Lugn och tillit by Argument Förlag

Lugn ochďż˝illit tankefrĂśn och psalmer

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ kerstin hessLEfors persson

ARGUMENT

argument

Lugn ochďż˝illit tankefrĂśn och psalmer

kerstin hessLEfors persson

© 2017 Kerstin Hesslefors Persson och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Författarporträtt: Pierre Eriksson Tonsättning psalmer: Johan-Magnus Sjöberg Notsättning: Notsättarna G och K Lillieström, Aneby isbn: 978-91-7315-517-5 Tryck: Dardedze holografia SIA, Lettland

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg www.argument.se | info@argument.se Tel: 0340-69 80 00

Till Rune Min härlige och livsbejakande pappa, så älskad och en stor förebild för många.

Framtiden börjar i nästa andetag, i nästa steg.

Förord: Lugn och tillit.............................................................. 10 Psalm: Dörren är öppen............................................................. 17 Dörren är öppen....................................................................... 18 Vi sänds att leva efter förmåga.................................................. 20 Psalm: Kärleken är den bro........................................................ 25 Det tror jag, mitt upp i mitt tvivel............................................ 26 I tiden och rummet, långt bortom och inom............................ 29 Psalm: Glöda igen...................................................................... 33 När tillvaron snurrar, min ork är slut........................................ 34 Ur det slitna gror min glöd....................................................... 38 Psalm: Mitt i all min längtan..................................................... 43 Vila mitt i väntan..................................................................... 44 Vara i min längtan.................................................................... 47 Psalm: Överallt sång och dans..................................................... 51 Det dansar en våg i takt med mitt hjärta.................................. 52 Det blommar av sol och dagen förnyas..................................... 55 Psalm: Tillsammans i världen..................................................... 58 En ljusare värld med plats för alla barn..................................... 60 I regnbågens ljus....................................................................... 62 Psalm: Vi saknar och minns........................................................ 67 Ett hjärta slår var stund i ett liv................................................. 68 Vi tänder våra ljus.................................................................... 72 Psalm: Se barnet........................................................................ 77 Barnet i oss alla......................................................................... 78 Ett barn som tänder hoppets stjärna......................................... 81

Psalm: Jordens salt..................................................................... 86 Lite gör skillnad....................................................................... 88 Kallad till kärlek....................................................................... 92 Psalm: Leva Guds dröm............................................................. 94 Mardrömmarna klingar av........................................................ 96 Guds dröm är visionen om framtiden....................................... 98 Psalm: Nåd är som sol.............................................................. 100 Sol för att leva........................................................................ 102 Gud gjorde människan enkel och rak..................................... 105 Psalm: Gud ville våra liv.......................................................... 110 Öppna våra gränser och våga släppa in................................... 112 Längta till en hamn, utan att veta vad som väntar................... 115 Psalm: Maktlös........................................................................ 119 Änglavaktsskydd..................................................................... 120 Nerböjd av värk, bortom kontroll........................................... 123 Psalm: Kraft i natten............................................................... 127 Någon att gråta hos................................................................ 128 Det mörkaste av mörker......................................................... 131 Psalm: Gränsöverskridande kärlek............................................. 134 Det oförklarligt onda.............................................................. 136 Gränsöverskridande kärlek .................................................... 140 Psalm: Allt gott........................................................................ 145 Jag önskar dig allt gott............................................................ 146 Efterord: Psalmen berättar min verklighet............................... 150 Noter till psalmerna............................................................... 154

»Så sade Herren Gud, Israels Helige: Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka. – Men ni ville inte. Ni sade: »Nej, på hästar skall vi flyga fram.« Ja, hastig blir er flykt. »På snabba springare skall vi rida.« Ja, snabba skall era förföljare vara. […] Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er.« Jes 30:15–16a, 18

FÖRORD

Lugn och tillit Det finns saker som är lätta att säga, men svåra att leva. Svåra, men nödvändiga. Som till exempel: »Du är välkommen som du är!« Det är så enkelt att säga och så viktigt att göra det. Samtidigt är det en stor utmaning. Orden betyder inte att jag kan bete mig hur som helst, utan att jag är välkommen som den jag är, med mina styrkor och svagheter, med mina glimrande gåvor och mina konstiga kantigheter. Genom lugn och tillit öppnar sig en väg – det är ord som jag stavar på ofta. Också detta är ord som är lätta att säga men svåra att leva. Kan lugn och tillit vara vägen i stället för kamp och brottning? Öppnar sig verkligen en väg genom lugn och tillit? Hur är tilliten en styrka? Att hitta lugnet när det stormar runt omkring och inuti, att tro att tilliten bär också när den blivit mycket kantstött – det är utmanande. Och nödvändigt. Jag kan inte alltid känna att det är så. Jag orkar inte alltid tro att det är möjligt. Ändå vill jag tro att det förhållningssätt som bär genom livet är just detta: Genom lugn och tillit öppnar sig en väg. Genom lugn och tillit – Jesajas ord är som ett ledmotiv, ord jag gärna återkommer till. Lugn kommer inifrån, hör inte nödvän-

digtvis ihop med ett långsamt tempo. Tillit har med ömsesidighet att göra. Lugn och tillit, att ta emot så att vi har något att ge. Genom stillhet och förtröstan hette det i 1917 års översättning. Jag minns i min barndom hur prästen kom på hembesök till mormor och morfar. Morfar som satt i rullstol kunde inte längre ta sig till kyrkan, så då kom kyrkan till honom. Det var ju bra. En gång fick han ett vykort. Ett blommigt kort med just denna bibelvers i kursiva guldbokstäver: Genom stillhet och förtröstan varden I starka. Jag tyckte att det var något hånfullt att ge ett kort som inbjöd till stillhet till en som inte kunde annat än att sitta stilla. Men senare, långt senare, tänkte jag att det var ett försök att uppmuntra till vad morfar kunde bidra med genom att vara där han var. Med de förutsättningar som var hans. I Bibel 2000 får stillhet och förtröstan fler nyanser: lugn och tillit. Lugn och tillit är inte att fegt dra sig ur eller låta bli att stå upp och kämpa för sin egen sak och andras rätt. Det är en tilltro till att livet ska gå vägen, trots allt, också de dagar då livet inte blir som jag hade tänkt och hoppats. Dagarna som blir annorlunda än jag trodde är många, rent av de flesta. Det finns inget facit för livet. Ibland är vi modiga och orkar mer förändring, andra gånger behöver vi tryggheten i rutiner och att det är som det alltid har varit i oss och runt omkring.

Lugn och tillit kan vara långtråkigt och tyst när alla andra håller på med sitt och jag inte har något att göra. När jag känner att jag inte behövs, inte märks och inte vill göra det andra möjligtvis vill ha mig till. Ensamheten har två sidor, den som engelskan kallar att vara alone – vara ensam och gilla att vara med mig själv eller lonely – känna mig ensam och inte vilja känna så, oavsett om jag är ensam eller bland folk. Vara ensam eller känna mig ensam. På samma sätt har lugnet två sidor. Det lugn som ger vila och energi, som gör mig rotad och trygg i det som pågår. Samt det lugn som är långsamt, tråkigt och grått. Tillit förutsätter alltid relation. Den uppstår i mötet, blir till när ett »jag« möter ett »du«, i kontakt med mig själv, i kontakt med varandra. Ordet tillit stavas likadant framlänges som baklänges. Tillit finns när både du och jag kan läsa den, var och en från sitt håll och från sitt perspektiv. När vi levt en tid med panik och press måste vi vila och återhämta oss. Efter en lång tid av press behövs mycket vila. Efter den första tiden när vi har fått sova ut upptäcker vi mycket som inte blivit gjort på länge. Sen kommer ett vakuum. Och frågor: Var detta allt? Skulle livet behöva bli så slitigt? Vad gör jag nu? Hur kommer jag vidare? Vill jag? Orkar jag?

I väntan och vilan finns ett sökande efter mening, men också en ambivalens: Vill inte fly in i något och orkar inte riktigt vara i det som är. När jag är kantstött i tilliten blir det så mycket svårare att våga söka den på nytt. Att våga ge sig hän än en gång, bara vara i mötet så som det blir till. Utan garantier och skyddsnät. Allt som blev, som ligger bakom, finns kvar. Det kan ingen ta ifrån mig. Glömma och förlåta det som trycker ner. Lyfta och spara minnesglimtar av det som var sant och äkta. Vara realistisk i det som är med drömmar och idéer framåt. Så blir jag levande, förblir levande. Jesaja beskriver hur Gud talar till sitt folk: »Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.« Det är rätt provocerande att mitt i livets kamp sluta kämpa och försöka acceptera. »Genom lugn och tillit vinner ni styrka.« Är det en väg vidare? Kan styrka finnas i det lugna, i tilliten? Folkets snabba svar blir: »Nej, på hästar ska vi flyga fram.« De vill inte inordna sig. Vill inte ta emot. Kan själv. Gud svarar: »Ja, hastig blir er flykt bort.« Då fortsätter människorna att argumentera: »På snabba springare ska vi vidare.« Och får höra tillbaka: »Ja, snabba skall era förföljare vara.« Människan vill kämpa själv. Gud påminner om livets förutsättningar. Det räcker inte att du vill själv och kämpar på. Vi

lever av nåd. Livet är gåva. Så som varje andetag blir oss givet, får vi ta emot, så att vi har något att ge. Andas in och fylla på, sen andas ut och ge vidare. Gud väntar på att få visa oss sin nåd. Gud förbarmar sig över oss, tar oss i sin famn, tar oss till sitt hjärta. Så att vi kan leva helhjärtat. Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Må din goda ande leda mig på jämn mark. Ps 143:10

Psalm

Dörren är öppen Dörren är öppen, trösklarna låga, klockorna ringer, lyssna och se. Här får vi glädjas, vara tillsammans, vila i tystnad, sjunga och be.

Vi sänds att leva efter förmåga, ge av oss själva, jag möter du. Levande stenar bygger församling blir till den kyrka som vi är nu.

Regnbågen lyser, löftet om framtid strålar ibland oss kan inte dö. Kristus är nära, Gud kan förvandla flintan till källsprång, klippan till sjö.

Dörren är öppen. Regnbågen lyser. Vi sänds att leva.

Dörren är öppen Hunden ligger på tröskeln in till finaste rummet, det rum där hon inte får vara. Hon stannar inte helt utanför, utan lägger sig på tröskeln med tassarna lite kaxigt över gränsen till det förbjudna. Det är svårt att acceptera gränser. Ändå måste vi både sätta gränser och acceptera att de finns. Varje liv inramas av det möjligas gräns. Gränser är spännande. Ibland inger de trygghet, andra gånger känns de tråkiga eller frustrerande. På gränsen, i passagen mellan det ena och det andra, kan det vara såväl läskigt som hoppfullt att befinna sig. Vi behöver öppningar i livet. En stängd dörr stänger oss ute. Hit men inte längre. Här tar det stopp. Men den stängda dörren ger oss också en fredad zon. Bakom den kan vi vara i fred. Många småbarnsföräldrar längtar efter att bara någon enda liten stund få vara ifred med sina egna tankar. En öppen dörr är det lätt att passera igenom, både in och ut. Inga koder att minnas, inga nycklar att hålla reda på. Bara passera. Men det innebär också att alla andra som vill kan komma in genom dörren. Kliva på. En dörr på glänt väcker nyfikenhet. Vad gömmer sig bakom den? Kan jag ta mig igenom? Kan jag i glipan få en skymt av det som finns på andra sidan? Ibland är det tryggt att veta att

dörren står på glänt. Vi hör när barnet vaknar, ser ljuset utanför, tar del av sorlet. I Psaltaren 118, som läses i påskdagens gudstjänst står det: »Här är Herrens port.« Nu börjar något alldeles nytt. Det ljusnar. Livet vänder åter. Nystart. Psalmen Dörren är öppen skrev jag till en kyrka som vid påsken äntligen skulle tas i bruk igen efter en lång renovering. Bön 127 i En liten bönbok har också tjänat som inspirationskälla: »O Gud, gör kyrkans port vid nog att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap, trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätlystnad. Gör dess tröskel så slät, att barn och vilsna fötter inte snubblar, men så hög och stark, att den onde inte kommer in. Gud, låt kyrkans dörr bli en port till ditt eviga rike.« Kyrkan har murar och tak som skydd för väder och vind. Portar som inbjuder till gemenskap men stänger ute det som skadar och splittrar. Trösklar höga nog att hålla ondskan utanför, men tillräckligt låga för att vi ska våga oss in och orka ge oss ut igen. I pulsen mellan att fylla på och ge vidare är kyrkan en sambandscentral och en tankstation. Här är Herrens port. Ps 118:20

Vi sänds att leva efter förmåga Jag står på en station för att åka mot en annan, då en okänd kvinna ber mig ta med en väska på tåget: »Jag hjälpte min son ombord, jag gick av och råkade få med mig hans väska. Tåget åkte med pojken, men utan hans väska. Han kommer ombord och hämtar den själv på rätt station.« Jag har skyndat mig för att hinna i tid till tåget och sett fram emot att bara få sitta och koppla av. Två svar vaknar blixtsnabbt inom mig: »Jag vill inte ta ansvar för din väska, tänk om det är något farligt i den, tänk om någon stjäl den, tänk om …« Det andra svaret är: »Självklart, det fixar jag!« I det alldeles vanliga kommer djupen i oss fram. Det är bekvämt att säga nej, det är oroligt att ta ansvar utan att veta för vad, men det är också kul att kunna hjälpa till. Är jag snäll och hjälpsam, naiv och dum eller snål i min inställning? Den enkla frågan om det finns plats på bänken är ofta mera en viljefråga än en utrymmesfråga. Den väcker också alternativen i mig: »Nej, här är upptaget« eller maka ihop mina pinaler och göra plats. Modet att vara till och viljan att stå till tjänst följer en människa under livets alla dagar. Så också bristen på mod, lust och ork.

Vi kan inte göra mer än så gott vi kan, även om vår vilja ibland är starkare än vår förmåga. När det vi vill och det vi kan är i balans blir vi som bäst. Ibland rycker vi på axlarna och smiter undan med ett halvhjärtat »Det blev inte bättre än så« – då tar vi inte vårt ansvar. Men när vi kämpat väl, gjort vårt bästa och försökt, då har vi gjort vad vi kunnat. Och det är vackert så. Vi sänds att leva efter förmåga, i de sammanhang som är våra, med de gåvor vi har och det vi lär oss under resans gång. Om vi gör så gott vi kan, efter förmåga, förändrar vi världen. När vi har fokus på det som är möjligt, det som är medskapande och utvecklande, öppnas möjligheter. När vi fastnar i det som är destruktivt, det som fördärvar och splittrat rinner orken ut. Vi ska inte naivt släta över och söka samsyn i allt eller konfrontativt söka konflikt och i den hitta vår egen identitet. Konsten är att både se det som hindrar och orka tro på lösningar. I våra relationer finns det mönster som går igen: En säger något som triggar en annan och den dåliga spiralen är igång. Den kan vara en som tänker ut och planerar i god tid och möts av en annans impulsiva och kraftfullt framlagda förslag. Det är inte roligt att förväntas inordna sig och vid försök till dialog få höra: »Vad du är krånglig!« Eller att känna att det alltid är någon annan eller något annat som är viktigare. Att komma i andra hand eller inte få respons dränerar och tar kraft. Mönster och beteenden påverkar oss.

Att vara väntad och välkommen gör gott. Den vi förväntat oss något av som gör oss besvikna förlorar vi förtroende för. Den vi har sårat behöver vi försonas med för att komma vidare. Då behövs motivation att känna att det är värt besväret, mod nog att våga och tillräcklig tro på att vi kommer att kunna lita på varandra igen. När vi inte längre förväntar oss något av varandra har relationen vissnat. När är gränsen nådd – eller passerad – och vad gör vi då? Har vi modet att agera med full styrka när det krävs? Vem kan vi hålla i handen när det stormar omkring oss och inom oss? När vi vågar erkänna att vi är rädda är vi modiga. När vi är för fega att agera eller avstår att agera blir vi väldigt små. Att möta andras feghet under tystnad är svårt, mycket svårt. Att ge och ta emot förtroende förutsätter att vi litar på varandra. Delandets mysterium är stort, mycket stort. Vi får leva med varandra efter förmåga, för vi behöver alla någon som ser oss i vår vardag, mitt i all vår bråte, rakt igenom längtan, sprickor och fasader, som vi är. Människan är begränsad, det blir vi ofta varse. Guds kärlek är gränslös, det är överraskande nåd. Och det är gott och väl. Gud kan förvandla flintan till källsprång, klippan till sjö. Det stenhårda kan bli som rinnande vatten, för att låna bilder från Psaltaren. När vi vill varandra väl är allt möjligt. När vi

inte vill varandra väl spelar det ingen roll hur goda resurser vi har att tillgå. Tro varandra om gott och bidra efter förmåga, så bygger vi kyrka där vi befinner oss. Vilken utvecklingspotential! Gud gör klippan till sjö och flintan till källsprång. Ps 114:8

Lugn och tillit innehåller 31 tankefrön – texter för reflektion – med stillhet omkring. Tankefrön som rymmer vår tillit och vårt missmod, med utgångspunkt i 16 nyskrivna psalmer med text av Kerstin Hesslefors Persson och tonsättning av Johan-Magnus Sjöberg. Ord och ton att reflektera över tillsammans och var för sig, att sjunga ensam och gemensamt med andra. Noter till psalmerna finns inkluderade i slutet av boken. Kerstin Hesslefors Persson är präst, författare och poet.

ISBN 978-91-7315-517-5

9 789173 155175