I Guds tystnad

Page 1

PETER ANDREASSON

I GUDS TYSTNAD FÅR JAG VARA ATT STARTA OCH LEDA EN MEDITATIONSGRUPP

INNEHÅLLER TEXTER AV MARTIN LÖNNEBO FÖR ENSKILD MEDITATION

ARGUMENT



I GUDS TYSTNAD FÅR JAG VARA ATT STARTA OCH LEDA EN MEDITATIONSGRUPP

Peter Andreasson

argument



Innehåll Förord........................................................................... 10 Inledning...................................................................... 12 Att vila i Guds närvaro................................................. 16 Vad är kristen djupmeditation?...................................20 Pilgrimsmotivet .......................................................... 25 Så här gör vi..................................................................26 Förslag till ordning för meditation i grupp.................. 34 Förslag till ordning för enskild meditation.................. 36 Ord att meditera över...................................................40 Röster om meditationen..............................................46 Vara-göra-människan..................................................50 Andliga övningar av Martin Lönnebo.......................... 54 Personliga erfarenheter............................................... 74 Slutord......................................................................... 78 Tack..............................................................................80



I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar: här en strand vid nådens hav. I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd. I Guds Ande kan jag andas: bön ger liv ur död som svar. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var. Vid Guds hjärta är jag buren, innesluten i hans famn. Medan hemligheten djupnar viskar Fadern ömt mitt namn. (I Guds tystnad får jag vara, Sv ps 522, av Jonas Jonson)

9


Förord Tystnaden är märklig. Frånvaron av något – ljud, intryck, upplevelser – skapar något annat. Eller bereder plats för något annat. Genom kyrkans historia har tystnaden, avskildheten och den kravlösa närvaron upptäckts, glömts bort och återupptäckts ett oändligt antal gånger. Därför är en bok som denna så viktig. Den återupptäcker. Den för oss tillbaka till källorna. Vi får en ledsagare som med erfarenhet och mild hand för oss till eller tillbaka till det som vi kanske inte ens visste att vi behövde och längtade efter. Med ett djup som kommer ur egen brottning hjälper Peter Andreasson oss att finna och återfinna de dolda djupen. Personligt och tryggt. För visst är tystnad en bristvara. Just nu påpekas det ofta att storstadsmänniskornas flyttlass allt oftare tycks vända utåt för att män­ niskor vill återfinna något som har gått förlorat. Inte minst gäller det den unga generationen. Om det är en bestående trend återstår att se, men så mycket kan vi säga att detta är ännu ett uttryck för återupptäckandet. Än en gång påminns människor både på ett individuellt och ett kollektivt plan om att tystnad och öppna rum är en del av våra mänskliga behov. Gud talar både i stök och i lugn, både i ett aktivt och i ett passivt liv. Gud är här, det kan vi varken göra något till eller något från. 10


Men är vi själva närvarande? Kyrkan, och många andra religioner med eller utan gudsföreställningar, har i alla tider försökt att skapa tekniker för att vi själva ska kunna vara mer närvarande. Skapandet av det generösa rummet, platsen och miljön för närvaro är ett av de sätt som återkommer. Det är gott. Den här boken är en hjälp att besöka stillhetens rum, att träna medvetandet att höra och se utöver det vanliga bruset. Att själv vara närvarande. Att ta emot det som ges, Gåvan med stort G. Gud själv, här och nu. Jag är glad att boken finns och tacksam mot dess författare och för det sammanhang, Aneby, där den fått växa fram. Linköping i pingsttid 2022 Martin Modéus Biskop i Linköpings stift

11


Inledning Meditationen började en tisdag i februari. Det kom två personer. Vi var således tre – Gud och Guds änglar oräknade. Den ena kom aldrig tillbaka, men den andre återkom troget vecka efter vecka. Vi höll till i Svenska kyrkan i Aneby, som ser ut som de flesta andra kyrkor. Lokalerna nyttjas mycket alla dagar i veckan och därför fanns det inget optimalt rum för meditation. Risken fanns att vi skulle bli störda, men det spelade ingen roll. Törsten fanns där, och källan låg inom räckhåll. Så vi fortsatte, och nu har det gått tio år. Vi har varit mellan fyra och tolv, oftast runt sju – Gud och Guds änglar oräknade. Jag tror att det var hösten 1974. Jag gick på bibelskola i Uppsala och ämnet för lektionen var bön. Vi fick lära oss att det finns tre slags böner: tack, förlåt, hjälp. Så långt var jag med. Då sa vår lärare: »Det finns också något som kallas för tillbedjan.« Tillbedjan? Jag hade aldrig hört talas om det. Det kändes som om vi plötsligt var ute på djupt vatten. Men så kom förklaringen. Tillbedjan är bön utan ord. Det är att bara vara inför Guds ansikte. Som när spädbarnet möter moderns blick, kontakt uppstår och mor och barn ser in i varandras ögon. Tiden står stilla, orden är överflödiga och allt är ljus och frid och djupaste samhörighet. 12


Där och då väcktes en längtan i mig efter att få uppleva detta outsägliga, att bara vara. Ansikte mot ansikte med Gud. Eller var det ett minne som skälvde till djupt inom mig, ett minne av att ha varit där, vilat i Den Goda Blicken redan innan jag fanns till som fysisk varelse här på jorden? Är det detta »minne« David sätter ord på? Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes [min kursivering], i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Ps 139:14b–16) Jag tänker att kristen meditation också kan beskrivas som bön, en bön som lutar åt tillbedjan, en bön utan egna ord, men där vi, om vi vill, kan andas urgamla ord från Bibeln. Ord som inte är prestation utan vila, som inte är beställning utan begrundan, ord som inte är mina ord i samtalet med Gud utan bildar ett rum där mötet kan ske. Ord som är givna, slitna, levande, allmänmänskliga. Allas ord, ingens ord, Guds ord. Ord som inte stör tystnaden utan skyddar den, skapar rum för den, hjälper oss till vila i den. Ord att andas, ord som andas i mig, i oss, i många. Pastorn och författaren Tomas Sjödin skriver: »En av bönens viktiga positioneringsfrågor är: Vem sökte upp vem? […] Det är när man finner vila i att Gud är den som stämt möte med oss, den som väntat på

13


oss vid mötesplatsen och har ordnat allt för mötet, det är då som vilan i bönen har en chans att infinna sig. […] Om det är Gud som ligger bakom mötet räcker det med att man infinner sig. Man slipper ha en agenda. Man slipper förbereda sig. Man kommer som man är […].«1 »Man slipper ha en agenda.« Precis så. Vi mediterar inte för att bli bättre människor eller bättre kristna, eller nå en högre nivå i våra andliga liv. Vi infinner oss. Vår närvaro är ett svar på Guds inbjudan. Karmelitmunken och författaren Wilfrid Stinissen avfärdar bestämt det febrila sökandet efter upplevelser inom den moderna meditationsrörelsen och tillägger att i kristen meditation gäller det att »förlora allt« och »vara vad man är och ingenting mer«.2 Med »förlora allt« menar han, vad jag förstår, att komma nollställd. Öppen och nollställd. Där, i det mötet, får det ske som sker. Guds Ande får göra vad hon vill, när hon vill, om hon vill. Somnar du, gör du det för att du är trött. Surrar tankarna som bin runt ditt huvud, är det för att du har mycket att tänka på. Kommer du med gråten i halsen, låt tårarna komma. I meditationen behöver vi inte förställa oss. Det är ingen tävling, ingen uppvisning, ingen kurs. Vi kommer inte att avlägga någon examen. Vi får komma som vi är, ha det som vi har det, känna det vi känner och slå oss ner. Vara. Det enda vi behöver göra är att andas, men det gör vi ju oftast utan att tänka på det. Med denna bok vill jag dela med mig av mina personliga erfarenheter av att starta en meditationsgrupp och hålla ut. När nästan ingen kommer, när initiativet bemöts med tystnad av kollegor och förtro1

Tomas Sjödin i Ljudet av tystnad, s. 68 (Libris, 2020).

2

Wilfrid Stinissen i Kristen djupmeditation, s 25–26. (Verbum, 1979)

14


endevalda, när man saknar stödjande nätverk, då gäller det att tro på det man gör. Då gäller det att lyssna mer till törsten och längtan än till tvivlet och omgivningens tystnad. Men vi började och vi fortsatte, och det har visat sig vara till stor välsignelse. Jag refererar då och då till konkreta erfarenheter från den resa jag gjort med gruppen i Aneby. Det har verkligen varit »learning by doing«. Men det viktiga är inte hur vi gjort utan att vi vågade. Budskapet är därför: Våga pröva! Ta er längtan på allvar och pröva er fram. Det behövs många oaser av tystnad, bön och vila mitt i allt det som är våra liv. Aneby mellan hägg och syren 2022 Peter Andreasson Präst och f d kyrkoherde i Aneby pastorat

15


Att vila i Guds närvaro Som nybliven kyrkoherde i Aneby kastades jag in i en vardag som innehöll mängder med överväganden, möten, samtal och beslut. Ibland kändes det som om hjärnan kokade. Det fanns risk för tunnelseende, ogenomtänkta beslut och alltför snabba svar. Ett utifrånstyrt ledarskap i stället för ett inifrånstyrt, eftertänksamt, lyhört ledarskap. Det fanns risk för att jag talade om Gud men inte vågade vila i Gud eller vänta på Gud. Än mindre gav jag mig tid att lyssna till Guds röst och vilja. Jag behövde något slags motvikt, ett lod ner i djupet. Därför beslutade jag mig för att inbjuda till kristen meditation, en stund mitt i veckan, mitt i livet. Enkelt, väldigt enkelt, tillgängligt, okonstlat och avskalat för den som ville. Men mest var det för min egen skull. Jag insåg att jag var den som bäst behövde denna paus, detta andrum. Så jag sa: »Jag går dit. Jag genomför meditationen, om jag så är ensam där. Vill någon eller några följa mig in i tystnaden, så är man välkommen.« Jag var inte den som hade svaren och nu skulle visa var källan som skulle släcka andras törst fanns. Jag var ingen erfaren meditations-

16


ledare. Nej, jag var själv en törstande, en som ville söka källan och dricka ur den tillsammans med mina törstande medvandrare. Blev jag en bättre kyrkoherde av att meditera? En bättre människa? Förmodligen inte! Men stunderna i tystnad har varit välsignade. I vår inbjudan till kristen meditation i Aneby pastorat finns inga löften av typen: Vi mediterar för att komma i balans, öka vår stresstålighet och förbättra vår koncentrationsförmåga. Vi mediterar inte heller för att »komma närmare Gud«. Ibland hör man människor uttrycka sig så, när de söker sig till en retreat eller ett sammanhang där man mediterar: »Jag är här för att jag vill komma närmare Gud.« Och jag kan erkänna att jag själv ibland har tänkt så. Men det går inte att komma närmare Gud än vi redan är. Martin Modéus, biskop i Linköpings stift, skriver: »Det är en grundbult i kristen tro att Gud är här och nu, fullt ut. Alltid.« Han fortsätter med att understryka att själva grunden i vår lutherska kristna tradition är att: »… Guds kärlek alltid kommer först, före allt mänskligt handlande. Innan vi kan älska är vi älskade, innan vi blir bärare än vi burna. Vi kan inte lägga till eller dra ifrån något från Guds kärlek. Och vi kan vare sig frammana eller avvisa Guds närvaro. Vi behöver skilja mellan Guds närvaro och vår upplevelse av Guds närvaro. […] Meditationstekniker, som kan vara nog så nyttiga för det mänskliga välbefinnandet, gör inte Gud mer närvarande.«3 Vi kan säga om någon att denne är »utom sig av oro«. Utom sig. Det säger något om vad oron kan göra med oss. Ännu ett uttryck är att stanna upp så att själen hinner ifatt kroppen. Det kan handla om oro, 3

Martin Modéus i Finna bönen som redan finns, s. 97–98 (Verbum, 2020).

17


om att inte få ihop livspusslet, om negativ stress. Det handlar om att, av olika skäl, vara delad i sin håg, splittrad, ständigt på språng, frånvarande. Barn märker detta omedelbart. De söker oftast den vuxnes odelade uppmärksamhet. »Pappa, titta! Men titta då! Se på mig nu!« Det hände mer än en gång att mina barn handgripligen la en hand på varje kind och vred mitt huvud från tv:n eller tidningen till det de ville visa, så att jag inte bara skulle titta utan verkligen se, inte bara höra utan verkligen lyssna. Motsatsen till att vara utom sig, delad, splittrad och frånvarande är att vara hemma i sig själv, samlad, närvarande. Eller med andra ord: att bottna, att vila i sin egen tyngd. Det som är människans grundtillstånd – djupandning och inre ro, öppna sinnen och lyhördhet, förundran och nyfikenhet, närvaro och eftertanke – har i vår civilisation blivit ett undantagstillstånd, ett bristtillstånd som lämnar stora hål i själen och spänningar i kroppen. Gud är nära, närvarande. Gud bor i mitt hjärta. När jag ibland upplever att Gud är frånvarande, är sanningen kanske den att det är jag som är frånvarande. När jag tycker Gud är tyst, är sanningen kanske den att det är så mycket buller i mitt liv från tidig morgon till sen kväll att Gud inte får en syl i vädret. Gud är trofast. Har Gud lovat att vara med oss, så litar jag på det och de gånger jag upplever att Gud är långt borta finns det anledning att tro att det är jag och inte Gud som flyttat på sig. När den förlorade sonen hade slösat bort sitt arv och förlorat sina vänner, fick han jobb som svinaherde. Han var utsvulten men förvägrades att äta fröskidorna som svinen åt. Han hade nått botten. Han hade förlorat sin mänskliga värdighet. Han var »utom sig« av förtvivlan.

18


Så står det: »Då kom han till besinning« (Luk 15:17). I grundtexten står det ordagrant: Men då kom han till sig själv. Eller på engelska: »But when he came to himself …« (Revised Standard Version). I det ögonblicket vände det. Där och då kom han hem till sig själv. Han fick kontakt med sin inre röst, med Gud i djupet av sitt hjärta, och det gav honom kraft att bryta upp, vända om och påbörja vandringen hem. Det var inte Gud som lämnat honom. Det var han som hade lämnat sig själv och sin inre kompass. Varför meditera tillsammans? Jag vill svara med att berätta om en ung man jag träffade för ett tiotal år sedan. Han hade sagt upp sig från ett välbetalt arbete i Stockholm, avstått från en given karriär och flyttat till en plats där det fanns en grupp som regelbundet bad tillsammans. När jag frågade vad som fått honom att ta detta steg svarade han: »Jag är för svag för att be ensam.« Ensam är inte stark. Att meditera är inte ännu en prestation, ännu en punkt på att-görainnan-jag-dör-listan som vi kan bocka av. Att meditera är att infinna sig, andas, släppa taget och komma till sig själv. Att meditera är att finna bönen som redan finns. Om mediterandet leder till ökat välbefinnande, stresstålighet och närvaro är det en bonus. Men det är inte därför vi gör det. (Även om varje deltagare förstås deltar utifrån högst personliga skäl och de skälen är en sak mellan deltagaren och Gud.) Vi mediterar för att vi bär på en törst, en längtan efter levande Gud. Så ser jag det.

19


Vad är kristen djupmeditation? Är det någon skillnad mellan kristen meditation och kristen djupmeditation? Ordet djup i samband med meditation låter, ja just – djupt. Det får något pretentiöst över sig, något avancerat. Först vill jag dock säga något om det första ledet. Vad är det som gör en samling till en kristen meditation? Detta är några centrala delar: • Vi samlas i ett kyrkorum som är ett heligt rum, med symboler som pekar på Kristus. • Det är en mötesplats mitt i församlingen, med öppen inbjudan, för sökare och bedjare. • Vi mediterar över ord ur Bibeln. • Vi litar på Jesus löfte att där två eller tre samlas i hans namn, där är han mitt ibland oss. • Vi öppnar oss för Guds kärlek sådan vi mött den i evangeliernas berättelser om Jesus Kristus. Vad menas då med kristen djupmeditation? Den frågan är inte alldeles lätt att svara på. 20


Föreningen Kristen Djupmeditation, FKD, fokuserar på möjligheten att »sitta sig till stillhet« och »därmed närma sig sitt inre djup«.4 Linköpings domkyrka lyfter fram det som en »ordlös bön«.5 Nederluleå församling anger att djupmeditationen har »en riktning mot Guds kärlek«.6 Lägger vi samman innebörden i dessa förklaringar kan vi kanske ana vartåt det lutar, varför det heter kristen djupmeditation och inte rätt och slätt kristen meditation. Det handlar om att i tystnaden öppna sig för Guds kärlek. Men ingenstans har jag hittat en teologisk förklaring till eller en tydlig definition av adjektivet djup i kristna meditationssammanhang. Så låt mig göra ett försök. Vi börjar från början. I första kapitlet i Bibelns första bok kan vi läsa om hur Gud skapar himmel och jord. På den sjätte dagen säger Gud: »Vi skall göra män­ niskor som är vår avbild, lika oss. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem« (1 Mos 1:26–27). Tre gånger upprepas ordet avbild. Synonymer till detta ord är bland annat återsken, spegling och noggrann återgivning. Om Gud utbrister Paulus: »Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar« (Rom 11:33). O altitudo! Vilket djup! I Johannesbrevet står det: »Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom« (1 Joh 4:16). Utifrån dessa bibelverser är det rimligt att anta att det djup som finns i Guds väsen också finns i människans väsen och att den kärlek som finns i Guds DNA också är inskriven i människans DNA. 4

www.djupmeditation.se

5

www.svenskakyrkan.se/linkoping/kristen-djupmeditation

6

www.svenskakyrkan.se/nederlulea/kort-introduktion-till-kristen-djupmeditation

21


24


Pilgrimsmotivet Ett motiv som har återkommit under åren är pilgrimsmotivet. Det ljus som brinner i mitten av cirkeln är inte bara ett ljus utan också en lägereld. Rummet är rastplatsen och vi är varandras medvandrare under vandringen hemåt – hem till Gud, hem till vårt ursprung och mål. Någon har vandrat i motvind, en annan har blivit smekt av ljumma vindar sedan vi sågs sist. Några har kämpat med tunga bördor, andra har gått med lätta steg. Någon har burit en annans börda ett stycke, någon har känt sig buren. Vandringen gör något med oss. Den ristar in livets händelser i kropp och själ, men här och nu får vi stanna upp en stund, andas ut, bli stilla, vila. Meditationen blir som en rastplats där orden är överflödiga. Här finns inga krav, inga måsten, inga borden. Gud är och vi är och det är nog.

25


Som nybliven kyrkoherde märkte Peter Andreasson hur almanackan fylldes av möten, åtaganden och beslut. Det skapade ett behov av en motvikt, ett utrymme för tystnad och andrum. Därför startade han en meditationsgrupp. I Guds tystnad får jag vara innehåller Peter Andreassons tips till den som är intresserad av att göra samma sak. Hur går man till väga rent praktiskt? Vad utmärker kristen meditation? Vilka bibeltexter passar bra att använda? Boken innehåller också meditationstexter av biskop emeritus Martin Lönnebo. De ger ett ramverk för daglig andakt under en veckas tid, och kan användas för den enskilda meditationen.

www.argument.se

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

E

T

S

»Vi mediterar inte för att bli bättre människor eller bättre kristna, eller nå en högre nivå i våra andliga liv. Vi infinner oss. Vår närvaro är ett svar på Guds inbjudan«, skriver Peter Andreasson i bokens inledning.


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.