TEMA EMPATI OCH BARMHÄRTIGHET
Att vara en människa bland människor text: sören dalevi
Under åren 130–200 levde och verkade Irenaeus i Lyon i östra Frankrike. Vi vet inte mycket om honom, och under stora delar av kyrkohistorien har han varit bortglömd. Ja, när Erasmus av Rotterdam gav ut Irenaeus bok Mot Heresierna år 1526 hade Irenaeus i stort sett varit bortglömd och negligerad i tusen år. När man år 1904 fann ännu en bok av Irenaeus, Om den apostoliska förkunnelsen, kändes det som en händelse som såg ut som en tanke. Irenaeus har nämligen en hel del att säga till vår tid, trots att det skiljer drygt 1 800 år mellan honom och oss. Men för att det ska bli möjligt måste vi försöka hitta kärnan, komma bakom formerna, språket och uttrycken från 200-talets värld. Då finner vi en hållning och en teologi som till stora delar är av yttersta intresse för oss i dag. Blev martyr Låt oss börja i grunderna. Vi vet som sagt inte mycket om Irenaeus. Förmodligen föds han runt år 130, och dör 70 år senare. Hur han dör vet vi inte, legenden säger att han blev martyr, men det är historiskt osäkert. Han blev ledare för församlingen (termen biskop används aldrig om honom, men i dag skulle vi nog säga att han blev biskop) år 177, efter att hans företrädare dött martyrdöden. Det var med andra ord ingen lätt period att vara kristen. Något som gör Irenaeus intressant är hans sätt att svara på den förföljelse och på de umbäranden som hans församling utsattes för. Man hade kunnat tänka sig att det skulle leda till en världsfrånvänd teologi, med betoning på himmel och helvete, där förföljarna såklart skulle brinna i helvetet. Man hade kunnat tänka sig en ilskans och hämndens teologi. Sådant har inte varit ovanligt i kyrkans historia. Men han svarar på förföljelserna på samma sätt som många kristna i Mellanöstern i dag svarar på den förföljelse de är utsatta för: genom att betona det goda och livsbejakande i tillvaron, genom att betona empati, barmhärtighet och att göra gott. Hos Irenaeus finns därför en betoning på den gode skaparguden, som älskar allt det skapade och som vill alla människor väl. Jag tänkte på det när jag för en tid sedan mötte en ledande kristen företrädare från Mellanöstern, som levde under svåra om-
8
ständigheter. Jag frågade honom hur vi kunde stödja honom och Mellanösterns kristna. Hans svar kom direkt: ”Genom att stödja våra hjälporganisationer, som hjälper såväl muslimer som kristna. Det är genom att göra det goda som vi sprider evangelium.” Irenaeus, med sin positiva teologi och med sin avsaknad av helvetespredikan och kroppsförakt, hade förmodligen sagt något liknande. Gud har inte gett oss uppgivenhetens ande, tvärtom: Gud vill oss väl. Gud tröttnar aldrig på att visa sin kärlek. Två hållningar till tillvaron I Irenaeus teologi och hållning, liksom hos den kristne företrädaren från Mellanöstern, tydliggörs en inställning till tillvaron som funnits i teologihistorien under årtusenden. Det är en grundläggande åtskillnad, som sällan satts på pränt, men som gör hela skillnaden. Denna distinktion består av två olika hållningar till tillvaron. Den första hållningen, som Irenaeus är tydlig förespråkare för, lyder: Eftersom skapelsen är god, och eftersom Gud har skapat den, finns Gud redan hos min medmänniska. Jag måste således i mötet med medmänniskan, liksom Moses vid den brinnande busken, ta av mig sandalerna eftersom jag står på helig mark. Gud har så att säga varit hos min medmänniska före mig. Denna syn på människan är mycket tydlig hos Irenaeus, men den finns även hos flera av urkyrkans andra teologer, till exempel Justinus martyren och Origenes. De båda sistnämnda återknyter till en tanke som verkar ha varit vanlig i urkyrkan, att det finns ett gudsfrö – ett logos spermatikos – nedlagt i varje människa. Gud har skapat världen på grund av sin godhet, gjort varje människa till sin avbild och därför finns i varje människa ett frö av Gud. Gud finns med andra ord redan där och det gäller bara att uppmuntra medmänniskan att finna gudsfröet inom sig. Även hos dem som förföljer Irenaeus finns detta gudsfrö
»Eftersom skapelsen är god, och eftersom Gud har skapat den, finns Gud redan hos min medmänniska.«
"Världen är ond" Det finns en annan hållning, som också varit vanlig i teologihistorien, och den är att gud är något som jag själv för till min medmänniska. Världen är enligt detta synsätt i grunden ond, människan är helt och fullt fallen, och bara genom mig och min ansträngning når sanningen min medmänniska. Det finns således inget ordets frö hos min medmänniska, och får hon inte Sanningen via mig kommer hon i värsta fall att brinna i ett evigt helvete. Inte sällan citeras Apostlagärningarna 4:12: ”Hos ingen annan finns frälsningen,
TEMA EMPATI OCH BARMHÄRTIGHET
latent. Detta, eftersom Gud hyser en stark kärlek till den värld Gud skapat. Som det står i Andra Timoteusbrevet: ”denna nåd har skänkts oss i Kristus Jesus redan före tidens början, men den har nu uppenbarats när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram.” (Andra Timotheosbrevet 1:9b–10, min översättning, min kursivering). Nåden fanns där redan innan allt skapades och den skänktes redan innan tidens början. Justinus Martyren hävdar till och med att var och en av oss kan lyssna till detta ord som är nedlagt i oss, och om vi väljer att följa den inre rösten är vi kristna, även om vi aldrig ens hört talas om Jesus. Gud har varit där före oss.
och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” Men också Johannes 3:18: ”Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.” Båda dessa hållningar och traditioner har funnits under kyrkans historia, men alltför sällan har man identifierat och satt ord på dem. För bemötandet av medmänniskan blir det en himmelsvid skillnad vilken av de båda hållningarna jag som kristen väljer. Det är i Irenaeus genomgång kring den kristna tron som orden ”människa bland människor” dyker upp. Det är om Jesus han säger det, i boken Bevis för den apostoliska förkunnelsen: ”Genom honom har allting blivit till och vid tidens slut har han blivit människa bland människor, synlig och påtaglig för att sammanfatta allt, förinta döden, låta livet träda fram (Andra Timotheosbrevet 1:10) och skapa gemenskap mellan Gud och människa.” Men uttrycket är äldre än Irenaeus, och mycket talar för att det bokstavligt talat går tillbaka till den allra tidigaste kyrkan. Kyrkans uppdrag För mig är uttrycket ”Människa bland människor” centralt utifrån flera aspekter. Dels eftersom Gud valde att – genom Jesus – komma just som en människa bland människor. Dels utifrån tanken att varje kristens uppdrag är att leva som en människa bland människor. Ja, kyrkans uppdrag, såväl teologiskt som diakonalt, är att vara och verka såsom ”människa bland människor”. Det har funnits tider när den kristna teologin sett ner på det mänskliga, och det kristna uppdraget har formulerats som en förnekelse av det mänskliga – att man som människa ska sträva efter att vara något annat än just människa. Detta har inte varit lyckat och har inte resulterat i mycket till glädjebudskap. I en tid som vår, som håller på att förlora tron på sig själv, behövs en positiv syn på skapelsen. Irenaeus återupprättade skapelsetron och hans gärning behöver i dag genomföras ännu en gång. Gud älskar kroppen och vill dess hälsa. Och glädjebudskapet är att Gud vill oss väl. Gud visar oss empati och barmhärtighet. Och Gud förväntar sig att vi ska bemöta våra medmänniskor och vår skapelse på samma sätt. ◆
9
8/12
Julkretsen
December 2019
Andra söndagen i advent Guds rike är nära Budskapet om att tiden är nära, att Guds rike står för dörren, återkommer ofta i evangelierna. Under julens förberedelsetid görs detta aktuellt i kyrkan: Herren är nära, han kommer till sin kyrka, var beredd att möta honom! Många undrar hur det kommer att se ut den dagen, hur Guds rike ser ut. En bild av Guds rike är den av en stad, det nya Jerusalem, som sänks ned från himlen och den återfinns tidigt i kyrkans historia. Liturgisk färg: Violett eller blå. Den blå färgen är en särtradition i Norden. Altaret: Två altarljus, vilka symboliserar lag och evangelium, altarblommor violetta. Adventsstaken har två brinnande ljus. Psalmförslag: 39:1–3, 490, 637, 107, 174, 422, 423, 424, 425, 651, 856, 609; Kyrksång 59, 64. Se även sid 132. Musik för själen: Johann Sebastian Bach: Concerto d-moll, för 2 violiner,
stråkar och Bc, BWV 1043.
................................................................................................................ ................................................................................................................ sön 8
................................................................................................................
mån 9
................................................................................................................
Virginia Anna
tis 10 Malin Malena
ons 11 Daniel Daniela
tor 12
Alexander Alexis
fre 13 Lucia*
lör 14 Sten Sixten
10
................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ * Lucia (13 december) var en flicka från Syrakusa på Sicilien som för sin kristna tro led martyrdöden, troligen år 304.
Människans största och ädlaste känslor är medkänsla och förlåtelse. Alexandre Dumas d.y. (1824–1895)
Kyrkvärdens välkomstbön: Gud, låt ditt rike bli synligt i vår gudstjänst och i vår värld. I Jesu namn. Amen. Gamla testamentet: Jeremia 33:14–16. Epistel: Hebreerbrevet 10:32–39. Evangelium: Markusevangeliet 1:14–15. Psaltarpsalm: Psaltaren 85:9–14.
✧ Livsgnista ✧
Vad är det att leva som människa i ordets allra djupaste bemärkelse? Det handlar om relation. Sådan är människan skapad: av relation, för relation och till relation. Guds väsen är relation. Av detta väsen, av Gud – den outgrundlige – är människan skapad och med en ständigt pockande längtan efter sitt ursprung. Men människan är också skapad för relation – att älska sin medmänniska som sig själv. Det handlar om att se på sin medmänniska som ett Guds älskade barn, att se Gud i andra och älska Gud genom att älska dem. Helgelsens väg går då också genom vårt medsyskon oavsett vem och oavsett var. Så får du se på dig själv, se in i dina egna ögon och än mer ana att också du är skapad och älskad och gränslöst värdefull. Vi är dessutom skapade till relation. Vårt yttersta mål är det vi en dag kommer att nå: Guds rikes fullkomning. Men inte av egen kraft, inte av egen duktighet. Endast av Guds nåd. Sola gratia! Han som förkroppsligar Guds rike är nära – som luften vi andas, som Ordet vi läser, som en smak på vår tunga. Åke Bonnier
15/12
Liturgisk färg: Violett eller blå. Altaret: Två altarljus, altarblommor violetta.. Adventsstaken har tre brinnande ljus. Psalmförslag: 103:2–4, 107, 111, 39:1–3, 893, 106, 331, 421:3–5, 426, 856, 609; Kyrksång 61, 64. Se även sid 132. Musik för själen: Frantisek Jiránek: Concerto G–dur, för flöjt, stråkar och
Bc.
................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ * Tomasmässa (21 december) firas till minne av Tomas, en av Jesu lärjungar. Enligt legenden döpte han de tre vise männen. Indiens apostel.
Medlidandet är den billigaste av alla mänskliga känslor. Friedrich Hebbel (1813–1863)
Kyrkvärdens välkomstbön: Gud, ge oss här idag modet att säga ifrån och hjälpa till när livet står på spel. I Jesu namn. Amen.
Julkretsen
Johannes Döparen är budbäraren, väg-röjaren, som profeterna förutsagt. ”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.” Han predikar om-vändelse och bereder väg för Messias, Herren. Till folket som kom för att döpas av Johannes sade han: ”Redan är yxan satt till roten på trädet. Varje träd som inte bär god frukt skall kastas bort och kastas i elden.” Så blir yxan och trädet symbolen för tredje söndagen i advent, vägröjarens redskap.
December 2019
Tredje söndagen i advent Bana väg för Herren
Gamla testamentet: Jesaja 40:1–8. Epistel: Galaterbrevet 3:21–29. Evangelium: Lukasevangeliet 3:1–15. Psaltarpsalm: Psaltaren 146:3–9.
✧ Livsgnista ✧
Jag älskar adventstiden! Den rymmer både tradition och förväntan. Jag gläds med alla som söker sig till våra kyrkor för att få sjunga de underbara adventspsalmerna och lyssna till fantastiska körer som delar med sig av både advents- och julmusik. Jag tänker att alla musiker och körer är med och banar väg för Herren. Allt det vi gör i kyrkans sammanhang har detta som sitt uppdrag: att ge Jesus äran och hjälpa människor att ana mer av Guds kärlek som är ”vind och vidd och ett oändligt hem”. 1986 fick Svenska kyrkan en ny psalmbok. Processen fram till beslutet var laddad av känslor. Den stora glädjen när psalmboksförslaget till slut lades fram till kyrkomötet för beslut var att de 325 första psalmerna utgjorde en ekumenisk del. I processen till beslut föreslogs det att psalm 103 – ”Bereden väg för Herran” – skulle ”tvättas” språkligt. I stället för ”bereden” skulle vi sjunga ”bered en väg för Herran”. Tack och lov blev det inte så! Guds vägar är mångfaldiga och vi får vara med och bana väg för Herren tillsammans med andra kristna liksom med andra människor av god vilja. Åke Bonnier
sön 15 Gottfrid
mån 16 Assar
tis 17 Stig
ons 18 Abraham
tor 19 Isak
fre 20 Israel Moses
lör 21 Tomas*
11
29/12
Julkretsen
December 2019 / januari 2020
Söndagen efter jul Guds barn Stjärnan över Betlehem – här som en Davidsstjärna – är ett hoppets tecken. Den påminner om att han som vilar i krubban är en furste av Davids hus. Hoppet innebär att det nyfödda barnet, liksom alla barn, kommer att föra med sig nya möjligheter för mänskligheten. Samtidigt påminner Davids stjärna oss om alla som har förföljts i mänsklighetens historia. Den är ett tecken som vill väcka hopp om en bättre värld. Liturgisk färg: Vit. Altaret: Sex altarljus, altarblommor vita. Övrigt: Söndagens liturgiska karaktär präglas av juldagens oktav. Psalmförslag: 34:1–2, 122:1–3, 736, 119:2–3, 125:5–8, 123, 645, 115, 366:1–5, 378:1–2, 432, 858, 861, 41; Kyrksång 183, 199. Se även sid 132. Musik för själen: Francesco Onofrio Manfredini: Concerto Grosso F-dur,
Op 1, nr 1.
................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................ ................................................................................................................
18
Ju större själen är, desto mer plats för medlidande har den. Francis Bacon (1909–1992)
Kyrkvärdens välkomstbön: Gud, i din närhet vill vi be för våra barn och alla barn och deras barn. I Jesu namn. Amen. Gamla testamentet: Jesaja 11:1–9. Epistel: Apostlagärningarna 7:17–22. Evangelium: Matteusevangeliet 18:1–5. Psaltarpsalm: Psaltaren 71:2–6.
✧ Livsgnista ✧
”Tänk om jag var som honom eller henne?” Kanske har du någon du beundrar, nära eller på avstånd. Ibland ser vi upp till andra personer för att de känns som någon sorts förebilder. Det kan handla om någon som lyckats eller tycks leva ett så kallat ”lyckat liv”. Måhända handlar det om någon så kallad ”kändis”. Inom den kristna traditionen finns det också många förebilder. Går vi till de bibliska berättelserna kan vi naturligtvis hålla fram Maria, Josef, Jesus, Petrus, Paulus och många andra. Jesus själv håller fram en förebild för oss – barnet. Varje litet barn är vår förebild. Jag tänker på det när jag håller ett dopbarn i min famn. Det lilla barnet vilar tryggt i Guds omsorg. Det lilla barnet vittnar i sitt varande om Guds nåd och Guds kärlek som hela tiden tar initiativet. Det lilla barnet kan inte förtjäna något. Så växer det och blir äldre och nyfikenheten utvecklas. Barnet upptäcker, förundras och kan med ett barns blick se Guds under. Finns det risk att den blicken slocknar? Vår bön får vara: Gud, låt mig mitt i allt, likt barnet, lita till Dig och alltid ha barnets blick. Åke Bonnier
1/1
Nyårsdagen Böndag för fred i världen I Jesu namn Det nya året börjar i Jesu namn. Evangeliet berättar om hur barnet, när åtta dagar hade gått, fick namnet Jesus som betyder ”Herren frälser”. När detta namn skrivs med stora bokstäver från det grekiska alfabetet blir de tre första bokstäverna IHS (grekiskans H är svenskans E). Under medeltiden gavs dessa bokstäver också en uttolkning från latinet: Iesus Hominum Salvator – Jesus, Människornas Frälsare.
Gamla testamentet: Klagovisorna 3:22–26. Epistel: Apostlagärningarna 10:42–43. Evangelium: Johannesevangeliet 2:23–25. Psaltarpsalm: Psaltaren 121.
Liturgisk färg: Vit. Altaret: Sex altarljus, altarblommor vita. Psalmförslag: 194, 238, 518, 793, 817, 42, 515, 285, 717, 809, 826, 204, 721, 788; Kyrksång 116, 144. Se även sid 132. Musik för själen: Georg Friedrich Händel: Ur Messias, HWV 56, For unto us
a Child is born, del 1, sats 12.
Empati och barmhärtighet för mig …
Jag sitter och äter på Västerlandets sista punkt, på grekiska ön Lesbos. Mellan mig och Österlandet ligger fem kilometer av Egeiska havet. Restaurangägaren har bott i staden Skala Sikamnia i hela sitt liv. Hans familj kom hit från turkiska Ayvalik under befolkningsutbytet 1923. – Vad heter det där berget? frågar jag honom och pekar på den högsta snötäckta toppen på den andra sidan. – Ingen aning, säger han. Jag tänker att även jag kommer från en gräns. På gränsens båda sidor talar vi samma språk och tillhör samma stamkonfederationer. Det har tagit människor fyra generationer av stängda gränser att sudda bort den andra sidan från sin föreställningsvärld. Man kan täcka hälften av sin vägg med Storkurdistans karta men det är ockupationsmaktens karta som vi kan föreställa oss. Vår empati är manipulerad. Den sträcker sig endast till gränsen. Gränsen som våra förtryckare har styckat vår moder jord med. Vad behöver vi för att utvidga vår empati? Det är nog genom att föreställa sig världen på nytt bortom de gränser som vi har indoktrinerats med. Du kan börja med att fråga dig själv varje gång du korsar en gräns ”Vad är jag utan det här passet? Vad är jag utan mitt medborgarskap? Vems land delar den här gränsen upp? Vem har föreställt sig den?” Rûnbîr Serkepkanî Utan förlåtelse finns det ingen framtid.
Kyrkvärdens välkomstbön: Gud, i Jesu namn vill vi be för rättvis fred och tryggad framtid på vår jord. Amen.
Bishop Desmond Tutu (1931–)
Vårt kyrkoår: Nyårsdagen, den åttonde dagen efter Jesu födelse är juldagens oktav. Den har sin självständiga liturgiska karaktär som den äldsta högtiden till Marias ära: ”Guds moder Marias högtid” enligt fornkyrklig tradition. Införandet av Jesu födelsedag den 25 december förde med sig en omdatering av en del händelser i Jesu liv. Den första januari blev en Kristusfest med namnet ”Octava Domini”, latin = ”Herrens åttonde” eller ”Jesu omskärelses dag”.
✧ Livsgnista ✧
Det hebreiska ordet för fred – shalom – rymmer flera dimensioner. Naturligtvis finns tanken på en värld utan krig, en värld där människor inte behöver frukta för sina liv. Shalom rymmer också visionen för en värld där våra resurser delas på ett sådant sätt att alla människor har mat och husrum, arbete, vänner, familj – allt sådant som kan kännas som ”vardagsmat” för många av oss i Sverige. Den tredje dimensionen handlar om relationen med Gud, den Gudsrelation som Jesus inbjuder till och konkretiserar. Shalom och Guds rike handlar därmed om samma sak – att älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Åke Bonnier
19