Möten och mångfald by Argument Förlag

MÖTEN OCH MÅNGFALD Om religiös identitet och öppenhet för varandra

argument

MÖTEN OCH MÅNGFALD Om religiös identitet och öppenhet för varandra

argument

© 2022 Argument Förlag och respektive upphovsman Utgiven med bidrag av Levande historia i Göteborg Grafisk form & foto: Pierre Eriksson isbn: 978-91-7315-619-6 Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland Foto Salahuddin Barakat sid 117: Emil Langvad/TT Foto Ute Steyer sid 123: Karl Gabor Foto Åke Bonnier sid 129: Carla Karlsson/Skara stift Foto framsida: shutterstock.com

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Innehåll 7 12 15 17 19 21 23 25 27 45 63 79 99 116 122 128

Inledning Att mötas för samtal Ionela Butcaru Peter Borenstein Malin El Tayara Arno Humal Eva Sheingold Hasan Alshukri Haykanush Hovhannisian Annebelle Gyllenspetz Hajar Alsaidan Khalid Mohammed och Liam Sallmander Iman Baroudi och Emanuel Furbacken Mötet med den andre bottnar i mötet med mig själv Visa respekt för varandras olikheter Gud är inte religiös

Malin El Tayara sunnimuslim Vilken betydelse har din tro för ditt vardagliga liv? – Sen jag blev muslim för fem år sedan har jag hittat ett lugn. Det finns en säkerhet och en trygghet i att det finns en plan för mitt liv. Allt som händer är det bästa för mig, och det finns ett syfte med precis allting som sker. Min tro har hjälpt mig att hitta tacksamhet – Alhamdulillah. Jag tror att det är vägen till lycka. Om du kan vara tacksam kan du vara lycklig, annars fattas det alltid något. Vad är viktigast för dig i din tro? – Alhamdulillah. All tacksamhet och ära är till Gud. Kan du stanna upp och vara tacksam i vardagen, släpper du många oförätter. Det som händer just nu är det bästa för mig, även om det inte alltid känns så bra i stunden. Syftet är att komma till paradiset, och om det här får mig att komma närmare paradiset, så är det det bästa för mig. Livet är som ett träningsläger för vad som kommer sen. Vem är Gud för dig? – Min skapare och min mästare. Ordet på arabiska är egentligen bättre – Rabb. Rabb är ägare, mästare, ledare. Gud är min överordnade – det är han som har koll på allt och vet och bestämmer och ordnar och ser till att änglarna är där de ska vara för att beskydda mig. Gud är den jag måste vara helt i händerna på och som jag är helt i händerna på. Jag är jättetacksam att få vara det. Att ha blivit vägledd på det sättet känns lite som att vara utvald. För mig känns det lätt att följa och leva med Islam. Det låter fint, men Gud är mitt allt. 19

Arno Humal romersk-katolsk kristen Vilken betydelse har din tro för ditt vardagliga liv? – Väldigt stor betydelse. Jag upplever att jag är på väg någonstans, och att jag genom min religion och tro hittar mig själv mer och mer och förstår världen lite bättre. Vad är viktigast i din tro? – Jag befinner mig i en process där jag försöker hitta just det, men under den senaste tiden har det kokat ner till två nyckelord: sanning och kärlek. Att försöka hitta sanning som finns någonstans, i mig själv och utanför mig. Att vara god, att vilja det bästa för andra och mig själv, och att älska Gud och älska sanningen. Vad känner du när du går in i en kyrka? – Det är en helig plats. Något som utmärker de katolska kyrkorna är tabernaklet bakom altaret. Det är en slags låda där konsekrerat bröd och vin bevaras, som vi tror är Kristi kropp och blod. Det finns en röd lampa i närheten av tabernaklet – evighetslampan – som ett tecken på Kristi närvaro. Det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig när jag förstod att i varje katolsk kyrka lägger man extra vikt vid att Kristi kropp och blod finns närvarande. Hur tycker du att man ska närma sig någon som har en annan tro eller tradition än den man själv har? – Med god vilja och kärlek. Man behöver inte vara rädd för att ta upp olikheter – så länge man har en bra attityd och är intresserad, är det bara något som berikar. Med respektfull nyfikenhet kommer man långt. 21

Iman Baroudi och Emanuel Furbacken sunnimuslim och protestantisk kristen torsdag kväll. nio personer – fyra kristna och fem muslimer – träffas via Zoom för att samtala om Jesus och Maria i Koranen. Abdullah Almasri, ordförande i Angereds islamiska församling, inleder med att berätta att Jesus – eller Isa som han heter på arabiska – är en av Islams viktigaste profeter. Att tjugofem profeter nämns i Koranen och att fem av dem är lite viktigare än de andra: Muhammed, Noa (Nuh), Mose (Musa), Abraham (Ibrahim) och Jesus. Jesus nämns tjugofem gånger, vanligast benämns han som »Marias son« och i fyra verser berättar han om sig själv. Koranen är tydlig med att Jesus föddes genom jungfrufödsel och att det skedde mirakel redan vid födseln. Däremot var Jesus enligt Koranen inte Guds son och han dog inte på korset – Gud skulle inte tillåta att hans profet avrättades på det sättet, utan någon annan förvandlades för att likna Jesus vid korsfästelsen. – Jesus gjorde många mirakel, och de är viktiga för att visa att Jesus var en profet sänd av Gud, men vi muslimer höjer inte Jesus till gudomlighetens nivå. Jesus för oss betyder tolerans och att vi ska älska varandra, säger Abdullah. ▼

Iman och Emanuel i Angeredsmoskén

Hans fru, Iman Baroudi, tar över och ger en inblick i Koranens syn på Maria (Maryam). Hon berättar att Maria är den enda kvinna som fått ett kapitel, en sura, uppkallad efter sig i Koranen, ett kapitel som förknippas extra mycket med helighet. Faktum är att Maria är den enda kvinna som nämns vid namn över huvud taget. I vissa muslimska traditioner var det länge tabubelagt att kalla en kvinna vid hennes namn. Kvinnan var alltid någons fru, någons dotter, någons mor. – Det beskrivs hur födseln var väldigt jobbig för Maria, men att hon åt dadlar som tröst. Därför är det många muslimska kvinnor som äter dadlar när de ska föda än i dag, säger Iman. Samtalet böljar nyfiket fram och tillbaka mellan deltagarna, så bra det nu kan bölja via Zoom. Gruppen har funnits i snart fyra år, och medlemmarna kommer alla från Angereds församling (Svenska kyrkan) och Angeredsmoskén (sunni). Här har de hittat ett forum där de har möjlighet att lära känna varandras religioner lite djupare. Och längs vägen har nära relationer över gränserna utvecklats. Inte minst har pastorn Emanuel Furbacken kommit att fungera som en fadder för Iman och Abdullah. – Vår relation påminner om det man i arabländer kallar abouna. Han är lite som en storebror. Jag älskar hur engagerad han är i våra diskussioner. Han berättar väldigt mycket från alla sina resor i Mellanöstern, hur relationer mellan kristna och muslimer har sett ut där. Det är väldigt inspirerande, säger Iman när vi träffas några månader efter det digitala mötet. Vi möts i Angeredsmoskén, som Iman och Abdullah startade 2015. På utsidan en helt vanlig industrifastighet med plåtfasad, men inuti ligger mjuka röda mattor med orientaliska mönster utlagda över hela golvet, och längs en av väggarna finns den för moskéer klassiska fondväggen, mihrab, som vetter mot Mekka för att visa åt 100

vilket håll besökarna ska be. Det finns ingen utsmyckning i lokalen, bortsett från sirliga texter på arabiska ovanför predikstolen, minbar. Emanuel är sen, han har tagit fel på tiden, och Iman måste ringa och påminna. När han väl dyker upp skrattar de två gott åt att det är Emanuel som är sen den här gången. Det är vanligare att det är tvärtom på grund av Imans fullspäckade kalender. De två må tillhöra olika generationer, olika religioner och ha olika kulturella bakgrunder, men det finns en tydlig värme och respekt dem emellan. De påminner mycket riktigt om ett syskonpar. Emanuel har varit pastor i Equmeniakyrkan i trettio år och är egentligen pensionär numera, men det interreligiösa arbetet är för roligt, så han är fortfarande samordnare för arbetet med ekumenik och religionsdialog i Nylöse pastorat. Han har gjort många resor i Mellanöstern, inte minst under tiden som Mellanösternsekreterare i Missionskyrkan (nuvarande Equmeniakyrkan), då han var med och grundade Ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina. Han var även med och startade en skola i Betlehem för barn med läs- och skrivsvårigheter. Under sju år var han ansvarig för skolan, där ungefär hälften av barnen kom från muslimska hem och hälften från kristna. Resorna i regionen kom att påverka hans syn på samarbetet över religionsgränserna, inte minst besöken hos prästen Elias Chacour i melkitiska grekisk-katolska kyrkan i byn Ibillin i Israel. – Han hade sommarläger med »bokens folk«, det vill säga judar, muslimer och kristna. Det har betytt mycket för mig att se att de som lever på plats känner att de hör ihop. Vi har mycket gemensamt i de tre religionerna, och vi har en slags förförståelse för varandras tro som är viktig. – Vid ett tillfälle förstördes ett torn på moskén i byn av en blixt, och det var inte så bra ordning i styrelsen för moskén just då, så 101

prästen samlade ihop folk som murade upp tornet. När jag frågade honom om det verkligen var hans jobb att se till att moskén lagades, svarade han: »Hur tänker du nu? Vi är alla Guds barn.« Jag fick med mig många nya tankar från honom, säger Emanuel. De många mötena med människor från olika traditioner gjorde avtryck. Han berättar om en speciell händelse när en ledare för en moské på Hebron kom för att delta i julfirandet på skolan i Betlehem. Emanuel var orolig att mannen skulle bli upprörd över att de skulle läsa julevangeliet på samlingen, och förklarade för den muslimske ledaren att de kristna värderingarna var viktiga för skolan, men att man även berättade om de andra religionernas högtider under andra tider på året. – Då såg han mig stint i ögonen och sa: »Om ni inte stod för det ni trodde på, skulle jag inte haft mitt barn kvar på skolan.« Det blev viktigt för mig, alla möten med muslimer som tog sin tro på allvar men inte hade några problem med att ta min tro på allvar. Efter tjänsten som Mellanösternsekreterare började Emanuel jobba i Mariakyrkan i Hammarkullen, en samarbetskyrka där både Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan bedriver verksamhet. Han beskriver Angered som en av de mest religiösa stadsdelarna i Göteborg där det bland annat finns ett sikhtempel, en shiamuslimsk och en sunnimuslimsk moské, ett buddisttempel, fler olika kristna ortodoxa församlingar, Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, flera olika afrikanska församlingar samt flera fria församlingar. Emanuel blev tidigt engagerad i Göteborgs interreligiösa center. Kontakterna med de andra kyrkorna och moskéerna blev extra viktiga för att hjälpa flyktingarna som kom 2015, och det ledde så småningom fram till att man tillsammans med stadsdelen grundade Angereds interreligiösa råd 2018. 102

103

104

– Jag tror att det finns en gud, så oavsett vilken religion det handlar om tillber man den guden. Jag kan berätta om vägen till Gud genom Jesus, för det är den vägen jag känner, men det betyder inte att Gud inte kan ha andra vägar. Gud är större än vad jag begriper, och jag kan inte se eller förstå allt, men det här är min väg. Jag tror att vi behöver samarbeta och hjälpa varandra över gränserna, men jag tror inte på religionssynkretism. Jag har alltid varit noga med att jag ber i min tradition och någon annan ber i sin – vi ska inte blanda ihop det, men vi kan ändå träffas och stötta varandra, säger Emanuel. Han tycker att det har varit extra intressant att följa Iman och Abdullahs arbete med Angeredsmoskén, och han har funnits med som bollplank vid många tillfällen, inte minst i föreningens kamp att ordna bygglov för sin verksamhet. – Det är spännande, egentligen kommer Iman och Abdullah från en konservativ bakgrund, men har kommit att jobba mycket för att barn, ungdomar och kvinnor ska vara med. Jag har berättat mycket om hur frikyrkorörelsen växte fram i Sverige och hur föreningslivet fungerar, och det har speciellt Abdullah fördjupat sig i. Trots att de inte funnits så länge, har de fått många medlemmar och har blivit den största moskén i Angered, säger Emanuel. Iman Baroudi är född och uppvuxen i Kuwait, men släkten har sina rötter i Syrien. Hon kom till Sverige 1993 som nygift artonåring och har hunnit med att driva en butik i Hjällbo centrum, vilken sålde kläder till muslimska kvinnor, studera pedagogik på universitetet, vara lärare i matematik och islamundervisning på muslimska Römosseskolan samt jobba på studieförbunden Ibn Rushd och Sensus. I dag är hon rektor för Algebraförskolan i Gunnilse samt Algebra105

skolan i Björlanda, som hon varit med och startat, där stort fokus ligger på matematik och arabiska. Även om de flesta av eleverna är muslimer, drivs förskolan och skolan ickekonfessionellt, och Iman, som älskar teater och kreativt arbete, menar att skolan jobbar mer kulturellt än religiöst, exempelvis genom att pyssla om eid i stället för att fira högtiden. Det är tydligt att Iman är en entreprenörssjäl som gillar att starta och driva projekt och företag utifrån en tydlig personlig idé och övertygelse. Kanske var det därför naturligt att hon och Abdullah grundade Angereds islamiska förening 2015. Efter att ha varit engagerade i olika islamiska föreningar, men ibland inte hållit med om hur verksamheten skulle bedrivas, bestämde sig paret för att gå sin egen väg. – Ända sedan jag var liten har jag varit van vid att man ska göra något för Guds skull. Vi ska erbjuda Gud vår tid, och när så många nyanlända muslimer kom såg vi att det fanns ett behov. Det var svårt för dem att få plats i de befintliga moskéerna i stan. Från början var vår tanke att bara starta en förening för att utbilda barn i Koranen och arabiska, men efter ett tag såg vi att det även fanns behov av en plats att be på, säger Iman. Iman och Abdullah funderade över vad som hade varit bra i de moskéer de tillhört tidigare, och över vad man kunde förbättra och utveckla. För Iman, som även är imam-utbildad, var det självklart att fokusera på barnen och kvinnorna. Hon betonar att det inte handlar om att predika feminism, och hon har själv inga ambitioner att leda fredagsbönen. I stället vill hon föra diskussioner om kvinnans roll i Islam, och arbeta praktiskt för att det ska vara lättare för kvinnorna att delta fullt ut i moskéns aktiviteter. Bland annat har hon arbetat hårt för att få till en stor öppning, som ett slags 106

fönster, från kvinnornas bönerum längst bak i moskén ut till den stora lokalen där männen ber. – Jag har i många år tyckt att praktiserandet av islam är orättvis mot kvinnan på några områden, samtidigt vet jag att Gud är den rättvise, så hur går det ihop? Jag har alltid diskuterat mycket med mina föräldrar och lärare. Varför skulle till exempel tjejerna sitta längst bak när eleverna på skolan hade islamundervisning i moskén – det var ju ingen bön. Och varför skulle de använda bakdörren och inte samma dörr som killarna? Det sätts gränser i onödan, och man behandlar inte kvinnor och män på samma sätt. Det här är inte något som Gud har bestämt, utan något som människor tolkar, säger Iman. Hon säger att hennes syfte inte är att skapa konflikt i gruppen, utan hon anammar vad hon beskriver som »den långsamma modellen« med många samtal och försiktiga förändringar. Till exempel har hon argumenterat att den nya öppningen är nödvändig för att kvinnorna ska kunna veta som händer under bönen i den större lokalen. Kvinnorna behöver kontakten, säger hon. Och även om förändringen kom som en smärre chock för några av männen i början, har de flesta förstått och accepterat resonemanget. – En del män verkar tro att moskén bara är en helig plats för män, men det är en helig plats för alla. Det finns inget som säger att vi kvinnor måste ha ett speciellt avstånd till männen. Islam uppmanar att jag ska täcka mig, att jag ska ha slöja på mig för att jag ska kunna röra mig fritt bland männen, inte för att jag ska vara hemma. Iman medger att förändring tar tid och kräver uthållighet, oavsett om det handlar om den egna gruppen eller över de religiösa gränserna. Både hon och Emanuel är överens om att det är mötet med det annorlunda – med den oliktänkande – som utgör grunden för att förändring ska vara möjlig. 107

108

– Det är när man vågar mötas som det händer saker. Men det går inte fort, och det måste få lov att ta tid. Men om man orkar hålla i och vårda relationen händer saker, säger Emanuel. – Vi hade en samtalsgrupp med kvinnor från moskén och kyrkan. De första gångerna var alla försiktiga, och ingen vågade ställa några frågor, men efter flera möten kom vi in på svårare ämnen. Man behöver tid för att våga ställa frågor, säger Iman. Hon säger att det var viktigt att gå in i det interreligiösa arbetet i området för att bättre kunna vara en del av samhället, men att mötet med de andra religionerna även gjort att hon blivit starkare i sin egen tro. Och även om Iman fått kritik från andra sunnimuslimer för att hon sitter i samtal med shiamuslimer, tycker hon att det är lika självklart att visa respekt mot människor från olika inriktningar inom islam, som att lyssna på dem som kommer från andra religioner. Både hon och Emanuel återkommer gång på gång till ordet respekt, det är så man bäst närmar sig någon som har en annan tro än den egna och det är också grunden för ett bra interreligiöst arbete. – När vi formade vårt arbete i det interreligiösa rådet här i Angered, började vi med att träffas för dialogmöten under nästan två år, där vi pratade om hur vi ville att verksamheten skulle se ut och lärde känna varandra. Vi kallade rådet för Tro och respekt, just för att det är en förutsättning för arbetet. Kan man inte respektera och lita på varandra, är det ingen idé att försöka, säger Emanuel. Det krävs också ett stort mått av lyhördhet och ödmjukhet och att man vågar lyssna och lära av varandra och inte försöka hävda att den egna tron och traditionen är lite mer rätt än de andras. Kanske kommer sådan insikt med åldern. – Jag behöver inte försvara Gud längre, som jag gjorde när jag var yngre. Jag är trygg ändå. Jag berättar gärna om min väg och så ▼

Koraner i Angeredsmoskén

109

kan andra berätta om sin väg. Jag har inget behov av att säga att det andra är fel, säger Emanuel. – Förr ville jag gärna diskutera och försöka övertyga den andre för att vinna samtalet. Nu är det samtalet i sig som är det intressanta. Att vi kan sitta och prata från olika religioner utan att försöka övertyga varandra. Jag har min religion, men samtidigt full respekt för det den andre tror på, säger Iman.

110

Emanuel och Iman i Hjällbo kyrka

▼

Vi lämnar moskén, kör ner till Hjällbo centrum och går in Hjällbo kyrka, vars höga tegelfasader utgör ett tydligt riktmärke i området. Längst fram ståtar en imponerande altartavla i trä som föreställer en inbjudande Jesus. På ett snöre bredvid hänger hjärtan med böner på olika språk, och på en vägg i bakre delen av lokalen finns en träskulptur utformad som ett träd med en vers som manar till bön. Både Iman och Emanuel tycker att det är speciellt att besöka olika typer av religiösa lokaler. Iman gillar lugnet och känslan av andlighet i moskén, och uppskattar att varje kyrka är unik. Emanuels syn på de andliga rummen har förändrats efter de många resorna i Mellanöstern. – I vår tradition tänker vi ofta att man kan be varsomhelst, men efter att ha sett hur viktig själva lokalen är i Mellanöstern, att man kommer till kyrkan med vördnad och ber och tänder sina ljus där, har jag kommit att uppskatta kyrkan mer som ett heligt rum, och jag tänker att vi också kanske skulle ha lite mer respekt för kyrkorummet. Här i Hjällbokyrkan händer det att även muslimer kommer in för att be ibland eftersom det är ett heligt rum, och det finns inget annat precis i närheten, säger han. De är överens om att det finns ett speciellt släktskap mellan judar, kristna och muslimer – det som i Koranen kallas för bokens folk.

111

Till exempel står det i Koranen att det är tillåtet för muslimen att äta det som den kristne och juden slaktar, och att det är okej med giftermål över gränserna. – De här tre religionerna har samma källa, samtidigt har det byggts så höga murar mellan dem att det ibland är svårt att ens våga närma sig varandra. Men jag tror att vi som är troende har mer gemensamt med varandra än med dem som är sekulära. Jag tror att vi dyrkar samma Gud, säger Iman. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det funnits djupa konflikter mellan just kristna och muslimer, att kristna förföljts och förtryckts i Mellanöstern, och att det finns en växande islamofobi i många västländer. Iman och Emanuel menar båda att det oftast inte varit religionerna som utgjort grunden för konflikterna, utan att de utnyttjats i andra syften. – Om man vill samla folk och engagera dem är religion det bästa sättet, men det är inte religionen i sig som varit problemet. Det handlar om att olika grupper vill vinna makt och erövra land. I Syrien till exempel var det oljekällorna man var ute efter, säger Iman. – Vi måste ta dem som kommer hit och säger att de varit förföljda på allvar. Men jag försöker få dem att skilja på religion och person. De som förföljde kanske kallade sig muslimer, men ofta handlade det mer om makt än religion. Jag brukar alltid fråga dem hur det var i hemlandet, om de till exempel hade muslimska grannar, och då visar det sig att det hade de ofta. Och man firade fester och var på varandras bröllop. Samtidigt upplever jag att det blivit mycket hårdare de sista åren. När jag började resa i Mellanöstern användes inte religionen för att bråka med varandra på samma sätt, så man får inte negligera utvecklingen, säger Emanuel. Utmaningen för det interreligiösa arbetet på hemmaplan är att 112

försöka undvika att konflikterna från Mellanöstern följer med till Sverige i samband med att människor från regionen flyttar hit. Iman menar att man måste försöka undvika att importera andras problem. – I så fall tar det aldrig slut, och då kommer jag att bli ett resultat av en fråga jag inte äger. Vi bor i Sverige, och vi har alla samma mål: att vi ska trivas och leva tryggt här. Emanuel tror att det är viktigt att representanter för de olika religionerna syns tillsammans i närområdet för att konkret visa att det inte finns några motsättningar. Till exempel har Iman och Emanuel gjort flera skolbesök ihop, och det interreligiösa rådet har haft många dialogmöten i Angered där deltagarna synts tillsammans både före och efter mötet. Synen på den andre präglas också av hur man läser de egna heliga texterna. I Koranen finns exempelvis texter som är både negativa och positiva till kristna. Det gäller att veta hur man ska tolka innehållet. – Det finns texter som pratar om historien, om det som har hänt, men om man läser dem som något man kan följa för alltid, så tänker man fel. Det gäller att läsa hela sammanhanget och inte en enskild vers för att förstå. Och mitt i allt det historiska som Koranen lyfter fram, finns det generella förhållningsregler, till exempel verser som pratar om att om det är fred i ett land, så ska vi vara en del av den freden. Alla heliga texter kan feltolkas, så det gäller att tolka dem utifrån dagens situation. Jag tycker till exempel att det är tråkigt att många missar verserna som handlar om relationer och att skapa fred, och i stället lyfter fram verserna om krig, säger Iman. – Jag brukar säga att man alltid ska jämföra det bästa i vår egen religiösa tradition med det bästa hos den andres religiösa tradition. Det är en viktig regel för att det ska bli rättvist, då kan vår syn på den andre förändras, säger Emanuel. 113

SAMTALSFRÅGOR IMAN OCH EMANUEL • Iman säger: »Förr ville jag gärna diskutera och försöka övertyga den andre för att vinna samtalet. Nu är det sam talet i sig som är det intressanta.« Hur skulle du beskriva skillnaden mellan samtal, diskussion och debatt? • Emanuel kallar judar, kristna och muslimer för »bokens folk« och beskriver att alla är Guds barn och syskon. Finns det andra sätt att tänka kring begreppet »bokens folk«? Vilka associationer får du? • Imans och Emanuels relation beskrivs av dem själva som en syskonrelation. Hur tror du att det är möjligt för dem att ha en sådan relation? • Iman säger att förändring tar tid och kräver uthållighet oavsett om det handlar om att göra förändringar inom den egna gruppen eller över de religiösa gränserna. »Den långsamma vägen«, kallar hon det. Håller du med? Vad skulle »den långsamma vägen« kunna vara i ditt samman hang? Hur kan vi låta relationer ta tid i dagens snabbhets kultur?

114

• Iman och Emanuel pratar om när religion nyttjas som ett maktmedel. Vad spelar makt för roll inom och mel lan religioner och det sekulära samhället? Behövs den? När missbrukas den? Ska kyrkan och moskén engagera sig politiskt? • Vi möter Iman och Emanuel i deras respektive gudstjänst lokaler. Iman säger att »varje kyrka är unik« och hänvisar till de olika byggnadernas utsmyckning, storlek och så vidare. Vad ser du framför dig när du tänker på en kyrka? När du tänker på en moské? Hur ser utsidan och insidan ut? Hur låter och luktar det? Vad kan vara en religiös lokal och vad definierar den?

115

Visa respekt för varandras olikheter av ute steyer, rabbin

interreligiös dialog och interreligiöst samarbete tros ofta vara en produkt av upplysningstiden, som möjliggjorde och uppmuntrade till religiös tolerans. För första gången sågs människor som likvärdiga, som uttryckt i den franska revolutionens ideal: frihet, jämlikhet, broderskap. Dessa ideal återspeglades sedan också i förhållandet till andra religioner: om alla medborgare var lika inför lagen måste denna likhet även omfatta andra trosuppfattningar. Till vilken grad är då interreligiösa möten ett modernt fenomen? Möten mellan olika religioner har ägt rum under historiens gång, även om dessa ofta blev konfliktladdade möten. En av huvudskillnaderna mellan nutidens möten mellan företrä122

dare av olika religioner och tidigare möten under historien är att dagens judar ser sig själva som medlemmar av en judisk gemenskap, vilken betraktar sina samtalspartner, exempelvis kristna sådana, som representanter av en motsvarande, i exemplet kristen, gemenskap: det vill säga man tillämpar först och främst ett sociologiskt tolkningsspektrum. Däremot såg tidigare generationer dessa möten med mer principiella, det vill säga teologiska, ögon. Judar såg därmed till exempel på kristendomen eller islam som teologiska paradigmer som behövde tolkas och förstås genom ett teologiskt judiskt ramverk. Det är därför enkelt att se att nutidens interreligiösa möten möjliggjordes först när exempelvis judarna kunde röra sig fritt från ghettots begränsningar och omfatta emancipationens friheter, samtidigt som kristna tack vare upplysningen och emancipationen kunde röra sig från anti-judisk polemik mot det universella toleransidealet i upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns anda. Dessa möten grundlades också i tolkningar av de klassiska texterna och källorna. Interreligiösa möten är välbehövliga, eftersom det efter århundraden av demonisering och fysisk förföljelse behövs avslappnade former av umgänge. Men vår målsättning bör vara att möten mellan representanter från judendom, kristendom och islam är mer än trevliga och välbehövliga lära-känna-varandra-ögonblick. Dessa möten kan vara början på så mycket mer! 123

Att tala väl om varandra är viktigt, men ännu viktigare är det att vi verkligen förstår varandra: att mötas och utbyta idéer och tankar. Systematiska möten för att tillsammans studera och förstå varandras texter, teologier och trosdoktriner är av största betydelse. Låt oss inte glömma att religioner inte är och aldrig har varit statiska oföränderliga fenomen, utan i allra högsta grad återspeglar kultur, filosofi och vetenskap å ena sidan, och den uppenbarade och upplevda Guden å andra sidan. Precis som tidigare generationer av judiska tänkare påverkades av sin tid och kultur, påverkades de själva – och påverkas även vi i dag – av våra möten med andra religioner och kulturer. Den aristoteliska grekiska filosofin lämnade sitt avtryck på medeltidens islamiska filosofi, som i sin tur satte sin prägel på Moses Maimonides judiska filosofi. Judiska filosofer präglade i sin tur kristna filosofers verk. Som exempel kan nämnas Ibn Gabirol, en av medeltidens stora judiska filosofer och talmudister, och Avicenna/Ibn Sina, som båda skrev verk med en så stark påverkan på kristen filosofi att de uppfattades vara kristna. Att vi påverkas av den intellektuella kulturen runt omkring oss och att vi bör läsa, förstå och diskutera varandras texter är inte detsamma som att ersätta de egna trosprinciperna med andras trosprinciper. Detta kan dock tillföra en större förståelse av hur Gud kan upplevas av andra och hur andra ger uttryck för detaljer i tron som är svåra att beskriva. Hur upplever och förstår andra religioner Gud? Vad betyder uppenbarelse, etik, frälsning och förlossning för dem? Det finns många existentiella frågor som dagens teologer delar oavsett religion. På detta sätt kan teologi och trosdoktriner bli till äkta mötesplatser. Har judendom en teologi som talar om icke-judar? Ja, eller snarare sagt teologier i plural än en enskild doktrin. Därmed finns det 124

också utrymme för att göra om och anpassa existerande teologier till nya vetenskapliga rön, personliga möten och vad dessa lär oss om den andre, men ändå baserat på våra klassiska texter. Vår värld präglas av ökande spänningar som inte kommer att lösas genom vare sig demonisering av den andre eller genom att utgå från den egna överlägsenheten. Det är inte heller konstruktivt att insistera på sekularism som om den skulle erbjuda det ultimata svaret. Sekularismen är dessutom respektlös mot majoriteten av världens befolkning, vilken har en religiös tro och övertygelse. Det är tid att efterlysa en större lyhördhet mot religionernas kollektiva erfarenhet och rikedom, vilka besitter unika verktyg som den enskilde kan erbjudas för att kunna möta livets utmaningar med värdighet, helighet och andlighet. För att uppnå en djup och uppriktig dialog och ett tankeutbyte, krävs det att inte falla i fällan att bara visa upp de finaste uttrycken i våra respektive traditioner, det vill säga de som bäst motsvarar upplysningens toleransideal, utan vi måste – för att ge en rättvis bild – kunna förmedla och diskutera varandras källor, attityder och åsikter, vilka utgör mittenspektrum av våra traditioner. I Talmud är traktatet Avodah Zarah (Avgudadyrkan) till exempel fyllt med exempel på inte särskilt smickrande åsikter om ickejudar. Där betraktas icke-judar och deras motiv med djup misstro; den grekisk-romerska panteonen sågs med avsky och förlöjligades. Ändå nämns det uttryckligen att rättfärdiga icke-judar finns och att dessa ses som likvärdiga. Detta formulerades i principen: »Alla nationernas rättfärdiga har en plats i den kommande världen.« Denna princip ifrågasattes inte av de lärda i Talmud, utan var och är allmänt accepterad: även andra folk än det judiska folket har tillgång till och har förbund med den enda och sanna Guden. Detta 125

är grunden till att judar inte har varit särskilt intresserade av att sprida judendomen vidare och få andra att bli judar. Det ansågs helt enkelt inte nödvändigt ur ett teologiskt perspektiv, eftersom judendomen, baserat på tidigare nämnd princip, inte har ett exkluderande frälsningsanspråk. Att känna igen den andres religiösa identitet och gudslängtan är att erkänna att den andre är hängiven Gud. Vi kan då börja lyssna till varandras vittnesmål, berättelser och frågeställningar. Rabbi Lord Jonathan Sacks uttryckte i boken The Dignity of Difference (Continuum, 2003) att det förutom mångfald också finns ett stort behov av att visa värdighet och respekt inom områden där vi tänker olika. Målet är inte att skapa en universalreligion där vi utplånar våra olikheter. Låt oss i stället sikta på att lära oss av och visa respekt för varandras olikheter.

126

SAMTALSFRÅGOR RABBI UTE • Ute använder begrepp som »religiös tolerans« och »tole ransideal«. Vad tänker du kring begreppen tolerans och acceptans, är det någon skillnad? Hur märker vi att någon tolererar eller accepterar oss? Även uttryck som »res pektera«, »stå ut med« och »älska« skulle kunna beskriva relationer. Hur skulle du vilja bli bemött i interreligiösa sammanhang? • Ute säger: »Sekularismen är dessutom respektlös mot majoriteten av världens befolkning, vilken har en religiös tro och övertygelse.« Religions- och övertygelsefrihet inkluderar både religion och andra livssyner. Hur skulle det visa sig i ditt sammanhang om ni tog ett steg till mot att omfamna och respektera andra trosuppfattningar och övertygelser ännu mer? Vad ser du framför dig då? • Ute ser positivt på interreligiösa relationer, eftersom re ligioner inte är statiska och alltid har påverkat varandra. Hon efterlyser därför mer systematiska möten. Håller du med? Vad skulle systematiska möten kunna innebära i ditt sammanhang?

127

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0904

E T

I dagens mångkulturella och mångreligiösa Sverige, finns det ett behov av att prata med och lyssna till varandra för att förstå. Genom att skapa samhörighet över gränserna och nå bortom diskussioner om vem som har rätt och fel, kan ett gott samhälle för alla uppstå. Den här boken riktar sig till dig som har denna önskan – oavsett vilken tro eller livssyn du har. I boken möter du tretton personer – kristna, muslimer och judar – som berättar om sin egen tro, om vilken betydelse religionen kan ha i vardagen, om hur de ser på varandras traditioner och hur man med nyfikenhet och respekt kan närma sig varandra. Dessutom medverkar imam Salahuddin Barakat, rabbi Ute Steyer och biskop Åke Bonnier med varsin text om mötet med den andre. Med hjälp av samtalsfrågor bjuds du som läsare in att fundera och samtala med andra om möten och mångfald utifrån era egna liv. På så sätt kan nya berättelser skapas.