Svåra förluster och livet efteråt

SVÅRA FÖRLUSTER OCH LIVET EFTERÅT

KERSTIN DILLMAR

LARS BJÖRKLUND

Svåra förluster och livet efteråt

© 2024 Kerstin Dillmar, Lars Björklund och Argument Förlag

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse)

Författarporträtt: Magnus Aronson

isbn: 978-91-7315-674-5

Tryck: Bulls Graphics AB Argument Förlag ab Annebergsvägen 4

432 48 Varberg

Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se info@argument.se

SVÅRA FÖRLUSTER OCH LIVET EFTERÅT

KERSTIN DILLMAR

LARS BJÖRKLUND

Kanske, kanske livet gömmer någonting som bara finns –inte vakar, inte drömmer, inte gillar, inte dömer, inte glömmer, inte minns –någonting som bara finns.

Anna-Greta Wide, ur ,,Vem vänder i ljus mitt mörker?,, Norstedts, 2020

Förord

Att leva innebär att vi förr eller senare kommer att vara med om förluster. En del av dessa förluster får oss att tillfälligt tappa riktningen och känna oss tomma. Andra gånger kan vi känna oss besvikna och arga. Vi kan känna sorg.

Vid en svår förlust är det inte bara det som varit eller det som skulle bli som går förlorat – det kan också finnas en stark inre upplevelse av att förlora något av sig själv och sin framtid. Det som har hänt går inte att ändra, och det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det.

Så hur överlever man en svår förlust? Hur kan man hantera de förluster som får en att känna sig som död inuti –och är det ens möjligt? Går det över huvud taget att hitta en fortsättning?

Som själavårdare har vi många gånger mött människor som varit med om svåra förluster, tragiska händelser, dödsfall och helt förändrade livssituationer. I mötet med dessa personer har det blivit tydligt att varje förlust har en process eller rörelse inbyggd – en förlustkurva – som leder vidare. Det tycks vara en rörelse bortom vår kontroll. Kanske är det som att växa eller som när ett barn föds. Kroppen verkar veta och det finns inget annat val än att följa med. Det går inte att bestämma hur det ska bli. Det kan göra mycket

ont. Vi kan känna oss ensamma och övergivna och kan behöva hjälp och stöd. Men det finns något i vår mänskliga konstruktion som tycks kunna ta oss igenom också det som verkar helt omöjligt.

Hur kan vi berätta om detta utan att ge känslan av att vi som skriver inte har förstått någonting av smärtan och tyngden och utsattheten, utan att det blir en lista på några hurtiga punkter: »så hittar du hoppet om en framtid«? Det är kanske inte möjligt. För det är så det kan kännas i förlusten, att allt som är kvar är otillräckligt. Men vi tror att det är möjligt att det inte alltid kommer att vara så.

Det här är vår femte bok och en fortsättning på vår gemensamma reflektion över uppdraget som själavårdare.

Boken vänder sig till alla som själva varit med om svåra förluster och till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer. Boken kan förstås också läsas av var och en som är intresserad av samtal och möten när livet gör ont och framtiden verkar fattas.

Exemplen i boken är tagna ur vår erfarenhet men är återgivna på ett sådant sätt att ingen går att identifiera.

Uppsala 29 februari 2024 med regn och längtan efter vår

Kerstin Dillmar & Lars Björklund

Insikten om att det har hänt

då greps jag av förtvivlan

Predikaren kapitel 2

Spegelbilden på morgonen. Mina trötta ögon som direkt påminner mig om hur det är. Som om förlusten stått bredvid sängen och väntat. Den följer mig som en skugga till badrummet och står precis bakom mig och är en grå skiftning över spegeln.

Jag ser andra människor i mitt eget ansikte. Levande och döda. Sådant som för en sekund liknar någon annan eller annat som jag gjort mitt yttersta för att inte alls likna. Inte på något sätt. Och mest av allt ser jag det som fattas. Det som är för sent. Det som nu aldrig kommer att bli.

Hur överlever man en svår förlust? Den bottenlösa känslan av att alltsammans rasat ihop, brunnit upp eller gått sönder. Känslan av att helt orättvist bli fråntagen något. Upplevelsen

av att vara tvungen att lämna någon eller något, att något i en själv dör, att någon försvinner. Den ofrånkomliga insikten om att tiden gått och att det är för sent. I förlusten blir det tydligt att somligt aldrig kommer att bli. Det kan ge en känsla av att andra har fått tid och liv och mening på ett sätt som man själv inte fick – trots att man hade velat ha det och hade behövt det. Vissa förluster och sådant som inte längre är lämnar tydliga spår – en tatuering, en ring som tagits av eller en gravsten. Andra förluster som man bär och kämpar med syns inte på det sättet.

Så hur lever man med förlusten, i skillnaden mellan det man ville och det som blev? Hur kan förlusterna som får en att känna sig som död inuti hanteras? Och är det ens möjligt? Går det över huvud taget att hitta en fortsättning?

Vad är en svår förlust och vad räknas egentligen dit?

Olika slags förluster kan förstås upplevas på olika sätt. Man kan känna sorg, känna sig tom eller avstängd, besviken eller arg. Det kan upplevas som att förlora kontakten med sig själv. Man kan sörja och vara förtvivlad.

Att vara med om en svår förlust leder också till en upplevelse av att förlora något av sig själv. Det kan kännas som om en del av en själv vissnar, försvinner eller dör. Och det leder nästan alltid till att man upplever sig ha förlorat inte bara det som varit, utan också sin framtid. Det blir nu

tydligt att förlusten kommer att leda till en bestående förändring som man inte har bett om eller frågat efter. Man förstår att det som hänt inte går att ändra på, men förstår inte hur det ska vara möjligt att leva med det. Vem kommer jag att vara nu? Hur ska det bli med allt? Kommer jag att överleva det här? Man förstår på något sätt att det ligger ett stort arbete framför. Det kan kännas som att allt är helt tomt och på samma gång som att öppna porten till ett överfullt garage, där saker ramlar ut och det blir tydligt att man måste sortera och städa.

Det kan kännas som att detta är helt övermäktigt. Bilden av livet och det som drabbat är som det där överfulla garaget, och att börja ta i det som står där skulle vara som att titta ner i ett bottenlöst hål av sorg. Vad är det som finns där egentligen? Kommer det att vara något som man inte vill veta av, något som har legat där alldeles för länge? Kan det finnas en omfattande fuktskada längst in som ingen vetat om? Kommer det att vara iskallt så att händerna stelnar av kylan – eller kommer det att vara varmt och dammigt och fullt av gamla saker som väcker minnen som får en att börja gråta?

Spegeln visar oss en spegelvänd bild. Det betyder att de människor som möter oss ser en delvis annan bild. De ser oss rättvända och kan känna igen oss på håll. Vi kan ha en ambivalent känsla inför bilden av oss själva. Det kan vara så att vi inte riktigt känner igen det vi ser, att spegelbilden

inte visar den vi upplever oss vara. Eller att vi inte alls tycker om det vi ser och får en impuls att vända bort blicken, att vi inte vill se. Kanske tänker vi direkt att det enda som syns av oss är det som fattas. Vår ambivalens kan blixtsnabbt glida över i kritik. Bedömningsblicken, den som granskar, rynkar pannan och underkänner.

Andra har nog en bättre uppfattning om hur vi rör oss, går eller gestikulerar med våra händer. Men med insidan är det precis tvärtom. Insidan är vår egen kunskap om vår egen upplevelse. Den inifrånupplevelsen syns inte alltid på utsidan. Smärtan, sorgen och den bottenlösa tomheten syns inte alltid. Och även om allt detta syns, så är det för det mesta större än vad som går att se. Vi kan också lära oss att ha en utsida som inte visar hur insidan känns, öva oss på att det inte ska synas. Det går att bli mycket bra på det.

Vi kan längta efter att bli förstådda, att åtminstone någon ska kunna se vidden av det vi varit med om och förstå

något av vår sorg över det som aldrig blev. Att någon enda ska bekräfta och känna igen vår förlust, orka se den, klara av att benämna den, inte fly och låtsas som om den inte finns, inte genast påtala att livet ändå kommer att gå vidare, att det finns annat som väntar längre fram.

När vi har varit med om en svår förlust som påverkar våra liv på ett omfattande sätt behöver vår inifrånupplevelse få bli en berättelse. Det är för att vi själva ska kunna förstå vad det är vi känner, vad vi upplever eller vad vi har för

tankar om saker och ting. Vi kan tänka att vi redan vet det, att vi vet allt om det här, att vi tänkt samma tankar hundra tusen gånger. Att det bara är sådant man säger: »Din inifrånupplevelse behöver bli en berättelse«, som ett dåligt försök att trösta eller som att tala om något slags hopp som vi inte har bett om och som vi inte kan se. Ändå är det så: vår upplevelse inifrån behöver få bli en berättelse.

En förlust handlar inte bara om det som hänt här och nu, utan väcker också tankar om och minnen av andra förluster. Varje förlust väcker också tankar och minnen som rör hela livet, både om sådant som blivit och sådant som inte blivit.

En förlust gör att vi, ofta utan att ens vilja det, ser oss omkring och jämför oss med andra. Ofta drar vi slutsatsen att det gått bättre för dem. De verkar fortfarande vara friska, och de har sina barn levande vid köksbordet. Deras partner förefaller vara jämbördiga, närvarande och kärleksfulla. De ser ut att klara sina arbeten utan problem och de verkar få mycket gjort. De tycks ha lyckats med sina liv. Med jämförelserna kommer ofrånkomligen tankar om varför det inte blev så för mig. Det går att rada upp olika svar. Men den egna stora existentiella frågan handlar om varför just mitt liv blev så här, varför det här hände just mig och inte de andra.

Man brukar säga att man inte ska jämföra lidande. Händelsen i sig – förlusten – berättar inte självklart om hur upplevelsen blivit för den som varit med om den. Vi reagerar

olika och har olika erfarenheter med oss. Den som drabbas kan ha andra förluster eller sorger med sig som gör att det blir svårare. Ändå uppstår ofta någon sorts jämförelse. Denna jämförelse kan finnas i våra egna tankar och tolkningar, eller i vad andra säger – som om det fanns en lista med kriterier någonstans. Det kan i alla fall kännas så, även om vi inte pratar om det. Vissa saker förutsätts vi klara av. Att tänka så kan leda till att vi känner oss dåliga eller börjar tänka att vi kanske överreagerar. Annat är det fullt förståeligt att vi inte klarar, åtminstone för en tid. Men vad händer om det skulle visa sig att den förlust vi varit med om är sådan att vi inte klarar av den? Går vi under då?

Det är svårt med jämförelser. Vi ska inte jämföra lidande. Var och en har sitt.

Går det då att lita på att det finns en kraft som tar oss vidare utan att vi själva gör något? Som när vi fortsätter andas också då allt gör så ont att vi tänker att vi inte kommer att överleva? Som när hjärtat fortsätter slå trots att vi gråter hejdlöst? Som när våren kommer trots att vi kan känna oss helt avstängda och stumma?

Förlustkurvan

Alla förluster har, som vi nämnt, en process eller rörelse inbyggd – en kurva. Som själavårdare har vi många gånger fått följa med i den processen genom samtal och möten med personer som på olika sätt varit med om tragiska för-

Mående

Insikten om att det har hänt

På väg neråt

Bara tomhet och

ensamhet En oändlig trötthet

Ett

Vem skulle jag kunna vara nu?

annorlunda liv Öppningar

luster, dödsfall och helt förändrade livssituationer. Vi kallar denna rörelse eller process förlustkurvan. Det är rörelsen från ögonblicket då den svåra förlusten är ett faktum, när man är på väg neråt i det som rasar samman, när det därefter känns som om det bara är tomhet och ensamhet, genom den oändliga trötthet som allt eftersom kan bli till vrede och besvikelse – och en undran om det över huvud taget kommer att finnas någon fortsättning på livet – fram till den punkt där det går att ana att det finns en möjlig framtid.

Så hur gör man då en berättelse av det svåraste?

Om någon bad dig blunda och för ett ögonblick tyst inuti ditt huvud formulera vad som är det viktigaste, det mest angelägna för dig här och nu, skulle du troligtvis genast

veta svaret. Kanske skulle det handla om dig själv, kanske om andra. En längtan, något verkligt viktigt, något du behöver, något du är oändligt tacksam över, någon du sörjer eller något som verkligen behöver förändras. Du skulle veta det som ett ord eller en mening som träder fram ur sin bakgrundsfärg. Som ett fotografi i ett gammaldags mörkrum där bilden långsamt bli tydligare och tydligare. Som ett textat svar på ögonlockens tunna insida, en fråga, ett namn, en bön. Det är där allt börjar.

Förlustpunkten

Förlusten kan komma plötsligt och helt oväntat. Andra gånger kommer insikten att man på ett ofrånkomligt sätt närmar sig en sorts slutpunkt. Ibland behöver man leta sig tillbaka till den avgörande punkten, den som senare framträder som ett avslut, beskedet som ges eller insikten som långsamt fyller ens kropp. För många finns det ett före och ett efter den här punkten. För andra är förloppet så utdraget att det först är svårt att hitta en avgörande punkt när det hände. I stället är det något som långsamt glider iväg fram till att man ändå tydligt – och ofta överraskande – inser att nu är det för sent, det blev aldrig, nu finns det ingen återvändo eller att döden är ett faktum. Det är som om det plötsligt öppnar sig en avgrund framför en. Marken rämnar.

Det kan liknas vid att vara med om en olycka där man skadas allvarligt och till en början inte känner någonting

Att leva innebär att vara med om förluster: dödsfall, förändrade livssituationer, förlorade relationer och en riktning i livet som faller sönder och blir till ett annorlunda liv. Vid en svår förlust förlorar vi inte bara det som varit – det kan också upplevas som att förlora något av sig själv och sin framtid.

Som själavårdare har Kerstin Dillmar och Lars Björklund mött många människor som är mitt inne i att hantera en svår förlust. Genom dessa möten har bilden av en förlustkurva framträtt, den process som alla verkar behöva gå igenom. Från insikten om vad som har hänt till en tomhet och trötthet för att så småningom se öppningar och en möjlighet att fundera över en ny tillvaro. Kerstin Dillmar och Lars Björklund beskriver varje steg i förlustkurvan, hur det känns att befinna sig där och vad som behövs för att komma vidare.

Boken vänder sig till alla som själva varit med om svåra förluster och till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer

kerstin dillmar är författare, präst i Uppsala domkyrka och kaplan på Sigtunastiftelsen

www.argument.se

lars björklund är författare, präst och föreläsare