en gård som kunde fungera som retreatgård och utbildningscen-

ter, berättar broder Rodolfo. Men så blev det en stor urbaniseringsvåg här i Brasilien, och plötsligt var vi omgivna av människor som hade flyttat in från landsbygden. Nu är Taizéområdet en del av en av Alagoinhas fattigare stadsdelar, en så kallad favela. Det finns ännu fattigare områden i andra städer, men med europeiska mått mätt är det slum. Utanför brödernas murar finns mer stabila hus, små affärer och många förfallna, halvbyggda och halvrenoverade bostadshus utan riktiga elledningar. KORSVANDRING

Det var i samband med ett påskfirande som bröderna upptäckte stadsdelens barn och deras behov. – Vi hade bestämt att vi skulle göra korsvandringen tillsammans med alla som ville vara med här i området, och det kom så många barn och gick tillsammans med oss. Det var fint. Men dagen efter den sista delen av vandringen kom de och frågade om vi inte skulle gå mer … Och då förstod jag att vi måste fortsätta tillsammans med dem, säger broder Rodolfo.

”PLÖTSLIGT VAR VI OMGIVNA AV MÄNNISKOR SOM HADE FLYTTAT IN FRÅN LANDSBYGDEN.”

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 19

”... JAG INSÅG ATT VI MÅSTE GÖRA SOM JESUS SA: VÄNDA HIERARKIN UPPOCHNER.”

Han heter från början Rudolf, växte upp i en luthersk prästfamilj i norra Tyskland under och efter andra världskriget och prästvigdes strax innan han blev upptagen i kommuniteten i Taizé. Under Kalla krigets år reste han oavbrutet i Östeuropa för att kommuniteten skulle kunna hålla kontakten med och stötta de kristna bakom Järnridån. – Jag hade arbetat så länge med unga vuxna men aldrig med barn, säger han. Så när vi började ta emot barnen här var det nytt för mig. Men initiativet var deras, och jag insåg att vi måste göra som Jesus sa: vända hierarkin uppochner. Här är det barnen som är viktigast, det är barnen som bestämmer. EN PLATS FÖR LEK

Barnen som har väntat vid porten går med honom under de blommande träden och genom retreatgårdens område till det område

20 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

som kallas Brincadeira – det är en ordlek, en plats där man kan leka och samtidigt ordet för ”skämt”. Där finns flera byggnader, en öppen matplats under tak, volleybollplan, många träd och en stor port ut mot en bakgata. – Reglerna här är ganska enkla, säger broder Rodolfo och ställer sig på sin plats innanför den lilla dörren bredvid porten. Man får inte komma in om man bär vapen eller är påverkad av droger. Man får inte bråka härinne. Brincadeira ska vara en öppen dörr för barnen här. Alla ska vara välkomna. Det ska vara en trygg plats. På gatan väntar ytterligare ett 50-tal barn, tonåringar och mammor, ibland också några vuxna män. Broder Roger skakar hand med var och en som vill komma in. Många av barnen har planerat vad de ska leka med och ber honom genast att skriva en lapp som de kan ta med bort till förrådet för att hämta ut leksaker.

Intill broder Rodolfo börjar några barn klänga i klätterställningen av bambustammar. Några meter bort ligger stockar i en kvadrat, banco de pensamente, ”tänkarbänken”. Där får man sitta en stund om man slåss eller bär sig illa åt. DROGERNAS INTÅG

– I början kunde vi göra så mycket, säger broder Rodolfo. I den här delen av Brasilien finns det i stort sett bara slavättlingar, och nästan alla är mycket fattiga. Det var stora problem med arbetslöshet och alkoholism då, men vi kunde arbeta tillsammans med mammorna och byggde hälsocentraler och söndagsskoleplatser ute i kvarteren. Det gick bra i flera år, och specialskolan som vi hade startat efter en epidemi där många barn blev blinda växte och kunde ta emot hörselskadade barn och ”vanliga” barn också. Så kom drogen crack till Alagoinhas, och nästan allt blev annorlunda. Nu är det drognätverken som styr hela staden, och broder Rodolfo har en lång lista med namnen på alla tonåringar som har blivit misshandlade eller skjutna till döds i drogrelaterade uppgörelser de senaste åren. – Titta här, säger han och pekar på ett av matborden. Det här är signaturen för ett av drognätverken. Jag vet inte vem som har ristat in den. Vi tar bort dem hela tiden, men jag vet tioåringar som är kurirer och många tonåringar som är dealers. YRKESKURSER

Att hålla barnen och tonåringarna sysselsatta och försöka ge dem alternativ till drogernas värld har blivit en huvudsysselsättning för flera av bröderna. För de yngre barnen öppnar ”skolan där man kan lära sig allt möjligt” eller ”skolan som aldrig tar slut” varje dag när de vanliga skolorna är stängda – och det är de ofta på grund av de många lärarstrejkerna. Dona Sonia och Ricardo, broder Rodolfos medhjälpare, ser till att alla barn får varm frukost och en morgonsamling med sånger och berättelse, och storasyskon, mammor och

tillresta volontärer håller lektioner i de ämnen som barnen väljer. – Men vad ska de göra när de blir tonåringar? Det är så få av dem som har en chans att klara skolan, säger broder Rodolfo. Så vi har startat enkla yrkesutbildningar också. Inträdeskravet är att du inte har någon annan möjlighet. Vi har provat med några olika inriktningar, och nu är det en datorutbildning, svetsning, motorcykelreparation och frisörkurs de kan välja på. Kurserna hålls så att de som vill ska kunna fortsätta i skolan och så att de långa mörka kvällarna – solen går ner klockan sex – ska fyllas med något meningsfyllt. Men det har visat sig att också detta ställer till problem: – Så fort det blir mörkt blir gatorna mycket farligare, och en del av ungdomarna vågar eller får inte röra sig ute då. BLOMMOR, LJUS OCH TÅRTA

Något som verkar ha etablerat sig som tradition är att barn i alla åldrar firar sina födelsedagar på Brincadeira. De flesta mammorna är ensamstående, och finns det en man i familjen så är han styvfar åt de äldre barnen. – Det är få av barnen som kan fira sin födelsedag hemma, säger broder Rodolfo. Men på Brincadeira finns det alltid tigerkaka att ha som födelsedagstårta, och Dona Sonia häller upp hemgjord juice och tar fram ett ljus och en tändsticksask. – De måste ha med sig sin födelseattest, och de får bjuda fyra vänner på festen, säger broder Rudolf. Vännerna plockar blommor att dekorera kakan med – vi har ju alltid mycket blommor här i trädgården. Och så måste de sjunga hela födelsedagssången innan de skär upp kakan. Det är som en hel liturgi! Han är ofta med och gratulerar födelsedagsbarnet. Och han har vant sig vid ytterligare ett av barnens initiativ: de skär bara små bitar av kakan under festen, och sedan ber de om en plastpåse. – Nästan alla tar med det mesta av kakan hem till mamma. •

TAIZÉBRÖDERNA I ALAGOINHAS Det arbete som bröderna från Taizé gör i Alagoinhas finansieras genom den tyska organisationen Misereor (www.misereor.org) och av en tysk vänkrets, Freundeskreis der Kinder von Alagoinhas. Skolan och flera andra verksamheter som de har startat drivs numera av en brasiliansk stiftelse, Fundação do Caminho. Bröderna tar emot unga vuxna volontärer, främst från Brasilien och Europa, för att kunna hålla Brincadeira-arbetet igång. •

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 21

LÄST SEDAN SIST

JANERIC JOHANSSON

BILDER AV HOPP – SVENSKARNA SOM FÖRÄNDRADE KINAS HISTORIA Narin förlag 2017 EN SVENSK MODER TERESA I KINA Berättelsen om ett osannolikt möte på ett tåg i Kina år 1917 inleder den svenske konstnären Janeric Johanssons bok Bilder av hopp – svenskarna som förändrade Kinas historia. Det var då den svenske geologen Johan Gunnar Andersson träffade missionären Maria Pettersson från Västergötland, ett möte som så småningom ledde till upptäckten av Kinas urgamla Yangshao-kultur. Janeric Johanssons intresse för ämnet väcktes oväntat 2010 när en kinesisk delegation på besök hos honom i Malmö berättade om Yangshao-kulturen och hur den upptäcktes. Samtidigt blev Janeric Johansson själv inbjuden till Kina för att göra en stor konstutställning. Hans nyfikenhet på dessa för honom okända svenskar växte, och han började söka efter mer information. I Bilder av hopp berättar han om missionären Maria Petterssons liv och hennes långa, trogna tjänstgöring på ett barnhem i fattiga Kina. Under mycket svåra förhållanden och under en politiskt turbulent tid kom hon att leva och arbeta hela 55 år i Kina, och hon blev ”en svensk Moder Teresa”. Historien om henne skrivs med hjälp av brev och andra källor, och de ger ett unikt svenskt och kvinnligt perspektiv på den svåra tiden i Kina. I takt med att Maria Petterssons livsberättelse presenteras växer även Janeric Johanssons egen berättelse fram. Kontakterna med Kina, på besök vid universitet och kyrkor, både berikar och förbryllar honom, och han försöker navigera genom det ibland krångliga och diffusa kinesiska byråkratiska systemet. Boken genomsyras av öppenhet och får ibland nästan karaktär av utdrag ur en resedagbok när Janeric Johansson berättar om sina egna upplevelser och anknytningar till Kina och den kinesiska kyrkan. Samtidigt finns en djup beundran för Maria Petterssons och hennes missionärskollegers gedigna, betydelsefulla och kärleksfulla tjänstgöring i Kina. Svenska Kina-missionens historia belyses, och också det gör Bilder av hopp synnerligen läsvärd. RACHEL STENBACK tidigare utsänd av Svenska kyrkan i Kina

LISBETH GUSTAFSSON

INGRID LE ROUX Verbum 2017 LÄKARE I KÅKSTÄDERNA Då och då hör vi om kvinnor och män som trots omöjliga omständigheter och ur ingenting har lyckats skapa någonting som ger efterdyningar i världen runt omkring. I Lisbeth Gustafssons bok får vi möta läkaren Ingrid le Roux och läsa om hennes arbete med barn- och mödravård bland de fattigaste i Sydafrikas kåkstäder under apartheidregimens mörkaste år. Hon är en av de kvinnorna. Kärleken förde henne till Sydafrika, där hennes insats som läkare bland barn och mammor i de fattiga i kåkstäderna inte bara har påverkat de familjer hon hjälpt utan också har resulterat i ringar på vattnet hela vägen tillbaka till Sverige och vårt eget kungahus. Hennes arbete har fått inspirera vår drottning till engagemang för världens barn. Lisbeth Gustafsson skriver: ”Ingrid le Roux är en av de kvinnor i historien som har benådats med det som kallas trons gåva. En visshet som hon har omsatt i praktisk handling och format till en läkargärning av enastående slag.” Det är hennes förklaring till hur Ingrid mitt i de mörka omständigheterna har klarat av att se möjligheter trots att många hinder har dykt upp och stått i vägen för hennes arbete liksom taggtrådsstängslen runt kåkstäderna. Boken ger en överblick över Ingrids arbete och det historiska läget i Sydafrika på ett lättillgängligt sätt. Det man kan sakna är ett mer djupgående och personligt berättande. Det är något som Lisbeth Gustafsson själv tar upp i förordet, där hon skriver att hon ibland har tvivlat på om det någonsin skulle bli en bok på grund av Ingrids ovilja att bli upphöjd och citerad. Men på ett sätt ger detta en ännu större tyngd och trovärdighet åt Ingrids hängivna arbete med att lyfta upp andra runt omkring sig. ”Ingrid le Roux är Guds gåva till Sydafrika”, säger ärkebiskop Desmond Tutu. Ingrid var under många år hans husläkare. Många skulle nog instämma i att hon inte bara är en gåva till Sydafrika utan till hela vår värld. JOSEFINE HAGBY

22 UPPDRAG MISSION NR 2 2018: LÄST SEDAN SIST

TVÅ AV TRE I vår har den animerade filmen The Breadwinner, producerad av Angelina Jolie och ”tecknad” av delvis samma grupp som gjorde The Song of the Sea, premiär. Den bygger på den kanadensiska författarinnan Deborah Ellis berättelse om Parvana, en flicka som förvandlas till pojke för att kunna ta ansvaret för sin familj när hennes pappa blir bortförd av talibanerna i Kabul. Två av de tre böckerna om Parvana finns i svensk översättning hos En bok för alla: Den osynliga flickan och Parvanas vandring. Läs tillsammans med bokslukande barn, i en bokcirkel eller på språkcaféet! BRINNANDE BARNHEM Alma Johansson, utsänd av Kvinnliga Missionsarbetare till Armenien, tvingades se det barnhem som var hennes livsverk brinna upp under det armeniska folkmordet. Hennes brev hem blev ett vittnesmål om vad armenierna utsattes för. I boken Tiga kan jag inte – Alma och armenierna berättar Janne Carlsson om hur hon blev missionär och om hennes arbete. PÅ FLERA SPRÅK En hel del av de svenska barnboksklassikerna, till exempel Gunilla Woldes Totte-böcker, Lars Klintings böcker om bävern Castor och Svens Nordqvists Pettson-och-Findus-böcker, finns översatta till flera av de språk som talas i de senaste årens nyanlända barnfamiljer. Biblioteken kan berätta vilka och beställa hem det som inte finns på plats. Parallelläsning på flera språk kan vara ett tips för familjegrupper, språkcaféer och mångspråkig öppen förskola! TIDSRESOR Madeleine L’Engles science fiction-roman Ett veck i tiden fick Newbery-medaljen, ett av USA:s finaste barnlitteraturpriser, när den först gavs ut, och den har översatts till en lång rad språk. Tre förlag har gett ut den på svenska: först Verbum, sedan Libris och nu senast Modernista. I vår kommer en ny filmatisering med Storm Reid i huvudrollen som Meg Murry och med manus av Jennifer Lee som också skrev manus till Frost.

Oavsett om man är jordiskt sett nyfödd eller mycket gammal och erfaren är den bästa hållningen att vara som ett barn. Vid några få tillfällen i evangelierna uttrycker Jesus riktigt, riktigt stor glädje, och ett av dem är i Matteusevangeliet: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” * I grekiskan är ordet för ”barn” det ord som används om ett spädbarn, honäpios. När 1917 års bibelöversättning gjordes var det ordet så utmanande att översättarna, trots att de visste vad det betydde, valde formuleringen ”de enfaldiga” istället. De tänkte väl att enfald var en framträdande egenskap hos spädbarn, men jag tror att Jesus vill uttrycka den optimala relationen mellan Gud och människa – och betona att den är möjlig för alla människor, var och en för sig, personligen. Vid ungefär sex veckors ålder kan ett barn fästa blicken. Ögonmusklerna fungerar. Det börjar intuitivt förstå ”du”, börjar bli en relationell varelse, ler mot sin mamma vid amningen. Som vuxen kan man fylla barnets intuitiva leende med ett mer tänkt innehåll: ”Jag (barnet) är jag, du (mamma) är du. Jag har kommit ur dig. Jag har oändliga behov av att bli sedd, buren och bytt på och av att få näring ur din kropp.” ** Och mammans medvetna leende tillbaka säger att hon vet om alla barnets behov och att hon med mycket kärlek kommer att göra allt för att uppfylla vart och ett av dem. Himmelrikets hemligheter uppenbaras särskilt när vi som mycket små barn kommer till ro i Guds famn och försiktigt ler i vetskap om att vi har kommit ur Gud och att han ser våra oändliga behov av att bli burna, få förlåtelse, få näring. I nattvardens djupa gemenskap ser vi hur Gud ler tillbaka mot oss, ett leende som också formuleras i ord: ”För dig utgiven. För dig utgjutet.”

BO BRANDER (UTDRAG UR ARTIKEL OM NATTVARDEN I BOKEN UPPDRAG FÖRTROENDEVALD – INSIDAN, VERBUM 2015)

* MATTEUSEVANGELIET 11:25 ** MARTIN LUTHER BESKREV SYNDERNAS FÖRLÅTELSE SOM ETT BLÖJBYTE!

UPPDRAG MISSION NR 2 2018: BETRAKTELSEN 23

FOTO: SHUTTERSTOCK

BETRAKTELSEN

LEENDET

PEDAGOGISK REVOLUTION När Sören Dalevi forskade i moderna barnbiblar upptäckte han något oväntat: den första barnbibeln var inte från 1950-talet utan från 1520-talet. Och författaren var Martin Luther. intervju: anna braw

Sören Dalevi, numera biskop i Karlstads stift, blev klar med för drygt 10 år sedan var en analys av några nutida barnbiblar och hur de återger vissa berättelser ur Bibeln – vad som läggs till, vad som tas bort. Den skulle bara ha ett kort historiskt kapitel också. Och det var då Sören Dalevi upptäckte det. – Det som kännetecknar en barnbibel är att den innehåller ett urval av Bibelns texter, att texterna är bearbetade och att de är illustrerade. Men den första barnbibeln var inte från 1950eller 1960-talet, som jag hade hört, utan från 1529. Den första barnbibeln kom ut redan åtta år efter Martin Luthers bibelöversättning till tyska. Den kom ut samma år som Martin Luthers Lilla katekes och Martin Luthers Stora katekes. Författaren var, just det, den ganska nygifte Martin Luther. Före detta munk, nu småbarnspappa.

DEN DOKTORSAVHANDLING SOM

”OCH SÅ BESTÄMDE HAN SIG FÖR ATT GE DEM DET VIKTIGASTE I DEN KRISTNA TRON PÅ ETT SPRÅK SOM ALLA KUNDE FÖRSTÅ.”

– Reformationen var en pedagogisk revolution, det får vi inte glömma, säger Sören Dalevi. Det är festligt att det lutherska för oss har blivit väldigt mycket ord och något svårförståeligt, för det är tvärtemot vad Luther själv stod för. Han reste ut på sina första visitationer och upptäckte: folk kan ju ingenting om den kristna tron. Och så bestämde han sig för att ge dem det viktigaste i den kristna tron på ett språk som alla kunde förstå. PASSIONSBERÄTTELSEN

”För barn och enkla människor”, som det står i undertiteln, bearbetade Martin Luther 50 av Bibelns berättelser och ordnade illustrationer till dem. Titeln, berättar Sören Dalevi, speglar Luthers fokus: – Barnbibeln heter Passional, och det har med passionsberättelsen att göra. En barnbibel är ju alltid ett urval av texter, och majoriteten av de

24 UPPDRAG MISSION NR 2 2018

PORTRÄTTBILD: MAGNUS ARONSON/IKON

berättelser han valde har med Kristi lidande, död och uppståndelse att göra. För Luther är passionsberättelsen det centrala, kärnan, i den kristna tron. LÅNGT FÖRE SIN TID

Det finns en annan bok med en snarlik titel, en ”passional” om Kristus och Antikrist. Den är mer känd nu, och den visar en helt annan sida av Martin Luther: hans drastiska humor. – Men i barnbibeln kan vi se att han var långt före sin tid. Han kommunicerade budskapet till en stor grupp människor: till alla barn och till alla vuxna som inte kunde läsa, säger Sören Dalevi. Han tog hjälp av bilder. I andra sammanhang använde han populärmusik. Där har vi mycket att lära av honom såhär 500 år senare. Passional blev också den första svenska barnbibeln – översättningen kom ut år 1600, med andra illustrationer än i originalet men med samma koncept. – Han skriver i förordet att det är ”bibelberättelsen som den är” som han ger vidare. I själva verket har han klippt ganska rejält och tagit med det som han tycker är centralt, så skapelseberättelsen är en mening, och sedan vilar Gud på den sjunde dagen. Men vi ser Adam, Eva, trädet och frukten, så bilden berättar mer. Det är oerhört sofistikerat.

”FÖR LUTHER ÄR PASSIONSBERÄTTELSEN DET CENTRALA, KÄRNAN, I DEN KRISTNA TRON.”

miljoner exemplar sammanlagt av böcker, pamfletter och annat som han hade gett ut. Bibelöversättningen hade spridits i en halv miljon exemplar, och den blev också en viktig faktor när ett gemensamt tyskt skriftspråk utvecklades. Men Martin Luther själv såg kommunikationen med barnen som det allra mest betydelsefulla, säger Sören Dalevi. – Passional har blivit bortglömd – i Norden finns det ett enda bevarat exemplar, på Kungliga Biblioteket. Katekeserna som han skrev samtidigt har fortsatt att spridas. Men han skrev ungefär såhär: ”Det finns inget viktigare än att föra vidare Bibelns berättelser och den kristna trons innehåll till barn, och de som kan det, de är de viktigaste medarbetarna i kyrkan.” • fotnot Sören Dalevis doktorsavhandling fick titeln Gud som haver barnen kär? – barnsyn, gudsbild och Jesusbild i Barnens bibel och Bibeln i berättelser och bilder. Senare har han också skrivit boken Låt berättelsen leva! – om barnet och bibeln. Avhandlingen och flera av hans uppsatser om barn och bibelberättelser, bland annat en ganska nyskriven om bilden av Judas i barnbiblar, finns att ladda ner gratis från Digitalt vetenskapligt arkiv, diva-portal.org.

DE VIKTIGASTE MEDARBETARNA

Boktryckarkonsten var en av förutsättningarna för reformationen och för Luthers översättaroch författarframgångar: vid tiden för hans död ska det ha funnits ungefär 10

UPPDRAG MISSION NR 2 2018 25

FOTO: SHUTTERSTOCK. MARTIN LUTHER: MÅLNING AV LUCAS CRANACH, 1529/SHUTTERSTOCK

UTRYMME FÃ&#x2013;R MER 26 UPPDRAG MISSION NR 1 2018: SYDAFRIKA

Vad säger den här texten till oss? Det är den ständiga frågan när Sarojini Nadar, professor vid University of the Western Cape i Sydafrika, leder bibelstudier. Var i världen hon än är. intervju: anna braw foto: university of the western cape och anneli dennersten

RÄTTVIK 2008: Sarojini

Nadar, en ung teolog från Sydafrika, var inbjuden för att leda bibelstudier på Stiftsgården. Hon hade valt Esters bok. Det var också den som var ämnet för hennes doktorsavhandling, färdig 2003. – Vi läste den som en skräcktext. Det är inte så folk brukar läsa den – många ser den som en prinsessaga. Men vi gjorde det, och efteråt fick jag höra från några deltagare att jag hade predikat för de redan omvända. De var svenskar, de var med i Svenska kyrkan. Då var det en ung kvinna som sa att bibelstudiet hade fått henne att jämföra hur de unga kvinnorna i Esters bok görs i ordning för kungen med hur unga kvinnor idag känner att det ställs sådana skönhetskrav på dem. SEXUELLT VÅLD SOM TEMA

Den här intervjun görs när Sarojoni Nadar är på besök i Sverige igen i april 2017. Hon har blivit utsedd till professor vid University of the Western Cape i Sydafrika och fått den professur som kallas ”the Desmond Tutu Research Chair” och som är delfinansierad av Lunds Missionssällskap. Ingen vet ännu att #metoo, vågen av vittnesbörd om sexuella trakasserier och kränkningar, ska dominera höstens nyhetsrapportering, och när Sarojini Nadar berättar om bibelstudiet i Rättvik finns förstås inte heller berättelserna om sådana händelser i Svenska kyrkan (#vardeljus) samlade. Men hon vet att sexuellt våld är något som många i

Sydafrika upplever, många av de människor som är med i de församlingar hon blir kallad till. Därför har det blivit ett av hennes vanligaste teman när hon leder det som kallas kontextuella bibelstudier, och det var en av anledningarna till att hon valde Esters bok när hon började arbeta med sin doktorsavhandling vid millennieskiftet. – Först läste jag litteraturvetenskap, så steget till att fortsätta med biblisk litteratur var inte så stort. Och hela tiden medan jag har arbetat i universitetsvärlden har jag kunnat kombinera det akademiska arbetet med att resa ut och leda bibelstudier i församlingar. BÖRJAR MED BERÄTTELSE

Det kontextuella bibelstudiet som idé beskriver Sarojini Nadar såhär: – Det är ett interaktivt och samarbetsbaserat sätt att läsa Bibeln – människor möts för att sätta samman sin egen kontext och Bibelns kontext och genom det arbetet förvandla det samhälle de lever i. Den som leder ett sådant bibelstudium är facilitator (ung. den som underlättar något, gör något möjligt, red:s anm), inte föredragshållare. Vi frågar tillsammans: Vad säger den här texten till oss? Det är inte Sarojini Nadar som har ”uppfunnit” begreppet och metoden. Hon lärde sig den i Sydafrika. Däremot är hon en av de bibellärare som har gjort den känd – hon har använt den i många församlingar i Sydafrika, tillsammans med kolleger i kyrkan och på universitetet och i Kyrkornas Världsråd, bland annat. – Vi tar Bibeln på allvar, säger hon, och ibland är det viktigt att inse och erkänna att en av de funktioner som en text har är att den hjälper oss att förstå vad det är att vara människa. En berättelse är en bra plats att börja. Det viktigaste är att den text som gruppen ska samtala

UPPDRAG MISSION NR 1 2018: SYDAFRIKA 27

PORTRÄTTBILD: ANNA BRAW

UNIVERSITY OF THE WESTERN CAPE I BELVILLE I SYDAFRIKA.

om är just en berättelse – ”man kan inte precis använda Paulus …” – och att man har hjälp till hands om man vet att man kan komma att samtala om ämnen som kan vara personliga och upprivande för deltagarna.

i ett samtal om Bibeln utan att ha bett om lov i förväg, men jag lär mig alltid mycket av dem jag träffar, och jag tycker om att höra människors röster. INSPIRATION

ETT GEMENSAMT RUM

Sarojini Nadar var 27 år när hon disputerade och 38 när hon blev professor, och man skulle kunna tro att hennes yrkesväg är en fortsättning på generationers akademiska flit. – Vi är en stor syskonskara, men jag är den enda som har gått ut gymnasiet och fortsatt studera, berättar hon. När hon reser ut för att leda bibelstudier är det inte på grund av sin professorstitel som hon har blivit kallad utan för att människor i församlingarna vill tala om Bibeln. Ofta deltar kvinnor som lever i fattigdom och i våldsamma miljöer. En av de berättelser som Sarojini Nadar har använt mycket är den om den samariska kvinnan som möter Jesus vid brunnen. – Bibelstudiet öppnar ett gemensamt rum för oss. Jag ska väl inte säga att människor förvandlas, och ämnena som vi tar upp är ofta svåra att närma sig. Men vi börjar med den kontext som deltagarna lever i, och de får berätta vad de är oroliga eller ledsna för. Vi läser bibeltexten. Sedan tar vi med oss texten ”hem” – finns det människor som liknar människorna i berättelsen? Och plötsligt är det som om de lever upp: ”Såhär är det i min kultur också! Det där hände faktiskt mig också!” Det är församlingarna som ber om bibelstudierna, och tanken är att de som har deltagit ska kunna fortsätta använda metoden sedan. Men man kan också ta vara på det som händer i forskning, berättar Sarojini Nadar. – Om man vill veta vad människor tycker och tänker kan man leda ett bibelstudium istället för att intervjua dem, säger hon. När man låter de resurser som finns i en kristen gemenskap eller i en grupp människor möta akademins blir det något mycket spännande. Jag skulle inte använda det människor säger

Hur är det att vara ”Desmond Tutu-professor”? Jo, ett svar kan vara att Sarojini Nadar en vecka före resan till Sverige var och hälsade på honom. – Han är en sådan visionär, en sådan inspiration för mig! Han säger fortfarande sanningen till makthavarna. Han är så arg på vår regering, så orädd också när han vet att det han säger kommer att göra honom impopulär. Och han är full av humor, full av nåd … Ett annat kan vara att hon handleder elva doktorander vid tiden för intervjun, sju månader in i anställningen. Det måste bli mindre om hon ska hinna med allt annat. – Men jag tycker om att handleda! säger hon. Det som däremot inte alls fungerade var när en kollega förra året bad mig att undervisa på grundnivå. Min undervisningsstil är samarbete, och miljön där var helt främmande för mig: studenterna satt och väntade på att bli matade. Och så höll de på med sociala medier hela tiden. Och ett tredje kan vara att redan när Sarojini Nadar var på anställningsintervju påminde hon kommittén om att Desmond Tutu har skrivit en bok som heter God Is Not a Christian – hon vill att ”ekumenisk teologi” i titeln ”The Desmond Tutu Chair in Ecumenical Theology and Social Transformation in Africa” ska ändras till ”religion”. Den ändringen är också genomförd när den här intervjun publiceras. – Jag vill ge utrymme för mer, säger hon. Först av allt islam, för Western Cape har en stor muslimsk befolkning. Det är ett problem när kristendomen tas för given och andra trosinriktningar inte syns. Vårt samhälle är mer pluraliserat än sekulariserat. Och sedan behöver det breddas på fler sätt. Genderstudier är det ämne som jag kommer och bidrar med, men det måste bli fler: ekonomi, ekologi … •

SAROJINI NADAR Professor i ekumenisk teologi och social förändring vid the University of Western Cape i Sydafrika, tidigare professor vid University of Kwa-Zulu Natal, forskningsledare och direktor för programmet för gender och religion vid samma universitet och koordinator för The International Network in Advanced Theological Education (INATE). Sin kandidatexamen i litteraturvetenskap och religionsvetenskap tog hon vid University of Cape Town, där hon också tog sin Master i biblisk litteratur. Sedan doktorerade hon vid University of Kwa-Zulu Natal. Sarojini Nadars företrädare som professor vid University of the Western Cape var Christo Lombard.

DESMOND TUTUPROFESSUREN Lunds Missionssällskap donerade 2015 den fond som idag finaniserar den professur Sarojini Nadar innehar. National Research Foundation i Sydafrika har sedan dess träffat avtal med LMS och UWC om att omvandla professuren till en nationell forskningsprofessur med omfattande forsknings- och stipendiemedel. I och med detta omvandlas den till The Desmond Tutu Research Chair in Religion and Social Justice.

UPPDRAG MISSION NR 2 2018: SYDAFRIKA 29

TEXT: ANNA BRAW

STIPENDIATEN

FOTO: IKON/PAUL JEFFREY RESPEKTIVE M M MORSI/ACT

Svenska kyrkan har samarbetat med National Council of Churches in the Philippines för att stötta invånarna i bland annat staden Concepcion och byn Dolores på Filippinerna efter naturkatastrofer.

”MAN ÄR ALDRIG ENSAM” Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. – Vi har saknat gemenskapen. Man är aldrig ensam där. En präst som arbetade där efter oss berättade om när hon hade varit på en retreat. Det visade sig att det var tänkt att deltagarna skulle dela på sängarna, fyra i varje säng. De andra erbjöd henne platsen längst in vid väggen – ”så får du lite avskildhet” … Delvis vet Gunilla Kristiansson vad det är hon och hennes man Per ger sig av till i mitten av februari. De har bott och arbetat i Malmö ett tag nu, Per som präst i Västra Skrävlinge och Gunilla som barnmorska i Rosengård, men 1995–1999 var de missionärer på

Filippinerna, och det är där de ska arbeta det närmaste året. – Vi har sparat ihop pengar så att vi klarar oss i ett år, och vi vill göra nytta, så vi frågade ärkebiskopen i Philippine Independent Church om han ville att vi skulle komma. Han bad oss att komma till en stad fyra timmars resa från den plats där vi bodde på 1990-talet, till St. Paul’s prästseminarium. Per ska undervisa där, och jag ska stötta de kvinnliga studenterna och arbeta med hälsoarbetare inom primärvården. De svenska nyheterna från Filippinerna den senaste tiden har dominerats av kriget mot droger. – Drogkartellerna är mest i de större städerna, säger Gunilla. Manila är en av världens farligaste städer. Där vi har bott och kommer att bo är det annorlunda, och vi har inte varit rädda. Kriget mot droger har fått fruktansvärda konsekvenser för de fattiga. På något vis har det blivit ordning, i alla fall tillfälligt, men priset? Gunilla och Per satsar ett år på egen bekostnad – stipendiet från Lunds Missionssällskap blir ett litet bidrag – för att arbeta. – Det finns inga sådana här tjänster i Svenska kyrkans arbete nu, och vi vill arbeta direkt med människor, säger Gunilla. Närvaron, och att bidra med kunskap och styrka bland människor som många gånger är fattiga och utsatta – det är det vi vill.

30 UPPDRAG MISSION NR 2 2018: STIPENDIATEN

På 1990-talet arbetade Gunilla mycket tillsammans med en filippinsk sjuksköterska och barnmorska som också fungerade som hennes tolk när de ledde utbildningar. – Vi blev nära vänner och har hållit kontakten i alla år, och vi ska försöka göra något tillsammans nu också, berättar Gunilla. När föräldrarna, mest mammorna, kommer till hälsocentraler för att få sina nyfödda barn vaccinerade kan man ta tillfället i akt och undervisa om familjeplanering, amning och sexuell och reproduktiv hälsa. Tre fjärdedelar av Filippinernas invånare tillhör den katolska kyrkan. Philippine Independent Church har ett samarbetsavtal med Svenska kyrkan men är varken luthersk, reformert eller anglikansk – Gunilla tycker att dess gudstjänster känns katolska och lite anglikanska. – Vi har haft ständig kontakt med vissa av våra vänner från kyrkan, säger Gunilla, särskilt med en kvinna som var praktikant hos Per. Hon bodde också hemma hos oss under en period, och vi var med när hennes första barn föddes. Han heter Ian Per! Våra barn har varit och hälsat på henne de senaste åren. Det ska bli så roligt att träffa henne igen. Det har gått bra för henne, men prästernas löner är så låga. Hon och de andra får kämpa hela tiden. STIPENDIATER Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet. Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda. Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap. Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete och har biskopen i Lund som hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt utifrån de breda nätverk som Svenska kyrkan och styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. UNGDOMAR VIKTIGA Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren. – I första hand stöder vi ungdomar och deras utbildning för tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och utbyten av olika slag, bidrag till projekt med inriktning på bland annat utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, inklusive musik, konst och film.

Kina, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape. I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi, bland annat genom medfinansiering av en professur i religionsteologi. I Malmö stöder sällskapet olika projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom. www.lundsmissionssallskap.se

VILL DU BLI MEDLEM? Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (5 nummer/år) som speglar sällskapets arbete. Du får också kallelser till givande årsmöten där du är med och väljer ordförande och styrelse. På det viset kan du påverka inriktningen på styrelsens arbete och vilka projekt som ska få stöd. Medlemsavgiften är 50 kr/år alternativt en engångssumma på 500 kr för livslångt medlemskap. Skicka ett mail till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se om du vill bli medlem och ange namn och adress.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION? Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen. Du kan anmäla dig genom att maila till red@uppdragmission.se. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen, 073-998 23 27.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet. Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps sida, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning och interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

VILL DU MEDARBETA?

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

Vill du recensera en bok, göra en intervju eller bidra till Uppdrag Mission på något annat sätt? Hör av dig till red@uppdragmission.se!

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

VÅRA TEMANUMMER:

NÄSTA NUMMER UTE 27/4 EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKA P • NR 4, 2016 • ÅRGÅNG 170 • 45 KR

en tidskrift från lunds missionssällskap

nr 4 • 2011 årgång 166

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

Halva sanningen finns på den andra sidan

KR 4, 2014 • ÅRGÅNG 168 • 45 MISSIONSSÄLLSKA P • NR EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS

LLSKAP LUNDS MISSIONSSÄ EN TIDSKRIFT FRÅN

166 • 45 KR • NR 4 • 2012 • ÅRGÅNG

Kapstaden

–DETTA ÄR MIT T MAL MÖ! ANN ILMAR NILS PER MARTIN SHIFAA

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2015 • ÅRGÅNG 169 • 45 KR

ANDREAS SONJA CECILIA LINA RICHARD BOB

JEHOSHUA KARIN TONY MARIE JONAS SANDRA

BIRGIT BO RAFAEL ELSIE KRISTINA

HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10 HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30 INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36 FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38

6 SIN KÄRLEK TILL MALMÖ 16 ILMAR REEPALU OM D ÄR EN DEL AV MALMÖ PER BRINKEMO SOMALILAN 20 ÄR OLIKA I MALMÖ BOB HANSSON ALLA 39 OM FRAMTIDENS MALMÖ KRISTINA OLSSON

BLIR DET SOMMARTEMA: FÖR KRISTNA IDET GODA MELLANÖSTERN?MÖTET

SKALAN 10 PAKISTAN LÄNGST NER PÅ ÄR INTE ÖVER 30 EGYPTEN OROLIGHETERNA 40 ANALYS EMIGRATIONEN FORTSÄTTER

MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4 LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26 1 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DET GODA MÖTET HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

Vattenlinjer

KONTAKTA ANNA BRAW 073-998 23 27 PREN@UPPDRAGMISSION.SE

DÄRFÖR ÄR VATTEN EN KYRKLIG RITUAL 10 HOLLAND VÄXER UPP UR HAVET 12 DE MARSCHERAR FÖR RÄTTEN TILL VATTEN 36

2014-06-11 19:00 nr4_2014.indd 1

UPPDRAG MISSION NR 2 2018: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31

POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

4 1 1 1 8 6 3 0 0

När det fruktansvärda inträffar. När katastrofen är ett faktum. Ge människor kraft att bli starkare tillsammans!

foto: magnus aronson/ikon

SMS:a LIV tilL 72 905 och ge 100 kr

Eller swisha till 9001223 svenskakyrkan.se/fastekampanjen