Firebird Magazine #4 -2015 by Trans Am Club of Sweden

FIREBIRD magazine MEDLEMSTIDNINGEN FRÅN TRANS AM CLUB OF SWEDEN

#4/2015

400 blir 406 c.u.i s. 6 Besten från norge

Den vackra resan

s. 8

s. 14

ra... e m t e k c y m och

LEDAREN

Nummer 4 2015 FIREBIRD MAGAZINE ges ut fyra gånger om året till medlemmar i Trans Am Club of Sweden. Tidningen är av medlemmar, för medlemmar.

Reportrar: Ingemar Caisander registrator@transamclub.se 0739-994875 Layout: Peter Mäki-Kauppila petermk@transamclub.se Kontakt: Firebird Magazine C/O Peter Mäki-Kauppila Gullregnsgatan 2A 802 82 Gävle Tel. 070 - 291 66 87 e-mail: redaktionen@transamclub.se

Trans Am Club of Sweden är en ideell förening grundad av Erik Szanto 1980.

Framsidan: Det är inte fel med stark mage. Vägarna är väldigt kurviga på Lindas usa-resa Foto: Linda Persson

Allt insänt material medges rätten att användas i tidningen när som helst det behövs. Inget publicerat material får återges utan Trans Am Club of Swedens tillstånd. Läs med försiktighet. Innehållet kan vara beroendeframkallande!

transamclub.se

Lördagen den artonde juni 2016 är preliminärt det datum vi har årsmötet i Strömstad, samtidigt som Stars And Stripes kör sitt Summermeet i närheten. Strömstad ligger på västkusten, norr om Göteborg och strax söder om den norska gränsen. Har ni någonsin varit i Norge? Första gången jag var till Norge var samma år som min familj firade julen i Fjätervålen och jag gav mig själv en MacBook i julklapp. Trots att det var en vintersportort vi valt för att hustrun skulle kunna åka skidor var det ändå nästan ingen snö. Däremot var det kallt och jag halkade omkull på en isfläck bland de bungalowliknande husen varav vi hyrt ett. Familj? Jag, min hustru och vår dotter med pojkvän. Mina syskon är det jag numera kallar Släkten. Mina föräldrar kallar jag nog just ingenting längre men erkänner att jag har ett litet dåligt samvete för att jag fortfarande inte sorterat dem på något sätt. Ni i min övre medelålder förstår säkert vad jag menar om osorterade föräldrar. Måhända har det att göra med deras egen oförmåga att sortera sig. I min ungdom ville inte min mor att jag skulle kalla henne mamma när vi var på krogen med hennes kamrat Yvonne. Då var jag ungefär sjutton år och bodde i mitt livs andra egna bostad på Lästmakargatan 9B i Uppsala, mycket vackert beläget i Salabackar på andra sidan den parkliknande kullen bortom Hjalmar Brantings Torg där jag på den tiden hade min tandläkare. Han var inte särskilt trevlig. Han demonstrerade hur man inte skulle göra med tandtråd - och sågade ner i mitt tandkött. Så ska du inte göra, sade han. På biblioteket alldeles i närheten lånade man ut LP-skivor på samma sätt som man än i dag kan låna böcker på vilket bibliotek som helst. Jag lånade en skiva med Chick Corea och grundlade en ännu så länge livslång förälskelse i hans pianojazz. Chick Corea spelade nyligen i Barcelona, vilket jag missade emedan jag inte var just där just då. Men jag var i Spanien. Dock var det inte samma datum så oavsett om jag hade velat vara i Barcelona hade jag behövt inte bara byta ort utan också byta tid. Egentligen är det rent filosofiskt ingen skillnad för en modernt resande människa som ena natten går till sängs på Gran Via 44 i Madrid för att ett dygn senare somna bredvid hustrun i Huaröd, några hundra mil därifrån. Även om man skulle gå till fots tar det ändå inte längre tid än man rimligen har till sitt förfogande, vilket gör det lätt att ifrågasätta både tidsbrist och rädsla för att riskera att vänta på tåget. Väntan är långt bättre än man föreställer sig, innan man accepterat att tåget redan gått och här står vi på perrongen med våra värdelösa biljetter som inte är ombokningsbara och stirrar med tom blick på de meningslösa löpsedlarna vid den kiosk som faktiskt stängdes för gott två veckor innan vi blev frånåkna på stationen men ändå har löpsedlar som påminner oss om att det finns storbildsskärmar på Stortorget i Malmö inför fotbollsmatchen. Trots att den redan är spelad och skärmarna bortplockade. Som barn kunde jag förvånas över att precis där jag korsade vägen hade en buss just kört förbi. Hade jag inte varit i tiden där jag just då befann mig hade bussen kunnat köra över mig och denna text hade skrivits av vice ordförande Patrik istället. Trots att musen bakom kylskåpet i Bortom Vingåker hade oturen att råka klämmas ihjäl under kylskåpet i morse, luktar huset fortfarande av musens urin. Som om kylskåpet och musen inte alls träffade varandra när jag skulle se om jag kunde fånga den och på något oklart och nyvaket sätt slänga ut den så att jag kunde sova vidare. Statistiken säger dock att musen kommer att ersättas av en ny mus. I de elva år vi haft detta hus har det alltid funnits möss i huset. När vi köpte huset rensade vi upp i det omfattande musbo som säkerligen flera generationer möss byggt runt kylskåpets kompressor med hjälp av stora mängder hushållspapper och de sedvanliga högarna musbajs. Fördelen med att en mus bajsar medan den sysslar med annat är att man ganska lätt kan spåra den och se ifall musen varit på köksbordet eller inte. Det man kanske inte tänker på är att mössen också kissar på samma sätt. Den lukten påminner om en friskare dock syrlig variant av den äckliga violparfym som var så populär när jag var taxichaufför i Stockholm i slutet av åttiotalet. I alla fall: Den MacBook jag gav mig för att dottern önskade sig en bärbar dator och jag löste mina ekonomiska ångestar genom att köpa två datorer, varav jag då fick den första nya dator jag givit mig själv sedan 1990, visade sig inte fungera. Den ville inte starta. Så jag tog hustruns Renault och körde rakt västerut. Ett utmärkt sätt att hantera sin besvikelse, när den dator jag köpt som inte fungerade var inte bara väldigt dyr utan också en dator jag egentligen inte behövde. Rakt västerut från Fjätervålen ligger Norge och jag körde några mil utan att ha någon aning om att jag åtskilliga år senare skulle kunna passera samma väg igen, förutsatt att jag i sommar inte vänder i Strömstad utan fortsätter norrut tills jag kommer att ha Sälenfjällen öster om mig i min fina Trans Am GTA. Den klarade bilprovningen i höstas, men det kunde man väl ha räknat ut. Vill ni klappa på den är planen att jag kör de nästan prick femtio milen från Huaröd ungefär en vecka innan midsommar och hoppas att vi syns på Strömstad Summermeet och Trans Am Club of Swedens årsmöte 2016. Chefen.

Gilla oss på facebook www.facebook.com/transamclub

ORDFÖRAnde Torbjörn Skog

ordforande@transamclub.se

0703-807037

VICE ORDFÖRANDE PATRIK HEDSTRÖM

patrik@transamclub.se

0706-402999

SEKRETERARE INGEMAR CAISANDER

registrator@transamclub.se

0739-994875

STYRELSEN

TORBJÖRN SKOG

2015

ORDFÖRANDE

KASSÖR JONAS ERIKSSON

jonas@transamclub.se

0705-981064

LEDAMOT PETER KISCH

peter@transamclub.se

0736-370091

LEDAMOT PER ERIKSSON per@transamclub.se 0706-383900

LEDAMOT OLLE KJELLIN olle@transamclub.se 0705-108962

LEDAMOT ROBERT HJELM robert@transamclub.se 0703-626361

VALBEREDNING: ERIK TAPPER 0709-424324 valberedning@transamclub.se REVISOR: HANS TURESSON KLUBBFÖRSÄKRINGAR FREDRIK LINDSTRÖM fredrikgta87@hotmail.com 013-83368, 0707-322287

KLUBBSNACK

å närmar sig då ytterligare ett år sitt slut. Vädret börjar så sakteliga bli mer kylslaget (även om det hittills varit en relativt fin och mild höst) och de flesta av oss har nog åtminstone börjat fundera så smått på att ställa in Eldfågeln i garaget för lite välbehövlig vintervila. Det känns ju alltid vemodigt när man drar skyddskapellet över bilen men håll ut – förhoppningsvis går vintern fort. Snart tittar vårsolen fram igen och det underbara ögonblick då man får starta upp maskinen och glida ut på vägarna är här igen. Om du förresten har några funderingar på hur du bör förbereda pärlan för vintersömnen så plocka bara fram förra numret av Firebird Magazine – där finns en artikel med lite praktiska och nyttiga tips inför vinteravställningen. I samband med årsskiftet har det även blivit dags att förnya medlemsavgiften inför det kommande året. För bara 365 kr fortsätter du vara medlem i Sveriges trevligaste bilklubb. En inbetalningstalong bifogas detta nummer av tidningen – glöm inte fylla i dina uppgifter (namn och medlemsnummer) för att vi skall kunna hålla koll på att just du betalat! För er som löst medlemskap nu under hösten och använt er av ”Höstspecialen” (550 kronorsalternativet på hemsidan, www. transamclub.se) gäller att ni INTE behöver förnya ert medlemskap. Höstspecialen gäller den kvarvarande delen av innevarande år samt hela nästa år (2016) – ni kan alltså bara med gott samvete lägga inbetalningstalongen i pappersåtervinningen. För oss övriga gäller att medlemsavgiften skall vara betald senast den siste december, vänligen respektera detta. Vi har under tidigare år varit ganska överseende och accepterat även väldigt försenade inbetalningar, men på grund av den ökade administrationen det inneburit tvingas vi nu skärpa upp detta. Så snälla, se till att medlemsavgiften är betald senast 20151231 (och glöm inte fylla i era uppgifter på talongen / överföringen)! Vinteruppehållet är ju för övrigt ett ypperligt tillfälle att fixa till alla eventuella småfel (och även större projekt, för den delen…) på pärlan, så varför inte ta tag i detta nu när bilen ändå inte kommer att köras på ett tag? Om du känner för det får du jättegärna ta några bilder och skriva en liten text om vad du renoverar eller fixar till – maila sedan det hela till redaktionen@transamclub.se så är det inte omöjligt att just ditt projekt dyker upp i ett kommande nummer av tidningen. Förutom äran och berömmelsen (!) kanske det kan hjälpa någon annan som har ett liknande jobb på gång. Med detta hoppas vi i styrelsen att ni alla får en riktigt skön och avkopplande julledighet. Var snäll mot Tomten och kör försiktigt, så hörs och ses vi nästa år! God (H)jul och Gott Nytt 2016! Ingemar Caisander Medlemsregistrator

Kilroy w as here

KLOTTERPLANKET till e g i r e ar Sv ljus g n i v t slut bak EU-be ndring om Det är numera tillåtet att köra dagtid utan lagä

baklysen i Sverige. Detta efter ett EU-beslut som trädde i kraft 7 februari 2011. Direktivet innefattar däremot att varselljus skall vara på dagtid. Nytillverkade europeiska fordon kan numera säljas med sensorer som reagerar vid ljusförändringar - vilka fortfarande inte är helt tillförlitliga. Förare till fordon som inte har den funktionen måste själva sköta ljusreglagen och bedöma situationen. Faran ligger i om man glömmer

att sätta på baklyktorna exemplvis i dimma eller regnoväder, och dina medtrafikanter riskerar att inte se dig i tid. Om den nya lagen har påverkat olycksstatistiken vet man ännu inte då lagen är relativt ny, men som tur är så är belysningen lika självklar för de flesta svenskar som att använda bilbälte. /LP Källa: Motor #9/2015

Ödmjukaste tack! I somras erhöll jag Norrlandsektionens Specialpris för mina år som redaktör för Firebird Magazine. Jag vill ta tillfället i akt att tacka för detta hedersamma omnämnande offentligt. Ödmjukaste tack! Jag har försökt att skapa lite julstämning i fotot som föreställer ett av de två graverade glas jag mottog (det andra är inte sönder utan bara parkerat på annan plats) trots att regnet öser ner på andra sidan fönstret. Första advent är kommen, Lucia hinner passera innan tidningen ligger i era händer, så det som återstår är att önska alla medlemmar en fin högtid. Hur blött det än är ute och hur mycket jag än längtar till våren igen, så hoppas jag att vi alla får en vit jul, trots allt.

Varmaste önskningar till Er inför nästa år, Linda Persson #116 f.d. Redaktör

Gör som över 430 andra. Gå in på vår facebooksida och Gilla! Där har vi senaste nytt, Hot or Not-frågan, tävlingar och mycket annat.

Om man åker fast för fortkörning, kan man kalla det gasolycka?

SHOPPEN e! dand u j b Er

109:149

639:-

149 299:-

Fräc

k Be an s i s tillfä ie för alla ll vart , vit en! elle rm arin blå

Palm Beach badhandduk 100x150cm Broderad logotype

Finn

HERRMODELLER

Softshell Jacka Stilren och robust jacka DAMMODELLER

339:-

699:-

Marion Piké Svart,vit, röd eller mörkblå

Functional Duty Pants Byxa med flertalet fickor

169:-

349:-

NYHET I SHOPPEN! Rykande färsk ryggsäck med klubbens snygga logga. Rymmer 17 liter.

Kings t-shirt Klassisk standardmodell Svart, vit, röd eller marinblå

Så här beställer du:

För att se hela sortimentet, besök vår hemsida på www.transamclub.se

Logga in på http://www.transamclub.se Välj vara, färg, antal och storlek och lägg i kundvagnen. Välj sedan fortsätt handla eller gå till kassan. Vid kassan, följ instruktionerna för betalning.

719:-

Victoria Vatten- och vindavisande softshelljacka

Din order sparas i tio dagar innan den makuleras. För frågor eller förslag till klubbshoppen, använd frågeformuläret under fliken Kontakta Shoppen. Leveranstid är cirka 14 dagar.

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

400

blir 406

Trots att det varit bra kräm i 400-motorn från en 1973 Catalina så har det uppstått en massa problem under de fyra åren vi ägt Trans Amen den sitter i. Allt från förgasare till generatorras och oljeläckage m.m. Det är hög tid för en avancerad genomgång av motorn och det blir en renovering in i minsta detalj. Till hjälp har vi 30-åriga Andrew Glennie, som trots sin ringa ålder fått stort erkännande i Minneapolistrakterna av bilfolk för sina välbalanserade motorrenoveringar. I samband med att 400:an togs ur bilen så utfördes först ett kompressionstest som mot alla odds visade sig vara helt ok. Tändstiften var rätt igensatta på grund av hög oljekonsumption men det var väntat. Efter att ha tagit isär alla delarna skickades dessa till olika maskinverkstäder för diverse behandlingar. Redan vid nedmonteringen kunde det konstateras att vi var ute i sista stund. Varenda lager är på upphällning och våran mekaniker var förvånad hur bra motorn gick, trots allt. Det satt avbrutna bultar i topplocket och bara för arbetet med dessa skulle det gå på $1100 inklusive vevstakar och nya kolvar. Kostnaden för motordelar, honing, borrning och slipning, vätskor och arbete beräknas gå på kring 35 000 svenska kronor, plus, minus någon tusenlapp. Detta efter att dollarn gått och blivit flera kronor dyrare sedan förra året. Det tåls att jämföra med priset jag betalade för enbart honing av 400-blocket i min 1975 Esprit för snart tio år sedan. Det gick på 13 600 kronor, vilket sades vara billigt. Detta är alltså en god anledning till att renovera eventuella bilköp/motorköp i USA innan import och allt fler gör så också. Under tiden som blocket borrades .030” och väntade på avslutande honing, åkte vevstaken på slipning och polering och ventilfjädrar införskaffades. Verkstaden som jobbar på blocket sätter även i kamlager och frostpluggar innan leverans. Den andra verkstaden har nu slipat färdigt och polerat vevstaken, vilket gick på $93 men kunde ha kostat betydligt mer. Glennie får hem renoveringskitet till motorn och ytterligare $600 plus moms dras från kontot. För att spara arbetstid så stoppades insuget i syrabad, i stället för blästring. Det dröjde inte länge innan Andrew slet upp det igen. Det visade sig vara ett insug från 1969 som man tidigare epoxylimmat delar av avgashålen på för att passa motorn från 1973. Limningen började frätas sönder. För att inte behöva göra om det arbetet med, så avbröts syrabadet. Det räckte dock och insuget lades

CUI

undan för senare lackering. Vi hade tagit förgivet att det var ett insug från samma år som motorn. Det var inget vi hade behövt kolla upp tidigare. Nästan två månader har gått sedan första steget av renoveringen påbörjades och blocket är nu färdigt. Glennie går igenom detaljerna för att kolla att allt är enligt specifikationerna. Lagerspelet var inte korrekt men det har han nu justerat. Förgasaren, en Holley 650 DP, anlände för några veckor sedan och har klarat transporten utan skador. (Läs om förgasarrenoveringen i FM #22015). Värre var det med packningen men det är trots allt en mindre kostnad. Dock fick vi snart dåliga nyheter. Efter att ha provat förgasaren på en testmotor visade det sig att den läckte. Det har ingenting med renoveringen att göra utan beror på hur dessa förgasare en gång var konstruerade, hävdar Glennie som renoverat ett åttiotal Holleys de senaste åren. Holleyförgasare från 70- och 80-talet som börjat läcka kring de gjutna munstyckena kräver mer arbete än bara nya packningar. Det går att åtgärda men i nuläget blir det billigare att renovera den gamla Rochestern som sitter på. Så det är nu vad som sker. Den totala kostnaden är vid detta moment uppe i $1980 och det efter att vi fick $200 i rabatt vid borrningen men än återstår inköp av slangar, nya grenrör, ventilkåpor och luftfilter, oljor och liknande samt att betala arbetet som Glennie utfört. Ihopsättningen påbörjas De nedre delarna åker på plats. Kolvar, kolvringar, ventilstyrningar etc monteras och arbetet flyter på. Hittills har allt gått smärtfritt och nu är det inte långt kvar till att motorn skall bänkas. Det blir en liten extra kostnad men som kan vara värt, istället för att få reda på om motorn har några brister när den redan är isatt. (Sedan är det alltid kul att få hästarna räknade.) De nya grenrören monteras på för kontroll av passformen. Allt ser bra ut, säger Andrew, men det är lätt sagt innan motorn kommit på plats. Glennie fann också under tiden en spricka i fördelaren så han införskaffade en ny sådan. Motorn lackas därefter i Pontiacblå som sig bör. Rochesterförgasaren togs isär och ett par dagar senare, efter ett nytt test, så fungerar den klockrent. Det är sköna nyheter. Tiden går. Just nu är det fyra veckor kvar tills jag åker över för att köra underverket. Nästa vecka kommer motorn att bänkas innan den åker i bilen. Tanken var aldrig

Text & Bild: Linda Persson

att trimma motorn då den redan drar cirka 1.4 liter milen vid blandad körning. Den behöver inte mer då vi använder den till resor på ett antal hundra mil vartannat år. Däremot har jag förhoppningar om att den skall låta mer som en V8:a istället för en gammal traktor efter ombyggnationen. Dagen Dyno - Katastrof Så var det då dags att bänka motorn. De hinner knappt starta upp förrän motorn skär. Det var bara att köra hem och plocka isär. Tre av kolvarna hade kört fast (cylinder 2, 3 och 4). Övriga fem såg bra ut, välsmorda och rörde sig fint. Tre av kolvbultarna hade gett med sig, visade det sig. Ett liknande ras har bara inträffat tio gånger hos dynoföretaget i Litchfield. Det handlar om millimeterprecision och minsta skräpkorn på ett lager kan orsaka tvärstopp. Eller möjligtvis defekta delar men det är ganska långsökt. Glennie åkte dagen efter hela vägen till Iowa för att hämta nya kolvar och lager. En merkostnad på kring $200 då dessa inte går att köpa

styckvis. Vevaxeln lämnades åter in för polering som företaget tack och lov bjöd på. I övrigt hade det inte uppstått några skador. Tiden blir allt mer knapp men under kommande helg satte Glennie åter ihop maskineriet och ny dynotid är bokad. Vi är uppe i en kostnad av $3000 och då har vi $250 att betala för den nya bänkningen samt arbetet som Glennie utfört. Trots detta har vi kommit undan väldigt billigt. Killarna på dynocentret hade aldrig hört talas om en billigare Pontiacrenovering. Dock bevisar det att det går att göra. I dagsläget hade det inte blivit mycket billigare med en Chevamotor, trots betydigt fler valmöjligheter. Med två veckor kvar så hålls alla fingrar och tår att det nu blir en lyckad bänkning. Andra gången gillt? Det är pirrigt att sitta på andra sidan jordklotet när man vet att nu måste det klaffa. Tiden rinner iväg. När jag hade lagt mig vid midnatt så hade jag fortfarande inte hört något. På morgonen hade jag fått ett mail. “Allting gick bra. Det är bara några

småjusteringar som skall till men motorn är godkänd”. Hurra! 309 raska pållar hade tagit sig ur med 407 ft lbs torque = vridmoment, vilket är fina siffror för en fabriksmotor. Nu är det finliret kvar och om två veckor börjar allvaret... Semestern! Summering då Under tre månader har Andrew Glennie tagit isär, skickat delar till olika verkstäder, varit nere i Iowa och köpt delar två gånger, monterat ihop, lackat, bänkat, tagit isär, monterat ihop, bänkat och satt i motorn i bilen igen. Utöver motorn så har Glennie också fixat en ny vajer till huvlåset, tagit bort cruise control-boxen och kopplat hastighetsmätarvajern direkt till instrumentbrädan. Han har också gått igenom vindrutetorkarmotorn som det varit glapp i sedan köpet. Slutnotan landar på strax över $4250, i runda slängar 36500 kronor, vilket är något mer än beräknat men ändå inom rimlig budget och betydligt billigare än om samma renovering gjorts i Sverige.

Trasigt kolvbultsfäste. Hoppsan!

Nu börjar det likna något!

Epilog Man vrider om nyckeln och motorn mullrar igång. Växeln åker i och med ett lätt pedaltryck rycker Trans Amen igång och far iväg som ett skott ner för gatan. Några dagar senare beger vi oss ut på en tusen mil lång resa. Riskabelt, tycker några. Grymt, säger de andra. Hur det gick får ni läsa om senare. Over and out!

Motorn redo för uppstart.

Nu är cirkeln sluten, motorn tillbaka i bilen.

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Besten från norg Polly Motorsport

Trans Am 1986

Rykande fakta 0-100 km/t: 1,9 sek 0-200 km/t: 5,29 sek 0-300 km/t: 11,91 sek. 0-201m: 5,77 sek-208 km/t, (Amcar Raceway, Gardermoen 2015) 0-402m: 8,89 sek-251 km/t (Amcar Raceway, Gardermoen 2015) 60 ft: 1,45 sek.

Vad får man för slutprodukt om man korsar en norrman, en Big-Block motor och en Firebird från tredje generationen?

Den 2040kg tunga Firebirden används, brukas och tävlas mot det mesta oavsett bana, tävlingsform och kontinent.

Visst låter det nästan som en norgehistoria? Men de är precis det som norrmannen Pål-Arvid ”Polly” Blytt från Bergen i Norge har gjort, han har skapat sig själv ett riktigt monster!

Till det yttre ser Firebirden ut som en standard tredje generationare, sånär som på strålkastarna och en större vinge på bakluckan. Men det är inuti som all den komplexa uppfinningsrikedomen och de läckra konstruktionslösningarna finns. Idag så råmar en 540 kubiktum stor Chevrolet Big-Block under motorhuven. Närmare bestämt ett Donovan aluminiumblock på nästan 9 liter som man har fyllt med diverse fräna ”åka fort”-prylar i. Detta är sedan kryddat med ett par Dart 325cc toppar. Även de är fyllda med sköna raceprylar. Kamaxeln i motorn, jämfört med allt annat på Firebirden i alla fall, är en relativt mild customtillverkad variant och varför man valt en mild kam beror på att bilen nämligen kan tankas med vanlig 93-oktanig ”macksoppa” vilket var målet i motorbygget.

Det kanske inte verkar så orealistiskt och konstigt med att säga att Pål-Arvid har tävlat och vunnit en massa och även slagit fina rekord med sin Firebird. Men när man undersöker det lite mer så är det lite udda vinster han har i bagaget. Vad sägs om att vinna fem utmärkelser på Silver State Classic Challenge 2010* i USA för snabbast hastighet, snabbast genomsnittshastighet, snabbast tid på Half-Mile och OneMile Shootout, samt en förstaplacering i Unlimitedklassen. Förutom det har vi fartrekordet för Europas snabbast gatlegala bil på 407 km/h på Mercedes testbana, ATP-Papenburg i Tyskland 2008, på vått underlag dessutom!! Han har rejsat mot en raket, och vunnit. Han har rejsat mot en pilbågskytt och vunnit.

Men grädden på moset får man nog säga att superchargern är – en gigantiskt stor ProCharger F-3R kompressor som huserar långt fram i motorrummet.

Text: Peter Mäki-Kauppila Bild: Polly Motorsport

ProChargern genererar dessvärre en väldans massa värme som leder till att motorn får andas in väldigt varm luft. Eftersom en motor mår som bäst av att andas in så kall luft som möjligt, har man lyckats klämma ner sex stycken vattenkylda intercoolers (luftkylare) med tillhörande rördragning i motorrummet, några är dessutom inbyggda i det specialtillverkade insuget. Visst låter det himla trångt i pannrummet? Men där huserar 1407 hästar och 1110 Nm i vrid. Det kan man väl säga är ”lite” mer än vad som fanns i Firebird av 1986 årsmodell i Pontiacs modellutbud det året. Resten av drivlinan och chassit är ett minst lika imponerande och galet bygge. Mycket är specialtillverkat eller modifierat för att klara den påfrestning som bilen utsätts för. Allt från ombyggd koppling till egentillverkad hjulupphängning. Även bromsarna är massiva. Fram sitter det 394 mm keramiska bromsskivor från Brembo. Det kan vara behövligt, om man vill stanna från 400 kilometer i timmen utan stoppskärm, eller vad tror vi?

* Silver State Classic Challange räknas av Guiness som världens snabbaste billopp i världen. Loppet anordnas på en 90 miles (14,5 mil) lång raksträcka på State Route 318 i Nevada, vilket möjliggör otroligt höga hastigheter hos de tävlande bilarna.

Hastighetsrekordet på SSCC innehar amerikanen Jim Peruto med en snitthastighet på 217.5570 MPH (350.049 km/h) sedan 2012.

Filmtips!

Vi tipsar om Børning, en film fulladdad med action, rejs i högt tempo varvat med härlig humor. Vi får följa karaktären Roy, i ett intensivt billopp från Oslo till Norges topp, Nordkap. Pål-Arvids Trans Am är givetvis med i filmen

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Vem ville inte ratta en svart Pontiac Firebird Trans Am med guldörn på huven efter att ha sett Burt Reynolds blåsa snuten med pedalen i mattan? Medlem #256 Carlund är inte ensam om den drömmen och tog tag i saken för några år sedan. - Hur många gånger har man inte

sett Nu blåser vi snuten, säger Erik Carlund, och tar en klunk av sitt kaffe innan han visar ut i garaget.

Något bilintresse hade han egentligen inte som barn. Erik växte upp på en bilfri ö på västkusten och hans far var ingen som stod och skruvade i garaget. Eriks kompisar på grannöarna körde flakmoppe men för honom var fordon något som tar en från punkt A till punkt B. Och varför skruva själv när det finns verkstäder som gör det åt en? I slutet av 90-talet började det dock suga i tarmen efter den där svarta bilen med gulddekaler som han såg som ung

på film. Men livet ville annat. Han träffade en tjej och snart kom första kotten. Villa, jobb och familj tar sin tid och med åren steg också priserna på andra generationens Firebird Trans Am. När barn nummer två hunnit bli några år och garaget var färdigbyggt så var det dags att släppa bomben till frugan. Erik ville bli med V-åtta.

v o n e r s Carlund Bandi

Text & Bild: Linda Persson

Ekonomin fick råda Fru Jessica har själv ett stort bilintresse från ungdomens dagar då hon körde både lagliga och mindre lagliga streetrace, så hon höll med sin make om att det var på tiden att skaffa finbil. Det blev en –86 Trans Am, för ekonomins skull. Men det var en Bandit de ville ha och paret fortsatte därför att leta på nätet under tiden de körde tredje generationen.

- Hittade en S/E klon byggd på

en –74, men Mikael Malmquist, en kompis med stort bilkunnande, avrådde och sa att jag kommer ångra mig om jag köper en oäkta när det är det äkta jag egentligen vill ha. Jag är glad att jag lyssnade på honom. Så här i efterhand så vet jag att Mikael hade rätt.

För en dag dök rätt objekt upp. Den krävde en hel del arbete men hade den rätta beteckningen, Y82. Inte nog med det. Enligt kopian på originalkvittot är just denna den allra första Banditen som kom till Sverige och otroligt nog är familjen Carlund bara den tredje ägaren på bilen. Den förste köparen i Malmö behöll bilen i över 20 år. Den andre ägaren lät bilen stå i ett garage i nära tio.

verade 3 0 4 d it me

cui

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

För köpesumman fick Erik flertalet ventilationshål genom trunk, golv och kaross. Även inredningen lämnade mycket att önska. För en kille som i stort sett är totalt ointresserad av bilar och mek, blev det nu prioritet att bli intresserad. Det gick nästan för bra ett tag. –

En dag fick jag höra av mina barn att ”pappa är bara i garaget”. Det var ett litet uppvaknande så nu försöker jag tänka på det. Men det är lätt att förlora sig i skruvandet.

Inredningen först Det har tagit fyra år att få bilen i det skick den är idag. –

Jag började i fel ände. Tog tag i inredningen först.

Först klädde han om sätena och det gjorde han helt själv. En ny golvmatta följde med bilen i köpet. Den hade legat ihopvikt i bagaget i flera år så passformen var inte längre helt optimal. Jessica hjälpte till att byta inredningen och ordnade med ljudisoleringen. Originalstereon kom de överens om att behålla. Vem behöver musik när V-åttan låter så gott, instämde de. Vinyldetaljerna har under åren torkat och

ändrat färg så under familjens Floridasemester besökte de firman Trans Am Specialties, och fick med sig inredningsdetaljer för cirka $2 000 hem. –

Dom var supertrevliga och tog fram allt vi behövde. Plastdetaljer, lister och en ny ratt.

Näst på tur var motorrummet. Motorn är en 6.6 liters Oldsmobile 403 cui. Bilen kommer från Kalifornien där man planterade Olds under huven istället för Pontiac 400 cui, vilket Ohiobilarna hade. Detta på grund av avgaskraven som tajtades till efter 1975 och motoreffekten reducerades. 1979 togs den ur bruk då allt för många uppvisade problem med överhettning. Det fanns ingen kylningskanal mellan cylindrarna. Det problemet har Carlund ännu inte erfarit men har en annan synpunkt på ämnet. -

EGR:en är nu bortkopplad. Avgaser skall inte in i motorn igen, den skall ut anser jag.

Därför sitter det också headers på ett större avgassystem på 2.5 tum, istället för originalet 1.75. Erik bytte packning på insuget eftersom det läckte. Filter och oljor byttes i alla ändar,

även i automatlådan, en TH350. Men var det för sent? Treans växel ville inte längre i så han ringde upp en renoveringsfirma i Göteborg. Efter deras samtal insåg han att det inte alls var något fel på automaten. -

Den nya oljan gjorde att den växlade så tyst att jag inte märkte att trean gått i. Jag såg det sen på varvmätaren och kände mig lagom dum, men det bjuder jag på.

Ventilkåporna lackades om i originalfärgen blå. A/C:n är borttagen då den inte fungerade och vill han ha frisk luft är det bara att targa av. Targan är en Hurst generation två. Men då dessa har en förmåga att läcka, bytte GM ut dessa mot de större Fisherluckorna under senare delen av 1978. Rost och massa plåtarbete Då var det bara rostlagning och lackering kvar. Erik är i grunden utbildad svetsare och skötte delar av plåtarbetet själv. Han kunde inte begripa varför trunken var full av vatten varje gång han tvättat bilen. Men det förstod Carlund efter att han tagit bort gummilisten runt bagageluckan. Den satt nämligen i ingenting. Det var bara att svetsa

dit färsk plåt. Golvbaljorna vid baksätet läckte in vatten när bilen kördes i regn. Ny plåt där med. Han förklarar att det gäller att ta det lugnt när man punktar. –

Skärmarna är exempelvis väldigt tunna och är man för snabb så har du snart ett större hål än när du började. Det blir så otroligt varmt. Sedan är det bra att tömma bensintanken också, föreslår han skämtsamt men på största allvar.

Dagar och år går. Då Carlund reser utomlands längre perioder i arbetet så kollade han runt lite efter lackerare som kunde göra färdigt Trans Amen. En efter en skakade de på huvudet ”det är för mycket jobb och svart lack... Nej tack!” Slutet av projekttunneln verkade allt mer avlägsen. Men så fick han tips om ett par billackerande bröder i Tostared, Tomas och Per Anders, som antagligen satte kaffet i halsen när de insåg vad de tagit sig an. Redan vid nedmonteringen av förardörren så åkte den direkt till skrothögen. Erik fick skaffa ny dörr och gångjärn från Camaroskroten. Bakre kofångare hittade han i Göteborg eftersom den som satt på var genomrutten, och även ny plåt till bakskärmen på förarsidan.

Nu kunde killarna köra igång. Hela bilen togs isär, rostlagades, spacklades och alla delar lackerades separat. –

De fick hösten och vintern på sig och när våren kom, kunde jag montera ihop bilen själv.

Han fortsätter: –

Gångjärnen till huven böjde sig vid första försöket att stänga den. Det var bara att köpa nya sådana. Men efteråt gick det hur bra som helst. Behövde inte ens justera in den, berättar Erik med god min.

Fälgarna tog Carlund på sig att förbereda. Dessa strippades och gjordes i ordning för guldlackering. Det som nu återstod var montering av dekalerna. Det är inget jobb för den nervsvage då det handlar om metervis med detaljer som ska på och helst rakt. Även det lejdes därför ut till en firma för säkerhets skull. Denna gång i Borås. Någon vecka senare var det klart och i början av maj 2014 stod Erik Carlunds drömbil äntligen på gården.

–

Men färdig blir den aldrig. Förgasaren behöver tillsyn, motorrummet skall putsas upp. Man hittar alltid något att göra på den.

Direkt när han fått hem bilen insåg han dessutom att han beställt fel dekaler till huvscoopet. Den som kan sina Firebirddekaler vet att en Special Edition med Oldsmotor skall ha 6.6 Litre-dekalen, inte T/A-6.6 som det är nu. Det är en ack så viktig detalj som kommer åtgärdas så snart som möjligt, lovar han. Har man lagt så mycket tid och pengar på en renovering så skall det vara korrekt, menar Erik. För den som inte är lika petig står här nu en mycket läcker busbil som vänder huvuden vart man än kommer. Just den detaljen har fått Carlund att förstå charmen med bilhobbyn och nu finns det inget stopp. Kanske är Bandit nummer två redan på väg för senaste nytt är att 86:an blivit såld och har lämnat ett lagom stort hålrum i garaget för ännu en Trans Am. Håll tummarna! En Trans Am klubb kan inte ha för många medlemsbilar, eller hur!

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Den Vackra Resan

Vy från Crater Lake -kratern

Ett fåtal mil under 1 000 blev det med Trans Amen. Planerade 21 dagar tog 19. Ena dagen 10 grader och snålblåst, nästa 50 grader och nära värmeslag. Jag har kommit underfund med att jag mer eller mindre kört jorden runt, bara i USA. Varje resa har varit speciell men om jag ska summera 2015 års roadtrip så får det bli med orden “Den vackra resan”. Två år går fort kan man tycka så här i efterhand. Ni som varit med i klubben ett tag har varit delaktiga i stort sett alla jag tagit mig runt på, och undra om ni inte känner likadant? För nytillkomna kan jag berätta att köra Firebird genom USA är en otrolig upplevelse oavsett vad som händer. Det började med en 1975 Esprit år 2007 som sedan såldes till förmån för en 1980 Trans Am några resor senare. Det har varit allt från punktering till generatorras men det har alltid slutat väl, och tack och lov för det. Därför börjar jag med att beskriva allt som gick fel den här gången för att få det överstökat. Någon sa att “om jorden skulle bli utsatt för enorm magnetisk strålning så

skulle dagens moderna bilar inte gå att köra. Den elektroniska utrustningen skulle slås ut. Därför är det bättre med förgasarmotor, dom startar alltid.” Ja, jo, men jag har ett undantag som bekräftar att det inte är helt felsäkert. Höjder! Detta var vår andra resa med förgasarmotor på bitvis mycket hög höjd. Svaret är nej, motorn går inte som en dröm ovan molnen. Hade jag bara haft rätt hylsa med mig så hade jag bytt tändstiften själv men nu kostade det $63 hos en verkstad för en timmes arbete. (Behöver jag säga att tändstiften var kolsvarta och igenkleggade efter några dagar uppe bland Klippiga bergen?) Med mina små tassar hade jag fixat det utan extra kostnad på 20 minuter. Får ta med en egen hylsa och handtag till nästa gång. Oavsett hur mycket man planerar och organiserar så kan man inte tänka på allt. Därför är det tur att USA är ett serviceland. Det mesta går att ordna ganska snart och med kontanter. Vi hade problem med tomgången vid rödljus under stora delar av resan. Då motorn är nyrenoverad så fick vi flera tips om att det är vridmomentskonverteraren som inte fungerar som

Text & Bild: Linda Persson

den skall. Automatlådan är bara två år gammal så vi var tveksamma till den diagnosen. Det var det inte heller. När vi tog loss luftfiltret så var primärspjället stängt. 30 sekunder senare så hade vi justerat el-choken som av någon anledning glidit ur läge. Drar åt skruvarna och problemet med tomgången var löst. Det är så skönt med enkla lösningar. Sedan gick det åt några liter olja men där slutar också min rapportering. Det var faktiskt allt som hände med den 35 år gamla Trans Amen under de 19 dagar som vi körde genom nio stater, från klippiga berg till djupa hav och brännhet öken. Folks farhågor om kokande Pontiac förblev okokat hur mycket de än insisterade på att vi skulle skaffa hyrbil istället. Seriöst? Det är ju Trans Am vi kör! När jag och min reskamrat Wendy Becker från Minnesota planerar våra resor så lägger vi oftast bara upp en generell plan. Det här och det där vill vi se eller göra. Hur vi hamnar där är mest förlagt åt slumpen. I år var Highway 1 vårt mål. Men det blev så mycket mer i slutänden. Tack vare att vi tar åt oss av tips från lokalbefolkningen.

10 grader varmt och påfyllning.

Efter att ha kört motorväg de första dagarna för att spara tid, så valde vi den mer natursköna US12 genom Montana för att sedan tackla trafiken när vi närmar oss Seattle via US2 på västkusten och staten Washington. För två lantnördar i gammal vinkelåtta så finns det inget bättre än en tom landsväg genom öppna landskap. Man stannar till när man känner för det och när ett “photo moment” dyker upp, då trampar jag nervöst upp för sanddynor fulla av småhålor, inte det minsta noga med att få reda på vem eller vilka som bor där, men vill jag ta en bild så gör jag det. Sedan rusar jag tillbaka till bilen i full gallop och hoppas att jag inte fått med mig några skorpioner eller skallerormar under skosulan. Va sjutton, man vet ju aldrig? Årets resa bestod av stor del torka. Till och med svensk media har rapporterat om alla skogsbränder på västkusten men fokus verkar förbli på Kalifornien, som om det skulle vara

Full fart genom prärien i Montana.

Nya tändstift åker i.

något speciellt där. Montana, Idaho, Oregon, Washington... Alla stater med gigantiska skogsbränder och många mänskliga förluster. Även om vi lyckades undvika de flesta så mötte vi sviterna av dem, både i form av sönderbrända marker och

skyltar om fallna hjältar som försökt bekämpa skogsbränderna. Men även positiva plakat med stöttning och uppmuntran. Om en man eller kvinna ställer upp för att rädda världen, då är hela samhället bakom dig med sin support. Barerna bjuder på gratis öl till sina hjältar och välkomnar dem hem med stolthet och «God bless». Det finns där en samhällsanda som

Baren ‘Jersey Lilly’ i byn Ingomar med 14 invånare.

Skogsbrand till vänster.

jag kan avundas ibland men det händer att även jag får ta del av deras öppenhet och välkomnande: Just den här kvällen hade vi nyss landat i Wilbur, Washington. En vacker persikofärgad solnedgång möter oss utanför ingången till ortens lokala bar med anor från 1895. Tanken är en matbit och kanske en drink innan sänggång. Som i de flesta lokala barer så är det sport och eller jakttema och just denna kväll är det första matchen för det amerikanska fotbollslaget Seattle Seahawks så ortsbefolkningen har samlats för gemensam TV-tittning. En stor del av dessa är en grupp pensionärer. De träffas en gång i veckan och tar sig en bit mat och samtalar om krämpor och barnbarn som sig bör. När två okända ansikten dyker upp så frågar de nyfiket var man kommer ifrån. Det är mer regel än undantag. Två tjejer i en Trans Am har en ofrånkomlig påverkan till samtal. Efter bara fem minuter så erbjuds vi ett rum hos en av damerna

Fantastiska raksträckor!

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

som hävdar att hon ändå inte använder det då hon alltid somnar i sin favoritfåtölj. Vi tackar som varmast men motellrummet är redan prutat och klart ett par kvarter bort. Dock är denna vänlighet ingen ovanlighet, framför allt inte ute på landsbygden. Morgonen därpå rullar vi igenom en av Nordamerikas många canyons. Staten Washington har ett niotal registrerade och vi hamnar på toppen av Grand Coulee med dess torra flodfåror genom landskapet. Här regnar det i medel 30 centimeter per år. Gräset, det som finns, är torrt som fnöske. Runt omkring oss ser vi rökpelare på flera mils avstånd. Ett blixtnedslag eller en glödande fimp och snart står hela området i brand. Det är skrämmande och fascinerande på samma gång. Just den här dagen skulle bjuda på alla möjliga vyer i bergsmiljö, ända fram till kvällen då vi tar färjan från Seattle över till Bainbridge Island som skall bli starten på huvudmålet, highway 1 eller US101 som vägen heter norr om Kalifornien. Nästan en hel vecka har gått. Mina förhoppningar om att stöta på en bilträff besannas nu. Vi hann knappt lämna övernattningen förrän vi mötte flera ekipage av gamla fordon. Det var bara att haka på. På ett mindre flygfällt står ett hundratal bilar och flera flygplan av äldre modell. Trots kylan i luften så blir det en lyckad förmiddag med vackert solsken. Bland alla 40-50-talare hittar vi en Trans Am. Ägaren sitter på en brassestol och berättar att det är en Gold Edition. Han har renoverat den själv och allt “Gold Edition” är som bortblåst. I det stora hela har han bara lackat över alla lacksläpp och skador så tråkigt nog var jag inte det minsta imponerad. Enligt “The blue book” menar han att den är värd $30 000. Jag ler vänligt men önskar honom lycka till i det tysta. Hans fars 1968 Firebird lite längre ner i raden av bilar, är däremot renoverad till perfektion. Det var två av lite mer än en handfull Firebirds vi såg på tre veckor. Det är bara att hålla hårt i de rariteter vi be-

sitter i Sverige. Gång på gång möter vi bilentusiaster som älskar vår Trans Am och allt som oftast har de inte sett någon på många år. Några hamburgare senare kör vi de sista milen tills doften av tång möter våra näsborrar och Stilla havets vågor slår mot land. (Det är mest för att låta dramatisk. Det var ebb när vi nådde kusten.) Det är klimax och antiklimax på samma gång. De finare vyerna möter vi när vi passerat Oregongränsen. 101:an är inte som Route 66 med attraktioner som relaterar till den gamla vägen. Det är betydligt mer nyturistiskt och helt klart valde vi fel helg att nå kusten vid. Labor Dayweekend är heligare än Jesus. Alla amerikaner i hela världen befinner sig idag vid havet, längs Hw101. Vi har inte tidigare haft problem att få rum, trots storhelgen, men denna

4 miles. Vi råkar passera avfarten men vänder om. Det var värt varenda sekund. Hundratals meter över de grönblå vågorna kör man längs en smal grusväg med stillahavsvyer som du inte får se någon annanstans på rutten. Fotografierna gör inte de färgsprakande sluttningarna ner mot havet rättvisa men det är så där makalöst vackert att tiden försvinner. Sex och en halv kilometer tog över en timme men har man semester så. För oss blir highway 1 en vyernas väg. Inte så mycket upplevelser men vill man så går det. Restauranger och barer finns det gott om, om det är det man är ute efter. Vågorna går höga så surfingtoken får sin lystnad mättad, däremot bad rekommenderas inte direkt vid tidpunkten. Stilla havet är inte så badvänligt i september som man kan tro. Stränderna är i princip tomma men en och annan motionär passerar när man tittar ut bland de vilda vågorna.

Fyra nätter tar det att nå San Fransisco som vi planerat att vända om i. Det är nu hettan slår till. Det går bra så länge vi är nära vattnet. Vindarna från Stilla Havet är lagom svalkande. Tur och retur över Golden Gate Bridge går bra men vägen mot Dunnigan kan bara betraktas som frivilVy över Hw1 som följer kusten. lig ofrivillig tortyr. Vi valde att köra inlandet på tillbakagången skulle vi gå bet - nästan. Efter vägen för lite andra vyer och rakare att ha fått lämna kusten och köra väg mot nästa mål. Värmen vi mötte innåt landet igen, så fick vi sent på var oturligt nog rekord för årstiden. kvällen tag på ett rum i Hillsboro, Mitt i öknen, mitt på dagen trillar terOregon. En timme bort. Det ingick mometern över 40 gradersstrecket. inte i planerna men vägen tillbaka till Lägg då till ingen som helst bris och Hw101 visade sig vara riktigt vacker värmen från motorn. Vattenflaskorna i dagsljus, trots lite regnstänk. Ungår åt som smält smör i öknen och der dagen skingrar sig molnen och redan efter ett par timmar mår vi så kommande vecka blir inget annat än dåligt att hälsan är i fara. Första bästa en drömresa. Kurviga vägar genom motel kostade $116 men det var gröna skogar och kustremsor, och in med glädje som vi pungade ut den i Kalifornien. Där väntar Redwoodsksumman. Rusa in i rummet med air ogar till och från hela vägen till San condition, en rejält kall dusch på det Fransisco. Vi passerar vingårdar och och sedan ringde vi efter pizza som slätter, nationalparker och drive thru- levererades direkt till dörren. Det är trees. Dessa gigantiska Redwoodträd livet på en pinne, det. är bara så fantastiska. Det är också här som den ursprungliga Highway Morgontimmarna ger välförtjänt 1 tar vid. Vi får tips av en kvinna om svalka åt landskapet. Det är bara en liten enkelriktad rundtur på cirka ljuvligt att rulla ner fönstren vid

avfärd och glida fram i hundra knyck med vinden i håret när det bara är 23 grader i luften. Snart passerar kvicksilvret 80F och en stund senare 90F. Personalen på bensinmackarna beundrar vår hårdhudade bestämdhet att köra A/C-befriad Trans Am i denna värme och bjuder oss flera gånger på kalla fontändrinkar. Det hjälper inte. Än en gång får vi avbryta för att inte drabbas av värmeslag. Hjärtat bultar genom bröstkorgen, någon svett hinner inte ens lägga sig i pannan innan den avdunstar - man torkar ut på några minuter. Det är skillnaden på ökenvärme och fuktvärmen i exmpelvis Louisiana. Samma värme men olika fysiska förutsättningar. Kommande dagar blir inget annat än utsökta. Tillbaka i Oregon men i mer unika miljöer. Rent generellt kan man säga att vi körde runt bland vulkaner. Vi började med en upplevelse av sällan skådat slag. Oregon Vortex är ett väldokumenterat fenomen men har ingen vetenskaplig förklaring trots att mången vetenskapsman har försökt, varav Albert Einstein var en av dem. Urinvånarna har känt till platsen i tusentals år. Djur vill helst inte passera området och här försvinner all rim och reson. Vi får balansera en sopkvast som står utan hjälp i flera minuter i lutning. Vi får rulla flaskor och bollar i nedförsbacke, men istället för nedför så börjar de rulla uppåt. Med vattenpass visar guiden att marken är precis slät men när vi flyttar oss från ena änden till den andra så ändras vår fysiska längd, mitt framför ögonen på oss. Men kroppsmassan består. Det har försökts med flera förklaringar till fenomenet. En är att det är en osynlig kupol av möjligtvis magnetisk energi som påverkar synen men dock är längdförändringarna mätbara. Förändringarna är även olika på olika tider av dygnet. Förbluffade och förundrade lämnar vi Oregon Vortex och fortsätter mot nästa tips: Crater Lake. Det är världens tredje djupaste sjö och har sitt ursprung i en kollapsad vulkankrater. Landskapet är vackert i sig men denna gigantiska, runda

sjö med isande blått vatten är något i hästväg. Vi befinner oss på någon kilometers höjd och kanske lite till. Vår vita springare kämpar sig upp och ner för kurvorna men vi är fullt medvetna om att tändstiften är inne på sista svängen (fastän de i stort sett är nya.) Trans Amen är svårstartad och dör om man inte ger fullgas men på samma gång flödar man dem och det luktar starkt av bensin. Bara vi kommer ner till grundnivå så skall det ordna sig.

Shoshoneflodens kant och tittat på himlens färgspel och lika begeistrad är jag denna gång. Det blir en sista etapp genom Klippiga bergen och det på den näst högsta plattån i bergskedjan. Gamla Betty tuffar på och kämpar sig förbi nära tre kilometers höjd. Det doftar vackert, luften är frisk och vegetationen frodig. Det är fina minnen men nu får det vara bra med höjder på ett tag. Vi övernattar i Deadwood, South Dakota. Det var här Vilde Bill Hickock spelade poker och blev skjuten till Vi tar oss till Oregon/ döds. Dead man’s hand är Idahogränsen för ett känt pokerbegrepp och övernattning och det var här det myntades. dagen efter åker nya Jag passar på att råna Kevin tändstift i. Pärlan blir Costner på $23 i hans casino. som ny och nästa Han har bott på orten i några stopp är Yellowstone år nu och skaffat eget hak. National Park, över Någon Kevin såg vi inte men en dags resa bort. Deadwood i höstfärger, trots att hela staden osar turistEviga raksträckor tar fälla, är en smällkaramell att oss genom nästa stat rekommendera. Gillar man Oregon vortex fenomenet men här skiftar i alla amerikanska vilda västern fall landskapet mellan med dess historia så boka resan hit. berg och prärie. Då och då följer vi Här bland guldfyllda berg bodde torrlagda floder, målande kullar och flera stora namn inklusive Calamity gröna oaser. En och annan dust devil Jane, och för spökjagare så finns här (dammvirvlar storlek större) underett antal hemsökta borde... hotell att håller oss tills vi når till nästa stopp. bo på. Jag hittar en Magnumglass i en kyldisk med jordnötsmörssmak. Det var Resan börjar nå sitt slut. Vi har ett ju bara till att riva fram börsen och sista stopp planerat i Murdo, South tömma ut mynten. Det här skall pro- Dakota. Världens kanske mest udda vas. Betyg godkänt men priset runt bilmuseum ligger där. Pioneer Auto 40 kronor var däremot i det grövsta Show huserar en äkta General Lee laget men som de sju dvärgarna och Elvis Presleys egen HD men det säger, vad gör det om hundra år? är också så mycket mer. Över 300 Jo då, dom har vett på att ta betalt veteranbilar och fordon samsas med men i det stora hela så har det här tusentals antika prylar från alla tidkalaset varit relativt billigt. Mycket såldrar i 42 olika byggnader. Det är tack vare den billiga bensinen. Geett besök som kräver gott om tid. nomsnittspriset var $2.57/gallon Pioneer Auto Show skall betraktas eller i runda slängar 5.50 kronor mer som en attraktion än ett mulitern. Och resan fortsätter. seum, om ägarna får säga sitt. Det är nog en mer korrekt benämning. Grå och kalla moln sätter sordin på Intressant är det, udda är det deförmiddagen i Yellowstone National finitivt och förvänta dig inte några Park men turen var med oss även välpolerade visningsgolv. Det är som nu. Framåt lunch så skymtas den bäst betonggolv men ofta bara grus blå himlen och efter att ha spanat in och det du ser idag kan i morgon sprutande varma källor, bubblande vara borta. Man kan nämligen köpa lera och en och annan buffel så ruli stort allting på plats. Jo då, vår lar vi ut genom portarna. Wyomings Trans Am är ett eftertraktat byte. solnedgång tar andan ur kroppen. Om vi en dag skulle vilja sälja bilen Det är andra gången jag stått vid så är familjen Geisler intresserade.

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Den Vackra Resan

Solnedgång i Wyoming.

Pioneer är en familjeägd verksamhet och Trans Amen som står parkerad utanför souvenirbutiken har fått deras uppmärksamhet. Det är bara att ringa, säger de. Vi får väl se. Det som återstår nu är USAs kanske tråkigaste väg någonsin, I-90. Det är timmar av raksträcka genom det mest platta prärielandskap du kan tänka dig. Dessutom regnar det till och från hela dagen och nu är det hemlängtan som driver oss. Åtta tim-

mar körning med fem minuters pauser varannan timme. Det är hårt, det är intensivt men när Minnesotas gula majsfält möter oss så är de återstående tre och en halv timmarna glädje. Nära tre veckor på vägarna är bara några hundra minuter kvar. Gatorna kantas av folk som hurrar och ropar ut sin kärlek till de tappra resenärerna... Nej, sanningen är att mörkret sänker sig över den regnfuktiga staten. Betty ‘bird hostar sig fram de sista metrarna med avgasrören

Trans Am i Belfair - några 250 000 kronor är den nog tyvärr inte värd fastän vi skulle önska.

Buffel i Yellowstone.

släpande efter sig. Det är nästan så det känns. Utslitna och lite erfarnare packar vi ur våra saker, trycker ner låsknappen och smäller igen dörrarna. Inget stort välkomnande från längtande vänner och familj, bara ett konstaterande att nu var det gjort, vad skall vi hitta på nästa gång? Den som lever får se. Snygg bil har vi ju när andan faller på. Det är ju också allt som behövs, egentligen. *blink blink*

Belfair, Firebird i betydligt bättre skick.

Bilmuseumet Pioneer.

Drive-through.

Korsar Golden Gate -bron.

Vi levererar även delar till din

Firebird 040 - 22 40 40 TACS medlemmar erhåller 10% rabatt vid uppvisande av giltigt medlemskort Samarbetspartner

speedyauto.se Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

www.banditrun.se

In Memory Of Tony Gegor 1953-2014 We support research for the cure of ALS

12th August

2016 ÄLVDALEN

Du har väl inte missat Trans Am Club of Swedens insamling till fördel för ALS-forskning? Allt eventuellt överskott från River Valley Bandit Run 2016 kommer vi att skänka till Hjärnfonden! Hjälp gärna till med en slant du också på adressen http://goo.gl/06OQnY

PONY CAR MEET 1994 Reunion 2016 Reservera den 20 augusti 2016 för 20+ Pony Car Meet Reunion. Utformning av träff pågår för. fullt av planeringsgruppen. Platsen blir Björkvik Ring, Nyköping. Mer detaljer kommer i nästa av klubbtidningen 2016 20+ Pony Carnummer Meet Reunion och på hemsidan. Förfrågningar emot avförRegion Mälardalen. Reservera den 20tas augusti 2016 20+ PonyÖstra Car Meet Reunion. PlaneringenVarmt pågår fullt tillsammans med Trans Am Club välkomna alla Pony Cars! Sweden och CMC Östra Mälardalen.

Vi kommer att fira det 20-års jubileum som egentligen var redan 2013.

Sponsorer Som medlem i TACS har du förmånliga erbjudanden hos våra sponsorer! Americano Enterprises www.americano.se 013-12 56 22 American Racing www.americanracing.se 013-10 46 80 Autoexperten www.autoexperten.se Bilreservdelshuset www.bilreservdelshuset.com 08-445 77 80 Bilvårdsspecialisten www.bvs.se Hansen Racing www.hansenkatalogen.se 08-474 50 00 J&J Performance 011-10 36 05 Klintberg & Way www.kwparts.com 08-680 88 00 Lövén www.lovenracing.com 0155-28 78 78 Norrlands Custom www.norrlandscustom.se 0660-828 10 Proffs Bildelar www.proffsbildelar.se 026-51 94 10 RD Autoline www.autoline.se 0380-37 03 13 Rogers Custom www.rogerscustom.se 031-83 01 70 USA Bildelar Sunne www.usabildelar.se 0565-77 00 53 V-8 Shopen www.v8shopen.se 054-85 01 85

X-marketing / X-Parts Däck-Vulkis Pro-Imp Vanadis gummi Muscle Cars Rolle Slitz Diodhuset Go Sport Travel Nåkab USA Bilar AB Mekonomen Lube-Tools i Umeå

www.x-parts.se www.dackvulkis.se www.proimp.se www.vanadisgummi.se www.musclecars.se www.rolleslitz.se www.diodhuset.se www.gosporttravel.com www.nakab.se www.mekonomen.se www.lube-tools.se

Bilsport & MC Moderna Försäkringar

08-449 10 50 013-12 30 55 033-22 23 80 08-33 70 17 08-88 00 56 0739-99 65 28 042-453 33 30 0660-21 10 90 08-556 763 80 090-52178

www.bilsport-mc.com 0470-201 25

Du vet väl att som medlem har du många fina rabatter hos våra sponsorer? För att utnyttja våra rabatter så visa upp ditt medlemskort och/eller ange ditt medlemsnummer vid köp.

Dags att sälja pärlan? Även om det kanske låter absurt så kan det ju ibland bli så att man vill (eller tvingas) sälja sin Eldfågel. Om just Du är på väg att göra detta, så tänk på att den nya ägaren blir kampanjmedlem i klubben. Det fungerar enligt följande:

KAMP A

TACS-medlem (Du) rapporterar försäljningen till medlemsregistratorn (registrator@transamclub.se) med uppgifter om sitt namn och medlemsnummer, bilens registeringsnummer, tidpunkt för ägarbyte samt den nya ägarens namn och adress.

NJ!

Den nya ägaren erhåller då kostnadsfritt medlemskap i klubben innevarande år, samt publiceras i en lista i Medlemshörnan på forumet och även i kommande nummer av tidningen. Kampanjen gäller bara nya ägare som inte redan är medlemmar i klubben - är man redan medlem och har betalat medlemsavgiften omfattas man inte av kampanjen (inga avgifter återbetalas). Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Generationsfrågan

Urval från de hundratals frågor som finns på klubbens egna forum. Där finns svar på det mesta du behöver veta. Ställ en fråga du med. Logga in på www.transamclub.se och registrera ett alias och du får tillgång till allt material.

GEN 1

GEN 2

Hej! Jag har precis köpt en firebird -69 cab och kollar igenom vad det sitter för motor i den. B.la. jag har fått fram att topparna kommer från en 400-motor från 1972 (7K3) men på blocket står det instansat i framkant på höger sida: 581651 och under det står det Y3. Är det någon som vet vad det kan vara för block? Egentligen ska det väl stå två bokstäver typ YT och inte Y3 men jag har kollat flera gånger och det är verkligen en trea. Hoppas att någon kommer på vad det kan vara för typ av block och vilken årsmodell det är.

Hej...

- Stefan71

Lite osäker faktiskt, inget jag reflekterat över, men då det är annan bakruteform på -76 jämfört med 70-74 så skulle jag inte räkna med att den är likadan.

www.wallaceracing.com är din bibel... Känner inte igen sifferkoden men Y3 indikerar en del intressant.. - Hardly

Jag har en fråga angående högtalarhyllan bak, ser plåten lika ut på årsmodellerna 1970-73 som på årsmodellen 1976? Jag har själv en pontiacfirebird trans am från 1976 och har inte hittat någon sådan plåt till min årsmodell, utan endast till årsmodellerna 1970 till 1973. - pontiacdanne

– mikekop

GEN 3

GEN 4

Hej, Har en fråga angående bromscylinder bak på en fierbird generation 3. Hur sitter den fast? Tack på förhand Jesper

Vilken typ/märke av glykol använder ni i era bilar? - Ramair

– Mulle Ta av bromstrumman, lätta bromsbackarna, tag av bromsröret, sist clippset på baksidan, sedan är cylindern är fri. - Emanuelsson

Vet faktiskt inte vad det är för frysskydd i min Firehawk, men instruktionsboken säger följande: Useonly DEX-Cool (silicate-free) coolant! - BosseH Nu har jag ju ingen LSx men den som rekomenderas är ju som Bosse skriver en silikatfri. DexCool är det som GM använder. I bilar jag pillat med när jag inte fått tag på det har jag använt en från Peak (Global Life TimeAntifreeze&Coolant) som är blandbar med alla olika sorter. - Mangan

Vill du ha hjälp med något? Gå in på klubbforumet och ställ din fråga.

KRÖNIKAN

av Johan Rasmusson

Murphys law

En krönika kan ju handla om en oändlig mängd ämnen, så min kommer handla om alltings djävlighet! I våras startade jag ett (i tanken) mindre projekt. Jag skulle bygga till garaget lite för att skapa en verkstadsdel med lyft och då kunna jobba ostört med Firebirden. Hur svårt kan det vara? Jag hade sedan tidigare sökt bygglov i Sveriges osmidigaste byggnadsnämnd, som är belägen i Region Gotland, därefter faktiskt även fått det beviljat efter den maximala tiden som en byggnadsnämnd får lov att ta på sig för ett sådant ärende. Bygget startar med en flygande fläng. Det grävs grund och skall sättas kantbalk, det befintliga garaget samt huset mäts upp och givetvis var vinkelhaken 1975 inte riktigt 90° så nu måste det jämkas och hyfsas för att få till en acceptabel fortsättning på garaget. Men är det bara en sådan liten tröskel hoppar man dock lätt över den och kämpar på.

Plattan gjuts utan problem och svärfar skurar och stålar till en fin garageplatta, nu ger vi oss på att mura upp väggar. Det borde ta två arbetsdagar, men en svensk sommar gör att det tar 3 veckor! Naturligtvis är semestern slut efter detta. En vecka efter att jag har börjat jobba igen kommer så äntligen takstolarna och då jag är en snålröv tar jag hjälp med detta moment av en granne, som skrävlat om hur bra han är på att köra teleskoplastare. Efter att han misslyckats med det och istället rivit ner en av garageväggarna så skickar jag hem honom och tackar inte för hjälpen. Nu är det väldigt lätt att tappa sugen, trots detta totala nederlag så stretar jag på som en hamster i sitt hjul. Knackar rent från ”gammal” murbruk och kapar av stegarmering som brustit och vridits till oigenkännlighet, för att förbereda att lyfta väggen på plats igen. Enda ljusglimten är att garageportsbalken inte knäcktes. Nu blir ju förstås allt fördröjt igen då det måste utredas hur väggen skall återmonteras och fästas för att klara krafterna som

kommer strömma genom väggen och ner i marken när väl takstolarna skall upp. Tiden går och till slut har kranföraren tid för det stora lyftet, som nu går galant och han är även snäll och plockar upp takstolarna på plats. Dags att spika råspont, lägga takpapp, läkt och putsa väggar för att slutligen få hem en plåtslagare för det knepiga hörnet mot huset. Men det blir strul med leveransen och det dröjer en vecka till vilket gör att det milda och snälla vädret som varit i stort sett vindstilla en månads tid nu blir som förbytt. Med andra ord är det stormvarning dagen efter att jag får hem taket! Så nu står jag här taklös, hårlös och håglös och det mina vänner, är lagen om alltings djävlighet. Men jag ä int bitter!  /Johan

Det blir en lååång väntan till nästa nummer men i Mars kommer FM igen. Foto: Anders Jeppsson #597

Klubbens Guldmedlemmar 2015 6 7 8 120 164 222 299 390 403

Olle Kjellin Umeå Ingemar Caisander Helsingborg Robert Hjelm Rättvik Tom Rosenblad Örebro Mats Forsman Östersund Anders Waller Nödinge Darius Pawlowski Kungsängen Stefan Karlsson Tomelilla Peter Dahl Kungsbacka

434 526 743 791 849 862 875 886 894

Jonas Ström Lerum Johan Holmgren Habo Michael Dahlquist Osby Lars Nilsson Nässjö Peter Muntlin Nordmaling Thomas Andersson Idkerberget Alf Helmersson Föllinge Daniel Hoffman Enköping Tibor Major Vällingby

906

Carina Ninefors Rimforsa

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Läs mer om guldmedlemskapet på www.transamclub.se

... Och några avslutande rader ... Nu är vi inne på årets sista månad, och årets sista nummer av Firebird Magazine har du precis läst. Vi betar av höst- och vintermånaderna i rasande takt med halloween, advent, Lucia, julstök och Jultomtens favoritdag, julafton. Julafton är en dag som jag alltid har önskat mig hårda paket. Och så även i år. När man var barn önskade man sig leksaksbilar, och nu, ‘några’ år äldre, önskar man sig alltid sig något roligt till bilen, eller hur? :) Snart står även nyåret för dörren. Nytt år, nya möjligheter som man brukar säga. Vintersäsongen är i full flärd. Men bara för att det är vinter har väl inte vi TACSare gått i ide? Jag misstänker att det skruvas, renoveras, tvättas och poleras ute i garagen runt om i landet. Som vår medlemsregistrator Ingemar skrev under Klubbsnack, så skicka gärna in ett litet bidrag till oss på redaktionen. Jag tror också att förra årets vintersäsong har, på ett eller annat sätt, gett utdelning hos våra medlemmar i form av fina priser och utmärkelser runt om på landets bilträffar, racebanor, eller var det nu kan tänkas ha varit. Om du har fått någon utmärkelse, stor som liten, så tycker jag du skriver några rader och mailar till oss på redaktionen. Bifoga gärna en bild om du kan tänkas ha någon i gömmorna. Mailadressen är som vanligt redaktionen@transamclub.se God jul och Gott nytt 2016!

Redaktör Peter Mäki - Kauppila