De fattigas manifest by Argument Förlag

ARGUMENT

Av medgrundaren till Fairtrademärkningen

DE FATTIGAS MANIFEST FRANCISCO VAN DER HOFF BOERSMA

LÖSNINGARNA KOMMER UNDERIFRÅN

DE FATTIGAS MANIFEST

DE FATTIGAS MANIFEST FRANCISCO VAN DER HOFF BOERSMA

LÖSNINGARNA KOMMER UNDERIFRÅN

Översättning: Anna Thorén Persson

ARGUMENT

© 2014 Francisco Van der Hoff Boersma och Argument Förlag Först utgiven av Erick Bonnier Publishing House, Paris, 2010. www.erickbonnier-editions.com Omslag och grafisk form: Pierre Eriksson Foto framsida: shutterstock.com Foto baksida: Sackeus Foto författare: Björn Olsson Översättning: Anna Thorén Persson isbn: 978-91-7315-458-1 Tryck: Inprint, Lettland

Argument Förlag ab Box 98, 432 22 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | Fax: 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

FÖRORD.. ......................................................6 7

Förändring är möjlig

INLEDNING................................................. 10 11

De fattiga möter den ekonomiska krisen

I. DET STÄNDIGA KRIST ILLSTÅNDET.. ..... 18 19 25 29 35 39 42

Katastrofal kapitalism Kapitalistgudens misslyckande Fattigdom är ingen förbannelse Vi är alla ansvariga Lycka? Vad är det? Staten förskräcker

II. GLOBALISERING UNDERI FRÅN............ 46 47 52 57 63 67 70

Tillväxt … till vilken nytta? Nej till välgörenhet Etiken anfaller Och det fungerar! Djävulen i multinationell kostym Den fattiges enkla filosofi

III. EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG............. 74 75 Att opponera är att proponera 80 Målsättningen med »Social Business« 82 En alternativ strömning 87 Ett mer samhällsinriktat internet 90 Man måste tro det för att se det 94 Bruttonationallyckan 96 En världsordning nerifrån och upp

SLUTORD................................................. 100 101 Jag drömmer om en annan värld

FÖRORD

Förändring är möjlig

Kooperativet uciri, byn Lachiviza i Oaxaca, södra Mexiko. i den enorma lagerlokalen som till vardags fungerar som sorteringsanläggning och mellanlager av kooperativet uciri:s kaffeproduktion, har flera hundra kaffeodlare samlats för att i två dagar fira kooperativets 25-årsjubileum. Zapoteker, mixteker, mixes och chontales från bergsbyarna i distriktet Oaxaca har bänkat sig i den vackert utsmyckade lokalen. Framme vid scenen avlöser talarna varandra, och det ägnas mycket tid åt att berätta om kooperativets ekonomi, om odlingstekniker, vattenförsörjning med mera. Till slut är det fader Francisco som äntrar scenen och med ens blir stämningen bland de samlade högtidligt förväntansfull. Det blir knäpptyst i lokalen. Under 1980-talet tröttnade Francisco på att de fattigaste, de som står längst ner på trappstegen, ständigt är de som utnyttjas. Men i stället för att bara protestera åstadkom han en förändring. Han såg till att de småskaliga kaffebönderna organiserades i kooperativ, där såväl kvalitet som miljömäs-

sigt ansvarstagande betonades. Nu blev de helt plötsligt starka tillsammans och kunde undvika mellanhänder som tog skyhöga avgifter för transporter, behandlingsprocesser och marknadsföring. Kooperativet sålde sina varor direkt till inköpare och kunde därmed ta ut ett rättvist pris. För första gången fick man skäligt betalt för sitt arbete och fair trade-rörelsen hade därmed sett dagens ljus. Francisco börjar tala passionerat om utmaningarna med att vara kaffeodlare i en miljö där man är utlämnad till Moder Naturs nycker. Han pekar på världsmarknadens svängande kaffepriser, och lyfter fram vikten av kvalitet och effektivitet i kaffeproduktionen. Men framför allt talar han om sammanhållning och om kraften i att vara flera som delar livets vedermödor. Och det är när han talar om gemenskap mellan män niskor, kärleken till nästan, tron, respekten för allt levande och att aldrig sluta sträva efter en bättre morgondag, som jag på riktigt inser vilken sammanhållande kraft han är för uciri:s alla kaffeodlare. Mot bakgrund av hur dessa småskaliga bönders liv såg ut innan uciri grundades, och innan de tillsammans tog kont roll över sin egen vardag, blir Franciscos ord ett otvetydigt bevis på att det går att förändra den mest hopplösa situation. Det går att ta kontroll över vad som kan tyckas vara helt

omöjligt. Nyckeln är sammanhållning och en fast förankrad tro på människan. Känslan som sitter kvar i själen när talet tystnat, när var och en går till sitt och vardagen i kooperativet går vidare, är hopp. Jens Baagøe, vd Sackeus

INLEDNING

De fattiga möter den ekonomiska krisen

i mer än 30 år har jag verkat som arbetarpräst1 uppe i bergen i den norra delen av Tehuantepecnäset i södra Mexiko, tillsammans med zapotec-, mixe-, chatino- och chontalfolken. Precis som mina vänner och arbetskamrater bland infödda campesinos2 tjänar jag nätt och jämnt ihop till brödfödan. Genom mitt liv och mitt arbete bland småbrukare och bönder som odlar kaffe, majs, bönor och frukt har jag på nära håll sett och upplevt hur dessa människor lever i ett ständigt kristillstånd. De tjänar inte ens två dollar om dagen. Ofta får jag frågan på vilket sätt detta påverkar de inföddas liv, och det sorgliga svaret är att kris praktiskt taget är normaltillståndet i de här bergstrakterna. Människorna här har levt – eller snarare överlevt – på det här sättet i flera århundraden. Men de blir inte nedslagna av det. I stället söker de ständigt nya sätt att försöka ta sig ur krisen och gå vidare. Fattigböndernas livsstil grundar sig på urgammal vishet från deras för Arbetarpräst: en romersk-katolsk präst som har ett profant hel- eller halvtidsarbete och inte är ekonomiskt beroende av kyrkan. 2 Campesino: term för småbrukare/fattigbonde i Latinamerika. 1

fäder, och den handlar om att älska livet, att inte ge upp och att inte förlora hoppet. Deras utanförskap och det faktum att de hela tiden utnyttjas och förödmjukas leder inte till förtvivlan utan snarare till hopp om ett värdigt liv, och en förväntan om att hitta en väg ut. Deras filosofi handlar inte om strid eller revolution, utan kännetecknas i stället av ett positivt, konstruktivt tänkande – en livsåskådning som är långt ifrån den blodfattiga moralsyn man ofta möter hos dem som kallar sig humanister. För ursprungsfolken är solidariteten ett uttryck för människans grundläggande sociala natur, och den är större än summan av individerna. Ursprungsbefolkningarna förväntar sig ingenting av den krassa vetenskapen. Jag är ingen romantiker. Livet på landet är hårt, mycket hårt. Trots att jag har doktorerat inom flera vetenskapliga områden har jag lärt mig mycket av dessa människors sunda förnuft och deras erfarenhet, exempelvis om att våga pröva nya vägar, och att det går att protestera samtidigt som man kommer med konstruktiva förslag. Det är dags att sätta människan och allt som har liv i centrum – och även i början och i slutet. Syftet med detta manifest är att ge hopp åt alla dem som kämpar emot det som vill bryta ner våra livsbetingelser, och åt dem som vill hitta andra vägar än de som leder mot undergången. Jag förespråkar ivrigt att vi borde skapa en arena för eftertanke och analys utifrån småböndernas ursprungliga sedvänjor, med syfte

att återupptäcka en kollektiv samhällsmodell. Jag tror att en annan samhällsordning är möjlig, eftersom kapitalismen bara är ett av flera möjliga sätt att hantera orättvisor, ojämlikhet och utanförskap på ett systematiskt och lagligt vis. De befintliga demokratierna är imaginära – de är påhitt som gynnar vissa särskilda och privata intressen. Endast de som har råd att delta klarar sig – aldrig de mest sårbara. Det är utifrån denna grundläggande förmåga att överleva, som finns hos flera ursprungsfolk, som min idé om en solidarisk samhällsekonomi föddes för några år sedan. Den handlar om en marknad där småbrukarna kan försörja sig på sina produkter utan att bli utnyttjade, där de aktivt kan bidra till att förbättra sin livsmiljö, där de kan förbättra livsvillkoren för sina familjer och där de kan organisera sig i odlingskooperativ som gör att både arbetsinsatser och förtjänster blir gemensamma. Ur denna vision uppstod tanken att återupprätta det organiska jordbruket, att göra det med stöd av ett eget låneoch kreditkooperativ och att skapa ett nätverk för rättvis handel. Det handlar inte bara om att införa en social dimension på den etablerade världsmarknaden. Det är snarare en vision om en förändrad värld. Alla på vår planet ska kunna överleva. Det förutsätter att vi först erkänner de olikheter som finns mellan olika grupper och skapar regler för att

kontrollera den grad av våld som finns inbyggd i ekonomin och marknaden. Detta är nödvändigt för att de ursprungliga samhällena ska kunna leva vidare. Därför har vi inte sökt pengar från utlandet för att utveckla våra projekt. I stället har vi satsat vår egen kraft och våra egna resurser – tid, arbete och svett. Av samma skäl har vi sagt nej till välgörenhet, i synnerhet den som kommer ovanifrån, från de rika. Välgörenheten hjälper visserligen de fattiga och behövande i världen, men samtidigt är den som att ge plåster till någon som man först har utsatt för våld och utanförskap. Jag tror inte på underverk och ännu mindre på löften. Därför har vi börjat skapa egna vägar till förbättringar, självförsörjning, säker mathållning och ansvar gentemot den jord som vi har ärvt. Det har gjort att vi har kunnat skapa en effektiv social verksamhet och ett verkligt mervärde för våra jordbruksprodukter, och att vi kan sälja dem i den region där de tillverkas. Vi exporterar enbart vårt överskott, det som vi inte själva konsumerar, och det säljs till ett gemensamt överenskommet minimipris. Detta pris baseras på kvalitet och innefattar även en social premie, vilket gör att priset alltid blir högre än det vanliga marknadspriset. Tack vare detta kan vi upprätthålla våra lokala sedvänjor, vår egen kultur och vår sociala struktur. Det har också gjort det möjligt att stå emot hotet från den västerländska individualismen.

Långt utanför indiansamhällena i Mexiko, där hela detta äventyr började, har Fairtrade fått en världsomspännande utbredning som ingen hade kunnat ana när vi startade. I 56 utvecklingsländer – däribland naturligtvis Mexiko – skapades denna marknad, som är grundad på ett ekonomiskt system som skiljer sig helt från det ultraliberala, och det fungerar! Det har gett positiva effekter för mer än en miljon odlare. Och i 22 länder i Nord finns det distributionskanaler för varor från rättvis handel. Det är ett av få ekonomiska system som fungerar utan att stänga ute någon och som låter de fattiga gå från utanförskap till att bli delaktiga i en ekonomi som inte hela tiden systematiskt försöker skada dem. Denna erfarenhet har gjort mig övertygad om att det går att förändra hela det globala ekonomiska systemet. Den kris som vi har upplevt under de senaste åren gör det ännu mer brådskande att genomföra en förändring. Hur ska det gå till? Jag vet inte, men det kommer att gå. Trycket underifrån växer, trycket från dem som missgynnats och övergivits av det nuvarande systemet. De fattigaste ifrågasätter allt mer den rådande ekonomiska ordningen. De vill ha förändringar, och de vill ha dem nu! Världshistorien går ständigt vidare. Kapitalismen är inte medfödd hos mänskligheten, tvärtom! I själva verket har kapitalismen bara funnits i knappt 200 år, och vi kan utan minsta tvivel konstatera att kapitalismens egna inneboende motsättningar är frön till dess oundvikliga förändring.

Rättvis handel är en av flera möjliga vägar till att lösa kapitalismens problem. Den utgör en sorts reglerande kraft på kapitalismen. Vi behöver inte söka någon annan lösning som trycks på oss uppifrån av eliter som påstår sig veta bäst. Svaret finns redan inom oss själva, i människans medfödda förmåga att uthärda, organisera sig och kämpa. De fattigaste begär ingenting. Men de har sina egna lösningar på problemen med kapitalismen, som är ett system så fullt av problem att det kommer att självdö. Den globaliserade värld som dagligen prackas på oss är bara en myt. De nya murar som västländerna bygger för att skilja de olika världarna åt är ett bevis för det. Jag tror fullt och fast att de fattiga, om de organiserar sig, kan riva de barriärer och murar som utestänger dem, och komma med förslag på nya vägar till ett bättre liv för alla. Vi kan inte skapa paradiset på jorden och det ska vi inte heller försöka, men är det inte bättre att drömma stort och genomföra det vi klarar av än att finna sig i att bli utnyttjad?

»Francisco Van der Hoff Boersma är en radikal röst som ifrågasätter den till synes allenarådande ekonomiska världsordningen. Han skriver ur de fattigas perspektiv och ingen uppriktig läsare bör kunna värja sig. Men han bär också på ett hoppfullt budskap: Det finns alternativ som bygger på rättvisa i alla led. Fairtrade är ett sådant. Varje Fairtrade-märke i våra affärer bär på ett djupare tilltal när man läst Franciscos bok.« KG Hammar

Finanskrisen 2007–2008 var den värsta finansiella krisen sedan 1929. Men krafttagen för att strama åt vår kollapsande välfärds ekonomi uteblev. I stället fortsätter vi i samma spår. Detta föranledde Francisco Van der Hoff Boersma att skriva sitt manifest. Han har levt stora delar av sitt liv som arbetarpräst bland de fattigaste och mest underprivilegierade, och utifrån dessa erfarenheter beskriver han sina tankar om en solidarisk samhällsekonomi. »Rättvis handel är ett av de fåtaliga ekonomiska system som fungerar utan att åstadkomma uteslutning och som låter de fat tiga gå från utanförskap till att bli verksamma i en ekonomi som inte hela tiden försöker skada dem. Med denna erfarenhet i ryg gen har jag en övertygelse: Vi kan förändra det rådande syste met på hela jordklotet.«