kristina lundblad
Svenskt bokmuseum ‘En påle i köttet’
E
n kulen novemberdag i början av 1990-ta let besökte litteraturprofessor Bo BennichBjörkman den Tottieska malmgårdens vind på Skansen. I ficklampans flackande sken upp täckte han spillrorna av en sekelgammal dröm, den om ett museum över boktryckarkonsten. ‘Det skär i hjärtat’, berättade han senare, ‘att se att resultatet av så mycken möda genom decen nier från upplysta och entusiastiska intelligenser inte tas till vara och göras fruktbärande av oss efterkommande, utan istället förstrött lämnas åt sitt öde, till att sakta men obevekligen mer och mer helt förspillas.’1 Jag minns Bo Bennich-Björkman från ett na tionellt symposion i bokhistoria som jag var behjälplig med att anordna på Fridhemsborg i Malmö någon gång kring millennieskiftet. Vid det laget hade Svenskt bokmuseum flyttat in i källaren på Fridhemsborg men att så skulle ske visste Bennich-Björkman varken i november 1990 eller när han i januari två år senare skrev den ar tikel som jag ovan citerar ur. I den blickade han bakåt på nittio års strävanden, konstaterade att samlingen hade förtjänat ett bättre öde och hop pades att de ansvariga i samarbete med Per S. Ridderstad, då nybliven professor i bokhistoria, snart skulle kunna komma fram till en ‘både vär dig och funktionell lösning’. Denna tredje artikel i serien om Svenskt bok museum tar vid där förra artikeln (Biblis 91) slu tade, på 1920-talet. Som framgått tidigare och som även Magdalena Gram har påpekat, hade redan Alexis Hasselquists bortgång 1915 inneburit en betydande förlust för museiprojektet, hans en
gagemang hade varit större än den uppskattning han rönte från Svenska bokförläggareförening en, som ägde samlingarna till museet.2 Samma år som Hasselquist dog hade Nordiska museet inrättat en permanent utställning om bokhant verk och sammantaget tycks dessa faktorer ha bidragit till den stiltje som nu hade brett ut sig. När Svenskt bokindustrimuseums initiativtagare Waldemar Zachrisson vid 63-års ålder år 1924 mötte en för tidig död blev Hugo Lagerström, som arbetat tätt samman med Zachrisson kring museet, ensam kvar som förvaltare av museiidén.3 Att det var en hopplös position framgår av en ar tikel publicerad sex år senare: ‘Hugo Lagerström har flera gånger försökt få igång arbetet men djup tystnad har envist som en novemberdimma höljt frågan om deras framtida öde’.4 Även Boktrycka reföreningens publikation Meddelanden från Allmänna svenska boktryckareföreningen ger intryck av att både museiplanerna och samlingarna låg i träda under 1920-talet. De enda gångerna mu seet överhuvudtaget nämns i Meddelanden under detta decennium är i samband med mottagandet av någon enstaka gåva – på tio år in alles fem, i de flesta fall en bok eller två. Det var en radikal ned gång från föregående decennier där det periodvis strömmat in donationer från folk i branschen. Ett förslag från Billow I början av 1930-talet öppnades emellertid ett nytt fönster och gamla idéer syresattes. Anders Billow (1890–1964), som studerat konsthistoria i Uppsala, under några år varit formgivare på
51
