Mystik och politik

ANNIKA SPALDE PELLE STRINDLUND

MYSTIK OCHPOLITIK BEFRIANDE KRISTENDOM ARGUMENT

mystik och politik

Annika Spalde Pelle StrindlunD

Mystik och politik BefRIande kristendom

argument

© 2017 Annika Spalde, Pelle Strindlund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Omslagsbild: Christ of Maryknoll av Broder Robert Lentz isbn 978-91-7315-506-9 Tryck: Dardedze holografija sia, Lettland Argument Förlag, Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00, www.argument.se, info@argument.se

Innehåll 6 Inledning 12 Kapitel 1. Befriande förvandling: mystik och motstånd 26 Kapitel 2. Annika minns ickevålds­träning i Chicago 29 Kapitel 3. Befriande jämlikhet: kristen kritik av kapitalismen 41 Kapitel 4. Praktiker som befriar: att förstå Gud genom handling 46 Kapitel 5. Annika minns flyktingarbete på Lesbos 55 Kapitel 6. »Låt ditt rike komma«: Guds rike som Jesus befrielse­ program 65 Kapitel 7. Befriande närvaro: att bege sig till konflikt­områden 68 Kapitel 8. Pelle minns följeslagande i Palestina 87 Kapitel 9. Befriande gudsbilder: bortom patriarkalt språk om Gud 102 Kapitel 10. Annika minns människorättsarbete i Kurdistan 111 Kapitel 11. Befriande gudsrelation: Gud i allt, allt i Gud

117 Kapitel 12. Befrielse för alla varelser: djurrätt och vegetarianism 127 Kapitel 13. Pelle minns aktionsförberedelsen 139 Kapitel 14. Befriande olydnad: det respektfulla lagtrotset 148 Kapitel 15. Pelle minns häktet i Norrköping 158 Kapitel 16. Befriande kroppslighet: Guds människoblivande i alla 165 Kapitel 17. Annika minns freds­vandring till Bofors 175 Avslutning 180 Slutnoter 191 Bilaga i. Böcker, filmklipp och webbsidor 199 Bilaga ii. Studieplan 204 Litteraturförteckning 210 Tack 211 Om författarna

6

Inledning Andlighet och politik betraktas vanligen som två skilda sfärer. Ordet andlighet leder tankarna till det inre, själen; politik till det yttre, samhället. Andlighet förknippas med meditativa bedjare, politik med utåtriktade opinionsbildare.

Med den här boken vill vi utmana den uppdelningen. När kristendom är som bäst förenas religiös fördjupning med engagemang för rättvisa. Jesus från Nasaret var både mystiker och aktivist. Han närdes av en intim relation till Gud, allt han gjorde strömmade ur den relationen. Samtidigt organiserade han fattigt folk och utmanade sin tids förtryckarordningar.1 Han ansågs så farlig att makthavarna lät avrätta honom. I Jesus flöt himmel och jord samman, stillhet och handling, förtröstan och motstånd. Hans förhållningssätt till livet och världen är grunden för den kristna samhällsengagerade andligheten.

Den strömning som mer än någon annan hjälpt oss två att upptäcka den politiskt radikala sidan hos Jesus och Bibeln är befrielseteologin. Den uppstod i Latinamerika i slutet av sextiotalet. På den kontinenten, liksom i många andra delar av världen, har kyrkan traditionellt haft en konservativ roll. Kyrko­ ledare har förenat sig med politiska och ekonomiska makthavare. De har predikat att enkelt folk bör acceptera sin lott i livet; i himlen ska de fattiga få sin belöning. Som motdrag började en minoritet av katolska präster att knyta sin tro och teologi till de fattigas kamp för rättvisa här på jorden.

Den här latinamerikanska strömningen har blivit internationellt känd och teologernas böcker har översatts till en mängd olika språk. Men vid sidan av den har det också vuxit fram andra samhällsengagerade teologier, som afro-amerikansk, afrikansk, asiatisk och palestinsk befrielseteologi. Till de moderna teologiska befrielseprojekten hör även feministteologin och, särskilt i väst, queerteologin.

7

Det är befrielseteologin i dess latinamerikanska tappning som har en särskild plats i våra hjärtan. Det beror inte minst på vår personliga koppling till kontinenten. Som sextonåring reste Annika 1986 till Paraguay för ett år som utbytesstudent. Det var en präglande tid, som gav henne en tydlig kristen identitet. Under åren som följde återvände hon flera gånger till landet. Vid en av vistelserna besökte hon några präster som bosatt sig i ett fattigt kvarter och arbetade i befrielseteologisk anda. Pelle blev kristen 1990, när han under ett år arbetade med fattiga i Texas. I den delstaten är Latinamerika starkt närvarande, eftersom en stor del av befolkningen har rötter i Mexiko och Centralamerika. Den latinamerikanska befrielseteologin blev därmed tidigt en inspirationskälla. När han 1996 levde några månader i en by i Guatemala fick han insyn i hur fattigbönderna förenade katolsk andlighet med kamp för rättvisa.

Som väntat har befrielseteologin mött motstånd – både innanför och utan­för kyrkan – av dem som tycker att den är för radikal. Under många år motarbetades den av Vatikanens ledning, men under senare tid finns tecken på en omsvängning. I en försonande gest bjöd påve Franciskus 2013 in den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez till Rom. Gutiérrez var den som myntade begreppet befrielseteologi och betraktas som strömningens »fader«.

Befrielseteologin har inte gjort särskilt stort avtryck i svensk kristenhet.

Ett syfte med den här boken är därför att puffa för denna speciella teologiska tradition. Det går inte att direktimportera den; befrielseteologi i Sverige måste givetvis vara anpassad till svenska förhållanden. Den insikten har påverkat utformningen av Mystik och politik. Vi har valt att inte peppra framställningen med citat eller idéer från de latinamerikanska teologerna utan velat ge boken en svensk prägel. Utgångspunkten är våra liv som samhällsengagerade kristna i dagens Sverige.

Att vara svensk, till skillnad från paraguayan eller guatemalan, innebär att leva i en del av världen som gynnas av den rådande ordningen. Vi hade inte kunnat köpa billiga bananer och byxor om inte arbetare på andra kontinen8

ter hade tvingats slita till usla löner. Att uppmärksamma globala orättvisor betyder något annat för oss än för dem som lider av orättvisorna; vi svenskar behöver framför allt se hur vi bidrar till missförhållandena och vad vi kan göra åt dem.

Rättvise- och klassperspektiv har stått i centrum för de latinamerikanska befrielseteologerna, en följd av att de lever på en kontinent där den extrema fattigdomen är så tydlig. Det finns emellertid befrielseteologer som utforskat andra teman. Mexikanen Elsa Tamez har skivit om kvinnoförtryck och brasilianen Leonardo Boff om miljöförstöring, för att nämna två exempel. Också vi två vill bredda diskussionen. Samtidigt som vi bejakar den tidiga befrielseteologins engagemang mot ekonomisk ojämlikhet – kapitel två handlar om den frågan – behandlar vi ämnen som feminism, djurrätt och kroppslighet.

Detta är några av befrielseteologins särdrag som vi inspirerats av: ➥➥ Befrielsesträvan är en nödvändig del av det kristna livet för den som lever i en värld med ofrihet och exploatering. Det är inget vi kan avstå från om vi vill leva ett fullödigt andligt liv. ➥➥ Begreppet Gud förknippas vanligtvis med styrka, makt och härlighet. De latinamerikanska teologerna utmanar oss att se hur Gud möter oss i de förtryckta, de som anses oviktiga. Det här kan kallas befrielseteologins mystika blick: att försöka erfara Gud på oväntade platser. Gud talar till oss genom de förtryckta, men hör vi vad Gud säger? ➥➥ Alla bär ideologiska glasögon som de ser världen genom. Ofta har teologer varit omedvetna om detta. Privilegierade vita män har studerat teologi ur privilegierade vita mäns perspektiv, men trott att deras slutsatser varit allmängiltiga. Befrielseteologer är tydliga med att de tolkar Bibeln och den kristna traditionen ur ett visst perspektiv: de förtrycktas situation och kampen för befrielse. ➥➥ Jesus vill inte att vi ska glömma missförhållanden i världen för att i stället koncentrera oss på »själens frälsning«. Han kan läka våra inre sår och samtidigt mana till politiskt engagemang. Genom sitt liv och budskap 9

visar han vägen till konfrontation med destruktiva ideologier och maktfullkomliga ledare. ➥➥ Befrielseteologer är inte neutrala. De engagerar sig för befrielsekampen, för de utsatta. Opartiskhet är inget alternativ. Att inte ta ställning för förändring är att ta ställning för de rådande orättvisorna. ➥➥ »Hur får vi kunskap om världen?« är en fråga som filosofer genom seklerna ägnat sig åt. Befrielseteologerna menar att om vi vill veta sanningen om den här världen ska vi se saker och ting ur de förtrycktas synvinkel. Det finns aspekter av sanningen som vi bara kan få syn på underifrån.

I boken varvas resonerande texter med självbiografiska berättelser. De är exempel på våra egna erfarenheter av befrielsearbete. Med dem vill vi visa vad ett samhällsengagemang kan innebära och ge en inblick i den typ av aktivism som betytt mycket för oss. Syftet är inte att hålla upp en modell att efterlikna, utan att inspirera läsaren att finna just det som hon eller han vill göra.

En grundbult i befrielseteologin är växelspelet mellan teori, praktik (aktiv handling) och ny förståelse. Teologerna reflekterar över befrielsekampens praktik, vilket ger nya insikter och impulser till praktiken. Detta ger i sin tur nya impulser till den teologiska reflektionen. Med den här metoden vill man undvika både världsfrånvänd skrivbordsteologi och tanklös religiös aktivism.

Att inkludera våra personliga erfarenheter i boken är ett sätt att i den andan bejaka växelspelet mellan teori och praktik. Våra erfarenheter har bidragit till att forma vår andlighet och teologi. Därför vill vi också dela med oss av dem.

Befrielseteologerna inspirerar oss som bor i rika länder att arbeta för en annan värld. Är det ytterligare en börda som läggs på våra axlar? Ytterligare ett »måste« att klämma in i ett redan fullspäckat schema? Ett svar är att vi kan göra gott utan att det tar någon extra tid: exempelvis att handla rättvisemärkta produkter, rösta på partier som värnar om global rättvisa och, om ekonomin tillåter, skänka pengar till organisationer som arbetar för förändring. För 10

den som vill engagera sig aktivt blir dock tidsfrågan aktuell. Det går inte att komma ifrån att många av oss i dagens Sverige har svårt att få tiden att räcka till, men om vi kan säga nej till något av allt det vi ägnar oss åt, för att i stället säga ja till ett engagemang för rättvisa, kan vi få uppleva att livet berikas.

Att göra något viktigt skänker mening i tillvaron, en känsla av att mitt liv inte förspills, att jag bidrar till att göra jorden till en bättre plats att leva på. De flesta människor vill se en värld där alla har vad de behöver och ingen förtrycks. Ett engagemang som uttrycker denna vision ger en känsla av existentiell tillfredställelse. Det är välgörande att leva i samklang med sina värderingar.

Självupptagenhet är ett fängelse. Arbetet för en annan värld kan på flera sätt inlemma en i ett större sammanhang, och egocentreringen får därmed chans att släppa en smula. Engagemanget kan ge nya vänner och en arbetsgemenskap där man omges av människor med vettiga värderingar och ideal.

Det gör själen gott och blir ett motgift mot cynismen i vår tid.

Den som hungrar och törstar efter rättvisa ingår i en lång historisk tradition, en insikt som kan ge djup åt livet. Den engagerade tillhör samma familj som bland andra Amos och Jesaja, Fredrika Bremer och Martin Luther King.

Dessa engagemangets välsignelser kan alla erfara, även icke-troende. För troende tillkommer emellertid en dimension: att längta efter en värld med fred och rättvisa är att leva i samklang med tillvarons innersta, eftersom denna längtan även är Guds längtan. Rättvisearbetet kan alltså för den troende bli ett sätt att leva det andliga livet i dess fulla utsträckning.

11

Kapitel 1

Befriande förvandling: mystik och motstånd

❞

Du kan inte köpa revolutionen. Du kan inte skapa revolutionen.

Du kan bara vara revolutionen. Finns den inte inom dig, så finns den ingenstans.1 Ursula Le Guin, amerikansk romanförfattare (f 1929)

❦ annika minns: Jag är med Christian Peacemaker Teams (cpt) i Hebron, en stad på den av Israel ockuperade Västbanken. Klockan sju på morgonen följer jag med Rosie från Kanada på »school patrol«. Med de röda cpt-kepsarna står vi vid en av vägspärrarna i Gamla stan där många skolbarn måste passera för att komma till skolan. Det är en bra morgon, både barn och vuxna kan passera utan problem.

Andra dagar håller soldaterna kvar folk utan synbar anledning eller kräver att få titta i barnens skolväskor. Erfarenheten visar att närvaron av internationella fredsarbetare minskar risken för övergrepp. Den israeliska militären vill inte att bilder och berättelser om soldaters brutalitet ska spridas över världen.

Efter en timme går vi hem till lägenheten och äter frukost med de andra. Två av dem har varit vid en annan checkpoint. Sedan är det dags för den dagliga andakten. Denna morgon har Jean, en pensionär från usa, förberett den. Vi ber en psaltarpsalm tillsammans, hon läser en reflektion, vi delar de tankar som väcks i oss. Chris, en trettiotvåårig man från Ohio, berättar hur han förhåller sig till lokalbefolkningens till synes tröstlösa situation. »Våra ansträngningar tycks 12

ofta hopplöst otillräckliga. Vi vill verka för fred, men kanske är det en omöjlig uppgift. Så starka krafter verkar mot fred. Men vad är alternativet?« Han tittar runt på oss andra. »Vi är kallade att följa Jesus väg, att försöka leva gudsrikets verklighet. Vad som blir följden av det får vi lägga i Guds händer.« Frågan som cpt ställer är: Vad skulle hända om kristna ägnade samma disciplin och självuppoffring åt ickevåld som arméer ägnar åt krig? Genom sitt arbete i Palestina, Colombia och norra Irak skapar de möjligheter för lokala fredsarbetare. De tror på ickevåldets milda styrka.

Förvandling är poängen med de stora andliga traditionerna. Den kristna gemenskapen ska underlätta för medlemmarna att ta emot Guds inbjudan till förvandling av dem själva och världen. En religiös institution som inte förändrar oss till det bättre bör reformeras eller, om det inte går, överges.

Mystik och motstånd passar ihop. De befruktar varandra. De är båda förvandlande praktiker.

Mystik Karl Rahner, en betydande katolsk teolog från Tyskland, skrev 1966: »Den kristne i framtiden kommer att vara en ›mystiker‹, någon som ›erfarit‹ något, eller också kommer han inte att existera alls«.2 Låt oss inte vara rädda för ordet mystik. Det betyder en form av religiositet där tonvikten ligger vid den personliga erfarenheten: av Gud, av den andliga dimensionen, av den alternativa verklighet som Jesus kallade Guds rike. Vi tror att den judiske mystikern Jesus av Nasaret ville hjälpa människor att göra samma djupa andliga erfarenheter som han gjort, till exempel av Gud som en kärleksfull förälder. Den kristna församlingen bör hjälpa oss att bli mystiker. Heliga texter, religiösa auktoriteter och hävdvunna traditioner har ringa värde i sig själva. Deras främsta existensberättigande ligger i att de guidar oss in i egna förstahandserfarenheter eller ger oss ett språk för erfarenheter vi redan har.3 13

Här ska vi kort under fyra rubriker säga något om vad en mystik hållning kan innebära. (Temat mystik återkommer i flera av bokens kapitel.)

Samhörighetsorientering. I många mystikers texter finns vittnesbörd om deras känsla av samhörighet med andra. Den amerikanske trappistmunken Thomas Merton skriver om en händelse som utspelades en dag 1958 när han lämnat sitt kloster och rest in till staden Louisville i ett ärende: […] i hörnet av Fjärde gatan och Walnutgatan, mitt i shoppingdistriktet, överväldigades jag plötsligt av insikten att jag älskade alla dessa människor, att de var mina och jag var deras, att vi inte kunde vara främlingar för varandra trots att vi var totalt främmande [...] Hela illusionen om en avskild helig existens är en dröm.4 Mystiker som Merton har fått inblickar – ofta bara för en kort stund – i verklighetens sanna väsen: allt och alla är förenade i Gud. Vår vardagliga erfarenhet av distans till andra visar sig vara en illusion. Men upplevelsen av samhörighet behöver inte vara så överväldigande som den Merton skildrade. Det kan vara en oväntad ömhet för någon som skjuter upp inombords, som när en ekorre kilar fram ute på fönsterblecket och man utbrister: »Hej, lilla söta vän!« Det kan vara känslan av att på bussen till jobbet se var och en av medpassagerarna som en broder eller en syster: »Må ni alla ha en bra dag!« Det kan vara erfarenheten av ett öppet hjärta: utan att man vet hur det gick till ter sig plötsligt alla arbetskamraterna i lunchrummet som vackra, en skönhet som inte handlar om att motsvara ett visst skönhetsideal utan som lyser fram ur deras inre. Öppenhet. Till den mystika vägen hör att vara öppen inför alla livets olika sidor, det vackra, det goda, det svåra. Den judiske teologen Abraham Heschel (1907–1972) definierade mystik som »radical amazement« (omvälvande förundran). Där ingår att låta sig beröras, att ta in den mänskliga existensens alla 14

dimensioner i stället för att hela tiden fly in i det moderna samhällets många distraktioner. Gud är närvarande i sin skapelse. Därför behöver vi inte söka oss utanför det skapade, upp till någon himmelsk sfär, för att möta Gud. Gud vill att vi njuter av vår tid på jorden. Jesus gick ofta på fester, inte för att predika utan för att omfamna livet: mat, dryck, gemenskap och skratt.5 Att glädjas åt det goda är det bästa sättet att uttrycka sin tacksamhet för livets gåva.

I den öppna hållningen ingår att vara intresserad av andras erfarenhet av Sanningen/det Heliga. Kristna bör inte bara respektera dem som utövar andra religioner utan vara nyfikna på vilka insikter om verkligheten som de gjort.

Nuet. Flera mystika traditioner betonar nuets betydelse. Att odla mindfulness, medveten närvaro, är en del av den buddistiska åttafaldiga vägen. Men även i den kristna traditionen finns exempel på uppmärksamhetsträning. Den franske munken Broder Lorens av Uppståndelsen (1614–1691) betonade vikten av att öva sig i att leva i Guds kärleksfulla närvaro. Varje stund och varje syssla, hur obetydlig den än kan te sig, blir därigenom helig. I klosterköket arbetade Lorens tillsammans med sina klosterbröder; de hackade grönsaker och diskade kastruller. »Arbetstiden skiljer sig inte från den inre bönens tid«, sa han. »Jag äger Gud på ett lika lugnt och orubbligt sätt i oredan i mitt kök, där ibland flera människor på en gång ber mig om olika saker, som om jag låg på knä inför det Heliga Sakramentet.«6 Den belgisk-svenske karmelitmunken Wilfrid Stinissen (1927–2013) var en modern andlig lärare som lyfte fram värdet av att leva närvarande och uppmärksamt.

Guds oändlighet möter vi bara i ögonblicket. Ju mer vi är samlade i ögonblicket, desto tydligare uppenbarar sig Guds eviga nu.

Guds oändlighet kommer till oss genom en tratt. Den blir så liten och smal att vi har svårt att känna igen oändligheten. Den kommer bara droppvis ur den lilla öppningen. Tratten är nuet.

När jag sätter munnen till tratten blir jag närd med oändlighet.

15

Även detta är något vi kan erfara. Ju mera koncentrerat, ju mer punktvis vi lever, desto mer öppnar sig rymden och vi känner att vi lever i ett slags gränslöshet. Den som lever i nuet dricker oupphörligen evighet.7 Det mest kända svenska exemplet på »här och nu«-andlighet är sannolikt psalmen Blott en dag av Lina Sandell (1832–1903). Den är en lågmäld lovsång till livet som levs »blott en dag, ett ögonblick i sänder«.

Nuet är det enda som egentligen existerar. Där utspelar sig livet. Det är den enda plats som vi kan möta Gud på. Att vara i nuet, att finna stilla glädje i att existera i just detta ögonblick, är en form av andakt och gudstjänst.

Dessvärre lever vi vanligtvis förlorade i tankeprocesser som tar oss bort från nuet. Vi dagdrömmer. Vi ältar det förgångna eller planerar för framtiden.

Många sådana tankar är meningslösa, men vi bör inte anklaga oss själva för att vi ägnar oss åt denna oupphörliga tankeproduktion. Beteendet är inget vi rår för; evolutionen har utrustat oss med denna mentala vana. Den har emellertid också gett oss en annan förmåga: att återvända, hundratals gånger varje dag, till det innevarande ögonblicket. På så vis stärker vi förmågan att vara här och nu, att vara medvetna om vad som sker medan det sker.

Tystnaden. Gud talar i tystnad och genom sin tystnad. Den poängen gjorde Greta Hofsten (1927–1996), en intellektuell kristen vänsteraktivist.8 »Vi tvingas närmare en människa som talar lågmält. Gud tvingar oss oändligt nära sig genom sin tystnad.«9 I den mystika traditionen är tystnaden ett sakrament, något som förmedlar Guds nåd. Det kan vara tystnaden i ordlös bön, i meditation, på en retreat eller i naturen. Den muslimske mystikern Rumi, som levde på tolvhundratalet, lär ha sagt: »Tystnaden är Guds språk.

Allt annat är en dålig översättning.« Kyrkan skulle kunna vara en plats där vi tar tillvara den goda tystnaden. Att inkludera två minuters medveten tystnad

16

under gudstjänsten är ett enkelt första steg. En psaltarvers kan ge inspiration: »Lugn! Besinna att jag är Gud«.10

Motstånd Att säga ja till Guds dröm för världen betyder att säga nej till dess motsats: våld och utnyttjande. Det handlar om att se orättvisorna i världen och låta engagemang för rättvisa bli en naturlig del av församlingens liv. Den indiske folkledaren och aktivisten Mahatma Gandhi (1869–1948) kallade sin självbio­ grafi Mina experiment med Sanningen. Det finns ingen färdig modell för hur arbetet för en bättre värld ska se ut. Så låt oss experimentera med formerna!

Låt var och en av oss finna de uttryckssätt som passar just oss, anpassade efter de intressen och talanger som vi har.

Jesus sa »älska era fiender«.11 Motstånd bör vara vänligt. Vi ska konfrontera orättvisor men bevara ömheten för alla, även dem som försvarar orättvisorna. Vi bör inte låta oss inspireras av vår tids politiska retorik, där man rutinmässigt svartmålar och misstänkliggör de politiska motståndarna, utan av framgångsrika ickevåldsrörelser, som den indiska självständighetsrörelsen och den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Ickevåldsmetoder Ett annat namn för vänligt motstånd är ickevåld. Det finns många ickevåldsmetoder.12 Här vill vi lista fyra som vi anser grundläggande.

Gå nära våldet. Ett första steg är ofta att rent fysiskt närma sig platsen där orättfärdigheten äger rum. Därigenom synliggör man för resten av samhället vad som sker. Det kan till exempel handla om att hålla vakor utanför vapenfabriker, bönestunder utanför slakterier eller gudstjänster vid Migrationsverkets entré.

Icke-samarbete. Alla har inte möjlighet att delta aktivt i arbetet mot förtryck, men, som den amerikanske filosofen Henry David Thoreau (1817–1862) påpekade: alla har en skyldighet att se till att de inte stödjer förtrycket.13 Thoreau

17

själv vägrade att betala skatt i protest mot att statsledningen i Washington accepterade slaveriet, diskriminerade ursprungsbefolkningen och förde krig mot Mexiko. Vi kan se till att våra pensionspengar inte investeras i vapenindustrin. Vi kan bojkotta varor som vi vet har producerats orättvist eller livsmedel som framställs genom andras lidande och död, exempelvis produkter från djurindustrin.

Ställa sig i vägen. Ett vanligt sätt att ställa sig i vägen för orättfärdigheten, åtminstone symboliskt och under en stund, är blockader, som när unga feminister blockerar dörren till porrbutiker. En annan sorts »ställa sig i vägen«-aktion utför medlemmarna i International Solidarity Movement (ism) när de försvårar framfarten för den israeliska arméns bulldozrar. Den mest kända ism-aktivisten är amerikanskan Rachel Corrie (1979–2003) som krossades till döds av en bulldozer när hon försökte förhindra att ett palestinskt hem revs.

Börja omskapa. Gandhi betonade att vi inte bara ska bekämpa det som är destruktivt utan också aktivt börja skapa det konstruktiva, det samhälle som vi längtar efter. En paroll som uttrycker synsättet är: »Var förändringen du vill se i världen!«14 Ett exempel är när fredsaktivister planterar vin- och fikonplantor på vapenfabriksområden. Inspirationen hämtas från profeten Mikas vision av fredsriket: »Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och ingen ska hota honom«.15

Växelverkan mystik – motstånd Motstånd och mystik är inte två skilda delar av livet för troende aktivister. De väver sig in i varandra, ofta utan medveten ansträngning. Övning i förundran och medveten närvaro kan ske när aktionsgruppen har förberedelsemöte bland doftande balsampopplar i en park. Motståndshandlingar uppstår ur vördnaden för livet, som när tonåringen bestämmer sig för att äta vegetariskt.

Den tyska befrielseteologen Dorothee Sölle (1929–2003) skriver i boken The Silent Cry om förundran och »att släppa taget« som två livshållningar inom

18

en mystikt orienterad kristendom. De lägger grunden, menar hon, hos den enskilde och den kristna gemenskapen, för motståndshandlingar mot destruktiva verksamheter. Förundran gör oss mer känsliga för det vackra, vilket i sin tur gör vår smärta större när livet hotas. Övningen i att släppa taget, om både egocentrism och onödig egendom, skapar utrymme för denna smärta att uttryckas i politiskt handlande, även sådan som utmanar vår bekvämlighet.

I meditationen övar vi både att förundras och att släppa taget. Att landa i nuet, och uppleva vad som händer just där, är grunden. Samtidigt, genom att ta ett steg tillbaka från den vanliga tankeverksamheten, blir det tydligt för den som mediterar vad han eller hon är fäst vid. Det kan bli början till att få en viss distans till det som upptar en. Under meditationen går det inte att agera ut impulsiva begär, till exempel att kolla Facebook eller bre en macka. Det finns alltså tid att se på begären, förnimma hur de känns i kroppen och erfara hur de klingar av. Genom att gång på gång uppleva hur flyktiga och föränderliga de är befriar man sig långsamt från deras makt.

Det som verkade så viktigt för ens välmående, kanske visar sig vara oviktigt.

För den som inte dras med av de många begärens pockande kan det bli mer utrymme för medvetna val.

Under meditationen övar man sig även att se oro och rädslor som övergående känslor – de uppträder och försvinner – något som minskar deras inflytande. Det leder med tiden meditatören till en större frihet att gå den väg hon eller han vill gå, trots rädsla.

På dessa vis hjälper vanan att meditera människor att ställa sina liv till förfogande för förändringsarbete.

Meditation och andra kontemplativa praktiker stärker motståndet. Men de påverkar också vad för slags motstånd som utövaren lockas av. För att bara nämna två aspekter:

19

Den som lär känna sitt inre på ett djupare plan har lättare att inse hur lika alla människor är. Det leder till aktivism där även de politiska motståndarna betraktas som medmänniskor.

I meditationen kan man, för det andra, lära sig att se hur strävan efter ett visst resultat kan bli en fixering. Den som i sitt engagemang krampaktigt griper efter en viss konsekvens riskerar att i sin iver köra över andra. Den här risken har tänkare i olika traditioner fått syn på. I Bhagavad-Gita, en text som spelar en viktig roll inom den hinduiska traditionen, står: »Endast till handlingen har du rätt, aldrig till dess frukter. Handla inte för frukternas skull«.16 Kristna, som cpt-aktivisten Chris i inledningen till detta kapitel, talar om att »lägga resultaten i Guds händer«. En slogan som ibland hörs i fromma sammanhang är: »Gud kallar oss inte att vara framgångsrika utan att vara trofasta.«17 En annan inspirationskälla för den som vill hålla ihop mystik och politik är befrielseteologers syn på historien, det vill säga människors konkreta verklighet, särskilt de fattigas. Jon Sobrino, en spansk jesuit som sedan 1970-talet lever och verkar i El Salvador, är en av dem som lyft fram att historien är sakramental; Gud är närvarande i den. När människor förhåller sig på ett öppet och ärligt sätt till den historiska verkligheten – ser, låter sig påverkas av vad de ser och skrider till handling – blir de berörda av den hoppets dynamik som finns i historien. »Det finns en hoppfull, ärlig, kärleksfull ström (i verkligheten) som blir en kraftfull inbjudan till oss, och när vi har stigit in i den låter vi oss föras framåt av den.«18 Denna kärleksfulla ström kallar Sobrino också för verklighetens »mer«, nåd och »öppenhet mot utopin«.

Grunden för den hoppfulla hållningen är tron på Jesus uppståndelse och på Guds rike som en närvarande verklighet. Ett andligt liv, för en kristen människa, blir då ett liv som tar både den historiska verkligheten och Jesus uppståndelse på fullt allvar.19 Vi erfar hopp mitt i kampen mot det destruk-

20

tiva och kan få kraft att fortsätta. Så länkas det konkreta arbetet för rättvisa samman med tilliten till Guds närvaro.

Jon Sobrino själv fick anledning att praktisera denna andlighet under svåra omständigheter. El Salvador var på åttiotalet ett farligt land att vara socialt engagerad präst i. Ärkebiskop Óscar Romero, som offentligt fördömde militärregimen, blev mördad under en gudstjänst 1980. Nio år senare trängde salvadoranska soldater in i den jesuitkommunitet där Sobrino levde. Sex jesuitpräster sköts ihjäl, liksom deras hushållerska och hennes dotter. Sobrino överlevde tack vare att han var bortrest. Om sina jesuitbröders martyrskap har han sagt: »Jag hoppas att deras ande ska leva kvar, att de liksom ärkebiskop Romero ska återuppstå i det salvadoranska folket. Att de ska fortsätta att vara ljuset i en mörk tunnel och hoppet för detta sargade folk.«20 *** Den amerikanske teologen Matthew Fox skriver: »Radikalismens kärna är att den strävar efter att gå hela vägen – i båda riktningarna. Det innebär att man kämpar för rättvisa till 100 procent och njuter av livet till 100 procent.«21 Hans poäng gäller, menar vi, även förhållandet mellan mystik och motstånd. Vi ska inte sträva efter en kompromiss mellan dem, inte tänka att vi ska balansera dem mot varandra utan leva ut dem båda samtidigt, helt och fullt.

Bönens roll för aktivisten ❦ annika minns: Det är tidig söndagmorgon, första advent 2012. Snön täcker marken och termometern står på tolv minusgrader. Sex personer samlas i en ring utanför Bofors industriområde i Karlskoga. Vi går laget runt: Hur känns det nu? Vi har haft möten. Vi har reflekterat över vårt ansvar för de vapensystem som skeppas ut från Sverige. Vi har bestämt oss för att ta oss in på Boforsområdet

21

för att hålla en andakt för dem som dödats av svenska vapen. Huttrande börjar vi gå utmed stängslet för att finna den öppning som en av oss tidigare sett. Det är möjligt att åla sig in. Vid en byggnad ställer vi upp ett par ikoner och tänder två marschaller. Någon läser söndagens gammaltestamentliga text, den om Fredsfursten, ur profeten Sakarjas bok: »Krigets vapen skall förintas.

Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.« En kvart senare kommer en Securitasbil körande, en kille kliver ur och frågar vad vi gör. Vi förklarar. Han ringer polisen; de förhör oss på platsen innan vi släpps. I Örebro tingsrätt ett halvår senare försöker vi sätta ord på vår känsla av ansvar för verksamheten på Bofors, att detta är en fråga om liv och död, att vårt samvete manar oss att göra vad vi kan. Vi döms till böter för »olaga intrång«.

Bön ger kraft att leva enligt gudsrikets värderingar, dels genom vila och stillhet, dels genom gemenskapen med andra bedjande. Den är också en påminnelse om att vi inte är ensamma, att Guds kraft finns med oss.22 Vid vissa tillfällen finns det utrymme för gemensam bön under en kampanj eller aktion, vilket kan vara en stärkande upplevelse. Andra gånger står bönen i själva centrum för aktionen. Bönen är motståndet, som i Annikas berättelse från adventsaktionen. Ett annat exempel är när kristna asylaktivister firar mässa vid Migrationsverket i Solna.

Bönen inverkar också på hur vi uppfattar verkligheten. Vi behöver påminnas om kontrasten mellan Guds rike och denna världens ordningar. I vespern, en bön som beds på kvällen i alla kloster, ingår ett Mariacitat ur Lukasevangeliet. Hon prisar Gud med orden: »Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.«23 Det är en revolutionär bekännelse.

Genom att läsa och be bibeltexter kan vi öva upp förmågan att anlägga ett

22

alternativt perspektiv på samhället. Det motverkar de krafter som vill göra oss till lydiga konsumenter. I Kampen för rättfärdighet från 1975 skriver teologen Per Frostin (1943–1992): Rättfärdighet är att leva inför de förtrycktas och föraktades ansikte. Att leva inför de maktlösas ansikte är att leva inför Guds ansikte, ty »Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig« […] Bönens stillhet vill göra Människan hel så att hon lever inför Guds ansikte i solidaritet med de maktlösa, även när hon möter de mäktiga.24

Inre frid inte målet Det är inte ovanligt att det är lidande som för människor till meditation.

Man söker lindring från fysiska och psykiska åkommor, till exempel genom mindfulnessbaserad stressreduktion. Att varva ner är ett fullt tillräckligt skäl för att meditera; alla förtjänar att leva med frid i sinnet. Ur ett andligt perspektiv kan det emellertid bli ett problem om inre frid görs till målet med utövningen.25 Den buddistiske meditationsläraren Joseph Goldstein varnar meditatörer för att utvärdera sin meditation utifrån de känslor den genererar: »… behagliga eller smärtsamma känslor säger inget om hur bra din utövning går. Målet vi söker genom utövningen är visdom och medlidande, inte något slags permanent skönt pirr.«26 Buddistiska lärare talar om att man kan bli alltför fäst vid sinnesfrid, bunden till den, slav i sin strävan efter den. Med kristet språkbruk kan vi säga att inre frid riskerar att bli en »avgud«. För oss som är meditatörer, och som har upplevt hur behagligt det kan vara att meditera, står Per Frostins ord som en utmaning: »Bönens syfte är detta enda, att kunna hålla ut i spänningen mellan Redan nu och Ännu inte, att stå fast i kampen för rättfärdighet. För att vi ska hålla ut ger bönen oss shalom. Shalom betyder inte känslor av sinnesfrid. Shalom betyder helhet.«27

23

Bekännelse som motstånd Precis som bön kan vara en form av motstånd kan religiös bekännelse vara det.

Det illustrerar urkyrkan på ett spännande sätt. Till den romerske kejsarens titlar hörde »Guds son«, »Frälsare« och »Herre«. När de tidiga kristna gav dessa titlar åt en fattig judisk man var det inte bara ett religiöst ställningstagande utan också ett politiskt. Det var högförräderi. Bibelforskaren John Dominic Crossan jämför det med att någon i Hitler-Tyskland offentligt skulle ha bekänt Jesus som »mein Führer«.28 Alla tyskar skulle ha förstått att yttrandet riktade sig mot Hitlers anspråk att vara Führer, ledaren. I romarriket förväntades undersåtarna ära och lyda kejsaren, men de kristna menade att deras lojalitet stod till en annan Herre, som representerade helt andra värderingar än den romerske kejsaren.

Jesus ställdes även i motsats till den regionala härskaren, Herodes den Store. I Matteusevangeliets berättelse om händelserna vid Jesus födelse frågar de österländska stjärntydarna: »Var finns judarnas nyfödde kung?« Men »judarnas kung« fanns redan, det var Herodes, utsedd av kejsaren att företräda imperiets intressen i Palestina. Enligt den tidiga kristna bekännelsen hade Gud utsett en ersättare, en ny kung!

Augustus, Roms förste kejsare, hyllades för att ha bringat fred till jorden.

Hans historiska bedrift var att med militärmakt få slut på det långa inbördeskrig som plågat imperiet, och därigenom åstadkomma Pax Romana (fred i romarriket), en fred som skulle bestå under tvåhundra år. Detta var fred genom militära segrar.

De kristna förkunnade att Jesus var den som bringar fred till jorden. Det var en helt annorlunda fred: fred genom fiendekärlek, rättvisa, att resurser delas jämlikt och att de hungriga får äta sig mätta. Kejsaren och Jesus stod för två radikalt olika uppfattningar om hur man skapar fred i världen.29 Evangeliernas berättelser om Jesus utspelar sig i ett specifikt historiskt sammanhang: han framställs i kontrast till det romerska herraväldet och dess

24

förtryckarordningar. Bortser vi från detta missar vi de politiska dimensionerna av det kristna budskapet. *** Andlighet och politik, mystik och motstånd flätades samman i urkyrkan.

De som i vår tid förenar dessa aspekter är inte bara trogna mot Jesus och det tidiga kristna vittnesbördet. De är också kristna på ett sätt som är relevant; världen behöver människor som inser att gudshängivenhet och fredspatos djupast sett är ett.

25

Andlighet och politik betraktas ofta som två skilda sfärer: andlighet förknippas med det inre livet, politik med det yttre. Mystik och politik vill utmana den uppdelningen. När kristendom är som bäst förenas gudsförtröstan med engagemang för rättvisa. Jesus från Nasaret var både mystiker och aktivist.

I boken varvas författarnas erfarenheter av gräsrotsengagemang med teologiska reflektioner. Här behandlas ämnen som ekonomisk jämlikhet, mystik andlighet, feministteologi, djurens rättigheter och Guds rike som Jesus befrielseprogram. Resultatet kan kallas en befrielseteologi för dagens Sverige.

Annika Spalde (diakon) och Pelle Strindlund (teol.kand.) är mångåriga ickevåldsaktivister och författare till flera böcker, bland annat I vänliga rebellers sällskap och Kärlekens väg.

www.argument.se