Uppdrag Mission #5 2018

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 5, 2018 • ÅRGÅNG 172 • 45 KR

ATT GÖRA GOTT KENYA JOHN MBITI SKRIVER KIKAMBA PÅ NYTT SÄTT 8 INTERVJU GOD MAN, GOD VÄN 22 KRÖNIKA ”DET GER SÅ MYCKET” 4

MISSIONS- MISSIONS UPPDRAGET

I VÅR TID BYGGER PÅ DIALOG OCH INTERRELIGIÖSA MÖTEN. LÅNGT FRÅN DOKTRINER OCH REGELVERK MEN NÄRA TRON PÅ MÄNNISKOR OCH DERAS FÖRMÅGA. DET ÄR DE RÖRELSERNA VI FÖLJER I UPPDRAG MISSION.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Anna Braw Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Lars Micael Adrian, ordförande Anneli Dennersten Mika Vähäkangas Lennart Hamark Agneta Hansson Jenny Zetterqvist Grafisk form sjunde.nu Prenumeration pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan ISSN 2001-0087 Omslag Collage: sjunde.nu

Gott eller ont?

KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS missionskonferens

ägde rum i Arusha, Tanzania, i mars. Arusha är ett område där det för drygt ett sekel sedan inte fanns några kristna alls.

Numera är de kristna i majoritet. De flesta av dem är aktiva kyrkomedlemmar. Det finns talrika kyrkliga sjukhus, hälsovårdscenter och skolor och till och med flera kyrkliga universitet i Arusha-området.

Men var det gott eller ont att missionärerna trängde in i Afrika, ofta utan att blivit bjudna, och förkunnade sin tro?

Kunde de inte bara ha byggt skolor och sjukhus?

Frågar man afrikanska kristna så är svaret överväldigande positivt: Bibeln och evangeliet är något centralt för dem.

Samtidigt kan de klaga över missionärers kulturimperialism, rasism och andra negativa kännetecken.

Delvis upprepar afrikanska kristna dessa fel, och delvis korrigerar de historiska fel – som John Mbiti, som ensam översatte Nya testamentet till sitt modersmål och samtidigt förnyade språkets ortografi. Han kallas ofta den afrikanska akademiska teologins fader, och vi kan läsa om hans projekt i det här numret.

Konferensen var starkt afrikanskt präglad. Det syntes bland annat i att delegaterna visade sådan glädje över evangeliet. För många afrikaner är evangeliet fortfarande goda nyheter eftersom de kommer ihåg tiden innan det nådde fram till dem.

MEN VAR DET GOTT ELLER ONT ATT MISSIONÄRERNA TRÄNGDE IN I AFRIKA, OFTA UTAN ATT BLIVIT BJUDNA, OCH FÖRKUNNADE SIN TRO? KUNDE DE INTE BARA HA BYGGT SKOLOR OCH SJUKHUS?

mycket mer av det som vi räknar som positiv utveckling är symptom på djupare kulturella förändringar. Utan sådana förändringar anammar kulturen inte någon positiv utveckling. I en stor del av Afrika har de goda nyheterna bidragit till sådana förändringar.

Samtidigt finns det mycket i missionens och kolonialismens arv som vi måste göra oss av med. Även i sådana diskurser spelar afrikanska kyrkor en betydande roll.

Medan den västerländska missionsrörelsen har mycket att skämmas över i sin historia signalerar afrikanska kristna att västerländska kyrkor inte ska skämmas för evangeliet.

SKOLOR, SJUKHUS OCH

mika vähäkangas professor i missionsvetenskap med ekumenik vid Lunds Universitet medlem i redaktionsrådet för Uppdrag Mission

2 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

FOTO: SOFIA TORVALDS

Det är klart att många av oss spontant söker oss till katastrofrubrikerna. Vad ÄR det som händer i vår värld?

Alltid

6

4 KRÖNIKAN

DEN RUNDA FILTEN Lotta Blom gjorde en ny stickbeskrivning och började sälja den till stöd för flickor i världen. Nu har hon samlat in över 125 000 kronor.

28 STIPENDIERAPPORTEN

24 RECENSIONER OCH LÄSTIPS 25 BETRAKTELSEN

30 STIPENDIATEN 31 OM LMS

18

8

ANDAKT OCH ARBETE En grupp kvinnor i Småland fångade på 1840-talet upp en tysk idé och fick vara med och lägga grunden till den svenska välfärden.

NYTT SKRIFTSPRÅK Helt spontant började John Mbiti översätta Nya testamentet till sitt modersmål, kikamba – och samtidigt gav han språket en ny ortografi.

20

12

EN UPPGIFT FÖR MIG Cinna Ståhl Hallengren kör inte jeepen själv längre – det finns chaufför nu – men fortsätter att åka som volontärläkare till Östafrika.

FAST I CALAIS Teaterorganisationen Good Chance Theatre har samlat skådespelare från många länder för att berätta om flyktinglägerliv.

Men det som media låter oss ta del av är alltid ett urval. Det finns små och stora katastrofer som vi aldrig hör talas om, som får en notis ibland eller som blir ointressanta när det verkar som om de aldrig kommer att ta slut.

Och urvalet – eller olika nyhetskanalers urval – ger oss ännu mindre hela bilden av allt gott som händer i världen.

Den här gången är Uppdrag Mission en plats för en liten, liten del av det goda, så mycket som får plats på sidorna i ett nummer, ett urval som kanske kan få komplettera de stora, uppmärksammade nyheterna för dig och några av de människor du har runt dig. Det var svårt att välja, för det görs så mycket gott både i närheten av katastrofer och i svensk vardag.

Men mission är ju att berätta goda nyheter. Här är några att börja med. Sprid dem, och berätta själv om det goda du ser!

Anna Braw, redaktör

26 FRUKOST I PÅSE Alla i kyrkan St. Paul’s K Street kan hjälpa till med frukost till människor som sover på gatan i USA:s huvudstad.

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 3

”Det ger så mycket”

EN MEDMÄNSKLIGHETENS REVOLUTION I DET TYSTA Det är tisdag morgon, och i Fryksände kyrkas församlingshem i Torsby är mötesplatsen Nyfiket i full gång. Runt trettio deltagare med olika etniska bakgrunder har dykt upp i första hand för att lära sig svenska lite bättre och dessutom för att äta lunch, samtala och lära känna nya människor.

En person utmärker sig lite extra: Bettan. Inte enbart för att hon har en tatuering som letar sig fram mot halsen, eller för att hon är ganska bullrig och inte verkar bekymra sig över om hon hörs och syns, utan framför allt för att hon mer än någon annan personifierar vad det innebär att stå med öppna armar. Den före detta dagmamman har blivit som en extramamma för många av de ensamma asylsökande som dyker upp. Hon kramar, skämtar, frågar och lyssnar. Sitt engagemang motiverar hon med självklarhet och på bred Torsbydialekt: ”Det är nog det att jag inte kan lämna nå’n utan å bli sedd.

Jag har inte e krona betalt. Jag har min sjukpension och om jag då kan göra nå’t som är bra, då gör ja’t. Det ger så mycket. Jag tror att vi måst bju på oss sjôl.”

4 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

Vi måste våga bjuda på oss själva. Det skulle kunna vara det samlade tipset från de senaste åren när jag har sökt upp människor som engagerar sig ideellt för asylsökande och nysvenskar. Jag besökte Bettan och Nyfiket under våren 2016 i samband med att jag skrev Tillsammans – en reportagebok om tio församlingars integrationsarbete. Jag kuskade Sverige runt, reste till Broby i söder och till Piteå i norr, och träffade oerhört många engagerade människor. Men det som gjorde djupast intryck på mig var alla volontärer som frivilligt gav generöst av sin tid och sina kunskaper. Det var nästan som om det pågick ett slags medmänsklighetens revolution i det tysta bland helt vanliga svenskar.

De hade vitt skilda utbildningar och socioekonomiska bakgrunder men förenades i engagemanget för de nyanlända. Visst träffade jag gott om pensionerade lärare i samband med olika sorters språkkaféer, men här fanns också företagare, snickare, sjuksköterskor, fotografer, bilmekaniker, studenter, elektriker, arbetslösa, industriarbetare och sjukskrivna. Man behöver inte ha en speciell utbildning för att engagera sig, man kommer långt med en öppen famn och god vilja.

KRÖNIKA

Och han målar en dyster framtidsbild: ”Vi närmar oss nu den punkt där det blir nödvändigt att ta ställning. Antingen en framtid där människan, alla människor, även fortsättningsvis har rätt att flytta och få en fristad när de behöver det. Eller också en framtid där bara en viss sorts människor kan röra sig över gränserna.”

Och jag tänker på alla de där volontärerna som runt om i Sverige oförtrutet fortsätter att engagera sig i det tysta, som vecka ut och vecka in välkomnar alla som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv. Alla de som skapar integration på gräsrotsnivå enbart för att det är det enda medmänskliga och förnuftiga. De människorna är vårt lands framtid och hopp.

Bettan i samtal med två cafédeltagare på Nyfiket i Fryksände församlingshem.

Foto: Pierre Eriksson

Trots att det bara gått två år sedan jag gjorde min rundresa känns det som en helt annan tid. Statsminister Fredrik Reinfeldts tal i augusti 2014 om att svenskarna skulle öppna sina hjärtan känns oändligt avlägset, och många av dagens politiska utspel hade varit otänkbara för bara några år sedan. Eller som Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet, konstaterar i DN den femte juli i år: ”De flesta partier har övertagit SD:s falska budskap, att ’utlänningarna’ inverkar negativt på ’svenskarnas’ välfärd och säkerhet.”

Jag ringer runt till några av dem på nytt. Flyktingboenden har stängt, och verksamheter har förändrats. I Torsby är Bettan fortfarande lika engagerad även om Nyfiket inte finns kvar. På något ställe har medarbetare gått in i väggen eftersom församlingen ville för mycket, och på en annan plats försöker man komma underfund med hur man bäst kan använda sina resurser. Men viljan att hjälpa är lika stark som tidigare, och engagemanget är lika brinnande.

Fortfarande strömmar det till människor som vill göra något. Det är dem vi borde fokusera på, dem vi borde ha som föredömen. Speciellt i dessa politiskt dystra tider.

Någonstans i bakhuvudet ringer välbekanta ord: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Jag undrar om inte Bettan och alla de andra frivilliga förstått den djupaste innebörden av ”att göra gott”.

PIERRE ERIKSSON

Pierre Eriksson är redaktör och formgivare på Argument förlag i Varberg, författare till boken Tillsammans – en reportagebok om tio församlingars integrationsarbete och frilansjournalist.

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 5

”ALLA BORDE FÅ GÅ I SKOLAN” DEN RUNDA FILTEN BLEV LOTTA BLOMS INSAMLING intervju: anna braw

6 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

foto: privata bilder

Lotta Blom stickade en ny filt, skrev ner hur hon hade gjort och bestämde sig för att låta fler få glädje av resultatet. På fem månader har det blivit mer än 125 000 kronor till skolgång för flickor.

TANT KOFTA kallar hon

sig i stick- och virk-världen, där hon turnerar med gammaldags koffertar fyllda med garn som hon har färgat i sitt hus i Romelanda nära Kungälv och hängt på tork i trädgården där. Då och då leder hon kurser. Ett par dagar i månaden har hon också öppet i sin hemmabutik. Flera av hennes tidigare beskrivningar, till exempel en flexibel kofta, har blivit mycket spridda. Men tidigt i våras, när hon var klar med beskrivningen till en filt, provade hon ett nytt sätt att arbeta.

Hej Lotta Blom! Vad är Den runda filten?

Det är ett projekt där man kan sticka sig en rund filt och samtidigt vara med och bidra till att flickor i tredje världen får en chans att gå i skolan och utbilda sig. Den som vill göra det får stickbeskrivningen av mig och sätter in 50 kronor eller valfri summa till Plan International Sverige. Filten kan man sticka med restgarner eller vilket garn man vill. Den är inte alltför svår, den är rolig att sticka, och man kan göra lite som man själv vill. För att lyckas behöver man förutom garn en lång rundsticka, 150 centimeter, och 17 stickmarkörer.

Du har ju gjort många beskrivningar – hur kom du på att en beskrivning kunde bli en insamling?

Jag tycker att jag lever ett så privilegierat liv i ett tryggt land, och jag ville göra något som kan få en betydelse för andra. En filt är en symbol för omtanke och värme – vi slår en filt om dem som är alldeles nyfödda, frusna, skadade eller sjuka.

Jag har min bakgrund i skolvärlden och ville samla in pengar till något som får en bestående betydelse. Alla borde få gå i skolan för att skaffa sig redskap för att klara livet bättre. Kunskap är makt. Om flickor får lära sig att läsa och räkna kan de klara sitt liv mycket bättre. De kan göra affärer, blir inte lurade så lätt och kan läsa sig till information och handla därefter. Att det blev Plan var en slump – någon nämnde organisationen, jag läste på hemsidan och det kändes framåtsyftande och bra.

PLAN INTERNATIONAL

Ditt koncept är att lita på ”köparna” – funderade du på att genomföra projektet på något mer kontrollerat sätt?

Det är väl självklart att alla skänker en slant?

Hur skulle det kännas att sitta och sticka på en filt och tänka att flickorna inte får några pengar av mig för att jag är för snål?

Hur mycket pengar har Den runda filten dragit in hittills?

Idag, den 6:e augusti, har 922 personer gett sammanlagt 125 673 kronor – och det är fantastiskt! Insamlingen startade den 1:a mars i år. Nästa steg i insamlingsarbetet är att tillsammans med Plan berätta om hur pengarna används. Det ska jag göra på sociala medier under hösten.

Vad har du fått för reaktioner?

Jag är överväldigad av alla positiva reaktioner.

Alla är glada och tycker att det är en bra idé.

På Plan blev de överraskade över att det kom så mycket pengar. ”De som stickar är godhjärtade och generösa av sig”, svarade jag.

•

SVERIGE Plan International Sverige är del av biståndsorganisationen Plan International, som har verksamhet i 75 länder. Såhär presenteras verksamheten på organisationens webbplats: ”Vi arbetar på uppdrag av barn för att stärka deras rättigheter och säkerställa att flickors lika villkor respekteras.

Plan International är politiskt och religiöst oberoende och allt vårt arbete utgår från FN:s barnkonvention. Vi arbetar på gräsrotsnivå direkt med barnen, deras familjer och lokala beslutsfattare. På så sätt skapar vi långsiktig förändring för individer såväl som hela samhällen.

Vi finns på plats i katastrofer, men jobbar också långsiktigt och förebyggande. Samtidigt arbetar vi aktivt för att alla länder runtom i världen ska ha barnens bästa för ögonen.”

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 7

ORDET OCH SPRÅKET JOHN MBITIS ÖVERSÄTTNING

AV NYA TESTAMENTET TILL KIKAMBA

SPRIDS I KENYAS SKOLOR 8 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

Det började med ett paket som reste från Kenya till Schweiz, en enda vers och en glömd lunch. Nu har John Mbiti översatt hela Nya testamentet till sitt modersmål kikamba. intervju: samuel rubenson, agneta hansson och anna braw foto: anna braw

ET FUNGERAR! Vem som helst kan läsa – uttalet är så enkelt, och betoningarna hamnar rätt av sig själva,

säger John Mbiti och sätter boken i Samuel Rubensons händer. Prova!

Han har gjort så förut, berättar han, på möten med modersmålstalande akademiker, tillsammans med skolbarn – och när han har träffat människor som inte kan språket alls.

Samuel Rubenson läser högt, och John Mbiti och Jesse N. Mugambi nickar. Perfekt!

Boken är ett exemplar av en ny översättning av Nya testamentet till kikamba, ett språk som talas som modersmål av uppemot fyra miljoner människor i Kenya och Tanzania. I och med bibelöversättningen har det fått en ny ortografi, ett nytt skriftspråk, med bara det engelska språkets alfabete.

– Det var européer som skapade kikambas skriftspråk, och de använde massor av specialtecken som gjorde det svårt att läsa. Nu ville jag prova att skriva som jag tycker att det låter istället. Det är mycket enklare, och det visade sig att alla får grepp om det direkt och läser utan problem. Jag förstod allt du sa!

FÖRSTA ROMANEN PÅ KIKAMBA

De ungefär 1000 delegaterna, varav två från Lunds Missionssällskap, har just hört John Mbiti tala på den stora missionskonferensen

som Kyrkornas Världsråd anordnar i Arusha i Tanzania. Efteråt har Mika Vähäkangas, som har varit med och planerat konferensen, ordnat ett möte.

John Mbiti brukar kallas den afrikanska teologins fader. Han föddes i en stor familj i Kenya 1931 och visade tidigt vem han var: som tonåring skrev han vad som räknas som den första romanen på kikamba (den finns fortfarande i tryck), och snart studerade han teologi i usa. Sin doktorsavhandling i teologi arbetade han med i Cambridge i England, och efter det har han bland annat undervisat på Makerere University i Uganda och varit direktor på Kyrkornas Världsråds ekumeniska institut i Bossey i Schweiz. Nu bor han och hans schweiziska fru Verena i hennes hemland, men han är ofta i Kenya, och på Arusha-konferensen är han en av de talare som representerar både Östafrika och den äldsta generationen bland de fortfarande verksamma teologerna.

– Men att jag skulle göra en bibelöversättning … det var något helt oväntat, också för mig själv! säger han.

PAKET

En alldeles vanlig dag i huset hemma i Schweiz – John Mbiti hade sitt vanliga arbete att göra, och hans fru hade lämnat lunchen i kylskåpet så att han skulle kunna värma den som han brukar – kom brevbäraren med ett paket.

JOHN MBITI John Mbiti föddes 1931 i Kenya i en kikambaspråkig familj. Han fick chansen att studera i Uganda och USA och doktorerade sedan i Cambridge i England. Efter åtta år med undervisning på Makere-universitetet i Uganda (under den perioden gav han också ut boken African Religions and Philosophy) blev han direktor för Kyrkornas Världsråds ekumeniska institut i Bossey i Schweiz.

Han har varit gästprofessor vid en rad universitet runtom i världen, professor vid Bern-universitetet och församlingspräst i Burgdorf, och han har fortsatt forska i filosofi, teologi (särskilt ekumenik) och muntliga afrikanska traditioner – bland annat har han gett ut en samling afrikanska ordspråk.

Han är gift med Verena Mbiti-Siegenthaler, och de har fyra barn.

– Det hade gjorts en revision av vår bibelöversättning på kikamba, och eftersom jag har haft en del kontakt med bibelsällskapet hade de skickat ett exemplar till mig, berättar han.

Jag öppnade paketet och blev lite nyfiken, så jag slog upp Johannesevangeliet och läste första versen. Det var inget nytt med den, men jag började fundera. Den saknade något.

Den grekiska originaltexten fanns i bokhyllan, och John Mbiti tog fram den för att läsa och jämföra.

– Jag tänkte: ”Jag provar att göra en egen version.” Och så gjorde jag det och skrev ner den, och när jag var klar tyckte jag att den var bättre än den som jag just hade läst i nyutgåvan. ”Jag gillar det här!” tänkte jag. ”Jag provar lite till!”

TELEFONSAMTAL MED MAMMA

SPRÅK I KENYA I Kenya talas närmare 70 språk. Många av dem tillhör någon av de båda stora språkfamiljerna bantuspråk och nilotiska språk. Etniska minoriteter talar språk från andra delar av världen. Det största bantuspråket är kikuyu, som talas av ungefär åtta miljoner människor. De båda officiella språken är swahili och engelska.

KIKAMBA Kikamba (även akamba, kamba, kekamba och kiikamba) räknas som ett bantuspråk och talas av ungefär fyra miljoner modersmålstalare i Kenya och Tanzania och av ungefär 600 000 andraspråkstalare.

När Verena kom hem sent på eftermiddagen stod lunchen fortfarande orörd i kylskåpet, och Johannesevangeliets inledning hade börjat ta form.

– Det var så det gick till! säger John Mbiti.

Jag hade inte tänkt göra det, och jag hade inte avsatt tid för något sådant, men när jag väl hade börjat kunde jag inte låta bli att fortsätta.

Så jag arbetade lite varje dag, när jag kunde, och det var så roligt och spännande hela tiden.

Vistelserna i Kenya fick nytt innehåll: John Mbiti tog med sig avsnitt till sin hemby, där familj och vänner läste dem högt och resonerade med honom och med varandra om hur de uppfattade orden. De ställde frågor och hjälpte honom med formuleringar och avvägningar.

Han stod för grekiskan, de bidrog med sin förankring i den lokala kyrkan, språket och den kenyanska vardagen. Nya testamentets detaljer diskuterades i skuggan av träd och hemma hos släktingar.

– Den som hjälpte mig mest var min mamma. Hon levde fortfarande då och var ungefär 100 år. Jag ringde mycket till henne från Schweiz och frågade henne hur saker lät i hennes öron och hur hon skulle ha formulerat det. Vi hade fantastiska samtal. Hon var så engagerad och intresserad.

Vad det skulle bli av det enorma arbetet var inte någon självklarhet – bibelöversättningar är oftast finansierade innan de sätts igång och görs av grupper med utvalda medlemmar, inte spontant av en enda person.

Trots att John Mbiti gjorde sitt arbete helt ideellt, trots att han är känd och respekterad bland teologer i stora delar av världen, och trots det varma mottagande som initiativet hade fått i hans hemtrakter var han inte säker på att det han hade gjort skulle kunna komma till användning.

– Det hade ju just kommit en reviderad bibelutgåva, och den var en stor satsning för bibelsällskapet, säger han. Dessutom är min nya ortografi kontroversiell – det är därför som jag gång på gång har bett människor att läsa högt, så att alla ska kunna höra att den verkligen fungerar och att den är så mycket enklare.

KLASSUPPSÄTTNINGAR

Då dök nästa okonventionella möjlighet upp – tack vare Jesse N. Mugambi, som för länge sedan var en av John Mbitis studenter och som nu är professor vid universitetet i Nairobi. Han är nämligen också ledamot i styrelsen för Kenya Literature Bureau, som ger ut skolböcker och andra allmännyttiga böcker, bland annat teologisk litteratur.

– Titta här! säger han och visar bokens tryckortssida.

Där står det att den inte får säljas.

– Det var den lösning som vi kunde komma på, förklarar han. Kenya Literature

Bureau finansierar hela utgivningen på villkor att hela upplagan sprids i skolor i kikambatalande områden. Vi har skaffat listor med toppskolorna i varje distrikt, och varje sådan skola får ett visst antal exemplar. På det viset har hela den första tryckningen delats ut i ett område, och nu ska vi fortsätta med nästa.

Det blir alltså skolbarnen som får prova kikambas nya ortografi först och samtidigt lära känna Nya testamentet på ett nytt sätt. Eller tvärtom, kanske, lite beroende på lärarnas idéer.

– Det är fantastiskt! säger John Mbiti.

TILLTAL

I en traditionell bibelöversättningsprocess resonerar den lilla gruppen fram och tillbaka om formuleringar när det hakar upp sig, och resultatet skickas kanske på remiss till utvalda läsare. John Mbiti har istället haft sin mamma och en stor mängd släktingar och vänner som medhjälpare då och då, men huvudansvaret har hela tiden varit hans. Har det uppstått några särskilt engagerande frågor?

– Ja, vi har pratat mycket om Jesu första under, till exempel, säger han och bläddrar.

Maria berättar för Jesus att det saknas vin, och i de flesta översättningar står det att han säger ungefär ”låt mig vara, kvinna”. Det är helt otänkbart att en son skulle säga något sådant till sin mamma på kikamba! Vi talar aldrig, aldrig så till våra mammor. Sönerna visar alltid sin mamma stor respekt. Att säga ”kvinna” till sin mamma … Jag undrar om det inte också är helt otänkbart att en judisk son skulle göra det. Sådana saker talade vi mycket om. Vi har verkligen arbetat tillsammans med Bibelns ord.

•

LÄS JOHN MBITI Här är några av de böcker som John Mbiti har arbetat med tidigare: Akamba Stories (1966)

fotnot Det gick att göra ett undantag från litteraturstiftelsens distributionsregler: nu finns ett exemplar av John Mbitis översättning av Nya testamentet hos Lunds Missionssällskap. John Mbiti har skrivit en hälsning i det.

African Religions and Philosophy (1969) Concepts of God in Africa (1970) New Testament Eschatology in an African Background (1971) Introduction to African Religion (1975) Bible and Theology in African Christianity (1987)

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 11

STOPP PÅ VÄGEN

Skådespelare från Mellanöstern, Afrika och Storbritannien återskapar intensiva månader på en strand bara fyra mil från drömmarnas mål. text: anna braw – NI SKA GÅ TILL sceningången,

säger den unge mannen till några av de teaterbesökare som visar upp sina biljetter.

The Playhouse Theatre mitt i London är till stora delar ombyggd, och när man bokar biljetter kan man välja mellan restaurangbord, salong, läktare, loger och dynor. Scenen och stora delar av salongen har förvandlats till ett berömt afghanskt café, ett som till och med betygssattes av en känd brittisk restaurangrecensent, och de teaterbesökare som har gått in genom sceningången blir samtidigt matgäster – kryddställ och ketchupflaskor på de plasttäckta borden signalerar att serveringen är igång.

foto: good chance threatre

Frankrike, den plats där drömmen om ett nytt hemland tog slut för tusentals flyktingar från Mellanöstern och Afrika för ett par år sedan.

Joe Murphy och Joe Robertson är två av ledarna för Good Chance Theatre, en teaterorganisation som arbetar med och för människor på flykt.

De har bland annat byggt en tillfällig teaterscen i en Parisförort för att ge asylsökande och flyktingar möjlighet att visa musik, dans och teater, men deras största projekt hittills är pjäsen The Jungle, som först sattes upp på Young Vic i London och som sedan flyttades till The Playhouse Theatre där den spelas fram till början av november.

EN EGEN VÄRLD

DRÖMMEN OM ENGLAND

Men det är varken i England eller i Afghanistan Joe Murphys och Joe Robertsons pjäs utspelar sig, utan vid Calais i 12 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

Skådespelarna i The Jungle är en blandning av etablerade och unga brittiska proffs och både proffs och amatörer från Mellanöstern och flera

afrikanska länder. Ammar Haj Ahmad, som hade många roller i Syrien innan han flydde därifrån, spelar en av flyktinglägrets invånare och berättar tillsammans med de andra i scener och minnen om varifrån några har rest, om hur de alla har kommit så nära England att de kan se ljusen på andra sidan och om hur det enorma flyktinglägret växer fram och blir en egen värld. Europeiska volontärer dyker upp med sina göragott-drömmar och blir både problem och stöd. Oväntade vänskaper växer.

Unga män klättrar ombord på lastbilar och hörs aldrig mer av – har de lyckats eller dött? Och lägret är olagligt och ska rivas.

På skärmar runtom i salongen visas under föreställningens sista minuter en dagsfärsk inspelad hälsning från Calaisdjungeln, ett ödelagt läger där ett okänt antal människor på flykt fortfarande bor. •

OPERATION OMBORD

BETONG FÖR FRAMTID

Sjukhusfartyget Africa Mercy kom till Conakry i västafrikanska Guinea i mitten av augusti efter en period i Douala i Kamerun. En tandläkarklinik har flyttats iland, och ombord på fartyget finns fem operationssalar, röntgen, laboratorium och 82 sjukhussängar. Fartyget är bemannat av volontärpersonal från 40 länder och administreras av biståndsorganisationen Mercy Ships.

– Det känns fantastiskt att vi nu har anlänt till Guinea och påbörjat den viktiga uppgiften att ge så många som möjligt hjälp och tillgång till god sjukvård, säger Tomas Fransson som är Mercy Ships Sverigechef.

Liksom dr Kongo är Guinea mycket rikt på mineraler, men trots detta är landet ett av världens fattigaste och har ungefär en läkare per 10 000 invånare. Mercy Africas personal arbetar med bland annat mun- och käkkirurgi, plastikkirurgi, gynekologi, pediatrisk ortopedi och ögonkirurgi.

Under tiden i Conakry, Africa Mercys fjärde besök i staden, räknar Mercy Ships med att 2 000–2 500 operationer kommer att genomföras och att ungefär 8 000 patienter kommer att få tandvård.

Källa: pressmeddelande från Mercy Ships Sverige

I samband med biskop Per Eckerdals pensionsavgång gjordes en insamling till Svenska kyrkans internationella projekt i Roman i Rumänien. Där arbetar en grupp franciskanbröder med skola, arbetsträning och arbetstillfällen för stadens romska invånare. Gåvorna har gått till utveckling av en lavendelodling – lavendelolja därifrån marknadsförs nu av Sackeus ab i Sverige. En fabrik för betonghålsten byggs också.

– Det här är hjälp till självhjälp och förändringsarbete på lång sikt! säger stiftsdiakon Sara Ivarsson som besökte Roman i april. Båda projekten fungerar bra och genererar arbetstillfällen och inkomster, men det behövs fortfarande medel så att betonghålstensfabriken kan byggas klar.

Svenska kyrkans internationella avdelning i Uppsala har gett Göteborgs stift möjlighet att förlänga den särskilda insamlingen till projekten i Roman året ut. Man kan bidra genom att sätta in en gåva till Svenska kyrkans plusgiro 90 01 22-3 eller till swishnr 9001223 och märka inbetalningen ”P220 Biskop Per”.

– Fader Lucian och fader Georges från Roman kommer att vara på Bokmässan i Göteborg i september, berättar Sara Ivarsson. Man får gärna komma och prata med dem!

Källa: information från Göteborgs stift

I den franska byn Moissac fanns det under andra världskriget ett hus fullt med barn. Men när byn undersöktes av nazister som letade efter judar var det alltid tomt. Ingen i byn kunde berätta för inkräktarna vart husets invånare hade tagit vägen.

Shatta och Bouli Simon ledde en judisk scoutrörelse, och tack vare deras vänskap med Moissac-borna och lokala myndigheter och politiker kunde ungefär 500 barn klara sig undan raiderna och överleva kriget.

Barnen bodde tillsammans i huset, gick i skolan och tränade scoutliv, och varje gång ockupationsmakten var på väg blev paret Simon förvarnade och flyttade med dem ut i skogen där de levde vildmarksliv tills faran var över.

Författaren Kathy Kacer har skrivit om Moissac-barnen och deras vänner i boken Hiding Edith, en dokumentär barnroman som har getts ut i Holocaust Memorial Series av det kanadensiska förlaget Second Story Press.

ETT NYTT ANSIKTE Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater av allvarliga ansiktsskador. Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men konstnärer tog vid. I London arbetade Francis Derwent Wood på 3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”). Tack vare hans målade metallmasker kunde många soldater återvända hem till sina familjer.

Källa: Smithsonian Magazine

UPPDRAG MISSION NR 5 2018: I KORTHET 13

I KORTHET

SCOUTLIV OCH SOLIDARITET

Hur vill du inspirera dig själv och andra till att göra gott, och vad innebär det för dig i praktiken? Den frågan har åtta personer i olika omgivningar svarat på. enkät: anna braw

NAMN: CAROLINA JOHANSSON BOR I: ESKILSTUNA ÄGNAR MIG ÅT: ATT VARA FIOLLÄRARE OCH JUST NU OCKSÅ ÅT ATT TRÄNA INFÖR ATT BESTIGA KILIMANJARO

Jag vill inspirera mig själv

och andra att njuta av livet

här och nu, för vi vet aldrig

vad som händer imorgon.

Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig, men istället för att vara ledsen över det försöker jag att vara tacksam för allt jag faktiskt har som är bra! ”Att göra gott” är ett stort begrepp, men sedan ett år tillbaka är jag engagerad i pingstkyrkans secondhandverksamhet här i Eskilstuna, främst genom att ansvara för annonsering och sociala medier.

Det känns så bra att lägga tid på det eftersom det har så många dimensioner. Annonser för att visa att vi finns och för att locka folk att bli av med saker och att fynda billigt – det gäller ju också mig själv. Det bästa är att allt överskott från butiken går till att hjälpa så många människor ute i världen till ett bättre liv. Ge dig själv ett besök i närmaste secondhandbutik och tänk att för den lilla pengen du betalar, den som du kanske lika gärna kunnat bara skänka, får du med dig något hem! Dessutom är det bra för miljön!

Att vilja det g

14 UPPDRAG MISSION NR 5 2018: ENKÄTEN

BAKGRUNDSBILD: SHUTTERSTOCK.COM

ENKÄTEN

göra goda

NAMN: SIMONA SELISKAR KOMMER FRÅN: SLOVENIEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR BISTÅNDSARBETARE, HAR ARBETAT I EN RAD LÄNDER NAMN: BENGT SJÖBERG BOR I: FILIPSTAD ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRESTÅNDARE I KORSKYRKAN FILIPSTADHÄLLEFORS OCH JOBBAR IDEELLT MED INTEGRATION OCH SOM JURIST I ASYLFRÅGOR, FRÄMST KONVERTITÄRENDEN. PENSIONERAD MELLANSTADIELÄRARE

Denna sommar har inte

varit som andra somrar.

Jag har stigit upp tidigt för

att skriva juridiska inlagor åt kristna konvertiter som inte har blivit trodda i asylprocessen, ungefär 45 ärenden där kyrkor och enskilda intygar och försöker bestyrka konvertitens genuina kristna tro och hur han eller hon lever ut sin tro. De senaste veckorna har det mest handlat om flyktingungdomar som har bett om hjälp med att försöka få stanna i Sverige på grund av gymnasiestudier.

Ofta har de förlorat sitt boende, sitt id-kort och sitt dagbidrag, och vi söker tillfälliga lösningar, köper matkassar och följer med till skolor och myndigheter. Jag försöker inspirera andra genom att tipsa olika nätverk om möjligheter och goda exempel.

När människor någonstans

i världen behöver hjälp får

de den först från de

människor som står dem närmast: grannar, familj, vänner, kolleger och så vidare. För vem som helst som vill hjälpa bortom detta är det bra att först ställa några frågor till sig själv: Varför vill jag hjälpa? Vad är mitt motiv? Vem eller vilka behöver hjälpen mest? Vill de ha hjälp? Vilka är deras behov egentligen? Har jag kapacitet att förse dem med det?

Kommer jag att göra mer skada än nytta?

De här frågorna är inte tänkta att avskräcka någon, utan bara att hejda antaganden. När jag har sett människor lyckas med att göra gott har det varit modiga enskilda som arbetar långt bort från mediernas och sociala mediers uppmärksamhet och som riskerar sina liv och sitt uppehälle för att stödja människor i nöd.

Det minsta var och en av oss kan göra varje dag är att undvika att skada människor, djur och miljö och att se till att inte vara en del av den majoritet som står tyst och tittar på.

UPPDRAG MISSION NR 5 2018: ENKÄTEN 15

NAMN: MIRJA BJUHR BOR I: LJUNGBY ÄGNAR MIG ÅT: ÄR SPECIALPEDAGOG PÅ EN F–6-SKOLA – TIDIGARE MUSIKLÄRARE

NAMN: FRANZISKA WÜHR BOR I: ASCHAFFENBURG NÄRA FRANKFURT I TYSKLAND ÄGNAT MIG ÅT: ÄR SOCIALSEKRETERARE

Eftersom jag är socionom

skulle man kunna säga

att ”göra gott” är mitt yrke

och min uppgift varje dag.

Men ofta, och särskilt i mitt arbete, upptäcker jag att det här med att göra gott finns i det som inte behöver ha med någons yrke att göra. Genom att helt enkelt lyssna till varandra kan vi upptäcka så mycket gott i varandra och få hjälp att göra inte bara det som verkar vara bra utan det som verkligen är bra för andra.

Och så får vi komma ihåg att göra gott mot oss själva.

Om vi vill göra gott skulle jag säga att det viktigaste är att lyssna noga till oss själva och till varandra.

16 UPPDRAG MISSION NR 5 2018: ENKÄTEN

Min favoritdikt samman fattar min tro på vikten

av att våga mötas med

en blick, ett ord eller en kram – det är Hjalmar Gullbergs ”Människors möte”.

Jag har skolat om mig till specialpedagog. Specialpedagogen hjälper barn som är i behov av särskilt stöd i skolan, och musiken och dess förmåga att låta alla människor få utvecklas skulle kunna vara en stor hjälp i skolans värld. Men skolan är inte riktigt där än.

Jag tror att det bästa sättet att inspirera sig själv och andra att göra gott är att möta människor med respekt och nyfikenhet. Det är när vi människor slutar vara nyfikna på varandra och glömmer bort att säga hej eller tack eller förlåt – de där små sakerna – som vi slutar göra gott! I det lilla finns så mycket. Att våga fråga ”Hur har du det idag ?” kan kanske rädda en människas liv. Och det viktigaste: glöm inte att le mot dina medmänniskor. Vi behöver alla varandra!

NAMN: LUCA RONCHI BOR I: MILANO, ITALIEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR SOCIALSEKRETERARE

För mig betyder ”att göra

gott” att hjälpa andra.

Det spelar ingen roll om

det är att hjälpa någon som befinner sig i en svår situation eller att säga några vänliga ord till någon, att få någon att le. Något som är litet och enkelt kan vara fantastiskt.

Det var därför som jag läste till socionom: för att få möjligheten att hjälpa andra i min vardag och för att på det viset göra den meningsfull.

Jag blir inspirerad av människor som klarar att leva och hjälpa andra, och jag hoppas att någon också kan bli inspirerad av det lilla jag gör. Det finns nog inte någon bättre inspiration än den här: ”Älska! Och berätta det med ditt liv.”

FOTO: SISTERS INTERNATIONAL

FOTO: AGNETA LARSSON

NAMN: ANNIKA BERTILSSON BOR I: UTKANTEN AV ÖREBRO ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DIAKON I OLAUS PETRI FÖRSAMLING, ÖREBRO PASTORAT

Jag arbetar med det

som betyder mest för

mig i livet – människor!

Många av de människor jag möter lever på marginalen rent ekonomiskt. Som diakon har jag möjlighet att föra en dialog med dem och fundera på hur det är bäst att stötta.

I vår församling samarbetar vi med Slättmissionens Hjälpande Hand i Stenum utanför Skara. Vi är ett 20-tal som stickar, virkar och syr kläder till barn i bland annat Rumänien och Centralafrikanska Republiken. Det som är klart läggs på ett bord när vi ses, och alla beundrar varandras arbeten.

Vi utbyter tips och idéer, och ivern att göra något för andra är påtaglig.

Gemenskapen betyder också mycket.

Flera är ensamstående. Att höra till ett sammanhang, göra gott och vara efterfrågad är oerhört viktigt!

Min egen inspiration är, först och främst, Jesus. Att få försöka efterlikna honom i att se ”de små” i samhället och kämpa för att underlätta för dem utan att förminska dem. Min tanke är alltid att ”det kunde ha varit jag”. Därför är bönen och gudstjänstfirandet en självklar och oumbärlig del i mitt liv.

NAMN: MARIE ARNFJELL BOR I: ÅKERSBERGA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR ANSVARIG UTGIVARE OCH CHEFREDAKTÖR FÖR TIDNINGEN JUNIA OCH ORDFÖRANDE I FÖRENINGEN SISTERS INTERNATIONAL. PÅ MIN FRITID ÄLSKAR JAG ATT VARA UTE OCH PROMENERA, LÄSA OCH VARA MED VÅRA BARN OCH BARNBARN.

Att göra gott för andra

människor ser olika ut

för oss människor. Det jag

tror att vi alla har gemensamt är en önskan att på något sätt hjälpa, glädja och uppmuntra en annan människa.

Jag har nog inte diskuterat med mig själv om jag ska eller inte – för mig handlar det om att är jag kristen och vill leva nära Gud, och då ingår det att ge till andra det Gud gett mig. Vi får vara Guds utsträckta händer så att hans kärlek blir praktiskt synlig genom oss. Det ligger en välsignelse i det, och den betyder långt mer än vad vi kan tro.

Jag tror inte att vi behöver göra vårt missionsuppdrag så komplicerat. Vi behöver bara fråga oss själva: Vad brinner jag för? Vilka vill jag hjälpa och göra gott för? Vilka människor i min närhet behöver stöd, uppmuntran och hjälp?

Det jag gör för andra är det jag skulle ha önskat att andra gjorde för mig om behovet fanns. Det märkliga är att när vi ger av vår tid och gör gott för någon annan så växer vårt inre av tacksamhet. Varje människa är älskad av Gud – och kanske någon behöver uppleva det genom dig? Allas liv har en mening, alla är lika värdefulla, och när vi får se människors liv bli förvandlade genom det lilla vi gör, när hoppet föds i deras ögon ... ja, den tacksamheten kan inte beskrivas, den behöver upplevas.

ser som vårt uppdrag att i allt ge evangelium vidare. Vi arbetar i Indien med två kvinnohem där kvinnor får rehabilitering och utbildning.

I Rumänien arbetar vi för att ge romska barn hjälp med skolarbetet och med att stötta familjer som bor på en soptipp utanför Oradea. Allt arbete sker i samarbete med lokala samarbetspartners som ser till att hjälpen når fram.

I Sverige arbetar vi varje år med att dela ut ”Sisters julpåsar” till kvinnor som lever i missbruk eller prostitution, som är hemlösa eller som sitter i fängelse. Vi startade året 2009 och har sedan dess varje jul fått glädjen och förmånen att ge kvinnorna hopp, glädje, uppmuntran och tro. Julen 2017 delade vi ut över 3100 påsar med fina produkter som företag hade skänkt och en specialgjord tidning.

Sisters lokalgrupper delar ut påsarna tillsammans med kyrkor, myndigheter och andra organisationer. För många kvinnor som befinner sig i svåra situationer är julhelgen årets tuffaste period. Men gott för andra kan vi göra varje dag – inte bara till jul!

Sisters International arbetar för och med kvinnor på olika sätt. Vi

UPPDRAG MISSION NR 5 2018: ENKÄTEN 17

Ullstrumpor och linnesöm SYFÖRENINGEN EN KRAFT I SVERIGE OCH VÄRLDEN

Regelbunden samling med bibelläsning, sång, bön, samtal och praktiskt arbete – det blev en svensk folkrörelse. En tysk flykting i Småland satte igång den. text: anna braw

foto: sigun boström (herrestadsvandring 2018) samt arkivbilder

ÅREN 1944 HADE Emelie Petersen bott på Herrestad i Kärda socken i Småland i drygt 30 år.

Dit hade hon kommit från Hamburg som flykting under Napoleonkrigen tillsammans med sin man, Johan Philipp Petersen. Nu var han död sedan nio år, och Emelie, som hade trott att hon skulle följa efter honom till himlen inom ett par veckor, arbetade för fullt tillsammans med vänner, tjänstefolk och gäster.

Många av den svenska väckelsens ledargestalter kom på besök för att samtala, be och predika för alla som samlades.

En av dem var Peter Fjellstedt – och han hade hört om något fantastiskt som höll på att hända i Emelies tidigare hemland. Där samlades kvinnor i hemmen till andakt och praktiskt arbete för medmänniskor. Skulle det inte kunna bildas en sådan grupp på Herrestad också?

SYFÖRENINGSMISSIONÄR

Det var alltså en kombination av idé, plats, tid och människor som gjorde att den första svenska syföreningen bildades. Nu tar det emot att tala om det första ändamålet, men man får betänka att en grupp kvinnor i Småland hade små möjligheter att granska missionärernas rapporter. Och det är ett faktum att stora delar

18 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

Emelie Petersen som änka.

av det vi har kommit att betrakta som den svenska välfärden inte skulle ha kommit igång på samma sätt utan syföreningsrörelsen.

Hans Jakob Lundborg besökte nämligen också Herrestad, och han tog med sig konceptet ut i Sverige. Det startades diakonisyföreningar, Zulusyföreningar, Kongosyföreningar … och på vissa ställen vardagligtpraktiskt namngivna grupper: dagsyförening, eftermiddags-syförening. I Hemse på Gotland bildades det en jungfrusyförening, inte till stöd för jungfrur, utan för att unga tjänstekvinnor och deras husmödrar ville umgås var för sig.

När Hans Jakob hade blivit bofast som präst i Lindesberg fanns det snart 21 syföreningar där.

DET SOM BEHÖVS

Emelie var själv sjuklig och svag, men Marie Cederschiöld, en av föreningens yngre

Vid Herrestads gård framförs på somrarna ett vandrande bygdespel om livet på Emelie Petersens tid.

medlemmar, skickades till Kaiserswerth och startade Ersta Diakonianstalt när hon kom hem. Finaniseringen av Sveriges första sjuksköterskeutbildning och Sveriges första diakoniutbildning var åtminstone delvis hopsydd.

På andra platser sparade föreningar ihop till sanatoriehall, konfirmationskläder, skolmaterial och det vi nu skulle kalla barnbidrag, socialtjänst och primärvård. Många av dem var också minst lika engagerade i det som de kallade missionsverket i andra länder.

Emelie nämner ullstrumpor och linnesöm som den första föreningens första projekt. Ullstrumpor – vi kan se det som en symbol för det som genast behövs och kan tas i bruk. Linnesöm – det som kan säljas till människor med mer pengar och som på det viset kan finansiera det som inte är ullstrumpor.

30 år tidigare hade det ganska snabbt visat sig att Emelies och Johan Philipps flykt från Hamburg var onödig. Hade de bara vågat vänta ut kriget hade de kunnat bygga upp sin verksamhet ganska snabbt igen, så som många av deras vänner gjorde. Men nu hade de sålt allt och satsat allt på en gård i Småland. Och hur skulle det annars ha blivit?

• fotnot Emelie Petersen är kanske mest känd som Mormor på Herrestad. Hon och Johan Philipp fick aldrig några egna barn, men de hade många fosterbarn, och en dotter till ett av de barnen började kalla Emelie för mormor.

Emelie och Johann Philipp Petersen som unga i Hamburg.

Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt.

Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. (…)

Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. (…) Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar.

Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit. (…) Våra arbeten äro hittills ullstrumpor och linnesöm.

Emelie Petersen i brev till väninnan Paulina Westdahl i juni 1944.

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 19

LÄKARE I JEEP CINNA STÅHL HALLENGREN HITTADE SITT VOLONTÄRUPPDRAG

”Vad kan jag bidra med?” undrade Cinna Ståhl Hallengren.

Nu har hon arbetat i Östafrika till och från i snart 20 år. intervju: anna braw

20 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

foto: privat

– ALLA TYCKER: ”åh, tänk, åh, vad du gör” … men det är ju inte så märkvärdigt, säger Cinna Ståhl Hallengren. Det ger ju så mycket tillbaka, särskilt i mötet med alla patienter och kolleger.

Kollegerna, det är ofta så kallade clinical officers som är utbildade i diagnostik och kan skriva ut vissa mediciner men som inte har läst en hel läkarutbildning. Eller sjuksköterskor som samtidigt tjänstgör som tolkar. Eller hygienrådgivare, nutritionsrådgivare och hiv-rådgivare.

Och patienterna, det är människor på landsbygden i Östafrika, ofta i Kenya.

Sedan är 2000 är de en ganska stor del av Cinna Ståhl Hallengrens liv.

KÖRDE SJÄLV

– Det var 1987 jag hörde talas om möjligheten, berättar hon. Min dotter Anna skulle döpas, vi var hemma hos oss, och på den festen fick min vän Britten Klöfver-Ståhl och min dåvarande man frågan om de kunde tjänstgöra i afrikanska länder för en nystartad organisation. Britten tackade ja och blev en av de första som åkte ut.

Jag tänkte: ”Vad skulle jag kunna bidra med, jag som är reumatolog?”

Det skulle dröja mer än tio år innan Cinna Ståhl Hallengren upptäckte att det hon kunde bidra med verkligen behövdes i länder med läkarbrist, men sedan dess har hon volontärarbetat desto mer.

– Första gången åkte jag faktiskt ut tillsammans med Britten. Hon skulle hjälpa till som kirurg på ett sjukhus, men på samma plats behövdes det också två jeepläkare.

Jeepläkare är ett koncept som Rotary Doctors och Scandinavian Doctors har arbetat med och utvecklat i ungefär 20 år – det är volontärläkare

som arbetar i stafett på ett slags rullande vårdcentraler i Östafrika. Genom att de kommer ut till byarna varje vecka kan människor få primärvård och bli undersökta nära sina hem.

– De första gångerna jag åkte var det jag själv som körde jeeparna, och det var farligt och tröttsamt, berättar Cinna Ståhl Hallengren. Nu har jag oftast ett helt team med mig: chauffören som också sköter apoteket, rådgivare, ibland en labbtekniker och alltid en sjuksköterska.

RULLANDE VÅRDCENTRAL

Jeepläkaruppdraget har blivit ett återkommande inslag i Cinna Ståhl Hallengrens almanacka. En reumatolog har inte nattjour och samlar inte på sig övertid på samma sätt som en del andra specialistläkare, men hon tog ut kompledighet när hon kunde och åkte i sex eller tre veckor. Sedan hon blev pensionär häromåret har det blivit lite enklare.

– Det är ungefär som att vara vårdcentralsläkare, säger hon.

Människor kommer med vanliga infektioner, lunginflammation, luftvägsinfektioner, parasiter, mag- och tarmsjukdomar som beror på dåligt vatten, periodvis med malaria. Det har hänt mycket på aids-fronten – det var många fler långt gångna fall de första gångerna jag åkte. Och med nutrition – nu finns det dietister knutna till många av ställena, så undernärda småbarn får matpaket med proteinrik föda.

En del av förbättringarna är stabila: aids- och TBC-programmen är statligt administrerade. Olika aktörer kan arbeta till och från med till exempel nutritionen.

I april i år var hon i Rift Valley i Kenya.

– Det var mycket, mycket torrt där då, och det var förfärligt att se

döda och utmärglade djur överallt.

Vi såg mycket när vi körde till olika dispensärer, och de anställda som bodde där saknade ju också vatten.

Läkarbanksläkarnas rapporter och önskemål från dinspensärbyar genom åren har resulterat i bland annat vattenreningsprojekt, brunnsborrning, latrinbyggen och rådgivning. ”KUNSKAP OCH DRIVKRAFT”

– Det är viktigt med båda delarna – både att behandla de sjuka och att bygga upp basal hälsovård och undervisa, säger Cinna Ståhl Hallengren.

Hon berättar om hur hon ofta pendlar mellan olika sinnesstämningar varje dag på grund av allt som händer.

– Jag tänker mycket på alla barn – de är ofta så tappra. En sjuåring kom ensam från skolan i en by med en inflammation i bröstmuskulaturen vid armhålan. Hennes lärare hade sagt till henne att gå till oss. Jag fick använda skalpell för att tömma, och det kom ut en halv liter var. Hon fick en kompress och gick tillbaka till skolan. Nästa vecka kom hon igen. Det blev långsamt bättre. De tvingas bli vuxna och ta så mycket ansvar så tidigt …

Men det är lika mycket för den lokala sjuk- och hälsovårdspersonalens skull som hon tackar ja till nya uppdrag.

– Det görs mycket, och det finns mycket kunskap och drivkraft. Jag lär mig saker, inte minst av sjuksköterskorna som vet mycket och känner igen till exempel hudsjukdomarna. Många arbetar jättemycket fastän de kanske inte får lön. Samtidigt åker politikerna omkring i sina bilar … Det är inte bara medicinarbetet som är viktigt – ibland blir vi mer som mentorer eller handledare. Det är roligt att kunna dimpa ner i ett team, i ett annat land, i en annan kultur, och känna sig så accepterad. •

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 21

God man, god vän KONRAD OCH USMANGHANI FORTSÄTTER KONTAKTEN

Usmanghani kom ensam till Sverige från Afghanistan.

Nu har han varit med på Konrads sons studentexamen, plockat körsbär och lärt sig att tycka om att fiska gös. text och foto: anna braw

pratat om vad vi skulle kunna göra, berättar Konrad Olausson. Vi bestämde oss för att jag skulle kunna anmäla mig som god man. Utbildningen var kort – kanske tre timmar. Det jag minns mest är att jag träffade vänner från församlingen där. Vi var flera som hade tänkt samma tanke!

Det är en ljus augustimorgon i Örebro två och ett halvt år efter beslutet.

Sommaren har varit torr, och körsbärsträdet i Nina och Konrad Olaussons villaträdgård har bestämt sig för att satsa allt, så det har fått många stöttor. Vindruvorna ovanför uteplatsen är mogna.

Usmanghani lyfter upp familjens katt i famnen.

INA OCH JAG HADE

– KONRAD ÄR INTE GOD MAN FÖR MIG LÄNGRE, SÄGER USMANGHANI. HAN ÄR GOD VÄN.

RINGDE PÅ

Hösten 2015 annonserade många svenska kommuner om att det saknades vuxna som kunde ta på sig nya uppdrag som god man.

Människor med särskilda behov, till exempel unga vuxna på lss-boenden, har varit ett typiskt god man-uppdrag i ganska många år – det som behövdes nu var människor beredda att bli ett slags extraförälder åt något av de barn som hade kommit till Sverige utan vårdnadshavare.

22 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

– I början av 2016 bodde många av dem i väldigt hastigt ordnade familjer i lägenhetsområden här i Örebro, och jag fick namn och adress till en, berättar Konrad. När jag inte kunde få tag på någon på telefon körde jag dit och ringde på.

Lite senare fick Konrad ett namn till.

Som mest hade han tre pojkar. Usmanghani kommer från en familj med många akademiker, och han hade studerat en del engelska, så han och Konrad kunde börja prata direkt.

– Det var svårare med en av de andra – vi fick sitta med telefonerna och försöka översätta, säger Konrad.

FÖRÄLDRAMÖTEN

Han beskriver sitt uppdrag som ”ganska mycket som att vara förälder” – han har hjälpt till med ekonomi och myndighetskontakter, gått på föräldramöten och pratat mycket med pojkarna.

– En sak som jag inte visste är att de inte kan öppna bankkonto i någon svensk bank, säger han. Det gör att en massa saker är svåra för dem. Tänk dig att vara tvungen att klara sig med bara kontanter nu! De får bidrag som sätts in på ica-kort åt dem, och jag trodde att det betydde att det gick att använda deras icakonto, men ingen annan får sätta in pengar på det. Så när folk i Usmanghanis familj vill

skicka pengar får de skicka dem till mig, och jag tar ut kontanter och ger dem till honom.

Annat som skulle vara enkla vardagsproblem för de flesta tonåringar har han också försökt lösa.

– Jag fick flytta till ett boende i Karlskoga, och Konrad fick veta att vi inte hade något trådlöst nätverk där. Då kom han med en router och fixade det, säger Usmanghani.

– Det blev ju jättedyrt för killarna som inte kan skaffa abonnemang utan måste fylla på kontantkort hela tiden, säger Konrad.

Självklart ska de kunna prata med vänner och familj på Skype! Men jag skulle inte ha gjort det – de på kommunen blev arga och sa att de måste ordna det på sitt sätt.

– Och det tog ett halvår, säger Usmanghani.

Nu har de två och ett halvt års kontakt att se tillbaka på, och de berättar tillsammans om en del av det som har hänt Usmanghani i Sverige. Var det så? Ja, det var det ju. Och var bodde du då? Just det.

PERSONBEVIS

Periodvis har Usmanghani mått dåligt och inte vetat vart han ska ta vägen, berättar han. Han känner sig ofta ensam i Sverige.

– Du kom ju hit tillsammans med en kompis, säger Konrad.

– Ja, vi hade lärt känna varandra på vägen hit, säger Usmanghani. Men sedan sa han: vi har ingen framtid här. Han är i ett annat land nu. Jag stannade. Det var fel beslut. Det är det som har förstört allting för mig.

Usmanghani hör till de unga afghaner som har ”fått sin ålder uppräknad”. Det innebär att Konrad har blivit ofrivilligt insatt i hur identitetsdokument fungerar i Afghanistan.

– De frågar varför mitt personbevis är utfärdat när jag var tio, men det var ju inte förrän då jag behövde det, säger Usmanghani.

Vi skaffade det när jag skulle få betyg i skolan.

En konsekvens av ”uppräkningarna” är att god man-uppdraget upphör. En person som beräknas vara vuxen har inte rätt till den sortens stöd.

– Många av de här killarna förlorar allt så snabbt, säger Konrad.

Usmanghani, Konrad och en kvinna som hade arbetat på boendet i Karlskoga lyckades för ett tag sedan med gemensamma ansträngningar ordna så att Usmanghani kunde flytta hem till henne.

– Familjehem är så mycket bättre än hvbhem för nästan alla, säger Konrad.

– Ja, det är bra hos henne, säger Usmanghani.

Han plockar en stor bytta körsbär att ta med hem, och Nina förklarar ett enkelt sätt att koka sylt.

Men först ska han följa med och vakta på stranden när Konrad och en vän dyker i en sjö i närheten.

– Usmanghani har varit med på fest här hemma när min son tog studenten, och vi har varit i sommarstugan tillsammans, berättar Konrad. Var det förra eller förrförra sommaren som du var med ute och fiskade gös?

– Konrad är inte god man för mig längre, säger Usmanghani. Han är god vän.

•

fotnot Usmanghani sa i samband med intervjun att Uppdrag Mission gärna får publicera hans efternamn och andra uppgifter om honom.

För att åtminstone delvis försvåra det för människor som söker efter information om honom på internet bestämde vi oss för att bara publicera han förnamn.

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 23

LÄST SEDAN SIST

EMEI BURELL

BERÄTTELSER OM YUNNAN Tusen Serier 2018

JOHANNA BRÄNNSTRÖM (TEXT OCH MUSIK)

VI ÄR FRAMTIDEN Gehrmans Musikförlag 2017

DOTTER TILL EN REVOLUTION Det relativt nystartade Malmöförlaget Tusen Serier har tagit på sig en stor uppgift: att skapa och ge ut serier för ”[dem] av oss som bor/bott i Sverige, men som inte ser tillräckligt ’svenska’ ut, eller inte beter sig tillräckligt ’svenskt’ eller inte har tillräckligt ’svenska’ efternamn”. Förlaget vill enligt sin presentation visa ”att det finns tusen skäl att berätta en historia, tusen håll att komma ifrån”.

Ett led i detta arbete är Emei Burells debut i bokform, Berättelser om Yunnan. Yunnan är en provins i sydvästra Kina, en ekonomiskt sett fattig del av Kina och den provins där flest av de människor som tillhör någon av Kinas etniska minoriteter bor.

Men det är inte Yunnanprovinsens kännetecken eller historia som utgör utgångspunkt för Emei Burells serieberättelser, utan ett människoöde. En 16-åring i Beijing blir under Kulturrevolutionen skickad långt söderut för att arbeta på en gummiplantage, och det är hon som är huvudpersonen i den kortare och den längre berättelse som utgör det mesta av boken.

I ramberättelsen är hon 64 år och bor inte längre i Kina, och hennes dotter minns hur hon och hennes bor brukade lyssna när mamma talade om sina år som chaufför och jordbruksarbetare. ”Det här är min mamma. Hon är den coolaste människan jag känner”, börjar boken.

Tidsförflyttningarna är inte alltid så tydliga, och Emei Burell får använda en del serierutor till kartor och förklaringar, men i stort sett berättar mamman ganska rakt på sak om hur det kom sig att hon var där hon var och om saker som hände där – förflyttningar, uppdrag, konkurrens, fördomar, regler och ett par gånger kampen med den storslagna men farliga naturen.

Om det är något Emei Burell visar med sin bok är det att när vuxna berättar för barn kan det göra djupa intryck och bli början till utblickar i en stor, stor, detaljrik värld. Hennes talang för att hitta ovanliga perspektiv i bilderna skulle ha förtjänat mer genomarbetad text och en korrekturläsare.

Men idén att göra serie av personliga vittnesbörd om Kulturrevolutionen är naturligtvis värd en hyllning.

Anna Braw

FYRA HOPPFULLA SÅNGER El Sistema är ett relativt nytt fenomen i Sverige – de första grupperna startade i Hammarkullen 2010. I Venezuela började det redan 1975 när José Antonio Abreu samlade elva barn i ett garage för att musicera tillsammans med dem.

Den filosofi som snart började spridas beskrivs på El Sistemas svenska VI ÄR FRAMTIDEN webbplats som ”att man genom att lära ut orkesterdisciplin främjar social och intellektuell utveckling för individen och skapar alternativ, bortom fattigdom och gatans våld och kriminalitet”, och resultatet ska ”[i] förlängningen [bli] – ett bättre samhälle”.

Favelorna och utsatta områden i svenska städer har en del gemensamt och skiljer sig också åt på många punkter, men 25 kulturskolor arbetar nu med musikundervisning på förskolor och grundskolor i utsatta områden enligt El Sistema-metoden. En av dem är Umeås, och en av pedagogerna där är Johanna Brännström.

Lägret Side By Side By El Sistema samlar unga musikutövare från stora delar av landet i Göteborg och blir en manifestation av rörelsens filosofi. Dessutom ordnas samlingskonserter på olika platser.

Det var inför en sådan konsert som Johanna Brännström letade efter sånger – och började komponera själv. Nu finns ett körhäfte och ett körledarhäfte med titeln Vi är framtiden hos Gehrmans förlag, som rekommenderar sångerna till församlingsbarnkörer också. Det är inte svårt att se kopplingen mellan inledningsraden ”Tänk, om alla människor på jorden kunde varandras namn!” och ämnesorden Gemenskap, Barn, Insikt, Tillsammans och Hopp, till exempel.

De fyra sångerna varierar i längd och svårighetsgrad (tre är tvåstämmiga), och de har både utskrivet pianoackompanjemang och ackordanalys.

Var det någon som ville invända mot materialets titel? Det behövs inte. Medan en grupp barn sjunger ”Vi är framtiden innan den finns till, fröet på marken, äpplet på grenen. Allt som växer, spirar och gror bär också framtiden inom sig” sjunger den andra gruppen ”Framtiden är här och nu, framtiden är jag och du”.

Anna Braw

24 UPPDRAG MISSION NR 5 2018: LÄST SEDAN SIST

sensus körmusik nr 926

Johanna Brännström

fyra sånger för Barnkör

MAXIMAL EFFEKT Effective Altruism, 80,000 Hours, Giving What We Can – det är tre initiativ som har den skotske filosofiforskaren William MacAskill (tidigare William Crouch) som gemensam nämnare. I boken Doing Good Better – Effective Altruism and a Radical New Way to Make a Difference, som kom ut 2015 på förlaget Guardian Faber, redogör han för sitt sätt att se på bistånd och sina metoder för att jämföra vilken effekt olika biståndsinsatser har, bland annat uträkningar med enheten Qualy. Han berättar om hur biståndskoncept som har marknadsförts hårt och kan verka lysande inte alltid är så lyckade och om hur vissa billiga insatser, till exempel maskmedicin till skolbarn i Östafrika, kan ha en enorm effekt.

TILLBAKA TILL DHAKA Romanen Innan floden tar oss, Helena Thorfinns skönlitterära debut 2012, blev mycket uppmärksammad. Önskan att göra en bra arbetsinsats i ett internationellt sammanhang och göra gott i ett av världens fattiga länder är bara en av ingredienserna i berättelsen, som utspelar sig i Dhaka i Bangladesh.

I sin andra roman, Den som går på tigerstigar (2017), låter Helena Thorfinn läsaren följa samma svenska familj och flera personer ur lokalbefolkningen vidare i komplicerade händelseutvecklingar och etiska dilemman.

Båda böckerna är utgivna av Norstedts förlag.

GLÖMDA OCH GÖMDA HJÄLTAR Mellan 1991 och 2002 pågick ett inbördeskrig i Sierra Leone. En av dem som tvingades lämna landet var den svenska missionären Birgitta Kazen. Hon hade arbetat på leprasjukhuset Masanga och med de barn som bodde på barnhemmet där – en del av dem i väntan på operationer, en del mellan operationer, och en del därför att de inte hade någon annanstans att ta vägen.

För att göra något av sin oro skrev Birgitta Kazen en barnroman om tiden före kriget och om de människor som hon kallar de glömda och gömda hjältarna i Sierra Leones historia: barn som är handikappade och utstötta ur samhället men som kämpar för att överleva och bli en del av de ”vanliga” människornas värld.

Berättelsen gavs ut av Dagen-huset med titeln Dödsfågeln och pojken med tjuvhanden, och nu finns den i en nyutgåva, Pojken och tjuvhanden, som Lepramissionen och Semnos förlag har gjort tillsammans.

Att göra gott är en balansgång mellan att göra för lite och att göra för mycket.

En smal väg med diken på båda sidor: likgiltighet och handlingsförlamning å ena sidan, messiaskomplex och bekräftelsebehov å andra.

I vår tro har det ena diket ofta uppmärksammats. Bibeln är full av röster som talar om förstockade hjärtan och vår oförmåga att se vår nästa. Dessa varningens ord innehåller en omsorg om både oss och andra.

När vi förnekar andra människors värdighet förlorar vi samtidigt en bit av vår egen. När människor på flykt blir till anonyma siffror suddas också vårt eget ansikte ut en smula. Likgiltighet isolerar oss både från varandra och från livet självt. Den som inte ser en sårad medmänniska blir nämligen också blind för sårbarhetens Gud och själens skönhet.

För även det andra diket – att göra för mycket – behöver nämnas. Ingen av oss har gränslöst med kraft eller resurser. Den som inte accepterar sina gränser kommer förr eller senare att tappa både glädjen och orken. Och den som kränker de egna gränserna kommer att kränka andras. Vi kan vara så djupt präglade av att alltid se till andras välmående att vi glömmer våra medmänniskors egen förmåga, vilja och ansvar, det som vi aldrig kan kompensera för. Vår ”godhet” riskerar då att snarare tjäna vår längtan efter bekräftelse än den andres behov.

Att göra gott är ett uppdrag och en glädje här i livet. Men det kräver balans.

Vi behöver se den andra och känna oss själva. För samtidigt som vi ska hela världen, så vill Gud hela oss.

Insikten om vår egen sårbarhet kan sedan även skydda oss från handlingsförlamning när andras behov blir oss övermäktiga.

Att erkänna sina begränsningar kan flytta fokus bort från de stordåd vi inte orkar utföra och till de små handlingar vi förmår. I det skiftet ligger både en uppmuntran och en räddande begränsning.

BENJAMIN ULBRICHT ÄR PRÄST PÅ GOTLAND, SKRIVER MUSIK, INSÄNDARE OCH PSALMER OCH PLANERAR NU FÖR ATT ÅKA PÅ ETT SABBATSÅR MED FAMILJEN.

UPPDRAG MISSION NR 5 2018: BETRAKTELSEN 25

BETRAKTELSEN

BALANSGÅNG

TIDIG FRUKOST KAFFE OCH SMÖRGÅSAR TILL UTESOVARE I STORSTADEN

Varje lördag och söndag vid kvart i sex svänger två bilar ut på frukostrunda i usa:s huvudstad.

Alla som kommer till St. Paul’s K Street uppmanas att hjälpa till. intervju: anna braw

26 UPPDRAG MISSION NR 5 2018

foto: faith in action dc, janet wamsley och och anna braw

några hundra meter från Watergatekomplexet, ligger St. Paul’s Episcopal Parish, oftast kallad St. Paul’s K Street.

Den som öppnar dörren och går in i entréhallen möts av ett långt bord fullt med korgar och lådor. ”Gudstjänst och mission är församlingens hjärta”, står det på en skylt ovanför (fast ordet ”hjärta” är ersatt med ett stort hjärta klippt i rosa papper). ”Du kan vara med! Ta en minut på väg till kyrkkaffet och fyll en Grate Patrol-påse. Tack för hjälpen!”

Längst ut på bordsändarna sitter skyltar om hur man gör: först spritar man händerna, och sedan tar man en brun papperspåse och lägger i tre sockerpåsar, en förpackning mjölkpulver, en förpackning salt, en servett, en pinne att röra om med och en lapp.

De stora korgarna har varsin markering: såhär hög måste påsstapeln vara för att påsarna ska räcka till en morgon. Å K STREET,

SOVER PÅ GALLER

– Det var inte min idé att sätta upp bordet där, men jag är så glad för det! säger Tina Mallett. Grate Patrol behöver bli synlig för alla församlingsmedlemmarna, och det är en stor hjälp med alla påsar som blir påbörjade på det här viset.

Hon var med och byggde upp Grate Patrol på 1980-talet, när en man som var med i församlingen hade börjat ta med frukostsmörgåsar åt människor som låg och sov utanför kontorsbyggnaden där han arbetade. Själv har Tina arbetat som föreståndare i butiken på Hirshhorn, ett konstmuseum vid The Mall.

– Det finns ventilationsgaller vid många av byggnaderna runt The Mall, och luften som kommer

inifrån byggnaderna är lite varmare än uteluften, så många människor sover på gallren, berättar Tina. Det är säkert inte bra att andas den luften.

Det finns flera bra organisationer som arbetar med hemlösa här i dc, men på lördagsmorgonen och söndagsmorgonen har alla stängt. Det är då vi åker ut med frukost.

OLIKA ANLEDNINGAR

Människor i usa:s huvudstad kan vara eller bli hemlösa av många anledningar.

Det finns de som har kommit med drömmen att kontakta en politiker eller till och med presidenten och blivit kvar, det finns många som är hemlösa på grund av att den psykiatriska vård som de behöver inte fungerar eller bara erbjuds som dagvård, det finns de som plötsligt måste sova i sin bil och sedan kanske direkt på gatan när en anställning tar slut och ett lägenhetskontrakt upphör. Många, men inte alla, har problem med alkohol eller droger. De flesta är män.

– Vi ser till att åka ut och träffa dem innan de har hunnit lämna sina sovplatser, säger Tina, och vi pratar med alla – jag skulle aldrig lämna frukostpåse och kaffe utanför ett tält, till exempel. De flesta blir så glada, och det händer ofta att någon vill sjunga en sång för oss eller vittna om sin tro. Om jag hade sovit på det viset skulle jag inte vara så tacksam, det vet jag.

TVÅ DUBBELSMÖRGÅSAR

Ett par hundra påsar förbereds inför varje helg. En eller ett par personer kokar ägg (”det är en hel vetenskap hur man gör”, säger Tina), frukt läggs också i, en grupp brer två sorters dubbelsmörgåsar med jordnötssmör respektive tonfisk eller en ostfyllning, och kaffet hälls upp i stora termosar som ställs längst bak i de två bilarna.

– De som arbetar under veckorna är oftast samma, men vi som kör ut är på ett rullande schema, berättar Tina. Nu har vi ett system som faktiskt fungerar oavsett vilka sorters bilar som dyker upp. Vi tar ut påsar och fyller kaffemuggar åt några i taget.

Kvart i sex ger de sig av, och sedan håller de kontakten så att alla platser som de brukar stanna på säkert får besök även om någon skulle vilja prata lite längre med dem.

På lappen i påsen står en hälsning, ett bibelord och församlingens adress.

– De vet var vi finns, och det händer att en del av dem kommer och är med i våra gudstjänster, säger Tina.

Sedan berättar hon om statyn som sitter ovanför påspackningsbordet.

– Det är en organisation som har skickat ut sådana till många församlingar här – en hemlös man på en bänk, och fötterna som sticker ut under filten är Jesu sårmärkta fötter. Jag tycker att den passar här.

•

UPPDRAG MISSION NR 5 2018 27

”LITEN OCH FARLIG” LÄKARE PÅ PARASITOLOGIKURS I SYDOSTASIEN

Infektionsläkaren Helena Berggren förbereder sig för utlandstjänst genom att studera tropikmedicin. I juni var hon på kurs i Thailand och Kambodja och lärde bland annat känna bakterien burkholderia pseudomallei. text och foto: helena berggren UNDER MIN LÄKARUTBILDNING

på 1990-talet var jag i några månader på Manama landsortssjukhus i Zimbabwe som Ung i den Världsvida kyrkan-stipendiat. Där lärde jag mig mycket, bland annat av de två fantastiska sjuksköterskorna Birgitta Grimheden och Agneta Jürisoo som hade arbetat för Svenska Kyrkans Mission under många år.

Efter flera utlandskurser och en period i tjänst för Läkare utan gränser i Kigali kom jag som färdig infektionsläkarspecialist till Uppsala 2006. Min man har arbetat för Svenska kyrkan i Sydafrika, och vi började drömma om att kunna åka ut tillsammans i kyrkans tjänst.

För att fördjupa mina tropikmedicinska kunskaper sökte jag 2013 ett stipendium från Lunds Missionssällskap och kunde gå Gorgas Expert Course i Limas huvudstad Peru. Den rekommenderas å det varmaste! För att komplettera med sydostasiatisk parasitologi sökte jag till Mahidol University Asian Clinical Tropical Medicine Course som hölls i Bangkok den 11–20 juni i år, och återigen fick jag ett bidrag från sällskapet.

28 UPPDRAG MISSION NR 5 2018: THAILAND/KAMBODJA

VI BESÖKTE MAHIDOL Institute

of Dermatology där vi fick träffa patienter med hudinfektioner, och på Queen Sirikit National Institute of Child Health träffade vi många patienter med denguefeber, en myggburen virusinfektion.

I år är det en kraftig epidemi, och än finns det inte något bra fungerande vaccin mot viruset trots att forskning pågår.

Vi såg också ett fall av scrub typhus (”kvalsterburen fläcktyfus”), som orsakas av bakterien Orientia tsutsugamushi och som kan ge inflammation i lungor, hjärta och hjärna. Tyfus betyder ”omtöcknad” på grekiska, och tsutsuga betyder ”liten och farlig” och mushi ”varelse” på japanska.

Scrub typhus uppskattas orsaka en miljon sjukdomsfall per år och 23% av alla feberfall i Sydostasien.

På Bamrajnaradura Institute fick vi en fin översiktsföreläsning om opportunistiska infektioner vid hiv av doktor Weerawat Manosutthi. Enligt honom är Thailand inte långt ifrån att uppnå who:s 90-90-90-mål: 91% av alla förmodade hiv-positiva är diagnosticerade, 75% får behandling med bromsmediciner, och 79% av de behandlade visar framgångsrik suppression av viruset.

Hiv-prevalensen är 1,1 % (ca 500 000 hiv-positiva), och 2016 dog 16 000 människor i aids. Första linjens bromsmediciner kostar 30 usd i månaden, men om man har utvecklat resistens eller biverkningar kostar de bästa läkemedlen ungefär 17 gånger så mycket.

global hälsa, och vi gjorde en tvådagarsexkursion till Rajanagarindra Malaria Research Station i Ratchaburi-provinsen, nära gränsen till Myanmar.

Där besökte vi en skola för utsatta barn. Alla eleverna på skolan fick lära sig något hantverk parallellt med skolgången eftersom skolledningen visste att de inte skulle ha råd att vidareutbilda sig utan skulle behöva börja arbeta redan som barn.

Ett fint inslag var besöket hos byns hälsoarbetare, en volontär som under många år har haft ett litet medicinskåp i sitt hus och hjälpt sina grannar med deras krämpor.

Thailand har ett utbrett nätverk av sådana hälsoarbetare som helt utan ersättning ger den hjälp de kan. Förklaringen enligt våra kursledare var att den buddhistiska religionen predikar att om man inte har pengar att ge kan man göra sina medmänniskor tjänster för att få en bättre situation i sitt nästa liv.

I KURSEN INGICK OCKSÅ

PÅ ANCHOR HOSPITAL FOR CHILDREN, ett pediatriskt undervisningssjukhus i Siem Reap i Kambodja med ungefär 500 anställda (98% kambodjaner) och 100 vårdplatser, fick vi möta fascinerande och engagerade läkare. Doktor Rathi Guhadasan och den medicinske chefen doktor Ngeth Pises inledde med en översikt över hur hälsosystemet i Kambodja har byggts upp efter Pol Pots regim 1975–78 när alla

sjukhus och skolor slogs sönder. Bara 40 läkare fanns kvar i Kambodja 1979.

Nu finns det 2,3 läkare och 7,9 sjuksköterskor per 10 000 invånare och 7 sjukhussängar per 100 000 invånare.

JAG LÄRDE MIG MYCKET om

tropiska sjukdomar på kursen.

Vi studerade bland annat melioidos, som orsakas av den gramnegativa bakterien Burkholderia Pseudomallei och som har 40% dödlighet om man inte ställer diagnos och ger rätt behandling. Inkubationstiden är mellan några dagar och 60 år! Den är endemisk i Sydostasien, särskilt i norra Thailand, som saprofyt i jord och vatten, men den finns också i Sydamerika och Afrika. Människor smittas oftast via inhalation av damm, men också vid direktkontakt med lerjord, via bröstmjölk eller sexuellt. Det finns fall där soldater som i Vietnamkriget exponerades för jord när den piskades upp av helikoptrar 30 år senare insjuknade i melioidos.

Mitt intresse för tropiska infektioner är obotligt – kanske delvis därför att min mor åkte ut till Etiopien som sjuksköterska med Svenska Fredskåren på 1960-talet, innan jag var född. Nu hoppas jag att alla nya intryck och lärdomar från den här kursen kommer mina patienter till del.

• Fotnot: Du som vill läsa en mer utförlig rapport om kursens innehåll – hör av dig till redaktion@uppdragmission.se!

UPPDRAG MISSION NR 5 2018: THAILAND/KAMBODJA 29

STIPENDIATEN FOTO: FRAMTIDSKYRKAN TEXT: ANNA BRAW

MÅNGA OLIKA SÄTT UNGDOMAR FRÅN MELLANSEL UPPLEVER MISSIONSARBETE Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter.

Under ett par veckor i februari och mars var en grupp ungdomar från Framtidskyrkan i Anundsjö, 22 personer, på besök i Tanzania. Jonas Byström, som är ungdomsledare i Framtidskyrkan och EFS-präst i Anundsjökretsen, var en av initiativtagarna till resan.

JONAS BYSTRÖM, HUR KOM NI PÅ ATT NI SKULLE ÅKA TILL TANZANIA? Tanken med resan var att våra ungdomar skulle få se och uppleva mission. Det som var det primära, det som vi ville engagera ungdomarna i, var att sprida det glada budskapet och att se att det kan göras på många olika sätt. Vi ville att de skulle få se det och prova på det. För snart fyra år sedan gjorde vi en liknande resa till Paraguay med ett stipendium från Lunds Missionssällskap. Den har haft avgörande betydelse för många av de 14 ungdomar som var med. Vi har också

30 UPPDRAG MISSION NR 5 2018: STIPENDIATEN

sett att missionsintresset i församlingen har ökat.

VILKA VAR DET NI BESÖKTE? Vår församling har två missionärer i Arusha, Paula​​och​​Ulrik​​Alderblad​. De arbetar för IBRA med att utbilda lokala medarbetare och producera TV-program som ska sändas på ett nytt digitalt TV-nätverk i östra Afrika. Vi hade också bett Carl-Erik och Overa Sahlberg att få se deras arbete.

Några dagar var vi hos organisationen MOP, Monduli Juu Orphans Project, som finns i masajbyn Monduli Juu. MOP arbetar med att hjälpa föräldralösa barn och fattiga familjer med utbildning och skolgång.

HUR FÖRBEREDDE NI ER FÖR RESAN? Vi gick en kurs på Åredalens folkhögskola tillsammans och läste bland annat missionshistoria, mission idag, språk och kultur.

Ungdomarna arbetade ihop pengar under våren 2017 – de ordnade två däckbytardagar och en tårtbuffé, de ordnade en loppis, och de sålde kläder, kol, te och kaffe. Vi sökte

också bidrag från flera olika håll och fick ett från EFS Mittnorrlands missionsfond och ett från Lunds Missionssällskap. ÄR DET NÅGOT SPECIELLT ÖGONBLICK SOM KÄNNS EXTRA VÄRDEFULLT NU NÄR NI ÄR HEMMA IGEN? Något som gjorde ett starkt intryck på våra ungdomar var besöket på ett ungdomsfängelse där vi fick möta ungdomar som väntar på rättegång – en del hade fått vänta i uppemot två år. Våra ungdomar är i samma ålder och kunde relatera till sina egna skyddade, lyckliga liv. Under resan hade vi delat ut en mängd fotbollar som vårt lokala fotbollslag hade skickat med. På fängelset överlämnade vi några på ett lekfullt sätt, genom en ”landskamp”. Tyvärr blev det svensk förlust!

STIPENDIATER Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape. I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi, bland annat genom medfinansiering av en professur i religionsteologi. I Malmö stöder sällskapet olika projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet.

Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda.

Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

www.lundsmissionssallskap.se

Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete och har biskopen i Lund som hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt utifrån de breda nätverk som Svenska kyrkan och styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands.

VILL DU BLI MEDLEM? Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (5 nummer/år) som speglar sällskapets arbete. Du får också kallelser till givande årsmöten där du är med och väljer ordförande och styrelse. På det viset kan du påverka inriktningen på styrelsens arbete och vilka projekt som ska få stöd.

Medlemsavgiften är 50 kr/år alternativt en engångssumma på 500 kr för livslångt medlemskap. Skicka ett mail till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se om du vill bli medlem och ange namn och adress.

UNGDOMAR VIKTIGA Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps sida, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid!

Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION?

– I första hand stöder vi ungdomar och deras utbildning för tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och utbyten av olika slag, bidrag till projekt med inriktning på bland annat utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, inklusive musik, konst och film.

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen.

Du kan anmäla dig genom att maila till red@uppdragmission.se. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen, 073-998 23 27.

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

Telefon (obligatoriskt)

KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning och interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för

VILL DU MEDARBETA?

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS

Halva sanningen finns på den andra sidan

)

Kapstaden

ANN ILMAR NILS PER MARTIN SHIFAA

ANDREAS SONJA CECILIA LINA RICHARD BOB

JEHOSHUA KARIN TONY MARIE JONAS SANDRA

BIRGIT BO RAFAEL ELSIE KRISTINA

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

NÄSTA NUMMER UTE 14/12 EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄ LLSKAP

• NR 4, 2018 • ÅRGÅNG 172 • 45 KR

KR 4, 2014 • ÅRGÅNG 168 • 45 MISSIONSSÄLLSKA P • NR

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKA P • NR 4, 2016 • ÅRGÅNG 170 • 45 KR

DEMO KRATI

166 • 45 KR • NR 4 • 2012 • ÅRGÅNG

–DETTA ÄR MIT T MAL MÖ!

Adress (obligatoriskt

)

Vill du recensera en bok, göra en intervju eller bidra till Uppdrag Mission på något annat sätt? Hör av dig till red@uppdragmission.se!

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

LLSKAP LUNDS MISSIONSSÄ EN TIDSKRIFT FRÅN

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

E-post (obligatoriskt)

Resans längd, alternativt

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2015 • ÅRGÅNG 169 • 45 KR

nr 4 • 2011 årgång 166

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

VÅRA TEMANUMMER: en tidskrift från lunds missionssällskap

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

BLIR DET SOMMARTEMA: GODA FÖR KRISTNA I DET MÖTET MELLANÖSTERN?

Vattenlinjer

MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4 LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26 1 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DET GODA MÖTET HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 SKALAN 10 PAKISTAN LÄNGST NER PÅ HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 ÄR INTE ÖVER 30 EGYPTEN OROLIGHETERNA HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30 40 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6 6 ANALYS EMIGRATIONEN FORTSÄTTER INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36 SIN KÄRLEK TILL MALMÖ ILMAR REEPALU OM AV MALMÖ 16 D ÄR EN DEL FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38 nr4_2014.indd 1 PER BRINKEMO SOMALILAN 20 ÄR OLIKA I MALMÖ BOB HANSSON ALLA 39 OM FRAMTIDENS MALMÖ OLSSON KRISTINA

KONTAKTA ANNA BRAW 073-998 23 27 PREN@UPPDRAGMISSION.SE

TEMANUMMER ZIMBABWE KENNETH MTATA: ”JAG BER, JAG RÖSTAR” 40 USA NUNNORNA SOM BYGGER NÄTVERK 8 LONDON INTEGRATI ON MELLAN GENERATIO NER 34 #4_2018.indd 1

2018-06-14 20:30

2014-06-11 19:00

DÄRFÖR ÄR VATTEN EN KYRKLIG RITUAL 10 HOLLAND VÄXER UPP UR HAVET 12 DE MARSCHERAR FÖR RÄTTEN TILL VATTEN 36

UPPDRAG MISSION NR 5 2018: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31

POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

foto: josefin casteryd/ikon

4 1 1 1 8 6 3 0 0

Ingen kvinna ska behöva leva i samma situation som jag.

Swisha

FÖRHINDRa VÅLD MOT KViNNOR I INDIEN

I slumområdena i östra Indien är kvinnor och flickor ofta hårt utsatta för våld och diskriminering. Här stöttar Svenska kyrkans internationella arbete kvinnor att organisera sig i självhjälpsgrupper, föreningar mot våld, och fackföreningar. Då ökar deras möjligheter att stärka varandra och förändra sin situation. Tillsammans får de lättare att kräva sina rättigheter gentemot patriarkala strukturer och myndigheter. pg 90 01 22-3 | bg 900-1223

din gåva till 9001223