Gud kommer underifrån by Argument Förlag

GUD KOMMER UNDERIFRÅN ett möte mellan de tolv stegen och bibeln

MARY PHILIPSON

argument

GUD KOMMER UNDERIFRÅN ett möte mellan de tolv stegen och bibeln

MARY PHILIPSON

argument

Argument Förlag Annebergsvägen 4 432 48 varberg tel 0340-69 80 00 info@argument.se www.argument.se

Boken är ett bidrag till själavårdarens verktygslåda

Innehåll Inledning ............................................................................... 8 Det destruktiva egot..............................................................10 Det konstruktiva egot ...........................................................14 Självcentrering ...................................................................... 15 Brist på kärlek .......................................................................18 Från självcentrering till gudscentrering.................................. 20 Målet ................................................................................... 22 Möten mellan de tolv stegen och Bibeln.................................25

Steg ett ......................................................................26 Steg två och tre .......................................................... 33 Steg fyra och fem ....................................................... 41 Steg sex och sju .........................................................49 Steg åtta och nio .........................................................55 Steg tio ..................................................................... 60 Steg elva ....................................................................64 Steg tolv.....................................................................68 Epilog...................................................................................71 Källor................................................................................... 78

Inledning I mitt arbete som präst har jag alltid letat efter ett språk som kan tolka de bibliska texterna på ett begripligt sätt för nutidsmänniskor. Jag fann nyckeln i tolvstegsprogrammet. Det har influerat mitt sätt att predika och hjälpt mig att tolka texterna så att åhörarna har lättare att leva sig in i dem – något som manifesteras i min tidigare bok, Att falla uppåt. Jag vill med den bok du nu har i handen försöka visa på en djupare koppling mellan de tolv stegen och Bibeln. Jag vill lyfta fram att stegen och Bibeln kan komplettera varandra, kan konversera med varandra, att det är lätt att länka visdomen i tolvstegsprogrammet till de bibliska texterna. Jag vill helt enkelt skapa en dialog dem emellan. Faktum är att det har varit de tolv stegen som har öppnat mig för en rad andliga insikter: att andlighet tar sin början i maktlöshet, att våra sår är källan till inre läkning och att det är egot – det självcentrerade jaget – som separerar oss från vårt andliga djup. Med andra ord – Gud kommer till oss, inte ovanifrån utan underifrån. Dessa insikter är exempel på vad jag erfar som några grundläggande andliga sanningar, som stegen har lyft fram och gjort tydliga för mig. Andliga sanningar som mina teologiska studier inte lyckades leverera. 8

Jag har funderat mycket över anledningen till detta. Bill Wilson, som skrev de tolv stegen, var en kritisk tänkare och en andligt inspirerad man, men knappast en teolog eller filosof. Han skrev inte utifrån dogmer, intellektuella slutsatser eller gedigen bibelkunskap, han skrev utifrån sin smärta, sin maktlöshet och sin sårbarhet. Hans livserfarenheter hade lärt honom att det endast är när en människa inser att alla de egna resurserna är tömda som hon vänder sig till Gud. Att en människa på något sätt måste nå sin botten innan hon ber om hjälp från den som är större. Att hon möter Gud underifrån, utifrån sitt eget andliga djup. Bristen på det egna erkännandet av denna livserfarenhet är kanske förklaringen till varför så många predikningar inte berör. Utan förankring i den egna maktlösheten och sårbarheten förlorar ordet nåd sin kraft. Det är genom mitt arbete med de tolv stegen som jag har mött en existentiell och andlig sanning jag inte kommer undan, en sanning som alltför sällan hörs i vår förkunnelse: att det är först när vi är i kontakt med vår egen litenhet, sårbarhet och otillräcklighet som vi kan nå livets djupare dimensioner. Det är då vi förstår att Gud inte kommer ovanifrån, utan underifrån. I bokens sista text finns ytterligare jämförelser mellan och information om kyrkan och de tolv stegen.

Det destruktiva egot För några år sedan skrev jag en liten bok med titeln Att falla uppåt – en vandring genom de tolv stegen. När boken kom ut fick jag höra av många: »Mary, jag visste inte att du hade problem med alkohol.« Och jag svarade: »Jag har inte problem med alkohol, jag är inte alkoholist, men däremot har jag mycket gemensamt med alkoholister.« Mitt svar fick många att höja på ögonbrynen. Det krävde tydligen en förklaring. Och jag sa ungefär så här: Tänk på ordet alkoholism. Det som blir kvar om man tar bort alkohol från ordet alkoholism är -ism. Jag leker med dessa bokstäver och säger att det är denna ism eller kanske dessa ismer som jag (och alla andra) har gemensamt med alkoholisten. Jag låter ismerna stå för de karaktärsdefekter som förr eller senare kan leda inte bara till återfall för alkoholisten, utan även till andra former av missbruk som förminskar människors liv. Det är vad orden dry drunk (»torrfyllo«) syftar på. Att sluta dricka är en sak, men den som inte arbetar med sitt inre liv förblir en människa som visserligen

har slutat dricka men som har kvar alla sina negativa karaktärsdrag (ismerna), och de kan förr eller senare leda till återfall. Många människor har för sig att ett stort ego innebär att vara skrytsam, grandios och pompös. Men egot är mycket större, mycket mer subtilt än så. Egot (ismerna) är allt du och jag och alkoholisten använder för att skydda, hävda, försvara och få folk att tycka om oss. Exempelvis genom oärlighet, girighet, ett imponerande yttre, skuldbeläggande eller att vara ett offer. Det är yttringar som emanerar från det destruktiva egot, det vill säga det självcentrerade jaget. Dessa ismer är aktiva när vi försöker framstå som bättre eller annorlunda än vi egentligen är. Ett exempel: Jag köper en dyr bil för att få andras beundran. Att gilla snygga bilar är inte ett problem i sig, men det blir problematiskt om jag köper en imponerande bil för att få andras bekräftelse. Eller: Jag tar hand om mina gamla föräldrar. Det kan vara lovvärt, men inte om målet är att alla ska berömma mig. Då är egot i gång. Det handlar om varför vi gör det vi gör, inte om att vi gör det. Egots yttringar, dessa ismer, har förstås sin grund i smärta och rädsla. Rädsla för att inte duga, att bli övergiven, att känna sig utanför. Om vi innerst inne kände att vi duger precis som vi är, skulle våra försvar och skydd vara mindre och färre. Som sagt, ismerna är något vi använder för att skydda oss från att bli övergivna – människans största skräck. Jag har många minnen från mina tonår, då rädslan för att inte duga var ständigt närvarande. En mycket begränsad ekonomi gjorde att jag och mina syskon alltid bar begagnade kläder. Jag kompenserade

bristerna genom höga betyg. Jag ville bli accepterad, omtyckt, kanske även beundrad. Det är just dessa självcentrerade yttringar av det destruktiva egot som jag har gemensamt med alkoholisten, det vill säga karaktärsdrag som separerar mig från mig själv, från Gud och från andra. Ismerna kan leda till ett alkohol- och drogmissbruk, men också till andra uttryck för självcentrering. Med ord från en av mina amerikanska mentorer: We’re all addicts. It’s just that the drunk got caught at it! (Vi är alla beroende, men det var alkoholisten som blev påkommen.) Sedan Anonyma Alkoholister grundades 1935 har stegen »översatts« så att de kan utgöra andliga steg, inte bara för drog- och alkoholmissbrukare, utan också för människor som bär med sig andra typer av destruktiva livsmönster. Det finns tolvstegsmöten för exempelvis mat-, socker-, spel- och sexmissbruk – och det välkända mötet Alanon, där medberoende hämtar kraft. En beroende person fyller sin tomhet med en kärleks- och tillits relation till ett objekt eller vissa händelser (till exempel alkohol, sex, mat, spel, pengar, beröm, shopping, pornografi, arbete, perfektion ism eller medberoende). Något utanför personen själv blir den primära emotionella relationen. Denna relation blir som en gud, en gud som endast kan ge en tillfällig »fix«, med en kortvarig intensitet. Att en fix, ett försök att ta kontroll och må bättre, är övergående gör att den beroende tror att hen behöver mer och mer av det som inte funkade. Tomheten blir kvar. Hen försöker fylla sin tomhet 12

genom att leta efter kärlek, inre frid, bekräftelse och godkännande på platser utanför sig själv. Nu för tiden är sociala medier en vanlig »utanför-källa« till bekräftelse. Att bli sedd, att visa upp sig, att få gillamarkeringar – ju fler, desto bättre. Det blir aldrig nog. De giriga är alltid hungriga. »Alla synder är försök att fylla tomheten«, skriver Simone Weil i sin bok Tyngden och nåden. Jag tänker på Sandra, en bekant i USA som fyller sin inre tomhet med att shoppa. I USA skulle man säga att hon är en shopaholic. Hon kan inte låta bli att stanna vid lågprisaffärer och göra stora inköp. Hemmet är fullständigt belamrat med kläder, skor, stövlar, smycken, sängkläder med mera. När jag besökte henne kunde jag inte duscha. Duschkabinen var också fullpackad. Shopping styrde hela livet och påverkade alla i familjen. Det blev som en drog hon hade fäst sitt hjärta vid – ju mer, desto bättre. Ett mycket destruktivt beroende. I en nära relation med en missbrukare förstod jag att tolvstegsprogrammet angick mig. Hen hade sin drog. Hen var min drog. Med hen vid min sida fick jag prestige och status. Jag levde i illusionen av att hen gav mig ett värde. Hen fyllde min tomhet. Vi var båda beroende av något utanför oss själva. Vi var sjuka båda två. Missbruk är i alla sina former att ge bort vårt sanna jag till något utanför oss själva.

Det konstruktiva egot Nu behöver det sägas att det också finns ett konstruktivt ego. Egot är inte dåligt i sig. Det är ett konstruktivt ego som är i gång när jag vill skriva en bra predikan, när jag vill göra ett bra arbete, när jag vill känna mig välvårdad och frisk, när jag vill bli en bra vän, partner, mormor, förälder och kollega. Det är det konstruktiva egot som är i gång när vi utmanar oss själva och när vi längtar efter att göra något värdefullt med våra liv. Det är det konstruktiva egot som låter oss njuta av livets glädjeämnen och tacka för allt det goda livet skänker oss. Egot ger oss motivation att öva, utbilda oss, söka jobb, skapa, undersöka, umgås med vänner, att sträva efter ett bra liv med kärleksfulla relationer. Det konstruktiva egot är nödvändigt och gott. Vi behöver det. Det var där vi började när vi kom till världen, med vårt jag i centrum. Och vi behövde det för att bygga upp en adekvat egostruktur. En viss grad av framgång, god respons och positiv feedback tidigt i livet är nödvändigt. Men vi kan inte stanna där. Vi måste gå vidare. Livet lär oss att världen inte cirkulerar kring min lilla värld, kring mitt jag. Jag är inte världens centrum.

Självcentrering Det är alltså inte det konstruktiva egot som är problemet. Det är den skenande egenviljan som vi måste hålla ett öga på och som de tolv stegen fokuserar på. Själviskhet – självcentrering! Detta, tror vi, är roten till våra problem. [---] Vi tror därför att våra problem i grund och botten är något vi själva har skapat. De har sin upprinnelse i oss själva, och alkoholisten är ett extremt exempel på skenande egenvilja även om han inte anser det själv. Framförallt måste vi alkoholister bli kvitt denna vår själviskhet. Vi måste – annars tar den död på oss! Gud gör det möjligt. Och det ser oftast inte ut att finnas något annat sätt att fullständigt bli kvitt sitt ego än med Guds hjälp. Först och främst var vi tvungna att sluta spela Gud. [---] Eftersom vi var övertygade om att det var det egna jaget, vårt ego i dess olika skepnader, som hade fått oss på fall, funderade vi över dess vanliga yttringar. (Ur »Stora boken«, som är Anonyma Alkoholisters grundtext.)

Lägg märke till att det tydligt står att det inte är alkoholen som är roten till problemen, utan självcentreringen. Det är det destruktiva egot som är roten. Det övergivna barnet blir hänvisat till sig självt. Hen tar livet i egna händer och utvecklar en övertro på sig själv som är grunden till allt beroende: »Jag har kontroll. Jag fixar. Jag behöver inte be om hjälp. Jag är världens centrum och allt handlar om mig. Jag vill ha vad jag vill ha när jag vill ha det. Jag spelar Gud.« Detta själviska tankesätt emanerar från det självcentrerade jaget. Ja, egot separerar oss från varandra, bland annat därför att det bygger på jämförelse. Vi jämför oss med andra och tycker att vi är sämre eller bättre. När vi känner oss i underläge eller överläge är det alltid i relation till någon annan. Jämbördighet människor emellan omöjliggörs. Det blir egots konsekvenser. Egot bedömer enligt måttstocken vinnare och förlorare. Jag tänker ofta på att när vi är unga definierar vi oss genom jämförelse. När vi blir äldre, som jag är nu, gör vi det motsatta. Då ser vi hur lika vi är. Att vara inkrökt i sig själv (latin: incurvatus in se) kallar Martin Luther synd. De flesta av oss lever av egen kraft. Vi är inkrökta i oss själva. Vi är oss själva nog. Ja, det är vår självcentrering, inkröktheten i oss själva, som separerar oss från andra och från vårt eget djup, platsen inom oss där Gud har valt att ha sin boning. Detta är sant för alkoholisten och sant för mig. Självcentreringens destruktiva kraft var också en av Sören Kierkegaards stora insikter. Rabbin Abraham Heschel skriver i A passion for truth: 16

Den moderna människans största fel, framhåller Kierkegaard, är hennes totala förlitande på sig själv. Detta högmod härstammar ur egoism. Det finns ett enda botemedel: förtvivlan. Det är först när människan befinner sig i den djupaste nöd som hon förstår sina sanna villkor; då och endast då inser hon att detta att förlita sig på sig själv är en villfarelse. Detta är vad Kierkegaard kallat för det existentiella ögonblicket, för det är där människan inser sin hjälplöshet, sitt beroende. (Min översättning.) I många andliga traditioner finns tanken att vägen till andlig upplysning, frihet och glädje går genom att vi släpper identifikationen med vårt ego. Detta för att egot inte är vårt sanna jag. Vårt sanna jag är bortom egot.

Brist på kärlek Tommy Hellsten, finlandssvensk terapeut, teolog och författare, skriver i sin bok När livet faller på plats: »Jag brukar använda benämningen Ego för människans största och mest ödesdigra villfarelse – illusionen att vi kan bygga våra liv uteslutande på vår egen kunskap och att vi är oss själva nog.« Han skriver vidare: »Med egot tar människan livet i egna händer i stället för att lägga sig själv i livets händer. Egot är den kraft som människan hakar upp livet på när hon lider av kärleksbrist.« Ett barn som inte får sina grundläggande behov av kärlek och uppmärksamhet bekräftade och respekterade kan aldrig utveckla något sant själv, eftersom de egna känslorna måste förträngas. I stället utvecklar barnet ett falskt själv. Det falska självet är, som Hellsten skriver, ett resultat av bristen på kärlek och respekt och är helt enkelt en överlevnadsstrategi. Min amerikanska mentor brukade tala om denna brist: We’re looking for love in all the wrong places. (Vi letar efter kärlek på fel ställen.) Men jag brukar tillägga: But we’re looking! (Men vi letar!) Ja, vi är skapade för kärlek och kan inte låta bli att leta, även om vi går åt fel håll. 18

Guds pånyttfödelse inom oss handlar om att återskapa kontakten med det förlorade ursprungliga jaget, som aldrig fått finnas till, och för att göra det behöver vi möta vår sorg, smärta och vrede över det icke levda eller destruktiva livet. Den andliga vägen är alltid en väg till självkännedom. Vi behöver ta våra känslor och behov av att bli sedda på allvar. Stegen kan hjälpa oss med detta svåra och förvandlande arbete, att hitta både vårt ljus och våra skuggor. Något händer i en människa som möter sitt inre. Vägen till tillfrisknande går genom det sanna jaget, det som finns inunder egots blockeringar. Gud kommer till oss underifrån.

Från självcentrering till gudscentrering Jag är övertygad om att de tolv stegen är en omistlig metod, ett verktyg som borde finnas i varje själavårdares verktygslåda. Steg för steg leder de oss från egots självcentrering till gudscentrering genom att de hjälper oss se våra destruktiva beteenden och känslor, inte som tecken på att vi är dåliga människor, utan som sorgliga konsekvenser av att inte ha blivit sedda och älskade som barn för dem vi innerst inne är. De hjälper oss att få syn på att ett destruktivt beroendemönster inte är ett val, utan en respons på emotionell smärta. En medvetenhet om det destruktiva egots utveckling är grundläggande för vår andliga utveckling, och resan till detta medvetande och därmed till vårt sanna jag kräver ärlighet och mod. Det kan göra mycket ont, eftersom vi måste rannsaka våra liv och få syn på alla våra »gömställen«. Det innebär ett möte med vår maktlöshet och sårbarhet, med insikten om att vi inte kan rädda våra egna liv, att vi inte är perfekta, att vi inte är oss själva nog. Att inse vår maktlöshet och öppna oss för en kraft som är starkare, det vill säga Guds kärleksfulla 20

kraft som aldrig lämnat oss, det är förvandlande, det är livgivande, det är tillfrisknande. Det är något inom mig som är större än jag. De tolv stegen visar oss vägen ut ur våra gömställen. De lär oss att vi får makt genom att ge upp vår illusoriska makt. Paulus skriver: »Ja, i svagheten blir kraften störst« (2 Kor 12:9). Liksom Johannes döparen banar vi väg för den som är större. »Han skall bli större och jag bli mindre« (Joh 3:30).

»Det är först när vi är i kontakt med vår egen litenhet, sårbarhet och otillräcklighet som vi kan nå livets djupare dimensioner. Det är då vi förstår att Gud inte kommer ovanifrån, utan underifrån«, skriver Mary Philipson i inledningen. Precis som alkoholisten behöver vi erkänna vår egen svaghet och våra egna sår för att kunna göra plats för Gud. Därför ser Mary Philipson tolvstegsmodellen som ett verktyg inte bara för alkoholisten, utan för oss alla. I Gud kommer underifrån låter hon tolvstegsmodellen och Bibelns texter tala med varandra, för att visa hur vi steg för steg kan gå från självcentrering till gudscentrering. »Två visdomstraditioner möts och berikar varandra. Den här boken kommer med andlig vägledning som är kraftfull och jordnära. Det handlar om livet.« Are Norrhava, präst och meditationslärare

»I läsningen landar teologin i läsarens verklighet och blir kropp. Världen, den Andre och jag själv framträder tydligare och jag får kontakt med den del i mig där försoning kan ske.«

Kamilla Skarström Hinojosa, lektor i Gamla testamentets exegetik vid Göteborgs universitet

»Det är en bok som öppnar tolvstegsprogrammet för varje individ som någonsin gjort en bottenkänning. Det jag som läsare bär med mig är både utmanande och trösterikt, nämligen att Gud möter oss människor underifrån, från våra egna andliga djup, och att detta är ett möte som bör få konsekvenser i våra liv.«

Petra Carlsson, docent vid Enskilda Högskolan Stockholm

Mary Philipson är pensionerad präst i Katarina församling, Stockholm och har arbetat med Allhelgonamässan under många år. Hon har även studerat vid Hazelden Foundation, Minnesota.