Kan du förstå mig?

ARGUMENT

KAN DU

FÖRSTÅ MIG?

KERSTIN DILLMAR LARS BJÖRKLUND

OM LIVET, FRÅGORNA OCH SORGEN

© 2017 Kerstin Dillmar, Lars Björklund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) Foto, omslag © Johnér bildbyrå isbn: 978-91-7315-515-1 Tryck: Dardedze holografija SIA

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se info@argument.se

ARGUMENT

KAN DU

FÖRSTÅ MIG?

KERSTIN DILLMAR LARS BJÖRKLUND

OM LIVET, FRÅGORNA OCH SORGEN

FÖRORD ...................................................6 1. EMPATINS UTMANINGAR..................8

Empati..............................................................11 Privat och professionell empati........................13 Identifikation....................................................15 Att dela vanmakt...............................................18 Empatins gräns?...............................................18 Negativ empati ................................................19

2. SORG..................................................22 Sorgens triangel................................................23 Relationsförlust................................................24 Identitetsförlust................................................28 Meningsförlust.................................................30 Övergångsrelation............................................32

3. EXISTENTIELLA FRÅGOR.................34 Existentiell smärta............................................37 Att vara i konflikt med sig själv........................41 Existentiellt övertryck......................................46 Att lyfta blicken................................................48 Berättelsen som ger liv.....................................49 Bön....................................................................55

4. TRO OCH ORO....................................58 Den sekulariserade tron...................................60 Tro och tvivel....................................................63 Identitet och samverkan...................................66 Riten som språk................................................67

5. ATT LYSSNA.......................................70 Upprepade berättelser......................................74 Lyssnandet........................................................77 Det man minns ................................................80 Det som stannar kvar.......................................81 Det som inte blir sagt.......................................82

6. OM ATT INTE RÄCKA TILL.................84

Sliten eller trött................................................87 Faran med att brinna........................................88 Professionella svek............................................89 Undantag..........................................................91 Tillägg..............................................................92 Otillräcklighet som arbetsvillkor.....................92

7. ATT VÅGA VÄNTA...............................94 Död och uppståndelse som själavårdsmodell......................................101

FÖRORD De människor vi möter i själavårdande samtal stäl­ ler ibland frågan: »Kan du förstå mig?« Frågan kan relatera till den händelse som precis berättats, men den kan också ställas inför en hel livsberättelse. »Går det att bekräfta mig i att det blev som det blev, att jag gjorde som jag gjorde«?

Som själavårdare kan vi bära samma frågor inom oss. Det finns tillfällen när vi känner oss tillfreds i mötet med konfidenten och nöjda med hur samtalet blev, medan vi andra gånger kan känna oss besvikna, trötta och frustrerade.

Frågorna kan också ställas i en vidare bemärkelse.

Kan vi över huvud taget förstå varandra? Och vad betyder egentligen detta att förstå och känna empa­ ti? Vilka frågor är det som vi kallar livsfrågor, och på vilket sätt kan vi möta frågor som saknar svar?

Vi lever i det som kallas en sekulariserad tid, men frågor om tro och tillhörighet tycks viktigare och vik­ tigare. I vårt arbete möter vi många människor som säger sig tro och som talar om sin tro och sin livs­ åskådning som något viktig och angeläget, men ofta också med en reservation som uttrycker ett avstånd 6

mellan deras uppfattning om den mer traditionella trons innehåll och det de själva formulerar. Kan be­ hovet av att själv få formulera sin tro ses som ett sätt att fördjupa sin tillit till Gud? I mötet med människor spelar lyssnandet och min­ net en stor roll. Vi som själavårdare minns det vi får höra, samtidigt som vi inte kan komma ihåg allt som berättas. En del minnesbilder kan också oroa och bli ett hinder i vårt arbete. Vilken roll spelar minnet i själavårdssamtalet? I ett avslutande kapitel skriver vi om själavårdarens begränsning. Hur kan vi hantera upplevelsen att inte räcka till? Vilka redskap behöver vi för att klara våra uppdrag över tid?

Den här boken är ett resultat av flera års samarbete kring uppdraget som själavårdare, och de frågor och tankar som vi skriver om har diskuterats och prövats i samtal och seminarier. Boken vänder sig till själavår­ dare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer, men den kan också läsas av alla som är intresserade av möten och samtal när livet känns krångligt eller gör ont. Exemplen i boken är tagna ur vår erfarenhet men återgivna på ett sådant sätt att ingen går att identifiera.

Uppsala, i påsktid 2017 Kerstin Dillmar och Lars Björklund 7

1

EMPATINS UTMANINGAR 8

•

Han sitter mitt i soffan. Lutar sig framåt med den grå tröjans huva uppdragen över huvudet. Det är ett litet rum med fönster ut mot stadsparken. Inget blir sagt. Han sitter orörlig och är helt tyst. I ett annat rum längre bort finns hans flickvän. Det är klart att han har förstått att det här inte skulle kun­ na gå bra. Det är klart att han har förstått att hon kommer att dö snart. Men just den här förmidda­ gen landar insikten hos honom på ett helt nytt sätt.

Det är som om han faktiskt inte hade förstått något alls tidigare. Hon kommer att dö. På riktigt. Nu. Snart.

Plötsligt säger han: – Jag tror att jag är i nåt slags kris. Ja, så är det.

Tystnad igen. En lång tystnad av bara andning och trädens långsamma rörelse utanför.

Han sitter fortfarande framåtlutad med huvan uppdragen. Som om han försökte skydda sig. Så talar han igen och säger: – Jag är inte en sån som brukar prata så myck­ et … men jag tror att en människa är som ett träd.

Han tittar plötsligt upp, ser sedan ut genom fönstret och tillägger:

9

– Man kan se stammen, grenarna och hela löv­ verket, men under markytan finns ju rotsystemet och det är minst lika stort som allt som sammanlagt finns av trädet ovanför jord. Det är samma sak med en människa. Det är mycket av en som inte syns.

En människa är en komplex blandning av tankar, erfarenheter, minnen och känslor. Våra kroppar är också komplexa system. Bilden av människan som ett träd med stam, grenar och löv fullt synliga över mark­ ytan berättar också om ett fantastiskt rotsystem som vi vet finns men som bara är indirekt synligt för oss.

I varje del av trädet pågår processer. Det som syns av oss människor är möjligt att betrakta och bedöma, det som inte syns finns ändå tydligt närvarande som ett uttryck för allt vi tänker och känner. Det som är vårt självförtroende kan ta gestalt i det som syns, medan det som är vår djupaste självkänsla behöver rötter för sin näring. Den ena delen går inte att skilja från den andra utan att helheten allvarligt skadas.

Om vi fortsätter bilden av trädet så påverkas trädet ovanför markytan om en del av rötterna grävs av. Om blixten slår ner i trädkronan kommer delar av rotsys­ temet att dö.

10

I mötet försöker vi förstå varandra, och det finns en stor längtan hos de flesta av oss efter att bli eller i alla fall känna oss förstådda. Som själavårdare handlar det om att på ett professionellt sätt möta människors sorg och kriser. Vi möter berättelser, starka känslor och tystnad. Det finns en spontan medkänsla som vi har med oss sedan vi föddes, men det räcker inte när vi varje dag kan stå inför enskilda människors livskata­ strofer. För att klara arbetet som själavårdare behöver vi utveckla ett mer genomtänkt och professionellt förhållningssätt.

EMPATI Empati tar sin utgångspunkt i följande tre delar: Känsla: att i varierande grad i den givna situationen kunna känna eller känna av vad den andre känner.

Förståelse: att intellektuellt kunna förstå situationen och känslorna som kommer ur den.

Reflektion: att på ett mer övergripande sätt kunna reflektera över situationen och känslorna samt konse­ kvenser på kort och lång sikt.

Alla tre delarna behöver finnas med i ett profes­ sionellt förhållningssätt, men de behöver inte följa på varandra i någon på förhand given ordning. Det betyder att vi som själavårdare kan hamna i situatio­

11

ner där vårt känslopåslag blir starkt, att vi intellek­ tuellt försöker förstå det som hänt och därefter mer övergripande reflekterar över det hela. Vi kan också ställas inför situationer där vi intellektuellt förstår att det som hänt är mycket svårt för den drabbade, medan vi själva är känslomässigt mer distanserade.

Reflektionen och riktningen mot en konstruktiv fortsättning behöver inte bli sämre för att vi känner mindre. Ibland är det till och med så att ett mindre känslopåslag hos oss ger den drabbade större möjlig­ heter att äga situationen och hitta förmåga och styrka att själv ta sig vidare.

Empati som framför allt bygger på känslor kan ibland uttryckas som att vi tycker synd om någon.

Detta kan, för den drabbade, ha en lindrande effekt för en stund, och vi kan få möjlighet att uttrycka vår känslomässiga medreaktion på det som hänt. Men vi kan också med vårt starka känslopåslag till och med ta över den drabbades egna känslor och flytta det som hänt till oss själva. Det kan framstå som att det som hänt drabbat oss mer än den egentligt drabbade.

Det leder till att vi genom att alltför mycket tycka synd om någon övertar den drabbades känslor inför det som hänt i sådan grad att vi fråntar den drabbade äganderätten, tolkningen eller till och med lidandet i förhållande till det som hänt.

12

I ett professionellt förhållningssätt finns alltid ett framtidsperspektiv. Man kan uttrycka det som att den reflekterande delen av empatin har en riktning framåt mot det som nu behöver göras, ordnas eller skyddas.

Samma tredelning i empati gäller förstås också oss själva. Jag kan tycka synd om mig själv för att jag har fått punktering på min cykel och därmed kommer att komma för sent till jobbet, men att jag tycker synd om mig själv gör inte att punkteringen blir lagad. Jag behöver ordna en ny innerslang. I ett framtidsper­ spektiv behövs kanske en helt ny cykel. Detta förhåll­ ningssätt gäller inte bara sådana praktiska saker utan finns också med som en aspekt i andra betydligt mer avgörande möten och livshändelser.

PRIVAT OCH PROFESSIONELL EMPATI Kan det finnas en skillnad mellan professionell empati och en privat, personlig empati? Är vi empatiska på ett annat sätt i vårt arbete än i vår privata krets? Kan­ ske handlar det mest om i vilken grad vi personligen är berörda av händelsen. Vid olyckor, sjukdom eller stark oro som drabbar oss själva eller våra närmaste känner och agerar vi inte annorlunda än andra drab­ bade. Troligtvis har många själavårdare erfarenheter av att kunskap om krisreaktioner och sorgeprocesser inte är till så stor hjälp när vi själva drabbas av för­ 13

lust och sorg. Vår medvetenhet om sjukdomar och olyckor gör oss också sårbara på ett särskilt sätt. Våra tankar kan dra iväg och skapa stor oro både hos oss själva och hos dem som finns nära oss.

Men det kan också vara en fördel, inte bara yrkes­ mässigt utan också privat, att vi sett eller varit delak­ tiga i händelser som drabbat andra. Det kan handla om praktisk kunskap om vad som behöver göras eller vilka åtgärder som är möjliga. Det kan också vara en tyst kunskap om att de allra flesta människor har egna starka inre resurser som kan vara till hjälp att klara av och överleva svåra förluster.

Det tycks dock vara lättare för oss att hantera den reflekterande delen om vi inte är personligt inblanda­ de i det som hänt. Närheten till den svåra händelsen begränsar vårt perspektiv på samma sätt som när man står för nära en målning och upplever att alla färger flyter ihop till något som inte går att uttyda. Om man som betraktare backar något så kan mönster eller motiv träda fram på ett nytt sätt. En röra av färger kan bli till en trädgård med blommor och träd och ett vitt staket. På samma sätt är den professionella hållningen att vi förhåller oss med ett visst avstånd till den inträffade händelsen och därmed får en bättre överblick än de drabbade. Detta gör också att vi kan följa med i förloppet utan att själva dras med.

14

Att arbeta nära människor i svåra livssituationer kan delvis göra oss okänsliga inför det som händer i våra egna liv. Trötthet och brist på återhämtning verkar också göra oss mindre tålmodiga när vi möter klagan över vardagliga bekymmer.

•

Hon säger: – Jag kom hem från jobbet och var jättetrött och helt känslomässigt sliten efter ett svårt ärende, och det första som hände när jag kom in genom ytterdörren var att min sambo klagade över att han hade ont i huvudet och sa att han behövde gå och lägga sig. Jag var så trött att jag nästan började gråta och kände att jag egentligen bara ville skrika: »Men, hallå, du har ju i alla fall ingen hjärntumör, skärp dig, vi har tid i tvättstugan nu!«

IDENTIFIKATION Våra möjligheter att fullt ut förstå varandra är förstås begränsade. I varje försök att förstå gör vi det utifrån våra egna erfarenheter, kunskaper och associationer.

Om den situation vi möter liknar vårt eget liv och våra egna erfarenheter aktiveras vårt igenkännande, och vare sig vi vill det eller inte läser vi in något av 15

vårt eget i situationen. Ett sådant igenkännande kan på ett särskilt sätt ge oss insikt om situationen, och våra egna erfarenheter kan komma till nytta vad gäl­ ler bemötande och stöd.

Förutsättningen för att detta ska kunna fungera är att vi haft möjlighet att bearbeta det vi varit med om och att vi har förmåga att på ett mer övergripande sätt förstå att det vi själva varit med om kan ses som ett slags variant av det som den drabbade nu befinner sig i. Vi inser att den drabbades behov och reaktioner mycket väl kan överensstämma med vad vi en gång ville och behövde, men att det lika gärna kan vara på ett helt annat sätt.

•

Mannen suckar och säger: – Jag tyckte det var bra att diakonen kom då och att jag fick möjlighet att försöka hitta några ord.

Min fru var död. Helt oväntat. Jag försökte förstå det på något sätt. Om man nu någonsin kan förstå ett självmord. Jag förstod väl egentligen ingenting.

Det var ändå ett stort stöd att diakonen satt där med mig i rummet, men när hon sa att hon visste precis hur det kändes, att hennes man också hade dött oväntat något år tidigare, då gick något sönder i mig. Jag blev så fruktansvärt arg och var nära att 16

rusa ut därifrån. Jag vet att jag knöt nävarna under bordet för att det inte skulle synas och jag kände hur jag blev alldeles röd i ansiktet och jag tänkte om och om igen: Du förstår ingenting. Det här är mitt liv. Det här som händer nu, det händer mig.

Du förstår ingenting. Det här är mitt liv. Det du gör är ett arbete som du får lön för.

Om den vi möter alltför mycket liknar dem som står oss nära, som våra barn, syskon eller föräldrar, kan det till och med bli svårt att hantera den identifi­ kation som uppstår hos oss. För ett kort ögonblick kan det uppstå en osäkerhet i själavårdaren om vem ärendet egentligen gäller. Det kan också vara så att vi i ett försök att trösta och lindra berättar om vårt eget liv eller om egna förluster eller svårigheter.

När vårt igenkännande aktiveras så aktiveras också vårt engagemang och våra känslor, och om vi dess­ utom har arbetat för mycket och kanske inte heller hunnit äta ordentligt går det snabbt att komma vilse i mötet.

Om den situation vi möter känns helt främmande blir det svårare för oss att genom våra egna erfaren­ heter relatera till det vi möter. Det kan få oss att känna osäkerhet och rädsla, vilket gör att vårt fokus går från 17

mötet med den andre till oss själva och det vi inte kän­ ner igen, inte kan förstå och inte vet hur vi ska hante­ ra. Andra gånger kan tvärtom det som ter sig mycket olikt det vi redan känner till göra oss extra klarsynta.

I stället för att känna igen måste vi ställa frågor och svaren får oss att se tydligare vad som har hänt.

ATT DELA VANMAKT Det kan också finnas tillfällen då vi möter tragiska händelser som kan kännas omöjliga att förstå. Det är som om den intellektuella delen av empatin inte går att tillämpa. Att vi ändå lyssnar och försöker förstå kan bli till hjälp för den drabbade. Här rör vi oss mot tillvarons djupdimensioner. Vi delar livets obegrip­ lighet. Kanske närmar vi oss gränsen där vår empati övergår till ett delande av det som framstår som tillit och vanmakt. I en sådan situation kan all vår kunskap och erfarenhet kännas otillräcklig, och vi drabbas av en egen utsatthet. Då kan den andres utsatthet och vår blir en form av medmänsklig gemenskap som kan upplevas som hjälp och tröst. Den existentiella ensamheten förenar oss.

EMPATINS GRÄNS? I ett möte där orsak och verkan inte riktigt verkar hänga ihop kan det vara svårt att förstå berättelsen, i 18

den bemärkelsen att vi saknar kunskap om vad som egentligen hänt. En person kan ha varit med i en trafikolycka där andra skadats eller dödats utan att efteråt kunna minnas vad som hände. I berättelsen finns hål som fylls ut av utredningar och bedömning­ ar av händelsen som den person vi pratar med inte tycks ha en förstahandsupplevelse av, trots att hon eller han befann sig mitt i händelseförloppet. Den berättelse som ges oss är fragmentarisk och blir svår att få grepp om.

Det finns också tillfällen när vi som själavårda­ re kan ställas inför ett möte med en konfident som utfört en brottslig handling. I en sådan situation kan vi känslomässigt drabbas av tanken att om vi försö­ ker förstå så skulle vi därmed också i någon mening godkänna handlingen. Här är det extra viktigt att hålla rätt på empatins tre delar: känsla, förståelse och reflektion. Det är fullt möjligt att förstå vad som hänt utan att därför godkänna den handling som utförts.

NEGATIV EMPATI Begreppet negativ empati är ett försök att beskriva situationer när vi som själavårdare känner motvilja, äckel och vrede inför det som gjorts i våldshandlingar och övergrepp, men där vårt intellekt i någon mån ändå kan förstå orsak och verkan i det som skett. I 19

den reflekterande delen kan vi sträva efter ett rätt handhavande av händelsen. Vi behöver behålla vår professionalitet som ett verktyg i mötet med de per­ soner som väcker starka negativa känslor i oss.

Här behöver vi återigen reflektera och försöka vara klarsynta när det gäller hur händelser i våra egna liv påverkar oss. Om vi blir mer medvetna om vad som är orsak och verkan också i oss så ökar vår möjlighet att hantera de negativa känslorna. Om vi ändå kom­ mer till en punkt där vår empati går i baklås på ett så­ dant sätt att vi inte längre har tillgång till vår egent­ liga kunskap, eller till en övergripande reflektion på längre sikt, så behöver vi komma till insikt om att det är bättre att en kollega tar över ärendet.

Det kan också uppstå en stark känsla i oss av att vi inte heller vill förstå det som gjorts eller det som hänt. Denna känsla kommer av att vi har en vär­ dering eller en stark åsikt om att det inträffade är dåligt, negativt eller hemskt. Det kan till och med gå så långt att vi känner förakt för den människa vi har framför oss. Känslan av att inte vilja förstå kan tolkas som en varningssignal till oss att vi är för känslomäs­ sigt engagerade och inte klarar av att distansera oss på ett professionellt sätt.

Det är mycket viktigt att om och om igen tänka över hur vi som själavårdare utifrån våra egna liv med 20

kunskaper, erfarenheter och minnen kan komma att interagera med konfidenten. Tillsammans med våra kollegor behöver vi också om och om igen hålla kvar reflektionen och fylla på med kunskap. Ett professio­ nellt förhållningssätt är att inse att det alltid finns mer att reflektera över, mer att förstå och större fördjupning att komma fram till. Det är alltid ett mödosamt och spännande arbete att se över sina inre konstruktioner! *** När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.« Och han böjde sig ner igen och ritade på marken.

Joh 8:7–8

21

I själavårdande samtal ställs ibland frågan: Kan du förstå mig? Den kan gälla en specifik händelse, men också en hel livsberättelse: Går det att bekräfta mig i att det blev som det blev, att jag gjorde som jag gjorde?

Som själavårdare kan vi bära samma frågor inom oss.

Det finns tillfällen när vi känner oss tillfreds i mötet med konfidenten och nöjda med hur samtalet blev. Andra gång­ er kan vi känna oss besvikna, trötta och frustrerade.

Kerstin Dillmar och Lars Björklund skriver om empatins utmaningar och gränser, om möten med sorg och frågor utan svar, om lyssnande och minne och om tro i en se­ kulariserad tid.

Kan du förstå mig? vänder sig till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer, men den kan också läsas av alla som är intresserade av möten och samtal när livet krånglar eller gör ont.

kerstin dillmar är sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. lars björklund är kaplan på Sigtuna­ stiftelsen.

ISBN 978-91-7315-515-1

9 789173 155151

WWW.ARGUMENT.SE