Svenskt bokmuseum. ‘En påle i köttet’ Kristina Lundblad

Svenskt bokmuseum

‘En påle i köttet’

En kulen novemberdag i början av 1990talet besökte litteraturprofessor Bo BennichBjörkman den Tottieska malmgårdens vind på Skansen. I ficklampans flackande sken upptäckte han spillrorna av en sekelgammal dröm, den om ett museum över boktryckarkonsten. ‘Det skär i hjärtat’, berättade han senare, ‘att se att resultatet av så mycken möda genom decennier från upplysta och entusiastiska intelligenser inte tas till vara och göras fruktbärande av oss efterkommande, utan istället förstrött lämnas åt sitt öde, till att sakta men obevekligen mer och mer helt förspillas.’1

Jag minns Bo BennichBjörkman från ett nationellt symposion i bokhistoria som jag var behjälplig med att anordna på Fridhemsborg i Malmö någon gång kring millennieskiftet. Vid det laget hade Svenskt bokmuseum flyttat in i källaren på Fridhemsborg men att så skulle ske visste BennichBjörkman varken i november 1990 eller när han i januari två år senare skrev den artikel som jag ovan citerar ur. I den blickade han bakåt på nittio års strävanden, konstaterade att samlingen hade förtjänat ett bättre öde och hoppades att de ansvariga i samarbete med Per S. Ridderstad, då nybliven professor i bokhistoria, snart skulle kunna komma fram till en ‘både värdig och funktionell lösning’.

Denna tredje artikel i serien om Svenskt bokmuseum tar vid där förra artikeln (Biblis 91) slutade, på 1920talet. Som framgått tidigare och som även Magdalena Gram har påpekat, hade redan Alexis Hasselquists bortgång 1915 inneburit en betydande förlust för museiprojektet, hans engagemang hade varit större än den uppskattning han rönte från Svenska bokförläggareföreningen, som ägde samlingarna till museet.2 Samma år som Hasselquist dog hade Nordiska museet inrättat en permanent utställning om bokhantverk och sammantaget tycks dessa faktorer ha bidragit till den stiltje som nu hade brett ut sig. När Svenskt bokindustrimuseums initiativtagare Waldemar Zachrisson vid 63års ålder år 1924 mötte en för tidig död blev Hugo Lagerström, som arbetat tätt samman med Zachrisson kring museet, ensam kvar som förvaltare av museiidén.3 Att det var en hopplös position framgår av en artikel publicerad sex år senare: ‘Hugo Lagerström har flera gånger försökt få igång arbetet men djup tystnad har envist som en novemberdimma höljt frågan om deras framtida öde’.4 Även Boktryckareföreningens publikation Meddelanden från Allmänna svenska boktryckareföreningen ger intryck av att både museiplanerna och samlingarna låg i träda under 1920talet. De enda gångerna museet överhuvudtaget nämns i Meddelanden under detta decennium är i samband med mottagandet av någon enstaka gåva – på tio år in alles fem, i de flesta fall en bok eller två. Det var en radikal nedgång från föregående decennier där det periodvis strömmat in donationer från folk i branschen.

Ett förslag från Billow I början av 1930talet öppnades emellertid ett nytt fönster och gamla idéer syresattes. Anders Billow (1890–1964), som studerat konsthistoria i Uppsala, under några år varit formgivare på

Billows snapshot från ett möte i augusti 1932 med kommittén för bokhantverkshuset. Fotot illustrerade en artikel om den stundnande invigningen i Meddelanden nr 8, 1932. Från vänster enligt bildtexten: Hovbokbindaren A. Hedberg, intendenten G. Selling, direktören Hugo Lagerström, redaktören Nils Wessel, professorn A. Lindblom, disponenten Carl Z. Hæggström samt direktören Harald Nyholm.

Norstedts förlag och 1923 fått anställning som konstnärlig ledare på Nordisk Rotogravyr, lade 1931, i en artikel i boktryckareföreningens Meddelanden, fram ett förslag som skulle få stora konsekvenser.5 Rubriken på första sidan av årets tredje nummer löd: ‘I Waldemar Zachrissons och Arthur Hazelius’ anda. Ett förslag till boktryckarhus av Anders Billow.’

Billow presenterande sitt förslag på ett skickligt och övertygande sätt. Han talade om de stora pedagogiska vinsterna med åskådningsundervisning inom den grafiska utbildningen, rekapitulerade Zachrissons idé till museum och förklarade att det nya Tekniska museet i Stockholm tillfredsställde den intresserade publikens behov av att se äldre maskinell utrustning och maskinåterförsäljarnas affärsutställningar behovet av att beskåda modern teknik varför man lugnt kunde stryka de bitarna ur den ursprungliga planen. Samtidigt lät han förstå att det var snöpligt för Stockholm att staden saknade ett bokmuseum, att de tryckare som insåg värdet av sitt yrkes historia utgjorde kårens elit och att det man verkligen borde satsa på var det gamla tryckeriet, en institution ‘som W.Z. personligen skattade mycket högt’ och som man nu hade en unik möjlighet att åstadkomma inom hägnet av de stadskvarter som var under uppbyggnad på Skansen.

Billows förslag handlade alltså om det som skulle bli boktryckerimuseet Officina Typographica på Skansen men istället för att betona de kulturhistoriska aspekterna framställde Billow det föreslagna museet som ett oerhört effektivt marknadsföringsmedel för landets tryckerier, en affärsmässigt gynnsam idé vilken det gällde att snabbt sätta i verket så att ingen annan hann före: ‘Veterligen ha ännu inga av Stockholms yrkeskorporationer börjat på allvar sätta sig in i vilka fördelar ur allmän propagandasynpunkt som kunna dragas av en förstklassig representation på ett ställe som Skansen, den mest besökta orten i hela Sverige, vissa järnvägsstationer frånräknade.’ Efter att boktryckareföreningens medlemmar under trettio års tid hade betraktat idén om ett museum som fullständigt ointressant förvandlade Billow den i en handvändning till en smart konkurrensfördel som skulle ‘underlätta umgänget mellan beställare och företagare’, bara de inbjudna förstod att ‘ej försumma att hålla sig framme i rätta ögonblicket och skaffa inteckningar i den förnämligaste av de fastigheter, som kunna erbjuda sig’.6 Billows grepp skulle visa sig fungera perfekt.

På Nordisk Rotogravyr arbetade Billow bland annat med formgivningen av museikataloger och han kom på så vis att lära känna Andreas Lindblom (1889–1977) som 1917 fått anställning på Nordiska museet och 1929 blivit dess chef. Under Stockholmsutställningen 1930 hade Svenska boktryckareföreningen anlitat Billow för sin monter om böcker och bokkonst och det verkar troligt att idén till boktryckarhuset på Skansen växte

fram ur en korsbefruktning mellan dessa omständigheter och Billows intresse för bokhantverkets historia.7 Att han samtidigt framstod som en av funktionalismens pionjärer inom svensk typografi kan te sig motsägelsefullt men speglar nog snarare hans oräddhet och intellektuella bredd.8 Någon renlärig anhängare av funktionalismen – vars egentliga funktion, om man i efterhand ser till effekterna av den, framför allt handlade om att tjäna nya ideologiska och ekonomiska ideal genom en estetik som gestaltade den framväxande, ingenjörsmässiga rationalitetens ekonomi – blev han heller aldrig. Funktion har för övrigt alltid varit en avgörande aspekt i typografins historiska utveckling, tänk bara på uppfinningar som paginering och titelsidor vilka alla kom med trycket redan på 1400talet, och funktionalistiska dogmer som att sansseriffer skulle vara mer funktionella än antikvor var och är naturligtvis inget annat än oreflekterade missuppfattningar eller medveten ideologiproduktion.9 Som Jan Jönsson visat i sin avhandling om honom valde Billow sin egen väg, ofta genom ‘egenartade kombinationer av nytt och gammalt’.10

Men nu var det 1931, funktionalismen hade nyss gjort entré och Billows nydanande typografi skapade viss oro både bland konservativa boktryckare och dem som bara några decennier tidigare själva agerat frontfigurer för grafiska reformer men då i Morris och jugendrörelsens anda. Enligt Jönsson ska namnkunniga tryckare som Carl Z. Hæggström och Hugo Lagerström ha tagit avstånd från Billow under 30talet till följd av kolliderande formgivningsideal.11 Någon djupare spricka verkar dock inte ha uppstått, för Billows förslag om inrättandet av ett boktryckerimuseum riktades ju till Svenska boktryckareföreningen och dess medlemmar. Det togs, som vi strax ska se, väl emot och i arbetet med planernas förverkligande kom föreningen, inklusive Hæggström och Lagerström, att aktivt medverka.

Officina typographica på Skansen En insamlingskommitté sattes samman och denna gång behövdes inte endast föremål utan även pengar, först och främst för uppbyggnaden av det hus som skulle rymma tryckeriet. Utöver Billow, boktryckaren Carl Z. Hæggström (son till Ivar Hæggström) och boktryckaren Hugo Lagerström medverkade hovbokbindaren Arvid Hedberg, boktryckareföreningens ordförande Harald Nyholm, chefen för Nordiska museet och Skansen Andreas Lindblom, Nils Wessel, journalist och författare till flera arbeten om de svenska typografernas historia samt boktryckaren Bruno Zachrisson (son till Waldemar Zachrisson). Man lyckades få ihop närmre 50000 kronor och huvuddelen utgjordes av gåvor från branschorganisationer.12

För uppbyggnaden av museiinteriören krävdes utrustning till ett fungerande tryckeri och här bistod en mängd institutioner och företag. Många föremål skänktes från tryckare runt om i landet, däribland E. G. Johansson i Karlshamn, Amiralitetstryckeriet i Karlskrona samt Beckmans, Bonniers och Gummesons tryckerier i Stockholm. Gleitsmanns färgfabrik i Trelleborg var den sydligaste givaren och stod troligtvis för tryckfärgsförsörjningen.13 Men hur var det då med Svenskt bokindustrimuseum? Jag har många gånger fått höra att den verktygs och maskinsamling som boktryckareföreningen byggt upp fördes över till Skansens tryckeri men några arkivaliska spår efter detta verkar inte finnas. ‘Synnerligen värde

I februari 1932 skänkte Södertäljes typografklubb 10 kronor ‘för åvägabringandet av ett svenskt bokhantverksmuseum på Skansen’. Samlingen kring Billows idé var landsomfattande och imponerande. En minnesbok över bidragsgivare till Bokhantverkshuset, tryckt i ‘stort imperialfolio 31 × 40,5’, i 40 numrerade exemplar i Skolan för Bokhantverk, presenterades redan vid invigningen i september 1932. Förteckningen över bidragsgivare upptar 312 organisationer, företag och enskilda personer, från Ystad till Kiruna.

fullt materiel har dessutom deponerats av Svenska boktryckareföreningen, som tidigare planerat upprättandet av ett bokindustrimuseum’, skriver Nils Wessel 1937, dock utan närmare specifikation.14 I Billows artikel om boktryckeriet på Skansen, Officina typographica, publicerad i Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 1934, framställs Nordiska museets egna samlingar som den viktigaste tillgången men det framgår också att en träpress tillverkad för Arvid Carlbohm & Son, med en metalldigel daterad 1768, överlämnats från Svenska Boktryckareföreningen, ‘vars samlingar mestadels äro deponerade i Nordiska museet’.15 När denna deponi ägde rum och vilka delar av samlingen det rörde sig om har tyvärr visat sig svårt att spåra. Kan exempelvis det till synes kompletta sätteri som syns på ett foto i Hugo Lagerströms artikel om Svenskt bokindustrimuseum 1906 ha hamnat där och kan delar av det sedan ha inlemmats i Skansenmuseets utrustning?16

I ljuset av de tidigare årens långsamhet och ineffektivitet ter sig genomförandet av Billows idé i det närmaste övernaturlig; Skansens bokhantverkshus Officina Typographica invigdes måndagen den 26 september 1932.17 Omvärlden häpnade mycket riktigt. ‘En sevärdhet av ytterst stort intresse. Rekordartad snabbhet: driften igång 1 ½ år efter förslagets framkomst!’ löd rubriken till en artikel i Nya Dagligt Allehanda. 18 På fotot syns medlemmarna i arbetsgruppen. Tyvärr är inte Billow med; han stod bakom kameran. Invigningen genomfördes med vederbörlig pompa och ståt. Tryckeriet var i full gång under kvällen: ‘det rasslade i stilfacken i de två sätterigatorna, det dunkade taktfast i tryckpressen, och de nytryckta, fuktiga arken kastade fantastiska skuggor, när lärpojkarna i skenet från brasa och talgdankar hängde upp dem på torksnören i taket’.19 Ledande män från förlagsvärlden, boktryckerinäringen och den akademiska världen höll tal, Typografiska föreningens sångkör och orkester underhöll, fyrverkerier lyste upp kvällshimlen över Skansen och efter middagen, vilken ackompanjerades av ännu fler tal, föreläste doktor Samuel Bring över ämnet ‘En deposition i vällofliga Boktryckerisocieteten år 1703’.20 Några kvinnor syntes givetvis inte till i denna allt igenom manligt kvoterade värld.

Vems idé det var att stället skulle ha sitt namn på latin har jag inte lycktas spåra men det var ju lite lustigt när tryckeriet nu inordnades i ett friluftsmuseum med svensk folkkultur och svenskt hantverk som tema. Enligt Bengt Bengtsson hängde det samman med den skylt från Norstedt & Söner som man hade kopierat till museet och på vilken dessa latinska ord återfanns.21 Boktryckeriet hade ju annars fungerat fint som namn även om också det döljer det viktiga faktum att det inte endast är ett museum över boktryckeriet utan också över bokbinderiet.

Huset som boktryckeriet och bokbinderiet inrymdes i låg ursprungligen på Södermalm och hade uppförts 1725 för en hökare Johan Pilzer. Det var ritat av Johan Theulich, slottsbyggmästare vid Kungliga slottet, skänktes på 1920talet till Nordiska museet av åkaren Johan Petterssons efterlevande och återuppbyggdes på Skansen under 1931 och 1932.22 Det var redan då tänkt att hysa boktryckeriet och husets återuppbyggnad bekostades med de medel som Billow och hans kollegor samlat in. En del av den omfattande korrespondens som insamlingen genererade råkade jag av en slump hitta i Svenskt Bokmuseums samlingar för ett tag sedan. Inklämd mellan smutsiga paket med tidskriftsårgångar, några vackra, italienska 1700talstryck och ett par tyska inkunabler ligger den där i en omärkt låda, osorterad och oregistrerad.

Det nya museet på Skansen visade, och gör så än idag, hur en svensk officin såg ut vid pass 1830–40talen. Tryckeriet hade försetts med en träpress, en Stanhopepress och en liten järnpress av märket Atlas, tillverkad i England 1837. Träpressen var samma press som Ivar Hæggström hade fört med sig från Tyskland till Sverige 1813.23 Den skänktes till Nordiska museet 1885 och utgjorde huvudattraktionen på Bokindustriutställningen i Göteborg år 1900, den utställning som Waldemar Zachrisson tog initiativ till och vid vars nedpackande han fick idén till ett permanent grafiskt museum – ett fint exempel sålunda på den rika historia föremål kan bära på.24 Stanhopepressen var det tidiga 1800talets första steg i riktning mot den produktivitetsökning som skulle komma att utmärka seklets tryckpressutveckling. Pressen, som snabbt spreds över Europa och USA och ofta tillverkades lokalt då den altruistiske uppfinnaren valt att inte ta ut något patent på sin uppfinning, konstruerades av Charles Stanhope, tredje earlen av Stanhope (p.g.a. sina sympatier med franska revolutionen ibland

‘Härmed den utlofvade novellen för julkalendern. Enligt min beräkning bör den gifva något öfver ett ark i tryck; jag ville gerna hafva 100 kr. för den, hvilket motsvarar hvad de andra julpublikationerna bruka betala mig.’ Svenskt bokmuseum rymmer mer än bara böcker. På bilden en kapsel fylld med originalmanuskript och följebrev från författare till förläggare. Många har anteckningar från förläggaren i fråga: ‘Svensk kalender. Sättes genast’, står det på ett av manuskripten.

kallad citizen Stanhope) omkring 1800. Stanhopepressen är en handpress men eftersom den tillverkades helt i järn fick den ökad kraft och därmed ökade produktionskapaciteten. Museets sätteri speglade också det tidiga 1800talet, ja, i hög grad även 1700talsofficinerna i landet eftersom en hel del av utrustningen kom från Amiralitetstryckeriet i Karlskrona vilket grundades 1754 och var ett av landets äldsta verksamma tryckerier vid nedläggningen runt 1930.25

Och boksamlingen då? Waldemar Zachrissons ursprungliga idé var ett slags totalinstallation där såväl produktionsprocessen som produkterna skulle rymmas och där historiens tillverkningsförhållanden och trycksaker skulle stå sida vid sida med samtidens. I föregående artiklar har jag behandlat de hinder och inre stridigheter som under trettio års tid förlamade varje försök att inom ramarna för Boktryckareföreningen få till stånd en museiverksamhet.26 Officina Typographica var ett steg på vägen och en enastående insats men varken den grafiska branschens moderna utveckling eller själva trycksakerna – böckerna och alla de andra dokumenten – hade kunnat inlemmas i museet på Skansen. 1906 hade Boktryckareföreningens samling av svenskt tryck omfattat cirka 500 nummer och tillväxttakten var hög fram till 1920talet, också när det gällde utländskt material. När nu den trycktekniska föremålssamlingen av allt att döma hade deponerats hos Nordiska museet och kanske delvis kommit till nytta på Skansen kvarstod frågan vad skulle man göra med trycket?

Jo, nu skulle också det få en bättre placering efter alla år av styvmoderlig behandling. Hur involverad Anders Billow var i detta arbete är oklart. Samtidigt som Bokhantverkshuset på Skansen upprättades, förklarar han i en artikel i

Grafisk Forum 1938, ‘torde i princip ha bestämts, att boksamlingen i dess helhet borde deponeras hos Nordiska museet’. Här framstår han inte som delaktig i beslutsfattandet men det är svårt att tro att han inte spelade en roll också i denna fråga.27

Titeln på Billows artikel i Grafiskt Forum är ‘Svenskt bokmuseum’ och det är såvitt jag vet första gången det namnet används.28 Ordet ‘industri’ är borta och förklaringen (vilken jag utlovade i den inledande artikeln till denna serie om samlingarna i Einar Hansens bibliotek, Biblis nr 85) är den avknoppning av verktyg, utensilier och maskiner som av allt att döma ägde rum i samband med upprättandet av Officina Typographica och/ eller med deponierna på Nordiska museet. Som nämnts ovan tycks den ha skett på ett informellt sätt. Nordiska museets arkiv har som sagt varken något depositionsavtal eller någon skriftlig uppgift om att föremål skulle ha skänkts och någon dokumentation från boktryckarföreningens sida har de efterforskningar jag kunnat genomföra inte lagt i dagen.29 I föreningens artikel om Skansentryckeriet nämns saken i förbigående – ‘Förutom de till Nordiska museet tidigare av olika yrkesmän och yrkesföretag skänkta föremålen från gångna tiders bokhantverk har Svenska Boktryckareföreningen deponerat sina samlingar, “Bokindustrimuseet”’.30 Kanske var det inte så mycket, och kanske hade man långt tidigare, i samband med föreningens många flyttar, tvingats göra sig av med saker? Under alla omständigheter hade visionen om ett slags grafiskt totalmuseum där såväl produktionen som produkterna rymdes nu brutits ner i mer hanterbara delar. Det var praktiskt men den viktiga poängen med att koppla samman tekniken och dess resultat hade gått förlorad. Officina Typographica visade huvuddragen i den hantverksmässiga, förindustriella tillverkningen av böcker medan Svenskt bokmuseum, som Billow kallar det 1938, skulle koncentreras kring själva produkterna, trycksakerna.

Tottieska malmgårdens vind Något museum över boken blev det förvisso inte riktigt tal om denna gång heller. Istället träffades en överenskommelse mellan Boktryckareföreningen och Nordiska museet om att föreningens boksamling skulle föras över till Nordiska museet för rengöring och katalogisering för att sedan

I aldrig genomgångna kartonger kan man hitta lappar med hälsningar från välvilliga krafter som donerade material till samlingen. En del sitter fortfarande efter drygt 70 år kvar på trycksakerna som skänktes. Här ett tilltufsat prov på färgtryck, ‘märkligt för sin tid’ samt en ’donationshandling’ på en bit avrivet papper.

transporteras vidare till Skansen.31 Där hade man 1936 låtit inreda en ‘bibliotekssal’ på vinden till Tottieska malmgården och två år senare, vid tidpunkten för Billows artikel, var boksamlingens uppställning nästan helt genomförd.32 Deponin på Nordiska museet/Skansen syftade enligt Billow till bättre vård och förvaring av böckerna för att ‘så småningom kunna utnyttja dem för forsk

ning och pedagogiska ändamål i den mån samlingens tillväxt och skötsel ledde till uppkomsten av det så länge åstundande bokmuseet’.33

På sin väg genom Nordiska museet fick samlingen tillskott av en del material som Nordiska museets bibliotek inte längre ville behålla och som man tyckte kunde passa i ett tryckhistoriskt sammanhang; tidningar, biografica och den Sjöbergska dramatiksamlingen. Ett odaterat utdrag från en maskinskriven inventarieförteckning över bestånden på Tottieska malmgårdens vind meddelar att samtliga väggar i det ‘lilla rummet’ var

klädda med bokhyllor, i vilka står dels böcker, prov på tryck och bokband, tillhörande Nordiska museets bibliotek, dels bokhistorisk litteratur (stilprov m.m.) tillhörande Svenska Boktryckareföreningen (utgörande delar av ‘Bokindustrimuseet’ deponerat i Nordiska museet). Rummet innehåller företrädesvis utländsk litteratur. De flesta böckerna i rummet är omärkta och bör inventeras, registreras och märkas.34

I det ‘stora rummet’ fanns enligt samma förteckning kartonger med prov på tryck av svenska boktryckare tillhöriga Nordiska museets bibliotek och ‘i sådant fall blyertsmärkta efter fack’, samt vidare,

dels i bokhyllor, dels löst liggande på bord bokhistorisk litteratur tillhörig Svenska Boktryckareföreningen. Ofta är dessa böcker märkta, stpl, ‘Bokindustrimuseet’, eller ‘Nordiska museets bibliotek’ [felplacerat citationstecken] Boktryckarefören:s deposition’ på inklistrad etikett. Denna bokhistoriska fackboksamling är katalogiserad av Nordiska museets bibliotek. Ett ex. av katalogen finns i rummet, ett ex. i Nordiska museets bibliotek.35

Slutligen meddelas även följande vilket här citeras för att ge en fullständig bild av informationen i denna relativt svårtillgängliga källa:

I avsikt att skapa ett bokindustrimuseum deponerade Svenska Boktryckareföreningen på 1930talet sina historiska samlingar (pappersprover, bandprover och tryckprover) och ett bokhistoriskt bibliotek i Nordiska museet. På Tottieska malmgårdens vind har samlingarna bearbetats och kompletterats med tryck ur Nordiska museets samlingar.36

Den del av materialet som skulle komma att utgöra den viktiga delsamlingen Svensk tryckprovsamling ordnades utifrån bokhistoriska principer med tryckorten (i den fackmässiga betydelsen av de uppgifter som lämnas på tryckortssidan där tillverkningsort, tillverkare och tillverkningsår meddelas) som utgångspunkt för hylluppställningen. ‘På ort och ställe får besökaren klart för sig vad den museala ordningen innebär’, skriver Billow och fortsätter: ‘Rubriceringen på hyllgavlarna anger tryckorten, och på de 450 hittills i hyllfacken uppställda förvaringskartongerna läsas de olika officinernas namn, åtföljda av de årtalsgränser, inom vilka de inlagda tryckalstren hålla sig.’37

De ‘förvaringskartonger’ som Billow här talar om känner jag mycket väl igen och nu kan jag också datera det damm som täckte dem fram till för något år sedan då jag och Lunds universitetsbiblioteks katalogisatörer Mikael Lindgren och Karin Albinsson (numera på nytt jobb) – vilka på stiftelsens uppdrag katalogiserade både Einar Hansens boksamling och delar av Svenskt bok

Försök att katalogisera samlingen, eller delar av den, har stundtal gjorts genom åren. Här två exempel på kataloger från de tidiga årens verksamhet.

Svenskt tryckprovssamling förvaras fortfarande i de syrahaltiga kartonger materialet lades ner i på Nordiska museet år 1936. Samlingen ger en fantastisk överblick över svensk tryckhistoria. Även om den skulle behöva kompletteras och utvecklas stämmer det som Anders Billow skrev i sin artikel 1938: ‘Granskar man några kartonger från en väl representerad officin och jämför det i tidsföljd ordnade materialet av bundna böcker, häften och accidenser med motsvarande innehåll från en annan samtida officin, framträder genast för ett typografiska skolat öga de individuella olikheterna de båda pressarna emellan men också, om jämförelsen får sträcka sig till ett par äldre eller yngre officiner, vad som är gemensamt och kan betecknas som tidsstilens allmänna karaktär.’

museum – med viss möda torkade bort. Dess äldsta beståndsdelar, dammets alltså, härrör sålunda från 1936 då Nordiska museets tjänstemän introducerade kartongerna ifråga.

Med bibliotekssalen på Tottieska malmgårdens vind hade åtminstone en del av materialet nu fått en bättre uppställning än tidigare. Samtidigt utökades bestånden under decennierna som följde men det fanns inte någon särskilt anlitad personal för att ta hand om den växande samlingen och den var heller inte tillgänglig för forskare och andra intresserade. Boktryckareföreningen arbetade vidare med överförandet av material som fanns kvar hos dem och som inkom från enskilda tryckare och Nordiska museet fortsatte att föra över sådant de ansåg passa bättre i bokmuseisamlingen än i de egna samlingarna. I synnerhet kompletterades den svenska tryckprovsamlingen genom överföring från Nordiska museets bibliotek av bland annat likpredikningar från 1600 och 1700talen samt av skådespel från 1800talet. Enligt Nordiska museets uppgifter utgjordes i början av 1990talet omkring hälften av tryckprovsamlingens bestånd av material från Nordiska museets samlingar.38

En påle i köttet Svenskt bokmuseum växte alltså till sig men var alltjämt inget museum utan en hemlös samling deponerad på en vind i väntan på bättre tider. Detta gällde under 1940talet och under 1950talet liksom under 1960talet, 1970talet och 1980talet. Så länge Anders Billow orkade besökte han samlingen och han lär ha arbetat med dess katalogisering in på 60talet.39 Han var ganska ensam om sitt engagemang men inte helt ensam. Bengt Bengtsson (1910–1981) som var boktryckarson och intendent vid Nordiska museet fram till 1961 då han blev chef för Kulturen i Lund värnade också om den bokhistoriska skatten på vinden. Den måste även i hög grad ha intresserat honom som forskningsmaterial; 1956 disputerade Bengt Bengtsson på en avhandling om svenskt stilgjuteri före 1700 så han förstod hur värdefull en systematisk svensk tryckhistorisk samling var för forskningen.40 När Bengt Nyström (1937–) 1964 kom till Nordiska museet, där han stannade till 1979, blev han samlingens tillskyndare och enligt en muntlig uppgift från Per S. Ridderstad var det Bengt Nyströms förtjänst att samlingen alls fanns kvar där på vinden på Skansen.

Även om samlingen var i säkert förvar var den otillgänglig och osynlig och varken Nordiska museet eller Skansen hade resurser att göra något vettigt av den. Frågan är också hur säkert förvaret var. I den inledningsvis omnämnda artikeln i Svenska Dagbladet i januari 1992 beskriver Bo BennichBjörkman hur han beger sig till vinden på Skansen för att leta efter en handskriven protokollsvit från BoktryckeriSocieteten, 10–15 kvartovolymer från åren 1802–1810. De historiskt

viktiga dokumenten – tillkomna under de dramatiska åren före och under tryckfrihetsförordningens tillkomst 1809–10 – var i Svenska boktryckareföreningens ägo (föreningen var ju en fortsättning på societeten) men hade vid 1960talets mitt packats ner i lårar av föreningens arkivansvariga och fraktats upp till vinden på Tottieska malmgården.41 Väl uppe på vinden, där det uppenbarligen inte ens fanns belysning, rotade BennichBjörkman, en tjänsteman från Skansen och boktryckareföreningens intendent, som 25 år tidigare hade kört upp lårarna till Skansen, runt i prång och vrår och genomsökte ännu på 1990talet ouppackade lårar med trycksaker. Skildringen ger knappast intryck av ordning och reda och BoktryckeriSocietetens protokollsvit stod heller inte att finna. De farhågor som väcks hos läsaren pekar på att BennichBjörkman har rätt när han längre fram i texten menar att ‘[e]fter Billows bortgång 1964 hade nog de ansvariga mest uppfattat samlingarna på Tottieska vinden som en påle i köttet. Ambitionen har närmast varit att bli av med dem under så hedersamma former som möjligt.’42

Att de svenska tryckarnas intresseorganisation inte var intresserad av samlingen vet vi vid det här laget och vid slutet av 1970talet ville man en gång för alla överlåta den på någon annan. Svenska tryckeriföreningen – som boktryckareföreningen nu hette – försökte övertala Nordiska museet, Skansen, Grafiska förbundet, Stockholms Typografiska Gille och Röhsska konstslöjdmuseet men utan framgång.43 Förhandlingar fördes även med Kungliga biblioteket och enligt Per S. Ridderstad, som då arbetade där, var det på vippen att KB tog emot samlingen.44 Men Kungliga biblioteket hade stora utrymmesproblem och var koncentrerade på sina akuta utbyggnadsplaner och i början av 1980talet blev det trots allt Nordiska museet och Skansen som tog över äganderätten. Samlingarna fanns ju redan hos dem och utgjordes till viss del av kompletteringar från Nordiska museets bibliotek. Helt enkelt att reda ut förhållandena så här i efterhand är det emellertid inte. Enligt ett PM från 1993 ska boktryckareföreningens material ha överlåtits till Nordiska museet på 1980talet, enligt ett annat ska samlingarna ‘enligt uppgift tidigare överlåtits av Svenska tryckeriföreningen till Stiftelsen Skansen’.45 Oklarheterna beror på avsaknaden av ursprunglig dokumentation. Att Skansen var en del av Nordiska museet när boktryckareföreningen genomförde sin deponi på 1930talet men sedan, 1963, skildes ut och blev en egen institution bidrar säkert också liksom att Nordiska museet infogat eget bestånd i en samling som var deponerad hos dem själva men till vissa delar kom att hamna hos Skansen. Rörigheten speglar också, vågar jag påstå, det låga värde man tillmätte samlingen. Av samlingens vidare öden, till vilka vi ska återkomma framöver, kan man under alla omständigheter slå fast att Nordiska museet ägde delsamlingen Svensk tryckprovsamling och Skansen resterande material – stilprov, facklitteratur och en del äldre, utländsk och svenskt boktryck.46 Sammanlagt ska det vid slutet av 1980talet ha rört sig om ett bestånd på cirka 200 hyllmeter.

Hans och Greta Hans och Greta bor i Berlin. Greta är cocktailservitris och Hans har haft en roll i en Fassbinderfilm. ‘Jag har slösat bort mitt liv på vår dumma saga’, säger Hans. ‘Vad är historia’, frågar Greta.47

Fast egentligen är ju Hans och Greta två små stackars barn. Deras elaka styvmor vill låta dem dö. Hon lurar ut dem i skogen och lämnar dem åt sitt öde. De går vilse och hittar ett pepparkakshus. Häxan som bor där bjuder in dem. Hon ger dem mat men i hemlighet smider hon en gruvlig plan – hon ska göda barnen och sedan äta upp dem.

I Grimms version klarar sig barnen och enligt Laurie Anderson flyttade de så småningom till Berlin. Men hur gick det i verkligheten? Och vad har Hans och Greta med Svenskt bokmuseum att göra? Ingenting, i alla fall inte i verkligheten. Som jag nämnde i föregående artikel om samlingen (Biblis nr 91) har Laurie Andersons låt The Dream Before emellertid ofta kommit för mig under arbetet med att teckna Svenskt bokmuseums historia. Det är i den sången Greta undrar vad historia är för något och Hans svarar med Benjamins historiefilosofiska tes att historien är en ängel som vill gå tillbaka i tiden och laga det som är trasigt men hindras av en storm som blåser från paradiset och som tvingar ängeln, baklänges, in i framtiden. Stormen heter Framsteg.48

Det är här som Hans och Greta, i Andersons tappning, ändå får någonting med Svenskt bok

museum att göra, som en fiktion som tar vid där sagan tar slut och med hjälp av Benjamin kastar ett flackande sken över det förflutnas havererade drömmar. När jag redogör för Svenskt bokmuseums förflutna, framstår de 120 årens alla tillkortakommanden som en kedja. Men i det förflutnas nu fanns det, åtminstone initialt, inte någon kedja, ingen serie av misslyckanden. Ett tag fanns det till och med en framtid. Det förflutna produceras i nuet som en följd av ett förflutet som inte hade tillgång till det vi ser i det. ‘Anledningen till att nuets fenomenologiska operation måste få formen av ett slags poetiskt påhitt är att den […] förkroppsligar ett för den tidigare filosofin eller historien gemensamt misslyckande’, skriver Fredrik Palm i Det odödas analys apropå den slovenska filosofen Slavoj Žižeks förhållande till Benjamins historiefilosofiska teser.49 Det som tedde sig fast har förflyktigats, som Marx uttryckte det, och insikten om det sätter nuet i gungning. Hur ska det bli med det vi producerar? Under många decennier var Svenskt bokindustrimuseum något som skulle bli, som skulle realiseras. Det låg i framtiden. Successivt övergick sedan Svenskt bokmuseum till att bli en förfluten framtidsidé, något som låg i det förgångna. I takt med det förvandlades själva materialet från en samling under uppbyggnad till ett problem man ville göra sig av med. Sedan gjorde man sig av med det. Då blev det en samling någon hade gjort sig av med. Nu är det återigen ett problem och vad som hände med Svenskt bokmuseum däremellan får vi återkomma till.

Framsteg är i sig en fiktion. Föreställningen om framsteg växte fram under den era som artikelserie behandlar. Framstegstanken präglade alla de styrelsemöten, promemorior, handlingsplaner och flyttningar, ombildningar och utrensningar som på ett eller annat sätt berörde samlingen liksom den utgör grundackordet i vår egen samtids massiva satsningar på exempelvis digitalisering och i alla tusentals dokument – visioner, strategier, handlingsplaner och annat – som produceras under tusentals möten av tusentals tjänstemän som strävar i framstegets tjänst. Framsteg handlar alltid om något annat än det vi redan har, det handlar alltid om framtiden. I väntan på framtiden ligger fortfarande romanhäftena, stilproven, affischerna och inkunablerna där och betraktar oss. De för lågmälda samtal med likpredikningar och politiska pamfletter och lyssnar på det inåtvända mumlet från vetenskapliga traktater. På nätterna sjunger de tillsammans Laurie Andersons sång. ‘I’ve wasted my life on our stupid legend’. De har inte bett om att infogas i någon samling och de betackar sig för att betraktas som ett problem.

Författaren riktar ett varmt tack till Per S. Ridderstad för värdefulla kommentarer och tillhandahållande av källmaterial. – Samtliga fotografier är tagna av författaren.

NOTER

1. Bo Bennich-Björkman, ‘Mystik på bokmuseum’, Svenska Dagbladet, 20 januari 1992. 2. Jfr Lundblad, ‘Svenskt bokmuseum. En dröm täckt av damm’, Biblis, nr 85 (Våren 2019), s.60–63; Magdalena Gram, ‘Boken som konstverk, bruksvara & museiföremål’, årsboken Biblis 1990, s.50. Gram beskriver Hasselquist som ‘[b]okindustrimuseets sammanhållande kraft’. När man fördjupar sig lite i den här historien så står det klart att han under en period var den som mest aktivt arbetade med planerna men man får samtidigt intrycket av att han inte riktigt togs på allvar. 3. Gram, s.50. Om Nordiska museets avdelning för bokhantverk, se Sune Ambrosiani, Nordiska museet. Afdelningen för bokhandtverk. Rum 115. Vägledning utarb. af Sune Ambrosiani (P.A. Norstedt & söner, Stockholm 1916). 4. Anders Billow, ‘I Waldemar Zachrissons och Arthur Hazelius’ anda. Ett förslag till boktryckarhus av Anders Billow’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1931, nr 3, s.77–82; s.78. 5. Jan Jönsson, Läsmaskinen: Aspekter på bild och bok med utgångspunkt i Anders Billows verksamhet 1923–1953, (diss.) Lund 2008, s.28ff.; Billow, ‘Ett förslag till boktryckarhus’.

6. Billow, ‘Ett förslag till boktryckarhus’. 7. ‘En dag [berättade talaren] kom min vän, amanuensen Anders Billow till mig och föreslog, att Stockholmskvarteret på Skansen skulle inrymma ett bokhantverkets hus.’ Utdrag ur Andreas Lindbloms middagstal vid invigningsfesten. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s.317. 8. För mer om Billow och hans arbete se Jan Jönsson, Läsmaskinen; Sten G. Lindberg, ‘Anders Billow och hemligheten med hans framgång’, Grafiskt Forum 1969, nr 3, s.108–13; Anders Billow: Mellan kast och press på Nordisk Rotogravyr 1923–1959 (Stockholm: Nordisk Rotogravyr 1960); Magdalena Gram, ‘Anders Billow och det grafiska uttrycket’, i Det grafiska uttrycket (Lidingö: Stockholms Typografiska Gille 2000), s.74–89. 9. Föreställningen att vissa former på ett eller annat sätt är överlägsna andra var inte ny. Jfr Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914…, (Malmö: Rámus 2010), kap. 5 och s.236–39. 10. Jönsson, Läsmaskinen, s.223. 11. Jönsson, Läsmaskinen, s.93–95 och andra delar av arbetet för

en vidare bild av problematiken. Konflikten kring formgivning gick i branschen under epitetet ‘marginalfrågan’ och handlade i korthet om den funktionalistiskt präglade och stundtals asymmetriska formgivning som Billow utvecklat i sina arbeten och som med Svenska Turistföreningens årsskrift 1932 spridits i stora upplagor. Inte minst fotografiernas placering på sidan, som pekade mot den helt utfallande bildplacering Billows senare introducerade, innebar ett brott med den etablerade formgivningstraditionen. 12. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s.311–322. 13. Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok (Stockholm: Nordiska museets förlag 1933), s.325; Bengt Bengtsson, ‘Officina Typographica. Boktryckeriet och bokbinderiet på Skansen i Stockholm’, Bogvennen 1975, häfte 4, s.97–105; Anders Billow, ‘Officina typographica Skansen’, i Fataburen 1934, s.165–86; s.173, 176f. 14. Nils Wessel, Svenska typografförbundet 1887–1936: Ett svenskt fackförbunds historia (Oskarshamn: Oskarshamnsbladets tryckeri, 1937), s.728. 15. Anders Billow, ‘Officina typographica Skansen’, s.165–86, s.168; 176 (min kurs.). 16. Hugo Lagerström, ‘Bokindustrimuseet i Stockholm, en värdefull institution’, Nordisk boktryckarekonst 1906, häfte 12 (december), s.431. Förfrågningar om handlingar rörande Svenskt bokmuseum har riktats till Nordiska museets men deras arkiv rymmer varken något depositionsavtal eller någon skriftlig uppgift om att föremål skulle ha skänkts. De knapphändiga uppgifter som finns i deras papper handlar om boksamlingen. E-postsvar till artikelförf. från Marie Steinrud på Nordiska museets arkiv 25 september 2020. Inte heller Skansens arkiv tycks rymma några uppgifter om föremålsöverlämning från boktryckareföreningen eller andra uppgifter från första hälften av 1900-talet, detta enligt korrespondens med arkivarie Birgitta Jansson, Stiftelsen Skansen, i mars 2021. 17. Bengt Bengtsson anger felaktigt, i sin artikel om Officina Typographica 1975 (s.97) att invigningen skedde den 28 september 1932. 18. ‘En sevärdhet av ytterst stort intresse. Rekordartad snabbhet: driften igång 1 ½ år efter förslagets framkomst!’, Nya Dagligt Allehanda 19 augusti 1932. Museet fick stort genomslag i pressen. ‘[M]ed bistånd av många frivilliga krafter kunde Nordiska museet i går öppna ett bokhantverksmuseum, som är vår motsvarighet till Gutenbergmuseet i Maintz och ’Musee Plantin’ i Antwerpen’, meddelade exempelvis Stockholms-Tidningen den 27 augusti 1932. 19. Anders Billow, ‘Officina typographica Skansen’, s.165. 20. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s.311–22. 21. Bengtsson, ‘Officina Typographica’, s.97. 22. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, s.321. 23. Ibid; Billow, ‘Officina typographica Skansen’, s.173. 24. Nya Dagligt Allehanda 19 augusti 1932; Anders Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, Grafiskt Forum 1938, nr 1, s.4. 25. Bengtsson a.a.. Se Billow, ‘Svenskt bokmuseum’ för intressanta detaljer om sätteriets historia. Se ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s.311–22, s.321 för förteckning över dem som skänkte föremål. 26. Som Magdalena Gram visat, skulle inte heller det etablerade, svenska museiväsendet komma att förverkliga den ‘syntes av tekniska och estetiska aspekter, som Waldemar Zachrison och Alexis Hasselquist avsett’, Gram 1990, s.50. 27. Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, s.4. 28. Boktryckareföreningens tidskrift Meddelanden från Allmänna svenska boktryckareföreningen utgavs mellan 1895 och 1934. 1935 fortsatte den under namnet Grafiskt Forum. Svenska boktryckareföreningens meddelanden. 29. Visst efterforskningsarbete har på min beställning utförts av arkivarier på Centrum för näringslivshistoria där arkiven från Svenska boktryckareföreningen återfinns i Grafiska företagens deponi, dock utan att några handlingar om överförande av föremålssamlingar kunnat påträffas vilket förvisso inte betyder att sådana inte finns. 30. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, s.321. 31. Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, s.5. 32. Ibid. 33. Ibid. 34. Inventarieliggare för Tottieska malmgården, kopia (s.9–10) vänligen mig tillsänd av arkivarie Marie Steinrud. 35. Ibid. 36. Ibid. Enligt Marie Steinrud finns den omtalade katalogen inte kvar på Nordiska museet och museets bibliotek har heller inga spår efter Svenskt bokmuseum i sina handlingar. 37. Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, s.5. 38. Uppgift ur PM från Per S.Ridderstad till Einar Hansens Biblioteksstiftelses styrelse 2 juni 1993. 39. Bo Bennich-Björkman, ‘Mystik på bokmuseum’, Svenska Dagbladet 20 januari 1992. 40. Bengt Bengtsson, Svenskt stilgjuteri före 1700: Studier i svensk boktryckerihistoria, (diss.) (Stockholm: Skolan för bokhantverk, 1956). 41. Bennich-Björkman, ‘Mystik på bokmuseum’. 42. Ibid. 43. Allmänna Svenska Boktryckareföreningen bildades 1893. Namnet ändrades 1911 till Svenska Boktryckareföreningen och 1973 till Svenska tryckeriföreningen. 1993 uppgick föreningen i Grafiska företagens förbund; PM om Svenskt bokmuseum till Einar Hansens Biblioteksstiftelse från Per S. Ridderstad 2 juni 1993. 44. Muntlig uppgift från Per S. Ridderstad. 45. PM om Svenskt bokmuseum till Einar Hansens Biblioteksstiftelse från Per S. Ridderstad 2 juni 1993 respektive ‘Lägesrapport ang. de bokmuseala samlingarna på Skansen’ från Per S. Ridderstad till Einar Hansens biblioteksstiftelse 25 september 1993. För helhetens skull kan nämnas att Tekniska museet i Stockholm under åren 1983–1986, då Bengt Nyström var chef, byggde upp en basutställning om grafisk teknik och den referensgrupp som arbetade med projektet besökte bland andra ställen Tottieska vinden för att, med för mig oviss utgång, söka efter lämpligt material i Svenskt bokmuseum. Tekniska museets basutställning sponsrades av Svenska tryckeriföreningen och kanske ansåg de sig därmed ha gjort sitt för det museala. Basutställningen initierades i samband med 500-årsjubileet av Johan Snells Dialogus creaturarum moralisatus, 1483, det första trycket i Sverige, och invigdes under namnet Det tryckta ordet tre år senare. Arbetet gav även upphov till en utmärkt liten bok med samma namn som utställningen. 46. Information om överlåtandena av Svenskt bokmuseums bestånd är hämtade ur ‘Lägesrapport ang. de bokmuseala samlingarna på Skansen’ från Per S. Ridderstad till Einar Hansens biblioteksstiftelse 25 september 1993. 47. Låten finns på Laurie Andersons album Strange Angels, 1989. 48. På svenska finner man Benjamins historiefilosofiska teser i Walter Benjamin, Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark (Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion 1991). Tes nio finns på s.181–82. 49. Fredrik Palm, Det odödas analys: En studie av centralproblematiken i Slavoj Žižeks samhällsanalys, (diss.) Acta universitatis Upsaliensis, Studia Sociologica Upsaliensia, Nr 56 (Uppsala: Uppsala universitet, 2007), s.47.