Värdighet, effektivitet och poesi i Taipei Lars Fuhre

Varje år i februari väljer en oberoende internationell jury i Leipzig ut 14 särskilt väl formgivna böcker av omkring 600 av de finaste från 34 länder. Urvalet utgör alltså världens vackraste!

Svensk Bokkonst (där jag som av en händelse är styrelseledamot) skickar varje år sina 25 premierade böcker till tävlingen. Olika länder representeras av olika antal böcker, allt från en enda (Venezuela och Slovenien) till 49 (Danmark). Taiwan bidrar med 33 böcker. 13 av dessa var jag nu inbjuden att vara med och välja ut.

Sveriges Schönste Bücher aus aller Welt-resultat har genom åren varit hyggliga. Av tävlingens årliga sammanlagt 14 priser – ett Goldene Letter, ett Gold Medal, två Silver Medal, fem Bronze Medal och fem Honorary Appreciation – har svenska bidrag mottagit sammanlagt fyra bronsmedaljer och tre hedersomnämnanden sedan fördelningen började dokumenteras 1991.

De mest framstående länderna i det här sammanhanget är och har länge varit Nederländerna, Schweiz och Tyskland.

Som flera andra länder i Asien – särskilt Japan, Sydkorea och Kina – visar Taiwan prov på exceptionellt hög nivå vad gäller tryckkvalitet och bokbinderi, men även design. Eftersom jag inte behärskar de japanska/ kinesiska skriftsystemen kan jag inte bedöma typografin men väldigt litet talar för att den skulle vara förbisedd, med tanke på den starka helheten. Högen från Taiwan i Leipzig kan absolut mäta sig med de andra framstående asiatiska länderna.

Den 12 november sitter jag i en fläckfri Mercedes på väg från Taiwan Taoyuan International Airport några mil utanför Taipei, på väg mot designhotellet Folio i Daan-området. Det är varmt, soligt och disigt. Taiwans medeltemperatur dagtid i november är 23 grader. ‘Good afternoon’ säger taxichauffören som gärna vill träna på engelska. Han pratar om ‘babbotee’ som har blivit populärt genom YouTube. Jag håller med men förstår inte vad han menar.

‘Many foreigners in Taiwan now’, fortsätter chauffören när han avbryts av ett telefonsamtal. Han räcker mig plötsligt sin ‘in-i-örat-lur’. Det känns intimt att stoppa in den i mitt eget öra, och vem kan vilja prata

med mig? Det visar sig vara den unga Kaiwen, min kontaktperson som jag har mejlat ca 70 meddelanden fram och tillbaka med sedan september.

Snart träffar jag henne på hotellet. Hon är charmig och tillmötesgående, inget lämnas åt slumpen och jag får en första smak av hur effektivt saker sköts här. Vi går igenom detaljer inför mina uppgifter, min dators laddsladd har gått sönder så hon följer mig till en Apple Store några tunnelbanestationer bort och vi löser saken.

Nästa dag blir jag hämtad av Mitch, en av alla trevliga människor som är inblandade i produktionen av TIBE (Taipei International Book Exhibition). Inom kort sitter jag så som en av fem jurymedlemmar för att bedöma hundratals böcker utplacerade längs sätena i en större aula på ett av National Taiwan Normal Universities tre campus (‘Normal’ kommer sig av en gammal engelsk beteckning för pedagogisk utbildning; som i ‘educational norms’.)

En annan utlänning är inbjuden, franske författaren/ grafiska formgivaren Laurent Rivelaygue, övriga i juryn är taiwaneser. Huvuddomare Mr. Jun-Liang Chen

(陳俊良) är modedesigner. Jag uppfattar honom som en respektingivande auktoritet med många års erfarenhet inom de flesta designområden. De andra två är filmaren Ms. Wei-Chen Christine Tseng (曾偉 禎) och produktdesigner/konstnär Mr. Pu Chen (陳 普). Endast Christine pratar engelska obehindrat.

Tävlingen heter The Golden Butterfly och sponsras av Taiwans kulturministerium. Juryns första uppgift är att under två timmar välja ut 15 favoriter. Av 400 bidrag.

Men först får vi goda caffe latte, och en chefsperson presenterar hela tävlingen med några projicerade bilder. En liten grupp kvinnor med olika roller informerar om upplägget. Vi ska välja ut 13 vinnare. Guld, silver och brons belönas med NTD (New Taiwan Dollar) 100000 (ca SEK 32 000), 80000 (ca SEK 25 000) resp 50000 (ca SEK 16000) . Övriga tio erhåller ‘honorable mentions’.

Sedan är det bara att börja jobba. Jag börjar titta, lätt andfådd.

Vi har inga särskilda instruktioner för bedömningen.

Det som är uppenbart är att vi måste vara snabba. Efter första anblicken på omslagen försöker jag få en uppfattning om helhet, kreativitet, koncept, hantverk. Jag undersöker eventuella taktila sensationer eller bokbinderifinesser. Detaljnivån och hantverkskickligheten är imponerande.

Papper, bildåtergivning och tryckkvalitet är på högsta nivå, många gånger absolut jämförbar med de kinesiska böcker som visades i Stockholm på China Cultural Center i Stockholm september–oktober 2019.

Det är överraskande många poesiböcker. Jag börjar se poesi i allt jag rör vid: bokbinderi, disposition, layout.

Tänker: Poetry in Binding. Poetry in Disposition. Poetry in Layout.

En speciell dynamik uppstår mellan kinesiska och alfabetiska tecken på många omslag. Inte sällan är böckerna typograferade med båda sorters tecken och här finns många översättningar från engelska, franska, tyska. Det hela blir inte lättare av att jag blir så nyfiken

på vad ett flertal böcker handlar om, och varför de ges ut. Många översatta titlar är lätta att identifiera eftersom de på omslagen har sina respektive titlar i abecedarium Latinum. Jag tittar på böcker som handlar om Wedgewoodporslin, Freud, the New Koreans, Gorky Park, Democracy and Education, och förstår att taiwaneserna publicerar en stor mängd titlar.

I Sverige gavs 13 557 böcker ut 2018, enligt förläggarföreningens statistik. I Taiwan, med en befolkning på knappt 24 miljoner, var 2017 antalet 40401 (Taiwan National Central Library).

Oavsett mängden säger ett års utgivning mycket om samhället där böckerna publiceras.

Vad diskuteras? Vilka ämnen är intressanta? Vad får man säga?

Ämnesområdena, de jag kan identifiera, framstår inte alldeles främmande för en svensk läsare. Manifestliknande inlagor om migration, serieromaner med genusfokus, akademiska rapporter om fördelningsfrågor, mycket känner jag igen från min egen bokhandel.

Till slut springer jag mellan stolsraderna för att hinna med alla fantastiska böcker och får till sist ihop en lista som jag kan stå för. Det är så intensivt att jag knappt hinner ta några bilder på böckerna. Ändå utbrister jag ‘I love this!’ till mina jurykollegor när jag joggar förbi dem. Det är helt enkelt underbart att få sig till livs en så stor mängd komprimerad kunskap, kompetens och kvalitet.

Sedan äter vi lunch på Nom-nom, ett arty-crafty kafé i närheten. Stämningen är varm, likaså vädret, säkert mer än 25 grader. Jag pratar med filmaren Christine om hur litet taiwanesisk film jag har sett och att jag verkligen beundrar Ang Lee. Hon frågar direkt ‘Vad gör du på fredag?’ Jag svarar att jag inte har några planer men att, ja, jag går gärna med på den middag hon planerar med en av mina favoritregissörer i världen. De gick samma utbildning i New York och Ang (first name basis!) är i stan i egenskap av domare för The Golden Horse, Taiwans filmfestival. Allt låter för bra för att vara sant och det blir heller ingen middag för mig. Senare får jag veta att det var en litet för intim tillställning för en vilt främmande beundrare från Sverige.

Efter maten strosar vi tillbaka mot böckerna i källaren. Det är uppsluppen stämning, vi tittar på studenter som tränar cheerleading och vi tar bilder på varandra i lustiga poser. Internationellt utbyte när det är som bäst.

De 30–40 böcker vi tillsammans har valt ut är inte alldeles lätta att sålla ska det visa sig. Vi väljer ut fem favoriter vardera och kommer snart gemensamt fram till fem eller sex som alla känner för. Sedan blir det svårare, så som det brukar bli i den här sortens urvalsprocesser.

Några av böckerna de taiwanesiska jurmedlemmarna har valt ut är tämligen illa typograferade vad gäller de latinska bokstäverna och vi diskuterar saken. Några av våra – mina och fransmannens – val är helt ointressanta av samma anledning för taiwaneserna.

‘Design for design’s sake’, konstaterar jag och Chen Pu om några överlastade omslag. I en gruppdiskussion försöker jag saluföra min enda kritiska tanke om böckerna, nämligen att en del av dem blir nästan pornografiska i sin längtan efter effekt, med lager på lager, specialeffekter som tar ut varandra på ett och

samma omslag och en rikedom som blir prålig.

Till slut kommer vi fram till en sorts kompromiss och enas om vilka som ska vinna guld, silver, brons och de 13 hedersdiplomen.

Uppdraget är slutfört i god tid – excellent time management! – och jag ägnar kvällen åt att slipa på min föreläsning till nästa dag.

På morgonen hämtas jag igen av Mitch och vi åker till Eslite, en av de största bokhandelskedjorna i Taiwan som på denna adress är en hel shoppinggalleria med mängder av butiker av alla slag.

Ett rymligt auditorium används för föreläsningar, ett hundratal människor har sökt sig till dagens evenemang där jag själv under rubriken ‘ÅÄÖ’ ska prata om svensk design i allmänhet och min egen praktik i förhållande till Sveriges designhistoria i synnerhet, tätt följd av Laurent Rivelaygue som berättar om sina erfarenheter som grafisk formgivare, illustratör och författare.

Det är annorlunda att föreläsa med en tolk

som översätter med jämna mellanrum. Till att börja med tar allt dubbelt så lång tid, minst. Jag lär mig att begreppet Skandinavien inte är känt så det krävs en del förklaring och jag förstår varför översättningarna blir så omfångsrika. Den skickliga tolken har läst på och hon pratar länge. Runskrift och runstenar, vikingar, obligatorisk slöjd, Skogskyrkogården, Stockholmsutställningen, funkis och Acceptera – ja, jag ville gå grundligt tillväga – kräver sina förklaringar, liksom resonemang om de tidigaste kontakterna mellan Sverige och Kina.

Vad säger hon egentligen? Jag fantiserar om att få översättningarna tillbakatolkade simultant.

När jag visar mitt typografisk affischprojekt 14 RED PRINTS avslutar jag med en nygjord kinesisk variant av motivet ALLT ÄR DITT FEL. Jag ursäktar mig, varianten är gjord av mig med benägen hjälp av Malin Kåre som kan japanska men endast hjälpligt behärskar kinesiska.

Huvuddomaren från gårdagen undrar varför jag har använt så ful typografi. Jag överraskas av hans rättframhet: är det här en

tillbakakaka från gårdagen då jag klankade på den taiwanesiska hanteringen av den latinska typografin? Jag försöker försvara mig med det jag just har anfört, det här är bara ett test, en undersökning av hur ett negativt budskap av det här slaget tas emot av en publik i ett land och en kultur som jag vet så litet om. Jag undrade om det klandrande budskapet ALLT ÄR DITT FEL, med tanke på Taiwans historia, skulle ha samma laddning som varianten på tyska, ALLES IST DEINE SCHULD.

Flera decennier fram till 1945 var Taiwan en japansk koloni. Japans inflytande märks bland annat i vurmen för mängder av onsenliknande varmvattenbad.

Efter att den nationalistiska ledaren Chiang Kai-shek 1949 förlorade makten i Kina till Mao Zedong flydde han till Taiwan med Republiken Kinas regering samt närmare två miljoner kineser. Kinas kommunistiska parti tog över fastlandet och grundade Folkrepubliken Kina. Sedan dess är låsningen mellan de två länderna i det närmaste total.

Idag är Taiwan en demokrati som förefaller ha gjort upp med den mörkare delen av sin historia, något

som inte kan sägas vara fallet med Fastlandskina.

Taiwan är självstyrande men erkänns inte av Kina, ej heller av nästan någon annan stat, eller ens FN. Kina bryter alla diplomatiska kontakter med det land som vågar erkänna Taiwan och hotar med krig om Taiwan skulle insistera på att formalisera sin självständighet.

Nog borde skuld vara ett brännande ämne även här! Kanske skulle budskapet tas emot på ett annat sätt i Kina.

Jag har svårt att tolka reaktioner i publiken men tror mig skymta att i alla fall några drar på munnen.

I min föreläsning nämner jag min och min makes lilla galleriverksamhet på Öland och en stolt man kommer efteråt fram och berättar vad jag redan visste: Taiwan var det första landet i Asien som erkände gay-äktenskap (våren 2019).

Den liberala presidenten Tsai Ing-wen verkar populär och hon omvaldes i januari 2020.

Som vanligt efter en föreläsning är jag helt utmattad

men bestämmer ändå träff på en av Taipeis många berömda night markets med fransmannen och två unga taiwanesiskor, varav den ena är min vän Kaiwen som visar sig jobba som volontär för hemlösa. Efter diverse smakprover av mer eller mindre begriplig snabbmat äter vi snart i trottoarhöjd friterad kyckling och pommes frites tillagad av äldre krakar till män på de hemlösas restaurang.

Senare, på hotellet, efter ett besök i ett sagolikt buddistiskt tempel, tittar jag på CNN om ‘the Trump impeachment hearings’ och kravallerna i Hongkong. Den senare konflikten känns nära.

Nästa dag ägnar jag mig åt både kommers och andlig spis. Tittar in på det nya spegeltäta H&M-varuhuset i ett område som minner om Drottninggatan. Sedan tar jag mig med den alltigenom funktionella tunnelbanan till Wanhua-området och det stora Longshantemplet vars inriktning är den kinesiska folkreligionens. Denna springer ur såväl buddhism, konfucianism, taoism som förfädersdyrkan, i skön kombination med lokala riter och föreställningar.

Här är fullt med folk, ceremonier pågår i varje hörn, människor kastar yin- och yan-bitar av trä på marken, hur de hamnar ger råd om framtiden, ljudet av bitarna är av ett eget slag som förstärks av de hymner som många stämmer upp i och som leds av ceremonimästare, män och kvinnor i det innersta av byggnaderna. Eller är det uteslutande kvinnor? Vackra orkidéer och delikata kex offras till gudarna, rökelsedoften täcker in området som en tunn slöja. Jag njuter av friden, ljuden, dofterna och den öppna stämningen. Ingen bryr sig om en besökare. En bankomat finns tillgänglig inne i templet för den som behöver pengar till offergåvor.

I mitt nästa liv ska jag bli buddhist. (Eller var det hindu?)

I området hinner jag titta på vad jag uppfattar som loppmarknaden för fattiga (Xichang Street) samt göra ett besök på ett berömt antikvariat: Moungar Traces of Books, en oas för varje bibliofil och teälskare med böcker på både kinesiska och engelska samt försäljning av terracottatekannor.

På kvällen träffar jag Joe Chang, en ung kreativ typograf som har studerat ett år i Haag, pratar flytande engelska och som är utsänd för att ta hand om mig och tolka under morgondagens workshop på Taiwan Design Museums bibliotek. Joe har egna firman Eyes on Type och behärskar både kinesisk och latinsk typografi.

Vi äter middag på Wistaria, från början den japanska generalguvernörens hem byggt på 20-talet i japansk stil, numera traditionellt och stillsamt galleri/tehus med anor från 1980-talets gryende demokratirörelse.

Senare på hotellet är jag så trött att jag omöjligen kan arbeta vidare med mina presentationer, vaknar och känner mig ovanligt och oroande oförberedd när vi förbereder på plats i Not Just Library, som, vilket namnet avslöjar, inte bara är ett bibliotek utan också en mötesplats för föreläsningar och workshops.

Taiwan Design Museum är en del av Songshan Culture and Creative Park, sedan 2011 inrymt i en tobaksfabrik från tidigt 1900-tal i Xinyi-distriktet.

Även här finns en grupp kvinnor som ser till att allt fungerar och även här får jag gott kaffe.

Deltagarna, ett trettiotal, är unga, med allvarlig uppsyn och vad jag tolkar som ett genuint intresse. För att få reda på mer om dem ber jag alla att skriva på en lapp vad de sysslar med. En tredjedel är grafisk form-studenter, en tredjedel yrkesverksamma grafiska formgivare och en tredjedel övriga (projektledare, fotograf, agent, varumärkeskonsult, administratör etc).

Joe är en utmärkt tolk. Han påstår att de flesta förstår engelska men han översättter ändå, länge. Jag håller ett litet föredrag om mitt favoritämne ‘Ögat som motiv i grafisk form och konst’ och deltagarna får flera korta uppgifter som går ut på att de tecknar av varandras ögon, från början detaljerat, realistiskt, efterhand hårdare och hårdare stiliserat.

Vi pratar en hel del om fenomenet pareidoli* vilket för de flesta är okänt som begrepp och eventuellt saknar motsvarighet på det kinesiska språket.

Som avslutning skissar alla på en logotyp utifrån tidigare skisser och med idéer om en verksamhet som har att göra med blick, tittande, seende, perspektiv, det visuella.

Här, liksom på föreläsningen i bokhandelsgallerian, är det svårt att avgöra hur det jag pratar om tas emot; vilken nivå är lämplig för en grupp som denna? Både deltagare och arrangörer verkar dock nöjda och glada. Vi tar en massa glada gruppbilder.

Jag har också blivit ombedd att berätta om Stiftung Buchkunst vilket jag gör och vilket passar bra eftersom Svensk Bokkonsts urval för 2018 visas i lokalerna, allt ombesörjt av Sasson Kung som kontaktade mig i augusti. Mr Kung är designkurator, anställd och upptagen av Ikea i Hongkong så jag träffar honom aldrig.

Jag har en bok med i urvalet, utställningskatalogen Lars Lerin. Liljevalchs. 2018 och jag får anledning att berätta om den och försöka förmedla den speciella plats Lerin har fått i många svenskars hjärtan.

I en anslutande lokal visas en utställning av många av den italienska formgivningens ikoner, med en hel del affischkonst. Joe har gjort all grafisk form till utställningen, liksom den grafiska inramningen till Svensk Bokkonst-utställningen.

Som avslutning på dagen går jag med Joe, Andrew Wong som driver designbyrån Onion Design, formgivaren Wei Viviane Wang och svenska Susanne Palm som bott i Taipei sedan 90-talet på sopprestaurang.

Dagen efter följer Joe med mig till Maokong-gondolen som tar oss högt upp i bergen närmast staden, förbi Taipei Zoo och det dramatiskt belägna Zhinantemplet, till en tepark, det vill säga ett område med många tehus. Vilken ynnest att få hela teceremonin förklarad för sig av någon som verkligen behärskar den. Det hela går ut på att ta sig tid och låta oolongteet bryggas enligt en konstfull procedur. Taiwans specialitet är just oolong vilken är den tesort som oftast används i den kinesiska teceremonin.

Innan det är dags att lämna Taipei hinner jag dagen därpå med ett besök på National Palace Museum. Över 700000 konsthantverksföremål med ursprung i det kejserliga Kina gör museet till ett av de främsta av sitt slag i världen. Samlingarna med konst upp till 8000 år gammal flyttades från Peking 1948–1949 mitt under striderna mellan kommunister och nationalister.

National Palace Museum ligger på plats 12 bland världens mest besökta konstmuseer. Porslins- och keramiksamlingarna är extraordinära. De uråldriga kalligrafiska verken är, förutom vackra, nästan lika obegripliga för dagens kineser/taiwaneser som för mig.

Och apropå obegripligt, ‘babbotee’ som taxichauffören ovan pratade om är lika med ‘bubble tea’, eller ‘pearl milk tea’, en dryck bestående av te, socker, mjölk och ‘pärlor’, en sorts gelékulor eller bubblor av kasavastärkelse. Den populära drycken uppfanns i Taiwan på 80-talet och har nått världens alla hörn, inklusive Stockholm där det sedan nyligen finns en bubble tea-butik, Oolong Tea House, i Gallerian på Regeringsgatan 29.

Avslutningsvis vill jag rekommendera alla att noga läsa igenom varje mejl. Bland dem kan det finnas överraskningar.

Dagen innan jag lämnade Taipei fick jag ytterligare en, en stor:

‘Dear Lars, Through Christine, Ang knows that you are in town. He just wanted to say hi.’

Ett mejl från Ang Lee(s assistent).

*Pareidoli är ett psykologiskt fenomen där en person uppfattar ett tydligt mönster i vaga eller slumpmässiga stimuli. Vanligt förekommande exempel på pareidoli är att en person ser ansikten i föremål, moln eller andra bilder eller anser sig uppfatta dolda budskap på skivor som spelas baklänges. (Wikipedia)