anders björnsson
Haremsskugga
D
et har slagit mig att några av de mest tänk värda böckerna om Levanten har skrivits av författare och lärda från vårt östra grannland: Johannes Salminen, Peter Lodenius, Leif Salmén, alla rätt nyligen bortgångna med något eller några års mellanrum. Essäisten Salmi nen med sin suveräna kulturhistoriska överblick och ett språk som liksom böljade och krusade sig som själva havsytan, tidningsmannen Lodenius med sin skarpa reporterblick för minoriteters be lägenhet, armeniers och kurders, den självvalde outsidern Salmén som ofta sam på tvärs mot ved ertagna sanningar och värderingar om nutid och dåtid och var en obestridd tidsresenär. Jag har tänkt mig att Finska viken för dem alla utgjorde ett slags miniatyrupplaga av Östra Medelhavet, med kulturblandningar och språkrikedom, och att den finska erfarenheten av att ha varit en del av ett flernationellt imperium hade en motsvarig het i den månghundraåriga konglomeratstat som det osmanska riket en gång var. Tsarens lydiga undersåtar i storfurstendömet var ju också inblandade i Moskvas konflikt med Konstantinopel genom Finska gardet, ett militärt elitförband som utmärkte sig i rysk-turkiska kri get 1877–78. Det handlade om framträngandet till Bosporen, aldrig fullt ut förverkligat. Tankespåret vitaliserades under ett besök på den antikvariska bokmässan den 7–8 mars i Konstakademiens lokaler. Återigen var det i hel singforsiska Runebergsantikvariatets stånd som jag gjorde mina inköp. Där fanns bland annat en skrift om finsk och rysk stridstaktik under vin terkriget 1939–40 som jag gärna hade inhandlat
– men plötsligt var den borta från hyllan! Den hade en av mina vänner lagt beslag på; man ska aldrig tveka när man gör ett fynd. Då fick jag ögo nen på en helt oansenlig volym, 221 sidor, häftad och ouppsprättad, i kanterna missfärgad av sol bestrålning, omslaget grafiskt rent: Främling: Boken om Konstantinopel; Historier om Astrid-Anisha, Condjagull och Yasmine, av Elsa Lindberg-Dovlette (Prinsessan Mirza Riza Khan). ‘Den är mycket bra, jag äger själv ett exemplar’, sade den ener giske försäljaren. ‘Upplagan var inte stor.’ För laget Albert Bonniers, utgivningsåret 1929, boken tillägnad ‘Min son Prins Ibrahim Arfa-ul-Mulk’. Jag lockades genast av Einar Nermans färgillu strationer (yttermåtten 8,5 × 12,5 centimeter), klist rade på separata blad, fem till antalet, med stads silhuett, utmanande skönheter, trädgårds prakt och en obligatorisk istanbulsk katt. Orientalism? Men varför inte, passande läsning – inför internationella kvinnodagen! Det är västerland och österland som möts här, och det är kvinnor från olika traditioner, religio ner och etniciteter som bär upp framställningen. Skildringarna av dans och sång, av blomsterarran gemang, av feminin hackordning är initierade, om också inte utan stereotyper. ‘Icke dansas den orientaliska dansen glatt, som när vattnet porlar eller lätt och tanklöst som den bortilande skyn virvlar omkring. Snarare dansas den lidelsefullt och sorgmodigt, såsom när träden vaja sina kro nor för vinden.’ Ett samhälle som färdas mot sin upplösning visas upp, med alla sina kvardröjande reglementen och fördomar. Den forne storvisi rens hus håller på att skatta åt förgängelsen. Hans
67
