Kristus förkunnar vi by Argument Förlag

SKRIFTER UTGIVNA AV STIFTELSEN FJELLSTEDTSKA SKOLAN 5

KRISTUS FÖRKUNNAR VI Så motverkas kyrkans inre sekularisering

KARIN JOHANNESSON ARGUMENT

SKRIFTER UTGIVNA AV STIFTELSEN FJELLSTEDTSKA SKOLAN 5

KRISTUS FÖRKUNNAR VI Så motverkas kyrkans inre sekularisering

KARIN JOHANNESSON ARGUMENT

Innehåll

7 Inledning 13 Del 1: Den billiga nåden som dyrköpt erfarenhet 39 Del 2: Liv i Kristus

INLEDNING

ända sedan jag som ung student fick förmånen att tentera Lars Hartmans kommentar till Kolosserbrevet har jag haft en särskild relation till denna nytestamentliga text. Hartmans beskrivning av församlingen i Kolossai kan fortfarande få mig att småskratta eftersom den påminner om församlingssammanhang som jag själv har erfarenhet av. I Kolossai, som var ett jordbävningsdrabbat område, »kom tillvaron lätt i gungning« också på livsåskådningarnas område. Filosofier och praktiker av olika slag konkurrerade om utrymmet på andlighetens marknad. Författaren till Kolosserbrevet försöker inte korrigera ideologiska kätterier genom abstrakta resonemang. Han väljer i stället ett mer konstruktivt och praktiskt inriktat förhållningssätt när han uppmanar de kristna att stå stadigt vid det som de har lärt sig (som också vi får lära oss genom Kolosserbrevet) och att leva utifrån detta. Han översätter sin traditionella kristna tro till en begreppsbildning som de kristna i Kolossai kan ta till sig – allt i syfte att uppmuntra den unga församlingen och undvika att den går i kvav. När jag som nyvald biskop skulle välja ett valspråk sökte jag mig direkt till Kolosserbrevet. Det finns flera formuleringar i detta brev som jag ofta återvänder till. Det gäller till exempel beskrivningen

av Kristus som Guds hemlighet, »i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda.« (Kol. 2:2–3). Det gäller också beskrivningen av evangeliet som »sanningens ord« (Kol. 1:5), insikten att vi redan nu lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud (Kol. 3:3) samt alla uppmaningar som går ut på att vi ska låta Kristi verklighet förvandla oss i stället för att själva försöka pressa fram vår andlighet, vårt engagemang eller vår klokskap. Vi ska låta honom skänka oss sin frid och handlingskraft (Kol. 3:15–17). Kristus gör det möjligt för oss att göra det vi ska göra helhjärtat eftersom det gäller Herren (Kol. 3:23). Hela livet gäller Herren. Bland alla tänkvärda formuleringar som finns i Kolosserbrevet drogs min uppmärksamhet särskilt till en vers som handlar om predikan (i tanke, ord och handling), filosofi (i betydelsen »kärlek till vishet«) och helgelse (som tillväxt i tro). Den versen, som återfinns i slutet av det första kapitlet i Kolosserbrevet, är källan till mitt valspråk. »Honom [Kristus] förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus.« (1 Kor. 1:28) Mitt valspråk säger något om mig som biskop. I mitt religionsfilosofiska arbete har jag framför allt fördjupat mig i språkfilosofi. Jag har ett särskilt intresse för vårt mänskliga tal om Gud. Jag funderar gärna över hur vi kan – och hur vi inte kan – översätta vår kristna dogmatik till moderna uttryckssätt och nutida tankegods. Detta engagemang har bland annat fått mig att undersöka de filosofiska förutsättningarna för predikan. I dag pågår omfattande religiösa förändringsprocesser som omdanar sammanhangen som vi förkunnar Kristus i. Utvecklingen yttrar sig bland annat som ett tilltagande intresse för andlighet. Därför är det betydelsefullt att vi begrundar hur vi som står i en evangelisk-luthersk tradition kan förhålla oss till populära andliga träningsaktiviteter på ett sätt som är förenligt med

de teologiska utgångspunkter som finns i vår tradition. I relation till Martin Luthers förståelse av människans helgelse har jag därför belyst behovet av en evangelisk-luthersk andlig teologi och – nu på senare år – en mystagogisk pedagogik1 som kan tilltala andligt sökande nutidsmänniskor. För mig personligen är det betydelsefullt att trådarna i den väv av forskningsarbete som utgör ett väsentligt inslag i mitt liv löper samman i den bibelvers som är källan till mitt valspråk. Det påminner mig om att det jag hör, ser och gör som biskop präglas av de perspektiv som har blivit en integrerad del av mig under årens lopp. Här tar jag mitt avstamp när jag växer vidare och lär mig mer genom att möta andra människors erfarenheter och kompetens. Mitt valspråk säger också något viktigt om kyrkan. Det innefattar en dubbeltydighet som jag älskar. Å ena sidan uttrycks att vi, som kyrka, förkunnar Kristus. Det är vårt centrala uppdrag och något som vi gör tillsammans, som ett vi. Vi förkunnar Kristus på en mängd olika sätt genom det vi säger, gör och tänker. I den förkunnelsen får vi vara lika praktiska och kreativa som författaren till Kolosserbrevet. Å andra sidan betonas att Kristus förkunnar också i dag. Kristus säger: »vi«. Han påminner oss kristna om att vi både hör ihop med honom och med varandra. Ibland tycker vi olika. Ibland är vi inte överens om hur gudstjänst ska firas, hur diakoni ska bedrivas, vad mission innebär eller vad som är omistligt i vår kristna undervisning. Vi hör ihop i alla fall. Vi hör ihop trots att vi själva delar upp oss i olika trossamfund och konfessioner. Att förkunna Kristus är ett uppdrag som förenar oss, även när förkunnelsen präglas av olika dogmatiska utgångspunkter, mynnar ut i skilda etiska ställningstaganden eller är En mystagogisk pedagogik leder människor in i trons mysterier – i medvetenhet om att mysterier aldrig till fullo kan förklaras, i medvetenhet om att våra liv hänger på (förändras av) att mysterierna utforskas. Mystagogiken frodades i den tidiga kristna kyrkan och har sina rötter i antikens mysteriekulter. Det var framför allt undervisningen inför dopet och mässan som var mystagogisk. 1

förbunden med oförenliga liturgiska bruk. Kyrkan är alltid ekumenisk eftersom uppdraget är detsamma för hela kyrkan i alla tider. Det är världen som det utförs i samt sättet som det utförs på som varierar mellan olika historiska epoker och skilda sammanhang. Hur ska vi förkunna Kristus i den tid och de sammanhang som är vår verklighet? Kring den frågan behöver vi samtala. Den här boken vill uppmuntra till sådana samtal. Den innefattar två föredrag som jag har hållit vid präst- och diakonmöten i Uppsala stift. Det första föredraget höll jag under reformationsminnesåret 2017, innan jag valdes till biskop. Det andra föredraget höll jag under pandemiåret 2021, när jag som biskop fick samla prästerna och diakonerna till en covid anpassad variant av präst- och diakonmöte. Föredragens inriktning på vigningstjänsten gör att den här boken påminner om ett klassiskt herdabrev av det slag som tidigare riktades till stiftets prästerskap. Min inledande hälsning kan därför sammanfattas i några ord som för tankarna till episkopala skrifter som numera säljs på antikvariat. »Kära syskon i vigningstjänsten. Här drar jag upp några linjer som jag vill att vi samtalar om, för jag tror att de är avgörande för kyrkans uppdrag i vår tid.« Min ambition i föredragen är att använda det förgångna som vägledning in i framtiden. Uppsala den 5 mars 2022 Vasaloppssöndagen och Första söndagen i fastan + Karin Johannesson

DEL 1 DEN BILLIGA NÅDEN SOM DYRKÖPT ERFARENHET

år 2017 samlades Lutherforskare från hela världen i Wittenberg. Den stora konferensen Luther Congress – som arrangeras vart femte år – gick då av stapeln i staden där de 95 teserna ursprungligen offentliggjordes. Det innebar att jag både fick chansen att fotografera porten till slottskyrkan och tillfälle att besöka mängder av souvenirbutiker. Nu har jag min egen Playmobil-Luther, en stor affisch med de 95 teserna, Lutherlikör och Lutherkex. Jag köpte också ett paket med post-itlappar som uppmanar mig att skriva mina egna teser – en tes på varje papperslapp – och gratisvykort med samma inbjudan. Skriv din egen tes och skicka den till lämplig mottagare! Bland alla Luthersouvenirer som jag har burit hem från Wittenberg är det post-it-lapparna och gratisvykorten som jag har tänkt på allra mest. Vilka teser skulle jag vilja sätta upp på anslagstavlan? Vad behöver vi samtala om och vad behöver vi förändra i kyrkan i dag för att vi och dem vi möter allt mer ska dras in i gemenskapen med Jesus Kristus? Martin Luther skickade sina 95 teser till ärkebiskopen. Vart skulle jag skicka mina teser för att få bästa möjliga effekt? Jag har många post-it-lappar och gratisvykort, så jag skulle kunna skriva många teser. Men det är en enda tes i lite olika varianter som mina tankar kretsar kring. Martin Luther var djupt bekymrad över

det kyrkliga förfall som bland annat kom till uttryck i avlatshandeln. Förfallet gjorde det svårt för människor att tillitsfullt leva i tro. Jag bekymrar mig över de förändringsprocesser som vi ibland lite svepande beskriver som kyrkans inre sekularisering. Jag tror att kyrkans inre sekularisering gör det svårt för oss att tro. Min tes är att vi – präster, diakoner och biskopar – har ett ansvar att motverka kyrkans inre sekularisering, ett ansvar som vi kan ta genom att fördjupa oss i Martin Luthers förståelse av nåden. Den tesen tänker jag inte skicka bara till ärkebiskopen utan till alla som står i vigningstjänsten. Jag tror att det ger bästa effekt. Dietrich Bonhoeffer resonerar i samma banor som jag. Han menar att det han kallar för den billiga nåden är vår kyrkas främsta dödsfiende. Billig nåd är inte verklig nåd, den nåd som Gud skänker oss, som dödar och ger liv. Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus. Billig nåd är som en predikan om förlåtelse utan omvändelse eller som nattvard utan syndabekännelse. Billig nåd är nåd som bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser. Den billiga nåden är den nåd vi ger oss själva, den nåd som gör att allt kan fortsätta som förut utan att vi behöver oroa oss, utan att vi behöver ändra oss, utan att vi behöver mogna. Den billiga nåden är det främsta tecknet på kyrkans inre sekularisering. Bonhoeffer framställer den billiga nåden som de organiserade kyrkornas undergång. Den billiga nåden gör oss handfallna och stilla stående. Den tömmer begreppet »nåd« på innehåll. Det går inflation i ordet. Nåden blir något overkligt och till intet förpliktande. Den känns inte. Den märks inte. Den värmer inte och den värdesätts inte. Vår kamp i dag är därför, menar Bonhoeffer, den billiga nåden. Vi behöver en engagerad motståndsrörelse som värnar den dyra nåden, den värdefulla, verkliga, betydelsefulla nåden. Mot slutet av sitt liv gav Martin Luther uttryck för liknande tan-

kegångar. Han var bekymrad över att den mångfasetterade bibliska förståelse av nåden som han ville ge uttryck för hade blivit alltför ensidigt framställd av hans efterföljare. För att förstå vad det var som oroade Martin Luther behöver vi ta avstamp i Bibeln.

Nåd som förlåtelse och gåva Det finns en dubbelhet i den bibliska begreppsbildning som vi översätter med det svenska ordet nåd. Dubbelheten finns både i Gamla testamentet och i Nya testamentet. Vi människor möter å ena sidan Guds nåd som Guds förlåtelse, en välvilja som Gud visar oss trots att vi inte alls är välbehagliga utan syndare. Vi blir benådade. När Martin Luther lyfter fram den aspekten av nåden, använder han det latinska begreppet favor. Vi möter å andra sidan, också Guds nåd som en nyskapande gåva, en förvandlande kraft som gör något med oss. Den gör oss nådefulla genom att den förenar oss med Gud. Vi blir inte bara benådade utan dessutom begåvade av nåden. När det är den aspekten av nåden som Martin Luther uppmärksammar, använder han det latinska begreppet donum. Samma dubbelhet i begreppet nåd som finns i de bibliska skrifterna finns också i Luthers teologiska tänkande. Men redan under hans livstid kom nåden som syndernas förlåtelse att betonas på bekostnad av tanken att nåden också är en förvandlande gåva. Detta oroade Martin Luther mot slutet av hans liv, för han såg att ensidigheten riskerade att förflacka kyrkans liv och sätta upp onödiga hinder för oss på efterföljelsens väg. Till viss del hade Luthers tankar om nåden som förvandlande gåva hamnat i skymundan av den enkla anledningen att han oftast och allra mest skriver om nåden som syndernas förlåtelse. Han kämpar framför allt med och mot våra mänskliga försök att förtjäna Guds välvilja, vår gärningsrättfärdighet. Gång på gång understryker han

att vår gärningsrättfärdighet är ett uttryck för vår bortvändhet från Gud, vår synd. Vår rättvändhet, vår rättfärdighet, ligger i att vi ber, bekänner och tar emot Guds förlåtelse som en oförtjänt gåva som förklarar oss välbehagliga inför Gud trots att vi inte är det. Luther hamrar ofta på gärningsrättfärdigheten, men det är inte det enda som han gör. Han svarvar eller mejslar också på föreställningar om nåden som förvandlande gåva, nåden som en livsformande process som kan beskrivas som människans och kyrkans helgelse. De inslagen i hans arbete behöver vi återupptäcka för att både nåden som syndernas förlåtelse och nåden som förvandlande gåva ska komma till sin rätt. En ensidig betoning på nåden som syndernas förlåtelse kan ge en övermättnad som leder till att vi inte längre kan uppskatta eller tala om nåden som syndernas förlåtelse. Då blir det billig nåd. Dessutom kan en ensidig betoning av nåden som syndernas förlåtelse skymma sikten så att vi aldrig får chansen att drabbas av den nyfikenhet, lust och glädje som får oss att vilja vandra vidare på efterföljelsens väg för att upptäcka mer av nåden som livsförvandlande gåva. I samtida Lutherforskning lyfter man gärna fram att Luther har mer att säga om nåden som livsförvandlande gåva än vi slentrianmässigt tror. Många framhåller dessutom att det han har att säga är betydelsefullt i dag. Vi lever i en tid när intresset för andlighet är stort. Det finns en öppenhet för många olika spiritualitetstraditioner, också för olika kristna andliga traditioner. Om vi beskriver situationen ur vårt kristna perspektiv kan vi säga att många människor är nyfikna på nåden som gåva. Man vill upptäcka eller fördjupa sig i det gudomliga som en förvandlande verklighet i mig och i mitt liv. Filosofen Charles Taylor menar att vår tids intresse för andlighet har att göra med en trend eller tendens som han kallar för den subjektiva vändningen. Taylor hävdar att den subjektiva vändningen är den allra mest inflytelserika trenden eller tendensen i västvärlden i

dag, och att den förändrar förutsättningarna för religiös tro på ett mer genomgripande sätt än reformationen på 1500-talet. Vare sig vi vill det eller inte måste vi alla förhålla oss till den subjektiva vändningen. Mot bakgrund av den subjektiva vändningen behöver vi utforska dubbelheten i Luthers förståelse av nåden för att motverka kyrkans inre sekularisering.

Den subjektiva vändningen Vid ett besök i Strängnäs domkyrkoförsamling skulle jag inleda en samtalskväll med några reflektioner. Det visade sig att ganska många av dem som var där redan tillhörde en samtalsgrupp som träffades regelbundet utanför kyrkans regi. Gruppen marknadsförde sig som »Resebyrån för inre resor«. Den resebyrån är ett tidstypiskt fenomen på många olika sätt. Det finns numera en hel resebransch som koncentrerar sig på att erbjuda spännande äventyr eller lockande upptäcktsfärder i vårt eget inre. Några researrangörer talar om andlighet i marknadsföringen och menar med det begreppet en djupdimension i den mänskliga existensen som en del av oss skulle beskriva som gudomlig. Bland researrangörerna finns välkända företag och organisationer. Numera erbjuder till exempel Svenska turistföreningen och Friskis & Svettis pilgrimsvandringar med inslag av andlig vägledning. Ibland kan priset på den inre resan vara väldigt högt. På den gotländska ön Furillen kan man få en unik möjlighet att möta sig själv i ensamheten genom att hyra en eremitkoja. Priset för en natt i ensamhet, nära naturen, är i skrivande stund 5 850 kronor. Charles Taylor menar att det inre livets resebransch är ett uttryck för den subjektiva vändningen. Den subjektiva vändningen innebär att vi sätter allt mindre tilltro till yttre auktoritetskällor i form av makthavare, gemensamma överenskommelser eller heliga texter. Vi sätter en större tilltro till vårt eget inre, vilket vi allt mer har kommit

att betrakta som den primära auktoritetskällan i våra liv, den vi i första hand ska lyssna till. Det jag gör eller det jag tror ska kännas rätt för mig, det ska appellera till eller vara ett utflöde av det jag uppfattar som mitt djupaste jag, den jag innerst inne är. Att hitta detta djupaste jaget och att utveckla det så att det mer och mer genomsyrar mig och mitt liv är en möjlighet som i dag framstår som lockande för många. Det är därför som det inre livets resebransch blomstrar. Man måste inte vara filosof för att upptäcka den subjektiva vändningen. Det räcker med att vi slår upp en av kvällstidningarnas söndagsbilagor. Där kan vi läsa om hur vi kan inreda våra hem för att våra verkliga personligheter ska komma till uttryck. Vänder vi på bladet hittar vi tips på resor till exotiska platser som definitivt kommer att innebära att vi får uppleva något utöver det vanliga. Det komiska är förstås att vi alla tipsas om samma personliga inredningsdetaljer och samma exotiska resmål. Den subjektiva vändningen är när allt kommer omkring ett kollektivt fenomen, en selfie-kultur som vi odlar tillsammans. Vi uppmuntras alla att visa upp våra unika liv på Facebook, och det får oss alla att bidra med bilder som är påfallande lika varandra.

Den subjektiva vändningen och kyrkans liv Den subjektiva vändningen är en förändringsprocess som påverkar förutsättningarna för kyrkans liv. Utvecklingen bidrar till att den billiga nådens kyrkor går under eller marginaliseras eftersom de förkunnar en nåd som inte känns, en nåd som saknar konkret betydelse i vår erfarenhetsvärld. Den billiga nådens kyrkor kan inte göra rättvisa åt allmänmänskliga och i dag mycket eftertraktade erfarenheter av att växa, utvecklas och mogna. Som en konsekvens kommer påståenden om att nåden är livsavgörande att eka tomt. Följden blir att den billiga nådens kyrkor töms på både människor och innehåll.

Ytterst få av oss har den billiga nådens kyrka som ideal. Det gör att vi funderar över hur vi som kyrka kan svara an mot den andliga längtan eller det andliga sökande som kännetecknar vår tid. Hur kan vi tala om och gestalta nåden som en betydelsefull verklighet som gör något med oss människor? En del lyfter fram inomkyrkliga rörelser som hoppfulla tecken. Det finns mindre grupper inom den större kyrkogemenskapen som framhäver nåden som livsavgörande gåva. Vi har nätverk för ignatiansk andlig vägledning, Alpha-kurser, SSB, EFS och aKF. Vi har Katarinamässan, Oscarsmässan, ökenmässan och andra lokalt förankrade mässor som samlar människor som hämtar näring i samma gudstjänstform. Vi har pilgrimsgrupper, Frälsarkransgrupper, meditationsgrupper och retreatrörelsen. Det här är sammanhang där människor erfar att kristen tro gör skillnad. Jesus, tron, nåden och efterföljelsen gör något med mig som påverkar mitt vardagsliv, något som märks i min och andra människors erfarenhetsvärld. En del tänker sig att det är i de här sammanhangen – i mindre kristna gemenskaper som har utvecklat en andlighet eller en spiritualitet som tilltalar dem – som vi hittar den motståndsrörelse som behövs i vår tid för att evangeliets röst ska fortsätta att klinga klart. Joel Halldorf och Patrik Hagman resonerar i de banorna i boken Inte allena: Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker. Andra är mer skeptiska och höjer ett varnande finger. De betonar att vårt evangelisk-lutherska ansvar i den subjektiva vändningens kulturkrets framför allt är att varna för gärningsrättfärdighet och elitism. De menar att i dag blomstrar en ny avlatshandel där det som marknadsförs är »ett bättre liv«. Det kan vara eremitliv på Gotland eller en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela som ska berika det trista vardagslivet. Den som har råd får vara med. Vi som kyrka ska inte uppmuntra eller bidra till den avlatshandeln. I stället ska vi slå

hål på den med vår evangelisk-lutherska hammare och med krafttag spika upp teser om att nåden alltid är till för alla, oförtjänt och gratis. Varningarna för gärningsrättfärdighet och elitism är alltid berättigade. Precis som Martin Luther insåg, har vi människor en gudsfrånvänd tendens att behandla nåden som något som vi kan lägga beslag på. Vi har alla mött människor – inklusive oss själva – som vid något tillfälle har varit odrägligt självupptagna i sin entusiasm för det trons sammanhang som de har funnit. Vi har alla mött människor – inklusive oss själva – som har radat upp pilgrimsvandringar, retreater eller läsning av fromma böcker på sin meritlista som tecken på ett fördjupat andligt liv. Vi vet att ett sådant högmod inte bara ställer till besvär i relation till Gud. Det får dessutom andra människor att bli avskräckta eller missmodiga. Av den anledningen bär vi som kyrka på en befogad rädsla för uppdelningar som uttryckligen eller underförstått förutsätter att det finns bättre kristna eller mer kristna människor – de som har kommit lite längre – och sämre kristna eller mindre kristna människor som inte riktigt har upptäckt vad Jesus, tron, nåden och efterföljelsen betyder. Som kyrka behöver vi navigera mellan den billiga nådens blindskär och den fromma elitismens avgrunder. Min tes är att dubbelheten i Martin Luthers förståelse av nåden är en kompass som kan hjälpa oss att hitta rätt. Jag tänker mig att botemedlet mot kyrkans inre sekularisering är förnyelsen av det som kan beskrivas som en luthersk spiritualitet. Jag tänker mig dessutom att just denna lutherska spiritualitet är nåd och evangelium för nutidsmänniskor.

Behovet av luthersk spiritualitet Den finsk-amerikanska professorn Kirsi Stjerna påminner oss då och då om att reformationen på 1500-talet först och främst gällde spiritualiteten. Det var helgelsens praktiker som kritiserades och

»Kristus förkunnar vi« är biskop Karin Johannessons valspråk, hämtat ur Kolosserbrevet. Här delar hon tankar och konstruktiva förslag om hur Kristus kan förkunnas i den tid och de sammanhang som är vår verklighet. I bokens första del står nåden i fokus. I en värld där intresset för andlighet är stort, men tilltron till andliga auktoriteter är låg, blir upplevelsen av den äkta, dyrbara nåden livsavgörande. Här lyfter Karin Johannesson fram Martin Luthers dubbla förståelse av nåden – vi blir både benådade och begåvade – som en nyckel för att motverka kyrkans inre sekularisering. Bokens andra del handlar om liv i Kristus. Det är vad kyrkan alltid har erbjudit människor. Men formerna behöver förnyas. I dag är vår utmaning att nå sökande människor som ser naturen snarare än kyrkan som den självklara platsen för andliga upplevelser. Att förkunna Kristus är ett uppdrag som förenar oss, även om vi inte alltid är överens om hur gudstjänsten ska firas eller vad mission egentligen innebär. Om detta behöver vi samtala, och i de samtalen vill denna bok vara ett stöd.

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

Boken bygger på de föredrag som biskop Karin Johannesson höll vid präst- och diakonmötena i Uppsala stift 2017 och 2021.