Samiskt kyrkoliv by Argument Förlag

SAMISKT KYRKOLIV HISTORIA, KULTUR, TEOLOGI

kbirgitta simmak ARGUMENT

Samtalsfrågor från Sensus finns på www.argument.se/samiskt-kyrkoliv

© 2022 Birgitta Simma, medverkande skribenter och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Utgiven i samarbete med Svenska kyrkan Luleå stift Formgivning: Pierre Eriksson isbn: 978-91-7315-625-7 Tryck: Dardedze holografija sia, Lettland Utgiven med bidrag från Kulturrådet Se s. 361 för bildkällor Altartavla i Jukkasjärvi kyrka (s. 128): © Bror Hjorth/Bildupphovsrätt 2022 Kollekthåv och hållare (s. 258): © Lars Pirak/Bildupphovsrätt 2022 Orgel i Jukkasjärvi kyrka (s. 260): © Lars Levi Sunna/Bildupphovsrätt 2022 Kräkla (s. 261): © Lars Levi Sunna/Bildupphovsrätt 2022 Altartavla i Karesuando kyrka (s. 266): © Bror Hjorth/Bildupphovsrätt 2022

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

Argument Förlag | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

SAMISKT KYRKOLIV HISTORIA, KULTUR, TEOLOGI

kbirgitta simmak ARGUMENT

INNEHÅLL

8 FÖRORD 15 FÖRFATTARPRESENTATION 17 INLEDNING 21 SAMERNA – BASFAKTA 23 33 44 46 56

Samisk historia – några nedslag Samer i dag De samiska språken Urfolk Samisk kultur

77 KYRKAN OCH URFOLKET SAMERNA 77 80 81 90

Samisk kyrkohistoria – några nedslag Samiskt arbete i Svenska kyrkan i dag Försoning Försoning mellan Svenska kyrkan och samerna

113 SAMISKT KYRKOLIV 114 120 144 189 230 239 258 268 289 297

Samisk spiritualitet i vardagen – att välsigna och bli välsignad Sången och musiken till Guds ära Livets högtider Gudstjänsten Diakonin bland samer Undervisning Samisk kyrkokonst och kyrkotextilier Kyrkhelger och svensk-samiska gudstjänster Större möten och evenemang Samisk natursyn och kyrkans miljöarbete

309 SAMISKA TEOLOGISKA PERSPEKTIV 309 311 312 322 329

Inkulturation Urfolkens visdom och traditioner i teologisk konversation Skapelseteologi Kontextuell teologi Avslutning

334 FÖRDJUPNING: MISSION I SÁPMI 334 337 342

Tiden fram till tidigt 1500-tal Tiden från 1500 till 1800 1800 till början av 1900

347 FÖRDJUPNING: TVÅNGSFÖRFLYTTNINGARNA 347 349 350 351 353 353 356 357 357

Gränsdragningar Gränsspärrningar Reglering av renbete i Norge Konflikt mellan renskötsel och jordbruk Renbeteskonventionen 1919 Tvång eller frivillighet Vilka förflyttades? Omständigheter som möjliggjorde förflyttning Sammanfattning

360 FÖRFATTARENS TACK 361 BILDKÄLLOR 367 REFERENSER OCH VIDARE LÄSNING 382 HUVUDKÄLLOR PER KAPITEL 384 INDEX

GÄSTSKRIBENTER

VINDEN ROPAR OCH NATUREN KALLAR Eva Hedesand Lundqvist

PSALMER PÅ MITT SPRÅK Anders Rimpi

URFOLK TILL URFOLK Elise Valkeapää

MITT SAMISKA ARV David Rönnlund

DET OMÖJLIGA HAR JAG LÄMNAT Ina-Angelica Omma

ÅTERBÖRDANDE AV KVARLEVOR FRÅN URFOLKET SAMERNA Mikael Jakobsson

123

MUSIKEN HITTADE MIG Anja Storelv

129

SAMISK MUSIK I GLÄDJE OCH SORG Ann-Mari Hammarstedt Vilgats

133

KYRKOMUSIK MED SAMISKA FÖRTECKEN Yana Mangi

137

I JOJKEN ÄR JAG HEMMA Elin Teilus

141

OM KYRKOMUSIK OCH SAMISKT KYRKOLIV Alexander Ohlsson

160

RUOŠŠI, GOALŠU BÁRDNI, VASSENS SON Ola Persson

165

TACK FÖR GÅVAN ATT FÅ LEVA OCH ÄNDRAS! Evelina Olofsson

185

EN MINNESPLATS PÅ FJÄLLET Tomas Unga och Susanna Lörstrand Unga

195

DET SKA INTE KÄNNAS PÅTVINGAT ATT GÅ TILL KYRKAN Saara Hermansson

199 SOM BJÖRKENS GRENAR OM VÅREN – OM HJÄRTATS SPRÅK I DEN SVENSK-SAMISKA HÖGMÄSSAN Liza L Lundkvist

233

ALLAS LIKA VÄRDE Hjördis Persson Skogsfeldt

244 SJÄLVBESTÄMMANDE OCH MEDBESTÄMMANDE – PRINCIPER I ARBETET MED URFOLKSUNGDOMAR Maria Steinsvik Kronvald

255

PILGRIMSVANDRING I FJÄLLVÄRLDEN Maria Lundström Pedersen

284

DET TAR TID ATT GÖRA NÅGOT RIKTIGT Laila och Torsten Stinnerbom

295

QUEER I SÁPMI Kim Rehnman

305

DELAKTIGHET ÄR NYCKELN Paulus Kuoljok

326

TANKAR FRÅN ETT KONFIRMANDLÄGER Arne Andersson

SAMERNA – BASFAKTA

samerna är ett urfolk och en nationell minoritet vars kultur sträcker sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland, och villkoren skiljer sig mycket mellan olika länder. Samerna kallar sitt land för Sápmi på nordsamiska, ett begrepp som innefattar både det geografiska området och folket samerna. På lulesamiska och på pitesamiska kallas det Sábme, på sydsamiska Saepmie, på umesamiska Sábmie. Det utgörs av skogsområdet i norra Sverige och Finland, Kolahalvön i Ryssland samt ishavskusten, Finnmarksvidda och högfjällskedjan mellan Sverige och Norge. Ibland används också den svenska motsvarigheten Sameland. En äldre benämning är Lappmarken eller Lappland, som kommer från den gamla svenska benämningen för samer: lappar. I dag används oftast samernas egen benämning på både området och folket, medan orden lappar och Lappland förknippas med en äldre tids koloniala och rasistiska tankesätt. I den här boken används dessa enbart i avsnitt om de historiska perioder då de använts i lagar och andra officiella texter. I Sápmi har den vidsträckta vildmarken bebotts i omkring 11 000 år, ända sedan de senaste inlandsisarna drog sig tillbaka. Många forskare tror att samerna härstammar från de människor som då kom inflyttande. De har utvecklat kultur- och livsformer som direkt är kopplade till de land- och vattenområden som de sedan urminnes tider bebott och brukat. Genom årtusenden följde de flyttande samerna renarna, fiskade i vattnen, jagade och skördade det som växte. Man fick vara försiktig med naturens gåvor och bytte boplats när man återkom till ett område för att låta marken vila. Eftersom man inte ville slösa med jordens tillgångar lämnade man, likt andra nomader och urfolk, inte mycket efter sig. Så varsamt förvaltades markerna att de av andra uppfattades som obebodda ödemarker, trots att samerna länge bott och levt där. Också i dag är renskötseln, jakten och fisket viktiga näringar i Sápmi. Här strövar renarna fritt, under renskötarnas omvårdnad, i fjäll- och skogsland och flyttas

Sápmi sträcker sig över Norge, Sverige, Finland och Ryssland.

mellan olika betesland efter årstid. Under sommaren betar renarna på högfjällens sluttningar, på vintern nere i skogslandet närmare kusten. På våren och hösten vandrar renarna mellan sommarbetet och vinterbetet och renskötarna flyttar med. De skogssamer som bor året runt i skogslandet har haft grupper av renar och försörjt sig på det som renen, skogen och fisket kunnat ge. Samer har i alla tider fiskat på många olika sätt beroende på var de varit bosatta. En skicklig fiskare var tvungen att veta vilka fiskeredskap som skulle användas och förstod att brist på gott samarbete och tålamod kunde lämna hans nät tomma. Val av rätt fiskevatten och känslighet för nyanser av vind, djup och temperatur var avgörande för att få in fångsten. I skriftliga källor från vikingatiden berättas att samerna var så skickliga båtbyggare att de ofta lejdes att tillverka båtar åt andra. Långt innan Sverige, Finland, Norge och Ryssland bildades fanns en organisationsform inom det samiska samhället som kallades siida. Detta är en benämning på ett lokalsamhälle som växte fram omkring 1500 f.Kr. och som bestod av ett tiotal familjer som gemensamt ägde ett landområde. Varje siida hade ett råd med familjerepresentanter som valde en politisk och religiös ledare. Inom siidan fatta-

des gemensamma beslut, här löstes meningsskiljaktigheter, och det fanns system för att dela med sig av dagliga förnödenheter och ta hand om de svaga i gruppen. I traditionell samisk tolkning hör naturen samman som en helhet som berör alla relationer. Siidan hade gemensamma jakt- och fiskeområden och byggde på solidaritet, lojalitet och konsensus. Utan ett gott samarbete hade det inte fungerat. I siidan fanns tryggheten och gemenskapen. Man delade till exempel ut föda till dem som inte själva kunde jaga, besökte de sjuka och delade livet i en större gemenskap än den egna familjen. Den sociala ansvarskänslan har varit en viktig tillgång i vardagsliv och tradition för många samer. Historiskt har en viktig sida i denna sociala medvetenhet varit gästfriheten, som fortfarande starkt präglar den samiska kulturen. Inte endast släkt och vänner välkomnades att delta i måltidsgemenskapen i ett samiskt hem, utan alla. Gästfriheten hade även en beskyddande funktion undan rovdjur och farliga vädersituationer. Ur siidan växte samebyn, där renskötsel bedrivs, så småningom fram. De renskötande samerna är i dag indelade i samebyar. En sameby är ingen by i vanlig mening, utan både ett fastställt geografiskt renbetesområde för en grupp samer och en organisation i form av en ekonomisk och administrativ förening med en egen styrelse. En karta över samebyarna finns på www.samer.se. I vår tid är alla samer bofasta, och det är endast de som har renskötsel som yrke som har sin försörjning inom de urgamla traditionella näringarna. Men även hos icke renskötande samer är banden till naturen, landskapet och markerna starka och djupa. Det är viktigt för den samiska kulturens överlevnad att det även i dag finns ett levande samiskt samhälle där den ursprungliga renskötarnäringen hålls levande. Kopplingen till förfäderna sitter också djupt i hjärtat. Ett osynligt band håller ihop släkten, oavsett på vilken sida av gränsen man hör hemma.

SAMISK HISTORIA – NÅGRA NEDSLAG Förhistorisk tid En teori i aktuell forskning är att de människor som först kom till Norrbotten kom från väster och norr, framför allt från Nordnorge. I takt med att inlandsisen smälte följde renen isbrämen, och renjägarna följde efter. Stenåldersboplatser och hällristningar tyder på att samernas anfäder började befolka den isrika kustremsan i norra Skandinavien redan för drygt 10 000 år sedan, för att sedan sprida sig över hela Nordkalotten och Kolahalvön. Arkeologer har hittat flera tusen boplatser längs den nordnorska ishavskusten. I Hjemmeluft (nordsamiska: Jiepmaluokta) utanför Alta

finns ett av världens största hällristningsfält med bilder och målningar daterade till 4200–500 f.Kr. Inristade i klipporna finns berättelser om människors liv, deras tro och ceremonier. Renen var uppenbarligen en viktig del av livet, eftersom det finns många renar bland ristningarna. Övre Norrlands äldsta boplatser är omkring 10 600 år gamla. Det gäller Aereavaara, kring Koskenkangas vid svensk-finska gränsen. Dumpokjauratj, omkring två mil öster om Arjeplog, är omkring 9 900 år, Kangos, nordöst om Junosuando, omkring 9 600 år och Sammakko, sydöst om Gällivare, omkring 9 000 år. De som levde där var sannolikt jägar- och samlarfolk som inte var bofasta utan bodde där säsongsvis, precis som samernas liv beskrivs i urkunder. De acklimatiserade sig tidigt till en kärv miljö, där de levde ett rörligt liv och flyttade efter årstidernas växlingar och tillgången på byte. Bland fynden vid boplatserna dominerar renen mycket klart bland de benfragment som kunnat identifieras. Boplatserna var placerade på höjder i närheten av vatten för att ge uppsikt över renarna när de simmade över och för att underlätta jakten, precis som placeringen av samiska boplatser beskrivs i historiska källor. En annan gammal boplats är den på Rastklippan i Tärnasjön, omkring 8 000 år. Sannolikt var det en familj som bodde där säsongsvis. Utöver renjakten livnärde de sig på att fiska, fånga fågel och småvilt samt plocka örter och bär. I Vivallen i Härjedalen har man hittat en samisk boplats med gravar. Fyndet är från någonstans mellan 750 och 1050 e.Kr. Det är troligt att fler fynd kommer att göras i de glaciärarkeologiska projekt som pågår bland annat i Kirunafjällen. Många platser, fjäll, dalar och vattendrag i norra Sverige har samiska namn, ofta

är de namngivna efter sina egenskaper. Så går till exempel de stora Norrlandsälvarnas nuvarande svenska namn i de flesta fall tillbaka på samiska namn. Ortsnamn som Skillehte/Skellefteå, Ubmeje/Umeå och Julevu/Luleå har samiskt ursprung, vilket visar att samer bott även i kustlandet. Forskning visar att samiska namn på kartor är konkreta tecken på samisk närvaro under lång tid, också långt söder om nuvarande bosättningsområden och det som blev definierat som Lappmarken. Källor berättar att till exempel Guossa/Kusmark, två mil nordväst om Skellefteå i Västerbotten, hade en bofast samisk befolkning ända in mot slutet av 1800-talet.

Historisk tid Det första skrivna dokumentet om urfolket samerna bedöms vara från 98 e.Kr. Det är den romerske historieskrivaren Tacitus som i sin bok Germania berättar om ett jägarfolk där både kvinnor och män deltog i jakten. De brukade inte jorden utan levde av det som naturen gav. De klädde sig i skinn och sov på marken. De kallades fenni och anses vara samer. Rapporter och berättelser om Lappmarkens folk publicerades tidigt på språk som latin, grekiska, franska och engelska, bland annat av den bysantiske historieskrivaren Prokopios, som verkade på 500-talet och är en viktig källa. Samerna hade ett tätt utbyte med andra folkgrupper från när och fjärran, och språkvetenskapen bekräftar att ett hundratal fornnordiska låneord från 600-talet finns kvar i dagens samiska språk, liksom att skandinaverna lånade samiska ord. Det finns även arkeologiska fynd såsom fornlämningar och hällristningar som bekräftar tidig samisk närvaro i Sápmi.

På 800-talet besökte den nordnorske hövdingen Ottar kung Alfred den store av England. I den reseberättelse han gav kungen berättar han att det finns samer över hela det nordliga området ända bort till Vita havet i öster. Ottar berättar också om samernas handel och försörjningsmetoder och att han kräver skatt av dem. Även den isländska Egil Skallagrimssons saga från 1200-talet berättar om hur vikingar gjorde skatteavtal med och handelsresor till samerna. Under vikingatiden byggde samerna upp ett ekonomiskt välstånd, baserat på handel med skinnvaror, som varade ända fram till medeltiden. Samerna var inkorporerade i ett nätverk av affärsförbindelser med tyska handelsmonopolförbund som idkade gemensam handel vid Nordsjön och Östersjön. De hade även byggt relationer med köpmän i Novgorod och Moskva. Samerna använde innovativa tekniker och tillhandahöll råvaror som utgjorde en motor i Europas ekonomi. Deras varor var högt åtråvärda i handelsbytet. Under medeltiden var samerna av så stor vikt för svenska kungar att de fick jakträtt av samma grad som adeln. Enligt äldre källor hade kvinnorna en stark ställning i det samiska samhället. De var bland annat jägare och bedrev handel. Den tidigast dokumenterade svenska kolonisationen av Lappmarken som jag funnit härrör från början av 1300-talet, då den svenska statsmakten började reglera och beskatta handeln med samerna och uppmuntra till kolonisation i Lule och Pite älvdalar för att befästa områdena som svenska. Det finns donationsbrev som bekräftar detta. Vid medeltidens slut var samerna med sitt språk, sin kultur och sina näringar helt dominerande i Lappmarken. Den motsvarar ungefär nuvarande svenska landskapet Lappland och de nordligaste delarna av nuvarande Norge och Finland. Det samiska folket fanns även i Jämtland och Härjedalen, som före år 1645 tillhörde Norge, men också utspridda i flera andra svenska landskap. Mot slutet av 1400-talet försvagades handelsstäderna, och de expanderade kungamakterna Sverige-Finland och Danmark-Norge kom under 1500-talet att kämpa med Ryssland om herraväldet vid Norra ishavet. Det blev viktigt att stärka greppet om Lappmarken både för att säkra gränser i norr och för att beskatta ett resursrikt område. Gustav Vasa ville på 1500-talet utveckla Sverige till en stark nationalstat. Ett led i hans strävanden var att få kontroll över Lappmarkens invånare och rika naturresurser. Tidigare hade birkarlarna, handelsmän från Norrlands kustland, haft ensamrätt på handeln med samerna och samtidigt tagit upp deras skatt till den svenska kronan. Nu infördes direkt beskattning av samerna, och konceptet

Bild från Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från år 1555, som visar byteshandel mellan samer och birkarlar.

började praktiseras även av andra stater. Detta medförde att samerna kunde beskattas av tre stater samtidigt, då riksgränserna i norr inte var fastslagna. Gustav Vasa ville även starta mission och undervisning bland samerna i samma syfte. Men trots beskattningen var det samiska självbestämmandet fortfarande starkt. Från mitten av 1500-talet satt samerna tillsammans med birkarlarna i nämnderna vid tingen i hela Lappmarken. Vid mitten av 1600-talet ersatte samerna birkarlarna och borgarna i nämnderna, så att de blev rent samiska. Beskattningen hörde samman med en organisation som skulle knyta samerna närmare såväl kyrkan som staten. Vid början av 1600-talet uttryckte kung Karl IX bekymmer över välfärden hos samerna. Han ansåg att de var utsatta för övergrepp från birkarlarna och att de var svåra att hålla ordning på, eftersom de inte var bofasta utan flyttade efter renens vandringar. Landet i norr indelades därför i fem lappmarker, varav fyra inom Sveriges nuvarande gränser: Ume, Pite, Lule, Torne och Kemi lappmarker. I varje lappmark byggdes minst en kyrka: Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk, Jukkasjärvi och Enontekis (strax väster om Karesuando). 1648 tillkom Åsele lappmark med kyrka i Åsele. Lappmarksgränserna har i några fall ändrats, bland annat i samband med ändrade riksgränser, medan andra förblivit oförändrade. De sydligare lappmarkerna har genomgått fler förändringar än de norra. Så var till exempel Ume lappmark fram till 1607 begränsad till skogslandet (nuvarande Lycksele kommun och Stensele församling). Efter 1673 började den kallas Lycksele lappmark. När svenska staten på 1600-talet började exploatera gruvfyndigheter i Sameland bildades Nasafjälls, Silbojokks och Kvickjokks församlingar. Efter det att man hittat

Samernas område delades i början av 1600-talet in i administrativa områden, så kallade lappmarker. I varje lappmark byggdes minst en kyrka där samerna var tvungna att infinna sig några gånger om året.

silverfyndigheter i Nasafjäll och gruvdriften kom i gång delades Arvidsjaur 1640 i Nasafjälls, Silbojokks, Arjeplogs och Arvidsjaurs pastorat. Vid kyrkplatserna var samerna skyldiga att infinna sig ett visst antal gånger om året för att betala skatt, besöka tinget och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör. Dessa kyrkplatser utökades senare med ytterligare några platser med samma funktion som kyrk- och marknadsplats. Mer om kyrkplatserna och kyrkhelgerna kan du läsa på s 268 i kapitel 3. Samerna rörde sig under hela denna tid fritt. Deras landområde sågs av nationerna som obebodd ödemark, och det fanns inga tydligt dragna nationsgränser så långt norrut. De hade fortfarande kontroll över sina marker, trots det brutala tvångskristnande och tvångsarbete de fick utstå. Fram till 1630-talets början beboddes och ägdes lappmarkerna uteslutande av samer. Då tog kolonisationen fart och nybyggare slog sig ner i Tornedalen och i Kemi lappmarker. År 1635 påbörjades gruvdriften i Nasafjäll, ett av de stora stegen i koloniseringen av samisk mark. Denna gruvdrift utgjorde inte endast en stark miljöpåverkan, utan innebar också att samer sattes i tvångsarbete med sina renar för att under slavliknande förhållanden transportera malmen. Till det kom bestämmelser som upphävde samisk äganderätt till marken.

År 1673 och 1695 upprättades en statut, Lappmarksplakatet, som beskrev hur kolonisationen skulle gå till. År 1749 utfärdade staten därutöver ett dokument för att påskynda kolonisationen. Under denna tid inleddes också försvenskningen av samerna. År 1632 öppnades i Lycksele en skola för samer, Skytteanska skolan. Ett av målen var att få fram studiebegåvade pojkar som skulle utbildas till präster. Fram till 1725 skrevs fjorton studenter av samisk etnicitet in vid Uppsala universitet. År 1723 beslöts att sameskolor skulle inrättas vid var och en av de sju huvudkyrkorna i Lappmarken. Lappkodicillens första sida. Under 1700-talet fastslogs gränserna mellan Norge och Sverige-Finland. I gränsfördraget från 1751 infördes ett avtal, Lappkodicillen, som slog fast att samerna även fortsättningsvis skulle ha rätt att färdas fritt med sina renar mellan betesmarkerna på båda sidor om gränsen. Denna kodicill har spelat stor roll också i nutida diskussioner om samiska rättigheter. Hösten 2021 överlämnades originaldokumentet från statliga norska arkiv till det samiska arkivet i Kautokeino. Sverige borde göra likadant. Efter 1809, då Sverige förlorat sin finska landsdel till Ryssland, blev gränserna skarpare och vaksamheten större. Efter hand stängdes nationsgränserna, både till Finland och till Norge, och svenska samers renbetesrätt i dessa länder begränsades. Renbetesmarken i norra Sverige räckte därför inte längre till. Följden blev att många renskötande samefamiljer i nordligaste Sverige, Karesuandosamerna, under 1900-talets första decennier tvångsförflyttades söderut av staten, till områden där andra samiska grupper redan levde och bedrev renskötsel, jakt och fiske. På vissa håll skapade detta spänningar mellan olika samiska grupper som fortfarande lever kvar. Den kolonisation av Norrland som inletts tidigare tog fart under 1800-talet. Gruvor startades, skog avverkades i större skala och nybyggare erbjöds att röja mark för odling långt upp i fjällområdena. Samtidigt växte nationalromantiken och social darwinismen fram. Enligt nationalromantiken skulle Sverige bebos av ett folk med samma kultur och språk. Därför undertrycktes icke-svenska kulturer och språk.

cccc

Det omÖjliga har jag lämnaT Ina-Angelica Omma

För många har kyrkan och kristendomen en självklar plats i den samiska kulturen, och samer har en självklar plats i kyrkan. Vi är många som har äldre, samiska släktingar med en djup, kristen övertygelse. Troget har samer i generationer besökt kyrkan, tagit till sig prästens ord och funnit tröst i den kristna tron. Jag har länge försökt att bli sams med att vad som skänker så många trygghet har en så våldsam historia. Århundranden av förtryck har lämnat djupa spår och format den samiska kulturen på ett sätt som gör att den aldrig kan återställas till vad den en gång var. Vad kyrkan orsakat det samiska folket är ingenting annat än oförlåtligt. I kyrkan döps, konfirmeras, gifter sig och begravs samer inför en koltklädd församling. Framför tenntrådsbroderade altardukar predikar präster på samiska och det samiska folket firar både jul och påsk. Sambandet mellan kyrkans övergrepp och samers kristna tro är varken smärtfritt eller okomplicerat. Jag har kommit fram till att jag faktiskt inte måste ta mig an den omöjliga uppgiften att förlåta kyrkan. Samer har rätt till sin kristna tro – eller vilken tro det än är – nu lika väl som då, och i det har jag funnit ro. OM INA-ANGELICA OMMA Jag är en sydsamisk aktivist och folkbildare i Skellefteå.

I den samiska kristna traditionen finns djupa brunnar att ösa ur. Här finns en förståelse för att spiritualiteten behöver ta sig kroppsliga uttryck och många hundra års erfarenhet av den livsnödvändiga respekten för skapelsen. Här finns också välsignelsen som en bärande grund i vardagen. Detta är en skatt som kan berika hela kristenheten. Bön, välsignelse och handling går hand i hand i samisk spiritualitet. Andligheten lever i det dagliga livet. I boken ger Birgitta Simma grundkunskap om samisk historia, kultur, spiritualitet och traditioner. Hennes förhoppning är att församlingar, genom att få en större förståelse för samiskt kyrkoliv, ska bli bättre rustade att möta behoven av andliga rum där samer kan bära med sig sin identitet och kultur och på lika villkor bidra med sina kunskaper och erfarenheter. Birgitta Simma berättar också om Sápmi, de samiska språken, samerna som urfolk och förtryckt folkgrupp och om försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Flertalet personer delar med sig av sina erfarenheter av att vara same i dag.

www.argument.se

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

E T

Birgitta Simma är präst och har arbetat som stiftsadjunkt för samiskt kyrkoliv och samiska frågor i Luleå stift.