Firebird magazine #4 -2017 by Trans Am Club of Sweden

FIREBIRD magazine MEDLEMSTIDNINGEN FRร N TRANS AM CLUB OF SWEDEN

#4/2017

Save a Bird ** Grenrรถr & Headers ** Bandit Run USA

. . . a r e m t e k c y m t e k c och my

LEDAREN

Nummer 4 2017 FIREBIRD MAGAZINE ges ut fyra gånger om året till medlemmar i Trans Am Club of Sweden. Tidningen är av medlemmar, för medlemmar.

Redaktionen: Ingemar Caisander Reporter registrator@transamclub.se 0739-994875 Linda Persson Reporter linda@transamclub.se 0766-324335 Peter Mäki-Kauppila Redaktör petermk@transamclub.se 0702-916687 Kontakt: Firebird Magazine C/O Peter Mäki-Kauppila Gullregnsgatan 2A 802 82 Gävle

Så var det dags för det sista numret av tidningen för i år. Julen börjar nalkas och många planerar önskelistan med delar till sin Firebird. Jag är inget undantag och en ny startmotor står också på önskelistan eftersom den gamla verkar bestämma själv när den ska behaga fungera. Men i allt skruvande och skrivande av önskelistor så hoppas jag att alla kommer ihåg att det snart är dags att förnya sitt medlemskap och inte glömmer det i allt som ska hinnas med och göras. Hur som helst, tiden går fort och det kommer en ny sommar med träffar och jag hoppas att vi det kommande året kan öka vårt medlemsantal och fortsätta vara en klubb som står för gemenskap och där alla kan trivas och ha trevligt: klubben är och blir vad vi medlemmar gör den till. Att ha varit bortskämd med ett garage med värme och lyft där jag kunnat pyssla med bilen när det passat och istället efter flytten blivit tvungen att ha bilen i en kall carport är något jag fått erfara, så just nu står min Trans Am i en uppblåsbar plastbubbla - en carcoon som de heter - och det fungerar faktiskt riktigt bra då bilen klarar sig ifrån fukt och skadedjur. Så sommaren kommer för min del utöver träffar innebära ett garagebygge så min TTA kan få stå varmt och skönt nästa vinter.

Tel. 0702-916687 redaktionen@transamclub.se

Trans Am Club of Sweden är en ideell förening grundad av Erik Szanto 1980.

En god jul och ett gott slut önskar jag alla Firebird vänner Spökskrivaren

Framsidan: Bild från “The Swedish Robs” USA resa. Foto: Robert Hjelm

Walle

Allt insänt material medges rätten att användas i tidningen när som helst det behövs. Inget publicerat material får återges utan Trans Am Club of Swedens tillstånd. Läs med försiktighet. Innehållet kan vara beroendeframkallande!

transamclub.se Gilla oss på facebook www.facebook.com/transamclub

ORDFÖRAnde Patrik Hedström

Klubbsnack

Vinterhalvåret är ju kanske ingen höjdare för oss bilentusiaster, men med sommarens många begivenheter i bagaget blir det förhoppningsvis lite lättare att härda ut innan solen och värmen kommer åter framåt vårkanten. Glöm inte serva din Firebird innan du ställer in den i garaget för vinteruppehållet – allra minst ett motorolje- och filterbyte bör göras. Ställ gärna in en ”torrboll” i kupén också, så håller den undan både oönskad fukt och dålig lukt.

PATRIK HEDSTRÖM

patrik@transamclub.se

0706-402999

2017

Jättekul!

ORDFÖRANDE

STYRELSEN

ret går så sakteliga mot sitt slut och många av oss kan med ett stort leende på läpparna tänka tillbaka på alla de fantastiska träffar som varit under sommaren. Överlag har det blivit både fler sammankomster i år än tidigare och dessutom har många av träffarna vuxit sig större än tidigare.

Vice Ordförande ROBERT HJELM

robert@transamclub.se

0703-626361

SEKRETERARE INGEMAR CAISANDER registrator@transamclub.se

0739-994875

Kontrollera även batteriet och underhållsladda det med jämna mellanrum, någon gång varannan månad brukar vara lagom. KASSÖR I samband med årsskiftet har det även blivit dags att förnya medlemsavgiften inför det kommande året. För bara 365 kr fortsätter du vara medlem i Sveriges trevligaste bilklubb. En inbetalningstalong bifogas detta nummer av tidningen – glöm inte fylla i dina uppgifter (namn och medlemsnummer) för att vi skall kunna hålla koll på att just du betalat!

JONAS ERIKSSON

jonas@transamclub.se

0705-981064

LEDAMOT För er som löst medlemskap nu under hösten och använt er av ”Höstspecialen” (550 kr på hemsidan, www.transamclub.se) gäller att ni INTE behöver förnya ert medlemskap. Höstspecialen gäller den kvarvarande delen av innevarande år samt hela nästa år (2018) – ni kan alltså bara med gott samvete lägga inbetalningstalongen i pappersåtervinningen.

PETER MUNTLIN

För oss övriga gäller att medlemsavgiften skall vara betald senast den siste december, vänligen respektera detta.

PER ERIKSSON

De nya medlemskorten för 2018 kommer att distribueras tillsammans med nästa nummer av klubbtidningen som utkommer i mars – fram till dess gäller 2017 års medlemskort. Om du under vinteruppehållet fixar något med bilen - rättar till fel, trimmar och förbättrar eller bara byter ut den där vattenpumpen som envisas med att läcka - så får du jättegärna ta ett par bilder och skriva ihop en liten text till vår klubbtidning. Maila in materielen på redaktionen@ transamclub.se så är chansen stor att just ditt projekt dyker upp i ett kommande nummer av tidningen. Både stora som små projekt är lika välkomna! Från styrelsens sida önskar vi er alla en riktigt härlig julledighet. Kör försiktigt och var snäll mot Tomten, så ses och hörs vi nästa år!

God (H)jul och Gott Nytt 2018!

Ingemar Caisander

Registrator

peter.muntlin@transamclub.se

0708-388157

LEDAMOT

per@transamclub.se

0706-383900

LEDAMOT DANIEL FORSÉN

daniel@transamclub.se

0709-325673

LEDAMOT ANDERS WAHLBERG

anders@transamclub.se

0768-363534

VALBEREDNING: ERIK TAPPER 0709-424324 valberedning@transamclub.se REVISOR: HANS TURESSON KLUBBFÖRSÄKRING: FREDRIK LINDSTRÖM fredrikgta87@hotmail.com 013-83368, 0707-322287

Kilroy w as here

KLOTTERPLANKET Jay Leno + bilvård = Sant M

ånga modeller och idrottsstjärnor har sedan många år arbetat upp sin image och i många fall skapat samarbeten med låt oss säga, modedesigners, för att skapa sin egna klädkollektion. Dessa samarbeten finns även inom bilvärlden men kanske inte lika många och lika kända. Senast ut är den kände bilsamlaren och talkshowvärden Jay Leno som under åtta års tid samarbetat med kemister och ingenjörer för att utveckla bilvårdsprodukter som ska vara enkla att använda, och som ska visa upp ett enastående resultat och samtidigt ge ett bra skydd för lacken. Märket, som går under namnet Jay Leno´s Garage Advanced Vehicle Care, erbjudet bl.a. detta detailing kit som innehåller bilschampo, Carnuba handvax, snabbwax, däck- och plastvård tillsammans med microfiber applikator och microfiber duk. Oklart är om det finns någon svensk återförsäljare ännu, men det finns mer att läsa på: www.lenosgarage.com Detta kit kostar ca 60 dollar.

Shifter plates

eservdelstillverkaren OER har nu börjat nyproducera shifter plates för 1969 års Firebirds med Turbo Hydramatic och Powerglide växellådorna. TH-modellen har, precis som originalet, växellägena 1-2-3 utstämplade i träfaneren. Varje shifter plate är tillverkad med rätt Burlwood träslag och med en kromad yttre list. Dom ska enligt OER passa både deras nyproducerade mittkonsoler och original GM konsoller. OER säljer dessvärre inte direkt till slutkund utan du kan gå genom din närmaste återförsäljare för amerikanska bildelar. Läs mer på www.oerparts.com, artikelnr TH-lådan: 9797444 Powerglide: 9797443

Subframe Repair Kit

rämre framvagnsramen, en såkallad subframe, på andra generationens Firebird (1970-1981) stöttar både motorn och hjulupphängning som sedan monteras i karossen med sex bultar. Summit Racing menar att tidens tand påverkar och kan göra infästningarna sköra då det utsätts för slitage och nötning, vilket i sin tur kan kan göra bilen trafikosäker. För att råda bot på detta har UMI Performance tagit fram ett reparationskitt bestående av åtta stycken 3.2 mm tjocka laserutskurna plåtar som slutsligen ska försärka karossens infästningar genom att kapa ur de gamla infästningarna och svetsa dit dom nya från reparationskittet. Återförsäljare är bl.a. Summit Racing, vilket gör att dom flesta svenska återförsäljare kan få hem detta kit. Mer info finns på www.umiperformance.com, art nr: 2662

Gör som över 620 andra. Gå in på vår facebooksida och Gilla! Där har vi senaste nytt, Hot or Not-frågan, tävlingar och mycket annat.

Hur ser man att en kassörska kör bilen? – Det ser man på växellådan.

Bidra till tidningen!

e flesta tänker inte på att det mesta av materialet i tidningen är inskickat från medlemmar. Firebird Magazine består till stora delar av detta och är beroende av att ni, medlemmar, fortsätter att skicka in reportage, bilder, berättelser etc. Vi har inga reportrar som är ute på fältet och vi som jobbar med klubbmagasinet gör det på vår fritid, som ofta är något begränsad. Därför är det viktigt att du hjälper till att bidra med material. Oftast är det inget svårt. Det som du tycker är självklart eller inte är något speciellt att visa är i själva verket väldigt intressant för många andra! Stort som litet. Ta därför lite extra tid nästa gång du är i garaget och ta ett par bilder på din pärla, skriv ett par rader och e-maila till oss på redaktionen. Skriv ett par rader om det där mecktipset, eller kanske träffen som gjorde ett minne för livet eller varför inte berätta för alla andra vad polisen sa till dig efter 23-metersburnouten? Vi tar emot allt från anekdoter till garagereportage! Du behöver inte vara bra på att skriva, eller kunna häftiga uttryck, skriv ihop det viktigaste så hjälper vi dig med resten. För att eventuella bilder skall gå att trycka i tidningen måste de vara bra kvalitet. Dagens utveckling har möjligjort att den med en bra kameramobil har en kamera i fickan redan men en digitalkamera är att rekommendera. Helst bör bilderna vara ca 2500 pixlar breda, men det kan gå bra med mindre också beroende på hur stor bilden ska vara i tidningen. Om du är osäker, e-maila dem så testar vi. Maila dina texter och bilder till

redaktionen@transamclub.se

Musinvasion i bilen?

u när Kung Bore står och knackar på ytterdörren och vintern är inom räckhåll så börjar även skogens smådjur leta sig till varmare skrymlsen och vrår. Det är inte helt ovanligt att möss letar sig in i bilar. Det är varm och mysigt och mycket att gnaga på. Förstörda elledningar och remmar till säkerhetsbälten är vanliga skador som man brukar se efter mössens härjningar. Möss är inget man vill ha i bilen alltså, och om det finns en mus så kommer det fler. Mössen lämnar nämligen doftspår efter sig och attraherar snabbt fler till platsen. Men hur gör vi för att förhindra och råda bot på mössen? Om man är lyckligt lottad och har stora ytor så räcker det att flytta bilen 10-15 meter. Mössen hittar nämligen inte tillbaka. Andra sätt att unvika mössinvasion är: * Täta eventuella rosthål * Lägg start doftande enris under bilen, speciellt runt däcken. * Förvara lök som luktar starkt i bilen. * Montera in en elektronisk musskrämmare. * Sätt ut slagfällor för möss - Dumlekola och nougat är bra beten.

i k i f a Tr

io t a m for

ya regler från 1:a februari, 2018, innebär att du som sitter bakom ratten förbjuds att prata i telefon, rattsurfa eller skicka sms utan handsfree. Det blir olagligt att ha mobiltelefon i handen när du kör bil efter ändring i trafikförordningen.

Besök oss på den stora vida webben - www.transamclub.se

Medlemsreportage Monica Andersson #624

e v a S

Många gånger brukar man höra att någons bilintresse har funnits med sedan barnsben på ett eller annat sätt. Antingen har pappa, store brorsan eller någon annan nära person varit en betydelsefull petrolhead och varit något av en idol som man sett upp till. Men så är det inte riktigt för vår medlem med medlemsnummer 624, Monica Andersson. Monica är bosatt långt uppe i nordvästra dalarna, och vi hittar henne med sambon Per i natursköna Älvdalen. En liten by med närmare 7000

invånare i kommunen. En kommun som gjort sig känt genom sin vackra natur och vildmark, musikinstrumentstillverkaren Hagström som numera är ett turistmål och välbesökt museum, och dansbandet Larz-Kristerz förstås, efter man tog hem segern i TV-programmet Dansbandskampen 2008. För många är landskapet dalarna ett fordonsmecka med många olika evenemang och träffar årligen, och man brukar höra att alla i dalarna är tokiga i ting som har en motor monterad,

Text: Peter Mäki-Kauppila Bild: Monica Andersson

d r i B a e mer eller mindre. Men så var det inte riktigt för Monica. - I Älvdalen har det alltid funnits vackra bilar att sukta efter men tanken på att äga en bil själv har aldrig funnits där. I takt med att Älvdalens motor- och musikfestival växte, så blev mitt bilintresse allt större, berättar Monica. Istället har Monica haft andra intressen som har fångat hennes uppmärksamhet, förutom

familjen bestående av tre vuxna barn, två bonusbarn och hittills de fem barnbarnen, så har även ishockey och kanske lite av uddagrenen dragkamp varit andra stora intressen i livet som hon satsat mycket i. - Jag spelade sju säsonger damhockey i Älvdalens HC med framgångar som distriktsmästare och ett par SM kval. Dessutom har jag varit en aktiv dragkampare i Brunnsbergs IF med EM silver som främsta merit. Jag tvingades sluta då jag blev all-

Visa din bil i tidningen? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Medlemsreportage

Tur med vädret de tre dagarna det tog att slipa bilen plåtren.

Väntar på transport till Alfs plåt och lack i Älvdalen.

Bilen lastas. Micke från Carstyle hjälper till med transporten.

Slipgrunden är pålagd.

Bilen lackad. Nu ska lacken härda lite innan ihopmonteringen kan börja

Färdigt resultat.

Text: Peter Mäki-Kauppila Bild: Monica Andersson

Medllemsreportage - ergisk mot kådan man använder för att få fäste på repet. Min lillasyster Jennie är fortfarande aktiv och har skördat VM-och EM medaljer “i drivor”, säger Monica skämtsamt. Vi kan nästan ana att bilintresset inte låg så högt på prioriteringslistan när man hårdsatsar på något annat intresse som Monica gjort alltså. För några år sedan köpte sambon Per en Cadillac Coupé de Ville från 1958. Och det var väl inte förens nu bilintresset blev på allvar. Monica tyckte det var roligt att åka med och gemenskapen mellan alla bilintresserade var helt fantastisk och det här kunde tillslut så ett frö hos Monica. Tankarna började då snurra om en alldeles egen pärla. - Svägerskan hade en granne som i sin tur hade Firebird till salu. Jag tänkte att man kan ju alltid åka och titta och provköra. Men.. Det blev kärlek direkt så jag var tvungen att slå till. Det blev ett köp ändå, berättar Monica. Från att bara tänkt sig titta och provköra, till att skriva på en kråka på ägarbytespappret måste varit en fantastisk känsla. Nu hade Monica köpt sig en egen amerikanare.

Renoveringen Modellen är från början en Esprit från 1970, och importerades till Sverige redan 1975. Originalkulören var blå men tidigare ägare i bilens snart 50 åriga historia har låtit sig lacka bilen svart med en silverfärgad rand över motorhuv, tak och baklucka. Bilen har även blivit modifierad till en Trans Am-klon med dom typiska exteriöra Trans Am-dragen, som till exempel Shaker hood-scoopet på motorhuven, spoilern i fronten under grillen, och bortplockade kromlister runt hjulhusen som är ändringarna jämfört med en basutrustad Espritmodell som fick lämna Pontiacfabriken på sjuttiotalet. Men riktigt felfri var inte bilen vid köpet, enligt Monica. Det fanns lite att göra på pärlan dagen namnteckningen skrevs under på ägarbytespappret. - Den gamla lacken var sprucken och krackelerad. Plåten och golvet verkade helt och fint, så vi tyckte den var värd en ny lack. Per

tog fram slipen och en stor portion tålamod, snart var bilen helt plåtren och det visade sig vara värt all möda. Ingen rost och dessutom rak och fin i plåten, berättar Monica och fortsätter. - Vi var klara med vilken kulör vi ville ha och svart fick det bli. Bilen lackades svart på nytt av Alf´s Plåt- & Lack i Älvdalen, och resultatet blev riktigt lyckat tycker jag. Den gamla silverranden var så stilig så jag fortsatte med den, men vi ändrade kulören till grafitgrå istället. Per började nedmontering och sliparbetet i September 2016 och fem månader senare stod bilen redo för lastning till lackeraren. Alf lackade bilen i omgångar och började med smådelar, skufflucka och dörrar. I April fick man hämta hem allting och för att man skulle hinna klart till säsongen så var det bara sätta igång med ihop monteringen. Många nerlagda timmar senare och i mitten på Maj när vädret blivit bättre och torrare så vågar man sig på premiärturen. Det var lite nervöst men det gick över förväntan.

Moroten i pannrummet Motorn är en lite tillpiffad pjäs det också. Idag så kan vi hitta en Pontiac 400 cui från 1973. Insuget är från årsmodell 1966 och topplocken är av modellen 4X. En modell som Pontiac använde både för sina 400 cui och 455 cui motorer i mitten på 70-talet och bestyckningen var lite olika beroende på applikation. Sedan sitter en Holley 650 DP 4-portare, vassare kam och nya headers följt av ett flowmaster avgassystem monterad. Det låter som ett härligt recept om man vill busa lite. - Det som återstår idag är att fixa ny klädsel till baksätet, annars är bilen i bra skick numera. Sedan ska jag bara åka, njuta och ha kul! Jag tycker att min Firebird är hur snygg som helst, tuff och lite uppkäftig och jag känner mig sexig i den! Och se upp alla klubbvänner där ute på vägarna, den är pigg också! avslutar Monica.

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Resereportage USA

Bandit Run 20 eller historien om två vilsna svenskars äventyr mellan Texarkana och Atlanta

02:30 är ingen tid. Jag brukar skämtsamt säga att om min väckarklocka någosin uppfinner den tiden slår jag ihjäl den. Ändå vräker den ur sig sitt bröl just då, en alldeles för tidig torsdag i juni. Medan jag långsamt vaknar, sätter mig upp och konstaterar att min kropp inte är byggd att vakna så tidigt hör jag hur Robert H har kommit igång i vardagsrummet. Han sov över hos oss igår av en alldeles speciell anledning. Vi ska på födelsedagsfest! Och inte vilken som helst – i år fyller Firebird 50 år och filmen ’Nu blåser vi snuten’ firar 40! Dessutom har företaget Restore A Musclecar (RAMC) arrangerat sin årliga road-trip, Bandit Run, i exakt 10 år som en hyllning till filmen! Alltså 100-årsjubileum! Så trots att varenda fiber i kroppen skriker att jag ska sjunka tillbaka i sängen finns det ingen tid att spilla! Bara att gnugga sömnen ur ögonen och sätta fart! Vi har ett flyg att passa! Mot Arlanda!

14 timmar efter take-off landar vi på

Dallas/Fort Worth international airport och kliver ut i 38 gradig hetta. Mysigt! Ett perfekt väder att cruisa runt i vår hyrbil, ta in atmosfären och långsamt inse att vi faktiskt är i USA. Med höga förväntningar glider vi in på Hertz biluthyrning för att hämta vår hyrbil – en splitt ny, förbetald Chevrolet Camaro cabriolet. Ska man nu delta i Bandit Run finns det ju bara

en bil man kan åka omkring i utan att bli utskrattad och mycket tid har lagts på att hitta just en Camaro. Den bokades och betalades redan i april och bekräftelsen ifrån Hertz sade att allt var ok, så det här borde inte vara något problem. Tänk så fel man kan ha... Efter 40 minuters väntan får vi beskedet att de inte kan hitta vår bil på parkeringen så vi blir erbjudna en 4-dörrars Dodge Charger istället. Vi tackar bestämt nej och kräver att få den bil vi betalat för. Personalen letar vidare men ger till slut upp och frågar om vi kan komma tillbaka dagen efter. Tack och lov kan vi det. BR börjar inte förrän på lördagen så fredagen är till för att fixa amerikanskt SIM-kort till mobilen och lite turistande. Vi kvitterar ut Chargern och åker till hotellet.

när han säger att det måste blivit något fel på bokningen - ”Det här kontoret har inga Camaros överhuvudtaget, än mindre en cabriolet”! Inget av våra argument biter på chefen som till slut, märkbart irriterad, erbjuder oss en dyrare 4-dörrars Chrysler 300 med orden ”det är den här bilen eller ingen alls”!

För er som inte tittar på Discovery kan

jag säga att där går ett program som heter Fast n’ Loud och ett annat som heter Misfit Garage. Båda programmen handlar om bilverkstäder i Dallas som bl.a. bygger custombilar. Programmen har blivit omåttligt populära och gjort mekanikerna som jobbar där till kändisar. Som fans av serierna besökte vi givetvis båda ställena med vår nya, vita Chrysler 300. Misfit var tyvärr stängt men hos Gas Monkey var det öppet och på parkeringen träffade vi 2 andra som också skulle delta i BR. Tyvärr var inte Richard Rawlings på plats men väl hans pappa, en skön lirare som gled runt och pratade med fansen med en kall öl i handen. När Jason, en av mekanikerna, kom ut var vi inte sena med att växla några ord med honom och överlämna lite saker ifrån TACS. Innan vi styrde norrut, mot starten av BR, intogs en sen lunch på Gas Monkey Bar n’ Grill.

“ Kan ni inte ta

Vi kommer tillbaka till flygplatsen och Hertz dagen efter. Döm om vår förvåning när de fortfarande inte hittat vår bil! Vi får sitta ner och vänta. Med jämna mellanrum kommer personalen fram och frågar om vi inte kan ta en annan bil istället. Med stigande irritation tackar vi nej till alla erbjudanden. Vi vill ha vår Camaro! Efter en lååång väntan kommer en kille fram och presenterar sig som chef över uthyrningskontoret. Han står på mindre än en armlängds avstånd

en annan bil istället? ”

Texarkana är en sömning liten stad

på gränsen mellan Texas och Arkansas,

Text: Robert Karmensjö, Robert Hjelm & Bild: Robert Hjelm

och sen kväll där vi bl.a. fick veta att det var Ben Greene som varit busig med klistermärket på bilen.

och hög luftfuktighet tog snabbt ut sin rätt på två ovana nordbor och efter 1,5 liter vatten på lika många timmar var vi var inte de enda som sökte skydd inne på det luftkonditionerade kasinot. Det här var ett Söndag den 18e juni och dags att ge himmelrike jämfört med att vara utomhus sig ut på vägarna! Med huvudet fullt av och efter en tidig grillbuffé i glada vänners upplevelser ifrån gårdagen, humöret på lag checkade vi in på hotellet. Eftersom topp, Kevin i bilen, 250 bilar i karavan hotellen som Restore A Muscle Car rekoch poliseskort ut ur stan satte vi kurs ommenderade för BR var fullbokade låg mot Trop Casino, Mississippi. En sak vårt hotell inte i närheten av de andra. Vi som poppar upp i skallen när man ligger skulle alltså inte umgås med våra kompi 130 km/h på en spikrak motorväg är isar utan tillbringa kväll och natt för oss att jänkarna verkar veta hur man håller själva. Ett perfekt tillfälle att se sig om i ner gaspedalen – även de som kör långtradare. Det hände att man blev omkörd i området! Första stopp – kasinot! Men var de farterna av just långtradare. Här verkar var allt folk? Vi gick omkring i ett nästintill öde kasino som, trots det, lyste, blinkade, inte maxhastigheten vara 80 km/h... plingade och lät alldeles för högt. Vi sökte En annan insikt var att vi själva fick trycka oss mot baren som var lika folktom och ner pedalen för att hänga med ”vårt” gäng. Hastigheter kring 160 km/h var mer när bartendern till slut kom fick vi reda på att de höll på att stänga. Lite motvilligt regel än undantag. sålde hon öl till oss innan hon försvann. Efter att ha orsakat ett större trafikkaos Vi stannade inte länge utan drog vidare. vid lunch/tankstoppet i El Dorado, ArkanPå håll hörde vi livemusik. En jazzklubb. sas mötte polisen upp oss i utkanten av Vi öppnade dörren, klev in och stannade Greenville, Mississippi, och eskorterade tvärt. Vi hade kommit in direkt bakom oss genom staden till en lokal bilshow vid scenen och en man på säkert 180 kg tittimmes na,storögt kom tillbaka Kevin hördetill att Tropnågon Casino. När vibilresa klev utnordöst ur bilenom varDallas. tade på oss.till Efter att och ha skrikit på BRavgåvärme och vioch kom honom bilenoch behövde pådet verkstad var vi inte det Här somskulle att gåstarten in i en vägg frågatinom här verkligen kring middagstid fredagen. med att erbjuda i vår bil fukt.ditKasinot ligger precispåvid strandenUte av varsena ingången vinkade hanhonom in oss. lift Den på hotellets parkering var det bara BR.påminde Vi hade mer ju ändå om plats Mississippifloden och kombintionen aven lillaunder lokalen om gott en ruffig handfull men detpåskulle snart lagerlokal och fungerande – en gassande sol,Firebirds en temperatur 42 grader än om enluftkonditionering bar/klubb. Rått beändras. Inom loppet av 2 timmar var det absolut nödvändighet i södra USA med fullständigt packat med bilar, de flesta temperaturer uppåt 40 grader och luftsvarta Trans Ams. Den fuktighet kring 80%. Han första människan vi tackade snabbt ja vilket stötte på var Canadaskulle bli en lyckoträff! Dave som blev mäkta Roligare kille får man imponerad av att vi kommit ända ifrån leta efter länge och vi tre klickade direkt! Sverige för att delta i BR. Att han själv Samma humor, samma avslappnade kört hela vägen ifrån Kanada var inte så inställning. Instant chemistry! Sällan har märkvärdigt. Han tyckte det var synd att så få haft så roligt under så kort tid! Tack vi inte hade något drickbart i handen så för alla skratt, Kevin! han bjöd oss raskt på varsin kall öl samtidigt som han presenterade oss för sitt Lördag och dags för start av BR. Men ”gäng”. Där fanns far och son John och först en stadig frukost – eller inte... Det Sean Kinsey, Ben Greene, norsk-ättlingen här är lite skoj. Under resan har vi bott Kevin Hedstrom, ett par från Tyskland på allt ifrån 2-stjärniga hotell upp till jag inte kommer ihåg namnen på och 4-stjärninga Hiltons och som svensk tror plus några till. Efter att ha ätit gemensam man gärna att frukostbordet ska vara middag på det lokala Hooters parkerades som man är van vid. Det är de inte. Det bilarna på hotellets parkering – alla utom var samma torftiga saker oavsett var vi en. En svart turbo ifrån -81 med Kevin bodde. Ägg och bacon naturligtvis och Hedstrom i förarstolen och Robert H i en köttig korv stor som ett lillfinger. Lite “shotgunen” fick motorstopp och fick på sidan av stog ett våffeljärn och en rullas in på parkeringen. Så fort huven behållare med smet samt tillbehör. Ville öppnades blev det folksamling och man ha en smörgås var man hänvisad vild gissningstävling om vad som hänt. till något som var en blandning mellan Robert H och jag beslöt oss för att ta ett scones och muffins. Hade man tur fick varv och kolla in lite bilar. 3 timmar och man tag i en som var varm. Hade den måååånga öl senare hade vi gått ett (1) hunnit svalna var den svampig och lite varv runt hotellet och pratat med nästan seg – ungefär som bläckfisk eller halloualla som var där. Och alla ville bjuda på mi. Philladelphiaost, kaffe, te och juice. öl... Så när vi, lagom runda under fötterThat’s it. Det var det som fanns och allt

2017

“ Bilen behövde in på verkstad ”

tonggolv, nakna betongväggar, bord och stolar som såg ut som folk hade tagit med sig hemifrån, en egensnickrad bardisk som svajade betänkligt när någon lutade sig mot den och en kiosklucka där man handlade det man ville dricka. Men vad gör väl det? Det var svalt och de sålde öl. Vi köpte två var, satte oss ned och kunde snabbt konstatera att vi var de enda ljushyade gästerna med nordisk härkomst. Alla andra var mörkhyade med afrikanskt ursprung. Tillbaka på hotellet somnade vi som små barn med tinnitusen pipande i öronen.

Måndagmorgon och förarmöte på

Harlow’s Casino. Men innan dess måste man ta seden dit man kommer. Är man på kasino måste man ju spela! Så Robert H gick all-in, satsade 3 dollar och förlorade naturligtvis allt. På det efterföljande förarmötet hade det blivit ändringar i lunchplanerna. När borgmästaren i Batesville, Mississippi fick höra talas om Bandit Run och att 300 bilar bara skulle köra igenom hennes stad utan att stanna, förbjöd hon den lokala polisen att hjälpa till med esläggs på plasttallrikar, ätshon medfick plastkort ochupp avspärrningar om inte bestick och dricks ur plastmuggar som arrangera lunch för alla deltagare. Så fick sedan slängs när manpå lämnar matsalen. det bli. Lunchen intogs en lokal highVar det somman sadeurmiljötänk? school ochnågon folk gick huse för att titta på alla bilar och vår Snowman-truck. Ute på parkeringen var det full fart med bilar som ställde upp sig inför den gemensamma färden mot Four States Auto Museum som var den officiella starten för BR 2017. Men vänta nu, vad är det där på vår bil? Under natten har någon klistrat ett guldfärgat TRANS AMmärke på vår bakluckan! Coolt! Det får vara kvar! En av bilarna som ställer upp är en gul Camaro cab som körs av John och Josie Mugglestone. Det är ett par ifrån England jag fått kontakt med via Facebook. Eftersom jag vet att de måste hyra bil blir jag lite nyfiken på vart de hyrt sin Camaro. Jag har ju ändå letat efter en firma som hyr ut Camaros kring Dallas och bara hittat en. Så jag berättar hur vi blivit behandlade på Hertz kontor på DFW-flygplatsen. Döm om min förvåning när de berättar att de flugit till samma flygplats som vi och hyrt Camaron på samma Hertzkontor där vi var! Dessutom hade de fått välja mellan 5 lediga Camaros!! Vad i helvete?!! Att säga att både jag och Robert H blev fly förbannade och hittade på en rad nya svärord är ett klart understatement! Hur som helst, efter en dag fylld med bilutställning och socialt mingel ställde vi upp igen för att låta den lokala Corvetteklubben eskortera oss till en äkta amerikansk barbeque – Texas style. Det blev en blöt

Besök oss på den stora vida webben - www.transamclub.se

Resereportage USA - Bandit Run

Det var riktigt kul att gå omkring och prata med lokalbefolkningen och höra deras beundran för bilarna och se reaktionerna när man talade om att man kom ifrån Sverige. Men det varade inte länge, vi hade en tid att passa i Tupelo. Klockan 13.30 skulle vi ställa upp bilar och långtradare kring Tupelo Auto Museum för att vara dragplåster i deras bilshow. Nu är ju inte Tupelo känd för sina bilshower så medan den höll på och folk blev intervjuvade i både radio och TV åkte jag och Robert H med gratisbussen hem till Kungen. Ja, Elvis Presley alltså. Hem till det hus där han föddes och växte upp i innan familjen flyttade till Memphis. Det är ett litet trähus i vitt på kanske 30 kvadrat med 2 rum – ett kök och ett vardagsrum/sovrum. I detta vardags-rum föddes alltså en av vår tids största stjärnor. Inget rinnande vatten, ingen el och man delade utedass med grannarna. Numera har man flyttat huset så det står intill den kyrka dit familjen gick och man har byggt ett modernt museum alldeles intill. Tyvärr var möbler och annat inne i huset inte original. Familjen sålde allt innan flytten till Memphis så allt invändigt är bara tidstypiskt, som

guiden sade. Men det är ändå en viss känsla att veta att man stått på samma farstubro som Kungen, gått på samma plankor i golvet osv.

Väl tillbaka på bilshowen gick vi in på

bilmuseet. Vilket museum! Wow, här fanns det klenoder, muskelbilar, historiska bilar, bilar ifrån 1800-talet och framåt. Alla i utmärkt skick. Här gick tiden fort och när vi väl kom ut kändes det definitivt inte som att det gått 2,5 timmar. Vi hade gjort upp att träffas på ett lokalt ölhak rakt över gatan, framför hotellet och efter att ha slappat på rummet ett tag gick vi dit. Stället var packat med folk ifrån BR och stämningen var redan hög när vi klev in. Vi såg inte till gänget vi skulle hänga med men startskottet till den absolut roligaste kvällen under hela resan började med att vi köpte varsin öl i baren och blev inbjudna till ett BR-gäng som hade sittplatser kring sitt bord. Efter att haket stängde rullade vi över gatan, helt lyriska över vilka människor vi lärt känna och in på hotellets parkering där vi stötte på några välkända ansikten som tyckte det var synd att vi inte hade några öl i händerna. De erbjöd

“ Åkte gratisbussen till kungen “

sig genast att göra något åt saken och snabbt kom det fram en varsin kall ifrån en frysväska i närmaste baklucka som vi drack medan vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tisdagen den 20/6 var en av dagarna vi sett fram emot. Från och med nu skulle det hända spännande saker! Idag skulle vi åka till Barber Motorsport Park i Leeds, Alabama och köra på deras racingbana! Men vänta nu, vad är det där på vår bil? Har Ben Greene varit framme igen? Jajamen, under natten har han gått loss ordentligt och kompletterat sitt tidigare klistermärke med alla övriga märken ifrån en Trans Am, alla utom huvfågeln! När vi konfronterar honom spelar han oskyldig ända tills vi säger att det var coolt och att vi behåller märkena. Då kan han inte hålla sig längre utan brister ut i ett stort leende och erkänner att han gjorde det tillsammans med de andra vi delade öl med på parkeringen igår.

Färden mot Barber går utan drama-

tik och vi parkerar utanför i fina rader. Restore A Muscle Cars (RAMC) trailer har återigen slagit upp portarna och försäljningen av T-shirts, böcker, klistermärken, kepsar, kläder och annat pågår för fullt när vi slår oss ned och äter lunch

Text: Robert Karmensjö, Robert Hjelm & Bild: Robert Hjelm

Resereportage USA - Bandit Run

– en hyfsat dyr hamburgare. Efter att vi betalat en avgift för att köra på banan kör vi bort till kön och väntar på att bli insläppta. Under tiden mörknar himlen och när vi väl börjar rulla vräker regnet ned på ett sätt jag aldrig varit med om! På med ljuset för att bilen bakom ska se vårt bakljus och förhoppningsvis inte köra in i oss. Torkarna på max men de hjälper inte mycket. Jag använder bakljuset på bilen framför för att orientera mig kring banans kurvor och det går egentligen alldeles för fort för att jag ska känna mig trygg och säker bakom ratten. Hans ljus försvinner i vattensprutet och regnet och det är egentligen bara bromsljuset som är tillräckligt starkt för att man ska se det. Tur att det svänger mycket... Efteråt kör vi upp till det angränsande motorcykelmuseet. Ett enormt komplex på en sisådär 5 våningar där varje våning är stor som en fotbollsplan. Helt galet! Här finns allt ifrån alla tillverkare som någonsin har tillverkats fram, till motorcyklar som tillverkas idag. Allt ifrån replikor ur filmer till kändisars motorcyklar, t.o.m. en

som byggts av killarna på Orange County Choppers (en annan serie på Discovery). Våningsplanen är indelade efter årtal och den norskättlade Kevin blir nostalgisk när han hittar motorcyklar med motorer ifrån Hedström. Tydligen är han avlägsen släkting till uppfinnaren av Hedström-motorn. Körningarna på banan fortsätter och regnet upphör så småningom. Dags för nästa punkt – middag och film på en drive-in bio och i det här sällskapet finns det ju bara en film – Nu blåser vi snuten, så klart. För oss nordbor som aldrig varit på en drive-in förut är det lite spännande att ratta in den angivna frekvensen på bilstereon och kolla på film. Än en gång är vi tacksamma att vi har fungerande AC i bilen. Allt eftersom kvällen kryper på och det blir mörkare kommer fukten och faktiskt, kylan (håller vi på att acklimatisera oss?) och medan bilarna runt omkring immar igen har vi fri sikt och värme hela filmen igenom. Gött. Tillbaka på Holiday Express Inn & Suites tar vi en tidig kväll. Det behövs.

“ Torkarna går

på max men det hjälper inte ”

Vägen till Peachtree City, Georgia,

skulle gå genom nationalparken Talladega National Forest och vara något alldeles extra, sade de. Den skulle kantas av jättefin natur och vackra landskap, sade de. Så förväntningarna var ju lite uppskruvade när Robert H tryckte pedalen i golvet och lät Chryslerns motor suga iväg oss mot dagens äventyr. Efter några mil på en väg som kantades av tallar undrade jag vart den där fantastiska nationalparken var någonstans. Jag satt i baksätet och ville ju vara beredd med kameran när de fantastiska vyerna bredde ut sig. ”This is it”, utbrast Kevin entusiastiskt på sin breda amerikanska engelska och pekade med båda händerna. ”We’re in the middle of it! There’s miles and miles of this”! Jag mötte Robert Hs blick i backspegeln. Finns det något som två killar som växt upp i Dalarna känner igen så är det just tallar. Jag lade tillbaka kameran i fodralet. Det skulle nog inte bli så mycket fotande idag. Kevin, som varit i Norge och sett naturen där, märkte vår brist på intresse och lade försiktigt till att det som susade förbi utanför fönstret kanske inte var så märkvärdigt för ett par nordbor med mycket skog i landet. Vi svarade diplomatiskt att vi hade sett tallar förr. Sedan skrattade vi. Efter

Visa din bil i tidningen? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Resereportage USA - Bandit Run lunchen samma dag skrattade vi igen. Vi skulle precis hoppa in i bilen och åka vidare. Lite förstrött undrade Kevin om jag ville sitta i framsätet. Till stor glädje för honom, och alla andra runt oss, svarade jag högt och tydligt ”No, I’m fine, Kevin! I kind of like it in the back”! Då skrattade alla och Kevin nästan vek sig dubbel när han insåg att jag inte fattat vad jag just sagt. ”Back-seat, Robert. It’s called back-seat. You like it in the back-seat!”, hulkade han fram mellan skrattanfallen och jag insåg att det bara är killar som gillar killar som säger det jag just sagt... Nivån för dagen var satt och när vi stannade framför Kevins hotell hade vi alla ont i magen ifrån alla skrattanfall och fnissattacker vi haft. Efter middagen samlades gänget i hotellets bar och kvällen spenderades med att ta in hinkvis med öl och berätta rövarhistorier ifrån tidigare Bandit Runs blandat med Kevins skratt när han återigen berättade om min felsägning för en ny åhörare. Jag drack Cola eftersom jag skulle köra dagen efter.

vi fått restriktioner. Inga omkörningar och inte fortare än 100 km/h. Ok, men ingen skulle hindra oss ifrån att köra högst upp på banken i kurvorna i alla fall! Vi ligger i 100 och kör högst upp. Det lutar. Mycket. Tre skarpa pling-ljud bryter tystnaden i bilen. Jag tittar ner på instrumentet och ser en ilsket gul lampa blinka. Jag läser texten Collision-warning på lampan. Hoppsan.... Jag får en tanke att våra airbags ska lösa ut vilken sekund som helst och frågar Robert H om han kan komma på en trovärdig historia vi kan dra för Hertz när vi lämnar tillbaka bilen med alla airbags utlösta. Han säger nej och lägger till att han är rätt säker på att det inte är tillåtet att köra på bana med en hyrbil. Med ett leende svarar jag att jag tror visst jag såg ett villkor där det stod att det var tillåtet. Vi skrattar båda två men det fastnar i halsen när lampan inte slutar blinka trots att vi åkt av banan och stängt av motorn. Vad gör vi nu? Vad säger vi till Hertz? Lyckligtvis slocknar lampan efter någon kilometers körning på normala vägar och blir dagens roliga händelse i hotellets bar senare på kvällen.

“ Jag läser texten Collisionwarning ”

Torsdagen den 22 juni. Jonesboro.

Både Robert H och jag har alltid trott att Burtan och gänget verkligen åkte hela sträckan mellan Atlanta och Texarkana när de spelade in filmen Nu blåser vi snuten. Vi är inte så naiva att vi tror att de gjorde det på 28 timmar, men vi har ändå trott att de gjorde det för att landskap, städer, byggnader osv ska vara korrekt. Icke! Allt är inspelat i och omkring den lilla staden Jonesboro i Georgia. Det och mycket annat fick vi veta i den guidade bussturen som tog oss runt till 25 olika inspelningsplatser. Vi var bl.a. i den svaga sväng där Burt tvärnitar och plockar upp Sally Field iklädd brudklänning, sjön där hunden Fred badar, centrala Texarkana där öllagret ligger, den trasiga bron som de hoppar över samt Snowmans hem. Den lilla flickan som öppnar dörren på lastbilen precis när Burt har parkerat berättade att det faktiskt var hennes hem de spelade in i och ingenting har ändrats för att passa in i filmen. Så när Burt väcker Snowman ligger han i en säng inne i deras flickrum med riktiga möbler och riktiga familjebilder på väggarna, t.o.m. deodoranten som används i filmen tillhörde flickorna. På eftermiddagen var det så dags. Atlanta Motor Speedway! Vi skulle få köra två varv på deras velodrom. På en riktig NASCAR-bana! Wohoo! Vi ställde upp och körde ut på banan i ett led. Tyvärr hade

När vi skrävlar och drar rövarhistorier som bäst i baren kommer René förbi för att samla ihop en välkomstkommité. Det visar sig att Susie Ewing, det är hon som spelar Hotpants Hilliard i filmen, ni vet hon som säger ”I’m still dishin it out” i radion när Burt vill ha hjälp av henne och hennes kompisar, är på väg till hotellet. Hon har kommit för att skriva autografer under helgen så självklart ställer vi upp och bjuder henne på ett riktigt varmt välkomnande! Kevin och Robert H fick t.o.m. hålla välkomstbannern.

öllager i verkligheten när filmen spelades in var det ändå här som skulle föreställa öllagret i Texarkana. Så naturligtvis var det läge att återskapa den ikoniska scenen ifrån filmen när Snowman och Bo ”Bandit” Darville tvärnitar utanför och sparkar in dörren till lagret. Efter det var det dags för bilparad med mååånga svarta -77/-78 Trans Amer innan Burt försvann in på museet. Vi drog vidare och blev intervjuade av en bilkille med egen Youtubekanal med flera hundra följare samt ställde upp i en kort reklamfilm för ett lotteri där man kunde vinna en nyrenoverad -77 Trans Am SE. Naturligtvis köpte vi några lotter för man vet ju aldrig (lotteridragningen var i september och vi vann inte). Med stort vemod plockade vi även bort alla klistermärken ifrån vår bil. Ingen av oss ville egentligen göra det. Det var liksom starten på slutet och vi ville inte att äventyret skulle vara över. Dessutom hade bilen fått stor uppmärksamhet och blivit flitigt fotograferad under hela veckan. Alla visste vilka som körde den vita Chrysler 300 Trans Am Special Edition med dekaler och svenska flaggan på ytterbackspeglarna. Lite senare på kvällen var det prisutdelning ifrån stora scenen och frågestund med skådespelare ifrån filmen (japp, Burt var med även här) som berättade sina historier och roliga anektdoter. På ett sådant här evenemang är det väl nästintill kriminellt att inte visa filmen så naturligtvis hade en storbildskärm satts upp mitt i parken. Men mitt under frågestunden började folk se sig om, peka upp mot himlen och lämna gräsplanen. Och visst, ett hyfsat mörkt moln var på väg in över oss men vi kunde inte riktigt förstå varför folk halvsprang därifrån. Men visst, det fanns säkert en anledning. Så efter att ha träffats av några droppar började vi dra oss mot bilen 200 meter bort. Vi skulle gjort som jänkarna och sprungit. För lika snabbt som en lampa tänds, öppnar sig himlen och det fullkomligt vräker ner. Vi spurtar mot bilen i en hastighet som skulle ställa Usain Bolt i skamvrån och dyker in. Det hjälper inte. Likt en våt disktrasa kan vi vrida ur kläderna. Kevin slår en pling till det övriga gänget och vi kommer överens om att åka till Hooters och äta. Naturligtvis är det Canada-Dave som kommer med förslaget. Mannen med stenkoll på alla Hootersrestauranger. Regnet slutar lika tvärt som det kom men det är mängder med vatten överallt och ingen är sugen på att åka tillbaka till en slaskig gräsplan bara för att titta på en film vi

“ Burt berättade sina historier ”

Fredag och den första dagen av två

inne i Joneboro. Med anledning av filmens 40-årsjubileum var hela centrum avstängt ifrån all biltrafik utom för deltagare i Bandit Run. Och det började bra. Solen strålade ifrån en klarblå himmel när alla ställde upp sina bilar i Lee Street Park och började mingla och utforska omgivningarna. Brandstationen ställde upp med lokal och fixade grillade hamburgare till hungriga besökare. Sedan kom han – the King, the legend, the myth, the T-shirt – Mr Burt Reynolds! Ståndsmässigt gled han in i en svart Cadillac av det större formatet och stannade utanför det lilla museet med minnessaker ifrån filmen. Men det har inte alltid varit museum i lokalerna. Även om det inte var ett

Tipsa oss om nĂĽgot? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Shoppen 50:99 :-

% 50 batt! Ra

169:-

95:119:-

Klubbkalender 2017 Klubbens alldeles egna kalender med bilder av våra medlemsbilar.

719:-

Keps Svart keps med läckra gula inslag.

Mån ade var ns or

Kings T-shirt Den klassiska modellen av t-shirt. Finns i flertalet färger. DAMMODELLER

719:Atlantic M´S JKT vatten- och vindavvisande softshelljacka i stretch med TPU-membran Finns i Svart och röd. 349:-

Ryggsäck med huvudficka och fyra extrafickor med dragkedja. 17 liter

Så här beställer du:

119:149 :Beanie Fräck beanie för alla tillfällen. Finns i Svart, Vit och Blå

För att se hela sortimentet, besök vår hemsida på www.transamclub.se

Logga in på http://www.transamclub.se Välj vara, färg, antal och storlek och lägg i kundvagnen. Välj sedan fortsätt handla eller gå till kassan. Vid kassan, följ instruktionerna för betalning.

Victoria LDS vatten- och vindavvisande softshelljacka i stretch. Finns i olika färger. 169:-

Venice dam t-shirt I silicontvättad single jersey Svart, vit, röd eller marinblå

Din order sparas i tio dagar innan den makuleras. För frågor eller förslag till klubbshoppen, använd frågeformuläret under Kontakta oss uppe till höger. Leveranstid är cirka 14 dagar.

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Grenrör & Headers

Long-tube headers, är som det låter, headers med långa rör. Finns för många applikationer även i kortare, mer kompaktare varianter. Då kallat Short-tube headers.

Grenrör, eller manifolds som dom heter “over-there” så att säga, kan många gånger räcka långt.

Kortfattat om Grenrör vs Headers

östen går mot vinter och i garagen skruvas motorer. Eller så sitter man på kammaren och drömmer om fler hästar under huven men har inte finanserna till att uppgradera spisen. Är man ny på trimning eller allmänt oventande så kommer en enklare förklaring om skillnaden mellan grenrör och headers här och vad man kan tänkas vinna på ett byte. Varför byta original till eftermarknad?

Det finns därför keramiskt ytbehandlade headers att köpa, för en extra slant skall tilläggas. Då kommer man ifrån värmeproblematiken.

För att hålla det enkelt så för att öka prestandan på motorn. Headers är tillverkade så att avgasflödet ut ur motorn går snabbare vilket leder till högre effekt och bättre vridmoment. Men det har sina baksidor.

En annan fördel (för vissa) med grenrör är brummet. Headers låter mer och ”hårdare” medan grenrör har en behagligare ljudnivå. För er som racear med era bilar så klarar grenrör 400+ hästkrafter. Headers passar för högre effekter men fungerar naturligtvis på lägre nivåer också. Med grenrör får man lite av en *sleeper.

Ett grenrör har till att börja med tjockare väggar som bättre isolerar mot värmen som bildas och avsöndras inne i motorrummet. Headers har på grund av sin rörkonstruktion tunnare väggar och avger därmed mer värme som påverkar närliggande mekaniska komponenter negativt. För att motverka detta kan man köpa headerstejp/ lindor att vira runt rören. Det tvistas bland de lärde huruvida detta är bra eller inte. Några menar att om lindorna blir fuktiga så rostar det fortare. Andra menar att för att värmeisoleringen skall vara effektiv och långvarig så är det insidan som ska isoleras, inte utsidan. Tredje parten tycker att lindor är snyggt.

Dock kan ett annat bekymmer uppstå. Det finns några kända besvär med att byta från grenrör till headers. Läckage är ett av dem och det kan vara passform, packning och/eller materialet som ligger bakom detta. Besök klubbforumet för mer information och tips om detta skulle hända dig.

Vad kan man räkna med att headers gör i effektvinst? Det går inte att säga på rak arm men mellan tummen och pekfingret, beroende på vad för motor de sitter på, så räkna med mellan 20-75 hk i bonus. Kankse något mer, kanske något mindre. *Sleeper - En bil med vass motor men som ser/ verkar original.

Text: Linda Persson

Resereportage USA - Bandit Run redan sett ett par gånger. Så vi åker mot hotellet och tar en tidig kväll.

Lördag och sista dagen på Bandit Run

2017. En fantastisk dag och alla bilar glänser i kapp när de står uppställda kring den lilla parken i Jonesboro. Livebanden avlöser varandra på scenen, stånden säljer allehanda bilrelaterade saker, det är sista-dagen-rea hos RAMC, grilldoften ligger i luften ifrån foodtruckarna och drickan är kall och god. Den numera steppdansande lilla damen Susie Ewing har skrivit så många autografer att hon har skrivkramp. Hon är uppriktigt förvånad över all upp-ståndelse och har aldrig riktigt insett hur populär filmen är. Hon hade dessutom aldrig hört talas om Bandit Run innan RAMC ringde och bjöd in henne. När jag nämner att det är 375 bilar anmälda himlar hon med ögonen, skakar lätt på huvudet och bränner av ett kritvitt leende. Hon har paus ifrån skrivandet och jag lovar att komma tillbaka när hon börjar skriva igen. Det är då Robert H pekar upp mot himlen och jag märker att folk börjar springa ut ur parken. Vis av tidigare erfarenheter sätter vi av mot närmaste tak 200 meter bort. Robert H ser en lucka, hoppar ut på gräset och sätter av som en gasell. För min del är det lönlöst. För mycket folk och alldeles för trångt bland stånden för att ta sig fram tillräckligt snabbt. Efter halva sträckan ger jag upp. Jag kan inte bli blötare. Det är lika bra att gå sista biten. Tur det är varmt i alla fall. En halvtimme senare avtar regnet. Jag väntar ytterligare ett tag för att hinna torka lite innan jag släntrar över till en torr Susie för en autograf. Men jag är fortfarande rätt blöt så när vi knäpper kort lämnar jag lite mellanrum mellan oss.

ville vår GPS att vi skulle köra rakt fram. Till slut hade vi kört runt hela anläggningen motsols och kom fram till samma ingång som de vänstersvängande, bara det

att vi hade kört några kilometer längre. Det här borde vi tagit som en hint om vad som skulle komma. Det gjorde vi inte. Istället parkerade vi, tog plats inne på arenan och

fick oss en ordentlig dos av äkta amerikansk patriotism. Det var fallskärmshoppare med flagga och nationalsång innan en stuntgrupp började utföra sina konster på både två och fyra hjul. Här var det biljakter, polisbilar som fick taket avkapat under en lastbil och en mängd andra scener tagna ifrån filmen. En av stuntkillarna skulle t.ex. köra fram i en Trans Am och lite snyggt sladda upp brevid sin flickvän, som för dagen var lämpligt klädd i brudklänning. Hon skulle hoppa in i bilen och de skulle åka därifrån med skrikande däck. Det var tanken. Så blev det inte riktigt. Istället tvärnitar killen, hoppar ur och går ner på knä framför en mycket förvånad flickvän som inte kunde hålla tillbaka tårarna, än mindre prata i mikrofonen efteråt. Men vi kan avslöja att hon sade ja.

“ Vis av tidigare erfarenheter”

Så småningom upphör regnet helt och sol och värme kommer tillbaka. Skönt. Men nu börjar det kurra i magen och när vi åker mot kvällens stora event, ett återskapande av brohoppet ifrån filmen med en äkta -77 TA, svänger vi återigen in på Hooters. Canada-Dave har verkligen smittat av sig!

Atlanta Motor Speedway är en velo-

drom i bästa NASCAR-stil. Att hitta dit är hyfsat enkelt. Många skyltar, stor byggnad och ännu större parkering. Men när alla andra svängde vänster in till parkeringen

Så var det dags för main event. Brohoppet ifrån filmen. En -77 Trans Am hade byggts om med bur och andra säkerhetsanordningar, en ramp hade byggts och en större sandlåda hade lagts ut som landningszon. Allt var klappat, klart och bilen balanserad. Den skulle landa på

alla fyra hjul. Bilen kördes fram, föraren gjorde några burnouts innan V8an vrålande slungade bilen mot sin egen död. Upp på rampen, ut i luften och..... Ja, låt oss bara säga att den som gjort beräkningarna och kommit fram till att bilen skulle landa på alla fyra hade nog inte insett att en V8a i gjutjärn väger en del. Efter en jättefin bana i luften borrade nosen ner sig i sandlådan, plöjde en bred fåra på några meter och lade sig till slut på sidan. Efter någon minut klättrade stuntmannen ut ur vraket och vinkade till publiken som ett tecken på att han var ok. För er som vill se hoppet går det bra att söka på Youtube. Så vad det dags att åka hem till hotellet. Här i Sverige har vi långa, ljusa kvällar på sommaren. Det har man inte i södra delarna av USA. Där går det ifrån dagsljus till totalt mörker på någon timme. Så när vi satte oss i bilen och knappade in hotellet på GPSen visste vi inte att vi skulle lära oss två saker den där becksvarta kvällen. Vi skulle strax lära oss att amerikanska billampor är nästintill värdelösa i mörker och vi skulle lära oss att GPSen fått tokfnatt. En hint om GPSens tillstånd hade vi ju redan fått men det var tyvärr långt bort i tankarna när den pekade åt ett annat håll än vad alla andra körde. Efter lite snabb övertalning följde vi självklart den rekommenderade färdvägen. GPSen hade ju fungerat klockrent under hela resan så vad kunde hända, liksom? Dessutom är det kul att se lite nytt, eller hur? Så vi körde.... Och allteftersom vägarna blev smalare och smalare och bilarna färre och färre minskade tilltron på den moderna varianten av papperskarta. Men vi höll modet uppe, skämtade och skrattade åt eländet. Till slut lämnade vi den sista gatlampan bakom oss och körde in i ett kompakt mörker. Det var så mörkt så jag tror det är ljusare i en säck med kol.

“ GPS:en hade ju

fungerat klockren hela resan”

Text: Robert Karmensjö, Robert Hjelm & Bild: Robert Hjelm

u nt

Resereportage USA - Bandit Run Så där mörkt så man inte vet om man tittar eller blundar. Det är bara svart. Just då, mitt i ingenstans, ville GPSen att vi skulle svänga in på en grusväg. Då växte tvivlet

ordentligt. Men fnittriga som små skolflickor svängde vi, trots att Kevin svor på att han hörde en banjo i fjärran. Efter några kilometer såg vi en lyktstolpe. Den följdes snabbt av fler och till slut var vi ute på en asfalterad väg alldeles vid hotellet. Men vi var långt ifrån först på plats och när vi slog oss ner i baren undrade alla vart vi varit och varför vi svängde höger när alla andra svängde vänster i den där korsningen. Det undrade vi med. Men å andra sidan är vi ett äventyr och ett roligt minne rikare.

Den sista dagen på alla resor är oftast

lite avslagen. Egentligen väntar man bara på att tiden ska gå så man får åka till flygplatsen. Den här resan var inget undantag och tiden spenderades i hotellets foajé med att säga hej då till alla vi lärt känna. Kring lunch var det dags att bege sig. Men inte utan att ta en sista måltid, och trots att Canada-Dave redan ge sig av svängde vi in på Hooters. Det var med mixade kän-

slor som två svenskar och en norskättlad amerikan åt under tystnad. Samtidigt som man inte ville att äventyret skulle vara slut längtade man ändå hem. Trots att vi knappt kände varandra innan resan började hade vi kommit nära och klickat på ett fantastiskt sätt. Tre olika personligheter som kompletterade varandra. Vi lämnade in hyrbil och klagomål till Hertz på Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport . Helt plötsligt visade det sig att vi tydligen hade tecknat en massa försäkringar på bilen. Försäkringar vi inte behövde eller ville ha eftersom de ingår i kreditkortet som användes vid betalning av bilen. Just av den anledningen hade vi tackat nej till alla försäkringar vid hyrtillfället. Det gjorde vi den första dagen, för Chargern. När vi kom tillbaka dagen efter sade Hertz att de skulle föra över det pågående kontraktet till den nya Chrysler 300an och att vi skulle bli tvugna att skriva på en gång till. Alltså inget nytt kontrakt utan en fortsättning av det gamla. Och eftersom inget sades om försäkringar utgick vi ifrån att villkoren var desamma som dagen innan. Således läste vi inte igenom kontraktet innan vi skrev på. Det var en stor, fet miss för utan vår tillåtelse hade Hertz lagt på alla försäkringar de kunde hitta och därigenom nästan dubblerat vår hyrbilskostnad! Helt plötsligt skulle vi betala 7000 kr mer än vad vi redan betalt!

Efter att ha skällt ut kvinnan i kundtjänsten och slutat tugga fradga lugnade vi ner oss och sade hej då till Kevin. Han gav sig av mot sitt flyg till Colorado och vi begav oss mot säkerhetskontrollerna. Några timmar senare var vi i luften på väg mot Frankfurt.

Kring lunch på måndagen den 26/6

landade vi på Arlanda och var tillbaka i framtiden, bokstavligt talat. När man flyger österut flyger man framåt i tiden så vi var inte i synk med svensk klocktid. Vi hade natt i kroppen och här var det mitt på dagen. Efter lite strul med hemmanyckeln kunde Robert H så småningom starta upp V8an i Pontiacen och styra nosen mot Rätt-vik. Några timmar senare ringde han och sade att han var hemma. Han hade bl.a. spenderat bilresan med att planera inför Bandit Run 2018 och berättade hur kul det skulle vara att åka med ett helt gäng ifrån TACS. Jag skrattade och kunde inte annat än att hålla med. Så vad säger ni? Hand upp ni som vill följa med på ett stort äventyr nästa år!

”The Swedish Robs”

sjö

rme a K ”

men r a K rt “ & Robe jelm H t r Robe

Faktaruta Esta-ansökan: $14 Anmälningsavgift till RAMC: $75 Flygbiljett t.o.r med AoBtravel.se: 6900 kr Hyrbil i 1,5 vecka: 7500 kr (4250 kr om inte Hertz tagit betalt för försäkringar vi inte ville ha)

Hotell i 1,5 vecka: 5100 kr

Visa din bil i tidningen? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

Macho T/A under klubban

Bilar från inte mindre än tio privata samlingar var bland 856 fordon som auktionerades ut under Mecums Dallas auktion i år. En av bilkollektionerna var bland annat fem Macho Trans Ams.

flöde till motorn och tillsammans med en rad andra förbättringar gjorde att man kunde skrämma ur cirka 50 hästar ytterligare ur Pontiac 400 cui motorn. Chassit lämnades inte åt slumpen, utan man såg Historien om Macho T/An är att bröderna Dennis även över det och Koni stötdämpare monterades, och Kyle Mecham var två Firebird-fantaster som framfjädrarna värmebehandlades och omkalibre1977 tog beslutet att på egen hand försöka förbät- rades för att få den längre, sänkta nosen som är tra Pontiacs toppmodell Trans Am. Deras far var lite utstickande för en Macho T/A. en av Pontiacs återförsäljare i Glendale, Arizona Under några höstdagar i September auktionerades och både Dennis och Kyle arbetade i hans verksalltså inte mindre än fem Macho T/As ut och tad. samtliga fick nya hem. Lagstiftningen under sjuttiotalet såg annorlunda Den svart/röda Firebirden som vi ser på bilderna ut och innebar att man inte fick sälja modifierade var den bil med högst utgångspris och såldes för bilar som nya, så det bröderna fick göra var att 49.000 dollar (ca 410.000 svenska riksdaler). sälja dom nya modifierade Firebirdsen som begag- Bilen är en Trans Am från 1978 och är nummer nade. 104 i ordningen av 204 stycken tillverkade det Modifieringarna som bestod av förgasaren, en fyr- året. ports Quadrajet, justerades in optimalt med en fe- Av de övriga bilarna var tre till av dom av årtare bränsleblandning, tändfördelaren ändrades om smodell 1978 och en Firebird var från 1979. Desså att tändförställningen gick in mycket tidigare, sa bilar såldes för mellan 43.000-32.000 dollar ett bra och fungerande huvscoop för bättre luft(360.000-270.000 Kr).

Text: Peter Mäki-Kauppila Bild: Mecum Auctions

Dags att sälja pärlan? Även om det kanske låter absurt så kan det ju ibland bli så att man vill (eller tvingas) sälja sin Eldfågel. Om just Du är på väg att göra detta, så tänk på att den nya ägaren blir kampanjmedlem i klubben. Det fungerar enligt följande:

KAMP A

TACS-medlem (Du) rapporterar försäljningen till medlemsregistratorn (registrator@transamclub.se) med uppgifter om sitt namn och medlemsnummer, bilens registeringsnummer, tidpunkt för ägarbyte samt den nya ägarens namn och adress.

NJ!

Den nya ägaren erhåller då kostnadsfritt medlemskap i klubben innevarande år, samt publiceras i en lista i Medlemshörnan på forumet och även i kommande nummer av tidningen. Kampanjen gäller bara nya ägare som inte redan är medlemmar i klubben - är man redan medlem och har betalat medlemsavgiften omfattas man inte av kampanjen (inga avgifter återbetalas).

Vi levererar även delar till din

Firebird 040 - 22 40 40 TACS medlemmar erhåller 10% rabatt vid uppvisande av giltigt medlemskort Samarbetspartner

speedyauto.se

Generationsfrågan

Urval från de hundratals frågor som finns på klubbens egna forum. Där finns svar på det mesta du behöver veta. Ställ en fråga du med. Logga in på www.transamclub.se och registrera ett alias och du får tillgång till allt material.

GEN 1

GEN 2

Märkte av ett ljud när däcken snurrar. Jag trodde först att det var ett knutkors som börjat bli trött men efter att ha hissat bilen och sedan snurrat på drivaxeln så verkar ljudet komma från bakre delen av växellådan. Innan jag börjar att riva ner lådan och felsöka vore det bra att få lite input och idéer av er om vad det skulle kunna vara för fel. Ett lager? men är det något lager i slutet av lådan? Prövade första med att ta bort hastighetsmätardrevet men samma missljud.

Från och med -72:ans (tror jag) toppar finns ett rektangulärt hål ovanför förvärmningskanalen (ca 40x15 mm) Vad är det till för? Kan inte se att det leder nånstans, är bara ett tomt hålrum.

Update: Har lyckats finna felet. Efter att ha tillbringat ett gäng timmar liggandes under bilen och med en son som har snurrat backdäcken i jakten på att lokalisera felet, kollat knutkors, plockat bort hastigmätarvajern samt drev, monterat ihop allt igen. När jag tillslut hade kollat allt som jag kunde tänka mig var felet så startade jag bilen på pallbockar och la in driven.. knäpptyst. När bilen sedan var på marken lät det igen när jag körde.. Men vad i...! Till slut så tänkte jag - jag plockar bort kromringarna på fälgarna och voila! Bilen är tyst. Felet är löst. Billigt blev det och tänk vad otroligt mycket jag fick se av underredet :-)

Det är en “grotta” vid avgasventilerna som leder ut värme från mitten av toppen, där det annars kunde bli så varmt p.g.a. de magrare luft/bränsleblandningar som började användas dessa år vilket kunde göra så att sätena sprack.

- R.Hansson

- The Judge

- P-O Sedin

GEN 3

GEN 4

Nu när hösten närmar sig och det är dags att ställa in bilen efter årets halkkörning på Ring Knutstorp så börjar man fundera på vad som ska hända i vinter. Har kollat med Bromsmannen om pris på nya skivor, belägg och slangar runtom, och det vore ju inte dumt, för bromsar är bra att ha, speciellt på de här bilarna... Sitter nu och spanar efter något väghållningskit med nya stötdämpare och fjädrar. - Benny

– Jöjje.S70

Det finns en del till 3 Gen men många företag brukar gilla att sälja sänksatser som väghållningkit. Jag skrev det här för länge sedan nu, men det finns en del info för 3 Gen i det inlägget också. https://goo.gl/AzFweR Det finns en del länk tips där med. Det första jag vill att du skall komma i håg är att sänka INTE är lika med väghållning med automatik, sen skall du kolla på bromsar, friska originaldelar i hjulupphängningen och stumma slangar. - Mangan

Jag har köpt en firebird 95:a v8:a som importerades 2005. Ser i besiktningspapperna att den gått igenom typ vart annat år pga felaktig färg på blinkers. Nu i våras på besiktningen så blev det nerslag och förra ägaren valde att sätta blinkers på backlamporna och då gick den igenom. Det är inte ok egentligen då dom sitter för långt in. Har ni några bra tips på hur jag löser det hela på snyggast och billigaste sätt?

Blinkers på backlamporna är både billigt och enkelt. Dyralternativet är att köpa EUbaklampor som brukar säljas här och på andra ställen på nätet. Mellan dessa alternativ finns en mängd intressanta lösningar med dioder i skarven under de röda blinkersarna, tejpade lampor för bilprovningen och Gud vet allt. Personligen använde jag backlamporna då det var enkelt och ändamålsenligt. – torbjorn

Vill du ha hjälp med något? Gå in på klubbforumet och ställ din fråga.

KRÖNIKAN av Linda Persson

Antropomorfism heter det när man sätter mänskliga känslor på t.ex. saker och döda ting. En båt är som kanske bekant benämnt med kvinnligt pronomen och tilldelas kvinnliga egenskaper. Själv är jag ganska rationell men har mina stunder. Jag kan bli lätt förstörd om någon trampar på en liten ensam blomma på en stig. “Awww”, tänker jag då och får ett tungt hjärta. Det kanske varar i några sekunder så har det sedan gått över men nu till den stora poängen. Jag håller på att bygga en kompis till min gamla Firebird. Ja, en kompis. För min plåtbil behöver en plåtkompis så att den inte längre står ensam i vintermörkret. Det hela började med brorsan. Han ville ha ett litet projekt att skruva på på kvällarna och köpte i våras en gammal moppe. Farsan blev inspirerad och köpte en likadan men blev så nostalgisk under motorrenoveringen att han började sukta efter en Puch Dakota som han körde i sin ungdom. Här står han nu med en impulsinköpt 1958 Husqvarna Roulette i medeltaskigt skick. Det är nu Wonder woman kommer till räddning. Det är då jag som är Wonder woman (får passa på att göda mitt ego när jag kan). Jag erbjuder att köpa loss Rou-

letten om han fixar färdigt motorn. Så blev det. Där stod jag tidigt i somras med en bucklig, lagom patinerad moped med missmatchande delar och grundfärgsrinn från någons tidigare försök att göra någonting av den. Jag började semestern med att plocka loss ena delen efter den andra och slipade dessa plåtrena för att sedan åtgärda bucklor och annat med spackel, ny grundfärg och sedan lack. Egentligen ville jag ha en patinerad moppe men då vissa delar redan var påbörjade så landade det i en customlackad HQV. Vad passar då inte bättre än att göra den i samma färg som Firebirden? Dvs rödmetallic med gulddetaljer. Projektet följdes roligt nog av en skara fejsbokvänner då orten jag bor på har en mopedförening med hundratals medlemmar, tro det eller ej. Dessa har stått bredvid och hejat på hela sommaren. När vädret inte tillåtit utemek (då jag lackat och slipat utomhus) så har jag letat delar på internet. Nålen på hasighetsmätaren var t.ex. av men när jag såg priset på en nyrenoverad alternativt nyproducerad hastighetsmätare så tog jag saken i egna händer. Lossade på kromet och glaset, kapade en bit röd borst från en sopkvast, slipade ena änden platt och superlimmade den på

axeln. Kapar den sedan i lagom längd när limmet torkat, sätter på glas och krom igen, kopplar in och den är som ny. Inte förrän jag talar om att det är en bit sopborste så ser betraktaren att det inte är original. Roliga hemmafix går jag igång på och känner mig stolt. Hur som helst. I skrivande stund är det mesta färdigt. Dock fick vi problem med elen som inte ville funka som jag hade tänkt. Farsan fick ta loss motorn och kolla allt igen. Efter många om och men så kom vi fram till att det var tutans jordning som ställde till det och ungefär där är vi fortfarande. Det är ett projekt som inte behöver vara klart med en gång. Man tar en timme i garaget när man känner för det. Men det bästa är att man ser resultatet ganska snabbt. Min Firebird tog sex år att renovera. Mopeden var körbar efter någon månad om än inte klar. Till våren hoppas jag däremot kunna haka på Full Rulle Moppers på deras utflykter. Ska bara köpa lite skönhetsdetaljer att uppdatera det gamla med. Lampsargen och kanske ny lampknapp men har jag tur så kommer tomten med det i säcken. God jul!

Det blir en lååång väntan till nästa nummer men i Mars kommer FM igen. Foto: Anders Klemedtson #597

Klubbens Guldmedlemmar 2017 1 2 4 6 7 120 194 222 236

Patrik Robert Peter Daniel Ingemar Tom Leif Anders Anders

Hedström Hjelm Muntlin Forsén Caisander Rosenblad Holmström Waller Aldengård

Höganäs Rättvik Nordmaling Liatorp Helsingborg Örebro Sunnansjö Nödinge Uppl-Väsby

299 390 403 434 526 542 624 791 873

Darius Stefan Peter Jonas Johan Anders Monica Lars Anette

Pawlowski Karlsson Dahl Ström Holmgren Fridlund Andersson Nilsson Aava

Kungsängen Tomelilla Kungsbacka Lerum Habo Vikingstad Älvdalen Nässjö Solna

875 886 920 928 938 953 968 995 1014

Alf Daniel Urban Ove Mikael Björn Anders Daniel Stig

Helmersson Föllinge Hoffman Enköping Andersson Furudal Ottengren Göteborg Jansson Månkarbo Ericsson Dingle Vahlstedt Ställdalen Brandt Tågarp Läs mer om Runesson Stora Mellösa guldmedlemskapet på www.transamclub.se

Tipsa oss om något? Skicka mail till redaktionen@transamclub.se

... Och några avslutande rader ... Advent, Lucia, jultomte och nyårsafton. Vi är inne på årets sista månad. Och årets sista Firebird Magazine har du just läst. Ett år som varit fullt med roligheter och många jubileum. Firebird 50 år, Smokey and the Bandit 40 år. Och för den oinsatte så har fler biltillverkare haft anledning att jubilera. T.ex. Mercedes AMG fyller 50 år, Ferrari 70 år osv osv. Ett riktigt superår i fordonsvärlden. Ett år med mycket historia och minnen. Men snart är det nytt år, och nya möjligheter som man brukar säga. Det ska bli kul att se vad som komma skall.

Min Firebird har nu stått i vinterdvala sedan början på November och jag börjar redan smida lite planer vad som ska göras och förbättras i vinter. Det ska servas, det ska poleras, det ska lackförbättras bland annat. Jag ser även i vår virtuella klubbstuga, forumet, att fler är inne på samma spår, vilket är kul. Kom in i gemenskapen du också i vinter. Det är vårt vattenhål i vinter och är ett bra sätt för oss Firebird-fantaster att mildra abstinensen fram till i vår. Om du har något att dela med dig utav. Stort som litet, så skriv gärna några rader till oss på redaktionen.

Tack för i år och på återhörande nästa år! Och ha en trevlig jul!

Redaktör Peter Mäki - Kauppila