Möten längs vägen

argument

maria hanner

MÜten längs vägen

MÖTEN LÄNGS VÄGEN

MARIA HANNER

MÖTEN längs vägen ARGUMENT

© 2017 Maria Hanner och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Grafisk form: Pierre Eriksson Foto omslag: Pierre Eriksson Foto baksida: Christer Brosché isbn: 978-91-7315-509-0 Tryck: Dardedze holografia SIA, Lettland

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se | info@argument.se

En enkel skylt vid vägkanten, en aning om ett möte.

Gud är med på vår livsresa.

INNEHÅLL 8 Mötesplats 10 Påbjuden gångbana 12 Hastighetsbegränsningar 14 Övergångsställe 16 Varning för vägkorsning 18 Automatisk trafikövervakning 20 Hjälptelefon 22 Stopplikt 24 Laddstation 26 Sevärdhet 28 Badplats 30 Vändplats 32 Akutsjukhus 34 Nödutgång 36 Väjningsplikt 38 Varning för slirig väg 40 Drivmedel 42 Förbud mot trafik

med traktor 44 Turistväg 46 Varning för gående 48 Flygplats

50 Trafiksignaler 52 Cirkulationsplats 54 Tull 56 Varning för

avsmalnande väg 58 Spårväg 60 Campingplats 62 Varning för vägarbete 64 Gångfartsområde 66 Varning för ojämn väg 68 Hantverk 70 Påbjuden körbana

och körfältsindelning 72 Återvändsgränd 74 Betalväg 76 Vägvisare 78 Enkelriktad trafik 80 Vandrarhem 82 Varning för järnvägskorsning

utan bommar 84 Servering 86 Livsfarlig ledning

MÖTESPLATS solen gassar mot bilrutan. Gruset rasslar under däcken. Hagar och ängar glider förbi. Två hästar, några kor som ligger och idisslar i skuggan. Så ett möte. Jag stannar till en stund vid den blå mötesplatsskylten så att den andra bilen kan komma förbi på den smala landsvägen. Blickarna möts, en nick och ett leende utväxlas och sedan kör vi vidare åt varsitt håll. Och jag tänker på mötesplatser på livets resa.

Min inre resa är kantad av platser för möten. Möten med de människor som kommer i min väg. Tillfällen i livet då jag får se att vi är gjorda för gemenskap. För samtal, skratt, gråt eller stilla delad tystnad. Möten som passerar flyktigt eller som ger vänner för livet. Människor som berör djupt med såväl glädje som smärta, eller vars livsväg bara snuddar vid min egen.

Men resan är även fylld av möten med mig själv och allt jag bär på. Med barnet jag en gång var och som ännu finns där inne någonstans, med den jag är för tillfället och den jag kommer att bli under åren som går.

Möten med mina egna tankar och känslor. Möten med de roller och situationer som livet ger mig.

Och ibland, i korta glimtar, möten med Gud. 8

Heliga möten som får mig att ana att längst där inuti är jag inte alldeles ensam – någon står och väntar med utsträckta armar. Armar som tecknar bilden av ett kors i mitt hjärta.

I nästa vägkrök finns ytterligare ett vägmärke, en ny mötesplats. En påminnelse om den som vill möta på djupet. Och om alla de möten jag får ta del av på resan vidare i livet. Kanske kan jag våga tro att den påminnelsen är en kort glimt av något större? Kanske kan jag våga tro att den enkla skylten, mitt i all sin vardaglighet, ändå får bära ett högst personligt budskap till mig just här och nu.

Påminnelser och aningar. En Gud som vill ge oss glimtar av sitt rike, ge av sin kärlek till var och en av oss. Universums skapare som kan komma nära just mig av alla människor. Som kan tala till mig, leda mig och trösta mig. Och dig. En svindlande tanke och ändå så naturlig för oss. Någon finns där och vill ge oss glimtar av sin närvaro i våra liv.

Jag tror inte på tillfälligheter. Jag tror på möten längs vägen. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

1 Kor 13:12

9

PÅBJUDEN GÅNGBANA när min dotter var yngre brukade hon ofta peka på gångbaneskylten på våra promenader och glatt utropa: Där är jag och pappa! Hon var stor nog att veta att skylten visar var gående ska vara, men liten nog att ändå glädja sig åt den personliga tolkningen. Och visst är det en pappa och flicka på bilden. Det är inte konstigt att hon såg sig själv och sin egen pappa.

Vi kan alla få ta del av barnets naturlighet. Det är jag och pappa! Eller mamma, eller Gud själv.

För många är bilden en självklarhet, men för en del är den en omöjlighet.

Den som skulle ha hållit min hand har svikit och lämnat mig ensam på vägen. Hur kan jag då våga sträcka ut min hand igen och hoppas att det finns någon som vill hålla den i sin?

Kanske vågar vi för att vi måste? För att vi längtar så starkt efter en hand som aldrig släpper taget.

Tänk att få vara ett barn som vandrar hand i hand med Gud. Genom ljusa och mörka dagar, i med- och motgångar går Gud vid min sida och håller mig i sin kärleksfulla hand. Så svindlande stort och så enkelt att det krävs ett barn för att helt förstå det. Vi får vandra med Jesus.

10

Ibland tänker jag på mig själv som det lilla barnet som håller i Guds hand. Andra gånger tänker jag på hur jag som förälder får hålla mina barns händer på livsvandringen. Och vissa dagar tänker jag på hur jag i mitt arbete som diakon får vara en medvandrare på någon annans vandring. Gå med en bit och hålla en hand. Vi kan alla få vara medvandrare.

Medresenärer på livsresan.

Varje människas liv är fullt av människor vi kan få slå följe med på vägen.

Men vi kan också välja att vandra ensamma. Även utan Gud. En gång i mina tonår, när jag var ganska ny i tron, funderade jag mycket på hur allt hängde ihop och hur det hela rörde mig. Jag minns att jag satt långt bak i en kyrka på ett möte och grubblade över hur jag skulle få ihop livstolkningen. Då kom ett litet barn springande från salens bakre del. Barnet sprang hela vägen fram genom mittgången och någon på de främre raderna vände sig om, reste sig upp, tog ett steg ut i gången och fångade det lilla barnet i starka armar och lyfte upp det i sin famn.

Jag kan ännu inte förstå allt. Men jag får springa fram och bli upplyft i någons famn. Och jag får vandra hand i hand med Gud genom livet.

Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.

Ps 121:5

11

HASTIGHETSBEGRÄNSNINGAR vi tar oss fram i olika tempo. En del av oss lunkar på genom livet i lugn och ro medan andra tycks rusa oförtröttligt. Det handlar till viss del om våra olika personligheter. Vilken livshastighet som livets omständigheter har mejslat fram hos oss allt sedan barndomen och genom med- och motgångar på vägen.

Vissa trivs med att ha många bollar i luften och har alltid nya projekt på gång. Kanske finns det knappt tid att stanna upp och avsluta det som är påbörjat? Andra upplevs som så stabila att det kan storma på ordentligt i livet utan att deras cirklar rubbas. De står med båda fötterna på jorden och tar det lugnt. Men kan det bli lite väl lugnt ibland så att det aldrig blir utrymme för förändringar?

Vi har även olika hastigheter i livets olika perioder. Småbarnsföräldralivets intensitet. Pensionärslunken. Våra olika åldrar innebär olika utmaningar och möjligheter till återhämtning. Livet går mer i 110 km/h när man är 30 år och 30 km/h när man närmar sig 110 år. Eller? Jag tycker mig ofta möta fler stressade och fullbokade ålderspensionärer än småbarnsföräldrar.

Våra hastighetsbegränsningar varierar även över dagen, veckan och året.

Vissa är morgontrötta och blir som mest kreativa först på eftermiddagen eller kvällen. Andra är uppe med tuppen och gör så mycket som möjligt 12

tidigt på dagen för att sedan växla ner tempot när kvällen kommer.

Arbetslivet regleras med dygnsvila, veckovila och semester. Vi kämpar på vardagarna och vilar ut på helgen. Eller kämpar vi kanske ett helt arbetsliv och tänker att vi ska vila ut efter pensionen?

Verksamhet och vila. Livets växlingar. När det händer stora förändringar i våra liv ändras ofta tempot på många olika sätt. I såväl kärleksrelationer som sorgeprocesser följer vi olika skeden längs vägen. Perioder av olika slag med olika intensitet. Kriser som rör upp, ändrar om och kanske till slut leder vidare, ofta med ett nytt livstempo som följd.

Många gånger märker vi vilken hastighet vi har först när vi oväntat måste växla upp eller ner. När livet blir mer intensivt under en period märker vi att vi var vana vid ett lugnare tempo. Kanske blir det en glad överraskning att vi klarade ett högre tempo. På samma sätt kan det bli en aha-upplevelse för den som rusar för snabbt i livet och plötsligt tvingas sakta in. När barnen blir sjuka och vi måste stanna hemma från jobbet ett par dagar, märker vi att vi kanske inte var oumbärliga på arbetsplatsen och att det går alldeles utmärkt att släppa kontrollen för en stund.

Hur har du det själv? Behöver du en högre eller lägre växel? Lite mer vila eller större utmaningar?

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp.

Pred 3:1–3 13

Maria Hanner, född 1982, är diakon i Svenska kyrkan.

www.argument.se

Vägmärken stöter vi på varje dag, men tänk om de kan förmedla mer än bara trafikinformation. Om de faktiskt kan vara glimtar av Guds närvaro på vår väg genom livet.

I Möten längs vägen använder Maria Hanner vägmärkenas stilistiska enkelhet som utgångspunkt för 40 reflektioner kring vår relation till Gud, varandra och oss själva.

Skylten »Övergångsställe« säger att vi är inneslutna av en treenig Gud, »Livsfarlig ledning« utmanar oss att våga gå dit Gud vill och märket för betalstation vittnar om den som en gång för alla betalat priset för vägen till frälsning.