bilden!) rakt ner i floden och vidare ut till havs. Äntligen är Olga på väg! Och visst kommer hon till sina drömmars mål, ön med vajande palmer och solnedgång…men fortfarande med den trånga kiosken, som ju dock faktiskt går att flytta, och sina tidigare kunder. Sensmoralen: sig själv bär en alltid med sig och hemma bra men borta bäst (en ny dröm väntar alltid runt hörnet!). Så läser jag, den vuxne. Vad läser barnet? Kan det känna igen sig? Det är ju nästan bara vuxna i boken. Kan ett barn uppskatta tanten Olga i en kiosk? Jag tänker att bara tanken på en barnbok som handlar om en tant Olga i en kiosk är oemotståndligt lockande och skrattigt. Och Kiosken är en väldigt humoristisk, kul, upp-tempo bok med många egenskaper som barn (bara måste) gilla: mild slap-stick, snubbelhumor, överdrivna ansiktsuttryck (likt
serieteckningens) - tokigheter, och med en färgpalett lika ypperlig och inbjudande som en skål med godiskarameller. Det är inte bara filmarens verktyg som skapar liv och rörelse här, även de synliga hastigt dragna, och inte noggranna, penseldragen förstärker känslan av lätthet, livlighet (det händer saker!). Ulla Rhedin har, med Piaget formulerat, att barn förstår alltid men på sitt eget sätt och barn vet inte att det finns andra tolkningar eller sätt att förstå än deras egna.* Så, för något barn kanske Kiosken kan få handla om meningen med livet ? Meningen i ett liv, ditt liv? Är din dröm bärig? Vart leder den dig? Vi vuxna ska ställa sådana frågor, kanske med andra ord, tillsammans med barn. Och de ska ställas med hopp och väva in drömmar och saker en verkligen tycker om eller längtar efter. 252 * En fanfar för bilderboken, Alfabeta 2013
