Ett par poeter på 1710-talet. En provenienshistoria i tre avsnitt

Ett par poeter på 1710-talet

En provenienshistoria i tre avsnitt

1. En man När jag i början av 1960talet började läsa ett akademiskt ämne som då ännu hette litteraturhistoria med poetik pågick som vanligt ett disciplinärt paradigmskifte. Ja, i och för sig var det nytt att sådant kallades paradigmskifte. På kaféerna i Vasastan i Stockholm debatterades något från Amerika som hette new criticism och som innebar att texten i sig allenast var värd att analysera; författaren var ett passerat stadium på textens väg och sålunda ointressant. I det tongivande arbetet om Litteraturteori (1967) sade Wellek & Warren ifrån: ‘Inget biografiskt material kan förändra eller påverka den kritiska värderingen’. Ett biografiskt studium kan visserligen ha ett visst värde för att förklara anspelningar och ord i en text. Men det är dikten som existerar, ‘de personliga känslorna är borta och kan inte och behöver heller inte rekonstrueras’ (s.70.)

Detta var ett hotande bekymmer för alla de nyss disputerade och snart disputerande i ämnet, som satsat på den hävdvunna kungsvägen biografisk litteraturforskning. En gång var ju den eviga frågan om relationen mellan liv och dikt inte så komplicerad. Vetskapen om att en verklig livshändelse eller relation skulle ligga bakom en författares berättelse eller dikt förstärker, förutsattes det, läsarens förståelse och upplevelse av texten. Själva känslan av autencitet ger texten ett högre värde. (Äkthetsdyrkan på fantasins bekostnad har ju i vår nutid nått absurda höjder.) Inget kunde vara mer avgörande för en författare än en kärlekshistoria. Alltså jagade litteraturhistorikerna författarna in i sängkammaren, för att avslöja identiteten hos diktarens musa/älskarinna.

Stagnelius Amanda var visserligen ännu undflyende, men Kellgrens Christina (och några till) var med stor säkerhet fastnaglad och Tegnér erbjöd på grund av sin lösmynthet inga större problem. Redan berömda författarporträtt som Bööks Victoria Benedictsson (1950) hade en verklig kärlekshistoria som sin brännpunkt. För Frödingforskarna Henry Olsson (1950) och Germund Michanek (1962) syntes det viktigt att se vilka verkliga personer som skymtade bakom Elsa Örn och Flickan i ögat. Särskilt aktuell var Hjalmar Söderberg, där Sten Rein väckte uppseende med demaskeringen av Hjalmar Söderbergs Gertrud (1962), och vår lärare Björn Julén hade med sin avhandling om Levertin (1961) lyft fram dennes kärleksrelationers betydelse.

Men snart var paradigmskiftet avklarat, vi yngre fick ägna oss åt andra metoder, och sedan kom också signaler från teoretiska fransmän av många kön om att författaren som sådan inte bara var ointressant utan rentav död. Att författarpersonen sedermera återuppstått som oumbärligt varumärke kunde ingen ana. Inte heller att författarna, kvinnliga som manliga, skulle föregå forskningen med att i tryck namnge sina högst fysiska förbindelser.

Den biografiska forskningen hade dock måst lämna några luckor. En sådan gällde barockpoeten Johan Runius, som ägnats en utmärkt avhandling av Magnus von Platen (1954). Denne noterade att några sena dikter nog vittnar om en verklig kärlek, ‘min qwicka / Lilla Flicka’ i

Stockholm, henne som Runius från Dalarös härligheter längtar till, vars namn poeten höll hemligt och hans biograf inte lyckats identifiera (von Platen, Johan Runius, s.167ff, 257). Särskilt retsamt måste det ha känts för von Platen, som inte bara var mycket god arkivforskare utan också hade ett stort intresse av mänskliga förhållanden. Hos Runius finner dock von Platen mer äkta tillgivenhet och värme än egentlig sinnlighet (s.257.) Denna flicka kan också vara den som Runius personligt apostroferar i en versdebatt 1712 om valet mellan flickan och flaskan, där ‘flickan min’ och han tillsammans tar kommandot över vinet. Här fick han assistans i en anonym ‘Fruntimbers Resolution’, som utlovar honom den bästa flickan om han som en ‘braf karl’ avstår vinet. ‘[K]anske författarinnan har inlagt en undermening med adress till Runius’, vågar von Platen (s.167ff.)

2. En kvinna Den biografiska vägen trampades alltså huvudsakligen av män som skrev om män. En annan linje i den svenska litteraturvetenskapens historia handlar om de kvinnliga författarskapens behandling. Ytterst få avhandlingar kring 1960 rörde ännu kvinnliga författare, och även om antalet kvinnliga doktorander växte snabbt, skrev de normalt om manliga diktare. Ett undantag var intresset för Selma Lagerlöf. Men visst hade det funnits många diktande kvinnor genom tiderna, och snart började ljuset falla på dem. Kvinnornas litteraturhistoria kom i två delar 1981–83, och senare kom den fembandiga Nordisk kvinnolitteraturhistoria 1993–98 med artiklar om mer än 800 författare. De allra flesta tillhörde de två senaste seklerna. Vi noterar till exempel hur artonhundraåttiotalets kvinnliga diktare och dramatiker hundra år senare lyfts fram av forskningen och hur det förändrat bilden av ‘det moderna genombrottet’. Nu finns stora biografier (Nordin Hennel om Agrell 2014, Lauritzen om Leffler 2012). De manliga kontrahenterna finns med i berättelsen, men på de varierande nivåer de förtjänar, sällan som musor.

Från äldre tider (före 1800) var få svenska kvinnliga författare allmänt kända. Heliga Birgitta naturligtvis, och drottning Kristina, mer kända än lästa och mest kända av teologer och historiker. Från Kristina till Anna Maria Lenngren drog Ruth Nilsson banbrytande tråden Kvinnosyn i Sverige (1973). Några skaldinnor (som det förr gärna hette) fanns redan i litteraturhistorien, eftersom de på 1700talet gett ut samlade dikter: Sophia Elisabet Brenner och Hedvig Charlotta Nordenflycht, och om deras verk tillväxte forskningen än mer. Ur arkiven lyftes 1600 och 1700talets dagboksskrivare fram, liksom andra vars verk stannat i handskrift, som Maria Gustava Gyllenstierna. (Om många av dessa kvinnor och fr.a. om Brenner har Valborg Lindgärde skrivit.) När forskarna sedan började gräva i den rika textmassa, som biblioteksmagasinen erbjuder i form av tillfällesdiktningen, ökade antalet kvinnliga författarnamn. I Ann Öhrbergs avhandling Vittra fruntimmer (2001) listas 110 namn på kvinnliga författare av tryckta tillfällestexter över enskilda personer under frihetstiden, samt ytterligare 7 namn med enbart kungliga adressater (s.283–92).

Ett utmärkt exempel på kvalificerat specialstudium av en okänd 1700talsförfattare är Valborg Lindgärdes studie över Greta Giäddas liv och dikt, publicerad i Samlaren 2015 (s.140–77.) Som de allra flesta av tidens författarskap återfinns hennes produktion i mängden av tryckt och otryckt tillfällesdiktning.

Fascinerande är Giäddas insats som frimodig debattör. I en lång bröllopsskrift författad 1706 men förmodligen tryckt först 1712 hade Johan Runius drivit en kraftfull agitation för det äkta ståndets värde: ‘Gå Ogifft är Förgifft’. Snart kom det repliker, den första i ordningen var av en kvinna, meddelar Runius i en ny bröllopsskrift. ‘Hon skref det ock på Vers fast det ey kom på trycket’. För von Platen var hon okänd, men Lindgärde har avslöjat henne: Greta Giädda. Namnet står under en handskrift av dikten i Linköpings stiftsbiblioteks samlingar. I sin likaså långa ‘contra-vers’ lägger hon fram motargument mot Runius teser och hävdar i engagerad men hovsam ton de ogiftas rätt. Här visar sig en kanske olärd men driven författare stå väl upp mot den i stockholmskretsar etablerade poeten. Denna spännande debatt i dikt, där sedan alltså fler deltog, skall jag inte referera; jag hänvisar till Lindgärdes intressanta idégenomgång och textanalys, läs den! (Lindgärde 2015, s.143–52). En sammanfattning av själva verskrigets turer har Lindgärde sedan publicerat i konferensvolymen Att dikta för livet, döden och evigheten (2020, s.129–33).

Här skall jag nöja mig med att ta upp det Lindgärde funnit om Giädda och Runius. Greta Giädda var visserligen född i Bohuslän i början av 1680talet, men hon skriver i en gravskrift 1735 att hon vistats hos prästen Andreas Lysing och hans maka, ‘min mor i fem års tid’, och Lindgärde menar att det kan ha varit i Kvillinge i Östergötland på 1680talet eller efter 1695 i Stockholm, där Lysing blivit kyrkoherde i Jakob och Johannes. Giädda uppger också i den dikten att hon skrivit en gravdikt över ‘Far’ Lysing.

Samma ord använder också Runius i en tacksam namnsdagsdikt till Andreas Lysing 1712, där prästen kallas ‘Far’ och hans maka ‘Mor’. Både den unge Runius och den gamle Lysing dog 1713, och i en gravdikt över den senare intygas dessas nära vänskap av C.J. Lohman (Lindgärde 2015, s.141f.). Det tycks faktiskt vara så, att de relativt jämnåriga Giädda och Runius ungefär samtidigt i början av 1710talet befunnit sig i den stora Lysingska vänkretsen i Stockholm. Att hon kände till honom är självklart, att han om inte förr så genom hennes replik på hans bröllopsskrift lärde känna henne är antagligt. Hennes lekfulla men bestämda sätt att svara kan ha retat honom, menar Lindgärde. Två självständiga prästbarn från Västsverige med smak för versifikation som hamnat i Stockholm. Rimligen har de träffats, hos Lysings eller annorstädes. Staden var liten, än mindre efter pesten 1710. Men hur väl kände de varandra?

Efter debuten som debattör med Runius fortsatte Giädda som tillfällig tillfällesdiktare, men i Östergötland, dit hon återvänt senast 1719 vid giftermålet med den jämnårige prästen Johannes Norrstadius. Lindgärde har noterat femton dikter av henne efter kontradikten, åtta i tryck och sju i handskrift, spridda över åren från 1714 till 1742, och troligen har det funnits flera. Hon var i sin senare produktion, säger Lindgärde, ‘väl förtrogen med det Johan Runius skrivit’ (s.153, 155).

3. Ett par? Till den första av dessa tillfällesdikter är det dags att komma nu.

Runius dikter utgavs strax efter hans död av hans vänner i samlingen Dudaim (1–2, Sthlm 1714–15). Privilegium söktes av Petter Frisch. Till den första delen fogades ett antal minnesdikter, delvis tidigare separattryckta. Författarnamnen var Greta Giedda, Olof Broms, Jakob Frese, C.J. Lohman, Olof Lindstén och en ‘Frände’. Lindgärde påpekar att ordningen mellan dikterna kan variera mellan olika exemplar av samlingen, men Greta Giäddas gravskrift står alltid först. (Lindgärde 2015, 164, n 1.) Naturligt nog, kan jag tilllägga, eftersom dess två blad under den sammanfattande rubriken GrafSkrifter tillhör Dudaimtryckets avslutande ark O. Lindgärde förutsätter att den osignerade dikt, som föregår ‘dödsannonsen’, också är av Giäddas hand. Det arket avslutas med Broms dikt. Freses och Lohmans bidrag utgör ett separattryckt ark, liksom också texterna av Lindstén och en frände utgör ett.

Hennes verser över Runius är ganska konstlösa och rymmer inga starka känslor. Runius har gått bort alltför hastigt. För honom har lyckan ‘haltat som på Kryckia’, fastän han var en ‘redlig’ och ‘kiäcker’ karl. Ordalagen tyder inte på djupare

Efter att ha övernattat i prästgården i Kvillinge kallade drottning Ulrika Eleonora d.ä. 1690 Andreas Lysing till sin hovpredikant. Det ehrenstrahlska porträttet av den kraftfulle prästmannen såldes i december 2020 på Stockholms Auktionsverk. (Wikimedia Commons.)

I den andra upplagan av Dudaim 1733 insattes detta Runiusporträtt, stucket av Eric Geringius efter förlaga av Elias Brenner och med hyllning av latinpoeten Gustav Lithou. (Foto förf.)

vänskap, men att hon, en kvinna som inte tidigare publicerat sig i tryck, finns med här i sällskap med ett fåtal nära vänner, är ändå notabelt. Dikten är undertecknad ‘Bättre seent än aldrig’. Det kan vara mer än en ursäkt.

I ett exemplar av Dudaim I 1714 har någon efter namnet Greta Giedda under minnesdikten till Runius tillfogat orden ‘förlofwad med Auctor libri’. De är skrivna i en ordinär bildad kursiv 1700talsstil, utan påfallande egenheter.

Hur ska vi bedöma uppgiften? Hur sanningsenlig kan den vara? Grundar den sig på ett rykte, på en någorlunda pålitlig källa, eller rentav på antecknarens förstahandskunskap? Den förste ägaren av trycket har på det samtida bandets främre försätts nedtill antecknat inköpsdatum 14 juni 1715, bokstäverna G.G.(?) och priset 1/4 daler kopparmynt. Om det vore samma hand som tillfogat notisen om Giädda skulle det ju stärka den uppgiften, eftersom den skulle vara helt samtida. Men underlaget för jämförelse är alldeles för litet för bestämning med någon säkerhet. Förvärvsnotisen är mest siffror och koder, Giäddanotisen fyra små ord. Inget antyder i varje fall samma skrivare. Ovanför anteckningen har ett adligt svart lacksigill placerats. De kan men behöver inte sammanhänga. Sigillets vapenbild är förmodligen ätten Lagerfelts tre bladrika kvistar och i så fall förvisas det till en senare del av bokens ägarlista.

Men om köpanteckningens bokstäver verkligen är G.G. och om det skulle vara köparens initialer? Få hade 1715 större anledning att äga Runius nyutkomna samling är den författare som senare ofta signerade sina dikter G.G. – även om man kan tycka att hon borde fått ett gratisex, som bidragsgivare. Perspektivet är spännande, men nej, det går inte att fastslå någon helt övertygande överensstämmelse mellan köpanteckningen och prov på Greta Giäddas hand – det är, som Lindgärde säger, rentav svårt att veta vems handstil som syns i hennes dikthandskrifter. (I Linköpings Bibliotek, Stiftsbibl., W. 80:1. Tack Urban Jarvid och som alltid Mathias von Wachenfeldt.) Underlaget är för litet. Även om hon ägt boken, finner jag det mindre troligt att hon själv skulle lagt till de fyra orden efter sitt författarnamn i trycket. Där är också stilskillnaden klar.

Detta exemplar av Dudaim har senare tillhört Samuel Älf (1727–99). Är det han som tillagt den intressanta notisen om Giädda? Han har antecknat förvärvsåret 1754, och boken har allså haft minst en ägare före honom. Om nu denna föregående ägare faktiskt var Giädda, som avled 1753, öppnar sig möjligheten att han förvärvat den direkt från dödsboet. Gissning på gissning Efter Älf har exemplaret stannat i Linköpingstrakten. Hans böcker såldes på auktion 1800, och strax därefter har en ung Lagerfelt på Lagerlunda övat sig på att skriva sina förnamn på volymens främre fria försätts, och in på 1900talet har överstelöjtnanten Waldemar Stenhammar klistrat in sitt exlibris. (I nutid har mitt namn tillfogats.)

Från Johan Runius, Dudaim, [1], Stockholm, J.G. Matthiae, 1714, fol. O4r. Handskriftens längd 38 mm. (Foto förf.)

Utsnitt ur lantmäterikarta över Västerlösa kyrkoby, ‘På Slättlandet belägen’ och bestående av fyra hemman, avtagen 1724 av P. Embring och reviderad 1730. Kyrkan i mitten och prästgården snett nedanför t.v. med två skorstenar. Originalet i Lantmäteristyrelsens arkiv.

En jämförelse av Dudaimnotisen med brev och andra exempel på Älfs hand visar på en viss allmän överensstämmelse. Liten prydlig stil, samma lutning. Även om Älf, som så många, varierar sina bokstavsformer, bland annat med ett dekorativt gement d, så går det att för varje tecken och bokstavskombination hos honom hitta en klart motsvarande form till Giäddanotisens. Men det textmaterialet är som sagt så begränsat, fyra korta ord, dessutom skrivna i en bokmarginals ojämna underlag, att det inte heller här är möjligt att med någon säkerhet fastslå en identifikation. Varken Älfs handstil eller notisens har någon sådan särprägel, att man efter en jämförande analys kan säga: den här notisen kan Älf inte ha skrivit. Men jag menar att det är möjligt att säga: det här kan han faktiskt ha skrivit. (Jag tackar Bengt Nilsson, som ställt ett rikhaltigt jämförelsematerial till förfogande.) Jag kan tillägga ett externt argument. Vem ligger närmare till att anteckna i en bok än dess ägare? Argumentet fungerar också positivt negativt: vem borde vara närmare till att korrigera en felaktig notis i en bok, om man har den kunskapen, än dess ägare? Frågan är vilken kunskap Älf kunde ha.

Även om det skulle vara Samuel Älf som stått för bestämt formulerade uppgiften om Giädda är det ingen garanti för riktigheten. Han var född långt efter Runius död och den Dudaimvolymens utgivning, och hans litterära specialitet blev den svenska latindiktningen. Men hans register var bredare än så. Älf tillhörde i yngre dagar ‘fru Nordenflychts vittra krets’ och var medlem i tidens litterära sällskap. (B. Meijer, Svenskt literatur-lexikon, Sthlm 1886, s.487.) När han förvärvade Runiusboken var han nybliven docent i poesi i Uppsala. Han var flitig med pennan, inte minst som tillfällespoet. Fram till 1760 lär han ha producerat ca 70 verk. (enligt Braad, se Nilsson 2018, 149.)

Det är dags att flytta perspektivet till Östergötland. Det har ofta i kulturstudier talats om dragkraften mot centrum från periferin, från landsorten mot huvudstaden, så extrem exempelvis i Frankrike. Men det finns också en ström av återvändare tillbaka till landsorten. Den har flera orsaker: ekonomi, försörjning, släkt. Det återflödet innehåller personer med ett förvärvat kulturellt kapital, som kan bygga upp eller förstärka litterära miljöer i hembygden. Älf var östgöte, och efter Uppsalatiden blev han 1760 lektor i vältalighet och poesi i Linköping och 1781 domprost där. (Älfs levnad fram till 1781 har tecknats av Bengt Nilsson i Linköpings biblioteks handlingar, N.S. 20, Linköping 2018, 143–83: ‘Latinpoeten som blev domprost’.) Hans maka Anna Dorothea Filenia (1745–97) blev även hon verksam som tillfällesdiktare (A. Öhrberg, Vittra fruntimmer, passim). Anmärkningsvärt i detta sammanhang är att Nordenflycht 1761 sände sin nytryckta dikt Fruentimrets försvar (mot Rousseau) till Samuel Älf (se Sven G. Hansson, Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning, 1991, s.112.) I Linköpings stiftsbiblioteks von Rolandska samling kom ju en 50 år äldre föregångare i kvinnofrågan att bevaras, Giäddas kontradikt mot Runius, tillsammans med flera andra texter om äktenskap och kvinnors ställning (därom Lindgärde 2015, s.158–61).

Älf hade emellertid bättre förutsättningar än kulturella kontakter att fånga upp korrekta upplysningar om Greta Giädda. Han var född i Kvillinge, där hans far var kyrkoherde, liksom Andreas Lysing varit på 1680talet. När både Giädda och Runius i tillgivenhet kunnat kalla Lysing ‘Far’, kunde Älf tala om honom som ‘mormorsfar’. Såväl denne som morfadern och mormodern, dotter i Lysings första gifte, var visserligen döda när Samuel Älf föddes. Men innan han efter åtta års skolgång i Linköping sattes på kärran till universitetet i Uppsala 1745 kunde han genom sin mor Elisabet Rydelia, nu lektorsfru i stiftsstaden,

ha träffat Greta Giädda, änkeprostinna sedan 1737 men en gång prästparet Lysings skyddsling i Stockholm. Och de ecklesiastika trådarna är många. Far Giädda hade dött 1727, och som pastor i Vårdnäs satt nu Älfs farbror Edmund.

Greta Giädda, ‘poetissa famosa’, var sedan länge väl etablerad i Linköpingstrakten och dess mer bildade kretsar. Hon bodde kanske redan från 1716 hos fadern i Vårdnäs vid Stora Rengen två mil söder om Linköping. Med sitt giftermål 1719 med Johannes Norrstadius (1682–1737), då domkyrkokomminister, hamnade hon i stiftsstaden och från 1725 i Västerlösa, där maken blivit kyrkoherde, enochenhalv mil väster därom. Lindgärde lyfter fram umgänget hos von Rolands på Tolefors, mitt mellan Västerlösa och staden, som en betydelsefull kulturell stimulans för en begåvad kvinna i landsorten.

Även linköpingspojken Johan Hinric Lidén (1741–1793), författare till den första svenska litteraturhistorien, Historiola litteraria poëtarum suecanorum (1–4, 1764–72), och stor boksamlare, tillhörde av födseln och från 1777 som sängbunden norrköpingsbo den östgötska kulturkretsen. Han mindes Greta Giädda i sin förteckning över kvinnliga skalder: ‘Som jag i min barndom kände i Ö.Götland. Skref vers. Kallades af alla Mormor. Var ett gammalt inventarium.’ (Cit. eft. Lindgärde 2015, 141.) Om barnet Lidén kände henne, han var tolv när hon dog 1753, måste hans fjorton år äldre halvbror Samuel Älf känt henne väl.

Vid seklets mitt var hon ett ‘inventarium’. Men vem var hon fyrtio år tidigare? Vågar vi fördjupa Lindgärdes berättelse 2015 om relationen mellan Runius och Giädda och genom ett obestyrkt påstående i en bok söka ge ett svar på von Platens öppna fråga 1954 om flickan i Stockholm? Var Greta Giädda inte bara Johan Runius diktarkollega, trätosyster och bekantskap, utan också hans korta livs stora kärlek?

Samuel Älf, enastående insamlare av svensk latindiktning, 1762 professors namn, domprost i Linköping 1781, något hypokondrisk, avkonterfejad på äldre dar.

LITTERATUR

Att dikta för livet, döden och evigheten: Tillfällesdiktning under tidigmodern tid. 2020. Red. Arne Jönsson, Valborg Lindgärde,

Daniel Möller, Arsenii Vetushko-Kalevich. Göteborg och

Stockholm: Makadam förlag. Böök, Fredrik. 1950. Victoria Bendictsson: Minnesteckning. Stockholm: Norstedts. Hansson, Sven G. 1991. Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta

Nordenflychts diktning: några konflikter, motståndare och anhängare. Stockholm: Carlssons. Julén, Björn. 1961. Hjärtats landsflykt: En Levertin-studie. Diss.

Stockholm: Bonniers. Kvinnornas litteraturhistoria. 1981–83. Två delar. Del 1, red. Marie-

Louise Ramnefalk och Anna Westberg; Del 2, red. Ingrid

Holmquist, Ebba Witt-Brattström. Stockholm: Författarförlaget. Lauritzen, Monica. 2012. Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt. Stockholm: Bonniers. Lidén, Johan Hinric. 1764–72. Historiola litteraria poëtarum

Svecanorum. Lindgärde, Valborg. 2015. ‘En bortglömd 1700-talspoet. Greta

Giädda om äktenskapets ve, väl och välsignelse.’ Samlaren, 136, s.140–77. Meijer, Bernhard. 1886. Svenskt literatur-lexikon. Stockholm:

Seligmann. Michanek. Germund. 1962. En morgondröm: Studier kring Frödings ariska dikt. Diss. Stockholm: Bonniers. Nilsson, Bengt. 2018. ‘Latinpoeten som blev domprost’. I

Linköpings biblioteks handlingar, N.S. 20, s.143–83. Linköping:

Linköpings stadsbibliotek. Nilsson, Ruth. 1973. Kvinnosyn i Sverige: Från drottning Kristina till Anna Maria Lenngren. Diss. Kvinnohistoriskt arkiv, 10.

Lund: Gleerup. Nordin Hennel, Ingeborg. 2014. Alfhild Agrell: Rebell, humorist, berättare. Umeå: Atrium. Nordisk kvinnolitteraturhistoria. 1993–98. Fem band. Olsson, Henry. 1950. Fröding: Ett diktarporträtt. Stockholms högskolas populärvetenskapliga föreläsningsserie, 3. Stockholm: Norstedts. von Platen, Magnus. 1954. Johan Runius: En biografi. Diss. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Rein, Sten. 1962. Hjalmar Söderbergs Gertrud: Studier kring ett kärleksdrama. Diss. Stockholm: Bonniers. Runius, Johan. 1714–15. Dudaim. Två delar. Stockholm: Matthiæ. Wellek, René och Austin Warren. 1967. Litteraturteori. Övers. Maj

Frisch. Stockholm: Aldus/Bonniers. Öhrberg, Ann. 2001. Vittra fruntimmer: Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare. Diss. Skrifter utgivna av

Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 45. Hedemora: Gidlunds.