Kyrkoårets gudstjänster
2023–2024
En inspirationsbok
2023–2024
En inspirationsbok
gt I profeten Hesekiels bok förkunnar Gud en dom över Israels herdar, alltså kungarna och ledarna. De har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Inte heller har de hämtat hem de bortsprungna eller letat efter de vilsegångna. Därför ska Gud ta tillbaka sina får från dessa ledare. Vi läser från Hesekiel 34:11–16.
Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.
epistel I Första Petrusbrevet beskrivs hur Jesus led för oss och hur han genom detta är ett föredöme för oss. Vi läser från Första Petrusbrevet 2:22–25.
Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun.
Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.
evangelium Herde var ett vanligt yrke på Bibelns tid, men desto ovanligare i vår del av världen i dag. Ändå är det inte svårt att förstå bildspråket när Jesus jämför sig själv med en herde. Vi läser vad han säger i Johannes 10:1–10.
»Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.« Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Sedan sade Jesus: »Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.«
Texter
Hes 34:11–16
1 Pet 2:22–25
Joh 10:1–10
Ps 23
Liturgisk färg
Vit
Altardekoration
Vårblommor
eller påskliljor
Sex ljus samt påskljuset
Gud, du är min herde. Det är ingen lätt tanke. Jag lever mitt liv med egna tankar och beslut. Vad innebär det att du är herde? Övervakare? Nej, det tror jag inte. Ledare som visar mig vägen –nej, knappast.
Men du är med mig i min ynkedom, i min bräcklighet och svaghet. Där är du min vän, min herde, som inte besväras av att vara hos mig, trots min kraftlöshet. När alla andra springer iväg är du min vän. Nu och alltid.
Dagens psaltartext
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
(Ps 23)
Psalmförslag
251 Var jag går i skogar, berg och dalar
472 Jag vill sjunga om min vän
558 Herren är min herde god
606 Det gungar så fint
653 Herren är min herde
768 Du omsluter mig
Reflektera över dagens texter
▶ Vad i ditt liv förknippar du med »saftigt bete«, som texten från Hesekiel talar om?
▶ Vilken person som du mött förknippar du med »den gode herden«?
▶ Har du sett texten till Ps 23, eller delar av den, på något oväntat ställe? Var skulle du vilja sätta upp den?
När Jesus i tredje påsksöndagens evangelium sammanfattar profeternas och psalmernas utsagor om herden och tillämpar dem på sig själv, ger han oss en viktig ledtråd. Vägen framåt, mot mognad och frihet, går inte via frågan »Vad ska jag göra?«.
Långt viktigare är att fråga »Vem vill jag vara?«.
Människan är ett verb, ett vara, tills hon blir ett substantiv, en herde.
Någon vars hjärta vidgar sig så att det till sist antar dimensionen av Guds
hjärta. Den Gud som är våra »själars herde och vårdare«, som aposteln Petrus definierar Kristus i episteln.
»Fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.« Här är nyckelversen i dagens evangelium. Det viktiga är inte herdens ord utan hans röst. Det är inte innehållet utan sättet att tala som skiljer Jesus från andra herdar. Hur kommer det sig att vi ibland reagerar, rentav känner obehag, trots att någon tycks säga »rätt« saker? Med glasklara kriterier för vad som är rent och orent, rätt
och fel. Ändå är det något inom oss som opponerar sig. Lyssna alltid till den invändningen! Även sanningen kan älskas på ett otillständigt sätt.
Rösten röjer herden. Den gode herdens röst är fri från dunkla motiv och dolda agendor.
Rösten röjer herden. Den gode herdens röst är fri från dunkla motiv och dolda agendor. Fri från sanningssägandet. Det är rösten hos den som inte är ute för att förgöra lögnen utan för att befria. I Jesus hör vi rösten av den Fader som inget hellre vill än att vi ska nå vår fulla frihet, så att vi kan bli de människor vi är skapade att vara.
Vad är det att bli fri? När är vi, fullt ut, dem vi är skapade att vara? När vi relaterar till varandra och vår omvärld så som Kristus, den gode herden, gör. Men hur ofta tänker vi så om det kristna livet? Hur lätt framställer vi inte tron som en from variant av vårt dagliga tal om mänsklig trygghet? När kyrkan blir varumärke för ett budskap som är förvillande
likt en ekonomisk överenskommelse med löfte om säker avkastning, säger det sig själv att vi får förtvivlat svårt att känna igen Jesu röst i någon som lägger ner sitt liv för andra, det påsken så trotsigt förkunnar.
När vi känner igen Kristi röst i de lidande och de utsatta, i korsets rop av övergivenhet, kallar han oss att följa honom för att vara det han är: herdar som söker de förlorade, förbinder de sårade och värnar enheten i den skrämda hjorden.
Peter Halldorf (född 1958) är författare, pastor och redaktör för tidskriften Pilgrim. Han har bland annat skrivit Vandring mot ljuset.
gt I profeten Jesajas bok jämför Gud relationen till Israels folk med relationen mellan en man och hans hustru. Så här säger Gud i Jesaja 54:7–10.
Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.
epistel I avslutningen av Hebreerbrevet beskrivs hur översteprästerna bar in offerdjurens blod i helgedomen, medan kropparna brändes utanför lägret. Detta blir en parallell till Jesu död. Vi läser från Hebreerbrevet 13:12–16.
Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
evangelium I Jesu avskedstal till sina lärjungar förbereder han dem på att han snart ska lämna dem. Men lärjungarna har svårt att förstå varför Jesus ska överge dem. Vi läser ett samtal mellan lärjungarna och Jesus i Johannes 16:16–22.
»En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.« Då sade några av lärjungarna till varandra: »Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?« De sade: »Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.« Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: »Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.«
Texter
Jes 54:7–10
Heb 13:12–16
Joh 16:16–22
Ps 147:1–7
Liturgisk färg
Vit
Altardekoration
Vårblommor
eller påskliljor
Sex ljus samt påskljuset
Gud, du ger mig liv varje dag. Oförtjänt, utan insats, tar jag emot.
Du är liv och ger liv. Eller du är vägen till liv, genom dig får jag mod att vandra till livets källsprång.
Lär mig att leva, dag för dag, utan bitterhet och grämelse, utan att bara tänka på mig själv.
Gud, ge mig liv på nytt och på nytt, liv av ditt liv.
Dagens psaltartext
Halleluja!
Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn.
Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken.
Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra.
(Ps 147:1–7)
Psalmförslag
153 Livet vann, dess namn är Jesus
313 Min Frälsare lever
601 Försoningens dag och uppståndelsens dag
617 Vi är ett folk på vandring
743 Var glad, för Kristus lever
868 En psalm om konst
Reflektera över dagens texter
▶ Jesaja talar om Guds stora kärlek. Hur vill du bli bemött för att känna dig älskad?
▶ Att göra gott och att dela med sig framstår som en lovsång till Gud i episteltexten. Hur ser din lovsång ut i dag?
▶ Livet innehåller smärta och sorg, skriver evangelisten. Hur kan sorgen bli en väg till livet?
▶ Lärjungarna förstår inte Jesus i dagens evangelietext. Vad i kristen tro tycker du är svårt att förstå?
Ibland kan jag längta bort från det här livet. Det händer inte så ofta, men när påfrestningarna varit många, när tröttheten är stor. Då kan föreställningen om evig frid och glädje hos
Gud kännas attraktiv. Före 1983 hette denna söndag »Hemlängtan«, och texterna kan tyckas peka bortom det jordiska livet mot ett himmelskt. »Vi söker den stad som skall komma« skriver Hebreerbrevets författare
(Heb 13:14). »En kort tid och ni skall se mig igen«, säger Jesus i Johannesevangeliet 16:16.
Det är gott att få ha det hoppet, att någon gång få möta Jesus och genomgripande erfara den glädje som »ingen ska ta ifrån oss«. Men om vi finner vägen till livet i dag, på denna jord, har vi redan funnit den eviga glädjen. Om vi finner Gud i den här världen är varje stund fylld av evighet. »Hela jorden är full av Guds härlighet«, som profeten Jesaja i en
uppenbarelse hörde serafer ropa till varandra (Jes 6:3). Världen är helgad, helig, full av Gud – men det elände vi människor orsakar varandra skymmer ofta sikten för oss, och härligheten känns långt borta.
»Jag är vägen, sanningen och livet« säger Jesus i en annan årgångs texter för denna söndag (Joh 14:6).
Vägen till livet går här och nu, var skulle den annars gå?
Den kristna vägen är att vandra med Jesus, att leva i Kristus. I alla våra relationer kan vi vara öppna för Kristusnärvaron; i min medmänniska, i skapelsen och i min egen själs djup.
Pierre Teilhard de Chardin (1881–1955), fransk präst och ekoteolog, var i trettioårsåldern när han upplevde att den mur mellan andligt och världsligt som människor försökte upprätthålla föll samman. Han såg att allt som finns är del av samma
livets väv och olika uttryck för kärlekens skapande. Det var en befrielse för honom som älskade det jordiska: bergen, stenarna, växterna. Också detta omfattades av Guds omtanke, också i det materiella fanns gudomlig närvaro. Ja, Chardin upplevde att det var Kristus som bodde i allt; den kosmiske Kristus.
Det gudomliga inspirerar och lockar skapelsen, andas in liv, drar allt till sig – inklusive mig.
Vägen till livet går här och nu, var skulle den annars gå?
Jag ber med den heliga Birgitta och otaliga pilgrimer före mig: Gud, visa oss vägen, och gör oss villiga att vandra den. ✴
gt I profeten Hoseas bok beskriver Gud sig själv som en kärleksfull förälder till ett styvnackat barn. Vi läser Guds kärleksförklaring till sitt folk i Hosea 11:1–4.
När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
epistel Kärleken kommer från Gud, för Gud är kärlek. Det är ett centralt tema i den episteltext vi i dag läser från Första Johannesbrevet 4:10–16.
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.
evangelium I sitt avskedstal till lärjungarna varnar Jesus för att de kommer att möta svårigheter. Men han säger också att de ska få hjälp. Vi läser en del av talet i Johannes 16:5–11.
»Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.«
Texter
Hos 11:1–4
1 Joh 4:10–16
Joh 16:5–11
Ps 98:1–8
Liturgisk färg
Vit
Altardekoration
Vårblommor
eller påskliljor
Sex ljus samt påskljuset
Gud, du är min vän också när jag försöker växa i tro och tillit.
Inte sällan tror jag det är omöjligt. Men du uppmuntrar, håller mig högt, låter mig få tänka på mitt dop.
Gud, varje dag är en gåva av dig. Men du låter också varje dag bli en möjlighet för mig att växa, att komma närmare dig i tillit.
Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty han har gjort underbara ting. Han vann seger med sin starka hand, med sin heliga arm.
Herren har visat att han räddar, folken fick skåda hans seger. Med godhet och trofasthet har han tänkt på Israels folk.
Hela jorden har sett att vår Gud räddar.
Hylla Herren, hela världen, brist ut i jubel och sång!
Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar klinga! Blås i trumpeter och horn, hylla konungen, Herren!
Havet skall brusa och allt det rymmer, världen och alla som bor i den. Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans.
(Ps 98:1–8)
Psalmförslag
162 Som sol om våren stiger
178 Som skimret över hav och sky
204 Kornet har sin vila
812 Nu lyser tusen glädjebloss
877 Som solen glöder genom vinterdiset
916 Ge mig en plats där jag kan växa
Reflektera över dagens texter
▶ I Hosea framträder Gud som en förälder. Beskriv känslan av att lyfta upp ett barn till kinden.
▶ Gud är kärlek, står det i episteln. Hur visar man kärlek?
▶ Kan du berätta om en situation då en hjälpare har dykt upp i ditt liv?
»Maten är klar« ropar min fru från köket. Budskapet fortplantas i lägenheten och förs vidare till våra barn. Plötsligt blir Guds ord genom profeten Hosea smärtsamt levande: Ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. »Jag är mitt i en match«, »Jag kommer snart«.
Vi glömmer ofta att vi är Guds barn. Kanske inte när det handlar om Guds omsorg, kärlek och tröst men oftare när det handlar om beskrivningen av oss som omogna, motsträviga och barnsliga. »Kan själv« kan vara gulligt när tvååringen säger det men förödande hos en vuxen som ett uttryck för självtillräcklighet och individualism. Gud tvingar ingen att göra något. Han erbjuder och vi är fria att säga ja eller nej. Men våra val får också konsekvenser.
Kärleken är inte en magisk kraft som svävar ovanför allting, en idé eller tolkningsmönster som vi kan använda för att värdera teologi eller filosofi. »Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försonings
offer för våra synder.« (1 Joh 4:10)
Det är Gud som definierar kärleken, han är kärleken, och Jesu korsoffer är utgångspunkten när Guds kärlek ska definieras. Så sker en kopernikansk vändning, Gud är centrum för universum, inte vi. Gud definierar kärleken, det är inte vår bild av kärlek som definierar Gud.
Människans problem är inte att Gud inte verkar i våra liv, utan att vi inte har förmåga att se det.
Med kärlekens rep drar Fadern oss till sig. Med denna bild är det inte konstigt att Jesus säger att han måste lämna oss för att Hjälparen, Anden, kärlekens rep, skall komma. Människans problem
är inte att Gud inte verkar i våra liv, utan att vi inte har förmåga att se det. »Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem.« (Hos 11:3)
Att växa i tro handlar plötsligt väldigt lite om strävan, personlig utveckling eller disciplin. Snarare kan våra nutida bilder, så ofta förgiftade
av utvecklings och tillväxttänk, vara hinder på vägen till andlig mognad. Snarare handlar det om att låta sig dras med.
I sin andra bok om Jesus skriver den förre påven Benedikt: »Att vara kristen är först och främst en gåva, men den utvecklas i den dynamik som det innebär att leva med och verka tillsammans med gåvan«. Vår insats ligger inte i att skapa något nytt, men att upptäcka det som Gud redan skapat. Att växa i tro handlar om att våga släppa taget. Att sluta streta emot och låta sig bli dragen. En av de bättre övningarna för detta är övningar i tålamod. Ofta är det små saker i tillit under lång tid som gör att våra ögon sakta men säkert öppnas. Målet är att skåda Gud. Att se vad han gör i mig och i världen. Inte bara för att hänföras över Guds kärleksgåva utan för att leva och verka tillsammans med den gåvan.
Kyrkoårets gudstjänster 2023–2024 erbjuder inspiration, idéer och hjälp för den som förbereder gudstjänsten. Här finns varje söndag och helgdag presenterad på fyra sidor:
• Introduktionstexter till dagens bibeltexter, som textläsaren kan läsa
• Dagens gammaltestamentliga text, episteltext och evangelietext
• Reflektionsfrågor till dagens texter (av Anders Hedman och Astrid Ståhlberg)
• Liturgiska anvisningar
• Betraktelse utifrån dagens tema
• Förslag på psalmer (av Kerstin Hesslefors Persson)
• Bön (av Martin Lind)
Boken är också en fin gåva till den som av olika anledningar inte alltid kan delta i gudstjänsten, men ändå vill följa med i kyrkoårets rytm.
Betraktelserna är skrivna av Anna Ardin, Annika Spalde, Charlotte Frycklund, Cristina Grenholm, Daniel Hafner, Emma Audas, Fanny Willman, Fredrik Ivarsson, Göran Lindström, Karin Ahlqvist, Karin Johannesson, Kent Wisti, Kim Rehnman, Kristoffer
Lignell, Lina Mattebo, Linda Alexandersson, Magnus Sundell, Maria Küchen, Martin
Lind, Patrik Hagman, Peter Halldorf, Petra Carlsson Redell, Susanne Dahl, Sven Hillert, Tobias »Elof« Hadin, Tomas Åberg och Åke Bonnier.