Haremsskugga Anders Björnsson

anders björnsson

Haremsskugga

Det har slagit mig att några av de mest tänkvärda böckerna om Levanten har skrivits av författare och lärda från vårt östra grannland: Johannes Salminen, Peter Lodenius, Leif Salmén, alla rätt nyligen bortgångna med något eller några års mellanrum. Essäisten Salminen med sin suveräna kulturhistoriska överblick och ett språk som liksom böljade och krusade sig som själva havsytan, tidningsmannen Lodenius med sin skarpa reporterblick för minoriteters belägenhet, armeniers och kurders, den självvalde outsidern Salmén som ofta sam på tvärs mot vedertagna sanningar och värderingar om nutid och dåtid och var en obestridd tidsresenär. Jag har tänkt mig att Finska viken för dem alla utgjorde ett slags miniatyrupplaga av Östra Medelhavet, med kulturblandningar och språkrikedom, och att den finska erfarenheten av att ha varit en del av ett flernationellt imperium hade en motsvarighet i den månghundraåriga konglomeratstat som det osmanska riket en gång var.

Tsarens lydiga undersåtar i storfurstendömet var ju också inblandade i Moskvas konflikt med Konstantinopel genom Finska gardet, ett militärt elitförband som utmärkte sig i rysk-turkiska kriget 1877–78. Det handlade om framträngandet till Bosporen, aldrig fullt ut förverkligat.

Tankespåret vitaliserades under ett besök på den antikvariska bokmässan den 7–8 mars i Konstakademiens lokaler. Återigen var det i helsingforsiska Runebergsantikvariatets stånd som jag gjorde mina inköp. Där fanns bland annat en skrift om finsk och rysk stridstaktik under vinterkriget 1939–40 som jag gärna hade inhandlat – men plötsligt var den borta från hyllan! Den hade en av mina vänner lagt beslag på; man ska aldrig tveka när man gör ett fynd. Då fick jag ögonen på en helt oansenlig volym, 221 sidor, häftad och ouppsprättad, i kanterna missfärgad av solbestrålning, omslaget grafiskt rent: Främling: Boken om Konstantinopel; Historier om Astrid-Anisha, Condjagull och Yasmine, av Elsa Lindberg-Dovlette (Prinsessan Mirza Riza Khan). ‘Den är mycket bra, jag äger själv ett exemplar’, sade den energiske försäljaren. ‘Upplagan var inte stor.’ Förlaget Albert Bonniers, utgivningsåret 1929, boken tillägnad ‘Min son Prins Ibrahim Arfa-ul-Mulk’. Jag lockades genast av Einar Nermans färgillustrationer (yttermåtten 8,5×12,5 centimeter), klistrade på separata blad, fem till antalet, med stadssilhuett, utmanande skönheter, trädgårdsprakt och en obligatorisk istanbulsk katt.

Orientalism? Men varför inte, passande läsning – inför internationella kvinnodagen!

Det är västerland och österland som möts här, och det är kvinnor från olika traditioner, religioner och etniciteter som bär upp framställningen. Skildringarna av dans och sång, av blomsterarrangemang, av feminin hackordning är initierade, om också inte utan stereotyper. ‘Icke dansas den orientaliska dansen glatt, som när vattnet porlar eller lätt och tanklöst som den bortilande skyn virvlar omkring. Snarare dansas den lidelsefullt och sorgmodigt, såsom när träden vaja sina kronor för vinden.’ Ett samhälle som färdas mot sin upplösning visas upp, med alla sina kvardröjande reglementen och fördomar. Den forne storvisirens hus håller på att skatta åt förgängelsen. Hans

dotter blir blind genom ‘det onda ögat’ – en zigenska antas ha tillfogat henne detta – och den unge paschan, sonen som trätt i hans ställe som familjeöverhuvud, väljer sig i Paris en kristen hustru (Astrid, låter svenskt så det förslår), med stora konsekvenser för hushållet och även för hustrun. ‘Mången turkisk moder föredrog en lydig och underdånig, om också fattig sonhustru framför en övermodig och rik’, heter det på ett ställe. Kloka gummor anlitas, mulattjänarinnor hunsas. Allt går i långsamhetens tecken, alla kroppsrörelser registreras nogsamt. Boken har en självbiografisk klangbotten.

Lindberg-Dovlette (1871–1942) delar många uppburna skribenters öde: att ha gått in i glömskans mörka valv. Hon hade debuterat 1901 med romanen Ann-Lis: En bok om människors barn. Helene Nyblom skrev i Ord & Bild (1909) om debutboken att författaren har en ‘förmåga att måla med ord’ och en ‘poetisk uppfattning av naturens syner’, och att skildringen av ett barndomshem med en försupen fader har ‘en kraft och ett allvar, som i vissa scener påminner om Björnsons [Bjørnstjerne Bjørnsons] berättelser’. Flera av hennes tryckta arbeten kom att översättas till tyska; tre har motiv från Konstantinopel. På fädernet hade Elsa Lindberg finskt påbrå. Fadern Johan kom från Finland, utbildade sig till violinist där, anställdes sedan vid Kungl. hovkapellet i Stockholm 1869 (och blev slutligen professor vid Musikaliska Akademien). När dottern Elsa föddes två år senare, inskrevs hon i huvudstadens finska församling.

Både moder och syster var musikaliska; själv lär hon ha haft en utmärkt sångröst, ville bli operasångerska, hindrades av pappa. Det var som skriftställare och journalist (Aftonbladet, Stockholms Dagblad, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Idun) hon slog sig fram. Hennes signatur: Cric-cric.

Under en båtfärd mellan Åbo och Stockholm 1898 träffade hon som tolk från franskan sin blivande make, Persiens sändebud i S:t Petersburg, Mirza Riza (Hassan) Khan Arfa-ud-Dovleh, av furstlig ätt. Han var sidoackrediterad i Stockholm, kom att delta i fredskonferensen i Haag 1899, sedermera bli ambassadör i Konstantinopel och en tid också justitieminister i Teheran, som författare känd under namnet Danes. Det är egna upplevelser från den muslimska haremsvärlden som Lindberg-Dovlette har gett utlopp för i sina exteriörer och interiörer från osmanskturkisk överklasstillvaro; om också hennes eget äktenskap var monogamt, har hon levt instängt och skyddad som ambassadörshustru, med haremslivets många inskränkningar. En fin dam som kommer till Turkiet, skriver hon i Främling, måste som alla andra kvinnor ikläda sig svart flor, och hon får varken ‘sitta eller stå ute på gator och öppna platser. Hon måste gå, ständigt gå, endast gå’. Periodvis levde paret i Monte Carlo, i ett orientaliskt palatsbygge, där haremets avskildhet för kvinnan alltjämt gällde. Som änka (1937) flyttade hon tillbaka till Sverige.

Helena Bodin har behandlat hennes verk i en uppsats, ‘Haremslivet i Konstantinopel i berättelser av Elsa Lindberg-Dovlette’, i antologin Transit – ‘Norden’ och ‘Europa’, red. Petra Broomans, Ester Jiresch, Janke Klok och Anja Schüppert (Groningen: Barkhuis 2018). (Digitalt tillgänglig via diva-portal.org)

Främling – svår att karakterisera som roman, den är lika mycket en etnografisk studie – utgavs första gången 1924, då den nya staten Turkiet ännu stapplar sig fram. Fem år senare skulle boken inleda en presentserie med verk av ‘svenska författarinnor’, bokstavsordnade: Fanny Alving, Anna Branting, Anna Lenah Elgström, Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Marika Stiernstedt, Anna Wahlenberg, Elin Wägner, Annie Åkerhielm. På omslagets baksida har förläggaren själv, Albert Bonnier, velat motivera dess tillkomst. Först och främst har kvinnor blivit rikt represen

terade på den svenska parnassen, konstaterar han. ‘Bland den stora publiken ha dessa de kvinnliga författarnas böcker utan tvivel hört till dem som blivit mest uppskattade, mest beundrade och lästa.’ Men kvinnor finns också bland läsarna: ‘Samtliga de romaner som ingå i serien vända sig till en mycket vid publik – som alltid då det gäller romaner i främsta rummet till damerna – och i förhoppning att verkligen nå denna stora krets har priset, i förhållande till den omvårdnad som ägnats dessa böcker, kunnat sättas jämförelsevis lågt.’ Häftad volym 3,75 kronor, inbunden, ‘i särskilt förnämt halvfranskt band’, dubbla priset. Presentromanerna vill vara ‘de främsta kvinnornas böcker till alla de svenska kvinnorna’ (kursiv. i orig.).

Var alltså också för ett hundra år sedan kvinnan det läsande könet? Jag vänder mig om i lokalen på Fredsgatan 12 i Stockholm. Bland besökare och utställare råder en kompakt manlig majoritet, uppskattningsvis 95 procents. Jo, det får man nog säga, någon form av kvinnligt främlingskap rör det sig allt om här också.

nyheter & noterat

Konungslig klenod: Silverbibelns symbolkraft Lars Munkhammar. 356s. Stockholm: Carlsson bokförlag, 2019. isbn 978-91-7331-980-5

Förra året, 2019, var det 350 år sedan Magnus Gabriel De la Gardie överlämnade den så kallade Silverbibeln eller Codex Argenteus som gåva till Uppsala universitetsbibliotek, där den i dag har signum DG1. Redan bokens suggestiva namn väcker nyfikenhet, men dess internationella ryktbarhet bygger på att det är den i särklass längsta bevarade texten på det sedan länge utdöda gotiska språket, nedtecknad i början av 500-talet under den dramatiska senantiken. Den

Den 14 juni 1669 överlämnades Silverbibeln till Uppsala universitetsbibliotek i detta specialtillverkade skrin av mörkbetsad björk. Donatorn, rikskanslern och Uppsala universitets kansler Magnus Gabriel De la Gardie, menade att boken därmed återkommit till ‘sitt fädernesland’. ursprungliga översättningen gjordes av den visigotiska biskopen Wulfila eller Ulfilas (ca 311–383), som för ändamålet samtidigt skapade det gotiska alfabetet.

Sveriges främste kännare av den märkvärdiga Uppsalahandskriften, författaren och tidigare förste bibliotekarien Lars Munkhammar, anger flera skäl till att han just förra året kom med boken Konungslig klenod: Silverbibelns symbolkraft. Redan 1998 publicerades hans Silverbibeln: Theoderiks bok. Den är sedan länge slutsåld och en ny upplaga diskuterades med förlaget. På två decennier hinner dock kunskapsläget förändras och Silverbibeln har rönt stor uppmärksamhet under mellantiden: en digitalisering av handskriften genomfördes 2010, året därpå anordnades ett internationellt forskningssymposium i anledning av att sjutton sekler förflutit sedan Wulfilas (förmodade) födelse och i samband därmed upptogs Silverbibeln på Unescos lista över världsminnen. Allt sammantaget har gjort att Munkhammar ansett det dags för en ny bok snarare än en nyutgåva.

Konungslig klenod är närmast en essäbok med korta tematiska kapitel, men trots avsaknaden av vetenskaplig apparat behöver ingen betvivla Munkhammars kunskaper. Och trots Silverbibelns lyskraft är det nog bara i denna form en redogörelse för en senantik handskrift kan locka en publik utanför specialistkretsarna. Boken formar sig till ett slags totalbeskrivning där den historiska kontexten, innehållet, handskriftens form och utförande, dess växlande öden och vandringar över kontinenten, och inte minst

dess sentida användning och symbolvärde kartläggs. De yttre omständigheterna är dessa: Wulfila gjorde i mitten av 300-talet den gotiska översättning av evangelierna som knappt tvåhundra år senare nedtecknades i Silverbibeln, sannolikt i Ravenna. Underlaget i handskriften är tunt pergament av högsta kvalitet, purpurfärgen kommer av ett växtfärgämne och texten är präntad med silverbläck, ställvis även guldbläck. Det är denna exklusiva skrift som gett boken dess populära benämning – de nuvarande silverpärmarna från 1600-talet har inget med namnet att göra. I dag är bara dryga halvparten av handskriften bevarad. Från början beräknas den ha innehållit minst 336 blad; kvar finns 187 i Uppsala och ett i Historisches Museum der Pfalz Speyer, återfunnet 1970.

Silverbibeln innehåller enbart de fyra evangelierna och är därmed egentligen ett evangeliarium. Beställare antas ha varit ostrogoten Theoderik den store, västromersk kejsare i allt utom namnet, men bokens öden under de första tusen åren är i det närmaste okända. Först i mitten av 1500-talet dyker den upp i de historiska källorna, då i ett kloster i Werden i nordvästra Tyskland. Efter att ha vandrat mellan några lärda humanister hamnade den i kejsar Rudolf II:s bibliotek i Prag, där den blev svenskt byte 1648.

Boken stannade dock inte länge hos sina nya ägare. I drottning Kristinas bibliotek i Stockholm väckte den ingen uppmärksamhet och i brist på reda medel fick den efter hennes abdikation följa med i en låda böcker som drottningens bibliotekarie Isaac Vossius erhöll som vederlag för sina tjänster. Klassicisten Vossius visste inte heller att uppskatta Silverbibelns värde, men att han förde den med sig hem till Nederländerna hade den goda följden att den hamnade under sakkunniga ögon.

Vossius’ morbror, filologen Franciscus Junius den yngre, hade ett intresse för barbariska fornsaker och lånade Silverbibeln för att undersöka och kopiera den. Han lät dessutom verkställa en tryckning med speciellt framtagna typer, Pica Gothica, möjligen skurna av Christoffel van Dijk i Amsterdam, mest känd för sitt samarbete med Elsevier. I dag ägs de av Oxford University Press. Junius’ utgåva trycktes i Dordrecht 1665 och i Amsterdam 1684 med ny titelsida, men typerna kom också till användning i ett svenskt utgivningsprojekt. Historikern och biskopen Erik Benzelius den yngre (1674–1743) utarbetade en mer textkritisk utgåva som publicerades postumt av Clarendon Press 1750 med utnyttjande av Junius’ typer. För att marknadsföra projektet hade Benzelius tidigare låtit framställa en sida i träsnitt, en första ambition att i faksimiltryck återge bladens karakteristiska valvbågar. Vid sidan av den dekorativa funktionen fungerar de som kanontavlor med hänvisningar till parallellställen i de olika evangelietexterna.

Junius’ editio princeps innehöll en elva sidor lång dedikation till Sveriges rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie och möjligen hade denne bidragit till att finansiera utgåvan. När texten trycktes var handskriften hur som helst i den svenska magnatens händer – han hade förvärvat den 1662 för 400 riksdaler tillsammans med en avskrift betalad med ytterligare 100 riksdaler. I detta skede hade Silverbibelns historiska betydelse börjat gå upp för flera intressenter och bland de snuvade spekulanterna fanns även Sveriges abdikerade drottning.

Sedan De la Gardie hembringat sin klenod tog det inhemska intresset fart på allvar. Fornforskarna Olof Verelius, Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck fick tidigt tillgång till handskriften och sedan De la Gardie donerat den till akademibiblioteket i Uppsala 1669 blev den tillgänglig för än fler.

Det var två omständigheter som gjorde handskriften märkvärdig i de fornintresserades ögon: För det första bar Silverbibeln som gotisk källskrift vittnesbörd om svenskarnas stolta förfäder, de som enligt tidens göticistiska mytologi hade besegrat kejsare och störtat riken. Dessa uppfattningar frodades i Sverige från senmedeltiden till åtminstone en god bit in på 1700-talet och tillskrev svenskarnas förfäder mer än rimliga ingripanden i världshistorien. Portalgestalten var här 1400-talsbiskopen Nicolaus Ragvaldi, men störst inflytande fick hans hundra år yngre kollega Johannes Magnus, som i exil författade göticismens mest inflytelserika skrift: Gothorvm Sveonvm qve historia (Goternas och svearnas historia), 1554. För det andra framstod Wulfilas översättning av Bibeln till folkspråk som en pionjärinsats i spridningen av det evangeliska ljuset. De silverpärmar De la Gardie lät förfärdiga visar Tiden som avtäcker Sanningen. Hon pekar på Wulfila vid sitt

2

3

skrivbord. Ett språkband i handen på en svävande putto förklarar: ‘Guds ord förbliver evinnerligen’ (Jesaja 40:8). Bilden på biskopen i sitt bibliotek erinrar om framställningar av den helige Hieronymus (ca 347–420), som någon generation efter Wulfila verkställde den normerande latinska översättningen, Vulgata. Wulfila framställdes alltså som ett slags protestantisk kyrkofader som tolkat Bibeln till ett germanskt språk sisådär 1200 år före Martin Luther.

Förlagan till silverpärmarna hade tecknats av David Klöcker, senare adlad Ehrenstrahl, och han har prövat motivet med den nakna Sanningen även i andra sammanhang. Bilden graverades 1669 av Dionysius Padtbrugge för frontespisen till Georg Stiernhielms polyglottevangeliarium och glossarium efter Silverbibeln och med den gotiska texten satt i antikva. Utgåvan, som närmast var en bearbetning av Junius’ edition, hade tillkommit på De la Gardies initiativ. Den hörde samman med den institution, Antikvitetskollegiet, som 1666 inrättades för att handha vården och utforskandet av Sveriges fasta och lösa fornlämningar i enlighet med det samtidigt utfärdade fornminnesplakatet. Stiernhielm var Antikvitetskollegiets förste direktor och Silverbibeln blev en av den reglerade svenska kulturminnesvårdens första angelägenheter.

Silverbibelns värde för den svenska fornforskningen bestod i att den ju gav uttryck för goternas/göternas andliga odling och visade därmed att svenskarnas förfäder även varit mäktiga kul

1. Silverpärmarna tillverkades av hovguldsmeden Hans Bengtsson Sellingh efter förlaga tecknad av David Klöcker (Ehrenstrahl). På framsidan syns biskop Wulfila i arbete. Baksidan pryds av donatorn De la Gardies vapensköld.

2. Silverbibelns pärmar kopierades av gravören Dionysius Padt brugge 1669. Gravyren uppträder som frontespis till Georg Stiernhielms edition från 1671: Evangelia ab Ulfila Gothorum in Moesia Episcopo Circa Annum à Nato Christo CCCLX, med parallelltext på gotiska, svenska, fornisländska och latin.

3. ‘Tiden som avslöjar Sanningen’ var ett återkommande pro testantiskt motiv under 1500- och 1600-talet. David Klöcker har prövat ämnet i andra varianter, som i denna målning i privat ägo (detalj). turella prestationer. Det gotiska alfabetet betraktades exempelvis av antikvarien Johan Peringskiöld (1630–1693) som den förmedlande länken mellan svenskarnas äldsta bokstäver, runorna, och medeltidens munkskrift. Kronologin var naturligtvis felaktig, men utgick från det inte orimliga antagandet att bokstavsformerna utvecklats från det grova till det fint tecknade.

Göticismens relation till Wulfila var emellertid komplex. Den nämnde Johannes Magnus var en svuren fiende till allt reformatoriskt och hans ogenerade upphöjande av allt gotiskt fick här ge vika för hans avsky för det kätterska: Wulfila var nämligen arian, det vill säga han företrädde den gren av kristendomen som ifrågasatte treenigheten och att Fadern och Sonen var ett. ‘Även om man trodde att han var Kristi sanne apostel’, skrev Johannes Magnus om Wulfila, ‘dolde sig under fårafällen en fiende till den sanna tron och en otvivelaktig Antikrist. När han gjorde den första översättningen av de gudomliga skrifternas heliga skatter till det gotiska språket blandade han också in detta farliga gift för ett ge otron ett ännu starkare fäste.’ Johannes antydde alltså att Wulfilas översättning var en bearbetning och förvrängning av Guds ord. Han fortsatte med att jämföra Wulfila med den svenske reformatorn Laurentius Andreæ, som ‘i vår egen tid gjort sig skyldig till samma avskyvärda gudlöshet’ (J.M. 15:1, övers. Kurt Johannesson). Parallellställandet av Wulfila och reformationen gjordes med andra ord i bägge läger, men utifrån olika värderingar.

Johannes Magnus avled 1544 och hans bok utgavs postumt tio år senare, eller samma år som Silverbibeln åter dyker upp i de historiska källorna. Wulfilas gärning var alltså välkänd även innan den viktigaste kvarlevan av hans insats hade återupptäckts. Exemplet är dessutom ännu ett belägg på hur selektivt Johannes Magnus kom att läsas i Sverige. Vid sidan av den götiska romantiken präglas hans historia av två genomgående föreställningar: en stark anti-protestantisk lidelse och en glödande avsky mot tyrannen Gustav I. Detta hindrade varken Vasa-sönerna eller 1600-talets svenska statsmän och evangelisk-ortodoxa lärde att hänvisa till verket för sina politiska syften.

De historiskt-politiska anspråk som grundades i göticismen klingade väl så småningom av under 1700-talet och det språkhistoriska intresset tog över. Det var i det sammanhanget Erik Benzelius’

nämnda utgåva tillkom för att korrigera bristerna i Junius’ och Stiernhielms editioner. Andra, som Johan Ihre, Erik Sotberg och den tyske prästen Johann Christian Zahn (1767–1818), fortsatte detta arbete. Det intresse som tyska forskare under 1800- och 1900-talet visade Silverbibeln kan väl ställvis närma sig det götiska i storvulenhet. Efter att de forskare som verkat omedelbart efter andra världskriget försökt att hålla armlängds avstånd till de gotiska spekulationernas mer obehagliga konnotationer har en senare generation, med namn som Herwig Wolfram och Peter Heather, inlett ett mer sansat vetenskapligt studium där även goternas eventuella skandinaviska kopplingar kan diskuteras utan tidigare hyperboler.

Sedan Carolina Rediviva förra året återöppnat efter omfattande restaureringar har Silverbibeln fått ett eget kabinett i den nya utställningssalen. Den suggestiva inramningen får besökaren att bortse från det faktum att vad man ser är blott ett blad lagt på en dummy av den sedan 1920-talet demonterade kodexen. Jämfört med många yngre illuminerade prakthandskrifter kan det förevisade uppslaget te sig glåmigt och intetsägande och få av oss kan ju läsa texten. Med Lars Munkhammars hjälp kan dock envar få gott grepp om Silverbibelns växlingsrika historia, den stora betydelse boken haft och den dragningskraft den utövat på såväl romantiker som vetenskapliga utforskare. Det är faktiskt en närmast ofattbart gammal bok, långt äldre än det land som numera förvaltar den. Många bör ta hjälp av Munkhammar för att bättre förstå och värdesätta denna spektakulära klenod.

jonas nordin

Uppslag ur Silverbibeln i den nya montern i Carolina Redivivas utställningssal.

Perspektiv på bokens och läsandets förvandlingar Huvudredaktörer Kurt Almqvist och Jennifer Paterson. 144 s. Bokförlaget Stolpe och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, 2019. isbn 978-91-89069-00-8

Mellan de påkostade pärmarna till denna antologi finner vi elva artiklar som alla uppehåller sig vid boken och läsningen. Författarna är en blandning av akademiker/forskare och bokbranschpersoner. Till de förra hör Johan Svedjedal, Kristina Lundblad, Karl Berglund, Ann Steiner och Elza Dunkels och till de senare Per I. Gedin, Simon Brouwers, Christoffer Palmer, Eva Gedin, Rustan Panday och Carl Hamilton.

Här får man såväl historiska perspektiv som mer punktuella redogörelser för läget på dagens bokmarknad. Det blir en brokig palett. Några exempel kan nämnas. Förlagskrisen 1950–70 belyses av Per I. Gedin som var med då det begav sig. Eva Gedin åskådliggör ljudbokens segertåg just nu. Karl Berglund tar ett större grepp på hur de litterära agenturerna vuxit fram i Sverige. En kritisk syn på vad en digital barndom med okontrollerad skärmtid kan innebära för konsten att bli vuxen levererar Carl Hamilton. Resonemangen hos forskare som Johan Svedjedal, Kristina Lundblad och Ann Steiner visar på hur vitalt fältet är i skärningspunkterna mellan bokhistoria och litteratursociologi. Spännvidden mellan forskning, branscherfarenheter och debattinlägg kan tyckas spretig. Men varje skribent får stå för sin sak.

Pansarband och sprängda snitt: Nedslag i bokbandets form och funktion Universitetsbiblioteket, Lunds universitet. Utställningskatalog. Text: Kristina Lundblad. Lund, 2019. isbn 978-91-985432-0-9

En alldeles ljuvlig katalog har framkommit i samband med en utställning vid Lunds universitetsbibliotek 2019–2020. Den handlar om bokbandets historia och är skriven av bokhistorikern Kristina Lundblad. Det är en såväl vacker som upplysande skrift. Man kan både beundra och lära sig något om det fantastiska hantverk som den fysiska boken är. Jag skulle vilja rekommendera alla som utbildar sig till bibliotekarier och arkivarier att ha denna skrift som inspirerande studielitteratur. Här fångas på ett pedagogiskt sätt bokens både praktiska och estetiska sidor. gunnel furuland

www.ub.lu.se/en/sites/ub.lu.se.en/files/exhibitionleaflet-fly-leaves-and-velvet-2019.pdf

Lutra och Lecoqs mästerstycke eller ‘I kommission hos F. A. Kjellberg’ Lars-Erik Nygren. 20 s. Lund: Media-Tryck, 2019. isbn saknas.

På Kåseberga backar i sydöstra Skåne står tidigt varje morgon fågelskådare med kikare och anteckningsblock. De räknar sträckande gäss, ejdrar, tärnor och andra arter och samlar ett statistiskt material som jag hoppas att universitetsanknutna ornitologer tar hand om och bearbetar.

På samma sätt hoppas jag att de noggranna uppgifter om bokutgivning, tidskriftsinnehåll och översättningar som amatörbibliografer sammanställer och oftast på egen bekostnad låter trycka kommer till nytta i det kontinuerliga arbetet med Sveriges nationalbibliografi.

Lars-Erik Nygren i likaledes skånska Arlöv hör till dem som ägnar ett oändligt antal timmar åt äldre volymer, lägg, mikrofilm och databaser för att kartlägga de mest obskyra hörn av den svenska bokhistorien. Jag har haft god nytta av hans bibliografi över samtliga översättningar av Edgar Allan Poe till svenska. Till julen 2019 skickade han ut ett häfte som än mer representerar bibliografiskt arbete av den högre skolan.

Här gäller det ett par ursprungligen häftesutgivna romaner i översättning till svenska från sent 1880-tal, Anna Katharine Greens Lutra eller Mördarens dotter och Émile Gaboriaus Lecoqs mästerstycke eller Oskyldig i fängelse. Nygrens häfte har givetvis självt en dubbeltitel, och bland de böcker som skomakaren Frans Alfred Kjellberg (född 1850) var inblandad i sedan han sadlat om till att bli kolportör och förläggare finns fler tidstypiska titlar som Den bleka grefvinnan eller Kampen om en million av Georg F. Born (pseudonym för Georg Füllborn) och Louis de Moulins Slättens lilja eller Det hemlighetsfulla slottet.

Dessa kriminalromaner eller med titelbladens ord brottmålshistorier hör till den förbisedda litteraturhistoria som sociologiskt inriktade forskare, i Sverige främst Dag Hedman, intresserat sig för. Nygrens häfte är i praktiken ett komplement till Hedmans Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885–1920 (1997, supplement 2002) och reder med hjälp av nu digitaliserat material ut knutar som Hedman tvingades ge upp inför. Så långt det går: också Nygren får konstatera att de 56 (eller 57) häften, utgivna 1886–87 under titeln

och förlagsnamnet Svenska Romanbladet (men samtidigt även med angivelsen W. Janssens förlag, Köpenhamn) som rymmer Gaboriaus och Greens romaner inte är kända med bevarade omslag. Med aldrig svikande entusiasm noterar Nygren i nästa mening: ‘Häftesomslagen – som jag hittills inte lyckats finna – torde vara försedda med texten “Svenska Romanbladet”.’

Det är ett fantastiskt virrvarr av skiftande förlagsnamn och tryckorter, skilda färger och pärmdekorer på de senare klotbanden och övergångar till ny roman mitt i ett häfte som Nygren guidar genom. Fram träder en bild av ett underhållningslitteraturens tidiga geschäftmakeri där häftesprenumerationer erbjöds med ur, tavlor och speglar som lockbeten, varor som skulle erhållas efter 35:e eller 52:a inbetalningen. Kjellberg saluförde också, vid sidan av romanerna, ‘ett praktiskt patenterat kaffekök för ensamma personer, för användning ute och inne, att eldas med sprit’. Det är KB:s tidningsdigitalisering som gett Nygren möjlighet att studera det underbara annonsmaterial som belyser branschvillkoren på fler sätt än de tryckta verken kan.

Lika fascinerande är de personhistorier som Nygren grävt fram bakom förlags-, tryckar- och översättarnamn. Lika rafflande som händelserna i Svarte riddaren eller Bödelns dotter (okänd författare) är de kanske inte, men här saknas varken böter för olaga handel, förseelser mot tryckfrihetslagen eller varningar i pressen för skoj och humbug. Och när Kjellbergs medarbetare, socialisten Janne Damm (filmag men alltid doktor på titelbladen) försöker smuggla in satirtidskriften Biet (tidigare Getingen), tryckt i Köpenhamn, till Malmö 1886 beslagtas upplagan och såväl Damm som distributören Kjellberg anhålls.

Det blev alltså inte slutet för F.A. Kjellberg, men efter 1893, meddelar Nygren, upphör spåren efter honom i pressen. ‘Hans senare verksamhet har jag inte kunnat klarlägga. Från 1899 till sin död 1937 var han bosatt i Norrköping. Yrke enligt församlingsboken var handlande.’ jonas ellerström 2020 er det 100 år siden, loven om folkebiblioteker i Danmark blev vedtaget. Det markeres med den første selvstændige samlede fortælling om dansk bibliotekshistorie nogen sinde. I to bind, der udkommer til efteråret, fortælles historien om danske biblioteker fra middelalderen til i dag.

‘Tidligere fremstillinger har typisk dækket enkelte perioder eller aspekter med vægt på samlingernes, institutionernes eller personernes betydning’, forklarer Steen Bille Larsen og Nan Dahlkild, der er redaktører på Dansk Bibliotekshistorie.

I stedet vil det nye værk forsøge at indfange ‘bibliotekets DNA’ ud fra den tese, at bibliotekerne har haft stor betydning for den kulturelle udvikling i Danmark. Bibliotekerne har ifølge redaktørerne været en vigtig medspiller i den demokratiske udvikling, og værket udkommer da også i 100-året for den første danske bibliotekslov.

Tidligere er dansk bibliotekshistorie blevet behandlet af biblioteksfolk som Svend Dahl og Lauritz Nielsen, der udover at beskæftige sig med forskningsbibliotekernes historie også nåede at udgive første bind af en større samlet beskrivelse af danske privatbibliotekers historie. Folkebibliotekerne og deres forløbere beskrev Helge Nielsen i et større værk i 1960, så det er på høje tid, at der udkommer et nyt værk, der samler den danske bibliotekshistorie – og ser den som et hele og måske også i højere grad end forgængerne kobler bibliotekernes liv sammen med det omkringliggende samfund.

Værket beskriver biblioteker og måden, som bibliotekerne har udviklet sig, lige fra de private aktører til det offentlige bibliotek, der både har været til tjeneste for forskere som – senere – almindelige borgere, hvor bibliotekernes væsentlighed er vokset fra at være en kilde for forskere til at blive en bred folkeoplysende institution. Værket trækker netop linjen fra de eksklusive bogsamlinger til de mange små filialbiblioteker og til nutiden, hvor bibliotekernes opgaver rækker ud over at låne bøger ud, men hvor nye biblioteksbygninger indrettes som lokale kulturcentre, et nutidens – og fremtidens – forsamlingshus, hvor udlån af bøger kun er en del af opgaven og tilbuddet til borgerne.

Her fortælles historien fra klosterbiblioteker og

herregårdsbiblioteker – hvor Danmark har færre overlevende samlinger end man har i Sverige. I oplysningstiden dukkede lejebiblioteker og læseforeninger og sikrede gradvist bibliotekerne større betydning i samfundet, samtidig med at flere og flere fik de fornødne læsefærdigheder. Og helt fra slutningen af 1700-tallet har netop den frie adgang til at låne bøger været centralt for demokratiet og for danskernes læselyst i det hele taget.

I det 20. århundrede udbyggede folkebibliotekerne tilbuddet til brugerne med foredragssale og lokaler til oplysende foreningers aktiviteter, og som en del af udbygningen af velfærdssamfundet fik mange folkebiblioteker også musikudlån i 1960’erne.

De elektroniske mediers indtog omkring år 2000 har givet bibliotekerne nye udfordringer, men samtidig også nye muligheder for at kunne gøre store mængder af tekst, billeder og musik tilgængelig.

Blandt værkets forfattere er en af Danmarks mest fremtrædende boghistorikere, antikvar Christian Kaaber, der skriver om perioden fra de første biblioteker og frem til og med oplysningstiden.

Bibliotekshistorien er et forskningsprojekt under Københavns Universitet, og værket udgives i samarbejde med Aarhus Universitetsforlag og er planlagt til at udkomme til oktober. henrik højgaard sejerkilde

Samlade verk Det har av hävd varit ett tecken på slutet av skriftställarbanan att vederbörandes samlade verk har utgetts. I äldre tider var det inte ovanligt att författaren själv ombesörjde utgivningen och sålunda kunde kontrollera att allt kom med, och framför allt att sådant som inte var utgivningsfähigt hölls utanför. När utgivningen skedde efter författarens frånfälle leddes arbetet av en arbetsgrupp, som såg som sin främsta uppgift att censurera arbetet utgående från i huvudsak moraliska och politiska principer. Det samlade verkets sanningshalt blev naturligtvis lidande.

Det unga Finlands litteratur har småningom kommit därhän, att samlade verk har börjat utges. Lyckligtvis har forskningen insett, att den vetenskapliga ackuratessen segrat över den moraliska. När därför nu samlade verk ges ut inleds arbetet med att skaffa fram varje spår av författarens penna, hur obetydligt detta än kan tyckas vara. Strödda anteckningar, brev inom familjekretsen, koncept, allt har sitt värde och får en plats i det samlade verket. Detta gläder historieforskningen som ur dessa spridda anteckningar kan hämta månget guldkorn.

Bland de första samlade verken ingick de av Johan Ludvig Runeberg, landets nationalskald, lektorn vid Borgå lyceum. Runebergs Fänrik Ståls sägner var naturligtvis välkänd även om numera få kan den utantill, som var fallet ännu för en generation sedan. Däremot framträdde Runeberg nu som skald till romantiska kärleksdikter, vilket var en överraskning.

På samma sätt gick det för några år sedan, då det av statsrådet (regeringen) ledda projektet om Snellmans samlade verk äntligen blev verklighet. Hegelfilosofen, universitetsläraren och samhällsdebattören Johan Wilhelm Snellman var född i Stockholm, skrev och talade på svenska och förverkligade till slut sin dröm att finskan jämsides med svenskan i medlet av 1800-talet blev officiellt språk i storfurstendömet Finland. Många överraskningar om författarens politiska åsikter präglar Snellmans samlade verk.

Utgivandet av Topelii samlade verk går in på slutrakan hos Svenska litteratursällskapet i Finland. Topelius var länge en av landets mest lästa författare och bör inte bjuda på så många överraskningar, ty det var inte många områden där Topelius inte hade någon åsikt, som kom till synes i dagspressen. Som historiker och universitetslärare, opinionsbildare och journalist syntes ‘Zachris’ Topelius överallt. Han skrev dikter, noveller, sagor för barn, politiska kolumner, följetonger, historiska romaner. Därför finns det i hans produktion knappast rum för överraskningar. En tid var han främst känd som sagofarbror Topelius, men i dag ser sagor annorlunda ut. Hans stora romancykel Fältskärns berättelser, en tid nött av varje skolpojke – och många flickor –, har inte heller samma lyskraft. Under min skoltid när läsning efter det lampan släckts inte var tillåten, slukade jag Fältskärn med ficklampa under täcket och detsamma har jag hört av många jämnåriga. Fältskärn utkom i otaliga upplagor, oavkortade, omarbetade, gottköp och så vidare, men i de samlade verken finner man nu hela verket så det kan läsas på nytt med stor behållning. henrik degerman www.topelius.fi

pansarband och sprängda snitt, universitetsbiblioteket, lunds universitet 2019–20

Medarbetare i Biblis 89 anders björnsson har utgivit Osmanernas rike – ett försummat europeiskt arv (2004). timothy bolton är expert på medeltida handskrifter och författare till Cnut the Great (2017). henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. jonas ellerström är författare, förläggare och översättare. lars fuhre är grafisk form givare. gunnel furuland är bibliotekarie och fil.dr i litteraturvetenskap. johan laserna är verksam som essäist och grafisk formgivare. jonas nordin är professor i bokhistoria vid Lunds universitet. henrik højgaard sejerkilde är författare till Dansk bogdesign i det 20. århundrede (2017). peter sjökvist är docent i latin och bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. nina ulmaja är grafisk formgivare.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse: Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén,

Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf

Jacobsen och Johan Melbi

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare: Gunnel Furuland

Redaktör: Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com

Redaktionella rådgivare: Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist och

Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis/prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 89 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2020 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Bibliothèque royale, Bryssel s.2, 10, 19; Timothy Bolton s.4, 7, 16; Tradera.7; Stockholms auktionsverk s.14; Sancta Birgitta Klostermuseum s.15; Kungliga biblioteket s.20; Universitetsbiblioteket, Lund s.23, 75; Uppsala universitetsbibliotek s.24; Nina Ulmaja s.27, 42–53; Lü Jingren s.28; Johan Laserna s.30–40, 79; Lars Fuhre s.54–65; Peter Ragnarsson s.66–69; Jonas Nordin s.70–74; Bokförlaget Stolpe s.75; Lars-Erik Nygren s.76–77 Tryck: Livonia Print, Lettland 2020 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-416-2