Framtiden bor hos oss by Argument Förlag

Christina Byström & Johanna Linder Teologiska reflektioner av Henrik Törnqvist

FRAMTIDEN BOR HOS OSS

Metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan argument

FRAMTIDEN BOR HOS OSS Metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan

Christina Byström & Johanna Linder Teologiska reflektioner: Henrik Törnqvist

argument

Innehåll

7 Inledning 13 Samverkan – tillsammans i lokalsamhället 29 Öppet här och nu – det kontextuella förhållningssättet 49 Att vara där det skaver – det icke-perfektionistiska förhållningssättet 67 Den gemensamma förståelsen .– församlingens organisation 77 Tro och tradition – världens mässor 87 Värderingskrockar .– och om att hitta ett inkluderande vi 105 Visionär kommunikation i mångfald – ömsesidighet, lyssnande och rättvis representation 115 När tron förändras – konvertering och mission 125 Religionsdialog – tro som kraft och motståndskraft 135 Att våga gå på vatten .– att hålla fast tron på det till synes omöjliga 147 Avslutning 149 Om skrivarbetet och författarna

Att vara där det skaver – det icke-perfektionistiska förhållningssättet Att vara där det skaver handlar om att våga vara kvar i oenighet utan att vi nödvändigtvis måste hitta fram till en harmonisk lösning där alla är överens. Det icke-perfektionistiska förhållningssättet är en medicin mot den konflikträdsla som ofta präglar det svenska samhället, en ängslighet som kan leda till den hämmande idén att »alla måste tycka lika«. Men i mångfaldsmiljöer behöver vi rusta oss med verkligt tålamod för olikheter och skillnader.

Låt obekväma samtal ta plats Perfektionism är kanske ett av de största hoten mot ett fungerande, glädjefyllt och lärande klimat. I perfektionistiska kulturer hämmas medarbetarna, rädsla och ängslan sprider sig och det finns en överhängande risk att medarbetarna börjar konkurrera med varandra i stället för att samarbeta. Därför behöver vi låta obekväma samtal, möten och processer ta plats, utan att försöka slippa undan eller lägga locket på. För att orka med konflikter och oenighet krävs dock stora doser empati och ett bekräftande, stödjande klimat. Församlingens ledningsgrupp är samlad. Kyrkoherden berättar att hon besökt lägret i skogen där det bor fattiga EU-migranter i kojor. 49

Hon uttrycker frustration och tycker att ingen verkar vilja prata om det här. – Kan vi som församling göra något för dem? frågar hon. Det blir tyst först, de som sitter i rummet skruvar lite på sig. Sedan utbryter en dispyt. Man kan ana outtalade förväntningar bakom både tystnaden i rummet och dispyten. Oavsett vad man kommer fram till på detta ledningsgruppsmöte så har nu en process startats. Det pratas. – Ska kyrkoherden verkligen gå in och jobba operativt? Det är olagligt att bygga baracker i skogen, ska vi understödja det genom att gå dit med mackor? Men vi är ju inte politiker, vi är kyrka! Inte behöver vi lägga ett pussel och svara på vem som ska visas barmhärtighet först? Vem är jag? Vem är främling? Vad har vi med varandra att göra? Var går gränsen för vad jag kan och orkar göra? Varför är jag rik medan någon annan är fattig? Diskussionerna pågår i många av kyrkans rum. Det skaver, det värker, och det finns inga enkla svar. Men processen är i gång, tystnaden är bruten. Kyrkoherden är noga med att signalera att det är positivt att frågan kommit upp på bordet och att det är okej att de inte är eniga. I exemplet med ledningsgruppen som hamnar i oenighet är poängen att man egentligen inte kommer fram till en lösning och faktiskt inte heller till ett beslut. Åtminstone inte där och då. En av distriktsledarna i den här församlingen hade som återkommande strategi att säga: »Låt oss sova på saken!« Hon visste att mycket löste sig om man lät det skava och värka ett tag, beslut blev mer överlagda och bättre förankrade då. En utmaning är att försöka svara på vilka frågor som måste lösas snabbt och vilka som behöver få skava vidare. Vissa saker kanske aldrig kan lösas. Är det alltid rätt att vänta tills alla är överens eller tills det finns ett beslut om hur man ska gå vidare i en viss fråga? Kan man sätta i gång med jobbet utan 50

att det finns en konsensuslösning? Ja, kanske! I alla fall om det finns en hög tolerans för att det får bli fel: – Jag minns att kyrkoherden fixade fram smörgåsar och kaffe och bad några medarbetare följa med till romernas läger i skogen, berättar en församlingsmedarbetare i församlingen. Hon blev otålig, tror jag. Jag tyckte det var coolt gjort av henne! Kyrkoherden i exemplet struntade i om man hade enats om att kyrkan skulle göra detta eller inte. Kanske tänkte hon att nöden har ingen lag. Var det fel att göra så? Och om det var fel, var det kanske bra att det blev fel? Kan en trygg grund, till exempel en väl förankrad församlingsinstruktion eller verksamhetsidé, göra att medarbetarna har lite större frihet att tolka sitt uppdrag mitt i den verklighet som möter dem? Vi återkommer till dessa komplicerade frågor i kapitel 4, Den gemensamma förståelsen. Hur får vi ihop idén om en gemensam förståelse med situationen med kyrkoherden som agerade utan att det fanns ett beslut om att man skulle göra detta? För tillfället nöjer vi oss med att låta denna fråga skava vidare en stund.

Skavet är en bra plats att vara på »Vem ska lära sig av vem?« är en fråga som kan skava en hel del. Att vi lär oss av varandra är fint som tanke, men när vi på riktigt ställs inför att vi behöver förändras och lära nytt är det inte alltid lika roligt. Men om vi menar allvar med ord som ömsesidighet och delande, behöver kanske »gammelsvenskar« lära sig att inte vara så fyrkantiga med tider eller planerande. Medan »nya svenskar« kanske behöver utmanas på andra sätt. – I början här i Sverige var det svårt för mig. Jag var van från mitt hemland att man kom lite när man ville till gudstjänsten. Men jag 51

märkte ju snart att en del tittade snett när jag inte kom i tid till klockringningen, berättar en diakon i en FBHO-församling. Hur det än är med frågan om vem som ska lära sig av vem, så kan vi vila i att vi inte alltid måste hitta en perfekt lösning på det som skaver. Vi kan vara kvar i det icke-perfekta och utforska och utsätta oss för det som känns obekvämt och annorlunda. För skavet är faktiskt en bra plats att vara på. Där ryms olikheter, deltagande och demokrati. Vi lär oss nya saker när vi försöker lyssna på varandra, särskilt när det är svårt och när vi inte håller med varandra.

Stödjande miljöer tål oenighet bättre Med hjälp av förhållningssättet Att vara där det skaver kan en vana vid konflikter och olikheter uppstå. När andra kulturer än den traditionellt svenska kommer in och gör avtryck i församlingarnas liv uppstår förskjutningar och förändringar. Vissa av dessa välkomnas nästan unisont, andra känns kanske mer obekväma. Vi tvingas acceptera även olikheter som vi inte är så förtjusta i. Men om miljön är tillräckligt stödjande och accepterar misstag kan en ökad tolerans för konflikter, skevhet och oenighet växa fram. Människor som befinner sig i sådana mångfaldsmiljöer märker sakta men säkert att skavet är en bra plats att vara på. När vi kommit så långt kan beslut tas trots att alla inte är helt överens, och vi kan jobba framåt med ett visionärt men förhoppningsvis lite mindre perfektionistiskt arbetssätt. Vinsterna med sådan frimodighet är stora: Församlingens glada och tjänande gemenskap tillåts växa sig stark.

Planera eller pröva sig fram? I många FBHO-församlingar märks en ständigt pågående slitning mellan extremerna »vi planerar allt in i minsta detalj« och »vi startar och ser hur det går«. Visst behöver verksamheter förberedas, så att det inte blir onödigt kaos 52

och så att målgruppen hittar dit. Men kanske behöver vi låta verkligheten visa vägen i lite högre grad än vad vi är vana vid. En kyrkoherde säger: – Vi prövar ofta idéer utan att ha planerat allt i detalj, för att se om det fungerar. Sedan reflekterar vi och anpassar verksamheten till hur den tas emot. Ibland kan det förstås bli kostsamt att bara testa något utan att säkra upp. Verksamheter som inte planerats tillräckligt för att nå ut till målgruppen är ett exempel. Det handlar om att hitta en balans, och kanske om att hitta lite nya metoder för att nå sina målgrupper. Detta kommer vi att utveckla mer i kapitel 7, Visionär kommunikation i mångfald. Här följer ett exempel på en verksamhet där man från församlingshåll inte riktigt visste hur man skulle kommunicera: – Efter flera väl fungerande BIV-/BIS-grupper efterfrågade barnens mammor en egen mamma/BIV/BIS-light-grupp, berättar en församlingsmedarbetare. Javisst, strax startade den ena gruppen efter den andra och med godare och godare bakverk till kaffet som deltagarna tog med. Jag föreslog då att vi, som på den årliga kulturfesten i ett av våra större bostadsområden, kunde ha ett café med internationell kakbuffé. Alla tände på idén, förutom när det gällde denna detalj: att få ingredienserna betalda från församlingen. Nej, kvinnorna ville skänka! Behållningen av caféet skulle gå oavkortat till Svenska kyrkans Internationella arbete. Caféet skulle heta Café Fairouz.10 Vi bokade in två lördagar klockan 13–16, en i juni och en när skolorna börjar i augusti. Lagom fikatid för svenska cafégäster. Ett planeringsmöte bestämdes en vecka innan, ingen dök upp! Vi ringde 10

Fairouz är en älskad sångerska, numera till åren, född i Libanon.

till alla med tolkhjälp, och de lovade att komma i god tid innan. I god tid betyder nog något annat i mellanöstern. På caféet dök ett femtiotal gäster upp, de avnjöt bakverken och sångerskan Fairouz musik spelades för alla i lokalen. Caféet blev en klar succé! »Höj ljudet!« sa de från Syrien, Irak och Iran. »Sänk ljudet!« sa de från Sverige. Alla enades om att »det här gör vi igen, jag ringer i början av augusti!« Sommaren gick och med tolkhjälp gick påbudet att komma till planeringsmöte och café. Ja, sa alla utom en av de sju åtta vidtalade sedan förra gången och några nya. Men inte kom det någon till planeringsmötet! Nya telefonpåringningar med tolkhjälp. På den stora cafédagen fanns inga av kvinnorna på plats »en stund innan«. Som tur var hade en mamma, som Migrationsverket hade flyttat till en annan kommun, velat baka, och med lite omständlig logistik blev både hon och hennes kakor hämtade. En tonårig BIV/BIS:are kom också med ett kakbidrag, i övrigt intet. Så ett av stadens baklavabagerier besöktes och ett dignande fat inköptes. Det var allt som fanns när cafégästerna, ett sjuttiotal, dök upp. Likt ett bespisningsunder räckte det till alla. – Efter detta har vi lärt oss att inte ta ett ja för ett ja utan att noga fråga, så att vi förstår vad svaret egentligen är. För alla vidtalade visste att det skulle bli café, men släktträffar, resor med mera kom emellan. Det fanns ingen tanke om att ge besked innan. Vidare märkte vi att det som gäst i ett av kyrkan arrangerat event inte var en självklarhet att betala, kyrkan bjuder ju alltid … Detta gällde gäster av alla nationaliteter, även svenska. Har kyrkan skapat detta tänkande för att vi alltid vill vara goda? Ska vi försöka göra detta igen? Ja, det vet jag faktiskt inte.

Det mentala slitaget Frustration och osäkerhet är en oundviklig del i församlingar där man bestämmer sig för att låta skavet finnas. Men ett sätt att mildra frustrationen är att 54

arbeta med att förankra skavet som en genomtänkt metod. Det handlar om att rusta medarbetarna så att de blir bättre på att hitta lösningar efterhand. Att göras medveten om att lösningen finns hos oss alla, i samspel med omvärlden och verkligheten, ökar medarbetarnas ansvarskänsla och delaktighet. I bästa fall växer det fram en stolthet och en ökad självkänsla när vi ser att vi kan hantera svåra, konfliktfyllda och motstridiga situationer. Kanske inte med perfekt resultat, men det är inte heller eftersträvansvärt. Att över huvud taget kunna hantera nya situationer är gott nog, och det behöver församlingens ledning medvetet lyfta fram och berömma. En kyrkoherde utrycker det som att det finns ett mentalt slitage som medarbetarna måste ha koll på och få tillfälle att reflektera över: – Att medvetet välja att komma till jobbet varje dag och inte riktigt veta vad som väntar, och att arbeta med att hålla öppenheten stor och startsträckan kort kräver sin medarbetare. I mitt arbetslag kallar jag det att välja att slå på volley. Det handlar om att känna spelet så pass bra, och sina egna styrkor och begränsningar, att vi vågar stå och vänta på att bollen ska slå ner också där vi inte sett den landa förut. I dagens ökande tempo och med ständiga snabba förändringar omkring oss är det en förmåga som behövs, och inte bara inom FBHO-nätverket. In i våra kyrkor kommer människor med olika bakgrund, de talar så många olika språk, och många av dem vet så lite om hur det svenska samhället fungerar. Detta ställer höga krav på medarbetarna, dag ut och dag in, varje vecka, året om. Det är givande, spännande och variationsrikt att möta människor på ett sätt som vi »egentligen inte kan, förrän vi ser att vi faktiskt kan«. Jag som ledare brukar kalla det för det mentala slitaget. För det frestar på att vara den som kliver in i berättelsen om en annan människas liv. Ibland finns orimliga förväntningar på vad jag kan göra, 55

och ofta tvingas jag inse att det som behövs allra mest är något jag inte alls kan hjälpa till med. Det mentala slitaget är bland annat att jag som medarbetare måste konfronteras med en besvikelse som i sin tur väcker min egen besvikelse. Sorgen och känslorna jag har för att hantera mitt eget liv blir tagna i bruk i mötet med en annan. För att inte förhärdas och kallna i uppdraget behöver varje medarbetare uppmärksammas på att det mentala slitaget är en fullkomligt naturlig process. Det är en del av arbetet med att möta människor. Processen behöver, för att inte bränna ut mig, omgärdas med strategier för handledning, ventiler och bekräftelse. Reflektion och samtal är nyckeln. Förutom de löpande samtalen (lönesamtal på våren och utvecklingssamtal under hösten) håller jag terminsavslutande samtal med varje medarbetare. Hur har terminen varit? Vad har den väckt? Behövs handledning i specifika frågor eller situationer? Hur är det att arbeta i vår församling? Vad är svårt? Vad är roligt? Vi har också under varje termin två tillfällen då vi tillsammans i arbetslaget under en halvdag arbetar med värderingsfrågor. Vad är diakoni? Hur har vi det i vår församling? Hur skapar vi en god kommunikation? Vad betyder »tillsammans«? Min strävan som ledare är att det mentala slitaget inte ska uppfattas som den negativa baksidan av arbetet utan som en process som kan hanteras. Att professionalisera hanterandet minskar risken för att jag som enskild medarbetare ska landa i känslan av otillräcklighet och misslyckande. Fokus hamnar då i stället på hur vi tillsammans skaffar oss beredskap att hålla över lång tid.

Konflikttolerans I församlingar präglade av mångfald och mångreligiositet ser vi att det växer fram nya sätt att hantera motsättningar. Konflikträdslan är i regel mindre 56

markant än på många andra håll i det svenska samhället. Dessutom blir det omöjligt att vidmakthålla en naiv bild av att arbete i mångfaldsmiljöer alltid skulle vara »härligt, underbart och berikande«. En kyrkoherde i en FBHOförsamling har uttryckt det så här: – Mångfaldsarbetet är ofta ett skitigt arbete, inte alltid bara spännande möten, lärande och utveckling som en del kanske får för sig. Man kavlar upp ärmarna och jobbar! Det krävs en hel del ork och tålamod. I exemplet som följer kastas vi rakt in i en sådan svår situation. Prästerna som ville införa fottvagningen på skärtorsdagen hade inte räknat med att de skulle bli en del av en patriarkal, gammaldags praktik när de ställde fram fottvagningsbaljorna innan gudstjänsten på skärtorsdagen: I denna lilla FBHO-församling brukar 70–120 personer fira högmässa tillsammans. Men på palmsöndagen, skärtorsdagen och långfredagen glesnar det i kyrkbänkarna. Stora delar av den gudstjänstfirande församlingen saknar sitt traditionella påskfirande och väljer att gå till andra kyrkor, där det är fottvagning och processioner med hornmusik. Personalen har på grund av det sviktande antalet kyrkobesökare under påsken börjat diskutera om man ska plocka in ritualer som fottvagning på skärtorsdagen. – I vår församling hade man fottvagning för länge sedan, men det är ingen levande tradition. Vi bestämde oss i alla fall för att pröva, berättar en av prästerna. Först frågade de två prästerna – en kvinna och en man – sina vänner från Syrien och Irak hur de skulle gå till väga. Baljor, handdukar och tolv stolar ställdes fram och några medhjälpare skulle hälla upp vatten i och tömma baljorna. Planen var att prästerna skulle tvätta 57

ÅRETS FÖRNYARE I SVENSKA KYRKAN 2018!

Uttrycket »Att vara där det skaver« handlar om hur vi kan jobba vidare i situationer då vi inte är helt överens. Det är ett av tio förhållningssätt som Johanna Linder och Christina Byström beskriver i denna bok. Förhållningssät ten har växt fram i nätverket Framtiden bor hos oss, där 25 mångfaldspräglade storstadsförsam lingar och pastorat ingår. I mångfaldsvardagen behövs en flexibel kyrka som är öppen för nya lösningar och nya sätt att se på omvärl den. Vad händer när vi öppnar dörren för flyktingar? Hur firar vi gudstjänst tillsammans när olika traditioner krockar? Hur hittar vi ett inkluderande vi när värde grunden utmanas? Boken skildrar ärligt både de utmaningar och den rike dom som finns i mångfaldsarbetet, bland annat genom en mängd exempel hämtade från nätverkets försam lingar. Genom boken går ledorden hopp och möjlighet som en röd tråd. Christina Byström och Johanna Linder är kommunikatörer i Svenska kyrkan och samordnare för nätverket Framtiden bor hos oss. Henrik Törnqvist är församlingsherde i Bergsjöns församling och ordförande för nätverkets styrgrupp.

ISBN 978-91-7315-542-7

9 789173 155427