Förord

»Vem är störst i himmelriket?« När lärjungarna riktade den frågan till Jesus kallade han till sig ett barn och ställde det bredvid sig. Med den handlingen och de ord som tolkar betydelsen av det han gjorde besvarade Jesus frågan. »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.« Att ta emot ett barn i Jesu namn är att möta Gud. (Matt 18:1–5, Mark 9:33–37, Luk 9:46–48.)

I den fromma fantasin och legendbildningen har barnet som Jesus ställde bredvid sig fått ett namn och en historia. Det sägs att det var Ignatius av Antiokia (död år 107) som Jesus kallade till sig vid det aktuella undervisningstillfället. Då var Ignatius ännu inte medveten om vem Jesus var och vad han kom att betyda för oss. Senare i livet blev han biskop i Antiokia och en av den tidiga kyrkans mest betydelsefulla andliga ledare.

Ignatius är författare till den äldsta bevarade kristna brevsamlingen, undantaget de brev som finns i Nya testamentet, och enligt traditionen var han den förste av de kristna som fick lida martyrdöden på Colosseum i Rom. Framför allt har Ignatius blivit ihågkommen för sin undervisning om hur kyrkan bör ledas. Även om den fromma fantasin och legendbildningen saknar förankring i verkligheten är det spännande att leka med tanken. Kanske snappade Ignatius upp ett och annat den där gången när Jesus lät honom kliva fram inför lärjungarna?

Alldeles oavsett om det var Ignatius eller någon annan som fick bistå Jesus vid det aktuella undervisningstillfället är det högst rimligt att anta att det barnet fick ett angeläget minne för livet. Det är inte varje dag som ett barn får chansen att befinna sig i Guds närhet och lyftas fram som ett föredöme på ett så pedagogiskt genomtänkt sätt! Barnet kanske aldrig blev bekännande kristen, andlig ledare eller martyr. Händelsen kan ändå ha satt sina goda spår i barnets utveckling. Jesus vet vad han gör – både då och nu.

När skolelever kommer på studiebesök till kyrkan får vi ta emot dem i Jesu namn. Det betyder att vi får möjlighet att välkomna och bemöta dem som Jesus skulle ha gjort, med den respekt och det intresse som han skulle visat de barn som vi får träffa. Precis som Jesus får vi ge barnen ett angeläget minne i form av ett pedagogiskt genomtänkt undervisningstillfälle. Uppgiften är minst sagt spännande – särskilt om vi betänker att vi möter Gud när vi tar emot ett barn i Jesu namn. När Gud är i farten vet vi aldrig

riktigt vad som kommer att hända – och detsamma kan sägas om barn. Därför är det klokt att vara beredd på det mesta.

Charlotta Ingerholt och Tina Pederson hjälper oss att bli väl förberedda. De öser generöst ur sin gedigna erfarenhet av pedagogiskt genomtänkta undervisningstillfällen för skolklasser i kyrkorum. De konkreta tips och idéer som de frikostigt delar med sig av är en ovärderlig inspirationskälla för alla som vill etablera eller vidareutveckla ett smakrikt, väldoftande och angeläget samarbete mellan skola och kyrka. De teoretiska perspektiv som de utvecklar är en värdefull fördjupning av tankegångar som återfinns i biskopsbrevet om lärande och undervisning. Genom att Ingerholt och Pederson tydligt relaterar genomförandet av studiebesök i kyrkorum till svensk lagstiftning och skolans läroplan bidrar de till en ökad förståelse för vad ett respektfullt bemötande i det här sammanhanget kan innebära. Därigenom hjälper de oss att frimodigt slå upp portarna till våra gudstjänstrum och hälsa eleverna välkomna i Jesu namn, i hans anda. För oss som undervisas av Jesus är det betydelsefullt att han säger: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.« (Luk 18:16.) Att ge ett angeläget minne för livet, i hans närhet, är något av det allra viktigaste som vi kan göra.

+ Karin Johannesson, Uppsala stift