6 minute read
Kiosken / Susanne Sandström
Kiosken Anete Melece Lilla Piratförlaget 2020
Kiosken
Advertisement
Susanne Sandström
Remedierade barnböcker, oftast barnböcker som filmatiserats, finns det gott om (populära adaptioner som Till vildingarnas land, Pelle Svanslös, Loranga, Masarin och Dartanjang och böckerna om Pettson och Findus för att här nämna några få) – men mer sällan, om någonsin, blir en film en barnbok.
Nu har vi Anete Melece som gjorde kortfilmen Kiosken när hon studerade animation vid konsthögskolan i Luzern, och efter att filmen både prisbelönats och vandrat runt på filmfestivaler fick Melece frågan om den inte skulle kunna bli bilderbok. Och det blev en bilderbok, en väldigt filmisk bilderbok som till fullo utnyttjar filmarens tekniska grepp vilket är märkbart i Meleces bilder i allt från bildutsnitt, perspektiv (flygfotobilder som saktar upp läsningen/blicken, närbilder, beskärningar etc), zoomning, tempo och i hur den söker efterlikna filmens (och den tecknade seriens) rörelse (flera bildsekvenser) med hjälp av simultan succession. Den resulterande bilderboken är, liksom filmen, ett sant lustspel, men inte utan sorgliga underrtoner, där läsaren får följa huvud_ personen Olga, en tjock kvinna som är fast i en kiosk i en storstad genomfluten av en bred flod. Bokens pärmar formar själva kiosken med bakdörr och kiosklucka (ett Tove Janssonskt grepp med öppningshål – som ju alltid väcker nyfikenhet!), där vi först får en skymt av Olga. Vi ser att hon sitter där inne, mumsar på en kaka och tittar i ett resemagasin och att det ser ut att vara väldigt ont om plats. Läsaren (den vuxne) begriper, utifrån attributen, att det där är en människa som sitter och drömmer och längtar sig bort. På första uppslaget kliver vi rakt in i kioskens enda rum; det är litet och trång och ändå får stora Olga plats, stora fåtöljen, kassaapparaten, alla handelsvaror, handfat och en toalett. Inte märkligt att Olga behöver värktabletter – det måste göra ont att behöva inrymmas där! Till kiosken kommer många olika storstadsbor och turister, olika individer (som Anete Melece
Foto: Atis Jākobsons
gestaltar med hjälp av utseenden, kläder och andra tillbehör som gör dem ”individuella”) som, förstår läsaren, även de lever olika liv med olika behov och drömmar. Olga och kiosken är ett slags mittpunkt för de (vilsna) individerna och Olga lyssnar och bryr sig om…och drömmer sig bort. Någon annanstans verkar bättre, annorlunda och lugnare. Kanske har Olga befunnit sig på samma plats, i denna trånga instängda situation i många, många år? I så många år att kiosken och Olga har blivit ett och (bokstavligt talat), vuxit samman. Kiosk och kropp som en och samma sak: mitt hem är min borg, och min kropp är en hydda. Olgakiosken sitter alltså fast och kan inte röra sig (har fastnat, kommer inte loss) tills en dag något händer som ruckar på Olgakioskens hela tillvaro, ja till och med kullkastar den och vänder den på ända. Olga kan plötsligt inte nå tidningshögen som lagts några centimeter fel utanför kioskdörren och samtidigt försöker två småkillar snatta – då, när Olga knycker till för att snabbt dra till sig högen med tidningar tappar hon balansen och hela tjottarongen välter! Det är bildmässigt stor och rolig dramatik (vem har inte snubbelhumor?). Men det som kan ses som en olycka i första taget, visar sig bli en avgörande vändpunkt i Olgas liv. Olga reser sig, kommer på fötter och inser att hon faktiskt kan ”styra skutan”, att hon minsann är ”herre i sitt hus” och Olga börjar gå. Olgakiosken traskar till omgivningens stora förvåning, och förskräckelse, på stadiga och beslutsamma ben med kiosken genom staden, men ännu en gång ska Olga falla, farsartat med en trasselhunds koppel, och denna gång med ett stort plask (det hör vi i
bilden!) rakt ner i floden och vidare ut till havs. Äntligen är Olga på väg! Och visst kommer hon till sina drömmars mål, ön med vajande palmer och solnedgång…men fortfarande med den trånga kiosken, som ju dock faktiskt går att flytta, och sina tidigare kunder. Sensmoralen: sig själv bär en alltid med sig och hemma bra men borta bäst (en ny dröm väntar alltid runt hörnet!). Så läser jag, den vuxne. Vad läser barnet? Kan det känna igen sig? Det är ju nästan bara vuxna i boken. Kan ett barn uppskatta tanten Olga i en kiosk? Jag tänker att bara tanken på en barnbok som handlar om en tant Olga i en kiosk är oemotståndligt lockande och skrattigt. Och Kiosken är en väldigt humoristisk, kul, upp-tempo bok med många egenskaper som barn (bara måste) gilla: mild slap-stick, snubbelhumor, överdrivna ansiktsuttryck (likt
serieteckningens) - tokigheter, och med en färgpalett lika ypperlig och inbjudande som en skål med godiskarameller. Det är inte bara filmarens verktyg som skapar liv och rörelse här, även de synliga hastigt dragna, och inte noggranna, penseldragen förstärker känslan av lätthet, livlighet (det händer saker!). Ulla Rhedin har, med Piaget formulerat, att barn förstår alltid men på sitt eget sätt och barn vet inte att det finns andra tolkningar eller sätt att förstå än deras egna.* Så, för något barn kanske Kiosken kan få handla om meningen med livet ? Meningen i ett liv, ditt liv? Är din dröm bärig? Vart leder den dig? Vi vuxna ska ställa sådana frågor, kanske med andra ord, tillsammans med barn. Och de ska ställas med hopp och väva in drömmar och saker en verkligen tycker om eller längtar efter.
Ur: Kiosken, Anete Melece Lilla Piratförlaget 2020 © Anete Melece
Alla utom Allis Eva Staaf & Clara Dackenberg Rabén & Sjögren 2020
Alla utom Allis
Madeleine Renoux
Tänk dig att du kommer till skolan och ser att det hänger rosa, tjusiga inbjudningskort på allas krokar. Du skyndar dig snabbt till din krok och upptäcker att du inte har fått något kort. Har kortet kanske trillat ner i en stövel eller ligger på golvet? Nej, det finns inget kort till dig. Du får inte vara med. Precis så är det för huvudpersonen Allis i bilderboken Alla utom Allis av Eva Staaf och Clara Dackenberg. Allis är den enda som inte blir inbjuden till Kittys kalas och dagen som började så bra förvandlas till ful och mörk. Mitt mammahjärta blöder när jag läser om Allis och samtidigt förvandlas jag till det lilla barnet som står där och inte hittar något inbjudningskort. Igenkänningen är stor. Jag tror att alla, ung som gammal, har varit med om något liknande någon gång och kan känna med Allis. Eva Staaf, som skrivit texten, använder sig av retoriska stilfigurer som anafor och upprepning för att förstärka Allis känsla av ilska och ledsamhet:
Allis gillar att springa och studsa. Men inte den här dagen Alice gillar att dansa och klättra. Men inte den här dagen.
När kalasdagen kommer så blir allt fel. Frukosten är fel och ingenting är bra. Jo, marsvinet Jerry är bra på att gosa. Klockan närmar sig två och Allis kan se kalaset framför sig. Hon riktigt hör hur roligt de har det och hon måste gå ut och styr sina steg mot huset där kalaset är i full gång. Kontrasten mellan den glada och lättsamma festen och skuggan som Alice står i beskrivs i texten, men blir också tydlig Clara Dackenbergs illustration där festen är solgul och skuggmolnet runt Alice är i mörkaste svart.