När Gud försvinner by Argument Förlag

Först publicerad på norska av Luther Forlag, Sinsenveien 25, 0572 Oslo, Norge Originalets titel: Når Gud blir borte © Luther Forlag, 2013 © Svensk utgåva, Argument Förlag, 2015 Översättning: Maria Store Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet. Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) illustrationer Tiina Klement grafisk form Pierre Eriksson isbn 978-91-7315-474-1 tryck Bulls Graphics AB

Argument Förlag AB Annebergsvägen 4, 432 48 VARBERG tel 0340-69 80 00 www.argument.se | info@argument.se

när gud försvinner

erling rimehaug översättning: maria store illustrationer: tiina klement

argument

Förord till den nya utgåvan

för femton år sedan, när texterna i den här boken skulle ges ut för första gången, reste jag utomlands. Jag var livrädd för reaktionerna. Jag var nästan helt säker på att folk skulle se ner på mig och att många skulle tycka att jag hade hamnat på villovägar. Mitt rykte som klok och förnuftig skribent stod på spel. Men varför gav jag ut dem då? Skälet som jag angav den gången var att det fanns människor som behövde få läsa det jag hade skrivit. Ett par gånger hade jag visat någon av texterna för personer som hade det svårt, och de hade blivit hjälpta av det. Jag såg det närmast som en plikt att låta andra ta del av dem. Dessutom var det trösterikt att det kunde komma något gott ur det som hade varit så tungt. 5

När jag nu tänker tillbaka tror jag att det också handlade om att jag ville kunna möta världen som den jag var. Jag kände mig utanför, utstött. Om jag skulle tas upp i människornas gemenskap igen skulle det inte ske på falska premisser. Jag ville bli accepterad för den jag var. Jag hade inte behövt vara rädd. Responsen blev överväldigande positiv. Hundratals brev, mejl och telefonsamtal. En sak återkom hela tiden: »Äntligen någon som vågar prata om detta! Tack för att du sätter ord på mina erfarenheter.« Det var märkligt. För när jag befann mig mitt i det som texterna handlar om var jag övertygad om att ingen annan hade det som jag. Att jag var annorlunda och att ingen skulle förstå mig. Precis likadant hade det varit för dem som nu tog kontakt med mig. En av de reaktioner som berörde mig mest kom från en predikant som var åttio år gammal. När han var några och trettio hade han upplevt ett andligt mörker som liknade mitt. Efteråt hade han försökt ta upp det i sin förkunnelse i bönhuset. Men gensvaret hade fått honom att tystna. Ofta blev det 6

pinsamt tyst, tills någon tog upp en sång. Gärna en lite uppmuntrande sång. Eller så bad mötesledaren en bön som svepte undan hela problematiken. Alltså hade predikanten tigit om detta i nästan femtio år. Nu har jag besökt ungefär hundra sammankomster i olika kristna församlingar för att tala över ämnet »När Gud försvinner«. Och nästan alltid är det någon som säger: »Varför har ingen pratat om detta förut?« Någon begär ordet på samlingen, många kommer till mig i pausen eller efter mötet för att tala om att de känner igen sig. Andra har vänner eller släktingar som de inte vet hur de ska bemöta och vill gärna ha råd. En annan erfarenhet som gjorde starkt intryck på mig var när jag talade om det här ämnet på den årliga musikfestivalen Skjærgårdsgospel. Jag var först tveksam till att ta upp ett sådant ämne på ett ungdomsmöte. Unga människor vill höra inspirerande förkunnelse. De vill ha talare med fart och fläkt, tänkte jag. Och jag trodde inte att unga människor hade erfarenhet av sådana här saker. Sedan kom det flera hundra ungdomar till fjällkyrkan på Risøya. Och återkopplingen som jag fick 7

efteråt lärde mig att många unga upplever att det finns en avgrund mellan den upplyftande stämningen på lovsångsmötet och det liv de lever för övrigt. De känner att Gud har övergett dem och tror att de inte är som andra, men de vågar inte prata om det. Varför är detta så farligt att prata om? Jag tror att det beror på att man är så rädd att förlora sin gudsbild och kanske också sin tro. Det gäller inte minst om man delar uppfattningen att en god relation till Gud leder till hälsa och välsignelse. Men även en obegriplig Gud, en Gud som vi inte kan kontrollera eller förklara, ter sig skrämmande. Det blir så många teologiska lärobyggen som rasar, och vi blir stående utan svar. Och det är inte att undra på – det finns de som mister sin tro när de går igenom något sådant här. Men om vår tro inte tål att vi säger sanningen om livet är den inte sann. Tack och lov är inte Bibeln sådan. Bibeln säger sanningen om våra erfarenheter. Gud tål det. Ett ämne som alltid kommer upp när jag pratar om boken är depression. Jag har också besökt samman8

hang som Mental Helse och Modum Bad för att prata om boken ur just den synvinkeln. När jag drabbades av den här krisen fick jag diagnosen depression. Det tror jag var både riktigt och nödvändigt. Jag fick medicin och gick i terapi i fyra år. Det var till hjälp för mig. Att säga att man inte vill ta emot hjälp från psykiatrin utan i stället förlita sig på bön och på Guds ingripande är bara missriktad fromhet. Samtidigt upplever jag att detta handlar om något mer än en psykiatrisk diagnos. Det är en andlig kris, och vi missar något väsentligt om vi inte förhåller oss till den på det sättet. Man kan ju för övrigt tappa bort Gud och gå in i en troskris utan att det handlar om en depression. Texterna i den här boken var inte avsedda för andra. Vi människor hanterar kriser på olika sätt. Jag skrev för min egen skull, för att bearbeta de tankar och känslor jag hade. När boken skulle ges ut bestämde jag mig för att texterna skulle få stå som jag hade skrivit dem. Det var inte så lätt. Fler gånger tänkte jag att så där kan du ju inte säga. Men det kändes oärligt att 9

retuschera dem i efterhand, och därför lät jag dem stå kvar som de hade sett ut när jag skrev till mig själv i min ensamhet. Men jag fortsatte ju att bearbeta mina upplevelser. Så småningom förstod jag att min resa genom mörkret bara var en del av den trons resa som Gud har fört mig ut på. Och jag upptäckte att också detta var en erfarenhet som jag delade med många andra, inte minst med Johannes av Korset, som blev min vägvisare i mörkret. Den resan har jag beskrivit i en annan bok: Tørsten gir lys. Jag vill uppmana den som har läst den här boken att också läsa den. I den här boken beskriver jag framför allt vad jag har upplevt. I min andra bok sätter jag in själens natt i ett större sammanhang. En fråga som alltid kommer upp när jag talar om den här boken är: Hur tog du dig ut ur mörkret? Då måste jag svara att jag inte vet. Jag tror att något förändrades när jag accepterade att mörkret och gudsfrånvaron var saker som jag inte kunde göra något åt. Eller så var det något som bara hände, utan att jag vet hur. 10

En annan vanlig fråga kommer från människor som har vänner eller släktingar som befinner sig i ett andligt mörker. De vill veta vad de kan göra. Då kan jag bara svara med vad jag själv tyckte kändes bra: Låt dem vara ifred, men överge dem inte. Du kanske känner krav på dig att ge råd eller hjälpa dem ut ur mörkret. Men det kan du inte. Försök inte göra det. Men se till att du finns där. Mitt bästa stöd var min fru Mette. Hon tjatade aldrig, hon visade omsorg, men hon lät mig vara ifred. Hon gav mig små puffar om att jag borde göra vissa saker som hon visste att jag mådde bra av. Men hon fortsatte att leva sitt liv och göra sådant som gjorde henne glad. Tack vare det slapp jag att få dåligt samvete för att jag förstörde hennes liv. Och jag var aldrig rädd att jag skulle förlora henne. Därför vill jag tillägna henne denna nya utgåva. Erling Rimehaug Oslo 2015

Rapport från mörkret

en dag slukades jag av natten. Den låter sig egentligen inte beskrivas. Ändå vill jag försöka berätta om den. Det finns många vägar som kan föra oss dit. Vi kan förlora någon, vi kan drabbas av sjukdom eller svårigheter, vi kan bli svikna eller själva svika någon, vi kan hamna i missbruk, vi kan bli av med jobbet eller bli åsidosatta på något annat sätt. Många går igenom sådana saker utan att hamna i mörkret. Vissa blir arga, andra skrattar, andra tycks inte ens märka av det. Men en del av oss har ömma punkter, ställen där vi saknar försvar, områden där vi har blivit slagna utan att vi kanske minns det. Plötsligt träffar slaget oss där vi inte har något att sätta emot. Och så är natten där och slukar oss, och vi är hjälplösa. 17

Det är då vi skulle behöva Gud. Men en del av oss får vara med om att Gud försvinner just då när vi behöver honom som bäst. Det är detta jag kallar själens mörkaste natt. Saknaden efter Gud kan bli så enorm att vi önskar att han inte fanns, att vi kunde slippa tro på honom. För det gör så ont att vara utan honom. Men det tröstlösa är att vi inte kan slippa ifrån honom. Smärtan blir ännu större just för att det är så många som inte förstår. Det finns så många människor som menar väl och som tror att det finns enkla råd och bra svar. Jag skriver inte för att kritisera dem, för hur ska man kunna förstå något som man inte har upplevt? Men jag vet hur skönt det är att möta en människa som förstår, som känner igen sina egna erfarenheter. Eftersom jag har haft förmånen att träffa på några sådana människor vill jag gärna sträcka ut en hand till dig som är i mörkret. Jag hoppas kunna hitta ord som visar att jag vet hur du har det, ord som kan bli ett handslag. Kanske kan jag också få några av de andra att förstå oss. Jag vet att det är en omöjlig uppgift att förmedla 18

det med ord. Ändå måste jag försöka. För hur ska de kunna förstå om ingen försöker förklara för dem?

En dag slukades jag av natten. Den låter sig egentligen inte beskrivas. Ändå vill jag försöka berätta om den. En del av oss har ömma punkter, ställen där vi saknar försvar, områden där vi har blivit slagna utan att vi kanske minns det. Plötsligt träffar slaget oss där vi inte har något att sätta emot. Och så är natten där och slukar oss, och vi är hjälplösa. Det är då vi skulle behöva Gud. Men en del av oss får vara med om att Gud försvinner just då när vi behöver honom som bäst. Det är detta jag kallar själens mörkaste natt. Det allra mörkaste mörkret i själens natt infaller när Guds frånvaro får oss att förstå hur djupt vi älskar honom, samtidigt som vi inte längre tror att han älskar oss. Jag har inga goda råd om hur du ska ta dig ur mörkret. Utgången får vi treva oss fram till på egen hand. Jag har bara tänkt berätta hur det är att vara där.

Erling Rimehaug (född 1947) är författare och redaktör på norska tidningen Vårt Land.