En dörr på glänt

EN DÖRR PÅ GLÄNT

På strövtåg i sällskap med ikoner, poeter och Tito Colliander

HANS NILSSON ARGUMENT

EN DÖRR PÅ GLÄNT

HANS NILSSON

EN DÖRR PÅ GLÄNT

STRÖVTÅG I SPÅREN

AV NÅGRA IKONER OCH BILDER

ARGUMENT

© 2024 Hans Nilsson och Argument Förlag

Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Ikonerna är målade av Erland Forsberg

»Ravlunda kyrka« (s 16) och »Öppen båt« (s 112) är målade av Stefan Sjöblom »Bönen« (s 84) är målad av Hanna Wunsch »Petrus förnekelse« (s 102) är skapad av Thomaz och Lena Grahl

Formgivning och foto: Pierre Eriksson Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) och från Birgittaföreningen isbn: 978-91-7315-660-8

Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Emma och Johanna

Sofia och Isabella

INNEHÅLL

MOTIV

»den här boken tycker jag att du borde läsa.« Bibliotekarien på det lilla stadsdelsbiblioteket, en äldre man i en väl inrökt engelsk

tweedkavaj, räckte mig en nyinkommen bok som han tyckte jag borde bekanta mig med. Motiv hette boken och var skriven av Tito Colliander, en författare jag aldrig tidigare hört talas om.

Biblioteket var inrymt i ett nedlagt tingshus från slutet av 1800-talet. Domstolen och arrestlokalerna hade flyttat ut, här hade andra böcker tagit över efter lagbokens tydliga paragrafer och gränsdragningar. Som nyinflyttad i det lilla samhället på den västgötska landsbygden gick jag gärna hit för att bekanta mig med människorna och det sammanhang jag flyttat till. Ofta kom jag då i samtal med den deltidsanställde bibliotekarien om de nya böcker han fått in till sitt bibliotek.

Han var noga med att påpeka att han själv inte var troende, men menade att den unge pastorn säkert skulle uppskatta boken. Redan när

jag slog upp första sidan väcktes min nyfikenhet: »All självsäkerhet är opålitlig. Varje påstående har ett frågetecken till granne och vän.« Som nybliven pastor på 1970-talet skapade en sådan programförklaring lust att läsa mer, det var ett påstående som låg i tiden. Livet berikas mer när vi överskrider gränser än när vi bevakar dem. Bibliotekarien hade rätt, ett sådant författarskap ville jag gärna bli närmare bekant med.

Collianders beskrivning av motiven för sitt författarskap och sin tro grep tag från första början. Det var en förkunnelse utan högljudda proklamationer, en berättelse om en tro som växer i mötet med livets mångtydigheter och som bär genom misströstans landskap. Även om han då var ett okänt namn för mig har jag senare förstått att många andra också blivit berörda av hans författarskap. En kristendomskritiker som Herbert Tingsten skriver uppskattande om den fromhet han möter i Tito Collianders memoarer som något han inte delar men trots allt längtar efter. Den fromhet som kommer till uttryck hos Colliander handlar, som jag läser hans texter, om en tilltro till en gudomlig närvaro som inte kan förklaras, men som hjälper oss att se livet som en sammanhängande helhet trots dess motsägelser. För den förståelsen spelar ikonerna en viktig roll i den ortodoxa traditionen.

När jag nu fyrtio år senare har läst om många av Collianders böcker har det blivit en återträff med ett sätt att se på livet och tron som blev en närmare följeslagare genom livet än jag tidigare förstått.

Tito Colliander föddes 1904 i Sankt Petersburg i Ryssland. År 1918 flydde familjen efter svåra umbäranden i ryska revolutionens spår från staden, som då hette Petrograd, till släktingar i Finland. Där studerade

han till konstnär och mötte sin blivande hustru Ina, som även hon var konstnär. Hon var också född och uppvuxen i Sankt Petersburg, men flyttade med sin familj till Finland först 1924. Tillsammans levde de under första delen av 30-talet ett fattigt och kringflackande konstnärsliv i den södra delen av landet. Under perioder bodde de i Villa Golicke i Kuokkala på Karelska näset, som då ännu hörde till Finland. Huset, som de disponerade av en släkting till Ina, var också en mötesplats för författare och konstnärer från både Finland och Sverige. På somrarna under 20- och 30-talen kunde författare som Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Johannes Edfelt och Gunnar Ekelöf, för att bara nämna några, mötas på Villa Golicke. Det blev en viktig inspirationskälla för dem som möttes där.

Men det var en stökig och fattig tid för den unga familjen. För att få lite lugn och ro för sitt konstnärskap flyttade de 1936 till Petseri (Petjory) i dåvarande Estland. Klosterstaden Petseri alldeles nära ryska gränsen hade anor tillbaka till 1400-talet, och här kom de på nytt i kontakt med den ortodoxa kyrkan. Mötena gjorde starka intryck, och de påmindes om goda barndomsminnen från Sankt Petersburg. År 1937 konverterade de till den ortodoxa tron. Tito Colliander har beskrivit tiden i Petseri i memoardelen Nära och i romanen Korståget.

Intresset för ikoner och den ortodoxa traditionen var obefintligt i den frikyrkliga miljö som jag växte upp i från mitten av 1900-talet. Den bysantinska kulturen uppmärksammades vid den tiden mer av författare som Hjalmar Gullberg, Ella Hillbäck, Gunnar Ekelöf och Hagar Olsson med flera.

Det såg annorlunda ut inom andra kristna traditioner, både i Sverige och i Europa. Efter ryska revolutionen blev Paris ett teologiskt centrum för den rysk-ortodoxa exilkyrkan i Europa. I Frankrike fann ortodoxa och katolska teologer varandra i ett fruktbart samarbete, bland annat genom det liturgiska förnyelsearbete som både påverkade luthersk högkyrklighet och blev synligt under Andra Vatikankonciliet (1962–65). Från 1961 var den ortodoxa kyrkofamiljen medlem i Kyrkornas världsråd och senare även i Sveriges kristna råd, vilket skapade nya kontakter och impulser över samfundsgränserna.

Kring sekelskiftet kom den ortodoxa kyrkans andlighet och tradition att uppmärksammas mer inom kristenheten här i Sverige.

Författare som Torsten Kälvemark, Martin Lönnebo och Peter Halldorf hörde till dem som tidigt introducerade dessa traditioner för en bredare kyrklig allmänhet. I dag ser intresset för den ortodoxa andlighet som ikonerna är ett uttryck för helt annorlunda ut jämfört med när jag först läste om Collianders möten med ikonerna i Petseri. Det är inte längre ovanligt med ikoner i våra hem, och kurser i ikonmålning blir ofta fulltecknade långt i förväg. I många kyrkor finns böneplatser dit vi inbjuds för att i tystnad tända ljus framför en ikon eller i en ljusbärare.

Det har säkert flera anledningar. Efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut blev utbytet med östra Europa och Ryssland livligare än tidigare, både genom turism och invandring. Under de senaste årtiondena har det också skett en förändring i vårt samhälle vad gäller synen på de religiösa uttrycken. Det har ibland beskrivits som att vi lever i en postsekulär tid, bland annat för att det blivit mer accepterat att också i offentligheten närma sig uttryck för kristen tro. Under en period under senare delen av 1900-talet kunde det upplevas

som mer främmande, rentav tabu. Den ensidiga fokuseringen på det rationella och förnuftsstyrda i tillvaron har gjort att vi riskerat förlora språk och uttryck för tillvarons mångtydighet. I dag kan människor söka efter uttryck som talar till oss bortom orden och våra förnuftiga förklaringar – tillvaron är inte så entydig att den kan fångas in i enbart rationella begrepp. Visserligen har de utomordentliga vetenskapliga och medicinska framsteg som såg dagens ljus under förra seklet blivit möjliga tack vare människans rationella och förnuftiga förmågor, men dessa framsteg har också haft betydande negativa konsekvenser. Hotet om ett förödande kärnvapenkrig och en accelererande klimatkatastrof är också arv av vår moderna utveckling. Ikonerna kan ställa frågan till oss om vi inte missade något på vägen.

Colliander kom att spela en viktig roll både i Finland och i Sverige för att förmedla den ortodoxa traditionen; detta gjorde han genom sitt författarskap och ett omfattande översättningsarbete till svenska av ortodox litteratur och liturgi. Under 1950- och 60-talet var han verksam som religionslärare i den ortodoxa kyrkan i Finland och skrev också läroböcker. Precis som Villa Golicke under 30-talet var en mötesplats mellan Öst och Väst, blev Colliander själv med sitt författarskap en förmedlare av den ortodoxa traditionen. Colliander har också kallats för Finlands Dostojevskij, både för den starka kopplingen till den ortodoxa traditionen och för att de två författarskapen så mycket kretsar kring frågor om lidande och försoning.

Utgångspunkt i texterna som följer är främst Collianders författarskap som jag först mötte det i Motiv, samt hans beskrivning av sin framväxande tro i böckerna Korståget och Nära. Den fromhet jag

mötte där väckte min nyfikenhet och blev inledningen på fortsatta strövtåg i Collianders fotspår. Här finns också inspiration från andra författare som Ingemar Leckius, vars religiösa lyrik ger ytterligare dimensioner till ikonernas tilltal. Spåren av författare som Olov Hartman, Lars Ahlin, Tomas Tranströmer och Gunnel Vallquist blir också synliga i fortsättningen.

Tillsammans utgör dessa texter och bilder fragment, skärvor, där jag anar ett större mönster. Det har inte varit min ambition att åstadkomma en sammanfattande analys av Collianders författarskap, varken litterärt eller teologiskt, än mindre av den ortodoxa kyrkans tradition. Min utgångspunkt är gästens som nyfiket gläntar på dörren till en tradition som berikat mina egna upplevelser av livet och tron. Jag har umgåtts med dessa texter från ett utifrånperspektiv, men min förhoppning är ändå att jag som gäst gör det sammanhang jag besökt någorlunda rättvisa.

Det som följer här är därför mer att betrakta som glimtar från mina, ibland lite vidlyftiga, upptäcktsfärder i spåren av de bilder, texter och möten som tog sin början i boken som bibliotekarien gav mig. Det är ett försök att samla ihop intryck från rastplatser och stödjepunkter i livet som blivit betydelsefulla för mig. Inte för att det ger svar på alla frågor som väcks, men för att de kan hjälpa till att ställa nya frågor och upptäcka andra perspektiv. Frågetecknen som Colliander hyllade blev en vänskap av bestående värde.

Ursprunget till texterna som följer är en predikan som blev alldeles för lång och ett föredrag som aldrig blev av. Utgångspunkter var då

de två första ikonerna jag skriver om här. Som nybliven pensionär lockades jag av tanken att undersöka hur mina tankar om de ikonerna kunde utvecklas om jag gav dem lite mer tid. Under tiden jag skrev väcktes också andra bilder till liv, efterhand tog de formen av en något mer sammanhängande berättelse jag tänkte ge till mina barn och barnbarn för att berätta om en del av det som varit betydelsefullt genom livet men kanske aldrig blivit sagt. Nu blev det till slut en bok av det hela och texten har därmed fått en mer allmän karaktär, men de från början tilltänkta läsarna har fortsatt varit med i min tanke.

För att skapa förståelse för ikonernas betydelse i den ortodoxa traditionen beskriver jag i ett inledande avsnitt ikonens historia och funktion. Inte minst relationen mellan ikonen som bild och dess relation till den ortodoxa i grunden apofatiska teologin väckte mitt intresse för hur man kan uppfatta ikonens tilltal till oss i dag. Det är förstås en mycket kortfattad inledning, men den tecknar en bild av det perspektiv jag har läst ikonerna ur.

Landskapen

Någonstans i varje landskap hörs slagen av ett hjärta

väldigt kan det kännas därför att dess ljud finns överallt

litet kan det vara därför att dess slag

är i varje del av oss – och det har del i oss alla. lennart sjögren © lennart sjögren – licensierat genom alis

EN DÖRR PÅ GLÄNT

målningen från ravlunda kyrka på Österlen låter oss ana en verklighet utanför det begränsande synfält som kyrkans tunga dörr och tjocka murar skapar. Där blommar en sommaräng i det flödande solljuset. På samma sätt vill ikonerna öppna dörren på glänt till ett annat landskap än det vi vanligen rör oss i. En verklighet vi både är beroende av och skapade till. De är en mötesplats mellan världen, våra liv och erfarenheter, och det gudomliga. Genom den dörren kan den gudomliga verkligheten stiga in i vår värld. Ikonen blir en plats där det himmelska möter det jordiska, där det osynliga framträder i det synliga. Rent konkret uttrycks det genom att ikonerna oftast saknar en ram, begränsningen mellan det himmelska och jordiska överskrids i ikonen. Ikonen är en ömsint och ömsesidig kommunikation mellan vår verklighet och Guds, mellan tiden och evigheten. I den upphävs distansen mellan Guds verklighet och vår.

En ikon brukar också beskrivas som ett fönster mot himlen. Perspektivet är då det motsatta mot hur vi vanligen betraktar en tavla. När vi betraktar den utifrån vår position i rummet ser vi hur linjerna smalnar av mot horisonten, och vi får en tredimensionell djupverkan i tavlan tack vare det som kallas för centralperspektivet. Tavlan är målad utifrån betraktarens position i förhållande till motivet. Ikonens perspektiv är det motsatta, det är inte betraktarens position som är utgångspunkten. I stället är det vi som blir betraktade av det som ikonen representerar. De betydelsefulla ikongestalterna är vända mot betraktaren, så att den himmelska verklighet som ikonen skildrar är vänd mot oss. Linjerna smalnar inte av som i en vanlig tavla och sluter bilden, utan är vända åt andra hållet så att de öppnar bilden och låter betraktaren bli betraktad av personerna på ikonen.

Om vi leker med tanken att använda samma perspektiv på tavlan från Ravlunda är det vi som står i den mörka kyrkan som blir betraktade av dem som finns i det färggranna landskapet utanför murarna. Kanske undrar de varför vi smyger omkring i skuggorna i kyrkan i stället för att ta steget ut i den blommande sommaren? Ikonen frågar oss om hur våra trosbekännelser ser ut. Vilka självklarheter har vi förskansat oss bakom? Innanför vilka tunga kyrkportar och slutna trossystem har vi förseglat vår verklighet?

Ikonerna inbjuder oss att ta del av en verklighet som finns utanför våra begränsande rum, kyrkliga eller profana, och uppmanar oss att glänta på dörren till en större verklighet. Gud träder fram och blir närvarande genom dem, och betraktaren blir delaktig av den heliga

»Varje påstående har ett frågetecken till granne och vän«, står det i boken som en omtänksam bibliotekarie sätter i händerna på den unge pastor Nilsson. Orden griper tag. De är skrivna av Tito Colliander, finlands-svensk författare med rötterna i den rysk-ortodoxa traditionen.

Colliander, liksom poeten och författaren Ingemar Leckius, blir två av Hans Nilssons följeslagare när han ger sig ut på strövtåg för att utforska några av de ikoner och bilder som blivit betydelsefulla i hans liv.

Ikonerna visar sig vara en dörr på glänt till en större verklighet. De avbildar scener ur Bibeln, och speglar samtidigt våra egna liv. De avbildar inte något som en gång har hänt, utan något som sker just nu. En tavla på en afrikansk kvinna blir ett Kristusrop: Herre, förbarma dig! En tygvepa på en andakt med en skuggfigur bakom Jesus väcker funderingar om Judas och Petrus som två sidor av hängivenhet.

Hans Nilssons strövtåg har inte gett honom alla svar. I stället har de gett upphov till nya frågor och möjligheten att upptäcka andra perspektiv. Frågetecknen har blivit en vänskap som vi bjuds in att dela.

»Varsamt och med öppet sinne gläntar författaren på dörren till en rik och förunderlig värld där teologerna är poeter och ikonerna reflekterar ljus. I denna lågmälda bok fylld av andlig insikt klarnar blicken hos läsaren när det öga med vilket Gud betraktar oss blir det öga med vilket vi skådar Gud. Hans Nilsson befinner sig på en andlig upptäcktsresa i ett fascinerande landskap och det är en ynnest att få slå följe.«

peter halldorf, författare och redaktör för tidskriften pilgrim

»Med värme och generositet bjuds jag som läsare in till strövtåg i författarens landskap. Längs stigen värnas de heliga mellanrummen där det vanliga livet i mötet med ikonens blick blir till erfarenhet. Hans Nilssons ton blir ett livsnära samtal som inte väjer för det svåra i tillit till att våra liv är i rörelse. När jag läst sista raden bär jag vidrörd med mig strövandets utforskande hållning och delandets gåva.« helena högström, föreståndare för skara stifts själavårdsinstitut

hans nilsson är pastor och legitimerad psykoterapeut

www.argument.se