Min själ blir aldrig jord by Argument Förlag

ARGUMENT

Atle Burman

min sjĂ¤l blir aldrig jord Samlade dikter

387

Atle Burman

min sjĂ¤l blir aldrig jord Samlade dikter Argument

Argument Förlag ab Box 98, 432 22 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | Fax: 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

förord Det sjunger om Atle Burmans texter, inte bara om de många dikter han kallat för koraler. Rytmen i de välrimmade dikterna är lugn och trygg. Det finns bilder som kommer igen hämtade från dagens, årets och naturens växlingar – bilder för liv och växt: »Du kommen är av ljus en gång, till ljuset går du åter«, »Kom vila du lilla fågel ty kvällen är sen« eller »Så här tror jag blommornas Skapare gör, när tiden är kommen då blommorna dör«. Ibland använder han också dessa metaforer för att beskriva livets sårbarhet. »När en blomma bryts av i sin vackraste blom, då blir marken så trist och så fruktansvärt tom.« Tvivlet ryms och det vänder han på något märkligt sätt till längtan, som i Längtanskoral: »Inte är det på grund av nån innerlig tro, för jag tvivlar en hel del ibland, nej, det är på nåt annat det måste bero att jag söker så ofta Din hand.« Feministen i mig kunde fastnat i de traditionella formuleringarna. Men när Atle till exempel använder relationen far och barn för att beskriva Gud och människa, blir det inte barnsligt utan ömsint naivt. Det andas tillförsikt och respekt för livet, och den som ger liv, som i Trygghetskoral: »För kärlekens skull vill Din fadershand ge mej den hjälp man ger barn; jag blir buren och ledd.« Den dikten och flera andra upptäckte jag på nittiotalet genom cdskivan En aning av evighet med tonsättningar av Jerker Leijon, en skiva jag nästan spelat sönder där ord och ton blir mer tillsam-

mans än var för sig. Jag berördes också av honom som Anders Frostensonstipendiat för hans psalm och sång, och genom den gula skrift som gavs ut av Svenska kyrkan i Göteborg i samband med att han fick kulturpris på nittiotalet. »En korsväg«, skrev han till Göteborgs stifts tidning Korsväg i samband med en intervju. »En korsväg kan den vägen heta men korset liknar mest en famn som nu och alltid öppen står.« Det mesta kunde bli till poesi. Allt detta blir till förtecken för Burmans poesi som har ett så folkligt anslag. Han skriver för folk, som folk är mest. Det är lätt att känna igen sig i hans texter och hitta in i dem. De är dikter om livets här och nu, och om framtiden: »Det är nu jag vill blomma, och sen i Ditt rike.« Rakt igenom andas evighetshopp, stillsamt och vilsamt, utan att tränga sig på. Bara finns där för den som vill lyssna. »Så går min korta dag mot aftonen till slut, men ljus blir morgondagen som ingen dag förut.« Kerstin Hesslefors Persson

JESUS KRISTUS

O Du som är Vägen O Du som är Vägen jag sökt överallt och finner så levande nära. Hjälp mej att följa i Dina spår, ty går jag här ensam blir färden svår och bördan omöjlig att bära O Du som är Sanningen alla kan se som lärt sej ha hjärta för andra. Hjälp mej att tolka Din sanning rätt att visst kan vi göra vår vandring lätt om bara vi älskar varandra

O Du som är Livet som kärleken är, ja syret som själen vill andas. Hjälp mej att tacka vart steg jag tar för glädje och sorg och det hopp jag har att se Dej när morgonen randas

Kristuskoral Vad jag längtar ibland att få känna Din hand ty så ensam och otrygg och svag kan jag vara och Du vet ju så väl att längst in i min själ finns en rädd liten barnunge bara Inte ber jag förlåt för min innersta gråt ty det är ju för den Du har kommit så nära och att höra Din röst är den käraste tröst som min såriga själ kan begära

Inte ber jag Dej gå om Du tiger just då med dom svar som jag ängsligt och ivrigt vill veta nej jag ber om att Du i Din kärlek som nu ville hjälpa mej söka och leta Det kan en gång se ut som om livet tar slut men dess fortsättning saknar all like ty i stillhet ibland när jag känner Din hand kan jag ana en glimt av Ditt rike

Var finns Ditt förklaringsberg? Säj Kristus, var finns Ditt förklaringsberg, min väg är så vilsen och svår, mitt innersta fryser av vindens köld och fötterna värker av sår. Så ensam jag går, i mörkret jag trevar och ramlar, min blick är så jordiskt svag och tankarna söker och famlar, säj Kristus, var finns Ditt förklaringsberg? Säj Kristus, var finns Ditt förklaringsberg, min själ kan ej komma till ro, min tanke vill söka så många svar mitt hjärta vill finna en tro. Var lever den dröm som bor i mitt hemliga minne, var strålar det ljus som sköljer tvivel och ont från mitt sinne, säj Kristus, var finns Ditt förklaringsberg?

Säj Kristus, var finns Ditt förklaringsberg, jag ser inga himmelska ljus, jag hör inga röster som kommer från skyn jag lever bland gator och hus. Så lite jag ser, så lite jag lärt mej att veta men säj varför kan ej hjärtat sluta att undra och leta, säj Kristus, var finns Ditt förklaringsberg?

O Kristus, dit Du går O Kristus, dit Du går vill jag också gå, där Du är vill jag också vara. Kom, möt mej, hjälp mej när jag går fel Kom, räck mej din hand ty först då blir jag hel och först då ser jag vägen jag söker så, jag är ju en människa bara. O Kristus, dit Du går vill jag också gå, där Du är vill jag också vara. O Kristus, dit Du går vill jag också gå, där Du är vill jag också vara, där föds en gång mitt verkliga jag i bländande ljus från den gryende dag som jag har trott på men också har tvivlat på, jag är ju en människa bara. O Kristus, dit Du går vill jag också gå, där Du är vill jag också vara …

Vaksamhetskoral Kristus min brudgum, min själ är Din brud så hjälp mej att när jag en gång får bud är redo i själ och i sinne, ja hjälp mej att vaka var stund och minut att oljan i lampan ej redan är slut när dagen och stunden är inne. Ty då vill jag kunna gå ut ur mitt hus och hälsa välkommen med strålande ljus jag nu i mitt hjärta vill tända. Så vill jag i vaksamhet leva här så som vore var stund den jag väntade på, den stund då det största ska hända. Gud give det största kan hända idag att brudgummens tärnor som också är jag Du redo för mötet kan finna. Så säjer mitt hjärta vad liknelsen lär: Se brudgummen kommer, ja nu är Han här. Gud hjälpe min lampa att brinna!

Jag har tittat mot skyn Jag har tittat mot skyn för att se om Du fanns jag har sökt Dej i människovimmel, jag har viskat det tyst: Herre finns Du nånstans, säj, var finner jag Dej och Din himmel …? Men nu vet jag: Du bor i mitt innersta jag och vill vara min broder, min like. Tänk, det är som att födas på nytt varje dag som jag anar Dej själv och Ditt rike …

Kom Kristus Jag tänker ibland på Honom som kom till dom svaga, dom rädda, dom små, så tänker jag på att Han själv var som dom men vågade komma ändå. Ja, Han vågade komma och visa sej svag och precis lika ensam och ängslig som jag och som många med mej är längst in. Tack Kristus, Du frälsare min! Jag tänker ibland på Honom som kom och som också vill komma idag, ja också idag för Han bryr sej om dom som inom sej har det som jag. Han vill komma idag, Han vill komma igen för Han är både Gud och min broder och vän och min starkhet och storhet längst in. Kom Kristus, Du frälsare min!

Vem skulle jag väl gå till Vem skulle jag väl gå till när ingen väg jag ser och trött av alla bördor jag inte orkar mer, när ingen dörr står öppen och ingen hand sträcks fram och världens hopp är korsfäst och offrat som ett lamm … Jag går till Dej som finns vid min sida här och nu och stjärnor tänds på himmelen ty stilla svarar Du: Sannerligen, sannerligen säjer jag dej, redan idag skall du vara med mej i paradiset

Vem skulle jag väl gå till när all min kraft är slut och sanden i mitt timglas så fort skall rinna ut och hjärtats gråt har tystnat när ingen ändå hör, när hoppet är en blomma som vissnar bort och dör … Jag går till Dej som finns vid min sida här och nu, och stjärnor tänds på himmelen ty stilla svarar Du: Sannerligen, sannerligen säjer jag dej, redan idag skall du vara med mej i paradiset

Få har som Atle Burman fått sprida så mycket hopp och förtröstan med sina ord. Genom sina dikter förmedlar han en glädje över livet här och nu – och samtidigt en bortanförlängtan till det land där vi hör hemma. Både den minsta blomman och den storslagna, stjärnklara himlen blir i Atle Burmans dikter en påminnelse om Skaparens kärlek. I »Min själ blir aldrig jord« finns 230 av Atle Burmans dikter samlade. De är tematiskt ordnade, så att det blir enkelt att hitta en dikt för varje tillfälle.

www.argument.se

386