Vem såg mig då by Argument Förlag

susanne dahl kent wisti

VEM SÅG MIG DÅ ARGUMENT

susanne dahl kent wisti

VEM SÅG MIG DÅ

ARGUMENT | ARCUS

© 2020 Susanne Dahl, Kent Wisti, Argument Förlag och Arcus Förlag Inledningstext och bilder: Kent Wisti Dikter: Susanne Dahl Grafisk form: Pierre Eriksson Den inledande texten om trösteänglar har tidigare publicerats i omarbetad version i Kyrkans Tidning De två första raderna i dikten En bön för det som inte blev på s. 78, samt raderna på s. 5, är meningar hämtade ur boken Hellig, sårbar av Gyrid Gunnes (Portal forlag AS, 2012) Tryckt med bidrag från Hilda och Håkan Theodor Ohlssons stiftelse Tryck: Bulls Graphics AB

jag behöver en gud för allt det som inte blev en närvaro som inte är rädd för frånvaro

varje yta har ett djup och varje djup har en yta. I mellanrummet lever det som inte låter sig sägas. Allt det som ordlöst rör sig i bröstet i var och en av oss rolösa. Det blir till ett eget landskap av konst och lek, en verklighet som finns under och utanför tid och rum. Så bryter det igenom ibland och för oss rolösa öppnas vägar i snåriga och väglösa landskap. Över detta smala ingenmansland går änglar till synes planlöst. Några skramlar omkring i rustningar och talar uppjagat med varandra om hjältemod och drakar. Andra övar godnattsånger och balansgång för att kunna följa människobarn över åar på smala spångar.

I släpljus, i utkanten av landskapet, går de till synes misslyckade änglarna. De som aldrig har hjälpt några barn eller dräpt några drakar. Det viskas om dem att de är trösteänglar. De kan inte skydda någon, inte skjuta kärlekspilar i bröstet på ynglingar eller blända fiender med starka ljussken. De har inga avgörande meddelanden från någon gud att lämna människorna, de kan varken tala eller sjunga. De betraktas av sig själva och av de andra änglarna som tämligen odugliga. De har inte heller klätts i vita kläder eller anförtrotts vingar. De går omkring och luktar lite svett i jeans, t-shirts med nostalgiska konserttryck, hellyhansenkoftor, toppluvor och täckjackor. Stumma änglar som bär guds vanmakt. Det är änglar som i sin vanmakt inte kan något annat än att tigande stanna kvar hos den de besöker. Vi rolösa kan ana dem där de står alldeles nära och stilla bakom ryggen på människor när livet har gått sönder och allt gör ont. De lägger kanske någon gång en hand på axeln och stannar alltid kvar. De har inte ens anförtrotts de andra änglarnas odödlighet. När en människa ska dö, om det så är

hemma i kökssoffan, på sjukhus, i skogen under en gran eller i ångest i en skyttegrav, lägger de sig alldeles tätt intill i sked och dör samtidigt. De dör med vatten i lungorna, sömntabletter i magsäcken och innan räddningstjänsten klippt upp biltaket. Om dagarna går trösteänglarna omkring på skolgårdar, kontorstoaletter och åker buss. På Ikea finns stora härar av trösteänglar bland änkor som tvingas till flytt, nyseparerade medelålders som sålt sitt radhus, trötta småbarnsföräldrar som i hemlighet ställer sig frågan om de egentligen vill. Änglarna äter lax i restaurangen men byter ut den kokta potatisen mot pommes. Trösteänglarna är själva tämligen oreflekterade. De skulle så gärna vilja ha vita kläder, vingar och äga odödligheten. I stället får de sitta på enkla krogar i utkanten av staden bland Jack Vegasmaskinerna, stå i badrummet på morgonen med lärare under panik ångestattacker och i visningsrummet på rättsmedicin någon dag efter mopedolyckan. På avstånd kan de, som i ögonvrån, för någon sekund se någon som cyklar gråtande över torget, och de vet att tårar smakar salt.

De vet inte att tröst är erfarenheten av att inte vara ensam. Tröst är inte att lindra eller att lyfta bort. Det är en gud som i ångest skriker ut sin gudsövergivenhet. Så blir delad vanmakt till allmakt. Men detta vet varken trösteänglarna eller vi något om. Det är någons hemlighet.

gรถm mig, i dina vingars skugga

skydd Låt mig passera utan en blick Gå bara förbi utan att fråga Jag har inget att redovisa inga ord som håller nu Låt mig få gömma mig Jag ska hålla mig alldeles intill Stryka längs med de grå fasaderna Söka skydd bland trädens gröna Smyga helt öppet Låt mig passera utan att fråga

en bön om att falla mjukt Jag ber inte längre böner om att skonas från det som alltid drabbar bara om att bli emottagen att fallet ska vara mjukt

De ringer säger att du har lämnat nu Att du är en av dem som inte längre finns kvar Om jag ingenting svarar bara lägger på Om orden aldrig når mig inte får något fäste i kroppen Om jag backar nu går baklänges genom dagen lägger mig igen söker skydd under täcket Har ingenting hänt Kommer du tillbaka

PĂĽ den tredje dagens morgon vaknade jag Ă&#x201E;nnu vid liv StrĂ¤ckte mig ut efter dig och fann att din plats var tom

var inte rädd Ingen eldskrift på väggen, men en nattlampa i vägguttaget Ett ledjus i svagt rosa Inget gloria i höjden, men en välkänd doft Den lätta tyngden av täcket Inte en bortrullad gravsten, men en dörr ställd på glänt Den mjuka rösten från radion Inga drömmar som uppenbarar, men någon som andas intill En sömnlös natt

stanna hos mig Lämna mig inte nu Inte i det här skicket Jag måste tas om hand först Tvättas ren och förbindas Tror att läktiden blir lång Lämna mig inte nu Inte i det här skicket

Jag vet ingenting om det h채r livet Om hur dagarna ska hanteras Om hur n채tterna ska klaras av Jag vet ingenting om det h채r livet Bara att jag aldrig har varit i v채rlden utan dig

öppning Hur våra liv nuddar vid varandra På en parkeringsplats vid stormarknaden Så lite vi vet Ändå vet vi allt Den plats du befinner dig på är inte främmande för mig Den sorg jag bär är också sorgen i dig Den dagliga kampen och hur vi försöker Ett ensamt och gemensamt arbete

Så vilar en välsignelse över oss En slags utvaldhet När vi vaknar en söndagsmorgon Ligger kvar i aningen av den nya dagens ljus Att vi för en stund är lätta och svävande inte helt jordade efter nattens drömmar Våra ansiktsdrag ännu inte ordnade bara helt öppna sårbara mottagliga

Om denna bägare inte kan gå förbi mig drick den med mig

den ensamheten De små händelserna under dagen De till synes meningslösa och triviala Jag ringde dig i väntan på bussen under cykelturen Samtalet medan jag lagade middagsmaten Korta meddelanden under kvällen Den närvaron Ensamheten när dagen går mot sitt slut Somnar utan god natt Ensamheten i att inte längre höra ihop att förlora dig att falla isär Jag vill inte ha den