Gästfrihetens kraft

GÄSTFRIHETENS kraft

Om att se andra än bara sig själv

PER ARNE DAHL ARGUMENT

GÄSTFRIHETENS kraft PER ARNE DAHL

Om att se andra än bara sig själv

ÖVERSÄTTNING: ULLA-STINA RASK

ARGUMENT

© 2021 Per Arne Dahl

Först utgiven på norska av Gyldendal Norsk Forlag AS, Oslo

© 2024 Svensk utgåva, Argument Förlag

Översättning: Ulla-Stina Rask

Published in agreement with Stilton Literary Agency

Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Formgivning: Pierre Eriksson

Foto författare: Inge Mørland

Foto framsida: Shutterstock.com

Tryck: Bulls Graphics AB

isbn: 978-91-7315-665-3

Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg

Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Denna översättning har publicerats med bidrag från NORLA, Norwegian Literature Abroad.

»Jag var främling, och ni tog emot mig.« (matt 25:35)

I tacksamhet till min gode vän Egil W Martinsen, som med sina enastående insikter har utmanat mig och gett mig nya perspektiv på gästfrihet.

Välkommen in

Välkommen in. Du har gått långt.

Här får du vila. Här får du ro.

Din väntan är slut, du får vara med.

Bordet är dukat, ljuset är tänt.

Din tro kan du finna igen.

Välkommen in. Hedersgäst!

Ta dig en stol, finn dig ett bord.

All gammal sorg hängs av på en knopp.

Lämna den där som en välanvänd rock.

Här lever hoppet som aldrig får dö.

Välkommen in. Här är gott om rum.

Det är här dina innersta drömmar bor.

Nu är du här, i trygghet och lugn.

All oro och rädsla tar paus för en stund.

Den dag du går in i är god.

ola bremnes

FÖRORD

gäster nu igen? Inte så konstigt att ett av våra barn suckade lite uppgivet. Under en period arbetade både min fru Anne och jag på den diakonala institutionen Modum Bad, och de åren var det mycket folk som passerade genom prästbostaden. Lite väl många kanske, med tanke på att vi hade fem barn och hade fullt upp med jobb både vardag och helg.

Det var vid den här tiden som jag blev bekant med den katolske teologen Henri Nouwens författarskap. Jag besökte honom också utanför Toronto i Kanada där han var ledare för kommuniteten Daybreak, där friska och sjuka i alla åldrar bor och lever tillsammans i en både krävande och berikande gemenskap.

Samtidigt som jag anlände till denna fascinerande plats ringde det in till mässa. Kyrkan var prydd till festgudstjänst med ett hav av gula solrosor, och människor i alla åldrar deltog i en färgrik och livlig gudstjänst. Ett himla liv var det.

Predikotexten var hämtad ur Markusevangeliet 10:13–16, där Jesus säger: »›Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot

Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.‹ Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.«

Jag minns att Nouwen hälsade oss välkomna till »Barnens kyrka«.

Med det ville han säga att Jesus antagligen skulle ha blivit lika arg på oss i dag som han en gång blev på de lärjungar som försöka hyssja på barnen och tvinga dem till passiv tystnad. Hans tal om gästfrihet träffade mig i både huvud och hjärta. Det handlade om att ge gästen frihet och ha som ledande livsprincip att erbjuda rum, måltid, värdighet och respekt.

Från och med då började jag arbeta med begreppen gästfrihet och utanförskap. Det blev en verklig utmaning för mig – jag insåg att det var lättare sagt än gjort att låta de här orden påverka min verklighet. Den som har mycket att hinna med blir inte alltid generös mot vare sig själv eller andra. I en överfylld vardag blir det en kamp att få till den goda och välvilliga stämningen.

I Daybreak var det precis som om det här gick helt av sig självt. Det fanns ett slags självklarhet i förverkligandet av gästfriheten eftersom just gästfrihet var en grundvärdering som stod över de flesta åsikter och synpunkter och fördomar. Det som var mest fascinerande var upplevelsen av att skillnaden mellan gäst och värdskap inte existerade. Alla var vi på samma gång gäster och ansvariga värdar. Jag kände ingen där men fick ändå känslan av att bli välsignad av främlingar.

Gästfrihetens hemlighet är att den är en gåva till både värdskap och gäster. Som regel är erfarenheten i mötet med nya människor att vi tar emot mer än vi ger. Därför ska vi inte bara tala om kostnader och utmaningar i samband med gästfrihet, utan också om hur gästfriheten berikar och välsignar oss.

Hos Nouwen i Toronto fick jag också höra att gästfrihet inte ska tas som någon självklarhet. Den kommer inte av sig själv. Nej, gästfriheten var något som man där mycket medvetet hade fördjupat sig i och kämpat för i många år och som vi nu fick vara med om att skörda goda frukter av. Jag gladdes över det jag upplevde och lät mig begeistras. Men skulle jag klara att anta utmaningen, släppa gästfriheten inpå livet och låta mitt liv och min tjänst i kyrkan präglas av den?

Den här nya gästfriheten handlar inte bara om att duka bord och öppna dörrar utan också om att öppna sig själv för andra. Man får erfara att genom att träda ut ur sig själv så närmar man sig andra. Den danske prästen Niels Nymann Eriksen formulerar det så här i sin bok Gaestfrihed: »Det är i mötet med den andre som du möter dig själv. Man kan inte stänga ute en granne utan att stänga in sig själv.« Den som är sig själv nog och inte visar gästfrihet, riskerar själv att hamna i utanförskapets trånga rum. Att inbilla sig att det går an att leva för sig själv oberoende av andra, är en illusion som får en självförstörande rekyleffekt. I latinet har orden för främling och fiende samma språkliga rot. Utgångspunkten är alltså att den främmande är ett hot som man ska skydda sig mot. Men behöver det vara så? Kan inte också en fiende bli en vän, och den främmande bli en samarbetspartner som berikar? Kan inte ett besök av en okänd också upplevas som berikande och förnyande? Borde inte ordet gästfrihet fyllas med något nytt och något djärvare, med andras väl och ve som huvudfokus, snarare än att vi bara återgäldar andras inbjudningar eller bara bjuder in dem som vi känner och tycker bra om?

Också här i Norge har vi under de senaste tio åren gjort många erfarenheter på det här området, på gott och ont. Många har tvingats göra upp med sig själva och sina egna fördomar. Kanske har det lärt oss att se på främlingar mer som gäster, som liknar oss själva mer än vi trott?

Det gjorde intryck på familj och vänner när min mor började bli lite skröplig som 80-åring där hon bodde på Skøyenåsen i Oslo. Hon hade varit frisk och aktiv i det längsta, och sågs ofta i närområdet ute på promenad eller på väg att besöka någon sjuk eller ensam med ett nybakat bröd. Nu klarade hon inte det längre på grund av sjukdom och ålderssvaghet. Hon fick avtalat med kommunen om dagliga besök av hemtjänst och sjuksköterska. Hon som hade varit känd som gästfrihetens moder mötte nu en stor utmaning i att ta emot andra i sitt hem, även främmande personer som hon inte kände.

Det var knappast några inrikes födda personer som kom hem till henne, utan hela tiden kom det nya landsmän som hon inte kände. Hon förstod inte vad de sa, och de kunde se lite annorlunda ut än vad mor var van vid.

Jag minns en gång när jag var på besök och hade gott om tid. Jag frågade mor vad hon funderade på om dagarna. Hon svarade: »Jag skäms så över att jag inte är lika trevlig mot den utländska hemtjänstpersonalen som jag är mot den norska.«

Hon kände sig som en dålig människa som inte klarade av att visa samma respekt och begeistring mot dem hon inte kände, som mot dem som hon träffat tidigare.

Jag frågade henne: »Vad vill du göra åt det?« Mor svarade: »Det

får jag be Gud om förlåtelse för, och så behöver jag träna på att vara lika trevlig och tacksam mot alla som kommer hit för att hjälpa mig.« Mor förändrades och började fråga de okända om vilka de var.

»Berätta lite om dig själv«, sa hon och fick överraskande och goda samtal.

En kvinna som närmade sig 90 klarade att omdefiniera sin relation till andra. Från att ha betraktat dem med misstänksamhet och skepsis började hon öppna sitt hjärta för dem.

Gästfrihet är att ge andra uppmärksamhet och fokus. Detta gäller egentligen för alla människor vi möter. Vi har mycket att vinna på att bli lite mindre självupptagna och lite mer nyfikna på vilka andra är.

»Hur orkar du tala med så många människor med tunga problem

varenda dag?« frågade jag en gång överläkare Gordon Johnsen på Modum Bad. Han svarade att det är en nåd att prata med människor

som försöker vara ärliga om sina egna liv. »När jag lyssnar i terapin, tänker jag alltid på att jag får mer än jag ger«, sa han till mig.

Han var inte uppfylld av vad han själv skulle säga eller att han skulle förklara något, när patienten hade berättat färdigt. Målet var att bekräfta vederbörande som huvudpersonen i sitt eget liv.

Att bekräfta en annan människa som den hon är, kan göra att hon också kan bekräfta sig själv och ge sig själv nya möjligheter, menade Johnsen. Då kan ett skapelsens under ske.

Denna gästfrihetens förvandlande kraft har beskrivits av många författare och dramatiker. Babettes gästabud av Karen Blixen ska vi återkomma till längre fram i boken. Inledningsvis vill jag nämna

Victor Hugos Les Miserables och Henrik Ibsens Peer Gynt.

På en teater i London och vid Gålåvannet i Jotunheimen fick jag för några år sedan två olika, men starka, upplevelser av vilken förvandlingskraft gästfriheten har och hur den kan ge människor nya utgångspunkter i livet.

Victor Hugos Les Miserables har kallats för 1900-talets största europeiska roman. Den enkla handlingen beskriver en villkorslös gästfrihet med potential att förändra en annan människas liv.

Jean Valjean har just blivit frigiven ur fängelset och vandrar rastlöst omkring. Biskop Bienvenu bjuder därför in honom i sitt hem. På natten vaknar den tidigare fången, stjäl två silverljusstakar och rymmer från biskopens hem. Han hittas av polisen som tar honom tillbaka till biskopsgården, där biskopen förvånande nog inte anmäler honom utan i stället överraskar honom genom att ge honom ännu en silverljusstake, i polisernas närvaro. Han säger: »Den här är inte stulen, den är en gåva. Du glömde den.« Poliserna blir tvungna att släppa taget om honom. De här tre silverljusstakarna följer sedan mannen genom hela hans fortsatta liv och blir till en bekräftelse för honom att det finns ljus och liv i denna mörka värld. När han till slut ska dö, är det de tre ljusstakarna som lyser för honom vid dödsbädden.

Nu kan vi förstås fråga oss: Var inte biskopens tillit till den tidigare fången naiv? Finns det inte en gräns för gästfriheten?

Victor Hugos bok visar oss något annat. Biskopen var förvissad om att det bodde något i Jean Valjean som denne ännu inte visat upp. I denna tålmodiga och enfaldiga gästfrihet dolde sig en enorm skaparkraft som kunde förvandla en grovt kriminell till mogen och samvetsgrann människa.

Eller ta Ibsens Peer Gynt som jag för några år sedan såg på utescenen vid Gålåvannet. Den gången slogs jag av samma nyskapande kraft hos gästfriheten i Solveigs välkomnande av Peer. Var inte hon också naiv och alltför godtrogen när hon så tålmodigt väntade på sin Peer? Visste hon inte att prognosen var dålig och att hon riskerade att bli besviken?

Solveig var en kvinna av en annan värld, som väntade på att Peer skulle komma till sans och samla sig bara han tog sig hem. Hon blev också Peers huvudvittne och försvarsadvokat när han skulle ställas till ansvar på domens dag. Hela vägen såg hon vad som fanns inom Peer, också när han var på villovägar och inte visste sitt eget bästa. Hon såg möjligheterna och visade en villkorslös kärlek.

Att vi människor öppnar oss för varandra och visar omsorg, generositet och värme är helt avgörande. Ibland behöver vi öva oss på att förlåta, andra gånger behöver vi visa tålamod. Men det är inte alltid lätt att sträcka ut en hand, att överskrida gränser i stället för att sätta upp gränser, att bygga broar hellre än att resa murar. Det är denna utmaning som jag skriver om i den här boken.

Per Arne Dahl, Brunlanes under pingsten 2021

Är gästfrihet på väg att bli ett främmande ord och öppna hem en sällsynthet?

Per Arne Dahl vill lyfta upp frågan om utanförskap på dagordningen, så att vi tillsammans kan skapa ett varmare och generösare samhälle. Inte bara för främlingens och flyktingens skull, utan också för vår egen skull.

»Gästfrihet är världens hopp!« skriver Per Arne Dahl.

»När Bibeln uppmanar oss att komma ihåg att visa gästfrihet betyder det en aktiv kamp inom oss mot slö girighet, mot cyniska fördomar och mot inneboende motstånd och rädsla för det främmande. Samtidigt är det en kamp för öppna hjärtedörrar. Ja, att tro, mot alla odds, att gästfrihet är världens hopp!«

Författaren Per Arne Dahl har bland annat varit biskop i Tunsberg och präst i Stortinget. Sedan mer än 20 år tillbaka skriver han också krönikor varje söndag i en av Norges största tidningar, Aftenposten

www.argument.se