Närvarons sakrament by Argument Förlag

N채rvarons

SAKRAMENT 25 texter om det heliga mitt ibland oss

Fredrik Ivarsson ARGUMENT

N채rvarons

SAKRAMENT 25 texter om det heliga mitt ibland oss

Fredrik Ivarsson

ARGUMENT

© Fredrik Ivarsson och Argument Förlag, 2015 Bibeltexter från Bibel 2000, Svenska Bibelsällskapet Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) omslagsfoto Martin Reftel och Jessica Reftel Evans författarfoto Christer Brosché omslag & grafisk form Pierre Eriksson isbn 978-91-7315-471-0 tryck Inprint, Litauen

Argument Förlag AB Box 98, 432 22 VARBERG tel 0340-69 80 00 | fax 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

Innehåll 6 Förord 9 Hemlig agent 14 I all vår törst 19 Barnets blick 22 Nardus 26 Var går gränsen? 33 Finna nåd 37 Triumftåg 42 Extremister för kärlek 48 Presente 52 Ingenting kan skilja oss 57 Gud med oss 63 Andra kinden 69 Närvarons sakrament 74 En glipa i det obönhörliga 78 Gud hjälper 82 Änglar vid avgrunden 87 Storfamilj 92 Allt åt Gud 97 Den innersta tiden 101 Helvetet och domen 106 De fattigas Gud 112 Ingenting faller utanför 116 Välsignat tillstånd 121 Juläventyr 124 Rökelse och myrra

Nardus Markus 14:3–9

nardusdoften fyller hela rummet hos Simon den spetälske. Men vad betyder doften? Och vad var det han skulle komma ihåg? Simon har bjudit hem Jesus till sig. Eller om Jesus bjudit in sig själv – så gör han ju ibland, när någon inte själv vågar ta steget. Simon är spetälsk, och därmed har han skäl att hålla distans till andra människor. Han vill inte smitta dem. Inte få dem att rygga tillbaka. Egentligen borde folk akta sig för honom och inte gå in i hans hus och äta från hans fat. Men Jesus låter sig inte skrämmas. Han vill komma hem till Simon och äta med honom. Precis som han vill komma hem till var och en av oss, till vårt inre rum. Till vårt hjärta. Kanske vill vi hålla distansen. Kanske är vi rädda att andra ska rygga tillbaka om de ser vårt innersta. Men Jesus ryggar inte tillbaka. Han söker upp varje människa, oavsett svagheter och mörka hemligheter. Han finns hos oss var och en, och vi får välja hur vi vill ta emot honom. Hemma hos Simon finns det olika röster och olika förhållningssätt som Simon kan välja mellan. Där finns kvinnan med nardusflaskan

som vill göra något stort och helhjärtat. Där finns de andra gästerna som avfärdar henne och hittar fel på det hon gör. Det är bekvämt att vara den som hittar fel. Då behöver man inte göra så mycket, eller ta risken att själv bli bedömd. Det går alltid att hitta fel på den som tar ställning och engagerar sig. För varje försök till god gärning finns det hundra andra man kunde valt i stället. Varför slösar hon av den dyrbara oljan? Varför gav hon inte pengarna till de fattiga i stället? När vi säger så om andra, då har Jesus ett svar till oss: Varför gör ni henne ledsen? De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill. När vi tycker att någon prioriterar fel, då är det en kallelse till oss att själva agera för det som vi tycker är viktigare. Det finns många behov i vår värld, och det finns plats för många olika engagemang. Det finns många sätt att göra gott. Men när vi sitter i soffan och hittar fel på andra, då gör vi ingen nytta alls. Det är då vi verkligen slösar på vår tid och kraft. Jag vet inte riktigt hur nardus doftar. Men vi får förmoda att doften är god, stark och dyrbar. Någon i antiken menar att nardusbalsam passar bäst för kvinnor – men den används av både kejsare och faraoner. Tydligen finns den i många olika varianter. Plinius den äldre beskriver tolv sorter som man inte ska förväxla med varandra. Det är olika växter från olika hörn av världen som har det gemensamt att det går att framställa välluktande olja ur dem. Det är svårt för oss att veta exakt vilka växter det är han talar om. Kanske finns lavendel och citrongräs med på listan. Men den äkta nardusen är den mest dyrbara. Den kommer från Indien och känns igen på den rödaktiga färgen, säger Plinius.

Kvinnan som smörjer Jesu huvud har en hel flaska med dyrbar, äkta nardusbalsam. Hon stänker inte bara några droppar på honom som parfym. Hon häller ut hela flaskan. Håret blir rött som av blod, och kanske kläderna också. Doften fyller hela rummet, och den följer med Jesus på hans väg till korset. Hans hår är rödaktigt och doftar starkt av nardus när han bryter brödet med sina lärjungar och säger Detta är min kropp; när han grips av soldaterna i Getsemane och Judas förråder honom med en kyss; när han står inför rätta hos stora rådet och hos Pilatus; när han hänger på korset under skylten Judarnas konung; och när han till sist läggs i en grav. Hela tiden är det uppenbart, för den som har ögon att se med och näsa att lukta med, att han är smord till kung med äkta, dyrbar nardusbalsam. Kungarna i Israel smordes med olja som man hällde över deras huvud. Det var så profeterna pekade ut den som var utvald av Gud till kung. Det kunde vara ganska kontroversiellt att smörja någon till kung – särskilt när det fortfarande fanns en annan kung. I vissa lägen var det livsfarligt att göra sitt jobb som profet. När Jehu ska smörjas till kung väljer profeten Elisha ut en yngre profet med raskare ben och skickar honom i sitt ställe. Sök upp Jehu bland de andra generalerna, säger Elisha. Ta med honom in i ett eget rum och smörj honom till kung. Sedan springer du därifrån så fort du kan! Kvinnan som smörjer Jesus springer inte sin väg. Hon står kvar och tar konsekvenserna. Hon tar glåporden och anklagelserna om att hon slösar bort det som är dyrbart. Därmed får hon också höra hur Jesus

försvarar henne och hedrar henne med att säga att hon ska kommas ihåg överallt där evangeliet förkunnas. Både Messias och Kristus betyder »den smorde« – det vill säga Kungen. Bland dem som grälar på kvinnan för hennes slöseri finns lärjungarna som tror att Jesus är Messias. De har sagt att han är Messias. Men hon gör det som hon tror, hon inte bara säger det. Därför ska hon kommas ihåg. Kungarna brukade smörjas med vanlig olivolja. Men kvinnan i Simons hus tar det finaste hon kan få tag på, äkta nardusbalsam. Vi ska komma ihåg henne och det som hon gjorde. Det innebär att vi också ska inspireras av henne och göra som hon. Vi får ta det som är äkta och dyrbart i våra liv och ge det till Jesus. Vår nardusbalsam – det är i första hand vi själva. Vår tid, vår uppmärksamhet, vår kraft och vårt engagemang. Vi får komma ihåg att göra det som vi tror. Vi får komma till Jesus med vår nardus och smörja honom till kung genom att ge honom vår hängivenhet, vår kärlek och vår lydnad. Det är inget slöseri att göra så. Tvärtom är det så som våra liv bäst tas till vara. Nardusen gör ingen nytta när den är kvar i flaskan – det är först när flaskan öppnas och töms som doften sprids. Det finns ingen motsättning mellan att ge det som är äkta och dyrbart till Jesus och att bry oss om våra medmänniskor. Om vi gör Jesus till vår kung kommer vi att umgås med fattiga och bryta brödet med dem. Nardusdoften fyller hela rummet hos Simon den spetälske – och den fyller vårt hjärta när vi gör Jesus till vår kung, när vi ger frikostigt av det som är äkta och dyrbart.

Gud hjälper Lukas 16:19–31

lasaros ligger vid den rike mannens port. Var ska en tiggare annars vara? Om han bara fick smulorna från den rike mannens bord skulle han kunna äta sig mätt. Människor från en annan värld kliver över honom när de ska gå ut eller in genom porten. Människor klädda i purpur och fint linne, människor som skrattar och pratar och luktar gott. Kanske ger de Lasaros en slant ibland. Men de rör inte vid honom och de möter inte hans blick. Fastän de lever så nära varandra kan de inte mötas. Det är en klyfta mellan dem som inte går att ta sig över. Klyftan består in i döden. Den rike mannen dör och får en fin begravning. Vännerna gråter och håller tal, och en ståtlig minnessten vittnar om hans betydelse för samhället. Lasaros får ingen begravning. Han sörjes av ingen och hans kropp lämnas åt hundarna. Men i dödsriket är plötsligt rollerna ombytta. Lasaros blir uppassad av änglar och får sitta till bords med Abraham. Nu är det den rike mannen som är ensam och plågad och utanför. Nu är det hans tur att se överflödet

framför sig men inte kunna nå det. Nu ser han Lasaros, och avslöjar att han faktiskt till och med visste hans namn. Så han vädjar om att Lasaros ska se honom och förbarma sig över honom, att han ska komma till honom och röra vid honom och lindra hans plågor. Han ber om den medkänsla han inte själv har visat. Men det är för sent. I dödsriket är allting för sent. Nu får alla vad de förtjänar. Den fattige upprättas, den rike berövas allt. Rättvisa är skipad. Och rättvisa vill vi gärna ha. Men lämnar den inte en besk eftersmak? Visst är det rätt åt den rike mannen att han får ruskas om och inse hur det är att vara en fattig tiggare som ingen bryr sig om. Men till vilken nytta är den här läxan om han inte får chansen att göra om och göra bättre? Om han inte ens får varna sina bröder? Då är den här lektionen i medkänsla fullständigt bortkastad. Hur länge kan vi stå ut med att se honom plågas, hur rättvist straffet än är? Hur länge kan Lasaros stå ut med att se honom plågas? Det måste kännas skönt till en början, att rollerna är ombytta. Men hur länge kan Lasaros sitta till bords och njuta av mat och dryck, värme och gemenskap och rena kläder, när han hela tiden har sin plågade medmänniska framför ögonen? Det rättvisa dödsriket blir till slut ett helvete för dem båda. Lägg märke till att det inte finns någon Gud i den här berättelsen. Det finns änglar och dödsrike och fader Abraham. Men det finns ingen Gud, ingen frälsning och ingen nåd. Det finns ingen medkänsla och ingen kärlek, ingen uppståndelse och ingen Kristus. Detta är alltså inte något dödsrike som vi tror på, lyckligtvis. Vad tror vi på?

Vi tror på Kristus, som själv blivit pinad under Pontius Pilatus, som blivit död och begraven och nederstigen till dödsriket, men som uppstått igen. Vi tror på en Gud som tar sig över den här klyftan som skiljer människor åt, en Gud som har sådan medkänsla med oss att han själv lider alla våra kval och går i döden med oss och för oss. Vi tror på en Gud som krossar dödsrikets portar och befriar dess fångar. Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Vi tror på frälsning och liv, inte på straff och död. Berättelsen om den rike mannen och Lasaros är en berättelse som ska ruska om oss och väcka vår medkänsla. Om vi inte ser vår medmänniska, om vi inte har medkänsla med den som vädjar om vår hjälp, då är det så här vår tillvaro ser ut. Vi tror att vi lever, men utan medkänsla och kärlek är vi döda. Då är det en klyfta mellan oss och våra medmänniskor, och i förlängningen mellan oss och Gud. Som det står i Första Johannesbrevet: Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Vår kallelse är att förbli i Gud, som är Kärleken med stort K. Då kan vi leva utan rädsla, och utan klyftor som skiljer oss åt. I tron på Kristus, med kärleken från Gud, kan vi våga se och röra vid den som behöver oss. All kärlek kommer från Gud. Ju mer vi tar emot kärlek från Gud, desto mer kan vi våga visa kärlek.

Namnet Lasaros betyder »Gud hjälper«. Det är evangeliet i berättelsen om Lasaros och den rike mannen. Gud hjälper. Utan Gud finns det ingen medkänsla, bara isolering och skoningslös rättvisa. Men Gud hjälper. Gud hjälper oss att komma över vår rädsla och vår isolering från andra. Gud hjälper oss att leva i medkänsla och kärlek. Gud hjälper hela sin jord och hela sin mänsklighet. Guds kärlek ger liv åt allt som lever. Och till sist ska Gud bli allt i alla.

Det heliga finns mitt ibland oss. Mitt i vår vardag, mitt i vår värld. Ibland bara som en aning – ibland drabbar det med full kraft. Närvarons sakrament innehåller 25 texter som passar bra till andakt och reflektion. Texterna utgår från olika bibeltexter och ger nya insikter om välkända teman. De väver samman berät telsen om Jesus med berättelserna om oss. Jesus är Närvarons sakrament, den som gör Gud synlig och påtaglig. I mötet med honom kan det heliga få färg och gestalt. Fredrik Ivarsson är kyrko herde i Varbergs församling och teol lic i Nya testamentet.