Identitet och uppdrag by Argument Förlag

Kerstin Dillmar Lars Björklund

Identitet och uppdrag Själavård när livet går sönder

Argument

© 2015 Kerstin Dillmar, Lars Björklund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse.) Foto, inlaga © shuttersstock.com Foto, omslag © iStock.com isbn: 978-91-7315-477-2 Tryck: Bulls Graphics AB

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se info@argument.se

Kerstin Dillmar Lars Björklund

Identitet och uppdrag Själavård när livet går sönder

Argument

INLEDNING............................................................6 1. IDENTITET OCH UPPDRAG...........................8 Utgångspunkt.....................................................8 Identitet – att vara eller att göra......................11 Identitet som tar gestalt...................................12 Översättare och skulptörer? ............................14 Kroppen och ansiktet ......................................16 Existentiell ensamhet.......................................19 Gräns eller kontaktyta......................................23 Själavårdens uppgifter......................................24 Att inte riktigt komma ihåg..............................25 Att vilja ge.........................................................25 Existentiella suckar...........................................29 Suckarnas tretal................................................31 Varför just jag?..................................................32 Otillräcklighet som arbetsvillkor.....................33 Det omöjliga som möjlighet............................34

2. HOPP OCH HOPPLÖSHET........................ 36 Hopp.................................................................38 Hopplöshet.......................................................40 Vår egen hopplöshet........................................43 Uppståndelsen – vi växer ur ingenting............46 Kärlek som hot.................................................49 Död och katastrof.............................................51 Samarbete.........................................................54 Kompetens........................................................57 Det nära mötet med drabbade.........................60

Människor är adekvata.....................................61 Återhämtning...................................................62 Förbön som att våga lämna..............................63

3. VREDE OCH LÄNGTAN.............................. 65 Det var jag som tappade honom i golvet.........66 Den existentiella vreden...................................69 Skuld.................................................................73 Skam.................................................................74 Igelkottmänniskor ...........................................77 Vredens tre delar..............................................78 Vrede och vägran..............................................80 Vrede blir sorg..................................................81 Alla svar är fel...................................................82

4. DEL OCH HELHET........................................ 86 Tornet som lutar...............................................86 Är rakt mer rätt än snett?.................................87 Rit som övergångsställe....................................88 Språkets temperatur.........................................95 Berättelsen........................................................96 Han är inte här.................................................97 Existentiell längtan...........................................97 Utanför.............................................................98 Försoning? .......................................................99 Gemenskap.....................................................100 Fortsättningens möjligheter...........................102

AVSLUTNING.....................................................107

Inledning Den här boken började i en vision och en längtan efter att få sitta ner med kollegor i sjukhuskyrkan och tala om verkligheten. Att för ett dygn få kliva undan från alla uppgifter och vandra inåt i tanken över vilka vi är, vad vi gör och varför. Det var en längtan efter att få reflektera över insidan i arbetets vardagssituationer, att få fundera över vad det är vi möter i våra tjänster på sjukhus och palliativa enheter samt vad som händer med oss själva mitt bland alla andras livsöden. Det är inte alltid lätt att hitta utrymme för reflektion mitt i det vardagsarbete som hela tiden pågår. Nya uppdrag, praktiska frågor och akuta insatser radar upp sig. Vi ville skapa rum för de djupa och ibland mycket svåra frågor om tro och teologi som mötet med lidande människor väcker. Medarbetare i existentiellt utsatta miljöer behöver få tillfälle att tala om hur det känns på riktigt – inte bara om hur det borde kännas. I ett samarbete med Sigtunastiftelsen blev det möj ligt att vid fyra tillfällen samla en ekumenisk grupp av sjukhuskyrkans medarbetare. Redan från början presenterades målet att dela tan kar utan att behöva komma till ett svar. Vi skulle inte 6

behöva vara eller bli överens om allt. Ingen skulle ha något tolkningsföreträde framför någon annan. Vi skulle tillåta oss att vara motsägelsefulla och ambiva lenta. Vi ville också pröva att tala om tro, tradition och erfarenheter med andra ord och uttryck än de klassiska begreppen. Framför allt har vi velat fördju pa och utvidga tankegångar om själavård, samtal och möten med människor i sorg och kris. Här i boken har vi valt att återge en del av den processen. Dessa beskrivningar är invävda i texten, markerade med kursiv stil. Exempel från möten med patienter, anhöriga och personal är omgjorda och avidentifierade. Vår förhoppning är att boken kan få vara ett bidrag och en inspiration till fortsatta tankar och samtal för den som arbetar med eller är intresserad av själavård. Ett särskilt tack till kollegorna som deltog i dyg nen på Sigtunastiftelsen: Hilkka Hagelberg, Sara Ivarsson, Christina Lindgren, Ingemar Moritz, Karin Nordfeldt Hansson, Roger Samuelsson, Ingegerd Slätteby och Ronnie Strömgren. Några av deras tan kar och reflektioner finns med i form av insprängda textavsnitt i grå rutor. Uppsala i mars 2015 Kerstin Dillmar och Lars Björklund 7

1. Identitet och uppdrag Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. (Matt 25:35–36)

UTGÅNGSPUNKT Redan från början är det tydligt att frågor och tankar kring identitet och uppdrag behöver få vara vår ut gångspunkt. Dels för att vi behöver en grund att stå på. Dels för att det kan tyckas självklart vad som är vårt uppdrag och vilken som är vår identitet – och ändå inte. Som sjukhuskyrkans medarbetare kommer vi ofta tillbaka till vad vi inte är. Vi är inga kuratorer. Vi är inga terapeuter. Vi är inga psykologer. Och ändå be finner vi oss där någonstans i gränslandet. Men blir vårt uppdrag tydligare av att vi säger vad vi inte gör? Visar det möjligen att vi har olika uppfatt ning om vårt varande och görande? Skulle vi behöva 8

öva oss i att bli mer tydliga i att formulera oss om vad vi faktiskt är och gör? Behöver vi öva oss i att tala om att vi har olika uppfattningar? Livets spiral Vårt liv är inte självvalt utan vi får ta emot det som en gåva. Ett liv som innehåller både möten och förluster. Det första vi behöver är att mötas av ett ansikte som ler mot oss. Där grundläggs känslan av att vara välkommen. Sedan följer förhoppningsvis en rad goda möten där man som spädbarn/barn får vara i centrum. Som barn får man ibland också göra förluster, och där börjar livets skola att lära sig hantera dem och ta vara på goda möten som hjälper en igenom. Den första övningen att ta en förlust är kanske när ett husdjur dör. Sedan kan det vara mormor eller farfar och så småningom ens egna föräldrar. Annat man kan förlora är vänner, hälsa, egendom och relationer. Till sist är det den stora förlusten att möta sin egen död. En synonym för sorg kan vara uttrycket »förlust kris«.

Som sjukhuskyrka är vi med i denna »livets spiral«, i mötet med utsatta människor. Vi är en av flera, men vårt uppdrag är också specifikt: »… jag var sjuk och ni såg till mig …« (Matt 25:36). Goda möten vid en förlust gör att vi mer kom mer till vår mitt, får insikter på djupet och mognar. Livet kan alltså vara en rörelse utifrån och in som ger självinsikt, eller en rörelse inifrån och ut som skapar en öppenhet för våra medmänniskor. Ibland när vi hör människors berättelse för första gången är det som om vi vill ta av oss skorna, för vi befinner oss på helig mark. Där kan vi få mötas i eftertänksamhet, delande, tårar och skratt. Det största mötet sker när vi dör, ett gudsmöte. I livets spiral och svåra möten får vi vara bärare av hopp och förmedla, med ord eller utan: »Finns det inte en väg runt, finns det en väg igenom. Jag kan inte gå vägen för dig men är beredd att följa dig en bit på vägen.« Ingemar Moritz, sjukhuspräst

IDENTITET – ATT VARA ELLER ATT GÖRA Vår identitet är ett uttryck för vårt djupaste varande. Det är ett sätt att beskriva den innersta kärnan i vår personlighet. Det vi kallar för identitet skulle också kunna kallas för ett uttryck för det som är vår själ. Vi kan ha många roller, som syskon, barn, förälder, människa och världsmedborgare, men innanför dessa identitetsskapande relationer finns en ännu djupare identitetskärna. För många av kyrkans medarbetare är uppdraget som diakon, pastor eller präst något som inte bara är en yrkesidentitet utan också en verksamhetsidentitet som blivit ett med den personliga identiteten. Man kan se det ur flera synvinklar. En arbets identitet som tar oss helt i anspråk kan vara svår att hantera. Viljan att alltid finnas till för andra kan sväva ut till en gränslöshet som inte hjälper någon. Å andra sidan kan vår identitet vara starkt knuten just till uppdraget att finnas till för andra. Grunden i vår människosyn handlar om detta. Båda perspektiven behöver reflektion och medvetenhet om hur vårt förhållningssätt påverkar oss själva och andra. Det är viktigt för vårt uppdrag att vår personliga identitet är vår första grund, att uppdraget är nästa steg. Att vara själavårdare, pastor, präst eller diakon blir vår identitet i uppdraget, vår yrkesidentitet. 11

Det är också viktigt att vi ibland ställer oss frågan för vems skull våra insatser görs. För den andre? För Guds skull? För min egen bekräftelse? Om frågan börjar kännas provocerande är det nödvändigt att stanna upp och tänka efter om vi tappat bort det själavårdande perspektivet. Det finns händelser och uppdrag som är så svåra att vi som själavårdare kan uppleva att vår yrkes identitet faller av, och vi måste vara närvarande med enbart vår personliga identitet. Det kan kännas som att vi blir avskalade lager efter lager. Inget annat återstår utom det mest grundläg gande. Vi andas. Våra hjärtan slår. Vi har var och en ett namn. Vi befinner oss i samma rum. Början och slutet sammanfaller. Det är i de stunderna vi tänker: det kunde lika gärna ha varit jag … Djupast sett är det också så. Det är ingen skillnad mellan oss. Det är vi, Jesu minsta systrar och bröder.

IDENTITET SOM TAR GESTALT Frågan om identitet är alltså grundläggande för oss själva och en utgångspunkt i alla våra uppdrag. Det rör sig om både insida och utsida. Hur är vår själv känsla? Hur klär vi oss? Hur ser våra rum ut? Vilket är vårt språk? Vad vill vi med det vi gör och säger och

är? Och hur blir Jesus, som är Guds språk och Guds sätt att tala med oss, gestaltad i allt detta? Sjukhuskyrkans personal och lokaler är en del av kyrkans kropp. Närvaron i tid och rum berättar något om Guds närvaro i allt och överallt. Kanske tolkar vi begreppet uppdrag som något att göra, ett konkret arbete att utföra med ett synligt resultat. Vårdsituationen är full av göromål. Mycket runt omkring oss i vården handlar om att hantera olika problem genom att hitta lösningar med konkreta in satser. Att vara själavårdare är något annat. Själen som kroppsdel är osynlig. Mycket av det som är våra insat ser går inte att mäta eller utvärdera. Det som kan ha blivit till hjälp eller insikt kan träda fram år efter mötet. Vi kan bli både trötta och provocerade av att ha det inre osynliga som tjänsteställe i en tid där så mycket mäts, utvärderas och levereras. Går det allra viktigaste i livet någonsin att mäta? Och hur påverkar det oss? En del i sjukhuskyrkans uppdrag är att vara en bro eller en brygga till församlingarna. Det är viktigt att vår verksamhet inte blir en egen ö. Vi behöver få vara en del av livet utanför sjukhus området. Vi har erfarenheter och reflektioner att bidra med in i församlingslivet. Församlingen är den plats där vi alla kan mötas.

ÖVERSÄTTARE OCH SKULPTÖRER? – Skulle man kunna definiera sjukhuskyrkans medarbetare som andliga översättare? Att vi skulle kunna vara som tolkar, som kan översätta från ett språk till ett annat. Vi kan förstå och ta emot beskrivningen av det älskade lantstället som en berättelse om längtan och helighet. – Skulle vi kunna pröva formuleringen att vi är experter tränade i att läsa av livssyn – uttryck för tro och andlighet? Att vårt uppdrag är att se, och se igen, i varje möte. Att det handlar om respekt för både mötet och den vi möter. Att det också handlar om möjligheter och aspekter som behöver bli sedda innanför det som först möter oss – både i det som sägs och i det vi tycker oss se. Någon berättar om en konstnär som skulpterar. Konstnären får frågan hur han kan veta hur han ska arbeta med sin hammare och mejsel. Konstnären svarar att han ser skulpturen tydligt inne i stenblocket och att han bara tar bort det som är i vägen. – Kanske är det också vår uppgift att ibland mejsla fram någon eller något i dem vi möter. Skapa och befria genom att tillsammans med konfidenten försöka lyfta bort det som skymmer. Det kan förhålla sig på ett liknande sätt med möjligheten att se Guds närvaro. Att vi behöver skala av för att få syn på perspektiven innanför.

– Vi verkar också i gränslandet mellan död och liv. Vi har ett språk för döendet. Hit hör också riterna och symbolerna bortom vårt talade språk. Gränslandet mellan död och liv handlar om att tolka existentiell ensamhet och ge den en tydning. Det händer att vi påminner om döden med vår uppgift. Vi påminner om livets gräns och gränser över huvud taget. Det kan i god mening göra oss till hoppets bärare genom att representera något större. Kanske väcker vår närvaro ibland oro och ångest av samma skäl.

KROPPEN OCH ANSIKTET Kroppen är den plats där vår likhet med varandra blir konkret. Tårarna är lika salta oavsett hudfärg. Smärta kan vara outhärdlig för barn, kvinnor och män. Cell delningen fungerar likadant för både fattiga och rika. Vi kan fascineras och förundras över att kropparnas funktioner är så lika varandra, samtidigt som varje fingeravtryck är unikt. När Ordet tar gestalt är det Guds sätt att välja språk för att det ofattbara ska kunna blir fattbart och gå att hålla med händer. Julnattens barn visar oss det. Ansikte mot ansikte är det sätt Gud vill möta oss på, och det blir allra tydligast i välsignelsen. Vi vet att vi behöver möta ansikten för att bli till. Det lilla barnets anknytning har avgörande betydelse 16

och påverkar hela livet. Våra djupaste erfarenheter kommer till oss innan vi har ett språk att utrycka oss med. Känslan av skam verkar också uppstå innan vi erövrat orden och tycks komma före upplevelsen av skuld. Tillit eller svårigheter med tillit finns i våra dju paste lager. Vi kanske varken minns eller vet det tidiga som formade oss. Ibland är våra egna erfarenheter en tillgång. Andra gånger behöver vi vara uppmärksamma på att vi ytterligare behöver bearbeta och sortera vårt eget för att fungera bättre i mötet med andra. Svaret på varför vissa möten och händelser blir krångliga finns ofta i oss själva. I samma stund som vi börjar be höva den andre för vår egen skull har något gått snett. När vårt barn var nyfött hade han kolik. Jag ammade honom ofta och vi bar och bar. Han hade svårt att komma till ro. Efter en tid släppte koliken och han var helt stilla och nöjd i min famn utan att behöva mat. Alltsedan dess har dessa ord fått en särskild innebörd för mig: »Jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.« (Ps 131:2, 1917 års översättning)

Gud, du har gett oss uppgiften att vara din kyrka här på sjukhuset. Hur ska det gå till? Hur ska vi förhålla oss i denna professionella och vårdproducerande värld, väldokumenterad och vilande på vetenskaplig grund? Kunnig personal arbetar med värme och medkänsla och ger av sig själva. Här har även vi en profession och uppgift bland alla andra. Var skulle din kyrka vara om inte där människor lider, kämpar, tror, hoppas eller har mist sitt hopp? Kanske finns du allra tydligast närvarande där livet är hotat och människan sårbar. Kristus, du som lider med oss, du finns här i det fördolda. Här får jag finnas med min närvaro. Mötet med den andre tar plats. Vi dras båda in på denna inre scen. Vi prövar varsamt en tillit som bär. Be rättelsen får växa fram. Vem finns med mig i min existentiella ensamhet nu när livet håller på att ta slut? Kanske orden försöker formulera en tro, som funnits med under ytan. Man söker uttryck för sin andliga relation till något som är större än en själv. Till Gud?

Jag behöver veta vad jag kan och varifrån jag är sänd. Hur skulle jag annars stå ut med att ena stunden bli så viktig och nästa stund känna mig ganska oviktig, att vara så utlämnad till gensvaret från den jag möter? Jag vet väl vem jag är och vilka gränser jag har att förhålla mig till. Om öd mjukhet är detta, då vill jag vara ödmjuk. Denna ödmjukhet bottnar i en glädje och stolthet. Min djupaste identitet har jag i Gud. Öppet vill jag ta emot livet. Som ett avvant barn vill jag vara i din närhet. Jag behöver inte stilla min hunger. Jag behöver inte svar, insikter och bevis. Att vara i din närhet räcker. Tack, Gud, att vi är burna av dig som bär allt. Karin Nordfeldt Hansson, sjukhusdiakon

EXISTENTIELL ENSAMHET Varje människa verkar ha ett eget inre rum dit ingen annan människa kan följa med. Det rummet är ett utrymme av existentiell ensamhet, och där har vi det allra vackraste vi har varit med om, det som har varit mest betydelsefullt för oss. Därinne har vi också det

som är det mest smärtsamma, det vi skäms allra mest för, det som har gjort oss illa, och där finns också det vi inte pratar med någon om. Gud kan finnas med oss i det rummet, men ingen annan människa. Vi kan erfara den här existentiella ensamheten de gånger vi är med om en stark upplevelse och märker att våra försök att berätta och dela det med någon inte riktigt når fram. Ingen förstår helt och fullt vad vi har varit med om och vad det inneburit för oss på djupet. Särskilt tydligt blir det i krisens händelser och i närheten av döden. Vi kan berätta, beskriva och gestikulera, men ändå är det som om vi är ensamma i det vi erfarit. I en svår händelse som berör oss på djupet kan känslan av existentiell ensamhet växa. Uttrycket »bli alldeles utom sig« beskriver att upplevelsen av exis tentiell ensamhet blir större än vi själva. Man känner sig inte bara övergiven av andra. Man överger också sig själv, eftersom ens förtvivlan inte har några grän ser. I en sådan situation är man oförmögen att han tera det som hänt, och man behöver någons hjälp för att kunna dra tillbaka känslan av existentiell ensamhet till något som går att hantera. Om man har en målning eller ett fotografi och sätter en passepartout över bilden blir den på ett

märkligt sätt tydligare. Det är som om avgränsningen tydliggör bilden. En betraktare kan tycka sig se den på ett nytt sätt. När en själavårdare möter någon som är utom sig är uppgiften att fungera som en sådan passepartout, så att den drabbade återigen får syn på sig själv. Vart efter kan den överväldigande erfarenheten av exis tentiell ensamhet tas tillbaka till något som kan bli en början på att kunna hantera det som hänt. Själavårdarens närvaro, en filt om axlarna på den drabbade, kaffe och smörgås, ett lugnt rum och ett varsamt lyssnande och delande av det som hänt fung erar som en normaliserande ram. Ramens funktion är också ett sätt för själavårdaren att påminna sig om att inte lova mer än vad hon eller han kan stå för. Jag kände så starkt för den här kvinnan. Hon var verkligen drabbad. Jag tyckte så synd om henne och jag sa att du får ringa när du vill – precis när du vill. Och så gjorde hon det. Hon ringde och ringde. Det kunde vara när som helst. På nätterna också. En natt ringde hon elva gånger. Jag trodde att jag skulle bli tokig. Det var så konstigt – jag gick liksom från att tycka synd om henne till att känna att jag inte klarade av att över huvud taget höra hennes röst. 22

GRÄNS ELLER KONTAKTYTA Hur tänker då vi om gränser? Är en gräns en linje som skiljer två delar åt, eller är linjen ett sätt för två delar att hitta en gemensam kontaktyta? När vi definierar själavårdarens uppgift som att vi inte är terapeuter, psykologer eller kuratorer så är det sant. Ändå är flera av de verktyg som terapeuter, psy kologer och kuratorer använder också möjliga inom sjukhussjälavård och krishantering. Själavårdare behöver inför varje ny kontakt re flektera över sitt uppdrag. Först måste vi i oss själva svara på frågan vad det är som driver oss att göra det vi gör, och varför vi gör det. Därefter behöver vi ett slags kontrakt för det enskilda samtalet. Ett kontrakt som är en ram att förhålla sig till vad gäller samtalets längd, platsen, hur ofta vi ses och vad samtalen kan rymma. Om samtalssituationen skulle bli riktigt svår går det att återkomma till ramen för att reflektera och ta hjälp av det som är vår överenskommelse. Vi vill pröva uttrycket terapeutisk själavård för att försöka fånga något av innehållet i en mer avancerad själavård, som ofta tar sin början i livsberättelsen men som framför allt innehåller svåra existentiella fråge ställningar.

Hon är arton år och svårt sjuk. Peruken ligger som ett trassligt garnnystan på sängbordet. – Jag behöver någon som kan höra det här utan att börja gråta, säger hon till sjukhusprästen. Någon som kan gå vidare härifrån sedan, utan att jag ska behöva känna att jag förstört hans dag med det jag säger. Klarar du det? Som själavårdare i sjukhuskyrkan möter man det allra svåraste. Vem är jag i det mötet och vad händer med mig? Vad är mitt uppdrag? Vad är inte mitt uppdrag? Vem är jag när inget längre finns att göra? Frågorna är många, och det är inte lätt att hitta utrymme för reflektion och samtal i vardagsarbetet. Kerstin Dillmar och Lars Björklund samlade en ekume nisk grupp av medarbetare från sjukhuskyrkan för att fördjupa och utvidga tankegångar om själavård, samtal och möten med människor i sorg och kris. Med början i det samtalet skrevs den här boken. Identitet och uppdrag vänder sig till dem som arbetar med själavård inom institutioner och församlingar men har också mycket att tillföra dem som har ett intresse av människor.

Kerstin Dillmar är sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Lars Björklund är kaplan på Sigtuna stiftelsen.