Kyrkan på torget

JOEL HALLDORF

Kyrkan p책 torget Offentlig teologi i en postsekul채r tid ARGUMENT

JOEL HALLDORF

Kyrkan p책 torget Offentlig teologi i en postsekul채r tid ARGUMENT

© 2016 Joel Halldorf och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet. grafisk form Pierre Eriksson foto Andreas H. Nilsson isbn 978-91-7315-488-8 tryck Dardedze holografija SIA, Lettland

Argument Förlag Annebergsvägen 4 432 48 varberg tel 0340-69 80 00 info@argument.se www.argument.se

Till Lydia

Innehåll

Förord Kyrkans återkomst...................8

POLITIK Behovet av politisk religion...........18 Kreativa minoriteter.....................21 Elitens religiösa analfabetism....... 23 Kyrkans politiska röst.................. 25 Europas hjärta............................. 27 Moraliskt ledarskap..................... 30 Påven och postdemokratin........... 32 Den benediktinska arbetslinjen.... 34 Kött och teologi.......................... 36 Oönskade barn............................ 38 Samvetsfrihet............................... 41 Religion och våld.........................44 Det moderna Daesh.................... 48 En gång var vi avvikarna.............. 50 Kreativitet och mångfald............. 52 Kyrkbåtar på dödens hav............. 54

En väckelse för medmänskligheten................ 56 Agera som om staten inte fanns... 59 Tårar gör oss inte moraliska.........62

KULTUR Bibel, bildning och Brideshead Revisited...............................66 Hungerspelen och livet som tv-spel.............................69 Den flytande moderniteten.......... 71 Bön och arbete i det moderna arbetslivet............... 73 Med Thomas av Aquino i rädslans kultur..................... 78 Vänskap på nätet.........................80 Mad Men och närvaron av Guds frånvaro....................... 83 Jag rear ut mitt liv........................90 Reklamens budskap..................... 92 Miljökrisen är en kulturkris......... 95

Harry Potter-teologi....................97 Vem är Zlatan? ...........................99 Myten om det kritiska tänkandet ........................... 102 Alla är religiösa.......................... 104 Vem tänder egentligen stjärnorna?........................... 107 Etiskt relevanta järnålderstexter.................... 109

KYRKA Vintern är på väg........................ 114 Det benediktinska alternativet.... 116 Varumärkeskonfessionalismen.... 119 Katedralens återkomst ............... 121 Hotet från professionaliseringen............ 123 Biskoparnas löner är ett problem för kyrkan............................ 125 Läsarna som slutade läsa.............127 Tro i distraktionernas tid............ 132

Säg bara sanningen.....................134 Påkristning genom migrantkyrkor......................136 Diakonalt ungdomsarbete.......... 138 Konvertiter som brobyggare...... 140 Konturerna av ett pontifikat.......143 Vem är påve Franciskus?.............145 Centralt och perifert...................147 Offentligt samtal........................149 Homosexualitet och Bibeln........ 152 Helgon och vanliga människor...154 Register......................................156

Förord Kyrkans återkomst en halvtimme in i sitt samtal med författaren Karl Ove Knausgård tar kulturjournalisten Eric Schüldt sats. De har talat om ämnen som brukar avhandlas i författarintervjuer: skrivandet, hjärtat, godheten och döden. Men nu ska samtalet ta en annan vändning, och de ska ut på nattgammal is. Schüldt samlar sig ett ögonblick innan han tar steget. Så börjar han: – Det finns ett mysterium i ditt författarskap. Det mysteriet ligger inte hos dig utan i hur litteraturen har tagits emot. Det man brukar tala om i intervjuerna är relationer, det förbjudna, din pappa, din framgång och så vidare. Men för mig finns det ett spår som går genom alla böcker, och det är … Jag ska säga vad jag tycker: Jag har aldrig läst en så kristen författare.

Knausgård hummar och ber honom förklara vad han menar.

– Det handlar om tematiken i ditt författarskap, fortsätter Schüldt.

Nåd. Förlåtelse. Helighet. Skönhet. Guds ansikte, som vändes bort från Kain – din faders ansikte, i boken, som vändes bort från dig. Guds namn, som inte får yttras.

Den norske författaren blir tyst några sekunder. Sedan börjar han, trevande och aningen omskakad: – Jag har aldrig tänkt det som du sa nu. Det är en helt ny tanke för 8 | förord

mig. Men det är helt uppenbart. Du har helt rätt. Det är nästan lite chockerande. Men det är helt sant. Det är helt sant …

Någon beskrev detta ögonblick, då Knausgård förstod att han skriver »kristna romaner«, som årets största kulturhändelse.1 Men samtalet visade också något annat, nämligen att religionen kommit tillbaka i det offentliga samtalet i Sverige. För detta var något mer än en känd människa som talade om sin privata tro eller en akademiker som berättade om ett religiöst fenomen. Sådant har förekommit tidigare, och det har till och med blivit allt vanligare i Sverige sedan nittiotalet.

Men i sådana fall är religionen ändå något särskilt, något som ligger lite vid sidan om. I samtalet mellan Schüldt och Knausgård blev den mittpunkten och en del av kulturen i stort.

Kyrkans språk visade sig prägla en av vår tids främsta författare. * I Sverige har vi trott att vår identitet som världens modernaste land kräver av oss att vi håller religionen borta. Helst från våra privata liv, men definitivt från den så kallade offentligheten.

Detta är en variant av det som benämns sekulariseringsteorin, det vill säga idén om att modernitet och religion är varandras motsatser.

När moderniteten breder ut sig, i form av storstäder, kapitalism och industrier, leder det enligt denna teori till att religionen trycks undan.

Detta skedde också i moderniseringsprocessen i vårt hörn av Europa, och därför uppfattades det som en allmän naturlag. Varhelst moderniteten drog fram skulle den utsläcka religionen. Men på sjuttiotalet 1

Schüldts samtal med Knausgård publicerades 9/12-2014 i podden 60 minuter.

förord | 9

blev listan på länder som moderniserades utan att sekulariseras för lång för att teorin skulle vara hållbar. Religionen försvann inte från den globala scenen utan blev tvärtom alltmer synlig. I Mellanöstern skedde religiösa revolutioner, i usa bestämde de evangelikala vem som skulle bli president, och i många länder i syd visade pingstväckelsen att den kunde förändra sociala och politiska strukturer som varken bistånd eller ideologi kunnat rucka på.

Här, uppe i Europas nordvästra hörn, nåddes vi av ryktena om denna alltjämt religiösa värld, men det var – och är – svårt för oss att ta in. Det är som att vi måste leva i dem för att förstå att det kan finnas samhällen och kulturer som präglas på djupet av Gudstro och andligt liv.

Jag minns en journalist som berättade om sin upplevelse av detta när hon bodde några år i Brasilien. Hemma i Sverige var hennes perspektiv normen och själv tillhörde hon den offentliga eliten, men här fann hon sig plötsligt vara en udda minoritet. Efter ett tag slutade hon till och med att säga att hon var ateist, eftersom det blev så jobbigt. »Hur då jobbigt?« frågade jag. »Blev de arga?« »Nej«, svarade hon. »De blev ledsna. Det var som om du skulle berätta för mig att du var heroinist: ’Så tråkigt! Hur har det kunnat gå så här för dig?’« Samtidigt visar flera undersökningar att också svenskar har religiösa föreställningar, även om engagemanget i traditionella former av religion är måttligt. Det som är speciellt häruppe är att religion inte varit en del av det offentliga samtalet annat än då nationen drabbas av en katastrof och behöver tröstas. Många har gjort andliga erfarenheter och bär på religiösa övertygelser, men religion är ingenting man pratar om.

Det här har flera orsaker. En är sekulariseringsteorin och föreställningen om att religionen är något apart och svunnet. Detta har präglat 10 | förord

svensk offentlighet åtminstone sedan femtiotalet, då Ingemar Hedenius kristendomskritik blev allmängods genom tidningsmän som Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz. Men kyrkosamfunden kan inte bara skylla sin marginalisering på att kultureliten varit sekulariserad. Det handlar lika mycket om att man själv inte funnit sig till rätta och förmått ta plats i ett nytt slags offentligt samtal.

Svenska kyrkan var länge en av de viktigaste offentliga arenorna i Sverige. Från predikstolen fick församlingen höra budskapen från såväl Gud som kungen. Men i dag kan inte kyrkan tala utifrån en maktposition, och den nya situationen har varit svår för Svenska kyrkan att hantera. Den har marginaliserat sig själv genom kombinationen av myndighets- och folkkyrkoideal. Man har talat i form av noggrant formulerade uttalanden, ofta i syfte att inkludera alla och inte uppröra någon, vilket tyvärr är ett säkert sätt att bli ointressant.

Frikyrkorna har å sin sida varit mer intresserade av att nå ett folkligt genomslag än att påverka kulturlivet. Gatuevangelisation och tält­ möten har varit viktigare än debatt- och kulturartiklar. Dessutom har de många gånger präglats av en anti-intellektualism, vilket gjort att de litterärt begåvade flytt rörelserna. Samtidigt har man internaliserat bilden av sig själv som kusinen från landet, som inte har något att göra – och än mindre att bidra med – i de finare salongerna.

Detta slags komplex inför den sekulära offentligheten har varit vanligt i kyrkorna, och det är på många sätt begripligt. Efter andra världskriget gick Sverige som tåget. Alla kurvor pekade uppåt och ett aldrig tidigare skådat välfärdssamhälle byggdes upp. Nationen Sverige var på väg till himlen, och kyrkorna gjorde bäst i att försöka hänga på och anpassa sig. förord | 11

Men i dag är situationen annorlunda. Luften har gått ur det moderna projektet – politiskt, kulturellt och intellektuellt. Den postmoderna kritiken har avslöjat att kejsaren är naken men har samtidigt ingen egen vision eller förmåga att bygga upp något. Ingen vet längre vart vi ska, vilket möjliggör bredare och öppnare offentliga samtal.

Nu är det möjligt för kyrkan att åter ta plats i det offentliga samtalet.

Från och med nittiotalet började en rad offentliga personer berätta att de var kristna: idrottsmän, programledare, skådespelare och så vidare.

Men att berätta om en personlig tro är inte samma sak som att föra in ett teologiskt språk och kristen tradition i det offentliga samtalet. Det är detta som tillkommit de senaste åren: att kyrkan och teologin gått från att vara enskilda personers privata angelägenhet till att alltmer bli en del av samtalet i det offentliga rummet. Man kan läsa kulturartiklar om teologiska verk, analyser av Bibelns eller den kristna trons roll i ett författarskap eller samtidsspaningar som tar upp ett fenomens religiösa kvaliteter. Faktum är att flera av de intressantaste rösterna i svensk offentlighet är teologer.

Vi kan nu ana konturerna av en postsekulär svensk offentlighet.

Vi är inte där än, men den håller långsamt på att ta form. När sekulariseringsteorin fortfarande dominerade var utgångspunkten att sekularitet var det normala och religion något udda och avvikande.

Men nu har vi lämnat det sekulära paradigmet bakom oss. Vi befinner oss »efter-det-sekulära«, i ett postsekulärt samhälle. Här är inte religiös och ateist, utan alla tolkar och vägleds av värderingar och föreställningar som inte kan bevisas genom vetenskapliga experiment. Det finns inte längre ett förment neutralt, rationellt perspektiv, som alla andra ska anpassa sig till, utan i stället en medvetenhet om att alla har sina 12 | förord

specifika utgångspunkter och sammanhang. I en sådan värld blir en kristen röst ett perspektiv bland andra.

Denna utveckling öppnar upp för kyrkans återkomst: hon kan åter ta plats på torget. Men i ett sådant offentligt samtal blir kyrkan bara intressant om hon deltar som kyrka, det vill säga talar utifrån sina specifika utgångspunkter och perspektiv. Kyrkan bör vara en teologisk röst på torget, och det kräver att hon slår vakt om sitt språk. Om vi genom inre sekularisering eller försök att anpassa oss förlorar det kristna språket så tappar vi också vår röst och vår relevans. Givetvis kan vi behöva översätta när vi talar offentligt, så att vi inte använder klassiska termer som synd, nåd och helgelse utan i stället beskrivningar som är begripliga för människor utan kyrklig bakgrund. Men vi får inte förlora vårt hemspråk, det språk som talas i Bibeln, i gudstjänsten och i den kristna traditionen.

Att kyrkan inte längre behöver anpassa sig till sekulära normer för att få komma till tals innebär inte att man inte måste reflektera över hur man talar på torget. Offentligt tal handlar inte bara om vad man säger utan också om hur man talar. Man får gärna ha tydliga utgångspunkter, men få lyssnar i dag på personer som kräver underdånighet och vill utöva makt.

Dålig offentlig teologi bottnar ofta i ett dåligt självförtroende. Osäkra kyrkor tenderar att kommunicera antingen genom att urvattna budskapet så att ingen tar anstöt eller hamra på krigstrummorna. Man mumlar eller förhäver sig.

En god offentlig teologi börjar med att man vet vem man är och vem man tror på. Den som är trygg i sin identitet kan vara utmanande utan att bli påstridig. Hon kan tala lekfullt och lockande och behöver inte alltid säga allt. Antydningar är ofta mycket mer intressanta än plakat. förord | 13

Men allra viktigast för kyrkans offentliga tal är egentligen inte hur man talar och vad man säger utan att man faktiskt lever som man lär.

Därför är fromhet, ett mått av askes, och inte minst uppoffrande kärlek egentligen viktigare än vältalighet. Autenticitet är den postsekulära kulturens främsta dygd, och hyckleri ses som den största synden. Det viktigaste här är inte vad du tror är sant utan att du är sann mot dig själv och lever efter dina övertygelser.

Frukten prövar trädet, som någon sa. * Den här boken består av texter som jag har skrivit mellan åren 2005 och 2015. En del artiklar har skrivits för kyrktorget, det vill säga för tidningar som Dagen, Sändaren och Världen idag. Andra är texter för det stora torget, där kyrkan också finns, i form av artiklar i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.

Tilltalet varierar beroende på textens konkreta sammanhang, och det gör även det »vi« som antas. Men alla texter är uttryck för en ambition att ägna sig åt offentlig teologi, det vill säga att använda teologi som ett redskap för kulturanalys, politiskt tänkande och samtidsspaningar. Om det är god offentlig teologi får andra avgöra, men det är i alla fall försök att tala kyrkans språk på torget.

Att arbeta med boken har gett mig möjlighet att vandra längs minnenas allé och se tillbaka på ett decenniums skrivande. Det har varit angenämt och spännande, och jag är glad och tacksam över att vännerna på Argument Förlag gett mig den gåvan. Jag har fått upptäcka mönster och samband, sett hur vissa spikar varit viktiga för mig väldigt länge medan annat förändrats. Jag har också fyllts av tacksamhet mot 14 | förord

de redaktörer som gett mig förtroende, inte minst Felicia Ferreira, som var den som först gav mig möjligheten att skriva regelbundet: en kolumn i månaden på Världen idags ung-sida som hon då var redaktör för. Det var väldigt lärorikt för en ung och lite överambitiös akademiker, inte minst uppgiften att begränsa mig till de 2 000 tecken som ställdes till mitt förfogande. När hon tio år senare frågade om jag ville skriva ledare i tidningen Dagen var det som att någon slags cirkel slöts.

Nostalgin till trots har jag inte valt att se denna textsamling som ett museum, där allt måste bevaras intakt. Jag har gjort uppdateringar, förtydliganden och rättelser. Jag tycker inte att läsare i dag i onödan ska behöva lida av dåligt språk eller oklara tankar.

Texterna är samlade i tre delar: den första om politik, den andra om kultur och den tredje om kyrkan. De ligger inte kronologiskt, utan jag har försökt skapa en progression i varje del. Det sker en del upprepningar, eftersom man som skribent ibland får möjligheten att utforska ett tema i flera texter. Jag har valt att inte se detta som ett problem utan som en tillgång och har lagt artiklar på samma tema intill varandra. Förhoppningsvis kan läsaren uppleva den fördjupning jag själv erfarit.

Boken tillägnas min hustru som under dessa tio år stått ut med att leva med en skrivande make, en som alltför ofta frånvarande suttit och tänkt på nästa text. Hon har läst och korrigerat, hjälpt mig att hitta tonen och stoppat en del överilade formuleringar och texter.

Tack Lydia, för vänskap och kärlek, för uppmuntran och förmaningar.

Tråstorp i adventstid 2015 Joel Halldorf förord | 15

En gång var vi avvikarna på anslagstavlan i mitt kontor sitter ett tidningsklipp från år 1878 med två notiser alldeles intill varandra. En vanlig svensk lokaltidning berättar först att »zigenarhorden, som i förra veckan anlände hit« har brutit upp och »till fleras belåtenhet« lämnat staden. Sedan meddelas att »ett baptistdop förrättades vid sextiden i söndags afton«.

Detta var avvikarna i 1800-talets Sverige: romerna och de frikyrkliga.

De betraktades med misstänksamhet och de smädades. Tidningarna rapporterade om deras verksamhet som vore den samhällsomstörtande.

Samma sak när pingstväckelsen kom till Sverige i början av 1900-talet.

Rörelsen var, menade Dagens Nyheter, »synnerligen låg och primitiv«.

En annan beskrev, inspirerad av tidens rasbiologi, pingstvännernas »rakitiska huvuden med intryckta tinningar, utskjutande överkäkar, snedställda ögon«. En reporter i Arvika menade dock att rörelsen inte hade någon större möjlighet att slå rot hos traktens »sunda och friska folk«.

När Sverigedemokraterna talar om vilken kultur som gör att man kvalificeras som »svensk« är detta en historia att minnas. Björn Söder och andra sd-representanter talar om vår »identitet som folk«, om att ta till sig ett svenskt »sätt att prata« (ingår tungotal?) och om att fira gemensamma, svenska högtider.6 6

DN 14/12-2014.

50 | politik

I skottgluggen står islam, som i dag ses som avvikarna framför andra. Och märkligt nog finns det frikyrkliga – även om de är en minoritet – som applåderar retoriken. De tycks ha glömt att varken 1800-talets baptister, det tidiga 1900-talets pingstvänner eller, för den delen, Livets Ord på 1980-talet ansågs passa in i »det svenska«. Judisk, katolsk eller messiansk identitet sitter lika löst. sd talar gärna om kyrkan, men deras Sverige rymmer bara en tam kyrka som underordnar sig det nationella projektet. sd:s Richard Jomshof klargjorde detta i ett uttalande i riksdagen hösten 2013. Ett av problemen med islam är, sa Jomshof då, att många muslimer är mer lojala mot sin religion än mot den nation de lever i. Detta till skillnad från kristendomen, som, enligt Jomshof, »för det mesta skiljer på det världsliga och det andliga«.

För Jomshof är kristendomen alltså något rent andligt som inte gör politiska anspråk vare sig på samhället eller individen. Kyrkan konkurrerar med andra ord inte med nationen. Men detta är en nidbild av kyrkan. De första kristna förföljdes för att de var lojala mot en annan Herre än kejsaren. Deras identitet som kristna var viktigare än deras identitet som romare. Och så har det fortsatt. Redan i söndagsskolan fick åtminstone jag lära mig att man måste lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29, Dan. 3).

Det är en sak att verka för ett gott samhälle, det är en del av den kristna kallelsen. Men om sd har fått för sig att kristna är mer lojala mot nationen Sverige än mot Kristus, då är det ett misslyckande för oss som kyrka, ett tecken på att vårt vittnesbörd inte varit starkt nog.

n

politik | 51

Kreativitet och mångfald »kreativitet är helt enkelt att kombinera saker«, sa en av 1900-talets mest kreativa entreprenörer, Steve Jobs. Dagens neurovetare ger honom rätt: kreativitet handlar om att göra kopplingar mellan de idéer, erfarenheter och kunskaper som man har samlat på sig. Idéer uppstår med andra ord inte ur intet utan genom korsbefruktningar i hjärnan.

Håll det i minnet inför fortsättningen.

I mitten av 1600-talet överraskades ett krigstrött Europa av nykomlingen Nederländerna, som blev officiellt erkänt som stat vid trettioåriga krigets slut. Medan de gamla nationerna strävade efter religiös homogenitet valde Nederländerna tolerans och öppenhet.

Följden blev att grupper som förföljdes för sin tro i andra länder emigrerade hit: judar, franska hugenotter, puritaner och andra minoriteter. Denna mångfald ledde till en ekonomisk guldålder i landet, genom hantverksskicklighet och handel.

Att kreativitet har att göra med att kombinera gäller alltså inte bara enskilda utan även samhällen. usa från 1800-talet, Spanien på 700-talet och antikens romarrike är exempel på samhällen där mångfald skapat kreativa och blomstrande kulturer.

Sverige är på väg i samma riktning. I den mellansvenska, mellanstora stad där jag bor drivs de flesta butiker eller restauranger värda att 52 | politik

besöka av inflyttade svenskar. Holländaren som serverar öl, syrianerna som lagar fantastisk snabbmat och armeniern som gör kaffe och choklad till exempel.

Naturligtvis handlar mångfald om mycket mer än den urbana medel­klassens möjligheter att välja en varierad kost. Mångfald har en del jobbiga sidor och kan kräva såväl uppoffringar som hårt arbete.

Men samtidigt ska matglädjen inte förringas, för det är handels- och servicesektorn som bygger vår tids ekonomier. bnp handlar numera mindre om råvaror och industri och mer om entreprenörskap och idéer.

Det komikerduon Filip & Fredrik träffande kallat ddr-Sverige, där alla åt samma fredagsmiddag framför samma tv-program, är borta.

Orsaken är inte enskilda politiska beslut utan att globaliseringen är här – på allvar. Världen är inte bara i vårt vardagsrum genom tv:n, utan den genomsyrar också hela vår vardag.

För detta nya Sverige behöver vi en ny berättelse. Astrid Lindgren i alla ära, men bilder av röda stugor och julbord som dignar av husmanskost räcker inte. Vi behöver en berättelse som rymmer såväl somalier och syrianer som »etniska svenskar mitt i livet«.

Kanske något i den här stilen: En gång, under en period på några århundraden, var vi ett stängt lutherskt enhetssamhälle. Men från 1800-talet, när vi gick in i moderniteten, bröt vi upp ur denna enhet och relativa isolering. Först genom frikyrkorna, som utmanade det lutherska i enhetsstaten. Sedan, under 1900-talet, genom en rad nya rörelser, subkulturer och invandrargrupper. I dag är vi mångfald. Det moderna Sverige är inte en kultur, en etnicitet eller ett sätt att vara.

Det moderna Sverige är kreativ mångfald. n politik | 53

Katedralens återkomst

om man går in i en medeltida katedral ser man först huvudaltaret, centralt placerat långt fram. Men det är inte den enda platsen för gudstjänst i en katedral. Tittar man runt upptäcker man en rad sidokapell längs väggarna. Här samlas människor för mindre gudstjänster eller sitter i enskild bön.

Katedralen är en byggnad som uttrycker kyrkans förmåga att förena enhet och mångfald. En kyrka, många kapell. Varje sidokapell representerade en spiritualitet, en särskild fromhetsinriktning. Den medeltida katolska kyrkan var, skriver en historiker, som en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket, men innanför staketen en mängd aktiviteter att välja mellan.

Luther och reformatorerna oroade sig över att aktiviteten i sidokapellen skymde huvudaltaret. Man ville strömlinjeforma kyrkan och rensa upp i den ibland väl yviga mångfalden.

Det fungerade en tid, men med väckelsen kom sidokapellen tillbaka. Små, intima samlingar för dem som ville komplettera gudstjänsten vid huvudaltaret med något mer. Snart skildes dock väckelsen från kyrkan. Man byggde egna kapell, men inte inne i den stora kyrkan utan fristående och skilt från den.

Baptister, missionsförbundare, pingstvänner och så vidare. Ett kapell för varje spiritualitet. kyrka | 121

I kapellen fanns värme, glöd och tydlighet. Men det kunde också bli trångt. Det enskilda kapellet hade inte katedralens rymd och mångfald. Många lämnade. Den som avvek från ett av katedralens sidoaltare fanns fortfarande inne i den stora kyrkan. Men den som lämnade kapellet hamnade genast ute i kylan.

Men i dag, inte minst i städerna, är katedralen på väg tillbaka i protestantisk kristenhet. Inte som byggnad, men genom hur lekfolket faktiskt förhåller sig till kyrkan.

Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna och sedan kompletterar det med en veckomässa i Svenska kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater, ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter – sidokapellen är många, kyrkan är en.

Denna gräsrotsekumenik hotas i dag av varumärkeskonfessionalismen: samfundens ambition att profilera särart och markera skiljelinjer.

Pastorer och präster kan givetvis uppleva det som hotfullt när deras medlemmar har dubbla kyrkliga identiteter, och det går för långt när personer inte är beredda att välja ett huvudaltare, en gudstjänst som man är trogen varje söndag.

Men utöver det, låt oss se styrkan i denna utveckling i stället för att oroa oss. Kyrkan behöver mångfald för att kunna rymma människor stöpta i många former. Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga; de behöver kompletteras. Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott. n

122 | kyrka

Tro i distraktionernas tid efter att han berättat om sin nya bok vid en kulturafton i en frikyrkoförsamling utbrast den gästande författaren: Vilken lyssnande församling!

Jag har varit med om det flera gånger, att människor utan kyrkvana häpnar över åhörarnas uppmärksamhet när de talar i kyrkliga sammanhang.

Lyssnandet är en kristen dygd, djupt förankrad i Bibeln. Tron kommer av hörandet står det i Romarbrevet 10:17, och Jesus manar ofta sina åhörare till ett uppmärksamt lyssnande: Hör, du som har öron.

Psalmisten sörjer det dåliga lyssnandet i den nittiofemte psalmen: »Om ni ändå ville lyssna till honom i dag! Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen.« Munken Thomas Merton placerade lyssnandet i centrum av kristen spiritualitet. Munken överger världen, sa han, för att lyssna inåt i uppmärksamhet, och lära sig att höra Guds röst.

Men lyssnande kräver förmågan att kunna koncentrera sig och vara närvarande. Det är lätt att gnälla över sin samtid, men just när det gäller koncentrationens konst finns faktiskt goda skäl att påstå att det var bättre förr.

132 | kyrka

Journalisten och författaren Nicholas Carr har visat hur internet formar vårt sätt att leva i världen. Precis som framför datorn börjar vi i vardagen att scanna av verkligheten. Vi söker ständig stimuli, och så fort stiltje inträder tar vi upp våra telefoner för att kolla uppdateringarna.

Det är skälet till att många upplever det allt svårare att koncentrera sig på en sak. På att enbart lyssna eller på att läsa en och samma text.

Vår kultur lider kollektivt av koncentrationssvårigheter. Min fladdrande uppmärksamhet handlar alltså om mer än min egen dåliga disciplin; våra hjärnor har programmerats till att förvänta sig ständig stimulans.

Detta kan vara en tröst för den enskilde, men det är ett allvarligt kulturellt problem. Frågan för kyrkan blir hur vi bevarar lyssnandets och den andliga läsningens konst i dessa distraktionernas tidevarv? Kan vi skapa miljöer och vanor som fostrar det goda lyssnandet? Monotoni som motkultur!

Det är avgörande, för lyssnande är nödvändigt i det kristna livet.

För bibelläsningen, men också för bönen. Bönen är en dialog som inte bara kräver att Gud hör våra ord, som vi så ofta vädjar om, utan att vi också lyssnar till Honom.

Detta kräver övning, så att vi en dag tacksamt kan utbrista som David: »Du har lärt mig att lyssna« (Ps 40:7). n

kyrka | 133

Centralt och perifert

helt plötsligt blev tonsuren viktig. Ni vet den där speciella klippning som munkarna hade förr, med ett rakat område mitt på huvudet och resten av håret som en krans runt om. Nu bråkade man om vilken som var den rätta formen för en tonsur. Och så bråkade man om vilket som var det korrekta sättet att sjunga psaltarpsalmerna i mässan. Ingen fråga tycktes för liten för att kunna tilldra sig en oerhörd uppmärksamhet.

Detta var situationen i Västeuropa på 700-talet. Det lysande Väst­ romerska riket hade fallit, och i dessa delar av Europa befann sig kyrkan långt ifrån kyrkofädernas teologiska guldålder. Bara ett fåtal hade kunskap i grekiska, så inte ens bland de bildade kunde man många av fädernas skrifter. Men fäderna var ännu föredömena, och om man ville vara en rättrogen kyrka skulle man försöka vara precis som den tidens kyrka. Exakt. Därav denna detaljfixering.

Osäkerheten var orsaken till oförmågan att utöva urskillning. Det saknades en djupare teologisk reflektion, och det enda man visste – och ivrigt upprepade – var att det var den tidiga kyrkan som man ville efterlikna. Man upprepade fädernas ord men utan att förstå den verkliga innebörden. Därför kunde man inte heller skilja mellan det centrala och det perifera utan fastnade i detaljerna.

När vi är osäkra på vilka vi är blir vi lätt upptagna med detaljerna och det yttre. Vår tro blir som ett korthus: vi ger varje liten del samma kyrka | 147

betydelse för att huset ska stå, och minsta rubbning riskerar att orsaka ett ras. I ett stadigt hus är det tvärtom skillnad mellan de bärande bjälkarna och den mindre viktiga utsmyckningen. För visst finns det områden i tron där förändringar och avvikelser kan få allvarliga konsekvenser. Men detta gäller trons centrum. Därför är det absolut nödvändigt att uppöva förmågan att skilja mellan centralt och perifert, mellan det som är omistligt och det som kan tillåtas variera. Annars ligger pedantisk detaljdyrkan, syndakataloger och annat elände inte långt borta. n

148 | kyrka

Helgon och vanliga människor i en intervju mot slutet av sitt liv berättade Pingströrelsens inofficielle biskop Lewi Pethrus att han beundrade den puritanske ledaren Oliver Cromwell. Cromwell ledde på 1600-talet en militär revolution i England som slutade med att den sittande kungen avrättades. Så småningom nådde Cromwell själv den yttersta makten, men trots höga ideal – han var verkligen djupt religiös – utvecklades hans styre till en veritabel diktatur. Är en sådan människa verkligen någon att beundra?

Pethrus reserverar sig något och tillägger: »Naturligtvis finns det mycket som vi inte accepterar, Cromwells krigföring, till exempel.« Men att Cromwell har brister, stora brister till och med, hindrar ändå inte Pethrus från att inspireras av det goda i hans exempel.

Kanske finns nyckeln till hans attityd i ett brev som Pethrus skriver år 1951. En vän har uppmanat honom att ta avstånd från några förkunnare som denne uppfattar som osunda, och Pethrus replikerar: »Men om jag inte skulle ha gemenskap med några andra än felfria människor, då finge jag inte gemenskap med någon på jorden.« Förstår vi radikaliteten i denna inställning? Vi som snarare tycker att ett felsteg avslöjar hur en person »egentligen«, djupast inne, är.

154 | kyrka

Jaha, tänker vi när mörkret uppenbaras, då var det inte mycket med de vackra orden. För man kan ju inte samtidigt vara god och ond.

Eller?

Lär oss inte Bibeln, erfarenheten och den kristna traditionen att både ljus och mörker finns i våra liv. Tillvaron är blandad. Det gäller både oss själva och människor som finns runt om oss. Det innebär, konkret, att människor kan göra fel utan att för den sakens skull vara helt igenom onda. Bra människor gör ibland dåliga saker. Det kan gälla våra vänner, och det kan gälla personer vi beundrar. Vi definieras varken av våra bästa eller våra sämsta handlingar utan av blandningen av gott och ont i våra liv.

Det betyder inte att dåliga handlingar ska ursäktas. Men innan vi kastar den första stenen kan vi påminna oss om att alla är ofullkomliga.

Lewi Pethrus, Oliver Cromwell och alla vi andra. n

kyrka | 155

»Joel Halldorf har så vitt jag kan bedöma den vassaste pennan i svensk kris­ tenhet just nu. Innanför hans lärda reflektioner i ledig språkdräkt anar jag ett hjärta som glöder.« Mikael Mogren, biskop i Västerås stift »Joel Halldorf söker i sina texter att utifrån sin gedigna teologiska bak­ grund vidga förståelsen för vad ett kristet alternativ i det offentliga sam­ talet kan vara. Därför är han viktig i en samhällsdebatt där kyrkans röst blivit allt svagare.« Felicia Ferreira, chefredaktör och vd på Dagen »I en tid när kristen tro och kyrka tenderar att bli mer och mer privat och osynlig i de olika offentligheterna skriver Joel Halldorf om kyrkan på torget, kyrkan i politiken och kyrkan i kulturen. Här är det salt och inte spegel. Här är det tilltal och inte bara ett försiktigt lyssnande. Tro stavas risk och Joel Halldorf fortsätter att vara en av trons stora risktagare i Sverige.«

Runar Eldebo, pastor och författare

De senaste åren har kyrkan och teologin gått från att vara enskilda personers privata angelägenheter till att alltmer bli en del av samtalet i det offentliga rummet.

Denna utveckling öppnar för kyrkans återkomst: hon kan åter ta plats på torget och bidra med sitt perspektiv.

I »Kyrkan på torget« har teologen Joel Halldorf samlat drygt femtio av sina texter som under tio års tid publice­ rats i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Världen idag, Sändaren och Dagen.

Det är utmanande texter som argumenterar för en kyrka som vågar vara politisk. Med folkbildarens entu­ siasm gör Joel Halldorf sitt bästa för motverka sekula­ riseringens religiösa analfabetism.

Joel Halldorf (född 1980) är teol. dr i kyrko­ historia, lektor vid Teologiska högskolan Stockholm, författare samt ledarskribent på tidningen Dagen.

www.argument.se