96 lampor

E

carin dernulf, generalsekreterare för equmenia

jonathan johansson artist

E

»96 lampor lyfter fram dem som alltför sällan får komma till tals: män­ niskorna bakom de vikande medlems­ talen i frikyrkan. Den visar också på oväntade vägar tillbaka till kyrkbän­ ken. Detta är en viktig bok!« robert eriksson pastor & författare

carl-henric jaktlund journalist & författare

Det är 96 lampor i kyrksalen. Det har jag vetat sen jag var barn. Det var under de längre predikningarna som jag satt och räknade dem alla. En gång var det som hände i kyrkan hela mitt liv. Nu vet jag inte ens om jag är kristen längre. Då var vi många i min ålder som delade platserna i kyrkbänken. Var är alla nu?

a

Den här boken handlar om oss som brann, men som till sist försvann. Som hade ett stort församlingsengagemang under ungdomsåren, men som kom att lämna av olika orsaker. sex personer delar öppet och ärligt med sig av sina livsberättelser och resonerar om varför de slutade att gå i kyrkan. »96 lampor« kan ses som ett brev till kyrkan.

96

lampor Ô jacob langvik

om oss som brann och försvann

z Jacob E

Langvik (född 1979) bor i Göteborg. Han är utbil­ dad pastor inom equmeniakyr­ kan och är initiativtagare till onsdagsmässan i göteborg samt klädmärket Al butch. han har även skrivit boken »hej! mitt namn är roland brunell« och spelar trummor i poporkestern yawn.

jacob langvik

E

»Varför växer så många unga bort från kyrka och tro när de växer upp?

Frågan gäckar mig och många därtill.

Jacob Langvik lägger förtjänstfullt örat till sin egen uppväxt och låter oss andra lyssna, med möjlighet att lära såväl i nuet som inför framtiden.

Den kloke tackar ja till en sådan in­ bjudan.«

96 lampor

E

»viktigt att dessa röster får höras, dom är så många!«

»Med hög igenkänning, ärlighet och humor hjälper Jacob Langvik oss att få en inblick i vad som bidragit till att så många som varit aktiva i kyrkan som unga väljer att inte längre finnas med. Det är bitvis smärtsam läsning. Men just därför så viktig! Bara den som vågar se och ref­lektera över det som sker kan lära sig något. Och vi som kyrka måste våga!«

argument

96

lampor Ă” jacob langvik

om oss som brann och fĂśrsvann

argument

X

Ñ ×Ù _ Gud om du hör mig

Ö / jag kommer som den jag är

,. gör nånting vackert Ä Å _ av allt som går sönder här

Ñ

X

Tomas andersson wij »Gör nånting vackert«

n

____ _ Grafisk form _ & foto tryck__ Pierre Eriksson Ö

© 2016 Jacob Langvik och Argument Förlag

_ _

E ,.

_

_

_?

isbn 978-91-7315-486-4

lettland

dardedze holografija sia

_\_ ___ www.argument.se | info@argument.se

= Argument Förlag AB | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg | Tel: 0340-69 80 00

Ä9Å intro

EFRIDA

Eeric

Ecity

Elena

Ebella

Edanne

Ä43Å gudsrelation Ä49Å attityder Ä51Å kristen familj Ä54Å tvivel

]

Ä75Å fritänkare Ä81Å fader vår Ä85Å tro och känslor Ä87Å frågorna

]

]

Ä29Å konsekvenser Ä33Å ärlighet Ä35Å fikagemenskap Ä38Å naturligt

Ä59Å paketet Ä63Å bibeln Ä67Å kopia eller unik? Ä70Å måns

Ä95Å inte svartvitt Ä102Å jesus Ä104Å evangelisation Ä107Å kartan

]

]

Ä17Å utanförskap Ä20Å förväntningar Ä22Å präktighet Ä24Å skivhyllan

]

_ _

SinnehållR

Ä111Å outro

onsdagsmässan

Ä8Å

SintroR 96 glödlampor.

Det fanns 96 glödlampor bara i kyrksalen.

Det har jag vetat sen jag var barn. Det var under de långa predikningarna eller psalmerna med fler än två verser som jag zonade ut och i stället räknade lamporna. Ett av mina första minnen är just ifrån denna kyrksal. Det var när jag letade efter halstabletter i mammas handväska. Hon hade alltid några med sig ifall hostan skulle vara framme.

Nu sitter jag i samma kyrksal igen.

Det var ett tag sedan sist. En gång var det som hände i kyrkan, inte nödvändigtvis just denna kyrka utan i stort sett vilken kyrka som helst, hela mitt liv. Det var nästan som om jag var ihop med Gud. (Klockan är 10 och gudstjänsten börjar.)

Men nu vet jag inte ens om jag är kristen längre. Jag, Gud och kyrkan gick från »in a relationship« till »it’s complicated«. Vi har sporadisk kontakt, men det är långt ifrån det vardagliga giftaslivet. Det som jag en gång sa mitt ja till.

Vi har väl fortfarande någon slags kontakt, men det har blivit viktigt för mig att fundera över vad vår relation byggde och bygger på.

Vad är det att vara kristen, egentligen? När jag var yngre var det lättare att veta. Då trodde jag att det handlade om att:

< Besöka kyrkan ett par gånger i veckan (minst en). < Inte ljuga. < Bara lyssna på kristen musik. < Ha »rätt« åsikter.

Ä9Å

< Läsa uppbygglig litteratur. < Rösta på KDS. < Använda ord som »jägarn«, »tusan« och »drake« i stället för att svära. < Inte dricka alkohol, snusa eller röka . < I samtal om Gud alltid försöka överbevisa den som inte tror. < Tro bokstavligt på allt som står i Bibeln. < Tänka »rena« tankar. < Bli ihop med någon som »sjöng i sången«, det vill säga bara bli ihop med någon som delade ens tro.

Om det är vad som krävs för att vara kristen är jag inte kristen. Då vill jag inte heller vara kristen. Men jag vill ju vara kristen. Eller?

Det finns kristna som gör att jag inte alls vill kalla mig kristen. Men sen finns det de som får mig att verkligen vilja kalla mig kristen. Tron har jag.

Den har funnits där mest hela tiden. I alla fall så länge jag kan minnas. Men jag tvivlar. Inte så mycket på Gud, eller att det finns något större, utan mer på vår förståelse av Gud. På vår version av Jesus och vårt sätt att tro. Tron är inget jag tar för givet, för det finns mörker som har gjort att varken livet eller tron går att ta till sig. Men jag har ändå trott att det räcker med andras tro, när jag själv varken vet ut eller in. Det är väl kanske mer det där man i kyrkan kallar för efterföljelse som är svårt. Vad innebär det? Och varför upplever jag ett så stort glapp mellan det som händer i kyrkan och det som händer i livet som jag lever? Räcker det med att bara tro?

Nu sitter jag här i den grönmålade gamla bänken och undrar varför jag befinner mig här. Men det jag också funderar på är varför alla andra sitter här.

På riktigt. Vad är det som har fått dem att komma hit?

Om jag inte hade varit så väluppfostrad hade jag böjt mig fram till kvinnan på bänken framför (hon är i femtioårsåldern, har en snygg dress och luktar dyr parfym) och frågat:

Ä10Å

– Varför är du här?

– Är du här av ohejdad vana eller för att du har en djup gudslängtan?

– Handlar gudstjänsten om något som rör liv eller död för din del, eller har du möjligtvis lagt till detta med kyrkan som en slags plusmeny på din till synes redan ganska lyckade tillvaro?

Men jag vill inte ställa så knäppa frågor. Hon sitter säkert just nu och tänker på Gud. Förutom att undra varför de som sitter här verkligen sitter här, funderar jag också på de som inte sitter här. I tonåren var vi betydligt fler som delade på platserna i den här kyrkan. Vad gör de nu? Har de, precis som jag, en tro, men tycker att det är svårt att vara kristen?

Tankarna och funderingarna snurrar i skallen. Det är som när ett mord begås i början av en deckare. Frågorna hopar sig och man har inga ledtrådar.

Varför? Vem? Vad är nästa steg?

En dammlucka av tankar och frågor har öppnats. Just nu befinner jag mig med kroppen i en välstädad kyrksal mellan min mor och far, men i mitt inre står jag i ett rum med frågor upp till halsen som i det närmaste dränker mig.

(Gudstjänsten är slut.) Än en gång har jag lyckats att vara på en plats med kroppen men med tankarna på annat håll. Den upplevelsen har följt mig från första klass. Tänk så många ord jag hört men inte lyssnat på under åren.

Ibland ber man i kyrkan att Gud ska vara närvarande. Det tror jag att Gud är hela tiden. Problemet handlar nog mer om att jag inte är det.

När alla går ut från kyrksalen står pastorn vid dörren och hälsar. När det är min tur får jag en kram. Det blir ett styltigt samtal. Ett sånt där samtal när personen säger en sak, men jag läser mellan raderna och tror att hen menar något annat (och där även jag säger något annat än vad jag egentligen tänker).

– Vad kul att se dig! (Jaha, dina föräldrar har lyckats få hit dig?)

– Tack. (Ja, jag kände att det var väl bäst för husfriden.)

– Vad gör du nuförtiden? (Ge mig ett kort svar, jag har många att hälsa på.)

Ä11Å

– Jobbar. (Du ser stressad ut och vill väl inte veta på riktigt.)

– Hoppas att du tar med dig något hem från gudstjänsten. (Hoppas att du gillade predikan, för du borde verkligen ta tag i ditt liv.)

– Ja, jo, jag har fått mycket att tänka på. (Så mycket att jag känner för att skriva en bok, men den rör inte något av det du pratade om i predikstolen.)

– Det är lite annorlunda i kyrkan sen du var här sist, va? (Såg du att jag har köpt in nya projektorer så att det ser ut som att vi är en kyrka »i tiden«?)

– Ja, verkligen. Senast jag var här var det 96 lampor i kyrksalen, nu är det över 100.

På kvällen sätter jag mig för att samla mina tankar framför ett tomt Worddokument. Jag tänker att det kanske skulle hjälpa om jag skriver ner det jag tänker på. Är det verkligen bara jag som känner mig vilsen? Som scout fick jag lära mig att när man hamnat vilse så är det första man ska göra att stanna upp. Det känns vettigt. Försöka lokalisera var man befinner sig. Och om möjligt försöka lista ut varifrån man kommit. Detta är vad jag kommer ifrån: En mindre stad. I den lilla staden fanns det många kyrkor. Det fanns också många pizzerior: < Napoli (traditionell pizzeria) < Olympia (ännu mer traditionell) < Babylon (först i stan med kebabrullen) < Akropolis (går att önska mer av, men det är många som besöker den) < Carola (bra pizzor, men inget roligt ställe att sitta på) < Chaplin (den finaste restaurangen, med den trevligaste personalen) De jag inte besökte så ofta, så jag kan inte säga något om dem: < Pizzeria Hornaryd < Pizzeria San Marino < Bella Italia

Ä12Å

Kyrkorna förhåller sig på ett liknande sätt: < Katolska kyrkan (traditionell) < Pingstkyrkan (ännu mer traditionell) < Allianskyrkan (först i staden med idrottshall i kyrkbyggnaden) < Smyrnakyrkan (härliga människor, men inget roligt ställe att sitta på) < Missionskyrkan (den finaste kyrkan, med den trevligaste personalen) De jag inte besökte så ofta, så jag kan inte säga något om dem. < Guds Ord (Livets ords utpost) < Frälsningsarmén < Svenska kyrkan I den lilla staden var det inte alls konstigt att tillhöra en kyrka. I min högstadieklass var vi till exempel sju kristna. Åtta om man räknade med tjejen som var med i Svenska kyrkan, men vi visste inte riktigt om hon var kristen eller om hon bara sa att hon var det.

Efter att ha följt med mina föräldrar till kyrkan som barn, valde jag att själv bli medlem i tonåren. Vi var många i min ålder som var aktiva i de olika kyrkorna runt om i staden. Och vi var lika motiverade som en idrottsutövare inför os för att se till att vi skulle bli ännu fler.

När jag tänker tillbaka på den tiden kan jag komma ihåg ungefär tjugo personer som var med och umgicks i samma gäng. De kanske också är vilsna, precis som jag. Undrar vad de gör nu? De var ju inte i kyrkan i dag när jag var där i alla fall. Det hade varit skönt att vara vilsen tillsammans.

Och det är så boken du håller i din hand kom till. Jag bestämde träff med några av dem som inte längre sitter i kyrkbänkarna. Några kommer från mitt gamla kompisgäng, andra är nya bekantskaper som har en liknande uppväxt.

Jag var nyfiken på att se var de fanns, om de också kände sig vilsna, men också för att försöka ta reda på vad som hände.

Vad var det egentligen som hände med oss som en gång brann och sen försvann?

Ä13Å

EFRIDAF d

Ä16Å

SutanförskapR jag träffar frida på en liten klubb i de något ruffiga delarna av staden. För femtio kronor får man inträde och ett glas vin. Lokalen är knappt halvfull.

Precis som vinglaset.

Frida och jag gick i samma klass under några år. Men vi lärde känna varandra under någon av kyrkans alla tonårskvällar under högstadieperioden.

Hon var vacker, smart, musikalisk, social och de flesta killarna jag umgicks med förklarade någon gång sin kärlek till henne i form av brev, obekväma samtal eller blommor.

Fridas kyrkbakgrund är ganska klassisk. Hennes föräldrar var väldigt engagerade i församlingen, den största delen av familjens umgänge fanns där och Frida hade många egna kompisar. Man skulle kunna säga att hon föddes in i kyrkan och hon trivdes bra i många år. Men efter att hon döptes i samband med konfirmationen började hon fundera.

– Jag ångrar inte att jag döpte mig, men jag tänkte »Hoppsan, vad gjorde jag nu?« Jag tror inte att jag valde det riktigt själv. Du vet, när man konfirmerat sig ska man döpa sig. Och i kyrkans ögon är man vuxen då. Men det var då jag började lura på det där med vad jag vill egentligen. Vad av det här är min egen tro? Min personliga relation med Gud var inte speciellt grundad på djupet.

Det skulle dröja ytterligare några år innan det glesnade mellan Fridas kyrkobesök, men grubblerierna fortsatte. Inte minst på de upplevda förväntningarna.

– Jag förväntades vara så jävla frälst. Det var inget som var uttalat, men det var så det kändes. Kanske från alla som hade haft starka upplevelser. Det var tungotal, lyfta händer, helandegrejer och amen på rätt ställe, men jag var

Ä17Å

liksom inte med i klubben. Jag uppfattades nog snarare som en ganska jobbig tjej för jag ifrågasatte hela tiden. Det var ju lättare med dem som bara sög i sig allt som sades. Som du, säger hon och skrattar.

Jag skrattar också, men det river till i bröstet för hon har rätt. Jag var som en svamp som sög i mig allt som sades från predikstolen. Hon blir allvarlig igen.

– Till slut orkade jag inte med att hela tiden förväntas vara så glad och upprymd över möten eller samlingar som jag inte tyckte om.

Så när Frida flyttade föll det sig ganska naturligt att hon gled bort från kyrkan. Hon höll kontakten med kompisarna och gick till kyrkan någon gång då och då, mest när det var någon social tillställning. Hon säger att det inte kändes något speciellt när hon väl lämnat kyrkan. Varken skönt eller tomt.

Däremot kände hon skuld mot föräldrarna. Samtidigt som man vill revoltera mot sina föräldrar vill man inte göra dem besvikna.

– Men jag är faktiskt fortfarande medlem i församlingen även om jag inte går dit. Jag ser ingen anledning till att inte vara medlem eller ta avstånd rent fysiskt. Kanske hade det sett annorlunda ut om jag bodde kvar.

Förutom att Frida upplevde att hon förväntades tro och uppträda på ett speciellt sätt, tycker hon att det fanns outtalade regler för vad som var tillåtet.

Regler som inte var nedskrivna, men som alla ändå kände till och levde efter.

– Det var som om alla visste vad som gällde, men ingen vågade ifrågasätta eller ens tala om det. Som sex och alkohol. Det var ingen som riktigt förklarade varför vi inte drack till exempel, och det gjorde ju att man ville tänja på gränserna. Eller små saker, som till exempel vad man har för kläder på sig i kyrkan. Alla förväntas veta vad som är okej och inte okej, men den stora frågan borde väl snarare vara: Vad är viktigt? Egentligen.

Känslan av utanförskap blev ännu större när Frida fick allt fler vänner utanför kyrkan som hon upplevde var mer äkta och ärliga än många i kyrkan.

Det var som om hon verkligen kunde vara sig själv när hon var tillsammans med dem, och samtidigt upplevde hon det som om en del i kyrkan såg ner

Ä18Å

på hennes ickekristna kompisar. Att kompisarna som inte gick i kyrkan inte riktigt visste vad livet handlade om, att de inte visste vad riktig kärlek eller sorg var för något. Det kändes som att de sågs som sämre människor.

– En gång tog jag med mig en av mina kompisar till kyrkan. Då kom det fram en kille och frågade danskompisen: »Va?! Vad gör du här?«. Jag skämdes otroligt mycket. Jag fick aldrig sådana frågor när jag följde med mina vänner på fester eller disco.

Trots att Frida är kritisk till mycket av sin kyrkliga uppväxt tycker hon att det är meningslöst att ångra något. Och hon är faktiskt glad att föräldrarna tog med henne till kyrkan. Det har varit med och format henne till den hon är, och alla erfarenheter ökar förståelsen för andra människor.

Om någon skulle fråga henne om hennes tro i dag säger hon att hon inte är så aktiv, men att hon är troende. Att hon har det man ibland kallar för barnatro.

– Jag har full respekt för människor som har en djup personlig relation till Gud, men där är inte jag. Jag vet egentligen inte om jag gett Gud en riktig chans. Ibland tänker jag att jag önskar att jag hade en starkare relation till Gud. – Jag håller med dem som är kritiska till kyrkan, men jag vill inte prata skit om kyrkan. Lite som att »jag får prata skit om min pappa, men du får inte prata skit om min«. Jag intar alltid försvarsposition när det kommer till människor som är kritiska mot kyrkan. Jag tycker ju att kyrkan egentligen är bra. Den gör en massa bra saker och fungerar som ett kitt mellan människor.

Men den är inget för mig, åtminstone inte just nu. Är det något som skulle kunna få dig att börja gå till kyrkan igen?

– Mina barn. Jag skulle vilja erbjuda dem samma sak jag fick när jag var liten. Jag vill att de ska förknippa kyrkan med något positivt. Och musiken.

Jag älskar att få vara med och sjunga och tycker att det är en bra ingång till kyrkan. Musiken är välkomnande och öppen på något sätt.

Ä19Å

SFörväntningarR en amerikansk forskare frågade en massa människor som befann sig i slutet av livet vad de ångrade mest. Nästan alla svarade att de önskade att de hade levt »sitt« liv i stället för att leva det liv som de förväntades leva.

Det är lätt för många av oss att leva det liv som förväntas i stället för att leva det liv vi önskar. Det kan gälla stora saker som yrkesval, men också mindre.

Varje år julkorten ska skickas ut blir detta extra tydligt för mig. Jag förväntas skicka hälsningar till människor som jag inte ens träffat på flera år, bara för att »det är så det alltid har varit«.

Förväntningar är luriga. De kan påverka oss både positivt och negativt – både få oss att växa och vara det som kväver oss. För ett tag sedan hörde jag om en terapeut vars patient beskrev en inre stress som tog bort mycket av livsglädjen. Terapeuten frågade om han var kristen. Varför undrar du det? undrade patienten. Terapeuten berättade då att han under årens lopp mött många kristna som gått runt med en inre stress för att kraven de satt upp för sig själva var så stora att hälsan blev lidande när de inte klarade av att leva upp till dem. Är det så Gud vill att det ska vara?

Tror inte det.

Ibland tänker jag att det vore bra om kyrkan slog igen portarna och stängde ner verksamheten. »Från och med nästa vecka stänger vi kyrkan i ett år. Fram till dess gör ni vad ni vill. De anställda har redan skaffat nya jobb på annat håll.« Visst skulle det vara spännande att se vad som hände? Jag gissar att en del skulle bli vansinniga. Att de direkt efter gudstjänsten skulle formera olika

Ä20Å

smågrupper som kunde samlas hemma hos varandra. Kanske börja skissa på en plan för att hyra en annan lokal.

Men jag tror att det även finns de som skulle dra en lättnadens suck, som skulle känna att detta var precis vad de behövde. Ett avbrott från kyrkan, för att stanna upp och fråga sig vad man egentligen tror på. Kanske få tid och ork till att bjuda hem människor de inte träffat på länge, eftersom all kraft och energi gått åt till att hålla igång kyrkans verksamhet. Kanske skulle de börja längta tillbaka till kyrkan efter ett tag, men det skulle antagligen vara på ett helt nytt sätt.

Ett sådant experiment skulle nog hjälpa oss att reda ut vad vi gör för att det förväntas av oss, och vad vi gör för att vi verkligen vill det. Visst måste det väl vara så att Gud vill att vi ska leva det liv vi vill leva, och inte det liv vi förväntas leva?

Det krävs mod att inte göra det förväntade. Ett mod jag inte hade som tonåring (och kanske saknar jag det fortfarande emellanåt). Men Frida var modig. Hon gjorde inget bara för att det förväntades av henne. Tänk vad mycket skuldkänslor hon slapp som jag drog på mig gång efter gång. Jag tror att vi är många som kan lära oss av henne.

Ä21Å

SpräktighetR jag satt på en altan vid ett hus i en liten stad i usa en varm sommarkväll när jag var nitton år. Jag och en kompis jobbade på ett bibel-sommarkollo under en sommar och nu hade vi blivit hembjudna till chefen. När vi ätit upp maten frågade han om vi ville ha öl och cigarr. Sen sa han att han ville veta vad vi trodde skulle behöva hända för att svenska ungdomar skulle ta Kristus mer på allvar.

Vi avböjde cigarren och hade ett mycket bra samtal.

För mig var detta första gången jag befann mig på ett ställe där en av de osynliga reglerna inte verkade vara en regel över huvud taget. Jag upptäckte där på altanen att många av de osynliga reglerna kanske har sin bakgrund i en specifik kultur mer än i Bibeln.

De outtalade reglerna Frida pratar om, som bland annat rör sex, alkohol och spel, var från början något positivt i den svenska frikyrkan. I en tid när många i Sverige söp och spelade bort i stort sett allt de ägde ville man skapa en frizon långt bort ifrån allt det som var beroendeframkallande. Reglerna uppstod för att skydda och hjälpa.

Men tiden gick och man pratade allt mindre om varför reglerna egentligen kom till. I stället utvecklades de till något som definierade hur en kristen skulle vara. Därmed var det upplagt för att präktigheten skulle ersätta brustenheten, och göra det svårare för församlingen att bli den välkomnande och attraktiva gemenskapen som man ville vara.

Jag tror att präktigheten kan göra stor skada. Kanske till och med mer än kort och tärning. Det var väl just detta som Frida stötte på när hon säger att hon upplevde att man såg ner på hennes vänner.

Ä22Å

Ofta skapar präktigheten en föreställning om att vi har rätt och är väldigt duktiga, och att de andra har fel och inte är så bra. I präktighetens trädgård odlas det skitsnack, elittänkande och en och annan tvivelaktig människosyn.

Det är lätt att glömma bort att Bibeln är tydligare vad gäller problem med präktighet än nyttjandet av alkohol och sex. Men det verkar vara svårt att tala om.

Frågan är vad vi gör åt det. Präktigheten är ju så lömsk, den bara smyger sig på.

Går det att skapa en frizon från präktighet där vi inte ser på oss själva som »bättre« människor?

Jag upplever att de gemenskaper som är de mest välkomnande är de där man inte döljer sin skevhet eller sina problem. Där det är tydligt att det inte är några perfekta människor som samlas, till exempel aa eller na. Där man tydligt deklarerar sina svagheter och behovet av Guds hjälp.

Det är ungefär som när man blir bjuden på en fin middag med vit duk och allt. Det enda man tänker på är att inte spilla, för då gör man bort sig. (och spiller man ska man dölja det på något sätt). Gemenskapen blir lidande eftersom så mycket fokus läggs på att uppföra sig korrekt. Då är det befriande när någons såsdoppade potatis hamnar på den vita duken i början av middagen. Axlarna sänks och samtalet kan bli mer öppet. När någon redan gjort en fläck vågar även jag visa min. Det finns ett malaysiskt ordspråk som går något i stil med att »det är värdinnas uppgift att spilla på duken först«.

Tänk om kyrkan kunde få vara en plats där man upplever att någon har spillt tidigare, så att alla andra också vågar visa sina fläckar.

Ä23Å

SSkivhyllanR i mina tonår delade jag upp mina cd-skivor i kristen musik och det jag ansåg inte var kristen musik.

Det var på många sätt så jag gjorde med livet i stort. Jag delade upp i facken »kristet« och »okristet«.

Problemet med min cd-hylla var till exempel skivor som Immanuelskyrkans brassband. Det lät ju kristet, men egentligen var det bara luft som blåstes igenom ett mässingsinstrument. När blir det kristet då? Var det för att de som blåste var kristna eller på grund av att tonerna var skrivna av en kristen?

Jag fick också problem med några skivor av Ulf Lundell. Han kunde i vissa låtar måla upp en bild av den Gud jag kände igen ifrån Bibeln mycket bättre än till exempel Carola. Var skulle den skivan stå?

Det blev allt svårare att kategorisera, både skivhyllan och livet.

Precis som Frida upptäckte jag att det fanns människor omkring mig som levde mer »kristet« än de som sa att de var kristna. Det fanns till och med människor som inte kallade sig kristna, men som fick mig att känna mig mer älskad, sedd och bekräftad än av de som sa sig tillhöra den Gud som älskar alla.

Jag tyckte mig se att Guds närvaro inte bara finns i det som vi har satt en etikett på och märkt som kristet.

Till sist insåg jag att jag inte längre kunde avgöra vad som var kristet och inte. Jag fick erkänna att jag inte längre kunde säga var Gud inte fanns. Det verkade nämligen som om Gud behagade att dyka upp på de mest otippade ställen.

Svindlande tanke det där att Gud kanske dyker upp mer utanför kyrkans väggar än innanför. Om Gud skulle vara större än kyrkan. Eller hur?

Ä24Å

E

carin dernulf, generalsekreterare för equmenia

jonathan johansson artist

E

»96 lampor lyfter fram dem som alltför sällan får komma till tals: män­ niskorna bakom de vikande medlems­ talen i frikyrkan. Den visar också på oväntade vägar tillbaka till kyrkbän­ ken. Detta är en viktig bok!« robert eriksson pastor & författare

carl-henric jaktlund journalist & författare

Det är 96 lampor i kyrksalen. Det har jag vetat sen jag var barn. Det var under de längre predikningarna som jag satt och räknade dem alla. En gång var det som hände i kyrkan hela mitt liv. Nu vet jag inte ens om jag är kristen längre. Då var vi många i min ålder som delade platserna i kyrkbänken. Var är alla nu?

a

Den här boken handlar om oss som brann, men som till sist försvann. Som hade ett stort församlingsengagemang under ungdomsåren, men som kom att lämna av olika orsaker. sex personer delar öppet och ärligt med sig av sina livsberättelser och resonerar om varför de slutade att gå i kyrkan. »96 lampor« kan ses som ett brev till kyrkan.

96

lampor Ô jacob langvik

om oss som brann och försvann

z Jacob E

Langvik (född 1979) bor i Göteborg. Han är utbil­ dad pastor inom equmeniakyr­ kan och är initiativtagare till onsdagsmässan i göteborg samt klädmärket Al butch. han har även skrivit boken »hej! mitt namn är roland brunell« och spelar trummor i poporkestern yawn.

jacob langvik

E

»Varför växer så många unga bort från kyrka och tro när de växer upp?

Frågan gäckar mig och många därtill.

Jacob Langvik lägger förtjänstfullt örat till sin egen uppväxt och låter oss andra lyssna, med möjlighet att lära såväl i nuet som inför framtiden.

Den kloke tackar ja till en sådan in­ bjudan.«

96 lampor

E

»viktigt att dessa röster får höras, dom är så många!«

»Med hög igenkänning, ärlighet och humor hjälper Jacob Langvik oss att få en inblick i vad som bidragit till att så många som varit aktiva i kyrkan som unga väljer att inte längre finnas med. Det är bitvis smärtsam läsning. Men just därför så viktig! Bara den som vågar se och ref­lektera över det som sker kan lära sig något. Och vi som kyrka måste våga!«

argument