På långt håll har jag sett ditt ljus by Argument Förlag

PÅ LÅNGT HÅLL HAR JAG SETT DITT LJUS Livet i kommuniteten Taizé

Texter om och av broder Roger, broder Alois och broder Johan

argument

PÅ LÅNGT HÅLL HAR JAG SETT DITT LJUS Livet i kommuniteten Taizé

argument

© 2022 Argument Förlag och respektive upphovsman Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Texterna av broder Alois är hämtade från: Espérer à temps et à contretemps – Message pour 2021 Oser croire Pélerins de confiance Pélerins de confiance /Lettre 2012–15 Toujours en route, jamais déracinés – Propositions pour 2020 Vers de nouvelles solidarités Texterna av broder Roger är hämtade från: Dynamique du provisoire En tout la paix du cœur (1 januari, 10 mars, 25 mars, 24 maj, 6 juli, 31 juli och 11 november) Lettre de Russie pour 1989 Lettre inachevée pour 2006 Lettre pour 2000, Étonnement d’une joie, Warszawa Ta fête soit sans fin Taizés regel Vivre l’inespéré Copyright broder Alois & broder Rogers texter © Ateliers et Presses de Taizé, 71250 Taizé, France Översättning: Maria Store Grafisk form & foto: Pierre Eriksson Illustrationer: broder Johan Foto broder Roger & broder Alois: Sabine Leutenegger © Ateliers et Presses de Taizé isbn: 978-91-7315-615-8 | Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland 2022 Tryckt på Svanenmärkt papper Utgiven med bidrag från Lindauers fond Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

INNEHÅLL 7 33 53 141

STIM OCH STILLHET I TAIZÉ LIVSLÅNGT SÖKANDE EFTER GUD EN TAIZÉBRODERS DAGBOK ATT LEVA I DET OVÄNTADE

STIM OCH STILLHET I TAIZÉ av pierre eriksson

det är en smått chockartad upplevelse att gå in på Taizékommuni tetens område för första gången. Efter att ha lämnat motorvägen och kört på snirkliga vägar förbi till synes oändliga vingårdar, för att sedan lirka mig genom den lilla byn Taizé med sina pittoreska stenhus, möts jag av en skog av färgglada tält utslängda på en stor gräsplan. Mitt emot ligger en rad träbaracker, några hus och en stor kyrka. Och längs med vägen där emellan rör sig ett aldrig sinande lämmeltåg av människor. Fram och tillbaka. Det är Kristi himmelsfärdshelg – en av helgerna då flest människor besöker kommuniteten – och inne på området runt kyrkan är det ungdomar överallt. Några spelar kort, andra sjunger sånger till en ensam nylonsträngad gitarr eller bara »hänger«. Det är 7

ett glatt sorl, värdigt en större musikfestival, av tyska, holländska och franska röster. Till och med en del svenska hörs här och där. Artonåriga Ella Gunnari från Luleå kommer ut från Salle d’Exposition – det hus där brödernas konsthantverk finns till försälj ning – med ett fat under armen. Det blir ett fint minne, säger hon. Hon är här tillsammans med ungdomar från Luleå och anlände för några dagar sedan. Det är andra gången hon besöker Taizé och hon säger att det känns som att komma hem. Nästan som om hon aldrig lämnat stället. – Det är så många saker som är bra med Taizé. Dels är alla väldigt välkomnande, man kan gå fram till vem som helst och börja snacka. Sen gillar jag gudstjänsterna och tystnaden som man har där. Att det är mycket sång och att man får sjunga på andra språk. Och att du får diskutera med andra, du får lite andra vyer och får höra hur människor från olika länder tänker, säger hon. Ella och hennes kompisar bor i baracker. Sängarna är okej, tycker hon. Visst, det finns kanske bättre, men det är skönt att slippa bo i tält. Hon har hört historierna om hur blöt marken på tältområdet kan bli om det regnar mycket. Hon gillar att de tre dagliga gemensamma bönerna är så olika till sin utformning. På morgonbönen delar man alltid nattvard och på kvällsbönen kan man sitta kvar nästan hur länge som helst om man vill. – På fredagar kan man alltid gå fram och be vid korset och det är fint att avsluta sitt besök med lördagsgudstjänsten. Då tänder man ett ljus som man delar vidare. Det är fint att få skicka det vidare. Lite längre bort står en grupp svenskar iklädda grå huvtröjor med Svenska kyrkans logga på ärmen och verkar både förvirrade och för 8

Vägen genom byn Taizé ▲ Ella Gunnari från Luleå ▼

undrade. De har precis anlänt från Järna och försöker sortera bland alla nya intryck. – Precis efter att vi fått upp tältet gick några personer förbi och vinkade. Det är inget man gör hemma – bara vinkar till några främ lingar. Men här känns det nästan som om alla redan är bekanta med varandra. Man kan gå fram och prata med vem som helst, säger femtonårige David Theolin Bergvall samtidigt som klockorna bör jar ringa för kvällsbönen och vi måste skynda oss in i kyrkan för att hitta en plats. Vi kommer överens om att ses dagen därpå för att dela erfarenheter med varandra. När man tar steget in genom en av kyrkportarna är kontrasten mot det livliga bruset utanför slående. Människor sitter andäktigt på markerade platser på golvet. Överallt. Några på knä, andra på små bönepallar, men de allra flesta sitter rakt upp och ner på golvet. Ett fåtal bänkar är placerade i ett sidosprång längs en av väggarna, men de verkar främst vara till för personer som kanske är lite mindre rörliga. De flesta är tysta, men det är inte en tryckt tystnad, snarare ligger det en sorts förväntan i luften. Längst fram brinner en mängd ljus och skapar en varm, levande fond. Till höger står ett stort kors i orange och guld. Bröderna i sina enkla, vita kåpor kommer in och sätter sig i mittgången allt eftersom, samtidigt som kyrkklockorna klingar ut och eftersläntrarna skapar lite rörelse när de försöker hitta en plats. Till sist tar en ensam broder ton och börjar sjunga och ett andetag senare är den stora kyrkan fylld av innerliga röster från tusentals människor. För många är de korta körerna välkända, och de lite mer musikaliska deltagarna färgar melodierna med vackra stämmor. Det sjungs på tyska, franska, latin, engelska och flera andra språk – ja, till ▲ Festivalstämning på tältområdet ▼ På väg in till en av de dagliga bönerna i kyrkan

och med svenska: »Kristus, din ande i oss är en källa med porlande vatten.« Sångerna sjungs om och om igen, ofta på olika språk, och de flesta av körerna sjungs helt utan ackompanjemang. Det är en speciell upplevelse att vara en röst bland så många; en känsla av att vara en del av något mycket större, som går bortom en själv. Vid två tillfällen görs avbrott för textläsning av bibelord på franska och engelska. Det är de enda tillfällena någon säger något under hela samlingen, förutom under en kort bön. En bit in i samlingen tystnar sången. Det är den här stunden som många av besökarna har sett fram emot: en lång, nästan tio minuter, tyst kontemplation tillsammans med många andra människor där allt handlar om att lyssna uppåt och inåt. Bortsett från någon enstaka harkling och ett svagt fågelkvitter som lyckas leta sig in dör allt ljud bort för en stund. Många sätter sig på knä, andra knäpper händerna och sluter ögonen. Det är intimt, vördnadsfullt och stilla. Efter ungefär femtio minuter är samlingen slut. Åtminstone den officiella delen. Många bröder reser sig och lämnar lokalen, liksom många av besökarna. Stillheten bryts och det blir med ens lite stökigt. Men så är det någon som flyttar krucifixet och ställer det i mittgången där bröderna tidigare satt. Folk strömmar till för att be framför korset, samtidigt som sången fortsätter att ljuda. Och nu är det besökarna som bestämmer vilka körer som ska sjungas. Sången böljar fram och tillbaka. Fler människor lämnar samlingen medan andra flyttar längre fram i kyrkan. Stearinljusen slocknar sakta ett efter ett, men sången bara fortsätter. Små grupper, utspridda i kyrkan, turas om att ta upp nya sånger och får snabbt med sig de andra, samtidigt som volontä rer går runt och plockar i ordning inför morgonbönen. Belysningen är dämpad och de mörka träbjälkarna i taket bildar fantasieggande ▲ Bröderna sitter på knä i mitten av kyrkan under bönen ▼ Taizékorset

EN TAIZÉBRODERS DAGBOK av broder johan

det var i samband med en längre retreat som broder Johan började skriva ner sina tankar och upplevelser för att kunna reflektera över dagen som gått. Efter det har han fortsatt att skriva några rader när han varit med om någon ovanligt. Texterna som publiceras här är nedtecknade mellan 1973 och 2011.

På långt håll, ja på långt håll har jag sett ditt ljus. Sedan dess kan ingenting tillfredsställa mej. Att söka det ljuset är min enda glädje.

Den första gången, Gud, var det vid sjutiden på kvällen, den andra gången var det mitt på eftermiddagen. I dag, Gud, kom du redan tidigt på morgonen.

Två sekunder, Jesus! Jag var ute i morgonens tystnad. Du kom till mej och efter två sekunder jagade jag bort dej.

insekten Jag hade bestämt mej för att gå och tillbringa en timme i en ere mitstuga i skogen för att be. Jag hade lagt mej på knä i bönevrån och försökte rikta mina tankar mot Gud, men hade väldigt svårt att koncentrera mej. Mina tankar gled hela tiden iväg åt andra håll. Jag försökte gång på gång vända mina tankar mot Gud, men om och om igen var jag tvungen att konstatera att jag tänkte på någonting annat. I det lilla rummet intill fanns det dessutom en insekt som väsna des i fönstret. Det underlättade inte min koncentration. Jag tänkte: »Ska jag gå och ta bort den där insekten?« »Nej, du borde inte låta en sådan struntsak hindra dej i bönen. Fortsätt!« Jag gjorde ett nytt försök att be, men det gick inte. »Nej, nu står jag inte ut med det där fladdrandet i fönstret längre!« Jag lämnade bönevrån och gick för att se vad det var som pågick i fönstret. Och upptäckte att det var en fjäril som försökte ta sej ut. Men å, så tilltufsad den var! Kanterna på vingarna var trasiga efter det långa fladdrandet mot fönstret, och det hängde bitar av spindelväv på dom. »Stackars lilla fjäril, du vill ju bara komma ut i ljuset, och du förstår inte vad det är som hindrar dej! Jag ska hjälpa dej!«

Jag tog den uttröttade fjärilen i mina kupade händer, gick ut ur stugan och öppnade händerna så att den skulle kunna flyga iväg. Men den rörde sej inte, den bara satt där fastklamrad på mitt finger. Solen lös på den och jag betraktade den länge. »Stackars lilla fjäril, du är alldeles slut!« Fast den var vacker i alla fall, trots sina trasiga vingar. Men så plötsligt rörde den på sina vingar, tvekade en stund och flög sen iväg. Efter ett ögonblick såg jag den inte mer. Men jag var lycklig: fjärilen var räddad! Jag gick tillbaka in i eremitstugan för att återuppta min misslyck ade bön. Plötsligt slog det mej: »Är inte jag som den där fjärilen? Liksom den vill jag färdas mot ljuset, jag försöker ta mej dit men lyckas inte. Det är som om en glasruta stod i vägen och hindrade mej. Jag tröttar ut mej till ingen nytta, mina vingar trasas sönder och jag trasslar in mej i spindelväv.« Skulle jag kunna låta Gud göra för mej så som jag gjorde för fjäri len? Gud vill ju också att jag ska kunna närma mej ljuset men vet att jag inte kan ta mej dit på det sätt jag hade tänkt mej. Kanske jag kan låta Gud ta mej i sina händer och få mej att vila tills jag återhämtat mej lite? Ja, så är det nog, det är det som är vägen framåt nu.

ATT LEVA I DET OVÄNTADE av broder roger & broder alois

kommunitetens två ledare – broder Roger och broder Alois – har på olika sätt satt sin prägel på livet i Taizé. Inte minst genom sina tänkvärda och reflekterande texter. Följande texter är hämtade från många olika brev och böcker, och många är aldrig utgivna på svenska tidigare (se sidan 4 för en komplett lista).

▲ Taizés grundare, broder Roger (t.v.) och den nuvarande priorn, broder Alois ▼ Bröderna i kyrkan under en av de dagliga bönerna

141

tro på en närvaro Att tro, är inte det i första hand att förlita sig på en närvaro som döljer sig i vårt djupaste inre och samtidigt i hela universum, som är ogripbar men ändå helt verklig? En närvaro som inte tvingar sig på men som vi i varje ögonblick får möta på nytt, i tystnaden, som andetag. En närvaro som vill oss väl och som alltid finns där, trots tvivlen och även om vi bara tycker oss förstå ytterst lite av vem Gud är. broder alois

142

att leva i det oväntade När vi står inför evangeliets uppmaning att säga ja för hela livet väcks ibland frågan: Hur ska jag klara det? Ordet ja lockar oss, men samtidigt kan det skrämma oss. Det är det som är tvivel. Men så en dag kommer förvåningen när vi märker att vi går i Kristi fot spår: vårt ja hade redan lagts ner i vårt djupaste inre av den heliga Anden. Och så blir Marias svar möjligt också för oss: »Må det ske med mig som du har sagt« (Luk 1:38). broder roger

143

vår jord – en dyrbar gåva I Bibelns inledning står det: »Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den« (1 Mos 2:15). Med denna poetiska berättelse lyfter Bibeln fram att vi får ett särskilt ansvar i Guds skapelsearbete, nämligen att sköta om jorden och bevara den. När vi återupptäcker vår väsentliga roll i skapelsen blir vårt liv mer mänskligt. broder alois

144

hjärtats frid i allt Att gång på gång säga ja till de prövningar som så ofta hänger samman med människans tillvaro. Att söka hjärtats frid i allt. Då blir livet vackert … Och förblir vackert. Och något oväntat bryter fram. Kristus vet vilken inre strid vi ibland måste föra om vi ska kunna vara genomskinliga. Denna inre kamp är ett tecken på vår kärlek till honom. Men vårt liv är inte en ständig kamp. När vi tar emot evangeliets glädjebudskap kommer den heliga Anden till oss med något som vi ofta inte hade väntat oss: hjärtats frid, och med den en glädje. broder roger

145

Varje år besöker tusentals svenska ungdomar kommuniteten i den lilla franska byn Taizé för att be och sjunga tillsammans med besökare från hela Europa. Taizé har blivit en plats för reflektion, eftertanke och gemensamma andliga möten. År 1966, 22 år gammal, avlade Johan från Sverige sitt löfte om att viga resten av sitt liv åt Gud och kommuniteten. Det var ett intensivt sökande som hade lett honom hela vägen från Skara till Taizé. Sedan dess har många av de svenska besökarna hört honom berätta om sitt liv under någon av samlingarna han hållit. I På långt håll har jag sett ditt ljus delar han med sig av sina reflektioner ur den andliga dagbok han började skriva på 1970-talet, där sökandet efter Gud löper som en röd tråd tillsammans med tacksamhet över att få vara en del av kommuniteten och att få tillhöra Gud. Men här finns också texter som visar att livet som broder inte alltid varit lätt. Boken innehåller även en längre intervju med broder Johan samt ett reportage från Taizé där flera unga samt den nya svenskkontakten, broder Matthew, berättar om vad som gör platsen så speciell. Här finns också tidigare outgivna texter av broder Roger, Taizés grundare, samt broder Alois, som är kommunitetens nuvarande prior.