Gråstensteologi

PETRA CARLSSON REDELL

© 2023 Petra Carlsson Redell och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Formgivning och foto framsida: Pierre Eriksson Foto inlaga: Shutterstock.com Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland isbn: 978-91-7315-637-0

Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

SVANEN MÄRKET

TILL ALLA GRÖNA SÖKANDE HJÄRTAN

FÖRORD AV STEFAN EDMAN

Åh så vi letade, vi kristna studenter i det röda 60-talet! Letade och längtade efter böcker och framsynta tänkare som kunde hjälpa oss att få ihop vår tro med en alltmer komplex tillvaro. Och med de bitvis omskakande skeendena därute i stora världen.

Somliga av oss kom från statskyrkliga miljöer, andra var missionsförbundare, baptister och pingstvänner. Själv hade jag lyckan att växa upp i ett ekumeniskt hem där diskussionerna duggade tätt om Gud, kyrka och politik.

Vi studerade befrielseteologi från Latinamerika och Sydafrika. Bad böner om rättvisa och fred av Helder Camara, de fattigas ärkebiskop i Brasilien. For på Kristna studentrörelsens vintermöten och lyssnade till visdomen från radikala röster som KG Hammar och Lisa Tegby. Och var fullkomligt övertygade om att vi både kunde och skulle omskapa denna usla värld.

Som biologistudent sökte jag febrilt efter teologer som tolkade Bibelns skapelseberättelser i ljuset av den moderna naturvetenskapen. För jag ville ju självklart bejaka både Gud och Darwin. Nyfiken kastade jag mig över Gustaf Wingrens böcker, lundaprofessorn – och profeten – som gett generationer av svenska lutherska präster deras förståelse av Gud, skapelsen och människan. Lärda opus om tron och människans existentiella villkor. Men häpnadsväckande fattiga på

reflektioner om våra medskapelser: gräs och träd, fåglar och humlor, hav och skogar! Dessa ekosystem som är avgörande för att vi tvåbenta ska kunna växa, tänka, bedja, kort sagt finnas till. Kanske var det egentligen inte så konstigt. Martin Luther i all ära, men någon natursyn hade han inte, en brist som de lutherska kyrkorna dragits med ända fram i vår egen tid.

Nu, drygt femtio år senare läser jag Gråstensteologi. Just en sådan bok jag hade behövt då, men som känns minst lika angelägen nu. I korta och lättillgängliga kapitel spänner den över vida fält och vibrerar av tankekraft och passion för att rädda världen.

Ett huvudtema i boken är den nygamla kritiken av antropocentrismen i vår västerländska kultur. Alltså den månghundraåriga traditionen att sätta människan i centrum så till den milda grad att naturen försvinner ur blickfältet. I dag finns i både samhälle och kyrka en mer eller mindre stark polarisering mellan dem som lägger tyngdpunkten på de små, nära sammanhangen (kommunitarister med författarens ord) och kosmopoliterna, människor som vurmar för gränslöshet och global gemenskap. »Mellanformer« finns förvisso. Men alla har det gemensamt att de negligerat ekosystemen – livets grund – och därmed bäddat för den kris för klimatet och den biologiska mångfalden som nu rubbar planetens stabilitet. Och hotar de fattigaste och mest utsatta nationernas försörjning och framtid.

Mot detta tänkande ställer Petra Carlsson Redell sin »gråstensteologi«, präglad av det hon kallar glokalism, insikten om att det lokala och globala måste vävas samman, och alls inte bara vad gäller mänskliga beroendeförhållanden. I en församling som tänker och handlar så är »gemenskapen lika mycket träden utanför kyrkan och livet i marken under byggnaden som stödmaterial, förbrukningsva-

ror, inventarier, ting och mänskliga individer … Kyrkan är en del av världen och världen en del av kyrkan, på gott och ont.«

Det handlar om en »ömsesidighetens teologi«, betonar Petra. Ett välfunnet uttryck som får mig att associera till de fornkyrkliga fäderna, till exempel Gregorios av Nyssa som på 300-talet skriver att »kosmos (världen) är som en levande kropp, där mänskligheten ska vara det friska hjärtat. Om hjärtat blir sjukt blir hela kroppen sjuk.« En formulering som kunde vara gjord av en ekolog i det tjugoförsta århundradet. Jag tänker också på Franciskus och på de kristna kelternas natursyn och deras lovsång till koltrasten och andra varelser. Och förstås på Kyrkornas världsråds nu nästan bortglömda arbete med en teologi för »rättvisa, fred och skapelsens integritet« (JPIC, 1980-talet).

Gråstensteologi, bara ordet kittlar ju fantasin. Det kommer från en dikt av vår gemensamme poetiske guru, Werner Aspenström. En text som hyllar »gossen Gråsten … fotsulan och konsten att stanna och äga tyngd«. I kontrast mot vår tids Ikarosmyt, tron på den eviga ekonomiska tillväxten, ett ytligt framstegsmantra som stressar både människorna och naturen. Gråstensteologin manar till mjuklandning och besinning; för Petra är den »en tro och andlighet som tar sin utgångspunkt i marken snarare än i himlen … en tro på att förändringens och förvandlingens möjlighet finns inneboende i den materiella världen«.

Den här boken hjälper oss till fördjupad reflektion om Gud, människan och hoppet för världen. Jag är övertygad om att den blir flitigt läst och studerad.

Stefan Edman biolog, författare

FÖRORD

Att forska i teologi är att ha livets stora frågor som arbete, det är att dagligen arbeta med grundföreställningar om tillvaron, människan, det gudomliga och om livet i stort. Den här boken är framför allt resultatet av den del av forskningen som fylls av innerliga och livsnära samtal på seminarier, efter föreläsningar, på konferenser, i poddar, i församlingar, på lektioner och i högskolans korridorer. Den är resultatet av många års tänkande tillsammans med andra över teologins konsekvenser för våra liv och av en hel del tänkande i ensamhet och i oro över framtiden.

I ett sammanhang där vi tänkte tillsammans talade vi om teorier för förändring, alltså hur genomgripande förändring faktiskt kommer till stånd. Enligt en etablerad teori är den del av förändringsarbete som ofta får minst fokus den som har störst effekt. I arbetet för en omställning mot ett hållbart samhälle ligger fokus ofta på individuella och kollektiva handlingar, på strukturer och beslut. Men det talas inte lika ofta om de grundföreställningar om tillvaron, naturen och människans plats i helheten som formar våra handlingar och samhälleliga strukturer. I det offentliga samtalet om en grön omställning tappas de existentiella djupdimensionerna bort. Samtidigt menar många systemteoretiker att det är förändringar på just den nivån som får störst effekt. Det är när ens föreställning om tillvaron och män-

niskans plats i helheten förändras som man börjar leva annorlunda, individuellt och kollektivt. Det är också just där teologin, kulturen, kyrkorna och andligheten kan bidra i omställningsarbetet. I den här boken talar jag om det som att drömma nya drömmar och att skapa nya myter, men också som att blåsa liv i tankar och föreställningar som redan finns men tappats bort på vägen.

Delar av den här bokens resonemang har publicerats i populärvetenskapliga och vetenskapliga artiklar, jag anger var i bibliografin till respektive kapitel. Att skriva artiklar under resans gång har varit ett sätt att arbeta i process och tillsammans med andra, precis som alla samtal har varit.

Jag vill tacka alla studenter, kollegor, människor jag mött i olika sammanhang under åren. Och jag vill tacka alla sömnlösa, grubblande nätter. Självklart tar jag själv på mig ansvaret för konstigheter och felaktigheter i texten, men ett särskilt tack vill jag rikta till er som varit viktiga för mig i de skrivprocesser som lett fram till boken: Malin Bergner, Lena Bergström, Sofia Camnerin, Ulla Carlsson Zackrisson, Jenny Dobers, Stefan Edman, Johanna Gustafsson Lundberg, Lisbeth Gustafsson, Jonas Ideström, Catherine Keller, Esther Kazen, Thomas Kazen, Gunilla Kindstrand, Simone Kotva, Mikael Kurkiala, Brita Käll, Lina Mattebo, Mattias Martinson, Tova Melin, Ola Redell, Lovisa Mienna Sjöberg, Michael Nausner, Eddy Nehls, Jeff Robbins, Anneli Sandberg, Fredrik Seltman, Dan Siedell, Birgitta Simma, Ida Simonsson, Joseph Sverker, Hanna Stenström, Sofie Söderin, Pella Thiel, Susanne Wigorts Yngvesson, Björn Vikström och Lena Åström.

INLEDNING

Det var september 2018 och sommarens extremhetta hade just lagt sig när fn kom med en ny klimatrapport. Den innehöll egentligen inga nyheter; jag hade länge vetat hur illa det är. Eller hade jag vetat? Det krävdes en extrem sommar för att kunskapen skulle landa i min kropp. Mot bättre vetande hoppades jag att sommaren skulle visa sig vara ett undantag, att klimatförändringarnas stora påverkan på livet skulle ligga någon generation bort. Det gör de inte. När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull. Det gick flera dagar, tårarna ville inte sluta rinna.

Det var inte lösningen på problemet som fick mig att sluta gråta den där hösten, snarare en riktning som faktiskt redan fanns i mitt författarskap och mitt prästliv. När jag vände mig till den teologiska tanketradition jag står i såg jag en riktning som gav tröst och en känsla av meningsfullhet oavsett utgången. Det är den riktningen jag här beskriver som gråstensteologi: ett förhållningssätt till tro och andlighet som tar sin utgångspunkt i marken snarare än i himlen. Det är en tro på att förändringens och förvandlingens möjlighet finns inneboende i den materiella världen och en övertygelse om att omställning i ekologisk mening hänger samman med en social omställning till ett mer jämlikt samhälle. Att gråstensteologin tar sin

utgångspunkt i marken innebär också att den utgår från att allt liv tar form i specifika sammanhang, i fysiska kroppar, i levande relationer och på konkreta platser. Men i stället för att antingen betona den kristna trons universella drag eller dess lokala uttryck i konkreta församlingar gör gråstensteologins ekologiska fokus att den betonar det lokala som del i en planetär helhet. Därför är den glokal, vilket betyder att den betonar det lokala livets koppling till den globala helheten. Gråstensteologi har sin grund dels i en teologisk tanketradition, dels i en samtidsspaning. Boken presenterar teologiska perspektiv som på olika sätt visar vägen mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer, men det handlar inte om »tillbaka-till-naturen« i någon enkel mening, inte heller »tillbaka-till-urkyrkan«. Boken presenterar radikala tänkare från historia och nutid som sällan hörs i svensk teologisk debatt, teologer som visar på ett andligt förhållningssätt till den materiella och kroppsliga verkligheten, med sociala och ekologiska konsekvenser.

GOSSEN GRÅSTEN OCH FRÖKEN GRANBUSKE

Jag är inte ensam om att känna att det »vi« som slarvigt brukar beskrivas som västerländsk kultur har lättat från marken och behöver hjälp att landa. Allra helst att landa mjukt. Vi flyger för högt, det går för fort, vi orkar inte med det vi egentligen tycker är viktigt, och vi bränner ut planeten i samma takt som vi bränner ut oss själva. Många tänkare i vår samtid belyser problemet. På senare tid har jag kommit att se denna västerländska människa – som jag också kommer att tala om som anthropos – i ljuset av Ikarosmyten. I den grekiska myten strävar den unge Ikaros mot höjden och efter att lära sig flyga. Han får vingar byggda åt sig, lyckas lätta från marken men är fortfarande

inte nöjd. Det går att flyga högre, och därför vill han flyga högre. Det går att närma sig källan till all energi, så därför vill han närma sig det glödande klotet. Till slut flyger han för nära, sveder sina vingar och störtar ner i havet.

Jag har föreläst och skrivit artiklar under den tid boken vuxit fram, och efter en föreläsning arrangerad av Hälsinglands museum i Mariakyrkan i Gävle kom titeln till mig. Jag hade talat om teologi som kan hjälpa oss landa på jorden igen efter Ikarosfärden mot solen; tillsammans hade vi sökt oss vidare i samtal. Som avslutning läste moderatorn Gunilla Kindstrand en dikt, Werner Aspenströms Ikaros och gossen Gråsten.

»Jag tycker att den sammanfattar det du berättat för oss«, sa hon. Hon hade rätt:

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.

Jag talar också på en grästuvas vägnar som åtnjuter skugga och vindskydd. Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske, som glanslöst men evigt grönskar.

Ur Dikter under träden, 1956.

© Werner Aspenström – licensierat genom alis.

I den här boken lägger jag ett ord för gossen Gråsten och fröken Granbuske. Jag skriver om teologi för fotsulan och den nedåtvända själen, för konsten att stanna och äga tyngd. Teologi för det som blev kvarglömt på ängen medan vi lärde oss drömma om höga höjder, abstrakta storheter och exotiska platser flygtimmar bort. Inte för att säga att teknik och utveckling inte behövs, utan för att den ekologiska krisen utmanar djupt liggande föreställningar om världen och om människans plats i den. Systern i Aspenströms dikt får en undanskymd, undanträngd plats i sista strofen. Både hon och hennes bror är avvikande och osynliggjorda i en kultur som drömmer flygdrömmar. Hon allra mest. Feministteologen Marcella Althaus-Reid (1952–2009) skulle kunna kalla dem båda oanständiga, det vill säga oanständiga i världens ögon, oanständiga för att ingen med stora ambitioner strävar efter att vara som de. Att drömma stort – i den kulturväv vi vävt tillsammans – har sällan handlat om gråstenar och granbuskar. I stället har vi matats med långt fler än 73 dikter om Ikaros, han som vågade satsa och lämna allt och hon som kom från ingenting och byggde ett imperium. Att drömma stort har handlat om att ta livet och världen i besittning, att tillryggalägga långa sträckor, att lägga områden, marker, folk och arter under sig, men den sortens drömmar har svett våra vingar. Våtmarkens mossa som krasar under fötterna och flyktingströmmar som fyller församlingshem och förläggningar skorrar mot drömmar om att erövra världen, folk och marker.

Den här boken är skriven för oss som vill lära oss drömma nya drömmar, som vill drömma stort om gossen Gråsten och fröken Granbuske. Den är skriven för oss som vill förvandla världen genom att lära oss landa, stanna och äga tyngd.

BOKENS UPPLÄGG

Mina tårar hösten 2018 föll i ett visst specifikt sammanhang, i ett komplex av relationer mellan tankar, ting, ord och kroppar. De var en mycket liten del av helheten, men de var en del av helheten. När de fick finnas och krävde att bli hanterade förändrade de mitt skrivande och tänkande. Om tankarna får leva vidare hos dig, kommer de att förvandlas av det komplex av relationer du befinner dig i. De kommer att påverka helheten på nya sätt genom ditt liv. Mina ambitioner med den här boken är varken större eller mindre än så. Bokens resonemang är bitvis filosofiska och teologiska tankefigurer, men med påtagliga konsekvenser för världen, planeten och livet som delas av alla varelser. De är presenterade i korta kapitel, och det är tiden mellan dem som är det viktiga, hur tankarna lever vidare och utvecklas i dig som läser. Det ska finnas utrymme att dra efter andan och tänka vidare. Inte för att jag tror att ett hållbarare och mer kärleksfullt samhälle byggs med enbart tankekraft, men för att jag vet att nya sätt att se på varandra, på tillvaron och på andlighet kan visa på möjligheter där man tidigare bara såg hopplöshet. När grundföreställningar om världen och människan förändras, då kan också djupgående förändringar i levnadsmönster komma till stånd. Det är därför teologisk reflektion är viktig i omställningen.

Jag skrev att gråstensteologin dels har sin grund i en teologisk tanketradition, dels i en spaning. Bokens kapitel avspeglar den dubbla bakgrunden genom att vissa kapitel introducerar den teologiska tanketradition som gråstensteologin hör hemma i, medan andra utvecklar spaningen i dialog med de teologiska perspektiven. Genomgående i alla kapitel är dock den förvandlingskraft, det ömsesidighetens mysterium, som finns inneboende i tillvaron för den

som har ögon att se med. En förvandlingskraft som inte har något med övernaturlighet att göra men som ändå kan kallas gudomlig. En rörelse ner mot marken, mot det innevarande, mot gråstenar och granbuskar, men en rörelse som inte stänger resten av världen ute. Följande kapitel ger bakgrunden till varför jag tror att svensk teologi behöver gråstensteologi. Jag ställer teologiska kommunitarister med vurm för församlingen och det lilla sammanhanget mot teologiska kosmopoliter med låga kyrktrösklar och öppenhet. Jag visar på styrkor och svagheter hos båda men konstaterar också att ingen av de positionerna lyfter fram ekologin som en förutsättning för kristet liv och tänkande. Genom att skissera grundtankar inom processteologi och radikalteologi visar jag på ett tredje alternativ: en glokal gråstensteologi, en teologi som sätter ekologin i centrum och därmed det faktum att det lokala alltid är den del av det globala, alltså glokal teologi.

Kapitlet »Vad är tro?« presenterar den bild av tro och religiös identitet som genomsyrar boken. I stället för att kristen tro skulle vara något stabilt och främst kopplat till ett abstrakt tankesystem beskrivs tro som den förändringskraft som kan finnas i ett sammanhang av trygga relationer med exempel från #metoo. Den gudomliga förändringskraften framställs här som förmågan att leva med olika förståelser av verkligheten – att kunna vara fullt ut i ett sammanhang och samtidigt känna tillhörighet till andra. Som en utveckling och fördjupning av det glokala perspektivet tecknas bilden av andra rum, rum som gör att fler jag kan få finnas, vilket i sin tur ger kraft att stå emot förtryck och kraft att påverka världen.

I »Vårt enda liv« presenterar jag teologiska tänkare som på ett mer teoretiskt plan beskriver den förvandlingskraft jag behandlar i »Vad är tro?«. Kapitlet tar sin utgångspunkt i ett samtal med en amerikansk

student och hbtqi-aktivist som trevande undrar om det Martin Hägglund beskriver som »sekulär tro« kan omfamnas av en kristen. Som svar på hans fråga berättar jag om teologer som burit och alltjämt bär en kristen vision som på flera sätt liknar det Hägglund beskriver som ett sekulärt alternativ: en kristen vision för vårt enda liv här på jorden.

»Tron ställer om« tar avstamp i mitt eget enda liv, som har sina rötter i den jämtländska fjällvärlden. Utifrån min egen del i den svenska kulturens förtryck av samisk andlighet beskriver jag den rörelse jag ovan talat om som en Ikarosfärd, alltså den kristna, västerländska kulturens strävan efter att lätta från marken, åtföljd av en insikt om vikten av att lyckas landa mjukt. Carl von Linnés möte med samerna i början av 1700-talet kontrasteras mot mina barns längtan efter ett liv i samisk anda, och kapitlet diskuterar på vilket sätt maktstrukturer i kristet tänkande kan utestänga eller öppna för samiskt kristna perspektiv.

»När ›jag‹ är en annan art« stannar kvar i 1700-talet och visar att om man läser historien på nytt kan man finna öppningar för teologisk markkontakt. Utifrån vetenskapliga upptäckter på 1700-talet ställer jag frågan om det finns anledning att tala om icke-mänskliga teologer. Om ett vattendjur lär människan något om Gud, är det då vattenvarelsen eller människan som bär den teologiska kunskapen? Kan en gråsten eller en granbuske vara teolog?

»Korsträd och lynchträd« diskuterar och problematiserar den naturromantik som kan följa med en längtan efter en mer hållbar värld. I nordamerikanskt 1800-tal jämför jag den naturmystik som frodas i kristna kretsar i norra usa med lynchträdens vidrigheter i den amerikanska södern. Utifrån detta visar jag att närvaro i sammanhanget – att leva gråstensteologi – handlar mer om lyhördhet och om att svara an än att i en förenklad mening gå tillbaka till naturen.

»Delad sårbarhet« utvecklar resonemanget om att ömsesidighet och relation inte alltid innebär något vackert och harmoniskt. Utifrån den utmaning samhällskriser som ekokatastrofer, pandemier och krig ställer mänskligheten inför reflekterar jag över det faktum att människors påverkan på varandra ofta gör ont. Tillvarons inneboende komplexitet gör oss maktlösa, små och sårbara. Teologen Emilia Fogelklou visar att vägen till såväl motstånd som samhällelig återuppbyggnad går just genom ovisshetens och sårbarhetens samvaro.

I »Gud som mångfald« presenteras teologisk aktivism, och jag vänder på gudsbegreppet från bilden av Gud som den allsmäktige till en bild av Gud som mångfald. Utifrån en queeraktivistisk grupp av transnunnor och de amerikanska Svarta pantrarna diskuterar jag teologins performativa förändringskraft som en kraft som inte är beroende av abstrakta idéer om Gud eller människors rationalitet.

I »Jordad andlighet« dras olika trådar från föregående kapitel ihop när filosofen Michel Foucaults förståelse av helgonet Antonius frälsningsupplevelse får visa vägen till en gråstensteologi som vågar stanna och äga tyngd, en teologi där såväl stenar som granbuskar och människokroppar vittnar om förvandling och om helighet som skingrar den abstrakta gudens ensamhet.

Bokens avslutande kapitel för ett sammanfattande resonemang där gråstensteologin kopplas till klimatkatastrofer och de lärdomar människor dragit av dem. Exemplen visar inte bara på en värld i behov av omställning, utan också mer specifikt på en teologi mitt uppe i en djupgående omställningsprocess. Med utgångspunkt i en passage som återkommer i Bibelns böcker kopplar jag bilden av gråstenen kvarglömd på ängen till den sten som husbyggarna ratade – den ratade stenen som blev en hörnsten när en ny andlig gemenskap tog form.

»Vi flyger för högt, det går för fort, vi orkar inte med det vi egentligen tycker är viktigt, och vi bränner ut planeten i samma takt som vi bränner ut oss själva«, skriver Petra Carlsson Redell.

I Gråstensteologi väver hon samman sina erfarenheter med reflektioner av tänkare från historia och nutid som sällan hörs i svensk teologisk debatt. Tillsammans visar de på ett förhållningssätt till tro och andlighet som tar sin utgångspunkt i marken snarare än i himlen. När vi ser att allt är sammanvävt ser vi att en omställning i ekologisk mening också kräver en social omställning till ett mer jämlikt samhälle. Vi behöver tänka och agera glokalt – det lokala livet har en koppling till den globala helheten.

»Den här boken är skriven för oss som vill lära oss drömma nya drömmar«, säger Petra Carlsson Redell. »Den är skriven för oss som vill förvandla världen genom att lära oss landa, stanna och äga tyngd.«

Petra Carlsson Redell är professor i systematisk teologi och präst i Svenska kyrkan. Gråstensteologi är hennes fjärde bok men den första på svenska.

SVANENMÄRKET