Hjälp by Argument Förlag

HJÄLP NÄR LIVETS STORA FRÅGOR KOMMER IKAPP

EVA JØRGENSEN i samtal med preben kok och bjarne lenau henriksen

ARGUMENT

HJÄLP NÄR LIVETS STORA FRÅGOR KOMMER IKAPP

EVA JØRGENSEN i samtal med preben kok och bjarne lenau henriksen

ARGUMENT

KLIMAT SMART VAL

Först publierad på danska av Det Danske Bibelselskab, Fredriksborggade 50, 1360 København K Originalets titel: Hjælp – Når livet kommer bag på os Originalutgåva © 2013 Eva Jørgensen och Det Danske Bibelselskab Svensk utgåva © 2016 Eva Jørgensen och Argument Förlag Översättning: Ulla-Stina Rask Omslag: iStockphoto.com, porträttbilder Birger Storm. ISBN 978-91-7315-487-1 Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland Argument Förlag, Annebergsvägen 4, 432 48 VARBERG Tel 0340-69 80 00, www.argument.se, info@argument.se

Innehåll Förord ..................................................................................6 Hjälparna ..............................................................................8 Kapitel 1

Varför händer detta mig? ....................................10

Kapitel 2

Varför händer det just nu? ..................................22

Kapitel 3

Hur får jag hjälp? .................................................40

Kapitel 4

Vad gör jag med min sorg? ..................................62

Kapitel 5

Vad gör jag med min känsla av tomhet? ............71

Kapitel 6

Vad gör jag med min längtan efter kärlek? .........75

Kapitel 7

Hur håller jag fast vid min livskvalitet? ..............87

Kapitel 8

Finns det hopp för mig? ......................................92

Kapitel 9

Hur kan jag undgå fler motgångar? ...................107

Kapitel 10

Var finner hjälparna hjälp? ................................115

Tack till … .......................................................................142

Förord Vid ett tillfälle, för några år sedan, stod jag med ryggen mot muren. Min man var död. Vår lille son var sjuk med hög feber. Vårt hem var invaderat av råttor. De sprang under golven, i köksskåpen, på borden och i min väska, om den innehöll något ätbart. För omgivningen såg det ut som om jag for omkring för att klara upp det hela. Men själv visste jag att jag stod stilla. Fullkomligt stilla. Där med ryggen mot muren och ett skrik på mina läppar. Skriket var stumt, och jag hade en stark känsla av nakenhet. Som en fryst bild, som kunde krackelera vid minsta rörelse. Bli svart. Min räddning blev hjälp av ett slag som jag aldrig förr hade träffat på. En hjälp som jag sträckte mig efter med vad jag upplevde som mina sista krafter. Hjälp utifrån och inifrån. Hjälp till barnet och till mig själv. Och så var det Charley! Kommunens bästa råttfångare. Han kom varje morgon klockan sju iförd nystruken skjorta och en fräsch after shave. Kollade fällor. Avlägsnade döden från dem. Lyssnade och berättade fascinerat om råttors intelligens. Normaliserade min känsla av vanvett – och gav mig sitt privata mobilnummer. »Du kan ringa mig när som helst.« Barnet hämtade sig, så som normalfriska barn gör. Huset blev råttfritt och isolerat i grunden som om det hade varit Riksbanken. För mig återstod att leva med saknaden efter min man. Men jag glömmer aldrig situationen. Rädslan. Vanmakten. Och jag glömmer aldrig värdet i att sträcka mig efter hjälp.

Ingen kan garantera dig den fullkomliga hjälpen. Men om du inte söker den, får du garanterat ingenting. Det första steget på vägen är därför att du börjar röra dig. Att sträcka sig efter hjälp är också att sträcka sig efter hopp. Och hopp kan vara nästan oändligt många saker. Däri ligger också mitt hopp om att den här boken kan bli en hjälp för dig som upplever motgång och kris. När du stöter pannan mot muren finns det kanske en väg ut på andra sidan. Du får lov att pröva den, innan du vänder ryggen mot muren.

Eva Jørgensen

Hjälparna Det finns hjälpare – och det finns hjälpare. Vissa talar högt och länge om sina goda gärningar. Solar sig i rollen som första klassens människor, lite bättre än de i övriga klasser. Ömkar hellre stackarna en gång för mycket än en gång för litet. Både snabbt och säkert vet de vad som är bäst för de ömkade. Utan att fråga. Och så finns den andra sortens hjälpare. De som hjälper i tysthet. Lyssnar. Är närvarande. Dag efter dag. Vecka efter vecka. År efter år. Som hjälper för att de inte kan låta bli. Det är två personer av den sorten som du kommer att möta i den här boken. De såg båda dagens ljus i efterkrigstidens Danmark. Den ene i Århus, den andre i Frederiksberg. Pojkarnas föräldrar valde som så många andra på den tiden gamla nordiska namn till sina nyfödda: Preben, som betyder »främst i striden«, och Bjarne, som kommer från björn – symbolen för stor styrka och potentiell fara. Namnen skulle komma att passa bättre än vad föräldrarna kunde ana. Preben och Bjarne växte båda upp under enkla förhållanden, liksom alla andra i deras omgivning. Så var det bara. Man rättade in sig och klarade sig. Det gjorde de två pojkarna också. Men de gjorde det med en följeslagare som omgivningen inte kunde se: Gud. Båda pojkarna tog tidigt emot Gud i sina liv, på var sitt håll. Behovet kom inifrån – och när de väl tagit Gud i handen, släppte de inte taget. Preben prövade att släppa, när han i ungdomen blev allvarligt sjuk.

Då testade han att avskeda Gud, i sin vrede och besvikelse. Men Gud ville inte gå. I stället kom upplevelsen att bli en milstolpe i Prebens tro – för både han och Bjarne utbildade sig till präster. Prebens livsnav kom att bli kyrkan i det lilla samhället Engum, sju mil söder om Århus, och arbetet som sjukhuspräst på Vejle sjukhus. Bjarne fann sin plats på Kirkens Korshaer i Köpenhamn, motsvarande Stadsmissionen i Sverige. Genom åren har de båda prästerna upplevt hur livet kan vara när ödet visar sin sämsta sida. Om och om igen. De har sett både mirakler och hopplösa situationer. Haft styrkan att stanna kvar i hopplösheten – och modet att säga till om de inte kunde hjälpa. Om det behövdes andra. Preben Kok och Bjarne Lenau Henriksen går olika vägar när de hjälper människor. Men tron och ett livslångt engagemang i själavård har de gemensamt. Detsamma gäller en djup respekt inför varandras uppgifter. De två pojkarna har blivit män som kommer ihåg pojklekarnas poänger. Och som bättre än de flesta känner till människobarnens problem. Den kunskapen har de nu satt ord på. Under ett dussin timmar har de två prästerna fördjupat sig i samtal där de lager för lager avtäckt hur de arbetar med att hjälpa. Undersökt bakgrunder. Tillåtit sig att granska och balanserat längst ute på kanten, dit vi andra knappast törs gå. Vi som knappt törs säga något. Och är dåliga på att säga något, även om vi gärna skulle vilja. De här männen både vill och kan. Tvärs igenom sina personliga olikheter tänder de båda ett ljus, som lyser upp även det svartaste mörker. Det sker ödmjukt och stilla, utan jubelsång eller lovprisningar. Men det sker. Märk själv.

Kapitel 1

Varför händer detta mig? Du har råkat ut för en olycklig händelse – eller en hel rad händelser – och nu är det en fråga som tornar upp sig: Varför händer det här mig? Förnuftsmässigt vet du att det inte finns något entydigt svar. Det vet prästerna också. Däri ligger början till svaret.

Bjarne: Först skulle jag nog säga: »Jag vet inte varför detta händer dig.« Och sedan skulle jag vända på frågan och säga: »Har du funderat över om det skulle kunna finnas någon speciell orsak till att olyckan drabbar just dig?« Människor anser nämligen ofta att olyckor ska kunna förklaras med det ena eller det andra. Jag tror att det har att göra med en djupt liggande känsla av skuld hos många: »Har jag gjort något fel, eftersom det här hände mig?« Och man behöver inte vara speciellt kristen för att tänka så – att det som hänt mig i viss utsträckning är någon sorts straff. Kanske inte i en konkret, eländig situation där man har svikit sin sjuka mor eller äkta man, men frågan om straff ligger där: »Är det något som jag har gjort fel?« Detta har jag upplevt många gånger. Preben: En tendens som ligger mycket starkt i tiden är att man ska finna svaren inom sig själv. Men de människor som jag arbetar med

befinner sig ute i ett område där de inte längre är i stånd att finna svaren inom sig själva. Det är kyrkans uppgift att ta hand om dem. Jag tror att det helt och hållet handlar om tillfälligheter vem som drabbas av vad, och det är ingenting som vi har någon makt över. De människor som tar på sig en skuld försöker, som jag ser det, behålla en makt som de inte har. Så tänker jag när jag möter dem. Eva: Säger du det till dem? Preben: Jag säger inget annat! Jag frågar om världen verkligen hänger ihop på det sättet. För mig finns det en koppling mellan skuld och makt: Om du har skuld över något, måste du också ha makt över det – och vari består den makten? Den problematiken är ofta ganska snabbt avklarad, eftersom människor som jag talar med inser mycket snabbt att jo, det stämmer ju, det kan inte vara min skuld. Sedan är det viktigt för mig att få vederbörande att reagera. Därför säger jag: »Skäll på Gud!« När det nu är som det är, kan människan se att det åtminstone finns en att säga det till – en samtalspartner som även lyssnar på natten. Att få med honom är det viktigaste för mig. Bjarne: Jag vill gärna få medmänniskan till samma position som du – där hon kan skälla ut Gud – men jag vill hellre gå den långsamma vägen. Jag kan tänka mig att använda en längre tid för att få saker röjda ur vägen, så att man så småningom står där och kan skälla ut Gud någorlunda rent. Eva: Vad är det som behöver röjas ur vägen? Bjarne: Det skulle kunna vara just det här att vederbörande har tankar om skuld och straff. Kanske skulle vi prata om det, innan vi sätter i gång med att skälla ut, för att få en del förhållanden klargjorda och även vissa missförstånd undanröjda. Till exempel det här med om

något är tillfälligheter. Jag skulle nog hellre kalla det för ödet. Om det är tillfälligheter är det ju ingenting. Om det är en tillfällighet att en ska förlora sin äkta make medan en annan får ha kvar sin tills de är hundra år, då är ju allting bara likgiltigt. Då finns det ingenting att komma fram till. Och det är där jag tycker att vår Herre bör föras in. Om han ska vara föremål för vår vrede, kan det hela inte bara handla om tillfälligheter. Och här har vi också ett av de stora problemen: Gud är allsmäktig och Gud är kärlek – hur kan då allt detta olyckliga ske? Med andra ord vill jag gå den långsamma vägen med en människa och dryfta de allmänna, existentiella, vardagliga och kristna tankar som vederbörande kan ha kring det som hon drabbats av, innan vi sätter i gång med att säga till Gud att nu verkar han ha legat och sovit. Låter det begripligt? Preben: I allra högsta grad. Jag stöder det du säger – och gör något annat! Jag tänker inte lika många tankar som du. Här står vi inför något så oöverskådligt att det enligt min mening är slöseri med tid att grubbla på det. Du kan ju komma på tusentals orsaker till att det här skulle drabba just dig, om det är det du vill. Bjarne: Det har nog med våra olika personligheter att göra. Preben: Precis. Det ena är inte bättre än det andra. Vi gör bara på olika sätt. Något som är enormt stort för mig är berättelsen från Golgota. Samtidigt som Kristus i sin vanmakt säger: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« säger han till den ene av de två rövare som han korsfästs tillsammans med: »Idag ska du vara med mig i paradiset«. Det innebär att både Kristus och rövaren upplever Gud. Guds kärlek omfattar både den som aldrig gjort något ont och den som har gjort alldeles för mycket ont. Jag är så imponerad av att detta försiggår samtidigt och går helt in i vartannat! Den dubbelheten kan avspegla sig på många olika sätt. Till exempel i att det för den vuxna,

mogna människan alltid finns två sanningar, som båda är sanna samtidigt. Bjarne och jag är exempel på det. Bjarne: Om jag gjorde som du, tror jag att jag skulle gå i bitar. Och det skulle den andra personen kunna märka. Och om du tillämpade min metod, skulle de sitta och tänka: »Men kom i gång nu Preben, kom igen nu!« Men vi har också så olika arbetsuppgifter. Jag har suttit med människor där jag verkligen upplevde att det krävdes mycket tid. Ett samtal ska normalt inte vara i mer än en timme, sedan får man mötas igen. Och jag tycker att det känns bra att ha den här tiden på sig och öppet säga »Jag vet inte varför du drabbats av det här, men vi kan pröva att gå ett stycke tillsammans och prata om det.« Då kan vederbörande få en större insikt och en annan upplevelse, innan vi kommer fram till att det här är meningslöst och att det enda svaret på meningslösheten är att skälla ut Gud. Preben: Ofta har jag inte speciellt mycket att säga när människor talar om mening. Jag upplever så mycket av meningslöshet, där jag bara kan tänka »Om det är någon mening med det här, så vill jag inte vara med!« Så jag försöker inte ens att leta efter en mening. Bjarne: Nej, det har hänt mig också att jag sagt till Gud efter ett samtal med en människa: »Om du har en mening med det här, så är jag inte med längre.« Men så tänker jag: Om man sitter med ett par föräldrar som har förlorat ett barn och som frågar »Var är Gud nu?« så kan prästen säga: »Han sitter däruppe och gråter«. På ett sätt är det en väldigt fin bild. En symbol för solidaritet från Guds sida. Som människa kunde man önskat sig en solidaritet som höll fast i barnets liv, men … Preben: Jo, men där finns något annat för prästen att plocka upp. Han skulle kunna uppmana paret att fråga Gud var han var någonstans när

detta hände. På det sättet skulle paret kanske själva kunna uppleva att Gud sitter och gråter, i stället för att någon annan säger det till dem. Sedan kunde prästen fråga: »Vad betyder det för er, att Gud gråter?« Svaret kan bli: »Ja men då vet han ju om att det har hänt!« Några gånger har jag upplevt att människor själva kunnat se Gud på det sättet och att det hjälpt dem att leva vidare med situationen. Eva: Ni hör väl också människor ställa frågan »Varför har min Gud övergivit mig?« Vad svarar ni på det? Bjarne: Det beror naturligtvis på vem som frågar. En gång svarade jag en person som jag tyckte hade gjort något förfärligt: »Gud behövde en paus!« Vi stod utanför Maria kyrka, så det gick lite snabbt, men jag tror att han förstod det – att Gud helt enkelt behövde en paus. Efteråt fantiserade jag vidare och tänkte att mannen då kunde säga till sig själv att en som behöver en paus ju kommer tillbaka igen. Men återigen, rent allmänt kan jag besvara frågan på två sätt: »Jag vet inte«, eller »Jag vet inte om han har det – men du upplever det så.« Man måste ta människors upplevelse på allvar. Om de verkligen känner det som om Gud har övergivit dem, kan jag inte komma och hävda motsatsen. Det tjänar ingenting till. Preben: Jag skulle vilja svara på frågan med att säga: »Det är du inte den första som sagt – det sa hans egen son också!« Den avgörande punkten för mig i de här sammanhangen är långfredagens mörker, där Kristus frågar: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« och därefter säger: »I dina händer överlämnar jag min ande«. Att säga »Varför har du övergivit mig?« är inledningen till förändringen av gudsbilden. Detta upplever jag gång på gång. Och det är i själva verket den förändringen av gudsbilden och upplevelsen av Gud som bär upp mitt sätt att arbeta. Man kan leda en människa fram till den punkt där hon frågar: »Varför har du övergivit mig?« Men man kan

inte skapa förändringen. Tack och lov upplever jag ofta att förändringen sker. Då blir den till en förkunnelse både för den som upplever den och för den som sitter och ser på. Därför vill jag hålla fast vid vederbörandes rätt att säga »Varför har du övergivit mig?« Eftersom Guds egen son sa detta, har vi som Guds barn rätten att säga detsamma – och jag vill göra det jag kan för att få den lidande människan som känner sig övergiven av Gud att säga det till honom. Bjarne: Ja, och man skulle också kunna fråga: »Är du ledsen för att han har övergivit dig?« Och om de svarar ja, kunde man säga »Prova att ropa på honom, kalla honom tillbaka!« För på något sätt uttrycker det ett gudsförhållande med en närhet som nu är försvunnen. När man ropar »Min Gud, varför har du övergivit mig?« ligger det också en längtan i det. Eva: Det ligger väl också en ensamhet i det? Bjarne: Ja. Och därmed längtan efter att Gud ska komma tillbaka, så att ensamheten försvinner. Preben: För min del kommer jag inte på tanken att ropa Gud tillbaka. Om man upplever sig övergiven av Gud och går efter honom, betalar man nämligen för kärleken. Man gör något för att bli älskad och inser inte att Gud älskar villkorslöst. Gud ska komma av sig själv! Bjarne: Okej … Men varför i all världen ska jag då skälla ut honom? Preben: För att han är borta. Bjarne: Men om Gud är borta, så hör han väl inte att jag skäller ut honom?

Preben: Det är precis så man kan uppleva det. Och om du gör det du inte får, och ändå får kärleksförklaringen, är den ännu mer över bevisande. Bjarne: Nu frågar jag: Är det finaste här i världen att kunna skälla ut Gud – hellre än att kalla på honom med ynklig stämma? Preben: Det finaste här i världen är att man är autentisk inför den man talar med. Det är du, och det är jag. Bjarne: Förhoppningsvis! Men jag menar att det är tillåtet, och kan vara befogat, att skälla ut Gud – det är vi helt eniga om. Det är också därför vi har språket. Men en del människor klarar inte att ropa. De måste kalla på Gud med viskande eller bruten stämma. Som någon som lider av olycklig kärlek och försöker få den andre att komma tillbaka genom att låta lite ynklig. Och det borde väl vara lika bra att kalla på Gud med en försiktig, trevande stämma som att skälla ut honom! Preben: Jodå, jag ger dig helt rätt – vi har bara olika utgångspunkter. Det ena är inte mer rätt än det andra. Det viktiga är att vi ger människor av vårt hjärteblod. Jag kan hjälpa dem som tycker att Gud ska komma av sig själv … Bjarne: … och jag kan hjälpa de andra. Preben: Ja. Det är många människor som inte kan använda min metod med utskällning. De behöver ditt tillvägagångssätt. Dem kan inte jag hjälpa. Bjarne: Nej. Jag har i alla fall aldrig stått och ropat åt Gud på det sättet. Det är kanske en brist, kan jag tänka. Liksom när jag möter fromma människor som säger »Du tror inte tillräckligt.«

Eva: Kan man över huvud taget gradera tro på det sättet? Bjarne: Nej, det menar jag inte. Ändå kan jag tänka »Nå, enligt Preben ska man skälla med full kraft, annars duger det inte.« Preben: Nej, så är det inte alls. Vi står helt enkelt vid varandras sida och kan därför hjälpa olika människor. Eva: Har ni också varit med om att människor upplevt att de drabbats av olycka därför att de syndat – eller stannar det vid skuldkänslor? Bjarne: Man ska vara en mycket medveten kristen för att kunna tala om synd. Ingen vill vara syndare i vår kultur. Preben: Jag kan komma på en eller två. Den ene trodde att han hade syndat mot den heliga anden och tog sitt eget liv. Men det är inte vanligt. Eva: Man behöver ju inte vara speciellt medveten kristen för att till exempel säga »Jag har syndat mot kostråden.« Bjarne: Nej, hälsosynder är ett begrepp nu. Så om vi ska tala om synd, skulle jag kunna komma med ett långt ironiskt inlägg om att synden i dag handlar om hälsa. Förr syndade man mot Gud och sin nästa, men nu syndar man mot sin egen kropp. Det har gått bakåt för synden! Preben: Mycket ofta kan ord som »synd« vara en språngbräda till att man faktiskt talar om en religiositet som i själva verket är lösningen på en maktlöshet, som inte är riktigt erkänd. Människor säger ofta saker som är klokare än vad de själva kan höra. Och om man bollar det tillbaka, kan det ofta bli en öppning till att komma in i ett annat tänkande som kan vara till hjälp.

Bjarne: Jag har ofta tänkt på skillnaden mellan vanmakt och maktlöshet. I en bok om livskvalitet som jag skrivit finns ett kapitel med rubriken »Livskvalitet på vanmaktens villkor«. Där beskriver jag just att ett liv mycket väl kan ha en kvalitet, även om man är på väg att dö av cancer eller aids. Även om man är arbetslös, hemlös eller psykiskt sjuk. Men där använder jag alltså ordet vanmakt. Vad säger du, Preben – ser du en skillnad mellan vanmakt och maktlöshet, eller är det två sidor av samma sak? Preben: För mig är det en skillnad: Maktlöshet är något mer radikalt än vanmakt. Och att uppleva sig som maktlös är för mig en dynamik till att komma vidare. Vanmakt betyder snarare att jag inte förmår något just nu, men lite senare kan jag kanske. Bjarne: Så tänker inte jag. Jag tänker att de två tillstånden kanske inte är helt identiska men att de påminner om varandra. I den värld som är min, upplever jag gång på gång att jag inte gör något. Jag sitter bara vid sidan av människan utan att företa mig något. Preben: För att maktlöshet ska gälla, behövs två faktorer: Inga fler möjligheter och ingen mer tid. Därför säger jag också att patienten känner maktlöshet men inte de anhöriga, för de saknar inte tid. Eva: Vill du med det säga att man kan föreställa sig en situation där den sjuke är maktlös och de anhöriga vanmäktiga? Preben: Precis. Det är därför den sjuke och de anhöriga kan ha svårt att tala med varandra. De har ju två olika perspektiv … Bjarne: De anhöriga ska leva vidare, stackars människor …

Preben: Ja, »kommer tid, kommer råd«, sägs det ju. Det finns en radikalitet som visar sig först när tidsperspektivet avkortas, och där ser jag en intressant skillnad mellan oss. För du, Bjarne, går inte in i maktlösheten eller vanmakten. Du befinner dig vid sidan av. Jag går in i den och känner maktlöshetens obehag i min egen kropp. Bjarne: Ja, jag bara är där vid sidan av vanmakten. Men att själv känna den andra människans vanmakt – nej, det tror jag inte att jag upplevt … det är ett svårt område, det här. För när du går in, Preben, så som du gör, väntar du ju också på mirakel. För mig är miraklet alltid den andra människan. Och det är något helt konkret. Till exempel om en alkoholist säger till mig: »Bjarne, jag skulle vilja komma in på ett vårdhem«. Eller det mirakel som uppstår när jag ska begrava en hemlös, som är fullkomligt ensam i världen, och det plötsligt dyker upp åtta frivilliga som vill sjunga med och hjälpa till att bära ut kistan. Det är mirakel! Preben: Ja, det är ju ett mirakel för mig också! Bjarne: Jag såg en graffiti med texten »Ge upp hoppet – få det bättre!« Det tyckte jag var bra. Det kännetecknar Korshaerens tålmodiga, uthålliga diakoni i motsats till prestationsdiakonin. Jag har alltid stått för diakonin med lång hållbarhet – att helt enkelt möta människor och vara tillsammans med dem utan att förvänta så förfärligt mycket annat än att de ska uppföra sig ordentligt mot oss andra. Eva: Men du har fått kritik för att du står för den tålmodiga diakonin? Bjarne: Ja, mycket kritik. Men jag ska inte lära folk att äta, det kan de redan. Jag ska se till att ge dem något att äta.

Preben: Jag har faktiskt blivit beskylld för samma sak. Många säger att jag ger människor en fisk i stället för att lära dem fiska. På det sättet liknar min situation Bjarnes – jag tillhör inte det goda mainstreamgänget, men jag blir mycket väl behandlad! Eva: Vad menas med att du bara ger människor en fisk? Preben: Jag kommer på lösningar åt människor. Jag föreslår vad de ska göra. När jag möter människor som är så maktlösa att de inte har en reell förmåga att ta ansvar – för att lära sig fiska – så ska inte jag försöka lära dem det. Ansvaret för dem ligger hos mig. Ansvaret att de får en fisk. Av mig. Eva: Preben, du arbetar ju med begreppet »de tre reven«,1 och du möter människor längst ut vid den tredje? Bjarne: Det har jag också tänkt på: Preben tar med människor ut till det tredje revet, och om miraklet inte sker, där Gud stiger ner, flyter de vidare. Men så kommer jag, ute vid det fjärde eller femte revet, och räddar dem tillbaka, och sedan kan Preben börja från början! Det är lite grovt uttryckt, men alltså – hur går det om projektet inte lyckas för dig? Preben: Jag tar inte med människor ut till det tredje revet – jag möter dem som hamnat utanför det. Där de inte bottnar. Jag har mött många som inte insett att de var så långt ute, och de hade inte tillgång till det som jag kan något om. Men en omvändelse till Gud från de

Preben Kok beskriver detta i sin bok Ställ Gud till svars. Han använder bilden av att varje människa har ett hav inom sig. En psykolog kan ta med sin klient förbi första och andra revet men stannar vid det tredje revet, för därefter finns bara det bottenlösa havet. Preben menar att prästen fortsätter, för en del av livet ligger bortom det tredje revet där vi inte bottnar. 1

djupa vattnen ger förbluffande ofta en närhetsupplevelse med Gud. En upplevelse som gör skillnad. Bjarne: Om ditt projekt där ute på det tredje revet en dag inte lyckas, är det väl inte ditt ansvar utan Guds? Det får du väl säga till dig själv? Preben: Ja, det säger jag till mig själv. Men inför den som jag sitter hos, säger jag att det är min skuld. Bjarne: Jo, men djupt inom dig själv måste du väl erkänna att det var Guds »skuld« och inte din? Gräla på Gud och säga: »Varför lät du inte det här lyckas för mig?«. Preben: Jag skulle nog inte säga: »Varför lät du inte det här lyckas för mig?«. Men jag skulle säga att det var hans ansvar, och att han själv nu får reda ut det hela. Sedan skulle jag nog också fråga: »Varför stoppade du mig inte och gav mig en bättre idé?«

De stora livsfrågorna har inga enkla svar. Det vet både sjukhusprästen Preben Kok, som arbetar med dödssjuka människor, och fängelseprästen Bjarne Lenau Henriksen, som tidigare arbetat på Kirkens Korshaer (Danmarks motsvarighet till Stadsmissionen). Men i samtal med journalisten Eva Jørgensen delar de med sig av sina erfarenheter och tankar, och hjälper till att kasta ljus över frågor som är svåra att brottas med på egen hand. Bokens tio kapitel tar upp tio olika frågeställningar, som exempelvis: • Varför händer detta mig? • Vad gör jag med min sorg? • Finns det hopp för mig? • Vad gör jag med min känsla av tomhet? • Var finner hjälparna hjälp? Även om Preben Kok och Bjarne Lenau Henriksen har en gemensam utgångspunkt har de ofta helt olika infallsvinklar och arbetssätt. I sina samtal har de granskat sina egna bakgrunder och bevekelsegrunder. Både den som behöver hjälp och den som har till uppgift att hjälpa kan få nya perspektiv på svåra frågor.