Nyheter & Noterat

LAWRENCE FERLINGHETTI

Han blev nästan 102 år. Det felades en månad och två dagar. Men en födelsedag mer eller mindre kan inte ha spelat någon roll för Lawrence Ferlinghetti, född den 24 mars 1919 och en av de viktigaste gestalterna inom modern litteratur.

Ferlinghettis betydelse beror till stor del på hans mångsidighet. Född i New York och utbildad till journalist vid University of North Carolina i Chapel Hill, studerade han efter kriget vid Sorbonne och bosatte sig 1951 i San Francisco, den stad och den kultur som han kom att bli så starkt förknippad med.

Tillsammans med Peter D. Martin grundade han 1953 bokhandeln City Lights i stadens North Beachområde. De satsade 500 dollar var, ett par år senare köpte Ferlinghetti ut Martin och utökade verksamheten. City Lights blev bokhandeln som också var ett förlag och självklart centrum för tidens yngsta och mest upproriska litterära riktning: beatlitteraturen.

Ferlinghetti kunde inte bara kombinera skilda egna erfarenheter och intryck, han var också en genuin nytänkare. City Lights skulle ge ut brännande aktuella böcker, de skulle göra det snabbt och böckerna skulle vara billiga för att kunna utöva maximalt inflytande på den amerikanska litteraturen och det efterkrigssamhälle som ännu inte skakats i grunden av rock’n’roll. Den första bok som förlaget gav ut var Ferlinghettis diktsamling Pictures of the Gone World år 1956. Det är en bra bok, och en fin utgångspunkt för den som vill studera Ferlinghetti som poet, men det verkligt revolutionerande var formatet. Den serie som härmed inleddes kallades ‘The Pocket Poets Series’, måtten var 12×16 centimeter, pärmarna mjuka utan flikar och bindningen en enkel klammerhäftning. Bara att stiga in i bokhandeln på 261 Columbus Avenue, köpa boken (mitt ex är en odaterad sjunde tryckning och kostade fortfarande inte mer än 75 cents), stoppa den i fickan – The Pocket Poets Series, Number One! – stiga ut på San Franciscos branta gator, leta rätt på närmaste

café (legendariska Caffe Trieste ligger kvar uppför backen, runtom hörnet) och sätta sig att läsa.

En av de mest välkända böckerna i serien utkom året därpå, 1957, Allen Ginsbergs Howl med de berömda öppningsraderna ‘I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked, / dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix, / angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the starry dynamo in the machinery of night…’ Men det var inte textens förening av desperation, mörk energi och metafysisk längtan som upprörde de amerikanska myndigheterna till den grad att utgivaren Ferlinghetti ställdes inför rätta, det var de förment obscena passagerna i Howl. Ginsbergs frispråkiga homosexualitet medförde dock inte fällande dom; tryckfriheten och City Lights vann en viktig seger.

Om San Francisco med sina jazz & poesikvällar, med förlaget och bokhandeln som tagit sitt namn från den gamla bluesfrasen om stadens lockande ljus, blev beatlitteraturens särskilda plats var Ferlinghetti själv inte intresserad av att räknas till the beatific writers. Förlagets utgivning speglade hans breda orientering: City Lights gav ut ryska poeter som Jevgenij Jevtusjenko och Andrej Voznesenskij (i antologin med det underbara namnet Red Cats), den chilenske poeten Nicanor Parra och parisiske Jacques Prévert. Direktheten i Parras så kallade antidikter och Préverts chansontonfall var i linje med Ferlinghettis vilja att sprida poesin så brett som möjligt, den skulle tillhöra gatan och inte föreläsningssalen.

Inte heller den amerikanska pionjärmytologin och identiteten, som på 1960talet kunde inspirera lokala författare och rockband som Richard Brautigan och Grateful Dead, ville Ferlinghetti ställa sig bakom. I samlingen The Secret Meaning of Things från 1968, som ändå har sina tidstypiska drag, drömmer Ferlinghetti om att San Francisco ska lossna från den amerikanska kusten och segla bort mot Östern. (Nu, i efterdyningarna av Donald Trumps presidentperiod, ter sig en kalifornisk självständighetsförklaring alls inte som någon omöjlighet…)

Beatlitteraturen uppmärksammades världen över, San Francisco drog till sig litterära upptäcktsresande och Ferlinghetti översattes ganska snart även till svenska. Först Reidar Ekner och Lars Kleberg, sedan Gunnar Harding översatte honom i unglitterära tidskrifter och i antologier med amerikansk undergroundpoesi. 1976 översatte Thomas Kjellgren åt Cavefors förlag hans mest kända diktsamling A Coney Island of the Mind från 1958 som Själens cirkus. Liksom de flesta av Ferlinghettis böcker är den utgiven av lika berömda New Yorkförlaget New Directions. På nätet ser jag uppgiften att boken sålts i en miljon exemplar och översatts till ett tiotal språk.

Men omigen är det kanske den idérike förläggaren Ferlinghetti som varit viktigast för svenskt vidkommande. När Harding och Rolf Aggestam i början av 1970talet startade FIB:s Lyrikklubbs Lilla serie var The Pocket Poets den direkta förebilden: enkla, små men tungviktiga böcker, lämpliga att stoppa i fickan och till ett pris som motsvarade ett paket cigarretter (den idag ögonbrynshöjande uppgiften direkt från Gunnar Harding).

År 2013 reste jag och min hustru Elisabeth till Kalifornien och körde som så många före oss i en hyrd bil längs Highway One utmed kusten från Los Angeles till San Francisco, med avstickare till inlandets ökentrakter. Jag hade före avresan mailat till den 94årige Lawrence Ferlinghetti och undrat om det fanns möjlighet att träffa honom. I mailet berättade jag om hur City Lights utgivning hade inspirerat mig att starta förlag, och att jag hittat ett par titlar till min lista i deras utgivning (Italos Svevos lilla bok om James Joyce liksom Pablo Picassos dikter). Två månader efter hemkomsten fick jag svar (tyvärr försvunnet vid ett datorbyte) med den ungefärliga ordalydelsen att Dear Jonas Ellerström, visst var jag mycket välkommen att hälsa på i San Francisco. I bokhandeln var han inte så ofta nuförtiden, men försökte komma dit i alla fall en gång i veckan.

I stället träffade jag nuvarande chefen för bokhandeln och förlaget Elaine Katzenberger, en fantastiskt duktig och självständig person som lyckats både förnya City Lights utgivning så att förlaget inte förvandlats till ett beatmuseum (ett helt OK sådant finns numera snett över gatan) och samtidigt bevara bokhandelns karaktär av en kulturell frizon, en plats där ordet alltid är fritt i vidaste bemärkelse. Vi vandrade runt i de olika rummen och upp på andra våningen till the Poetry Room, med en gungstol att slå sig ned i och med väggarna klädda av bokhyllor. Jag ville naturligtvis se allt som stod där, även på hyllan närmast golvet. Elaine tog en bild av mig i praktiken knäfallande framför Poesin som sedan prydde City Lights hemsida under deras 60årsjubileum. Det är jag rätt stolt över.

City Lights, nu inne på sitt sjunde decennium, blev inte någon typisk modernistisk fyrverkeripjäs. Förlagets och bokhandelns legendstatus har istället skapats genom uthållighet och integritet. Lawrence Ferlinghetti, med sitt engagemang för både poesi och politik, var klok nog att inte dra för snäva gränser, att låta verksamheten utvecklas. Just hans ovilja att erkänna såväl nationella som estetiska gränser tål att påpekas: en utmärkt resebok som The Mexican Night från 1970 rymmer också poetiska inslag, och hans Seven Days in Nicaragua Libre (1979) visar en politisk klarsyn, en optimism inför sandiniststyret som alls inte saknade kritiska synpunkter, som inte hör till de vanliga.

Efter resan till San Francisco, som ju hade drag av vallfärd, kom jag själv att översätta Lawrence Ferlinghetti. På disken innanför ingången till City Lights stod hans poetik, aforismsamlingen Poetry as Insurgent Art och lockade med sitt svartröda omslag. Samma färger men mildare framtoning har mitt svenska urval Genom eldslågorna (Trombone, 2015). I denna bok om poesins omstörtande kraft hittar Ferlinghetti en samverkan mellan sin poetiska och sin politiska övertygelse som i mina ögon har större kraft och räckvidd än hans rent politiska, samtidskommenterande dikter i samlingar som Blasts Cries Laughter (2014). Tre utsnitt får exemplifiera och avsluta:

Återuppfinn Amerika och världen.

Istället för att försöka undfly verkligheten, kasta dig i världens armar.

Om du kallar dig själv poet, gör det som en sång och inte som en självdeklaration. jonas ellerström

foto elisabeth mansén

De skelögda gåsögonen F ör några år sedan började det dyka upp en ny typ av gåsögon. Ja, själva ögonen var väl desamma, men blickarna gick inte längre i läsriktningen, utan in mot de citerade orden, in mot näsroten om man så vill, eller näbbroten. – Så här skall det väl inte vara? sade jag.

Vi satt några stycken och läste korrektur på Ord&Bilds redaktion. – Vadå? sade redaktören. – Citattecknen, sade jag. De skall inte peka inåt, utan åt höger. – Jaha, sade redaktören och tänkte på något annat och viktigare. – Det är bara att gå till läggen, sade jag.

Halva redaktionslokalen upptas av ett jättelikt skåp från Karl Wåhlins tid. Där står de samlade årgångarna. Jag tog fram några olika nummer. Gåsögonen, högerpekande, härskade oinskränkt från 1892 och fram till nr 1 1965, då tidskriften gjordes om och fick en ny typ av omslag samt ett &tecken i logotypen. Fram till och med nr 1 1993 användes de dubbla apostroferna, också kallade (i min generation) de vanliga citattecknen. Sedan blev det gåsögon igen.

Jag visade upp några nummer för redaktören. – Ja, just det, riktade åt höger. Okej, då kör vi så.

Jag satte tillbaka numren och stängde Karl Wåhlins portar.

Så här lätt kan en typografisk tvist lösas. Man tittar efter hur det har varit förr och sedan gör man likadant.

Tyvärr fungerar det inte i praktiken. Alla som arbetar med typografi har inte Ord&Bilds samlade årgångar i sin lokal. Istället gör de som de vill. Eller så gör de som någon annan obildad kollega har gjort. Rätt som det är har en förändring skett. Nu skelar gåsögonen nästan överallt. Utom i Ord&Bild. Det är väldigt olyckligt eftersom det kan framstå som om Ord&Bild skulle göra fel. När de i själva verket gör rätt.

I min pösande självbelåtenhet är det ändå en liten tanke som gnager. Jag vet ju innerst inne att boktryckarkonsten inte började med Ord&Bild. Om jag skall ha rätt i grunden, ända ner i den typografiska lergeggans långa pålar, så måste jag göra en större utredning. För enkelhets skull bestämmer jag mig för att söka i Litteraturbankens samlingar.

Genast stöter jag på svårigheter. Gustav Vasas Bibel: jag hittar inga citattecken. 1600talet och 1700talet: klent resultat. När började man egentligen med citattecken? Jag bestämmer mig för att inte försöka besvara den frågan. Något måste ju återstå till kommande forskare.

På 1800talet börjar de rinna till. Efter en dags bläddrande efter citattecken har jag 56 exempel från 1836 till 1893. Jag hittar inte mindre än sex olika typer av citeringsanordningar.

Visserligen är jag belåten över att inte ha hittat ett enda exempel på skelande gåsögon, men jag kan inte känna annat än att hela idén med min argumentation är i fara. Historien skall bestämma över nuet – ja, kanske det. Men skall vi i 2021 års bokutgivning ha nedhasade dubbla apostrofer i 2 procent av böckerna? Vem skall i så fall ge ut dem? Jag funderar på en storstatlig myndighet som tar över tilldelning av ISBNnummer och citattecken.

Jag fortsätter med att undersöka 30 böcker från åren 1900–50. Där är det bättre ordning. Jag hittar enbart exempel på typ I (73 procent) och typ II (27 procent). Åren 1951–2000 orkar jag inte leta igenom lika mycket, men det förefaller uppenbart att styrkeförhållandena mellan typ I och typ II kastas om så att de dubbla apostroferna blir vanligast.

Jag sätter mig och tittar på resultaten från 1800talet igen. Det verkar inte finnas några mönster att upptäcka – det spelar ingen roll var någonstans boken är tryckt, eller huruvida det är en översättning eller ej. Varje sätteri tycks arbeta efter sina egna principer, och inte förrän mot slutet av seklet börjar de prata med varandra.

Jag undrar dock över att samtliga tre exempel jag hittat på typ V kommer från ungefär samma tid, 1855–60. Typ V är vad uppslagsverken kallar den norska stilen, och jag tycker att jag känner igen citeringstypen från rysk och fransk litteratur. Varje land har sina egna citattecken. Det är rent förvånande hur många kombinationsmöjligheter det finns av ett fåtal citatkrumelurer.

Speciellt för svenskan är att man vill ha exakt samma tecken före och efter citatet – med undantag för de fåtaliga norskinspirerade exemplen i typ V, de likaså fåtaliga tyskinspirerade exemplen i typ IV samt dagens skelande gåsögon. Andra språk tycker att det är viktigt att veta var ett citat

börjar och var det slutar, ungefär som att spanjorerna redan i början av meningen vill veta om det är en fråga eller ett utrop.

Det är egentligen inte mycket att säga om det. Citattecknet har som uppgift att på ett diskret sätt upplysa om den avvikande karaktären hos ett ord eller en fras. Vill man inte vara diskret så finns alltid den kursiva stilen att tillgå, eller varför inte halvfet, eller rent av spärrad. Citattecknet skall noteras men inte väcka uppseende. En vanlig användning av citattecken är för att markera repliker i prosa. Här råkade jag upptäcka att citattecknets placering historiskt har varit oklar. Man kan antingen skriva (a) ”God dag, min bäste man”, sade Envar, eller (b) ”God dag, min bäste man,” sade Envar. I mitt 1800talsmaterial finner jag ungefär lika många exempel på båda skolorna. Någonting tycks hända omkring 1875, för då tar den första skolan överhanden och blir snart allenarådande. Svensk praxis känns nuförtiden mycket stabil. Men även här gäller att olika länder har olika bruk.

Repliker kan som bekant också markeras med tankstreck (även kallade pratminus i detta sam

Typ I. 9 procent är gåsögon, högerriktade. Exemplet hämtat ur Herman Bjursten: Gyltas grotta. Tryckt i Stockholm 1853.

Typ II. 32 procent är dubbla apostrofer, av den vanliga typen. Exemplet hämtat ur Jane Austen: Familjen Elliot. Översatt av Pauline Westdahl och tryckt i Nyköping 1836.

Typ III. 14 procent är dubbla apostrofer, fast uppochnedvända. Exemplet hämtat ur J. P. Dahlqvist: Fattigstugugummans son. Tryckt i Stockholm 1872.

Typ IV. 7 procent är dubbla apostrofer, fast det första paret är liksom nedhasat och det andra är uppochnedvänt. Exemplet hämtat ur Eleonore Danielsson: Ebons öde. Tryckt i Göteborg 1861.

Typ V. 5 procent är gåsögon, fast utåtriktade. Exemplet hämtat ur Charlotte Brontë: Jane Eyre. Översatt av C. J. Backman och tryckt i Uppsala 1855.

Typ VI. 2 procent är dubbla apostrofer, fast nedhasade. Exemplet hämtat ur Johan Niklas Bruhn: Fru Burgman och hennes vänner. Tryckt i Stockholm 1859.

manhang). Alva Dahl rapporterade i Med andra ord nr 98 (2019) om hur hon som översättare experimenterade med att översätta citattecknen med tankstreck. Det innebar vissa ingrepp i anföringarna, men hon tyckte ändå att det kunde vara värt att överväga. Hon ömmade för översättningslitteraturen och ville att den skulle få samma möjligheter som den inhemska. Man förstår att hon tycker det ser bra ut med pratminus.

Själv har jag översatt sedan 1980talet och aldrig ändrat citeringsbruket. Jag har heller aldrig fått någon påstötning från högre ort (redaktör eller förläggare) om att det vore eftersträvansvärt. Däremot har jag förstått att just den ändring som Alva Dahl experimenterar med företogs i stor skala tidigare under 1900talet. Ur min irländska bokhylla hittar jag raskt två exempel. Så här står det i Edna O’Briens Girls in Their Married Bliss (1964):

‘But why?’ she begged. ‘Why? Why?’ After all, he had been the one to urge marriage and child on her, and he must have known that she was incontinent.

Och i Gunilla Berglunds Flickor i äktenskapets hamn (1965):

– Men varför det? tiggde hon. Varför? Varför? När allt kom omkring var det ju han som hade trugat på henne äktenskap och barn, och han måste ha förstått att det inte passade henne att vara gift. I sitt experiment vill Alva Dahl ha ett nytt stycke om den inre monologen fortsätter efter repliken, för att inte det skall bli otydligare än med citatteckensmetoden. När jag tittar på mitt andra exempel, Tomás O’Crohans The Islander (1934; det iriska originalet 1929), så är det precis så Margareta Ångström gör i Karg kust (1949).

Vi har alltså två sätt att angripa anföringsproblemet i svenskan. För säkerhets skull gör jag en statistisk undersökning av mitt 1800talsmaterial. Där markeras repliker med tankstreck i 33 procent av fallen och med citattecken i 67 procent. Under första halvan av 1900talet knaprar tankstrecken in på försprånget. Man torde kunna säga att båda bruken har en stabil grund i historien.

Nu skall jag inte låtsas som att 1800talsmaterialet var alldeles homogent. Det fanns, precis som fallet var med citattecknens utformning, egendomliga blandformer. Man kunde till exempel strö in extra tankstreck, eller blanda tankstreck och citattecken eller rent av använda bådadera samtidigt. Det gällde dock en liten andel.

Sedan finns det ytterligare ett alternativ för anföringsmedvetne. Det är att inte använda något tecken alls. Jag nämner det inte bara för fullständighetens skull, utan även för att det är det system jag själv använder. När jag skrev min första roman blev det snart uppenbart att den till övervägande del skulle bestå av repliker. Jag tyckte det blev för mycket onödiga tecken vare sig jag använde dubbla apostrofer, gåsögon eller pratminus. Jag ville se romanen som ett sammanhängande resonemang, där det egentligen inte var så viktigt vem som pratade eller vad som fanns i indirekt respektive direkt anföring.

Den här metoden ställer vissa krav på författaren. Man får skriva så att det inte blir en enda röra av alltihop. Det var inte jättesvårt, tyckte jag, och dessutom var jag nöjd över att ha kommit på en sådan bra idé alldeles själv.

Ganska snart visade det sig att ett par av mina favoritförfattare gjorde likadant – Flann O’Brien i At Swim-Two-Birds och Tove Jansson i Muminböckerna – så jag fick motvilligt erkänna att jag förmodligen plockat upp det hos dem.

Min utgångspunkt, att man skall göra som man alltid har gjort, har alltså visat sig långt mindre självklar än jag trodde. Till exempel råkade jag visa att valet av citeringsmetod kan ha rent konstnärliga syften. Så vad skall vi göra med de skelande gåsögonen? Förvisso har jag med förödande empiri klarlagt att de är nykomlingar i den svenska typografin, men icke desto mindre kan det finnas typografer runt om i landet som gläds åt de fördelar som skelandet medför. Man skulle rent av kunna tänka sig att andra nymodigheter introduceras vad det lider, till exempel att man använder det brittiska systemet med enkla citattecken, apostrofer, det första uppochnedvänt och det andra rättvänt. Då får man på oöverträffat liten yta reda på att det är fråga om ett citat, och dessutom ser man tydligt var det börjar och var det slutar.

erik andersson

Nytt bokmuesum i Bryssel Det belgiska nationalbiblioteket KBR har öppnat ett museum i sina lokaler i centrala Bryssel. Här visar de upp medeltida handskrifter ur de burgundiska hertigarnas bibliotek, vars arvtagare nationalbiblioteket kan sägas vara. Dessa mästerverk ur bibliotekets medeltida samlingar presenteras i ett sammanhang, där deras historia, materialitet och bredare betydelse också beskrivs. Både estetik och bildning får utrymme. Det är ett mycket imponerande och ambitiöst museum, som ingen bokintresserad Brysselresenär borde missa att besöka.

Museet skulle egentligen ha öppnat den 15 maj 2020, men invigningen sköts upp till september samma år på grund av coronakrisen. Kort därefter stängdes det igen som en följd av de belgiska myndigheternas åtgärder för att minska smittspridningen under de stigande sjukdomstalen under hösten. I december öppnade det så igen, förhoppningsvis mera permanent denna gång.

Det är alltså ett ambitiöst och pedagogiskt museum som omfattar flera rum och sträcker sig över två våningar. Biblioteksbyggnaden är från 1950talet, men ligger där det så kallade Coudenbergpalatset en gång låg. Palatset hyste tidvis just de burgundiska hertigarnas hov, men brann ner på 1700talet. Ett gotiskt kapell, den enda kvarvarande delen av palatset, har inkorporerats i den moderna biblioteksbyggnaden och utgör passande nog det första rum besökaren leds in i under museivistelsen. Många av böckerna som visas upp har alltså i någon mån återvänt till sin ursprungsplats.

Museet består av olika avdelningar av olika storlekar, där besökarens uppmärksamhet riktas mot något särskilt område. Förutom en imponerande mängd böcker av ofta unikt historiskt och konstnärligt värde ur hertigarnas bibliotek finns också ett brett utställningsmaterial av annan art. I ett rum beskrivs exempelvis hur och i vilket sammanhang medeltida böcker producerades, där visas också sådant som pigmentprover och pergamentark. Ett annat utrymme ägnas uppfriskande nog åt frågan om läsande och användandet av böcker under medeltiden; här har man ställt ut ett par 1400talsglasögon som åter

funnits under en arkeologisk utgrävning. De är monterade så att besökaren kan prova att titta genom de medeltida glasen, som förefaller fullt jämförbara med moderna läsglasögon. Museet blandar också traditionella sätt att ställa ut böckerna i generösa montrar med moderna tekniska inslag, filmsnuttar och interaktiva element på ett skickligt sätt och utan att det blir tramsigt. Det är pedagogiskt, vackert och roligt gjort. Museet är också utformat så att varje besökare kan anpassa sin vistelse efter sin ambitionsnivå, och det finns möjligheter att fördjupa sig i enskilda frågor eller få en mer publikfriande översikt.

Kärnan i museet är de ungefär 300 bevarade medeltida böcker som alltså en gång i tiden tillhörde de burgundiska hertigarnas bibliotek. På den tiden – 1300 och 1400talet – var det som i dag är Belgien i huvudsak en del av hertigdömet Burgund. Ursprungligen en sidogren av den franska kungafamiljen utvecklades hertigdömet under den sena medeltiden till ett i praktiken självständigt feodalrike. Biblioteket började sammanbringas under Filip den djärve (1342–1404) och expanderade successivt, framförallt under Filip den gode (1396–1467). När den självständigare delen av familjen dog ut och staten Burgund kollapsade mot slutet av 1400talet innehöll biblioteket ett tusental volymer och var fullt jämförbart i omfattning och ambitionsnivå med det kungliga franska biblioteket eller Vatikanbiblioteket. En fullständig förteckning över de av de återstående böckerna som i dag finns i Bryssel har publicerats i fem band, men lagom till museets öppnande har också en mer översiktlig och vackert illustrerad bok om hertigarnas bibliotek getts ut på franska, nederländska och engelska. Passande nog har nyligen också en ny och kritikerhyllad bok om hertigdömet Burgunds historia getts ut i Belgien, Bart Van Loos De Bourgondiërs från 2019, på franska som Les Téméraires 2020. Därtill var det under våren 2020 en mycket ambitiös utställning i annan belgisk stad, Gent, om renässanskonstnären Jan van Eyck – också aktiv som bokkonstnär och också aktiv under den burgundiska tiden. Uppmärksamheten som ägnas tiden och dess civilisation har alltså knappast varit större än nu.

Alla böckerna i museet kan naturligtvis inte

visas upp samtidigt, så var tredjefjärde månad är tanken att de utställda böckerna ska bytas ut, och nya verk ställas ut. Att redogöra i detalj för de enskilda böckerna är därför inte möjligt här. Men det kan kanske vara påkallat att fresta med några av dem: kanske Peterboroughpsaltaren (Bryssel, KBR, Ms 996162) från tidigt 1300tal med fantastiskt friska marginaldekorationer som framstår som en hel befolkad skog, eller en av den berömde bibliofilen Jean de Berrys tideböcker (Bryssel, KBR, Ms 116061) med hans porträtt i grisaille av André Beauneveu, aristokratiskt diskret dekorerad med den bokälskande hertigens heraldiska symboler, en björn och en sårad svan. Men listan kan göras lång, och särskilt välkommet är det alltså att böckerna presenteras samlat och i ett sammanhang, som en viktig del av något större.

Museet i KBR är sammanfattningsvis ett tillskott i världsklass i ett land som för övrigt inte saknar flera sådana. Bara i Bryssel kan nämnas Erasmusmuseet (Erasmushuis eller Maison d’Erasme), där den berömda filosofen bott en tid och där en stor del av det utställda materialet kretsar kring hans böcker och bokproduktion, eller Bibliotheca Wittockiana, ett bokbandsmuseum av hög klass. Ett annat belgiskt bibliofilt centrum som verkligen står ut är Museum PlantinMoretus i Antwerpen, ett stort världsarvsklassat museum ägnat åt boktryckardynastin PlantinMoretus. Det är inspirerande och glädjande att se hur väl man i Belgien gång på gång lyckats med att skapa attraktiva och intressanta museer om bokkultur och böckernas viktiga roll i all kultur. jakob sjövall

foto jakob sjövall

Om bokförläggaren i Sollentuna och hans granne nobelpristagaren

? Ni är väl medlem av Sällskapet Bokvännerna. För årsavgiften 10 kr. får Ni under året 8 nummer av tidskriften BOKVÄNNEN och till jul en vacker BOKGÅVA samt deltar i en årlig BOKUTLOTTNING med värdefulla vinster. Det är inte bara en god affär. Det är också ett nöje. Sätt in 10 kr. på postgiro 13 24 58 så får Ni undan för undan allt detta.

Så värvade förläggaren Thure Nyman i Sollentuna prenumeranter till den tidskrift som han startade 1947 och höll igång till 1981. Den fick sedan en fortsättning i Biblis. Tidskriften och sällskapet kring den var länge ett framgångsrikt företag, med ett betryggande antal medlemmar.

Min mor var en av prenumeranterna. Som gymnasist deltog jag i en tävling där man skulle sätta samman en lista på hundra böcker att ta med sig till en öde ö. Jag vann andra priset som räckte till flera delar av den då nyutkomna Bonniers allmänna litteraturhistoria. Uppmuntrad av framgången skrev jag en kort artikel om en av Albert Ulrik Bååths minst betydande dikter. Den tog Thure Nyman in efter att först ha skickat mig korrekturet. Det var andra gången jag såg ett, den första var när den ständigt skrivande Sven Christer Swahn var vikarie på vårt gymnasium och fördrev sina vakter i aulan med att rätta sådana remsor. När jag ett par år senare skickade Thure Nyman något om boksamlare och bibliotek i USA som kom in i tidskriften valde jag som honorar Balzacs Kusin Pons illustrerad med Torsten Billmans träsnitt, en av de vackraste böckerna i Bokvännens bibliotek. Och så följde en hel del artiklar under årens lopp…

Om sällskapet och tidskriften finns en minnesbok från 1997. Nu har förre riksbibliotekarien och riksarkivarien Tomas Lidman kompletterat den med Till bokens lov!, en redogörelse för den vackra serie böcker som sällskapet Bokvännerna gav ut under femtio år, med start 1947 (Balzac sålde dåligt, märkligt nog). Det är både bok och personhistoria, som anges redan av undertiteln ‘Om Thure Nyman och hans krets’. Det är mycket upplysande och intressant, med citat ur en hel del brev som kom till tidskriftsredaktören/förläggaren. Ett av dem skrevs vid midsommartiden 1950 av spjuvern John Karlzén i Lund, en av våra mera udda och mest läsvärda förfat

tare (Olle Holmbergs efterskrift i den postuma romanen Råttan är mycket upplysande): ‘Brukar ni honorera för korrektur? Får jag i så fall berätta den trista historien om min ekonomi? Jag reser till England i morgon. I dag får jag brev från min moder som gärna vill ha lite nålpengar. Hon bor i Igelösa. Själv har jag bara engelska pund i resecheckar. Och där står jag. Varje bidrag mottages med tacksamhet. Ni tror jag är överförtjust i pengar, men det är tyvärr så att jag ständigt är på jakt efter dem utan att egentligen lyckas få tag i några.’

Det brevet liksom en mängd andra, i original eller kopior, finns numera i Kungliga biblioteket sedan Sällskapet Bokvännernas arkiv donerats dit. Historien bakom två brev som saknas på KB kan förtjäna att berättas. Mot slutet av 1979 hade Thure Nyman bestämt sig för att reducera sitt bokinnehav, och man kunde skicka efter listor på sådant han ville göra sig av med. Det gjorde jag, från Odense där jag den gången var svensk lektor på universitetet. Jag bockade för och betalade de båda blå banden med Harry Martinsons Dikter, i Bonniers serie Den svenska lyriken. De kom till Danmark, och det första, med dikterna 1929–1953, var hyfsat välhållet. Men det andra som täcker tiden 1958–1973 var i dåligt skick, med fläckig rygg och söndrig pärm. Framför allt fanns förstrykningar, överkorsningar och kludd i marginalerna. Jag blev besviken och skickade tillbaka boken, och fick så detta svar på ett postkort stämplat i Sollentuna 2.11.79:

Till ersättning för returnerade Martinson, Dikter – det är hans egna strykningar etc i förbigående sagt – sände jag en av de böcker som stod på listan. Jag tror att det var La Citta del sole, som alltså har försvunnit på vägen. Jag beklagar men kan ju inte göra mycket åt saken. Eftersom det var ett x.band lär inte posten göra några större ansträngningar. Vid likvid gör avdrag för returen.

Med vänlig hälsning. Th. Nyman. Inskottet i första meningen fick mig förstås att med vändande post försäkra Thure Nyman att jag ville ha boken, och jag betalade prompt. Han skickade mig tålmodigt det här brevet, daterat Slta 8/11–79:

Tack för pengarna och för brev i dag. Jag skickar Martinson i xbd samtidigt härmed. Det är ju bara obetydliga ändringar han har gjort – ett enda av ord, som jag nu ser. Jag tror inte de genomförts någonstans. Jag fick boken av honom vid ett besök – vi var ganska nära grannar. Jag minns inte den direkta anledningen. Han var sådan – generös. Den åkte tydligen obesedd in i hyllan – jag har ju hans böcker i ou. Campanella har jag inte kunnat reklamera, eftersom jag inte minns, när den sändes. Fanns det någon datumstämpel på omslaget? Vänlig hälsning Th. Nyman.

Och boken kom fram en andra gång, där skötte sig de svenska och danska postverken. Även om ändringarna var få – fast fler än av ett enstaka ord – kan det kanske till framtida forsknings fromma vara värt att förteckna vilka ändringar nobelpristagaren företog i sina senare dikter. I Ekosång till fjärilen som inleder samlingen Gräsen i Thule (1958) korsade han över de fyra sista raderna i andra strofen och de fyra första i nästa. I fjärde strofen ändrade han ‘sig själv som’ till ‘sin sista’. I dikten Om själar ändrade han verbet ‘böra’ till ‘bör’, och i den följande dikten Kallnande sommar ändrade han ‘ekarnas’ till ‘lundarnas’ och strök sista radens ‘att’. I Höstdikt ändrade han första radens ‘störta’ till ‘faller’, och andra radens ‘alla vrår’ till ‘allt som lever’. Titeln Varslet på följande dikt ändrades till Vårens förebud. Diktens fjärde rad som inleds med ‘En vind som var bättre’ ändrades till ‘En ljusnande tövind’. I Vagnen (1960) korsade han över de tre sista raderna av dikten Ekens minne, och han ändrade ‘folksagans land’ till ‘sagans land’ i dikten Barnsliga minnen. Han strök andra raden i nästa dikt, Ordnad vilsegång. I dikten Kvarnen ströks första strofens avslutande och andra strofens inledande rader, och ‘åt fälten’ togs bort. I fjärde strofen ströks ‘komma’, ‘Han skall’ och ‘i vall’, och ‘visioner’ ändrades till ‘syner’. Hela tredje strofen av dikten I grottan korsades över. Mer än så är det inte, förutom en hel del kryss i kanten och många streck i marginalerna – allt i blyerts som jag var noga med att inte sudda ut.

ivo holmqvist

Bibliografisk bomb i raritetskammaren? Ibland har jag anledning att konsultera den bibliografiska databasen Libris för att kontrollera tryckfakta. Så häromdagen. Till min förvåning upptäckte jag att KB här levererat en bibliografisk sensation, utan att göra något väsen av det. I 270 år har året för den gång då den första delen av guvernören Carl Gustaf Tessins brev till sin unge skyddsling kronprins Gustav utkom angetts vara 1751, så som det står på titelbladet: Utkast Af En Gammal Mans Dageliga BREF, Under dess sjukdom, Til En Späd Prints. – 1751. – STOCKHOLM. Tryckt hos Lars Salvius.

Nu meddelar Libris att denna edition visserligen saknar tryckår, men har tryckts av Lars Salvius i Stockholm 1754, alltså tre år senare än man tidigare trott. Omvärderingen beläggs med en hänvisning till den samlade utgåvan av Tessins prinsbrev 1756, del 2, s.196. När jag går dit läser jag i ett brev daterat 26 september 1754 följande: ‘Et ringa antal af Tjugu fem, kan hända nog saftlösa bref, blefwo år 1751 emot min förmodan, uppå Hennes Kongl. Maj:ts Nådigste befallning, tryckta, […]’. Jaha? Till detta kan läggas, att Tessin i det brev, daterat 1 juni 1751, som inleder den följande brevutgåvan En Äldre Mans BREF Til En Stadigare Prints. […] 1753. STOCKHOLM, Tryckt hos Lars Salvius, s [3], ‘wördar underdånigst, Hennes Kongl. Maj:ts Höga wälbehag, at låta trycka de Bref, jag ägt den Nåden at Eders Kongl. Höghet tilskrifwa.’

Nu ska man ju inte okritiskt lita på författare, men då vill man gärna få ett avgörande motbevis. Jag misstänker att katalogisatören på KB trott sig finna detta i samlingsutgåvan 1756, fast i så fall på en annan plats än den hen hänvisar till. I Tessins företal, fol [ )(5r ], står det nämligen: ‘ibland Trettio Exemplarer, hwilka af en del af dessa brefwen blifwit år 1754. Uplagde […]’. Fortsättningen av företalet berör dels att något av dessa ex hamnat utomlands och i översättning nått allmän spridning, dels att dessa brev kunnat misstolkas. Men det måste avse Tessins utgivning av Bref 1753, menad att utdelas som nyårsgåva 1754. Dessa brev hade väckt drottningens misshag genom vissa frihetliga ordalag och lett till den uppmärksammade brytningen och Tessins avsked i januari 1754. Editionen 1751 är ute ur bilden; den hade ju Lovisa Ulrika själv föranstaltat.

Bref 1751 utkom 1751 och inget annat. Den nya kataloguppgiften i Libris har nationalbibliografisk status och skall vara så långt möjligt pålitlig. Men den är helt enkelt felaktig.

Samma tryckuppgift meddelar Libris också för den nyssnämnda brevutgåvan En äldre mans bref 1753 med samma hänvisning till utgåvan 1756. Och det är en annan sak: här kan jag förstås inte protestera mot Tessins egen uppgift om 30 ex upplagda 1754. Utgavs gjorde de rent konkret i början av januari, däremot kan man ju undra när de 1350 dubbelsidiga tryckarken hade lämnat Salvius’ press för att torkas, falsas och häftas, inför avsedd utdelning på nyårsdagen 1754.

Ett litet tillägg. Enligt anmärkningen i den KBspecifika databasen Regina och den nationella databasen Libris är utgåvan Bref 1751 ‘[t]ryckt i 30 exemplar 1754’. För den upplageuppgiften finns faktiskt heller inte någon täckning. Den förekommer i litteraturen, och jag har själv bidragit med gissningar i området 25–30 ex. Men någon samtida uppgift finns inte, och en siffra dyker först upp som en gissning av Carlander (1904, 3, s.574): ‘kanske blott 28 ex. såsom den efterföljande’ (alltså Bref 1753, för vilken Tessin själv uppgett både 28 och 30 ex.). Bygdén (1898–1915, 2, sp.724) anger samtidigt bestämt 30 ex. Det är väl inte omöjligt. Antalet samtida avskrifter tyder på stort intresse och liten tillgång. Men jag har under mitt bokliv noterat nära ett tjugotal olika ex, och något bortfall borde ändå skett även med en från begynnelsen omtalad raritet. Bref 1753 har faktiskt varit ovanligare på marknaden. per s. ridderstad

Rättelse till Biblis 93 I Peter Stensons ‘Ett ProustABC’ saknas under slagordet Zola (s.31) en mening. Styckets rätta ordalydelse är:

I Kring Guermantes kallar antidreyfusarden madame de Guermantes Zola för Dynghögens Homeros – ‘själva gödseln blir episk för honom’. Hon blir så småningom omvänd till dreyfusard och läser i smyg L’Aurore, tidningen i vilken Zola publicerade ‘J’accuse’. Hon visste ännu inte att också hennes man ändrat åsikt och precis som hon bett en abbé läsa en mässa för Dreyfus.

Rättad i den digitala versionen av Biblis 93.

Att dikta för livet, döden och evigheten: Tillfällesdiktning under tidigmodern tid Red. Arne Jönsson, Valborg Lindgärde, Daniel Möller och Arsenii VetushkoKalevich. 832 s. Göteborg och Stockholm: Makadam förlag, 2020. isbn 9789170612992

I ett praktverk till tegelsten redovisas här resultatet av ett symposium om tillfällesdiktningen 1500–1800, som anordnades 2017 på Språk och litteraturcentrum vid Lunds universitet. Det är ett oerhört omfattande verk och de dryga 40 bidragen struktureras i åtta avdelningar. Översiktsartiklar paras med specifika studier av bröllops och begravningsdikter, suppliker, lyckönskningar och hyllningar. Även form, funktion, musik, politik och tillfällesdiktningens representation i bibliotekens samlingar behandlas. Alla som hållit på med äldre tryck känner säkert igen de grafiskt intressanta trycken med timglas, pokaler, labyrinter och liemän. Innehållsligt fokuserar man ofta på sändaren och mottagaren i detta stora material.

Per S. Ridderstad har beräknat att de i Sverige tryckta personskrifterna från perioden 1600–1800 rör sig om dryga 50000 och antalet separata dikter uppgår säkert till det dubbla. Centrala namn inom forskningen är för att bara nämna några Stina Hansson, Kurt Johannesson, Lars Burman och Valborg Lindgärde. Svenska Vitterhetssamfundet har länge utfört ett träget arbete med utgåvor av tillfällesdiktare som Brenner och Dalin. Litteraturhistoriskt befinner sig tillfällesdiktningen inom beteckningen repertoardiktning och florerar under den litterära barocken och är starkt präglad av den klassiska retoriken. På 1720talet sker en förskjutning från denna praxis till en mer renodlad verkdiktning, något som helt slår igenom under romantiken.

För vänner av Kungliga biblioteket vill jag särskilt framhålla Östen Hedins grundliga uppsats om tillfällesdikten på nämnda bibliotek, som ju har den största samlingen av sådana. Hedin lämnar ett viktigt bidrag till KB:s historia. gunnel furuland

Medarbetare i Biblis 94 elin andersson är fil.dr i latin och bibliotekarie

vid Roggebiblioteket, KB, samt vid Strängnäs domkyrkobibliotek. erik andersson är författare och översättare. Utgav senast Hem: Vandringar i Västergötland. jonas ellerström är författare och förläggare. gunnel furuland är bibliotekarie och fil.dr i litteraturvetenskap. ivo holmqvist är professor emeritus i skandinavisk litteratur i Ghent. johan laserna är verksam som essäist och grafisk formgivare. kristina lundblad är docent och lektor i bokhistoria i Lund. jonas nordin är professor i bok och bibliotekshistoria, Lunds universitet. per s. ridderstad är tidigare professor i bok och bibliotekshistoria i Lund. jakob sjövall är riksdagens representant vid EU:s institutioner och bosatt i Bryssel.