Handbok i bibliodrama

HANDBOK I BIBLIODRAMA När ord möter liv

HANDBOK I BIBLIODRAMA När ord möter liv Red: Frida Hellsing, Magnus Myrberg, Birgitta Walldén och Henrik Ydreborg

ARGUMENT

© 2014 Bibliodramasällskapet i Sverige, respektive skribent och Argument Förlag © Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse).

Foto: Andreas H Nilsson Tryck: Bulls Graphics AB ISBN: 978-91-7315-453-6

Argument Förlag AB, Box 98, 432 22 VARBERG Tel: 0340–69 80 00 | Fax: 0340–69 80 10 Webbsida: www.argument.se | E-post: info@argument.se

Förord..................................................................... 7 Vad är bibliodrama?.............................................. 10

DEL I: BYGGSTENAR..........................................13 Introduktion......................................................... 15 1. Förarbete........................................................... 19 2. Inledning.......................................................... 29 3. Uppvärmning .................................................... 33 4. Delande............................................................. 43 5. Textläsning........................................................ 51 6. Kreativt arbete.................................................. 57 7. Reflektion......................................................... 69 8. Avslutning ........................................................ 73 9. Efterarbete........................................................ 79

DEL II: FALLBESKRIVNINGAR...........................83 Alla behövs för helheten....................................... 84 Bibliodrama som samlande kraft för en grupp Mitt i vardagen..................................................... 90 Öppna bibliodramakvällar i Björknäskyrkan

Josef och hans bröder........................................... 97 Bibliodramaäventyr med konfirmander Säg inte att du är för ung................................... 106 Bibliodrama med unga ledare Berget – en plats mellan himmel och jord.......... 115 Interreligiöst bibliodrama På väg med Bartimaios....................................... 125 En pilgrimsvandring med bibliodrama Ökenpärlan intar scenen..................................... 133 Bibliodrama med Frälsarkransen På läger med den barmhärtige samariern........... 142 Bibliolog med konfirmander Det goda samtalet............................................... 149 Bibliodrama på äldreboendet Samtal runt bordet.............................................. 155 Bibliodrama med församlingens äldregrupper Brottning med Paulus......................................... 162 Tre bibliodramadagar om dopet Att mötas utan att träffas................................... 175 Bibliodrama på nätet Bibliodrama i Sverige.......................................... 186 Ordlista............................................................... 188 Referenslista....................................................... 190

Vad är bibliodrama? … sker här och nu och liknar gudstjänstens liturgi där dåtid, nutid och framtid aktualiseras och samtidiggörs på ett kreativt och tolkande sätt.

Bibliodrama … bjuder in hela deltagaren att läsa bibeltexten – med kropp, själ och ande. Ordet får liv i bibliodrama.

… kan aktualisera och bearbeta dagsaktuella samhällsfrågor.

… bejakar lek och upptäckarlust, spontanitet och improvisation. Här tas leken på fullt allvar.

… är öppet, tolerant och icke-värderande. Olikheter ses som berikande för helheten och ingen – varken ledare eller deltagare – har tolkningsföreträde.

… liknas ibland vid ett laboratorium där deltagarna får experimentera med bibeltexten. Texten sätts i rörelse, aktion, handling. I stället för att tala om texten är deltagarna i texten.

… använder cirkelpedagogik som delaktiggör och jäm­­ ställer deltagarna. Tillsammans bildar de en myndig församling, som tillåts tolka texten utifrån de egna livserfarenheterna.

… rymmer en mängd kreativa metoder som lånas från olika håll och utvecklas i olika riktningar. Det unika är den grupprocess som byggs upp med texten som inspiration och »rum«.

… fungerar utmärkt att använda i kyrkliga miljöer och kan rymma moment som bön och gudstjänst, men förutsätter inte att deltagarna har en personlig tro och syftar inte till att omvända någon.

… bygger på identifikation med roller i texten och är en mötesplats för Bibelns stora berättelse och män­ niskors livsberättelse.

10

När jag leker med andra i utrymmet mellan bokstäverna Ibland, ibland är jag ett frö, som önskar gro, söker näring och finner styrka.

Känner mig stark.

Ibland är jag ett stort öra, som vill höra. Lyssnar och blir till en strand öppen för vågorna.

Så är jag barnet.

Livet och leken. Upplyft.

Men kanske ändå nära till vemodet.

Liten, ömtålig. En prick i universum.

Så är jag kvinnan.

Bärande, födande, längtande. Äventyrslysten och stolt.

Levande, krävande.

En trotsig vind.

Eller en öm och inneslutande.

Ibland blir jag min kropp.

Ibland är jag min kropp.

Dansande, brottandes och mötandes andra.

Och ibland, ibland är jag leran, eller i leran, av leran.

Jag är färgen och formen, det prassliga pappret.

Och jag är den som håller i penseln.

Mina händer, de skapande, forma och omforma orden till bilder och känslor och nya perspektiv.

Tala och lyssna.

Vara och verka och värka. Ömtålig. Tålig. Modig. Nyfiken.

Trubbig.

Min insida är på utsidan och kroppen är min kärna.

Jag har blivit ett ord att förvandla.

Frida Hellsing

11

14

Introduktion Bibliodramaprocessens faser

Varje bibliodrama är unikt. Det är ett arbetssätt med många möjliga metoder, och därför finns det inte ett givet sätt att göra bibliodrama. Samtidigt karaktäriseras arbetssättet av en grundstruktur och vissa mer eller mindre givna moment. I den här boken kallas dessa för byggstenar. Ett typiskt bibliodrama innehåller också ett antal olika faser för arbetsprocessen. Faserna är inte helt avgränsade, utan flätas in i varandra.

För en bättre och djupare förståelse av bibliodramats byggstenar kan det vara bra att känna till de faser som ett bibliodrama vanligen genomgår. Dessa faser svarar mot faserna i deltagarnas egen skapande process.

Biblio­dramaprocessens faser har sitt eget förlopp och är inte i alla stycken identiska med de byggstenar som beskrivs. Under ett kortare bibliodrama ryms normalt inte alla bibliodramaprocessens faser. Längre tid – en till tre dagar – krävs ofta för att utveckla faserna fullt ut.

Bibliodramats byggstenar Ett bibliodrama följer vanligen en relativt fast grundstruktur. Bibliodramat har alltid en tydlig inledning och en markerad avslutning. Däremellan sker uppvärmning, delande, textläsning och kreativt arbete samt reflektion.

Ordningsföljden mellan dessa är inte fixerad utan kan skifta en del utifrån texten, sammanhanget och ledarens inspiration. När ledaren utformar en planering – eller väg – för bibliodramats arbetsprocess finns med andra ord stora möjligheter till variation och anpassning. Förutom dessa sju delar innehåller ledarens biblio­drama­ process även förarbete och efterarbete.

I de följande kapitlen introduceras bibliodrama och dess ledarskap utifrån dessa nio delar, som vi valt att kalla byggstenar. Byggstenarna utgör bitar som är nödvändiga för att bygga upp och fördjupa den biblio­ dramatiska arbetsprocessen.

Fas 1: Involvering och sensibilisering Under inledningen anländer deltagarna, lämnar vardagen bakom sig och börjar involvera sig i textrummet och i samspelet med gruppen och ledarna. I mötet mellan gruppen och ledaren skapas ett tryggt och tillåtande arbetsklimat med hjälp av ett kontrakt som gruppen enas om. Involveringen fortsätter under uppvärmningen som har sensibilisering som mål och använder långsamgörande som grundmetod. Sensibilisering innebär att deltagaren genom långsamma och medvetna rörelser och upplevelser blir varse vad som händer i den egna kroppen och därmed blir känslig, sensibel, för detta. Syftet är att varje enskild deltagare kommer i kontakt med sig själv för att bli inställd på möten i gruppen och för att bli mottaglig för beröring15

en av texten. Långsamgörande handlar om att göra det normala långsammare och då iaktta vad som händer i kroppen, till exempel med andningen, och på vilket sätt medvetandet påverkas av detta. Långsamgörandet innebär en »avinlärning« av snabba reaktioner och välbekanta tolkningar och hjälper deltagaren att befria sig från gamla mönster och öppna sig för nya erfarenheter.

av biblio­dramat görs en aktualisering, då den enskilde och gruppen gestaltar det personliga tilltalet från texten i ett nutida sammanhang. Aktualiseringen kan göras på olika nivåer, utifrån deltagarens eget liv eller utifrån en aktuell samhällssituation.

Fas 5: Sammanfattning och avsked I den avslutande fasen får deltagaren möjlighet att på olika sätt göra en sammanfattning eller hopsamling av sina erfarenheter och intryck. Här betonas reflektionen mer än under de inledande faserna. Under avslutningen får bibliodramat ett tydligt markerat avslut genom avslutande runda, avskedstagande och utvärdering. Delande och reflektion utgör det sammanbindande kittet i bibliodramaprocessens faser.

Fas 2: Beröring och konfrontation Under uppvärmningen och textläsningen kommer deltagaren i beröring och konfrontation både med texten och den personliga livsberättelsen. Beröringen med texten kan väcka existentiella frågor hos deltagaren, vilket ibland kan leda till försvar och blockeringar, men också positiva utmaningar. Deltagarnas upplevelser avspeglar sig bland annat i gruppdynamiken och relationen till ledaren. Allteftersom det kreativa arbetet på inre och yttre scen fortsätter, fördjupas denna process.

För vidare läsning »» Engvall, Urban [red], Bibliodrama. Läsa Bibeln med hela kroppen, Mif 2003:6. Kyrkokansliet Uppsala, 2003. Den första bibliodrama­boken som utkom på svenska. Boken bygger på svenska erfarenheter och några av författarna medverkar även i denna bok. Beställningsinformation finns på www.bibliodrama.se > Litteratur.

Fas 3: Identifikation och »isärplockning« Deltagaren finner så småningom sin egen plats i textrummet genom inlevelse och identifikation. Ett led i arbetet med texten är att den först plockas isär i sina delar och sedan återigen studeras som helhet.

»» Warns, Else Natalie [red], Bibliodrama som process. Utbildningscentrum Lidingö, 2013. Svensk översättning av den grundläggande handbok i bibliodrama som använts under många år i tyska bibliodramaledarutbildningar. Författarna tillhör bibliodramats pionjärer i Tyskland. Kan beställas via www.cdon.com eller www.bokus.com.

Fas 4: Differentiering och aktualisering Ytterligare ett moment är att genom exegetisk fördjupning klargöra textens historiska sammanhang och på vilket sätt det skiljer sig från eller liknar dagens situation – differentiering.

Differentiering syftar även på de individuella nyanser som uppstår i tolkningsprocessen när texten verkar in i den enskildes och gruppens liv. Mot slutet

»» Fördjupningsartiklar finns gratis att hämta på www.biblio­ drama.se > Litteratur > Artiklar. En sammanställning av artiklarna finns i referenslistan i slutet av boken.

16

Den svarta och den vita elden Som brann där två eldar, sida vid sida med en låga, en samlad brännpunkt, den svarta och den vita elden.

Den första elden, svart på vitt, utifrån given och fixerad, oberoende av mig och mitt, bildar rummet där vi rör oss.

Den andra elden, vitt kring svart en dörr till laboratoriet där vinden blåser vart den vill och väver mening mellan raderna.

Den svarta och den vita elden bortom enkelt radavstånd hör du som har öron att höra med och se det ingen människa sett.

Magnus Myrberg

17

Säg inte att du är för ung Bibliodrama med unga ledare

Det är en vardagskväll i församlingsgården. En grupp unga ledare i konfirmandverksamheten har samlats.

Under de närmaste två timmarna kommer ungdomarna att få möta en gammaltestamentlig profet och undersöka vad hans kallelse kan ha med deras liv att göra.

Bakgrund Jag har lett bibliodrama med konfirmander och unga ledare i olika sammanhang. Förutsättningen har ofta varit att församlingens präst eller pedagog efterlyst ett arbetssätt där ungdomarna kan få möta en bibeltext på ett annorlunda eller kreativt sätt, gärna i kombination med en bearbetning av livsfrågor som är centrala för ungdomarna. Mot slutet av konfirmandtiden och i rollen som ung ledare i kyrkan brukar frågor om kallelse, yrkesval och den fortsatta livsvandringen tillsammans med Gud och församlingen aktualiseras.

Vid några tillfällen har jag i sådana sammanhang valt att arbeta bibliodramatiskt med utgångspunkt i profeten Jeremias kallelse. Här presenterar jag ett sådant bibliodramatillfälle med unga ledare i en församling.

Förarbete Utgångspunkterna i mitt förarbete är Jer 1:4–10 och det sammanhang bibliodramat ska hållas i. Med hjälp

av en bibel, en bibelkommentar och ett par bibeluppslagsböcker fräschar jag upp mina kunskaper om gammaltestamentliga profeter i allmänhet och Jeremia i synnerhet. Jag närmar mig också den specifika texten, dess språk, uppbyggnad och tematik. Under textorienteringen noterar jag dessutom olika associationer till litteratur, film, musik och konst.

Jer 1:4–10 är en relativt kort men dramatisk och språkligt intressant text. De sju verserna är uppbyggda som en dialog mellan Gud och Jeremia, och innehåller många laddade verb och spännande motsatser som inbjuder till bibliodramatiska aktiviteter. Texten berör dessutom flera livsfrågor som är intressanta att aktualisera och bearbeta i ett bibliodrama med ungdomar: Hur kan man upptäcka och urskilja Guds tilltal i sitt liv? Går det att veta om man vandrar Guds väg eller en annan väg i livet? Hur vet man att man är kallad, och till vad man är kallad? När är man tillräckligt förberedd eller mogen att ta sig an en livsuppgift? Vad behöver tas bort eller läggas till, förändras eller förstärkas i mitt liv eller i samhället just nu?

Texten och den existentiella tematik jag identifierat bildar en kompassriktning när jag sedan skissar på en arbetsprocess, en väg, för bibliodramat. Ett bibliodrama består av ett antal olika byggstenar eller kompo-

106

nenter, men är samtidigt en levande och integrerad helhet.

I det aktuella fallet försöker jag öppna för textens livsfrågor redan i inledningen, genom att planera in en runda där deltagarna får presentera sig med namn och sedan direkt säga något om ett centralt tema i den text vi kommer att arbeta med. I uppvärmningen lägger jag sedan in en rollek. Textläsningen och dess undersökande rörelser mellan helhet och delar bildar sedan ett mer direkt möte mellan deltagarna och texten. Detta möte fördjupas genom skapande aktiviteter, där vissa övningar ger stort utrymme för deltagarnas självständiga val, medan andra är mer styrda med snävare ramar angivna av mig som ledare. Metoden bildar här en analogi till människans livsförutsättningar, som rymmer både fria val och mer tvingande omständigheter.

Denna arbetsprocess går dessutom från en betoning av kroppsarbete och en mångfald av sinnen, över olika former av textläsning och skapande aktiviteter sprungna ur mötet mellan texten och deltagarna, till mer betraktande och reflekterande övningar mot slutet.

I bibliodrama är det framför allt deltagarnas möte med texten och deras undersökning av texten som står i centrum. Samtidigt kan en viss förståelse av textens bibliska och historiska sammanhang fördjupa och hjälpa till att tolka den personliga upplevelsen under ett bibliodrama. Därför behöver jag som ledare kunna förmedla grundläggande fakta om textens kontext på ett kortfattat och intresseväckande sätt. Texten om Jeremias kallelse öppnar för en enkel orientering om Gamla testamentet och dess böcker, Israels historia och profeternas roll i denna. I min planering väljer jag att infoga ett dylikt textorienterande moment i samband med textläsningen.

Deltagarna i det bibliodrama jag är ombedd att leda är en grupp med 14 unga ledare i en svenskkyrklig församling på en mindre ort i Uppland. De unga ledarna är mellan 16 och 18 år gamla. Ungdomarna och deras två anställda ledare (en präst och en församlingspedagog) möts en kväll i veckan för ledarutbildning och gemenskap på kristen grund. Det är till en sådan träff jag är inbjuden, vilket i praktiken innebär att jag har ett par timmar till mitt förfogande för bibliodramat. Inför bibliodramatillfället söker jag kontakt med församlingens präst och pedagog, för att orientera dem i arbetssättet och be om hjälp med några praktiska förberedelser. Till dessa hör bland annat en stor lokal med fri golvyta, en stol och en bibel per deltagare, en bärbar cd-spelare samt vita A3-papper och färgkritor.

Prästen och pedagogen instrueras i förväg att delta i bibliodramat på samma premisser som ungdomarna.

De uppmuntras dessutom att vara ja-sägare, att bejaka och på så sätt bereda väg för det jag föreslår att deltagarna ska göra.

En timme innan bibliodramat ska börja är jag på plats i församlingsgården för att göra nödvändiga förberedelser i lokalen och se till att jag som ledare är uppvärmd för sammanhanget. Det senare blir jag ofta genom att ordna med praktiska ting i rummet, läsa bibeltexten och gå igenom planeringen en sista gång. Jag rör mig även fritt i rummet en stund och lägger märke till olika detaljer i inredningen. Det bidrar till närvaro och koncentration i stunden.

Introduktion Jag hälsar på deltagarna när de kommer till lokalen och välkomnar dem att slå sig ner på de stolar jag placerat i en cirkel mitt på den fria golvytan. I cirkelns mitt

107

Bibliodramats utgångspunkt Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.

Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!« Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig!

Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren.

Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:

finns ett blickfång bestående av ett grönt sammetstyg, en bibel, en ljusstake, en kompass, ett tråg med jord, planteringskrukor, fröpåsar, en liten spade, ord från kylskåpspoesi samt en sten.

Alla deltagare är på plats i tid. Stämningen i gruppen känns både nyfiken och aningen spänd. Ett par av ungdomarna fnittrar lite nervöst, men hittills märks inte något direkt motstånd mot eller ointresse inför den aktivitet som snart ska börja.

Jag inleder med att presentera mig och säger något kort om bibliodrama som arbetssätt. Sedan ger jag deltagarna följande instruktion: »Säg ditt namn och något du tycker borde förändras till det bättre i världen.« För att förtydliga vem som har ordet skickas en sten mellan deltagarna. Under rundan nämns flera olika saker som behöver förändras i världen. När rundan är klar introducerar jag ett enkelt gruppkontrakt och frågar om deltagarna vill lägga till eller dra ifrån något. Jag uppmuntrar också deltagarna att våga prova det som eventuellt känns nytt eller annorlunda. Därefter ombeds de att resa sig upp och placera stolarna längs väggarna. Blickfånget får ligga kvar som mittpunkt i rummet.

Uppvärmning

Jag lägger mina ord i din mun.

I dag ger jag dig makt över folk och riken.

Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.

(Jer 1:4–10)

Den mer kroppsligt påtagliga uppvärmningen börjar med att deltagarna får följande inbjudan: »Varsågod att upptäcka rummet till musik. Du rör dig fritt och i din egen takt, men under tystnad. Visa hänsyn mot andra som också finns i rummet.« Jag spelar instrumental elektronisk musik för att ge deltagarna ljud och rytmer att röra sig till. Efter en stund sänker jag volymen och ställer följande frågor innan jag höjer volymen igen: »Vad ser du? Vad hör du? Kan du kän108

na några dofter? Vad kan du känna under dina fötter?

Vad kan du känna med dina fingrar?« Flera av deltagarna söker sig runt i rummet för att upptäcka det och någon använder fingrarna för att undersöka detaljer som en gardin och en tavla. Ett par av deltagarna är dock stillastående och verkar inte riktigt veta vad de ska göra. Efter ett par minuter tonar jag ut musiken och samlar deltagarna stående i en cirkel mitt på golvet med blickfånget i centrum.

Uppvärmningen fortsätter med att jag introducerar en övning som ibland kallas för hattparad. Jag pekar mot ett bord täckt av olika huvudbonader – bland annat en byggarbetarhjälm, en kockmössa, en pälsmössa, en hockeyhjälm, en basker, ett plommonstop, en tropikhjälm, en keps och ett diadem – och säger: »Välj en huvudbonad från bordet där borta. Fundera inte så mycket över vilken, utan ta en bara, sätt på dig den och kom tillbaka hit.« Deltagarna följer instruktionen, vissa under glada tillrop och skratt. När samtliga deltagare kommit tillbaka till rummets mitt fortsätter jag: »Bekanta dig med din huvudbonad. Hur är det att ha den på sig? Hur känns det i kroppen? Hur vill kroppen röra sig och bete sig när du har just denna huvudbonad på dig? Prova dig fram i rummet. Arbeta enskilt och utan prat.« Deltagarna börjar nu åter röra sig i rummet, en del målmedvetet undersökande, andra mer försiktigt prövande. Tre ungdomar som förefaller vara nära kompisar har svårt att släppa varandra och fnissar ikapp. För att hjälpa trion på spåret upprepar jag vänligt delar av min instruktion, något som leder till att även de ägnar sig åt en stunds enskilt arbete.

Under nästa steg av övningen får deltagarna gå ihop två och två, men fortsätta röra sig och bete sig som sina huvudbonader. Jag uppmuntrar dem att undersö-

ka vad som händer när de agerar i paren. Rummet fylls snabbt av lekfull aktivitet, men jag noterar också att ett av paren står och betraktar de övriga. Efter en stund stoppar jag aktiviteten i rummet och ger en instruktion som lägger ytterligare ett lager till övningen: »Byt huvudbonad med den du nyss rörde dig tillsammans med. Rör dig och bete dig som din nya huvudbonad.

Du rör dig fritt i rummet och om du vill får du också prata som din huvudbonad. Ta gärna kontakt med and­ra personer i rummet.« Snart sjuder det åter av livlig verksamhet och glada skratt i lokalen. Några av ungdomarna blir dock alltmer ofokuserade, på gränsen till tramsiga, när de börjar ta ut svängarna med sina nya huvudbonader. En av de två deltagare som hittills varit iakttagare under övningen fortsätter att vara passiv. Som ledare noterar jag både flamsigheten och det eventuella motståndet, men försöker att inte tappa fokus från resten av gruppen.

När det gått ytterligare någon minut avslutar jag övningen och samlar gruppen stående i en cirkel utan huvudbonader. För att förtydliga att vi lämnat roll­ leken får deltagarna göra en avrollning. De borstar av sig de roller de spelat och hälsar sedan på varandra med sina riktiga tilltalsnamn. Därefter gör vi en kort runda: »Hur kändes leken med huvudbonaderna?

Svara spontant med ett ord.« Deltagarna svarar bland annat med orden ovant, konstigt, roligt, spännande och komiskt. De deltagare som i varierande grad varit inaktiva under rolleken deltar aktivt i rundan och använder ord som kan tolkas som att de trots allt är involverade i och bejakar arbetsprocessen. I samband med rundan tänker jag att delandet av övningen skulle kunnat fördjupas ytterligare, till exempel genom att deltagarna pratar om sina upplevelser i par – antingen

109

i roll eller efter avrollningen. Jag konstaterar dock att alla tänkbara fördjupningar inte är praktiskt genomförbara utifrån de givna tidsramarna.

Textläsning Efter ettordsrundan ber jag deltagarna hämta varsin stol och bibel, och vi sätter oss i cirkel runt blickfånget i mitten av rummet. Deltagarna erbjuds att blunda medan jag läser texten för dem ett par gånger, först snabbt och sedan mer eftertänksamt. Därefter får deltagarna öppna ögonen och jag ställer följande fråga till dem: »Vad vet vi tillsammans om den bibeltext vi just lyssnat till?« Efter en stunds tystnad och några första trevande funderingar uppstår ett enkelt samtal, där vi tillsammans letar upp textstället i Bibeln och inventerar våra gemensamma kunskaper om Jeremia, profeter och Gamla testamentet. Under samtalet understryker jag att det inte är fråga om något kunskapsförhör, utan att syftet är att hjälpas åt att dela så mycket kunskap som möjligt om texten och dess sammanhang. Denna orientering om texten tar drygt fem minuter.

När energin i samtalet börjar avta ber jag deltagarna att lägga Bibeln åt sidan och ger dem i stället varsitt A5-papper med Jer 1:4–10 utan versnummer. Nu läser vi igenom texten tillsammans några gånger genom att deltagarna läser en mening var. Sedan ber jag deltagarna läsa texten högt, huller om buller, som det faller dem in, en mening här eller något enstaka ord där. Jag uppmuntrar dem att läsa spontant och utan egentlig ordning. Efter en viss tvekan börjar flera av deltagarna smaka på både ord och meningar, men några personer förhåller sig passiva. Jag känner mig lite stressad över att övningen inte riktigt tar fart, men försöker ändå leda deltagarna vidare med ytterligare stimulans till

aktivitet: »Varsågod, du är fri att resa dig upp och röra dig i rummet medan du läser texten huller om buller.« Genom att själv resa mig visar jag vägen för deltagarna. När alla lämnat stolarna och en majoritet av gruppen läser ur texten under rörelse i rummet, bygger jag vidare på övningen med följande instruktion: »Undersök textens ord med hjälp av din röst. Låter orden på samma sätt eller olika? Är orden mjuka eller hårda, glada eller arga, högljudda eller tysta? Undersök orden och gör det gärna i mötet med andras ord och röster.« Denna utveckling av övningen verkar hjälpa flera av deltagarna vidare i läsningen av texten. Mellan några av dem uppstår till och med interaktion, där olika ord och röstlägen testas. På samma gång förhåller sig några deltagare ganska passiva till övningen. Jag tolkar dock inte deras overksamhet som ett motstånd mot övningen eller ledarskapet, utan tänker att mina instruktioner kanske inte varit tillräckligt tydliga eller att jag gått lite fort fram under övningen. Ett alternativ är att de känner sig osäkra eller hämmade av andra deltagares mer livliga aktivitet. En deltagares inaktivitet i det yttre behöver dessutom inte betyda att det är stilla på den inre scenen.

Ordet får färg och form När deltagarna fått möjlighet att undersöka orden med rösten under några minuter för jag arbetsprocessen vidare. Jag försöker göra det genom att tydligt bryta den tidigare aktiviteten men samtidigt göra en mjuk övergång till nästa övning: »Frys! Välj ett ord i texten, vilket som helst. Var spontan i ditt val, gå på känslan. Det finns inga bra eller dåliga val. Behåll valet för dig själv just nu.« Jag betraktar deltagarna, och när jag uppfattar att alla har gjort sitt val går jag fram till ett bord där

110

men nu stannar vi längre vid varje vers och betraktar de alster som finns utlagda där. Jag uppmuntrar deltagarna att säga vad de ser och upplever i mötet med det som andra deltagare skapat, men är tydlig med att det inte handlar om att värdera andras verk.

Efter den trefaldiga vandringen genom texten samlas vi i stolsringen runt blickfånget. Deltagarna är ombedda att ta med sig sina alster, och i en lite längre runda får de möjlighet att säga något om det de skapat och om arbetsprocessen. En handfull deltagare pratar ivrigt om sina alster och tankarna bakom dem, medan andra berättar lite mer återhållsamt. Ett par deltagare visar sina verk men väljer att inte kommentera dem närmare.

papper och kritor finns framlagda, och fortsätter: »Här finns papper och kritor. Undersök om du kan hitta färg och form till ditt ord. Det du skapar behöver inte vara föreställande. Och det finns inget facit till ditt ord, inget som är rätt eller fel. Arbeta enskilt och på en plats i rummet där du upplever att ditt ord hör hemma. Du har ungefär 20 minuter på dig och jag kommer att spela musik i bakgrunden under tiden.« Deltagarna hämtar arbetsmaterial och söker upp en plats i rummet där de kan arbeta med uppgiften.

Sedan slår jag på suggestiv instrumental musik från filmen Innan regnet faller. En koncentrerad och stundtals nästan andaktsfull stämning uppstår i rummet under skapandet. När det är fem minuter kvar av övningen upplyser jag deltagarna om detta, och samma sak när det återstår någon minut. Trots dessa påminnelser har några personer svårt att avsluta skapandet, och jag blir därför tvungen att vänligt men bestämt förtydliga att det är dags att städa undan kritor och eventuella kladdpapper.

Skrivövning och delande av texter Skapandet, den trefaldiga viagesen och delandet visar sig ta mer tid än jag beräknat. Det gör att jag överväger att stryka den skrivövning jag planerat före den avslutande rundan. Jag väljer dock att genomföra övningen, men ger deltagarna betydligt kortare tid än jag först tänkt. Deltagarna sitter fortfarande på stolar runt blickfånget och får nu varsin blyertspenna och ett suddgummi, och sedan ger jag dem följande uppgift: »Författa en text genom att fullborda den mening du strax får på ett papper. Du skriver enskilt, men vi kommer att dela texterna med varandra om ungefär fem minuter. Det du skriver behöver inte vara långt, utan börja med att slutföra meningen och försök sedan att spinna vidare på texten. Du väljer själv var du arbetar i rummet.« Sedan får deltagarna ett skrivpapper med någon av följande inledningar: »Jag är inte för ung för att …«, »Om jag fick makt över folk och riken …«, Det är dags att jag säger …« och »Jag skulle vilja bygga …«.

Trefaldig viages och delande av arbetsprocessen Medan deltagarna städar undan skapandematerialet lägger jag ut bibeltexten på golvet. Texten är uppdelad i sina sju verser kopierade på vita A3-papper. Jag placerar verserna luftigt och i textordning, som en rak linje från den ena sidan av rummet till den andra. Därefter ber jag deltagarna lägga sitt alster intill den vers där deras ord finns med. När deltagarna gjort detta samlas gruppen vid den vers där texten börjar. Sedan vandrar vi långsamt genom texten under tystnad. Vi gör samma vandring igen, men denna gång läser jag texten högt för deltagarna. Därefter upprepar vi vandringen en gång till, 111

Med en minut kvar av skrivövningen påminner jag deltagarna om tiden, och när fem minuter gått samlas gruppen åter runt blickfånget. Jag befarar att den korta arbetstiden ska ha hämmat deltagarnas kreativitet, men det är en farhåga som inte besannas. I instruktionen till skrivövningen ingick att dela det skrivna och nu ber jag deltagarna göra det. Alla deltagare läser upp det de har skrivit och nedan återfinns fyra av texterna, publicerade med tillstånd från författarna: • »Jag är inte för ung för att … säga vad jag tycker, stå för det jag är. Jag är inte för ung för att göra vad jag känner, eller uttrycka mig på det sätt jag vill.« • »Om jag fick makt över folk och riken … så skulle jag ge mat, vatten och boende åt alla, men köpa mig den finaste sportbilen.« • »Jag vill bygga … upp mitt liv så som jag vill leva det.« • »Det är dags att jag säger … tack för allt du någonsin har gjort för mig, vissa bra, vissa dåliga. Men allt det som har hänt mig har format mig till mig.

Jag skulle inte vilja ändra något, för allt som har hänt, har gjort mig till en unik person.«

Avslutning Bibliodramakvällen fullbordas med en sista runda.

Deltagarna sitter ännu på stolar kring blickfånget. Jag plockar upp stenen från blickfånget, varefter jag ger följande instruktion: »Säg något kort om vad du tar med dig från den här kvällen.« Sedan ger jag stenen till den deltagare som sitter till vänster om mig. Flera deltagare framhåller positiva erfarenheter från kvällens arbete, och även om jag inte bett om det tenderar rundan att utvecklas till något av en utvärdering. Jag väljer att inte kommentera detta utan låter dem använ-

da rundan som de önskar. Ingen deltagare säger pass utan alla är aktiva, även om några är ganska fåordiga.

När jag får stenen tackar jag deltagarna för förtroendet att leda dem i bibliodramat och sätter punkt genom att läsa Karin Boyes dikt Ja, visst gör det ont när knoppar brister.

Efterarbete När bibliodramat är över vidtar efterarbetet med att samla ihop arbetsmaterialet och återställa rummet i ursprungligt skick. Prästen och pedagogen hjälper mig med möbleringen av lokalen, och jag passar på att fråga hur de upplevt arbetssättet och ungdomarnas aktivitet under kvällen. Jag får intrycket att de är positivt överraskade av hur engagerade ungdomarna varit, även om de inte var bekanta med bibliodrama sedan tidigare.

Vi pratar även om utmaningen att leda deltagare som inte anmält sig frivilligt till en aktivitet. Jag berättar att det ofta är lite enklare att arbeta med personer som sökt sig till bibliodrama av eget intresse, men att arbetssättet också brukar fungera väl i en situation som denna.

Under samtalet framhåller jag också de vuxna ledarnas aktiva deltagande och positiva attityd som en viktig förutsättning för att få med ungdomarna i arbetsprocessen.

Några dagar efter bibliodramat med de unga ledarna avsätter jag en stund för att gå igenom min planering och utvärdera hur den fungerade i praktiken.

Det är denna enkla processanalys som ligger till grund för den här artikeln. I mina anteckningar från genomgången av bibliodramat ser jag bland annat noteringar om att jag kunde fördjupat arbetet med uppvärmningens rollek. På samma gång framstår upplägget i dess helhet som ambitiöst, för att inte säga alltför fullmatat.

Skrivövningen blev till exempel avkortad på grund av

112

tidsbrist. Detta aktualiserar en mer generell lärdom jag börjat dra i mitt bibliodramaledarskap. Hittills har jag aldrig stått tomhänt på övningar eller möjliga fördjupningar, utan planerar ofta för mer än tiden och sammanhanget medger. Då är det också lätt hänt att kartan – det vill säga planeringen – får företräde framför verkligheten. Men minimalismens »less is more« gäller även för bibliodramaprocesser. Därför övar jag mig i att skala av mina planeringar och göra dem mer öppna och flexibla. I praktiken innebär det att skissa på en tydlig riktning för bibliodramat och samtidigt vara beredd att röra mig längs lite olika stigar för att kunna möta deltagarnas behov under arbetsprocessen.

När jag summerar bibliodramat med de unga ledarna påminns jag också om en annan insikt som vuxit fram under åren som bibliodramaledare. Som ledare kan man uppleva en eller flera deltagares passivitet som ett större problem än det faktiskt är. Ja, ibland är det nog snarare ledarens förväntningar på vad som ska ske i rummet som utgör det verkliga problemet.

För när deltagare inte infriar ledarens medvetna eller omedvetna förhoppningar kan det leda till frustration och besvikelse. Därför är det viktigt att ledaren är medveten om och förhåller sig kritisk till sitt eget behov av bekräftelse. Det händer dock att bibliodramadeltagare ogillar ledarskapet och motarbetar det genom vägran att delta i olika aktiviteter. Men betydligt oftare handlar deltagares overksamhet om inre behov som kräver utrymme och omsorg, behov som kanske inte alltid är förenliga med hängivenhet i det yttre. En deltagare som väljer passivitet kan samtidigt vara djupt involverad i arbetet på den inre scenen. Att det kan förhålla sig så blir ibland tydligt när deltagarna sätter ord på sina upplevelser i rundor och annat delande. Sammantaget understryker detta vikten av långsamgörande och delande under den bibliodramatiska arbetsprocessen.

113

Magnus Myrberg, Uppsala, är utbildad bibliodramaledare, teolog, fil kand i idé- och lärdomshistoria och studerar på ämneslärarprogrammet.